Att veta hur man börjar men inte när man slutar

Jag har för länge sedan insett att jag inte ska skriva böcker. Jag har inte tålamodet eller självdisciplinen.

Det hindrar ju som bekant inte mig från att tycka saker om författande, det är liksom hela poängen med bloggen.

Nu i veckan har jag suttit och läst ett manus och det har fått mig att fundera på vissa saker om språkliga krumbukter.

Metaforer till exempel. Jag själv älskar metaforer, men inser ju att man kanske måste hålla igen lite. ”Numera är mitt tempo lugnare, och jag ger plats för in- och utandning. Jag håller igen mina hästar så att de inte skenar och stegrar sig. ” som Björn Ranelid sagt. Jag kan väl känna att ”litteraturens Zlatan” kanske inte var helt klockren i sin självrannsakan där…

Ibland funkar det – Jandy Nelson är mästerlig på det till exempel. Men man kan definitivt gå för långt, och nåt som jag också upptäckt är att motsatsen också är riktigt illa, dvs om man använder samma metafor om och om igen. Som läsare så blir det konstigt, speciellt som i ett fall jag läst nyligen där samma metafor dyker upp två gånger på samma uppslag. Osnyggt!

Det andra otyget som jag retat mig mycket på är de alldeles för långa meningarna. De som aldrig tar slut. För lite punkt, för mycket kommatecken. Utan att hänga ut nån vill jag dra exemplet ”Nånting händer, miljöbeskrivning, huvudkaraktären minns en händelse, miljöbeskrivning av denna händelse, jämförelse av händelserna”. I samma mening. Det hade fungerat oändligt mycket bättre att dela upp meningen i flera delar, inte minst för att slippa en mening som tar mer än tre rader på en sida. Jag förstår att avsikten kan vara att skriva i nån sorts ”stream of consciousness”-anda men då krävs en enorm fingertoppskänsla. Det lämpar sig kanske inte lika bra i fantasy som i andra genrer alla gånger exempelvis.

Vad har ni för litterära företeelser som ni retar er på?

 

 

Annonser

2 thoughts on “Att veta hur man börjar men inte när man slutar

  1. Bara hittepå skriver:

    Jag har nog svårare för de alltför korta meningarna än de riktigt långa. Du vet. När allt. Blir till fragment. För att öka. Spänningen! Jag tycker om när det finns en behaglig rytm att liksom gunga fram i. Sedan kan den rytmen förstås brytas av med kortare meningar i de mer spännande momenten, men det måste finnas en balans.

    (Men för att motsäga mig själv kom jag faktiskt på att jag har en bok liggande som jag inte orkat läsa ut pga att meningarna ibland sträcker sig över en halv sida eller mer. Jag har hyfsat bra koncentrationsförmåga men där någonstans tappar jag förmågan att hänga med).

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: