Represent, yo!

Eftersom Top Ten Tuesday för ungefär 117:e gången på kort tid är så otroligt tråkig att jag tvärvägrar som en unge vid grönsaksbuffén så kör vi på nåt annat i stället. Ok? Ok.

Idag ska vi vara lite allvarliga istället och prata om det jättevuxna ordet ”representation”. Vi kan faktiskt inte bara sitta och fika och prata om Rick Riordan hela tiden även om det är jättetrevligt.

Johanna borta på Kulturkollo skrev ett intressant inlägg om det här för nån vecka sedan och jag har gått och grunnat på det här ur mitt perspektiv sen en tid tillbaka.

Det här handlar alltså om att kunna känna igen sig i den omgivning och den kultur som representeras, bland annat genom sin hudfärg.

Johanna utgår i sitt inlägg ifrån sin hudfärg, och jag gör alltså detsamma – vilket naturligtvis innebär helt olika perspektiv, på samma sätt som för er som läser det här där hemma eller på jobbet eller var det nu är som ni avnjuter er dagliga dos av mitt svamlande.

Det här ska naturligtvis inte uppfattas som nån kritik mot Johanna, tvärtom!

Även ur mitt perspektiv så har det varit för jäkla dåligt med förebilder som på nåt sätt skulle påminna om mig själv eller mitt utseende under min uppväxt.

När jag var liten hände det inte alltför sällan att jag låg och grät och önskade att jag på nåt sätt skulle få samma vita hud och blonda hår som alla andra, för det fanns ta mig tusan inga andra med asiatiskt ursprung där vi bodde förutom jag, min mamma och min bror och en annan kille som var adopterad från Sydkorea. Jag trodde att livet skulle vara lättare då. Nu vet jag att det naturligtvis inte är så, men säg det till David 9 år och han kommer ändå inte att tro på vad du säger. Sorry.

Det fanns inga andra i verkligheten enligt mig. Och tittade man på TV var det inte riktigt överdrivet många asiater där heller. Hade man tur, och då pratar jag ENORM tur så såg man nåt nyhetsinslag på Rapport om nån sur kinesisk general, och det är inte direkt nåt som får mungiporna att peka uppåt.

Jag kan tänka mig att man inte känner sig så där jättekul representerad om man har sitt ursprung i mellanöstern heller, men nu är det här inte nån sorts tävling i vem som är sämst representerad i populärkultur. Jag säger bara att för mig som liten kille i nordvästra Skåne på 80-talet så tyckte jag att det var tråkigt att jag inte såg några andra med svart hår i skolan.

Det skiljer kanske inte jättemycket nu mot då. Visst ser jag fler asiater på stan och varenda människa och hens granne har varit på Thailandssemester. Men jag väntar fortfarande på den stora asiatiska huvudrollsinnehavaren i en film där han inte behöver vara varken den roliga asiatiska kompisen och/eller kung fu-mästaren. (”Asiatiska kvinnor då” säger nån. ”De är ju vanliga på film sen länge” och den lilla karamellen kan vi ju spara till nåt tillfälle då vi pratar om synen på asiatiska kvinnor i allmänhet och vad folk tror men inte säger om en när man säger att ens föräldrar träffades i Thailand och mamma flyttade hit.). Jag väntar också fortfarande på den grymme musikern som inte spelar i nåt jäkla ploj-”Gangnam Style”-trams. Det är snart slut på 2015, så nu är det ta mig tusan på tiden.

Men baby steps. Det går ändå långsamt framåt. Ingen har gjort mig så glad på senare tid som Glenn i ”The Walking Dead”. Eller Park i ”Eleanor & Park”. Jag tar pyttestegen framför inga steg alls.

Annonser

One thought on “Represent, yo!

  1. Ylva skriver:

    Väldigt intressant och väldigt upprörande! Se mitt inlägg om Färjan där jag nämner en adopterad kille. http://ylvarosen.blogspot.se/search?q=f%C3%A4rjan

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: