Enda vägen

enda-vagenFörfattare: Anna Jakobsson Lund

Beskrivning: ”I sista delen av trilogin om Systemet får vi följa Ava, Levi och Leymah när de tar på sig sin största utmaning hittills – att försöka förändra samhället och göra sig av med förtrycket. Samtidigt kämpar de för att hålla ihop gruppen och förstå sig själva. Kampen mot Systemet är full av svåra val och det går inte att besegra makten utan att först ha bestämt sig för vilken väg som är den rätta.”

Omdöme: I januari 2015 fick jag ett mail om en ”punkig, normbrytande dystopi” på ett litet svenskt indie-förlag. När jag läste mailet tänkte jag nåt i stil med att det var en av de lökigaste beskrivningarna av en bok sen Eldkvarn brann. Punkig? Yeah right. Normbrytande? Snark. Samtidigt så var det nåt i följebrevet, det ovanligt snygga omslaget för ett indie-förlag och kanske framförallt en rekommendation från en av de vettigaste bokbloggarna jag stött på (Hej Katja!) som gjorde att jag tackade ja till ett recensionsexemplar. ”Är den kass kan den få vila sig i form i hyllan” tänkte jag.

Och nu sitter vi här, hösten 2016. ”Enda vägen” är utläst. Det blir inga fler böcker om Levi, Leymah, Ava och alla de andra bifigurerna med skojiga namn. Jag kommer kanske att spoila så smått, men det här är trots allt tredje boken i en trilogi. Har ni inte läst serien tidigare slutar ni här och så börjar ni på ”Tredje pricipen” omedelbums. OK? OK.

Alla ni andra som läst böckerna fattar nog att Systemet och TeBUS får mer däng än en MMA-fighter i sista ronden. Frågan är bara hur.

Det jag gillar så mycket är de val som Anna Jakobsson Lund gör i berättelsen. ”Enda vägen” är inte den enkla vägen, men det är den rätta vägen. Det skulle kunna gå att välja andra sätt att slutföra trilogin, men istället går berättelsen en väg som dels är mer vettig i förhållande till böckernas interna logik men också är nåt vi egentligen inte brukar se i den här typen av dystopier. Det är ett händelseförlopp som känns sant och rätt för power-trion Levi, Ava och Leymah. Lösningar som fungerar i andra böcker passar helt enkelt inte här. Hade jag tyckt att det var ok om nån av alla birollerna strök med längs vägen? Ja, men sån är jag. Det finns utrymme för det, men det är ok med mig. Jag är dock en blodtörstig figur, men det vet ni ju redan. Det där ”normbrytande” alltså? Jag får nog böja mig lite för den där till slut. Ta mig tusan om hon inte fick till det.

Om Levi och Leymah fick spela förstafiolerna i förra boken, så är det Ava som får stå för den största karaktärsutvecklingen, och det är ju också hon som haft mest lösa trådar som behövde knytas ihop. Här gäller det dock att hänga med i svängarna för lite lätt Game of Thrones-anda svävar det allt över familjeträdet. Gudar vad folk det är.

Jag har skrivit i tidigare recensioner av böckerna i trilogin att jag gillar språket i dem. Jag tilltalas verkligen av kylan och kargheten i språket, men också att man anar i de Inception-liknande avsnitten att det finns ett annat språk som bubblar där bakom och att det handlar om ett stilval snarare än en begränsning i författarskapet. (Därför blir det också så spännande att se varthän det tar vägen i framtiden för Anna Jakobsson Lund. Inte för att det hjälper er, men googla på kemisk lunginflammation så kanske det är en liten ledtråd. Eller inte.)

Vi kan också prata lite om drivet i boken, och för den delen i trilogin som helhet. Jag tänker som bekant ofta på böcker som musik, och kanske är det så att ”punkigt” kanske inte var en så dum beskrivning i alla fall. Det jag alltid älskat med punk och ännu hårdare musikaliska släktingar är hur det hela tiden finns en aggressiv och drivande framåtrörelse i musiken. Rytmen ligger liksom framtungt och ska kännas som en galopphäst som bara måste sätta iväg så fort det bara går. Och jag menar inte att man ska spela så snabbt som möjligt. Alla kan spela jättesnabbt med lite övning, men det är inte samma sak som bra. Den litterära motsvarigheten är att bara slänga in händelse på händelse utan att ha nån sorts styrsel på det hela. Nej, drivet handlar mer om en sorts attityd och sväng (jo, man kan visst det prata om sväng i punk och liknande. Men vi tar det en annan gång.) och kom igen katten, det svänger ju som tusan i Systemet-trilogin.

”Enda vägen” kommer inte göra någon besviken. Man kan inte bli besviken på ett perfekt avslut på en lysande dystopisk trilogi och som dessutom lämnar en med den värsta känsla man kan få som läsare, nämligen den där känslan av övergivenhet när man inser faktum: ”Är den verkligen redan slut?!?”

Tack till författaren för recensionsexemplaret.

Finns på Adlibris och Bokus och sånt där.

Advertisements

4 thoughts on “Enda vägen

  1. Bokhuset skriver:

    ÅÅh men tack! 🙂 Och jag har faktiskt inte läst den här, så jag väntar spänt på att komma igång. Samtidigt drar jag mig lite för avslutet.

    Gilla

    • OArYA skriver:

      Äh, men du står ju för nån sorts sans och intelligens i bloggträsket, det är ju därför du är en av få vars blogg faktiskt spelar roll för mig 😉

      Gilla

  2. […] Andra som bloggat om boken är Vargnatts bokhylla, Skriva läsa leva, Midnatts ord och Oarya. […]

    Gilla

  3. […] och jag beskrev boken ”lökigt” i följebrevet, i alla fall enligt bokbloggaren Old Adult Reads Young Adult. Marknadsföringsarbetet med trilogin om Systemet har lärt mig otroligt […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: