En julklapp till er från mig

Läser ni Debutantbloggen? Jag tycker att den är jätteintressant. Den här veckan kör de en liten specialare där alla författarna har eller kommer att publicera en novell där start- och slutmeningen är densamma. Det är meningarna ”Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig” och ”Kanske var det aldrig meningen att den skulle finnas”.

Det är en jätterolig idé! Så pass rolig faktiskt att jag tänkte bjuda på nåt alldeles extra idag såhär dagen före julafton. Jag hakade helt enkelt på och har för första gången på typ 15 år skrivit nåt skönlitterärt så ni får ta det för vad det är. Ni som frågat och bett om det här, enjoy.  Det här är ert fel.


Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Eller tänkt och tänkt, det kanske är att överdriva. Jag planerar liksom inte så mycket. Jag har lärt mig den hårda vägen att det inte är någon idé. Saker brukar hända mig ändå. Mamma brukar säga att jag mest utsätter den stackars världen för mig och inte tvärtom.

”Vad ska det bli av dig Charlie? Jag vet inte om världen har tillräckligt bra försäkringar.” brukar hon säga på sin brutna svenska och sucka lite och skaka på huvudet.

Jag vet att hon skämtar, men ibland känns det faktiskt lite orättvist. Jag kan faktiskt inte hjälpa det.

Man kan tänka hur mycket man vill. Saker kan bli helt annorlunda ändå. Som det här till exempel.

Allting handlar naturligtvis om en tjej. Jag säger som gubben i den där gamla komedin pappa fortfarande tycker är jätterolig: ”Love will make you do fucked-up things.”

Än så länge är det rätt så mycket en enkelriktad kärlek, men det är bara en tidsfråga hoppas jag. Även om det tagit typ… sen andra klass och vi är halvvägs igenom första året i gymnasiet nu.

Min kompis Fille brukar mobba mig för det här, tex när vi spelar Battlefield online. Eller i skolan. Eller typ hela tiden.

”Döö, när ska du bli ihop med Felicia Jönsson då? Idag ellä’?”. Så brukar Fille låta.

Om jag visste det.

Hon vet ju så klart vem jag är. Vi går ändå i samma klass och har väl haft nåt grupparbete ihop då och då. Men vi kan säga att vi kanske inte riktigt har samma umgängeskrets ändå. Lite beror det väl på att vi har lite olika intressen. Jag vill intala mig själv det i alla fall eftersom jag inte vet så mycket om henne egentligen och att det inte alls har att göra med att jag hamnar betydligt längre ner på coolhetsgraden än vad hon gör.

Fille är en sån som går till skolan i samma bandtröja och jeans varje dag så han är bortom all räddning. Ändå så skulle jag inte vilja vara utan honom. Vi har varit kompisar ända sen hans mamma och min mamma gick i samma SFI-klass. Min mamma pratade thailändska, hans mamma portugisiska men på nåt sätt lyckades de förstå varandra ändå och bli bästa vänner. Ja, tills hon bara försvann en dag alltså. Fille pratar inte så mycket om det så jag frågar inte.

Hursomhelst har vi sista lektionen i skolan idag innan jullovet. Mats-Åke, läraren, har redan tagit semester mentalt och låter oss köra ”Hänga gubbe” på tavlan men med kravet om att det ska handla om fysik.

”Det får väl ändå vara nåt som påminner om bildning”, sa han innan han lämnade över pennan till Gabriel Andersson i början av lektionen.

Jag får bu-rop och visslingar när jag till slut hänger gubben för att ingen lyckats lista ut att ordet jag hittat på var ”valenselektron” men jag ser att Felicia ler där hon sitter vid fönstret och det gör hela min dag.

Klockan ringer och Gabriel reser sig upp snabbt innan nån hinner närma sig dörren:

”Jag vill bara påminna om att vi har klassens glögg- och julfest hemma hos mig ikväll. Alla vet var jag bor va? Annars messa mig så fixar vi det!”

Han tittar lite snabbt på Mats-Åke och lägger till:

”Och alla vet att det är alkoholfritt va?”

Mats-Åke tittar upp och ler på ungefär samma luriga sätt som när han delar ut oförberedda prov.

”Visst Gabriel, visst. Ha så roligt ikväll och drick varannan vatten, det är allt jag säger. Ut med er nu så ses vi nästa år!”.

Några timmar senare så är jag och Fille tillsammans med resten av klassen hemma hos Gabriel. Jag visste att Gabriels föräldrar var rika eftersom de äger ICA-butiken här i stan och Gabriel alltid klätt sig skitsnyggt i dyra märkeskläder men shit vad fint de har. Det känns nästan som att gå in i en kyrka, så himla högt i tak har de. Eller som i en sån där inredningstidning med dyrt papper och alla möbler är antika och importerade från Frankrike. Det är nåt helt annat än såna lägenheter som min och Filles familj bor i.

Till en början är det faktiskt ganska lugnt och städat. Gabriel serverar alkoholfri glögg och nån har satt på en spellista med julsånger. Jag har tagit på mig en jultröja med en katt med tomteluva på och där det står Santa Claws i vitt.

Men nånstans under kvällen så börjar alkoholen komma fram och folk börjar byta låt på Spotify typ hela tiden och volymen blir bara högre och högre. Till slut går jag ut i köket för att hitta nån läsk att dricka eftersom Levi och Leymah från parallellklassen börjar bråka för att han vill spela upp ”världens bästa låt med Takida” och Leymah kallar honom ”jävla bonnunge” och vill höra en låt med nån Tracy nånting istället.

När jag står där med kylskåpsdörren öppen och kollar på familjen Anderssons extremt välorganiserade kylskåp knackar nån mig lätt på ena axeln. Jag vänder mig om alldeles för snabbt och välter så klart en glasflaska med nåt jättedyrt utländskt mineralvatten så att den krossas mot stengolvet i köket.

Självklart är det Felicia som står där. Vem annars?

”Oj, skrämde jag dig? Det var inte meningen! Du skar dig inte väl?”

Hon ser genuint orolig ut och jag hinner nästan förlora mig i de där nötbruna stora ögonen innan jag märker att mineralvattnet håller på att sugas upp i mina strumpor med juldinosaurier på.

”Oj, nej då, ingen fara. Men du kanske kan hjälpa mig torka upp det här innan vi drunknar?” säger jag. Jag vet inte var jag får det ifrån men det lät ju nästan smooth så jag high-fivear mig själv mentalt.

När vi städat undan frågar Felicia om jag har lust att sätta mig och prata lite nånstans avskilt eftersom: ”de där två kommer bara bråka och hångla om vartannat ändå och jag orkar inte höra en enda låt till av nåt svenskt amatör-Nickelback”.

Jag nickar och hon tar en flaska läsk och min hand och drar mig genom ännu ett rum som är större än vår lägenhet. Jag hör bara nån som sjunger ”…talking ’bout a revolution” innan vi sätter oss i den mjukaste soffan i världen.

Jag vill aldrig resa mig upp ur den här soffan. Jag vill bara sitta här med henne och titta på hennes överläpp och hennes mörkbruna hår som hon satt upp i en kort hästsvans och den stickade koftan och hur hon gestikulerar när hon pratar och precis allting är så att jag skulle vilja stanna tiden och bara vara just här just nu.

”Och du då?”

Jag rycker till. Vad pratade hon om alldeles nyss? Jag försöker komma ihåg men det är helt borta. Jag minns exakt hur hon strök bort en slinga ur luggen men vad hon sa? Gud!

”Ja, vad vill du göra efter gymnasiet? Vad vill du bli? Ska du bo här i stan för alltid?”

Jag tänker efter lite och tar en klunk Fanta för att hinna komma på nåt svar.

”eh… jag vet inte. Jag vill så himla många olika saker. Jag gillar ju till exempel fysik jättemycket, så det kunde vara kul att plugga nåt sånt kanske. Eller jobba utomlands ett tag. Men jag vill nog flytta härifrån, det tror jag.”

”Jag gillar också fysik! Det är lite nördigt jag vet, men….”

Och så fortsätter det. Jag får veta massor om henne som jag inte visste innan. Som att hon inte gillar alkohol men älskar julmust. Att hon har en dobermann-hund som ser jätteläskig ut men är världens snällaste. Att hennes bästa kompis flyttade härifrån till Norrland för att bo med sin morfar som hon typ aldrig träffat i hela sitt liv innan. Att hon tränar MMA och tycker det är jätteroligt men att hennes mamma tycker att det är så fult med alla blåmärken. Att hon älskar min jultröja. Att hon tyckte att det var jätteroligt med ”valenselektron” på lektionen idag. Att hon aldrig sett Sagan om ringen-filmerna men älskar Star Wars.

Jag berättar också jättemycket för henne. Till och med saker som kanske bara Fille vet om. Att jag tycker att min underläpp är för stor (Fille brukar säga att det ser ut som att jag är besviken hela dygnet runt. Då säger jag att det är för att han existerar.) Att jag tycker att det är jättetråkigt att inte ha några syskon men är glad för att jag har Fille. Att jag fått tröjan av min kompis Tilda i Stockholm. Att jag har sett Sagan om ringen-filmerna men tycker att de är jätteöverskattade.

Och så plötsligt ringer hennes telefon och förstör allting.

”Det är pappa” säger hon. Han sa att han skulle ringa en kvart innan han hämtade mig. ”Följer du mig till hallen?”.

Hon hade inte ens behövt fråga.

Vi står i hallen och hon tar på sig jackan. Jag tänker att det här kan vara den bästa kvällen i mitt liv.

Felicia pekar upp i taket.

”Titta! En mistel! Hängde den där innan också?”

Jag svarar att jag inte vet, men att jag faktiskt inte tror det. Jag såg i alla fall inte den när vi kom.

”Det är viktigt att hålla på traditionerna, eller hur?” säger hon och ställer sig väldigt nära mig. Jag blundar. Jag vågar helt enkelt inte titta. Jag känner hur hon andas snabbare och plötsligt hur hennes läppar försiktigt rör mina.

Ni vet hur det står i alla såna där böcker med glittrande vampyrer eller dystopier där barn skjuter varandra med automatvapen? Då beskrivs sånt här som elektriskt. Eller som explosioner. Eller som att nånting fattar eld.

Det är inte alls så. Istället så är det som att allt annat försvinner. Ingenting annat är viktigt. Allt är bara här och nu.

”Charlotte ”Charlie” Davidsson, vet du hur länge jag velat göra på det här?” viskar Felicia och kysser mig igen. ”För att vara så smart som du är så är du förbannat trög ibland. Jag fattar inte vad du väntat på.”

Jag är helt stum. Och förvirrad. Och troligen den gladaste människan i världshistorien. Mitt hjärta slår tusen slag och inga slag alls just nu. Nu vet jag att det här är den bästa kvällen nånsin.

”Ring mig imorgon” säger hon och ler innan hon går ut till sin pappa som väntar i bilen utanför.

Så blev det som jag tänkt mig?

Det är väl årets underdrift.

Jag hade aldrig kunnat tro det att det här skulle hända.

Om några timmar ska jag ringa Felicia.

Alla de där hindren jag tänkt och trodde fanns? Jag verkar ha hittat på dem själv.

Kanske var det inte ens meningen att de skulle finnas.

Annonser

26 thoughts on “En julklapp till er från mig

  1. Maaw! Att det bodde en liten David Levithan i dig hade jag väl redan räknat ut… 🙂 Tack för att Levi och Leymah fick vara med på ett hörn. Precis så där skulle det ha låtit. Måste läsa den igen, för förutom dinosariesockarna (som ju är kända från Instagram) och Aili så antar jag att det finns en massa andra små julklappar att hitta för den bokintresserade.

    God Jul till dig också!

    Liked by 2 people

  2. bokhuset skriver:

    Alltså, jag vill verkligen inte göda ditt ego för mycket för ditt huvud kommer explodera som en pösmunk av för mycket beröm. Men alltså, ååååh! Var i hela friden kom det där ifrån? Har det funnits där hela tiden? Så himla himla fint. Och bra. Och ja, allt. På riktigt!

    Liked by 2 people

    • OArYA skriver:

      Jag tackar och bockar! Du har ju erkänt bra smak så jag suger åt mig som en svamp med risk för pösmunk! Det var ett experiment som blev rätt lyckat om jag får säga det själv…

      Gilla

  3. […] får man en sådan där härlig överraskning som liksom välter omkull en. Och en sådan står Oarya för idag. Jag är faktiskt mållös, för det är så himla bra. Och fullproppat med […]

    Gilla

  4. Christina Lindström skriver:

    Helt underbar ju! (Fille är alldeles till sig!) SKRIV EN UNGDOMSROMAN NU, DAMMIT!

    Liked by 1 person

  5. Marcus Olausson skriver:

    Grymt bra! Och perfekt för novellformatet. Låt inte det här vara en engångsföreteelse. 😉

    Gilla

  6. Camilla Linde skriver:

    Vilken pärla! Så roligt att du hedrar vår temavecka genom att göra din egen tolkning 🙂

    Liked by 1 person

  7. Elin Säfström skriver:

    Men så där ja!! Nu tänker jag ohämmat hoppas på den där boken som jag bett dig skriva! Alltså, gör det! Många av oss andra här har ju faktiskt gjort det, så vi vet att det är alldeles möjligt, fast man ofta har en tendens att hindra sig själv från att ens tänka tanken.

    Tilda vinkar tillbaka från Stockholm:)

    Gilla

  8. Bam skriver:

    Det är ju nästan så pass bra att man går och blir kär i dig här helt plötsligt.

    Gilla

  9. C.R.M. Nilsson skriver:

    Åh, vilken fin historia! Älskar referenserna som finns insprängda i berättelsen.

    Gilla

  10. annaahlund skriver:

    Men så fint! Och vad roligt att du hängde på! Jag tyckte att det var såååå svårt, men du fick ju in både start- och slutmeningen otroligt smooth, och alla fina referenser! Skriv mer, människa, jag vill läsa! ❤

    Gilla

  11. […] vet ni? Imorgon får ni en trettondagspresent! Och för den som fortfarande inte läst julklappen så kikar ni in här. Det underlättar […]

    Gilla

  12. Klara skriver:

    Jag vill läsa mer! 🙂 Kommer det någon fortsättning? För jag vill ha en! Härliga karaktärer och bra stämning, riktigt roligt att läsa.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: