Bloggstafett dag 2: Var är Audrey? En sorts recension. Men mest reflektion.

Idag är det min tur. Jag hoppas att ni alla kollade in gårdagens bidrag? Om inte så vet ni vad ni ska göra. EFTER att ni läst klart här.

Så, Sophie Kinsella.

Ännu en författare jag inte läst ett ord av tidigare, men det är inte så himla konstigt – det är bara att kolla på vad hon skrivit tidigare. Böckerna heter saker med ”shopaholic” i titeln, och även om jag har ett väldigt avspänt förhållande till min plånbok och förhållandet mellan månadsslut och lönekonto så känns det inte riktigt som att det är min typ av böcker. ”Var är Audrey?” förändrar inte det här på något sätt, men så är den också en bok i en lite annan genre än vad hon brukar arbeta inom.

Och det är så klart helt i sin ordning. Mer sånt, vill en författare testa nåt nytt, så kör på!

Med det sagt, ”Var är Audrey?” är alltså Kinsellas första bok riktad mot ungdomar. På Adlibris så beskrivs den så här:

”En galen familj och en huvudperson att älska redan från första sidan.Efter det som hände på skolgården, när de där tjejerna … nej vi behöver inte gå in på det, men det var kulmen på en lång tids mobbing, och efter det kommer Audrey Turner aldrig att gå tillbaka till skolan igen. Helst aldrig ens utanför dörren. Audrey lider av social fobi, generaliserat ångestsyndrom och depressiva episoder. Hon går hos en psykolog och gör hela tiden framsteg, men det är inte förrän hon träffar Linus som hennes tillfrisknande tar fart på riktigt. Linus får henne att våga göra saker hon aldrig trodde att hon skulle kunna göra igen, som att gå till Starbucks, äta glass i parken och prata med främlingar. Och långsamt, långsamt börjar hon hitta tillbaka till sig själv igen.”

Är ni med på vad den handlar om nu? Bra. Men så här är det när det gäller böcker om allvarliga ämnen, vare sig det handlar om rasism, psykisk ohälsa eller andra ”tunga ämnen” – antingen så går man den seriösa vägen och arbetar med ämnet på ett sätt som kommer att resultera i en bok som kommer att vara ganska mörk och allvarlig, eller så försöker man att kombinera ett tungt ämne med humor för att få ett lite ”lättare” resultat.

Båda metoderna kan resultera i utmärkta, fantastiska böcker. Ta ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt som exempel, eller oarya.se-favoriten David Levithan. Eller Jessica Schiefauer – alla tre har skrivit enormt allvarliga böcker, men som behandlar sina ämnen på ett värdigt sätt. Men som sagt, humorvarianten fungerar också väldigt väl – Jenny Jägerfeld har skrivit alldeles lysande i exempelvis ”Här ligger jag och blöder”. Eller för den delen Mattias Edvardsson, som ni kan läsa en intervju med här på bloggen.

Vilket man föredrar som läsare beror helt på ens egna preferenser. Jag själv är en ganska tramsig person som jämt försöker hitta humorn i allt, så vad jag föredrar är nog rätt uppenbart men jag tycker faktiskt väldigt mycket om allvar också, tro det eller ej.

Kinsella är helt klart alternativ två och tar till humorn i sitt skrivande, och det här kommer oundvikligen att leda till att vi kommer att få läsa ganska olika inlägg under den här stafetten, men det är å andra sidan väldigt spännande att man kan tycka så olika om samma bok. Vi tycker om olika saker och olika förhållningssätt, och vissa kommer att tycka att hon tramsar, och andra kommer att tycka om boken just därför.

Jag har en del erfarenhet på nära håll av den typen av social fobi och ångest som Audrey diagnosticerats med. Det är rent ut sagt enormt jobbigt ibland för de som har den, och det är inte skitenkelt för oss som står bredvid heller. För min del tycker jag att det är fantastiskt bra att det överhuvudtaget finns skönlitteratur om den här typen av psykisk ohälsa. Vi borde läsa mer sådant, både anhöriga och de som är drabbade. Kanske skulle vi kunna förstå varandra bättre då.

”Men David, vad tycker du om boken då? 600 ord och du har inte sagt nåt om vad du tycker??” Jag kommer det, eventuellt spoilar jag en del men det får ni leva med. Eller läsa boken och sen återkomma – ni gör som ni vill, jag är liberal på det sättet.

Jag tycker så här – inte tokigt alls, även om jag inte köper hela paketet. Det finns saker i den som jag tycker väldigt mycket om, till exempel Audreys ton – hon känns som en 14-åring, inte som Sophie Kinsella född 1969. Det är bra. Jag gillar att den på nåt vis känns väldigt engelsk i sin humor och inte amerikansk. Men bokens främsta förtjänst är att att Kinsella lägger stor vikt vid att det tar tid att tillfriskna, att det är svårt och att det går både upp och ner och inte är så himla lätt som att ”bita ihop och sluta böla” som vissa verkar tro. Det här är i mitt tycke det allra, allra, allra viktigaste – det är inte alltid lätt, men det går att bli bättre! Det är något som tål att upprepas om och om igen.

Men jag har samtidigt svårt för andra saker – Audreys familj till exempel. De borde själva gå i terapi, speciellt mamman. Hennes fatwor om allt som hon läser i sina tidningar känns inte helt sunda. Jag förstår att hela familjen ska vara en sorts comic relief på ett skojigt engelskt vis på ett lite ”trilla-på-rumpan”-sätt, men ibland känns det bara som att det blir för mycket buskis och sånt funkar inte för mig. Jag köper inte heller kärlekshistorien. Det är lite för svårt för mig att se varifrån attraktionen uppstår, och sen går det väldigt fort fram. Å andra sidan, så kan det ju vara ibland, speciellt i den åldern – fast kanske inte om man har social fobi?

Men dock – jag tycker att det finns mängder att människor som kan behöva läsa den här och ta med sig saker från boken. Gör’t så hörs vi, OK?

Det här inlägget är en del av en bloggstafett om Boken ”Var är Audrey?” anordnad av förlaget.

Föregående inlägg publicerades hos ”Emm Läser” den 14/9

Nästa inlägg publiceras hos ”Sagan om sagorna” 16/9.

Komplett lista över deltagarna i stafetten.

Annonser

4 thoughts on “Bloggstafett dag 2: Var är Audrey? En sorts recension. Men mest reflektion.

  1. Bam skriver:

    Morsan känns överdriven till tusen, där är jag med dig och hon är också mitt största problem med boken. Tonårskärleken känns däremot som en fet TBT till mitt fjortonåriga liv.
    Mer än så säger jag inte förrän på torsdag. (Ja, jag var på väg att skriva en jättelåg kommentar, haha).

    Gilla

  2. bokhuset skriver:

    Ska ta och läsa den här då. Har bara gillat en bok av Kinsella tidigare och det var inte shopoholic-serien. Förstår inte riktigt humorn i den serien, det är liksom bara så pinsamma situationer att man gömmer sig bakom skämskudden medan man läser. Men ska ge denna en chans. Och tycker förövrigt att din blogg är lite ojulig. 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: