The Rose Society

Författare: Marie Lu

Beskrivning: ”Adelina Amouteru s heart has suffered at the hands of both family and friends, turning her down the bitter path of revenge. Now known and feared as the White Wolf, she and her sister flee Kenettra to find other Young Elites in the hopes of building her own army of allies. Her goal: to strike down the Inquisition Axis, the white-cloaked soldiers who nearly killed her.

But Adelina is no heroine. Her powers, fed only by fear and hate, have started to grow beyond her control. She does not trust her newfound Elite friends. Teren Santoro, leader of the Inquisition, wants her dead. And her former friends, Raffaele and the Dagger Society, want to stop her thirst for vengeance. Adelina struggles to cling to the good within her. But how can someone be good, when her very existence depends on darkness? ”

Omdöme: Ledsen, men namnet ”The Rose Society” får mig att tänka på gamla engelska tanter som dricker te och pratar trädgårdsskötsel. Inte tonåringar med superskurkambitioner. Men visst, om man nu uppenbart ska kalkera X-Men så kan man kanske unna sig att inte vara fullt så uppenbar att man kallar de små illbattingarna för ”Brotherhood of Evil Mutants – teen edition”.

För så är det. De små liven är ena onda små varelser. Adelina ökar på sin body count rätt rejält och verkar inte så enormt deppig för det. Ändamålen helgar medlen heter det ju. Och jag fattar. Man ska tycka synd om Adelina. Hon har haft en taskig uppväxt. Pappan var stygg och allt det där. Folk vill ha ihjäl henne hela tiden (hyfsat självförvållat dock).

Men för mig ÄR det svårt relatera till henne ändå. Kanske har det med mig att göra. Jag har alltid haft ambitionen i alla dator- och TV-spel där man kan välja på att vara ond så in i bomben eller rent änglalikt trevlig (Mass Effect, KotOR, Dragon Age etc.) att köra total psykoelak ända in i kaklet, men det går aldrig. Jag är för snäll innerst inne, så det tar emot att vara ond.

Just därför är det intressant att försöka gräva ner sig i hur lill-Magneto tycker och tänker och Marie Lu gör ett bra jobb med att skriva om karaktärer som skiljer sig ordentligt från de hon skrivit om i sin tidigare serie, ingen upprepning här inte. Jag upplever att man som läsare får en bra inblick i hur Adelina tänker och varför hon gör som hon gör, även om man själv inte alltid håller med om hennes resonemang och sympatiserar med hennes handlingar.

Tempomässigt så sparar Lu inte på krutet. Det händer grejer HELA tiden med en riktig dunderfinal på slutet av boken. Miljön är ju som jag nämnde i recensionen av första boken i serien himla trevlig. Den är är ju inspirerad av italiensk renässans och vi som spelat ”Assassin’s Creed” känner oss rätt hemma. Karaktären Magiano känns ju för övrigt inte så lite inspirerad av Ezio från ”Assassin’s Creed 2” (för övrigt bästa spelet i serien).

Där jag tycker att Lu verkligen skiner lite extra är språket. Inte för att det är uppseendeväckande vackert eller poetiskt, en sådan bok är det helt enkelt inte, utan för att det är så effektivt. Det är knivskarpt och helt rätt avvägt utan att för den delen vara torrt och trist. Stilistiskt så är Lu i toppskiktet och lyckas skriva på ett sådant sätt att det är en YA-bok utan ett ”YA-språk”, nåt som många andra författare har problem med, såväl svenska som utländska författare. Jag hoppas att ni förstår vad jag menar?

Men visst – det är del två av tre. Vi vet att en hel del trådar måste knytas samman i avslutande delen och att Lu måste få ihop en tillfredsställande final men för att vara ”mellanboken” så klarar den sig faktiskt rätt bra ändå.

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, bland böckerna på engelska i bokhandeln och kanske även på biblioteket. Annars släpper Modernista boken på svenska senare i år.

Annonser

One thought on “The Rose Society

  1. bokhuset skriver:

    Måste nog läsa om den första innan jag ger mig på den här sen. Men jag läste om Legendtrilogin under julhelgen och förstår vad du menar med språket. Jämför hennes dystopi med andra och hennes är så mycket smartare. Smarta handlingar, smarta observationer och smarta karaktärer. Effektivt och knivskarpt, framförallt från Prodigy och framåt. Så jag ska ge den här serien en chans till, var ju inte superförtjust i den första delen. Men jag gillar ju huvudpersoner jag kan sympatisera med, så vi får väl se. 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: