Det här är inte en recension. Men det handlar ändå om en bok jag läst.

En mycket klok människa där ute i cyberrymden (ja, det var så internet kallades ca 1994 av såna som skulle vara svänga sig med moderna uttryck. Tji fick de.) skrev i en kommentar angående min fundering om att recensera klassiker att det kanske skulle vara bättre att ”bara” sammanfatta sina intryck i nån sorts läsupplevelse istället för en mer traditionell recension. Ja Carolina, det var du. Eftersom jag gärna lyssnar på er läsare så gör vi väl ett försök?

Klassikern i fråga är som den trogne läsaren kanske listat ut ”The Lion, the Witch and the Wardrobe” av den inte helt okände Clive Staples Lewis.

Vad tycker jag då, för nåt tycker jag ju så klart? De flesta har väl nåt så när koll på storyn, men för de som inte vet – fyra syskon hittar en magisk garderob, hamnar i Landet Narnia, träffar den übermüsiga Aslan som både dör och återuppstår ungefär som den där berättelsen om en långhårig snubbe i sandaler för ca 2000 år sedan och slåss mot den onda häxan Jadis tillsammans med fauner, pratande bävrar och alla möjliga andra lustiga djur med eller utan horn. Jo, och de träffar tomten också. Sen bor de där tills de blir gamla, men hittar tillbaka till garderoben och kommer tillbaks till en lagom tråkigt England under andra världskriget. Alla med så här långt?

Jag tycker först och främst att boken är förvånansvärt kort trots att det händer så mycket. Den klockar in på långt under tvåhundra sidor, vilket faktiskt förvånade mig väldigt mycket. Det tar liksom bara runt fyra sidor innan lilltösen Lucy trillar in i Narnia och dricker té med Mr. Tumnus och det är ett tempo som får Rick Riordan att kännas som en gammal gubbe med urladdad permobil i jämförelse.

Vidare tycker jag att herr Lewis är en smula tjatig ibland – jag räknade till fem gånger under de första kapitlen där han skriver variationer på meningen ”ingen vettig människa stänger dörren efter sig när man går in i en garderob”. Nu vet jag inte om det här var ett enormt problem i England under 1940- och 50-talet, men det hade kanske räckt med, säg, TRE påminnelser? Eller om han var så självmedveten om sin egen kommande storhet att han trodde att alla Englands minderåriga skulle kasta sig in i hemmets garderober och försöka hitta till Narnia och därtill kände sig nödd och tvungen att peta in en varningstext? Aslan vet.

Språket förtjänar ju också ett litet omnämnande. Det märks ju att det är några år sedan den skrevs, och det är lika delar alldeles underbart charmigt som det är svårt att låta bli att dra på mungiporna en smula när man läser den snustorra men vansinnigt artiga dialogen ibland. Men jag friar hellre än fäller. Boken avnjuts alltså bäst med scones och lemon curd under en rutig pläd, för mer engelskt kan det inte bli på den här sidan Midsomer.

Men är det läsvärt då? Jo, men det är väl klart att man ska läsa om man inte gjort det tidigare. Man vill ju vara allmänbildad, eller hur?

OBS. Bilden är arrangerad.

OBS. Bilden är arrangerad.

Annonser

3 thoughts on “Det här är inte en recension. Men det handlar ändå om en bok jag läst.

  1. Bam skriver:

    Funderade också på det nyligen, hur mycket ska man skriva om storyn när det gäller klassiker? En rad eller två kan jag ändå tycka är bra, för alla har faktiskt inte läst alla böcker samtidigt som två rader inte tröttar ut den som redan har koll. Men, ja, intressant grej att diskutera.

    När det gäller boken, älskar den och ja, faktiskt, nu när du säger det. VIlket tempo egentligen.

    Gilla

  2. Känns så himla fint att få epitetet ”mycket klok människa” för en gångs skull. Ska nog skriva ut ditt blogginlägg och sätta som en liten diskret skylt på magen hädanefter.

    Och klart man ska läsa Narnia! Och om Aslan! (übermüsig…? :D) Och dricka te! Och äta scones!! Och känna hur himla trevliga alla de snälla är, och hur hemska alla de elaka är.

    Vad man inte ska göra är att se filmerna. Skådespelarna känns lika livliga som en husgrund ungefär, och att SE talande djur blir bara alldeles, alldeles för mycket.

    Nu är jag mycket nyfiken på vilken klassiker du tar dig an att skriva om härnäst – blir det ett återberättande av handlingen typ den du gjorde för den här boken har jag redan bänkat mig på första raden.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: