Grisha-krönikorna del 2

Tydligen har jag alltså så pass mycket att säga om den här trilogin att det här är del två. Kul va?

Det som jag fortfarande tycker är anmärkningsvärt med Leigh Bardugos trilogi är hur mycket själva miljön gör för själva berättelsen. Dels för att det är en märkligt underutnyttjad miljö, men också hur mycket som går att dra paralleller till vår egen verklighet. Fantasy är alltid som starkast när den går att koppla till nåt mer än bara berättelser om tomtar, troll och färgglada drakar. Därför blir den pseudo-ryska miljön ovanligt intressant och om man tänker på hur bleka karaktärerna är i framförallt den första boken så blir den faktiskt än mer viktig.

Med det låtsas-ryska bagaget så kommer faktiskt en intressant diskussion av lite mer seriöst och politiskt slag. Ryssland har en ganska tungt lastad ryggsäck när det gäller orättvisor och enorma klassklyftor, inte minst under tsarväldet där Grisha-trilogin hämtat mycket inspiration. Till skillnad från exempelvis J.R.R.R.R.R.R. Tolkien och G.R.R.R.R.R.R.R.R.R. Martin så lägger Bardugo mycket större vikt vid att skildra ”det vanliga folket” nere i gyttjan och vinner faktiskt poänger där. Det gör också världsbygget mer levande.

Religionen, och kanske framför allt personkulter får sig också en slev av ovett, framför allt i den avslutande ”Ur askan”. Allt från kommersialisering genom försäljning av reliker till fanatism och utnyttjande av lättlurade troende finns med. ”Apparatchik” är ju dessutom i princip en kalkering av hovmagikern Rasputin som den siste tsarfamiljen hade anställd innan revolutionen 1917.

Men serien som helhet har ju också en av de allra långsammaste och tråkigaste mellanböckerna jag läst sen… jag vet faktiskt inte. Om nån nånsin frågar mig om en typisk mellanbok så kommer jag att slänga upp ”Stormens öga” som första exempel. Det är ta mig tusan tur att den avslutande delen faktiskt har högre tempo för att rädda upp hela berättelsen.

Och sen måste vi som avslutning prata lite om våra kära huvudpersoner, Alina och Mal.

GNÄLLMUPPAR!

Det är vad de är. Okarismatiska tråkmånsar. Jag tyckersom bekant att konceptet ”grå mus får nya kläder och blir fucking-jävla-Askungen” är vansinnigt tråkigt, och Mals tyck-synd-om-mig-tönterier gjorde att jag ibland funderade på om det bästa för alla vore om han blev eremit i Ravka-motsvarigheten till Svalbard.

Men på nåt sätt tycker jag ändå att serien som helhet på nåt sätt håller och är tillräckligt intressant att jag vill läsa ”Six of Crows”. Fast Alina och Mal är vi väl ändå klara med va?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: