Den skrikande trappan

den_skrikande_trappan-stroud_jonathan-25503504-1476588695-frntlFörfattare: Jonathan Stroud

Beskrivning: ”Nervkittlande spänning och humor i oemotståndlig kombination med krypande skräck! Din hemsökelse vår huvudvärk! I över femtio år har varenda landsände i England plågats svårt av en epidemi av vålnader. Spöken, andar och gengångare som inte är speciellt vänliga, snarare rent livsfarliga. Antalet parapsykiska agenturer har ökat med åren, alla med samma affärsidé: att förgöra spöken. Bara barn och unga har den rätta övernaturliga förmågan när det gäller att uppsöka och förinta. Till detta används värjor, järnkedjor och magnesiumeld. Konkurrensen mellan agenturerna är stenhård. Lucy Carlyle, en talangfull, mycket ung agent med stor ambition, anländer till London, säker på att hon ska få anställning hos en av de mest framstående agenturerna. Istället hamnar hon hos Anthony Lockwood. Hans firma befinner sig på fallrepet, men han driver den med stolthet, och utan någon vuxens närvaro. Efter att ett jobb får ett katastrofalt avslut, sinar uppdragen. Mot sin vilja måste de därför anta sin farligaste utmaning någonsin. På ett av de absolut mest hemsökta godsen i England. En historia där skräckinjagande spöken flåsar huvudpersonerna i nacken samtidigt som de löser mysterier i sann Sherlock Holmes-anda.”

Omdöme: Stroud är nog mest känd för Bartimaeus-trilogin. Jag har dock inte läst den, så han är en ny bekantskap för mig. Jag kan tycka att för att vara första boken i en serie så har Stroud en del lustigheter för sig. Boken börjar verkligen ”in medias res” som det så fint heter, och därefter får vi lite bakgrund om Lucy, som är bokens berättare. Den berömda skrikande trappan, som boken alltså är döpt efter, dyker dock inte upp förrän lite drygt 200 sidor in i boken, vilket känns lite märkligt rent tempomässigt och också gör att man tappar lite fart som läsare.

Styrkorna i boken ligger däremot i världsbygget, även om jag skulle vilja veta betydligt mer om den, och framför allt karaktärerna. Lockwood känns som en tonårig korsning av, ja vad ska vi dra till med.. Sherlock Holmes á la Benedict Cumberbatch och Doctor Who i Matt Smiths tappning? Och då kan ni räkna ut med lillfingret att undertecknad myser lite extra. Mysteriet i sig är också i slutändan engagerande och spännande, och jag var tvungen att läsa ut den sista delen av boken så fort jag kommit hem och ätit.

Boken kan nog absout uppfattas skrämmande, t ex en lätt The Shining-inspirerad scen i slutet av boken, mer än tillräckligt för att kittla lite om man är i bokens tänkta målgrupp. Språkligt sett så har den också ett kul anslag, lite gammaldags men som passar perfekt för den semi-gotiska version av London och England som Stroud målar upp, smaka på den här från den engelska versionen: ”Of the first few hauntings I investigated with Lockwood & Co. I intend to say little, in part to protect the identity of the victims, in part because of the gruesome nature of the incidents, but mainly because, in a variety of ingenious ways, we succeeded in messing them all up.”. Jag älskar’t!

I slutändan är det alltså inte så tokigt alls, utan rätt läsvärt såhär i höstmörkret, och jag tror och hoppas att i och med att vi nu introducerats till karaktärerna får en betydligt bättre läsupplevelse i del två, som kommer på svenska i vår!
Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: