Onanisterna

29691658_O_1Författare: Patrik Lundberg

Baksidestext:
Jag minns Simons ord från studenten.

”Fattar ni varför folk gråter? Vi ses ju ändå på Komvux i augusti.”

Nu sitter vi där. På uppropet till Vuxenutbildningen i Bromölla, en mil väster om Sölvesborg.

Hösten efter studenten. Kim och Simon börjar på Komvux. De är yngst av alla och de har inget val, slutet på gymnasiet slarvades bort.

Under högstadiet och gymnasiet var de kungarna i skolkorridoren. Profiler som alla ville umgås med. Problemet är att livet förändras. Hundra synonymer för kuk får inte längre någon att skratta. Och en luspank 19-åring som bor hemma hos mamma och tvingas skjutsa sin lillasyster till stallet varje dag är en nolla.

Kim börjar inse detta. Att omgivningen drar ner honom, håller honom tillbaka. Han vill skriva, men i Sölvesborg kommer man inte närmare mediebranschen än ett deltidsjobb som tidningsutdelare. Det är så han tillbringar sina nätter.

Då träffar han Robin. Robin, som vet ett annat sätt att vara ung. Som vet att det finns fler artister än Håkan Hellström och Melissa Horn och att det finns en värld bortom grabbumgänget i klubbstugan.

Första meningen: ”Jag minns Simons ord från studenten.”

Omdöme: Jag har haft lite svårt att recensera den här. Inte för att boken inte är bra, tvärtom. Mitt problem är att jag har svårt att få klart för mig om jag tycker att boken är bra för att den är en bra och välskriven bok, eller om jag tycker att den är bra för att jag känner igen mig så otroligt mycket i den. Om det nu är så att jag tycker att den är så fantastiskt bra just för att boken känns som en skärva från mitt eget liv, hur uppfattas den då av andra? Å andra sidan, en bok som handlar om att växa upp i en småstad, känna att man inte riktig hör hemma och att det finns nåt mer där ue på andra sidan kommungränsen, är inte det allmängiltigt om något?

För många saker i boken är kusligt likt mitt eget, lätt bortslösade liv direkt efter gymnasiet i Ängelholm. Jag delade kanske inte ut tidningar, men jag jobbade extra på lagret på pappas jobb, när jag inte läste kurser på komvux för att jag inte visste vad jag skulle göra med mitt liv – och ärligt talat gjorde jag inte mycket alls åt saken. Vi spelade musik i olika band, kollade på film och degade. Det tog ett par år innan jag tog mig själv i kragen och började plugga nåt mer seriöst.

Precis på den nivån är huvudpersonen Kim. Han började dock ännu lite tidigare än mig och fick faktiskt dåliga betyg, nåt som jag egentligen aldrig hade förutom i matte och idrott, och därför är han tvungen att läsa upp betygen samtidigt som han känner att lilla Sölvesborg  kanske inte är allt som finns här i världen.

Jag gillar verkligen hur Lundberg fångat småstadsångesten, och hur han skapar trovärdiga och sympatiska karaktärer – jag känner ju igen många av mina gamla vänner i figurerna, och vet att såna som de finns på riktigt, om än med andra namn än i boken. Och är det nåt som är tydligt, så är det romantiserandet av ”den stora staden” som alla vi som bott i småstäder känt nån gång. Sen om det handlar om Malmö, Göteborg, Karlstad eller Linköping spelar inte så stor roll. Vi har nog alla längtat till nån stad på samma sätt som Kim gör.

Jag har ju dessutom bott i Malmö i ett antal år, och känner igen den typen av människor, och de platser som Kim träffar på, och även om det är här en bok med lite tillspetsade karaktärer (jag känner inga hipsters i Malmö som dumpster divear för maten) så köper jag det, för det är så man kan känna när man längtar efter nåt annat än det man har, att alla andra är så fantastiska.

Något jag också tycker att Lundberg lyckats med är en annan sak som man faktiskt kan känna efter några år i exil – nämligen att det faktiskt inte är så himla tråkigt där man kommer ifrån när allt kommer omkring. Det är inte så illa som man tycker, och motsatsförhållandet är det samma: Det är inte alltid så fantastiskt ”där borta”. Verkligheten finns nånstans där i mitten.

Som ni förstår så gillar jag den här skarpt. Sidorna bara flyter på, det är helt underbart att få läsa en bok om manlig vänskap och att hitta sig själv och att få känna igen sig i en bok på det här sättet. Den här lär hamna på min års-bästalista!

 

Lyssna på soundtracket här!

Och om ni fortfarande inte är övertygade, provläs!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholms

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Annonser

5 thoughts on “Onanisterna

  1. bokhusets skriver:

    Jga tycker det är lite svårt med igenkänningsböcker. Ibland är bra på ett positivt sätt, men det kan även vara lite ångestframkallande ibland. Så jag har inte bestämt än om det här är en bok jag verkligen vill läsa: 🙂

    Gilla

  2. […] ”Onanisterna” – Patrik Lundberg […]

    Gilla

  3. […] Onanisterna – Patrik Lundberg […]

    Gilla

  4. […] Vad tyckte jag? Läs här! Onanisterna av Patrik Lundberg (Rabén & Sjögren) Vad tyckte jag? Läs här! Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart (Lavender Lit) Vad tyckte jag? Läs här! Liv […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: