SKAM den som ger sig.

Tycker ni också att ordet ”russebuss” låter påhittat?

Undrar ni också hur sextonåringar kan ha så stora garderober?

Pratar ni också låtsasnorska hemma med era partners?

Jepp, då har ni också sett en himla massa avsnitt av norska succén SKAM på SVT Play. Jag och sambon har dragit igenom de två säsongerna som finns där nu under julledigheten och det är väl ungefär 99,3% chans att vi kommer att se säsong tre nu när den blir tillgänglig via SVT på fredag. Allt jag kommer att säga från och med nu bygger alltså på säsong ett och två och skulle nåt av det förändras av säsong tre så får jag väl äta upp det sen då.

Förresten, spoilervarning och allt det där. Har ni inte sett och vill se, då vet ni. Blablabla.

Jag måste få prata lite om säsong två och det FULLSTÄNDIGA haveriet som är Noora och William.

Ni som följt den här bloggen ett tag har nog listat ut att om det finns en sak jag är allergisk mot på nivån ”var-god-öppna-inte-jordnötspåsen-i-flygkabinen-för-då-dör-en-medpassagerare” så är det konceptet att försöka hångla bort en idiot. Eller med SKAM-termer, ”hooke”.

Ju mer jag tänkt på det, ju mer besviken blir jag på säsong två just på grund av detta. Det är samma tråkiga unkna story om att ”jo, men han är ju så söt och gullig innerst inne bakom luggen.”

Och det är faktiskt fel. Snubben är en röv. 110% röv. På alla sätt man kan komma på.

Och jag fattar inte varför man inte låter en karaktär som är helt fantastisk i första säsongen – charmig, rolig, smart, bara helt tappa konceptet efter lite lätt manipulerande stalking. Varför man som manusförfattare och regissör inte tar chansen att berätta en story om hur hon säger att ”ja, du kan vara supercharmig och söt, men så länge du är en manipulativ och våldsam idiot så får det vara” begriper jag inte riktigt.

Det säsongen däremot lyckas med är att låta Vilde skina lite mer och återupprätta karaktären som jag och säkert många andra tyckte var ett ytligt pucko – scenen när hon lagat mat till Noora var ta mig tusan nåt av det finaste jag sett på år och dag.

Sen väntar jag också med spänning på om de kommer att göra nåt spännande med Chris (inte Penetrators-Chris, han är också en röv) som inte går ut på att hon ska ha konstigast klädsmak och vara nån sorts comic relief.

Med det sagt, dags att ge sig på säsong tre till helgen alltså.

23s04-skam1-65

Annonser

8 thoughts on “SKAM den som ger sig.

  1. Christine skriver:

    TACK, jag störde mig på exakt samma sak!!! Älskar Nooras karaktär, men i säsong 2 var det som att manusförfattarna glömde bort vem hon var, och sen hoppsan ojsan kom hon tillbaka litegrann i de sista avsnitten. Aarrgghh.

    Gilla

  2. elisabeth skriver:

    JA! Rena harlequin. jag blev skitirriterad. det var en så klassisk fjösig chauvinistisk romancevarning på den här. så JA! halleluja!

    Gilla

  3. Elin Säfström skriver:

    Jag tyckte också precis som ni, men med tiden kom jag att gilla William. Han har betett/beter sig som ett as – ja – men det handlar, som jag ser det, om att han varit/är extremt självdestruktiv. Alltså, man mår naturligtvis skit av att vara kall och utnyttjande, utan förmåga att skapa en enda nära relation till någon. Jag tyckte inte att det var så dumt att se så självnedgörande beteende hos en karaktär som var a) kille, b) populär. Själv var jag oerhört självdestruktiv som ung, men jag var både ful och längst ned i den sociala hierarkien, så jag hade inte möjlighet att bete mig svinigt mot andra på det viset – det är inte omöjligt att jag gjort det om jag fått chansen. En extremt otrygg uppväxt (vilket jag själv f.ö. inte hade, så jag vet inte varifrån min osäkerhet och förstörelseinstinkt kom ifrån riktigt) ger knepiga människor.

    Och den där blicken … Jesus! Men, för guds skull, klipp luggen!

    Gilla

    • elisabeth skriver:

      jag kan förstå och uppskatta komplexiteten även i såna här porträtt. men det som skaver tycker jag är just makten, som alltid är mannens, och så kvinnans eviga roll att lindra, bota och släta över! i alla harlequinromaner jag korrat i alla år finns exakt den här relationen. kvinnan är klok men fattig, mannen rik men emotionellt ärrad, gärna av syskon som dött/mamma som haft pojkvän (!!!). jag hade gillat William om han fått utvecklas på eget bevåg. men jag gillar INTE när kärleken i form av en över- OCH underlägsen kvinna ska fixa det! det är det jag tycker är farligt. jag hade velat att Noora sa: Du Wilhelm. Hör av dig när du fixat allt skit i ditt liv.
      Men det händer aldrig. det är kvinnan som är både mål och medel. och det är där nånstans som jag vill att mina båda egna döttrar (och sonen, bevars) ska inse att ingen annan är ansvarig för en annan människa. vissa saker ska man ta itu med själv. och kärleken är liksom inte svaret.
      och det är insikter som jag önskat att jag fått på den tiden även jag var destruktiv och elak 🙂

      Gilla

      • Elin Säfström skriver:

        Jo, du har rätt så klart och jag kan verkligen hålla med. För, nej, kärleken är aldrig svaret. Och i det här fallet är det ju avarten stormande passion det handlar om = klinisk galenskap, vilket i sig brukar vara en ganska tärande kraft om något. Hehe, avskyr själv romancegenren och det här är ju verkligen en arketyp om man ser det på det viset. Själv identifierade jag mig så starkt med William och hans skriande brister att jag verkligen kunde se förbi det.

        Och fjollan i mig som älskar sugande pojkblickar, stormande passion och lyckliga slut ÄLSKADE den här säsongen.

        Gilla

  4. OArYA skriver:

    Det är så mysigt att sitta här på sin kammare och se vettiga människor argumentera på ett vettigt sätt. Ni har båda poänger – jag håller med Elin om att det är intressant med Williams självdestruktivitet och jag tycker att serien gör ett bra jobb med att beskriva VARFÖR han gör som han gör. Där jag tappar bort mig är varför i hela norden Noora kärar ner sig i honom ändå, och precis som Elisabeth känner jag att ”kom tillbaka när du gått i terapi” hade varit en mycket intressantare och bättre storyline.

    Men kan vi gå tillbaka till en sak: ”Korra Harlequin”?? Now there’s a story!

    Gilla

    • elisabeth skriver:

      du går rakt på det väsentliga, haha. och ja. jag är ju frilans sedan många år. att korra, eller översätta harlequin, är ett otroligt eftertraktat jobb eftersom det är återkommande, till skillnad från de flesta andra kneg. och där har de rena fabriksruljansen. harlequin är oxå sveriges största förlag. de ger ut en titel om dagen. fatta hur stort! dessutom kallas böckerna för ”magasin” så de syns inte i några listor, och flyger under radarn. man prenumererar ofta på dessa böcker, eller serier, och det finns många olika ”genrer”. som korre började jag glatt med 1200 sidor i månaden. det gav mig 6000 kronor innan skatt. så det är inget glidarjobb direkt, man måste komma upp i enorma sidantal för att gå runt ekonomiskt.
      men efter ett år eller så blev sidantalet för stort. jag knäade under alla shejker och deras älskarinnor. så jag drog ned antalet till 600 sidor varje månad. detta höll jag på med i hela tre år. sen var jag vaccinerad mot romance, mådde psykiskt dåligt och var jättefattig. typ.
      och det är en allergi som håller i sig. jag hatar verkligen alla plots som påminner om HQ. tex denna ovan, som är den absolut mest förekommande i alla serier. rik, emotionellt ärrad man, träffar (eller hyr) fattig men rekorderlig oskuld. och sen går det precis som i Skam.
      innan jag började jobba med detta ansåg jag att all läsning var bra. nu anser jag inte det längre. för jag tror verkligen att den här typen av läsning skadar. det handlar hela tiden om att inordna kvinnor i ett fack som inte är sunt. lyckligtvis börjar även HQ med mer jämställd romantik, men det har jag inte korrat.
      att sluta med detta kneg är det bästa jag gjort.

      Gilla

      • elisabeth skriver:

        en av de absolut mest sunkiga plotten handlade om en tjej som var tvungen att sälja sitt arv/gods. en rik hotellknös köpte, och han blev omdelelbart förälskad i henne, när han såg henne första gången där hon stod och bakade med en mjölfläck på kinden. hon hade varit förlovad förut.
        så de gifte sig och på bröllopsnatten insåg han att hon inte var oskuld. värsta traumat! så han stack. hon försökte gråtande säga att jamen, hon var ju förlovad innan, och de hade legat med varandra, men gud, inte visste hon att det kunde kännas SÅHÄR härligt, etc. men han sket i henne.
        efter en tid hittade de tillbaka till varandra. då fattade hon hur skadad han var, innerst inne. jo, hans mamma hade haft pojkvänner här han var liten. värsta traumat det med. eftersom HON i sin tur blivit helt förstörd när hans farsa lämnat henne, när hon blev fet och ful av sin graviditet.
        så där var hela intrigen. och i stort sett alla jag läste under dessa tre år var exakt likadana. en enda stack ut, och hade nån sorts vettig moral.
        så jag anser faktiskt att det är rätt så skadligt med denna typ av tema, inget jag vill sätta i händerna på ungarna faktiskt. det finns så mycket bra eskapism liksom.
        sen detta med skadade män. det ÄR ett intressant tema. om de ändrar på sig själva. det kanske är det du får skriva om, david. för nu är det dags att slåss 🙂
        och Elin, jag håller med. eller: jag för tre år sedan hade hållt med. men alla dessa romanceböcker senare, så är jag gråvit och svettas, vid tanken på ännu en William i världen. eller en Donald … 🙂

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: