#TBT 16/4

Jag och skräck har ett ganska komplicerat förhållande till varandra. Jag skulle vilja tycka om det mer än vad jag gör, eftersom jag fattar att det handlar om att konfrontera sina rädslor på ett underhållande sätt och att så många (inklusive min sambo) tycker att det är så förbannat roligt att bli skrämda. 

Problemet är att för det mesta tycker jag att det mest är skräp alltihop. Det kan finnas en bra premiss, ibland till och med ett hyfsat utförande men till slut så blir det alltid bara pannkaka när det fula datoranimerade spöket eller en hoppande röd demon dyker upp i slutet (ja Insidious, du kan stå där och skämmas i hörnet). Jag blir konstant besviken. The Conjuring är en av få skräckfilmer som jag faktiskt uppskattat, den och klassiska slashers som första Halloween och Fredag den 13:e.

I allmänhet funkar det liksom inte. Antingen är jag för gnällig, eller så är skräckgenren inget för mig. Att sitta där och tycka att det här är så himla dåligt gör ju ingen glad. Det verkar ju vara svårare att åstadkomma nåt bra inom skräck än att äta gröt med sugrör.

Men skulle man kunna tänka sig att det skulle fungera bättre i bokform – då får jag ju själv föreställa mig saker, då borde det ju fungera lite bättre? Nja. Jag har testat att läsa giganterna, dvs Koontz och King, men hittills så har det inte klickat där heller.

Dock finns det ett undantag. En enda bok som jag tyckt varit riktigt obehaglig och som gjort mig illa berörd. Det är John Ajvide Lindqvists Om hanteringen av odöda. 

Jag vet egentligen inte varför. Jag tycker att både Människohamn och Låt den rätte komma in egentligen är bättre böcker, men det är nåt i boken om de odöda som verkar slå an nåt speciellt. Men vi snackar alltså en enda bok någonsin.

Så nu undrar jag hur ni tänker? Ni kan väl förklara vad jag missar och vilka som är era favoriter och rekommendationer? Eller finns det fler som känner likadant?

Annonser

6 thoughts on “#TBT 16/4

  1. bokhuset skriver:

    Skräck kan ju vara så olika. Jag älskar skräckfilmer av typen The grudge, The ring, One missed call, Shutter osv. Den där krypande obehagskänslan snarare än tex Motorsågsmassakern, även om det också kan ha sin tjusning ibland.

    Hanteringen av odöda måste jag läsa om. Hittade nyligen en tvserie som heter The returned och som påminner väldigt mycket om den boken ( = snott typ ). Just det där att de döda kommer hem och bara vill fortsätta låtsas som de lever är ju väldigt obehagligt och det blir många intressanta frågeställningar, för det är klart man vill ha tillbaka en älskad människa. Men ändå inte …

    Gilla

  2. bokhuset skriver:

    Måste underhålla sjukt barn med vattkoppor idag så får se hur det blir med inlägg.

    Gilla

  3. Jenny skriver:

    Jag tycker att skräck funkar bättre på film än i bok. Jag kan bli skrämd av nästan vad skräp som helst i rörliga-bilder-form, men böcker… det är så himla sällan det blir läskigt. Jag gillar att läsa skräck, men blir ofta besviken. Svensk skräck är värst, det mesta är så dåligt skrivet. Jag tror det beror till stor del på att jag inte köper lika många konstigheter i en miljö och ett samhälle jag känner till väl som om det utspelar sig i t ex USA. Jag blir oerhört störd om svenska författare går emot ”hur det verkligen funkar” med myndigheter osv.

    Gilla

    • OArYA skriver:

      En vettig poäng tycker jag angående geografin!

      Jag blir ju så klart skrämd om nån hoppar fram i en film, men så fort det ska börja förklaras och monstren visas upp istället för bara antydas så går det alltid åt skogen. Jag lyckas aldrig slå av det och bara bli underhållen utan sitter bara och gnäller till min sambos stora irritation 🙂

      Gilla

  4. Smutstiteln skriver:

    Håller med om att Hanteringen av de odöda är den mest otäcka av dem alla och anledningen till det är det som Bokhuset skriver i första kommentaren. Minns även Buffyavsnittet när Dawn har återupplivat Joyce *rysningar*
    Annars tillhör jag den lilla minoritet (?) som hatar att bli skrämd så ser aldrig skräckfilm men har av någon outgrundlig anledning börjat läsa en del serier som till viss del hamnar i skräckkategorin som House of Mystery och nu senast Rachel Rising. Fast där är det aldrig plötsligt hoppa fram otäckt utan där ligger i stället det ”otäcka” i det skruvade och bisarra som är en del av vardagen, men speciellt rädd kan jag inte säga att jag blir av dem. Fast det är nog heller inte tanken.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: