Änglafall

anglafallFörfattare: Susan Ee

Beskrivning: ”Sex veckor har gått sedan undergångens änglar nedsteg för att utplåna den moderna världen som vi känner den. Brutala gatugäng regerar på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. När krigaränglar för bort en hjälplös liten flicka tänker Penryn, hennes sjuttonåriga syster, göra allt för att få henne tillbaka. Allt, inklusive att slå sig ihop med Raffe, en skadad fiendeängel.

Penryn och Raffe reser genom ett mörkt och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Francisco, där Penryn kommer att riskera allt för att rädda sin syster, och där Raffe måste förlita sig på sina största fienders nåd för att ha en chans att bli hel igen.”

Omdöme: Kära medborgare, det finns en läxa här om grupptryck. När tillräckligt många av ens kollegor här på internätet tjatar om samma bok så kan vissa svagare individer (ja, jag pratar om mig själv) inte låta bli att läsa boken, även om dessa tidigare nämnda individer (fortfarande undertecknad) avfärdat samma bok p g a ”Änglar? Pfft. Orka.”.

När jag läste den här tänkte jag mycket på två andra närliggande bokserier, nämligen ”The Young World” av Chris Weitz och ”The 100” av Kass Morgan. Det ska dock sägas att jag inte läst Morgan, bara sett TV-serien så jämförelsen bygger på den.

Alla tre kännetecknas av de dras med ungefär samma för- och nackdelar. Alla är postapokalyptiska, vuxenvärlden är helt värdelös och böckerna är lite brutalare och inte fullt lika besatta av att huvudpersonen inte vet om hon ska hångla med den blonde snälle killen eller den mörkhårigare lite farligare killen som kanske eller kanske inte har hjärtat på rätta stället.

Och alla tre har en helt uppmuppad tidslinje. Allt kan liksom inte gå åt skogen så snabbt som det gjort i böckerna/TV-serien. I ”Änglafall” har jorden gått käpprätt åt helvete (pun intended) på 6 veckor, dvs kortare än ett sommarlov. Det känns lite tight med tid på nåt sätt. Det är dock inte i närheten av dumheten i ”the 100” där mänskligheten glömt bort exakt ALLT på mindre än hundra år, uppfunnit helt nya språk och religioner och rent allmänt tappat konceptet.

Oh well, tillbaka till ”Änglafall”. Det här med änglar är ju i ärlighetens namn lite småtöntigt så enda sättet att inte bli helt tokig på konceptet är nog att göra så som Susan Ee gjort, dvs injicera så pass mycket torr humor att det knastrar mellan tänderna. Raffe är en rätt kul kille, förutom att hans namn låter lite väl mycket som nån som sladdar runt med sin trimmade Volvo 240 och lyssnar på Takida på ICA:s parkering på fredagskvällarna. Det är iofs bara ett problem för oss i Sverige så det må väl vara förlåtet.

Huvudpersonen Penryn då? Där har vi faktiskt en tjej som är rätt tuff, och dessutom slängd i käften. För ovanlighetens skull är hon ändå förberedd för livet som actionhjältinna eftersom hennes mamma likt en psykiskt sjuk Sarah Connor satt Penryn i diverse kampsportsskolor och överlevnadsträning sen hon var liten knatte. Som nån som faktiskt också tränat en massa pyjamasbrottning så upplever jag att Ee researchat rätt bra när det gäller fightingen, teknikerna stämmer och går att utföra så som hon beskriver dem. Sånt gillar vi i slagsmålsklubben.

Så det här är faktiskt rätt schyst underhållning överlag. Gillar man postapoklayps och köper att änglar hellre exerimenterar på barn än spelar harpa så kan det här vara en ny och spännande bekantskap. Jag är inte helt knockad, men helt klart positivt överraskad.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren och biblioteket

Annonser

9 thoughts on “Änglafall

  1. Jag läser serien just nu och gillar den! Penryn känns naturligt badass på ett sätt som få andra hjältinnor klarar, Raffe (som ju på engelska skulle uttalas liknande ”raw feet”, vilket räddade mig från raggarkopplingen…) är en skön variant på alfahanne pga den där humorn och dessutom är det rejält skitigt (undrar om det beror på egenutgivningen, dvs inget behov av att först sköljas igenom storförlagets ”lämplighets-bad”?).

    Störde mig dock också på tidslinjen. Amerikanska armén skulle snarare funka som en riddare från Monty Python och slåss helt utan resurser om så var nödvändigt. På den amerikanska västkusten skulle inte problemen med hunger uppkomma så fort heller, eftersom det finns gott om både processad mat och jordbruk som kan livnära folk (inte ens i Mickael Grants ”oj, en glaskupa eliminerade alla vuxna”-serie blir maten ett problem så fort, och då styrs matintaget dessutom helt av ungar under femton = allt processat går först medan de färska grönsakerna ruttnar i hyllorna…

    Gilla

  2. bokhuset skriver:

    Jag är golvad, hur kan du inte vara golvad??? Den korta tidslinjen får en ( slags ) förklaring i bok två. 🙂

    Gilla

    • OArYA skriver:

      Dô, det ser jag fram emot i så fall. Och sen undrar jag också varför änglarna envisas med att vifta med svärd när de tydligen är high-tech som attans och kan genmanipulera och klippa och klistra kroppsdelar fram och tillbaka på både folk och flygfän. Varför har de inte typ laserkanoner då?

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: