Varför tycker jag som jag gör?

Jag brottas lite med ett problem. Jag försöker reda ut för mig själv hur jag förhåller mig till huvudpersoner som jag inte kan relatera till jämfört med huvudpersoner jag helt enkelt inte tycker om. Och nu pratar jag alltså inte om skurkar eller mindre älskvärda personer som Lucius Malfoy eller så.

Till viss del kan det hänga ihop – det är svårt att relatera till en karaktär där man inte har nåt gemensamt. Men samtidigt undrar jag om man måste? Vad har jag egentligen gemensamt med Katniss Everdeen även om jag gillar henne? Eller Frankie Landau-Banks?

Inte ett skit egentligen. Men där kan jag ändå hitta nåt sympatiskt, nåt karaktärsdrag som jag kan knyta an till. Det är väl så det funkar, att hittar man nåt sånt så kan man köpa resten? ”Hon är rolig och lojal, då kan jag köpa att hon bor i ett nedgånget ruckel och skjuter bävrar med armborst samtidigt som hon blir jagad av stormtrupper med lasergevär”. Typ så.

Då är det värre med de där andra figurerna, de där Adelina Amouteru-liknande typerna. De som ska vara huvudpersoner och som man kanske i bästa fall ska tycka lite synd om men som jag är helt likgiltig för. Sympatin är som bortblåst.

Men jag funderar lite på hur det där fungerar – varför finns det ingen sympati från min sida? Är det just för att det inte finns nåt drag jag uppskattar? ”Tycka-synd-om” fungerar tydligen riktigt dåligt för mig som nån sorts trigger. Eller är det för att jag inte håller med om de val som karaktären gör? För det är ju nånting jag tydligen kan acceptera hos andra karaktärer. Jag håller inte alltid med till 100% även när det gäller figurer som jag gillar.

Anledningen till den här förvirringen är huvudpersonen i den bok som kommer att recenseras imorgon. Just nu är klockan 10:15 och jag vet fortfarande inte vad jag tycker om boken. Otroligt frustrerande!

Annonser

One thought on “Varför tycker jag som jag gör?

  1. bokhuset skriver:

    Jag har så svårt för gnälliga karaktärer. Den här synen att allt dåligt som någonsin hänt en är någon annans fel. Oviljan att se sitt eget ansvar för val och handlingar och händelser. Jag verkligen verkligen avskyr det. Speciellt om personen/karaktären dessutom använder den ursäkten för att själv bli ett as.
    Shit happens, men det ger dig inte rätt att bete dig som en rövhatt liksom. Typ Adelina.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: