Du, bara

9789129699517_200x_du-bara_haftadFörfattare: Anna Ahlund

Beskrivning: ”Du, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker.

Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex.

Du, bara är en smärtsamt ärlig och vacker debut om hur kärleken alltid gör som den vill.”

Omdöme: Gå och hämta fika med er, det här kommer att ta en stund.

Är ni klara?

Sitter ni bekvämt?

Bra. Då kör vi.

Vi kan börja lite lätt – jag tål inte författare som är yngre än jag själv och som dessutom lyckas göra nånting riktigt bra. Damn you and the horse you rode in on. Hej mindervärdeskomplex, vi delar tydligen tandborste. Det är inte du, det är jag och allt det där. Så var det sagt, och därmed är det elakaste jag har att säga om ”Du, bara” och Anna Ahlund avklarat. Det var väl inte så himla farligt, eller hur?

”Du bara” är kanske en av de allra intressantaste svenska ungdomsböckerna i år och på så många olika sätt. I vår tragiska värld där man blir nedskjuten på klubben för att man råkar vara intresserad av någon av samma kön så behövs verkligen en bok som den här. Vad jag känner till så finns det väldigt få böcker på det här temat av svenska författare som utgår från ett YA-perspektiv. Nej, jag har inte läst Gardell, men jag tänker mig att Ahlund kommer från ett annat håll ändå. Och det är förresten skit samma, det finns gott om utrymme oavsett.

För det som är så spännande är just att den värld som ”Du, bara” utspelar sig i är så väldigt lik vår egen, förutom en enda sak – den dömer inte. Två killar får bli kära i varandra och ha sex med varandra utan att någon dömer eller tycker att det är konstigt. Det bara ÄR, så som det borde vara. För kids, om det är någon livsvisdom jag kan erbjuda från den här  bloggen så är det den här: Man ska skita fullkomligt i vilken kön det är på den personen som nån vill rulla runt i sänghalmen med. Det enda man ska bry sig om är om den är snäll och inte dum i huvudet. Så enkelt är det egentligen. Men där är vi inte än. Tyvärr.

Förlåt, det var ett litet sidospår.

Tematiskt sett så är det egentligen inte, bortsett från att huvudpersonerna är två killar då, superunikt. Två syskon, en ny flirt, triangeldrama, kriser osv. Men det är ju inget problem så länge man inte landar i nån sunkig telenovela-grej eller amerikanska böcker om där världen gått åt skogen och bara tonåringarna kan ställa allt tillrätta om de får tre böcker på sig, för det är då det kan bli skitdåligt.

Och här skiner faktiskt Ahlund istället som en jäkla billboard på Times Square och gör precis allting rätt. Det är så snyggt, så smidigt och så elegant hela tiden. Rätt ton, rätt handlag, rätt timing. Ska man prata om språket så handlar det hela tiden om en hantering av svenska språket som är just elegant utan att vara tillkrånglat. Det droppas musikreferenser till Nick Drake i boken, men jag vill faktiskt hellre prata jazz än singer/songwriter. Det är imponerande att en debutant kommer in och skriver på ett sätt som känns som när Chet Baker sjunger ”My Funny Valentine”. Ett fjäderlätt tilltal hela tiden men hela tiden perfekt avvägt. Inte för mycket, inte för lite. Läs boken, lyssna på låten. Ni kommer att fatta.

Jag fick rådet av min kära kollega Bokhuset att kanske inte läsa boken om det satt nån bredvid mig på bussen. Jag är ju själv en sån som gärna sneglar för att se vad nån läser så jag förstår precis. Till skillnad från många andra så går Ahlund verkligen hela vägen. Och då menar jag verkligen hela. Nånstans innan jag fick boken så läste jag nåt om ”för de som tycker att David Levithan inte går tillräckligt långt”. Nåt sånt. För här sexas det. Inte bara en gång, utan flera. Och dessutom detaljerat ända ner på biologilektionsnivå.

Det är djärvt som attans och ett jättespännande val. Men ärligt talat, varför inte? Inte för att jag därmed vill att varenda ungdomsbok måste innehålla detaljerade sexscener (tvärtom faktiskt – en kass sexscen kan ju snarare stjälpa), men det är ju en stor del av hur det faktiskt är i verkligheten, och vill man som författare spegla verkligheten trovärdigt så varför inte? Vissa kommer att reagera negativt, men det kommer att finnas en publik som kommer att älska att John och Frank faktiskt får ta i varandra på ett annat sätt än ”och så vaknade de upp efteråt”. Men det blir aldrig ”Fråga Olle”-snaskigt och det är värt applåder. Återigen, det handlar om handlaget.

Jag är, som trogna läsare av den här bloggen redan vet, en stor vän av tighta ensembledraman (hur i helvete jag kan älska superhjälteserier som X-Men vet jag faktiskt inte) och i ”Du, bara” så är det precis så tight som jag vill. I stort sett handlar boken om fyra personer och det gör att Ahlund kan ägna sig åt att ge allihop ordentligt med utrymme att bli komplexa personer. Ska jag vara helt ärlig är jag faktiskt inte helt såld på Frank, men så är det ju inte jag som vill bli ihop med honom heller, men som ensemble betraktat så lyckas Ahlund skapa personer, inte bara halvtaskiga potatistryck. Vem vill inte ha en sån syster som Caroline? Eller en kompis som Elli?

Hursomhelst så finns det garanterat en massa personer därute som längtat efter en bok som ”Du, bara”. En massa personer som kommer att kunna relatera fullständigt till det Anna Ahlund vill berätta om John och Frank. Och det är en debutroman som dessutom är förbannat bra.

Och vet ni vad det betyder? Precis, att det är en bok för oss allihop.

Tack till Rabén och Sjögren för recensionsexemplaret, och extra mycket till Anna för att du orkade vika så himla många fåglar. Du är tydligen knäpp, men på det bra sättet.

Finns på Adlibris, Bokus, biblioteket och i handelsboden. Go get it.

Annonser

5 thoughts on “Du, bara

  1. Elvira skriver:

    Var inte heller helt såld på Frank, men gillade honom liksom ändå som karaktär för han hade ju djup och fick bli en hel person osv. Håller om allt annat också och hey, den här boken är ju om någon värd en såhär långt recension. Bara den är fylld av hyllningar …

    Gilla

  2. Sofies bokblogg skriver:

    Håller med dig om att det är skönt att boken inte är dömande eller ens tar upp det här med om det är okej eller inte att bli kär i en med samma kön. Sådana böcker finns det ju redan massor av och om en ändå saknar en sådan bok är det bara att öppna ögonen och kolla ut i världen.

    Gilla

  3. bokhuset skriver:

    Ja, ja och ja!

    Gilla

  4. […] gillade boken. Som tusan. På sätt och vis påminner den en hel del om en viss Anna Ahlunds ”Du, bara” fast med ett annat anslag. Där Ahlund som bekant är jazz och duggregn mitt i sommaren är […]

    Gilla

  5. […] Anna: Jag älskar det här citatet från Old adult reads young adult: […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: