Aldrig ensamma

aldrig-ensammaFörfattare: Anna Jakobsson Lund

Beskrivning: ”När Systemet inte är det största hotet – vem väljer du att lita på? Tillbaka i huvudstaden. Allt ser ut som vanligt, men ingenting är sig likt. Samtidigt som de högklassade förbereder sig för val planerar rebellerna ett attentat som ska ändra spelreglerna för alltid. Ava blir inblandad på båda sidor. Lögn, myt och sanning trasslas ihop och snart vet hon inte vem hon kan lita på. Levi kämpar mot vansinnet. Leymah säger att han har glömt vem han egentligen är. Att han är stark nog att kontrollera sin förmåga. Han måste tro henne om han ska kunna rädda sin syster. Ava, Levi och Leymah tvingas ta hjälp av gamla vänner och oväntade bundsförvanter för att få den kunskap de behöver. Men vem är det som förföljer dem? Vem har räknat ut sanningen?”

Omdöme: Jag gillar inte uttrycket ”bra för att vara svenskt”. Det antyder liksom att det oavsett hur bra någonting är så är det ändå underlägset allt utländskt, oftast amerikanskt, vad det än gäller – musik, film, litteratur.

Anna Jakobsson Lund verkar tycka samma sak – jag vet att hennes ambition med sina böcker är att vara minst lika bra och helst bättre än sina amerikanska motsvarigheter i den genre hon arbetar inom. Ni vet vilka jag menar.

Det är ambitiöst. Väldigt ambitiöst.

Men det är faktiskt helt rätt tänkt och jag önskar att fler författare tänkte så och inte bara nöjde sig med att skriva en hafsig kopia av den senaste trilogin som filmatiserats. ”Aldrig ensamma” är uppföljaren till ”Tredje principen”, en bok som överraskade mig fullständigt med sin höga kvalitet. Naturligtvis innebar detta att ribban höjts betydligt inför uppföljaren. Så hur klarar den sig då?

En av de första sakerna jag slås av i boken är språket. Det är korta meningar och replikskiften. Kyligt. Hårt. Sen inser jag hur det i sin tur reflekterar det genomarbetade världsbygge som Anna Jakobsson Lund ägnat sig åt i både ”Aldrig ensamma” såväl som ”Tredje Principen”, för den världen är minsann kylig och hård så att det både räcker och blir över. Och världsbygget är verkligen i toppklass – jag älskar hur man förstår att den till största delen utspelar sig i London tack vare omslaget och referenser till byggnader men utan att nämna namn. Men jag saknar faktiskt de militanta samerna från ”Tredje principen”, det måste jag erkänna. Det råder inte ens Tracy Chapman-referensen bot på, även om jag uppskattade den väldigt mycket.

Handlingen då? Levi, Leymah och Ava kämpar vidare med att träna Levi i hans psykiska förmågor och jag tycker att jag kommer närmare både Levi och Leymah i den här boken – speciellt Leymah som i mitt huvud blivit en tvilling (eller ska vi säga klon?) till Cosima i fantastiska TV-serien ”Orphan Black”. Jag blir nästan lite kär i henne. I sina bästa stunder påminnner de scenerna om en korsning av ”X-Men” och ”Inception”. Och gillar seriefantasten och Christopher Nolan-dyrkaren David sånt? Gissa tre gånger.

Ava kommer ikapp lite på slutet av boken eftersom hennes story har större betydelse då, men inledningsvis är det verkligen Levi och Leymahs show, lite på bekostnad av Ava. Men när hennes berättelse tar fart så visar hon en enorm målmedvetenhet och offervilja, och jag både hejar på och våndas med henne under hennes undercover-arbete.

Det jag dock kan känna inte hade riktigt så stor impact på mig, och det beror nog på att det var ett tag sen jag läste förra boken, var de karaktärer som finns lite i periferin som t ex de andra medlemmarna i Motståndet, och därmed får vissa händelser inte riktigt den påverkan som är tänkt. Kanske hade det hjälpt med lite mer påminnelser om vilka personerna var – eller så är jag bara glömsk och det kan jag inte lasta någon annan för…tyvärr.

Hur som helst, som ni förstår så tycker jag väldigt bra om boken och serien i allmänhet. Anna Jakobsson Lund visar än en gång att hon är i toppklass när det gäller den här genren – det här är inte alls bra för att vara svenskt. Det är bra för att det är riktigt bra, punkt slut.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, CDON, Bokus, bokhandeln eller så går ni som vanligt in och vänder alla deckarböckerna med ryggen inåt i hyllorna tills bibliotekarierna reagerar.

Annonser

One thought on “Aldrig ensamma

  1. bokhuset skriver:

    Vilken härlig recension. Jag tycker alltid det är svårt att skriva om en mellanbok. Inte för att det känns som en mellanbok, utan för att jag är rädd för att spoila för de som upptäcker serien först med andra boken och även för att jag redan i huvudet på något sätt är inne i mina funderingar kring avslutet. Men du lyckades få med allt det där jag tänkte men själv inte fick ut. Förutom att jag själv kände mest med Ava i den här delen. 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: