All I wanted for christmas was you

Jag brukar älska julen. Alla ljus, alla dekorationer, julmusik överallt. Det är verkligen nåt jag längtar efter hela året. Jag är liksom den som börjar planera julen i vår familj redan från sportlovet. ”Felicia Jönsson, jul-general” som pappa brukar säga.

Men den här julen var den absolut långsammaste nånsin.

Av nån anledning fick nämligen mamma och pappa för sig att vi skulle fira den med mammas släkt istället för att vara hemma som vi brukar. Normalt så skulle det ju inte vara en stor grej, alla på mammas sida är jättemysiga utom möjligtvis mosters man Kenneth som alltid vill prata om nåt han läst på de där konstiga sidorna han brukar läsa på internet, men just den här gången åkte vi två dagar efter julfesten. JULFESTEN!

Inte ens 48 timmar efteråt om man ska vara petig. Mer typ 32 timmar, 14 minuter och 42 sekunder efter att pappa hämtade mig. Efter det största som hänt mig. Efter att jag och Charlie kysstes för första gången.

Det är väl lite av en underdrift att säga att jag var lite disträ under julen. Frank, som vanligtvis är min favoritsläkting, lyckades till och med att lura mig att ta fel på brysselkål istället för köttbullar på julafton. Jag märkte det inte förrän jag ätit en halv och fick tvinga ner den för att inte göra bort mig vid julbordet medan han skrattade så att han kiknade.

”Förlåt” sa han när han hämtat sig en stund senare. (En alldeles för lång stund senare faktiskt.) ”Men du skulle sett dig själv. Du är liksom helt borta så det gick inte att låta bli.”

”Mhm… tack. Jätteroligt. Verkligen. Men ärligt, hur kan folk äta de där? De smakar som nåt ur Harry Potter.”

”Inte vet jag” sa Frank och ryckte på axlarna. ”John älskar dem, men jag tycker att de smakar öronvax. Men kan du inte berätta lite om varför du går runt som i en dimma? Jag kan så klart gissa, men det är roligare om du själv berättar.”

Så jag berättade allt för honom. Om festen. Om hur jag trott att Charlie och Fille var ett par och därför aldrig tagit första steget. Om hur Fille till slut berättade för mig hur det verkligen låg till. Om kyssen. Om att jag är övertygad om att han hade nåt att göra med misteln i taket.

När jag var klar satt han och John och höll varandra i händerna.

”Det där var…” började John.

”…nåt av det finaste jag hört” sa Frank. ”Har ni pratat mycket på telefon eller så sen dess? Det måste ju vara hur trist som helst att vara här uppe, även om du har helt fantastiskt sällskap av yours truly?”

Jag svarade att vi ringer och messar och kollar varandras insta så mycket att våra telefoner håller på att brinna upp, men att det ändå känns som evigheters evighet innan vi åker hem i mellandagarna.

Men dagen kom till slut. Vi packade bilen full och kramade om alla släktingar. Mitt bland alla förmaningar från alla om att köra försiktigt och att vi borde ses oftare drog Frank mig åt sidan, gav mig en jättekram och ett litet paket inslaget i turkost omslagspapper och guldfärgat band.

”Jag och John ville ge dig och Charlie det här. Ni får öppna det tillsammans när ni träffas nästa gång. Och inte tjuvkika! Och vi vill ha konstanta uppdateringar. Om ALLT!”

Vägen från Uppsala och hem kan vara den absolut längsta i hela världen och det blev inte bättre att det var snöstorm och långa köer nästan hela vägen. Det kändes som att det hade gått fortare att gå. Jag messade med Charlie tills mitt batteri tog slut strax norr om Jönköping. Vi hann i alla fall bestämma att vi skulle ses utanför bion så snart jag kunde komma hemifrån.

Jag var innanför dörren precis så lång tid som det tar för att springa uppför trappan till mitt rum, kasta en väska på sängen och sen ner igen.

Hon stod och väntade när jag kom, som alltid i sin blåa skidjacka som hon senare berättade hade tillhört hennes mamma och sina höga sneakers som hon alltid har oavsett årstid. Hon lyste klarare än neonskylten ovanför dörren.

Det är konstigt att man kan bli både obeskrivligt blyg och samtidigt fullständigt bekväm för samma person på en och samma gång. Precis så kändes det. Men så fort hon flätade ihop sina fingrar med mina släppte allting.

”Jag har längtat efter dig.”

”Och jag dig. Förlåt för att jag försvann, mitt batteri dog precis när man åker förbi nån trägubbe vid Vättern…”

”Det är lugnt” sa Charlie. ”Ska vi gå in? Jag har redan köpt godis och biljetter” sa hon och pekade på en jackficka som såg ut att kunna explodera vilken sekund som helst.

”Kom igen, du måste tycka att du åtminstone är lite lik henne?”

”Vadå, näe, hon ser ju ut som en anka med den där överläppen”

”Jag tycker att ni är lika i alla fall. Nästan samma hår, ögonfärg, överläpp…”

”Hallå!”

”Jag tycker att den är jättesöt. Inte lika söt som din, men ändå.”

Vi stannar i nästan varje portuppgång för att ta skydd mot snöstormen som nu har hunnit ikapp oss från Uppsala. Varje stopp är perfekt. Charlie döper snabbt det till ”pusshållplatser”. Jag vill aldrig komma hem även om kylan och vinden bara blir värre och värre hela tiden.

Sista nattbussen hem till Charlie har gått för länge sen och vi bestämmer till slut att vi tar oss hem till mig så att pappa kanske kan skjutsa henne hem om det går.

När vi kommer innanför dörren är vi genomblöta och kalla.

”Hallå, vi är hemma!”

Mamma och pappa kommer och möter oss i hallen. ”Men gud, ni måste ju vara genomfrusna! Felicia, spring upp och hämta nåt så att ni kan byta om så fixar vi nåt varmt att dricka och äta när ni är klara, ok?” säger mamma bestämt. När hon har det tonfallet gör man som hon säger. Det är 97 % order, 3% förslag.

Vi sitter snart i köket tillsammans med mamma och pappa och dricker varm choklad och äter ostmackor och pratar. Båda är jättenyfikna på Charlie. Pappa frågar:

”Varför kallas du Charlie egentligen? Alltså, jag förstår att det är för att du heter Charlotte egentligen men varför Charlie?”

”Hoppas att det är ok att jag frågar” lägger han till när mamma tittar på honom och höjer ena ögonbrynet så som hon alltid gör när man håller på att göra bort sig. Både jag och pappa är väldigt väl bekanta med det ögonbrynet.

”Det är helt ok, alla frågar, så det gör absolut ingenting! Det är för att mina föräldrar ville att jag skulle heta Charlotte för att farmor tyckte om namnet, men mamma tyckte inte om Lotta som smeknamn. Tydligen bråkade de om mitt namn nästan hela tiden mamma var gravid med mig.”

”Vadå, varför inte? Lotta är väl fint?” frågar mamma.

”Hon sa att barn är elaka och skulle kalla mig Lotta-Potta direkt och att det dessutom var det fulaste rimmet i svenska språket. Så pappa kompromissade efter ett tag och sa att jag kanske kunde kallas Charlie istället. Det värsta som skulle hända var att nån skulle rimma Charlie med farlig och det tyckte mamma bara var bra så då blev det så. Nästan ingen kallar mig Charlotte utom farmor men det går så klart bra att säga det också.”

”Charlie blir bra för oss också, det är jättefint.” 

Mamma tittar menande på pappa och säger: ”Nä, men om vi kanske skulle gå och lägga oss då och lämna ungdomarna ifred ett tag. Ni kan ju plocka undan efter oss gamlingar, eller hur? Det går ju inte att köra i natt ändå så du får så klart stanna Charlie. Det är redan bäddat i gästrummet ändå.”

”Självklart, oj vad trött man är så här när man är gammal och grå” säger pappa och gäspar överdrivet stort. ”God natt tjejer!”. Mamma himlar med ögonen så att hon nästan får nackspärr.

”De gillar dig jättemycket” säger jag till Charlie när vi är ensamma. ”Det märks.”

”Jag gillar dem med” säger hon och skrattar. ”Men din pappa kanske får jobba på sin teatergäspning? Inte helt övertygande va?”

”Haha, vet du vad det värsta är? Han tror på riktigt att han är jättebra på det! Han pratar jämt om att han spelade amatörteater när han var yngre, men mamma har berättat att han bara spelade en bagare i en skolpjäs på mellanstadiet.”

Då kommer jag på att jag inte öppnat paketet från Frank och John.

”Du, vi fick en julklapp från min morbror och hans pojkvän. Jag fick inte öppna det själv, vi skulle öppna tillsammans. Har du lust att göra det nu?”

Jag tar fram paketet från min väska och lägger det på sängen mellan oss. Det har klarat sig bra trots allt slängande fram och tillbaka men jag får ändå lite skuldkänslor. Tänk om jag haft sönder nåt? Charlie drar försiktigt i guldbandet så att rosetten sakta knyts upp.

”Det är verkligen jättefint inslaget! Nästan synd att öppna.”

”Ja, morbror Frank är superduktig på sånt där. Men han säger att även de vackraste paket är gjorda för att öppnas av rätt person.”

Vi tar loss omslagspapperet så försiktigt vi kan. Innanför pappret finns det en rosa låda med lock på.

”Ska du eller jag?” säger Charlie.

”Öppna du” säger jag. Jag har blivit så nervös att jag inte vågar.

Charlie lyfter på locket.

Och blir helt tyst.

”Vad? Vad är det för nåt?”

”Kolla! Jag har aldrig sett nåt liknande… de är superfina!”

Hon tar försiktigt upp innehållet ur lådan.

Det är två papperstranor, men vikta på ett sånt sätt att de ändå sitter ihop i näbbarna. De är helt perfekta.

I botten på lådan ligger en handskriven lapp, med Franks finaste handstil. På den står det:

”Från två som vet precis”.

 

Annonser

13 thoughts on “All I wanted for christmas was you

  1. Elin Säfström skriver:

    Men nu rullar det ju på här! Så himla, himla roligt att vi har ännu en ny YA-författare i Sverige. Hoppas att Anna Ahlund läser din blogg.

    Liked by 1 person

  2. Elin Säfström skriver:

    Alltså, har läst igen och jag undrar om inte du kommer att bli utgiven på första försöket. Och så är det ju: Vissa av oss får kämpa i ett decennium, medan andra bara glider i mål. Skulle dock inte vara oklädsamt bitter i just ditt fall:)

    Gilla

    • OArYA skriver:

      Så himla snällt av dig att säga så! Jag blir väldigt glad av allas kommentarer men det värmer otroligt att flera av er som jag läst och respekterar enormt har varit så generösa med både beröm och tips!

      Gilla

  3. Anna Ahlund skriver:

    Men åh! 😀 ❤ Shiit vad gulligt! Det här är ju så nära fanfiction det går att komma, right? 😉 Gillar även att "morbror Frank" fick slå in ett turkost paket med en fin present i, och att han fick använda sin finaste handstil. Har funderat en lång stund på om "öronvax" verkligen är ordet han skulle använda för att beskriva smaken av brysselkål dock, hehe. Gillar tanken på honom som Felicias favoritsläkting, vad fint att de är släkt. Och att de firar jul i Uppsala. Och att Frank och John vet precis. Det här var väldigt rart gjort! ❤

    Ps: Stanna kvar lite längre i kyssarna, jag vill veta hur allt känns! Och om Charlies händer är varma eller kalla eller nariga eller lena och vad de åt för biogodis och vad de har för hår. Men mest hur kyssarna kändes. Och om Felicia verkligen sov i gästrummet på natten, vilket jag inte tror ett ögonblick på att hon gjorde, dårå. /Mvh, ordförande för Explicita klubben.

    Liked by 1 person

    • Elin Säfström skriver:

      Hon inte bara läste! She lövs and she tipsar! Sug i dig proffscoachningen. Önskar att jag haft tillgång till sådan genom åren.

      Gilla

      • OArYA skriver:

        Otroligt generöst, eller hur? Jag tar till mig med hull och hår och ska testa att skriva om ”All I wanted…” lite grann utifrån de tips jag fått, allt Anna säger makes so much sense!

        Grejen är ju att de här två novellerna egentligen bara är en sorts offentliga skrivövningar, den stora poängen har ju varit att testa mig fram till vad jag själv tycker funkar för mig. Jag har trots allt inte skrivit en rad skönlitterärt sen ca millennieskiftet… Sen att ni alla gillat det har ju så klart varit fantastiskt!

        Gilla

    • OArYA skriver:

      Ja, det är väl nån slags fanfiction antar jag. Jag ville bara så gärna få in dem i första men det gick inte på ett ett naturligt sätt, men lite kaffe för sent på kvällen och en förkylning som gjorde att man inte kunde sova kan tydligen leda till nåt ändå.

      Väldigt bra tips, du har ju helt rätt i att man borde stanna lite längre i de ögonblicken! Duly noted till nästa gång. Just nu ska dock Charlie och Felicia få vila lite känner jag, måste jobba på det där dokumentet i datorn som heter ”Projektet”. Däremot så ska de på nåt sätt petas in där också så småningom i bakgrunden, det är planen.

      Gilla

      • Anna Ahlund skriver:

        Väldigt fint att Frank och John fick vara med! Och att jag fick veta vad som hände sen för Charlie och Felicia! ❤

        Ja, det kan vara en bra grej att tänka på, faktiskt. Nu blir det ju en en annan sak när det är en kortare berättelse och man vill komma fram snabbare i tid, men det går ändå att peta in detaljer som "fäster" en scen snabbt. JL är skitduktig på det, ett tips kan vara att kolla hur hon har gjort i noveller, även om ni skriver i olika genrer 🙂 (Hon la ut noveller i adventas på annaskriverunder, om du vill hitta.)

        Sen kan man ju gå in på en ännu närmare nivå, rent språkligt. Personligen är jag en sucker för att få komma riktigt nära, och det är ju en stilfråga vad man gillar, men jag brukar tänka "en mening till" ibland för att påminna mig om att förankra grejer mer. T.ex. denna lilla passage där jag är i mitt manus just nu:
        "Hen drar i armbandet, höjer det mot munnen och försöker hålla i det med tänderna medan hen pillar med låset, men det går inte upp.
        Sebastian sträcker sig efter Frides arm. *insert en mening till, typ om hur handleden är silverglittrig (de har varit på crazy bildsalsfest) och senig*
        "Du borde också prata med folk", säger han och *insert en mening om hur han kisar mot den lilla låsflärpen och lyckas peta loss den*."

        Jag hade kunnat skriva bara typ:
        "Fride försöker öppna armbandet, men det går inte. Sebastian hjälper till" (äh, men du fattar), men jag försöker att lägga in extrainfo och smådetaljer som gör att läsaren känner att den är med i stunden och ser det framför sig. Jag tänker att sånt kan göra att allt kommer närmare (som jag gillar) och att den läsare som läser snabbt (vilket många gör) inte bara bluddrar förbi att nån gjorde det och det, utan får fler delar av ett skeende, som kanske gör att det kommer närmare och fastnar bättre, om du förstår hur jag menar? Det är lite därför mina kyssar/hångel/sexscener är superlånga, för att jag tänker att en känsla behöver lite plats för att hinna landa i läsaren. Sen ska det ju inte bli segt heller, varenda liten rörelse behöver ju inte dokumenteras, men jag gillar att använda detaljer för att stanna upp lite så att läsaren hinner ikapp. Ofta tycker jag att det blir mycket bättre, i alla fall hos mig 🙂

        Så nyfiken på "Projektet", btw! Kommer att bli grymt!

        Gilla

  4. Elvira skriver:

    Okej så det där slutet … SÅ sött! Älskar hur du tar med karaktärer från andras böcker och verkligen lyckas med att fånga dem :’)

    Liked by 1 person

  5. bokhuset skriver:

    Älskar! Och jag håller med Elin. Nu är det här i och för sig korta noveller, men de är ändå mer ”färdiga” än en stor del av andra manus jag läst ( testläst och lektörsläst ). Mer färdiga både i berättelse och språk.
    Med det sagt så menar jag inte att du kommer slippa redigeringsrundor, men du har verkligen något riktigt bra på gång. Så sätt igång med Projektet och kör så det ryker! 🙂

    Gilla

  6. bokhuset skriver:

    Kan också berätta ( även om det inte direkt highlightar mitt smartare jag ) att jag läste det här första gången när jag fortfarande hade feber och var sjuk. Jag satt verkligen och oaade och aahade mig.
    Genom hjärnan for tankar som ” oj, hoppas inte Davids mosters man Kenneth läser det här”, ”hur vågar han skriva så om sin mammas julfest, tänk om hon blir ledsen”, ”heter Davids sambo Charlie, schysst namn”, ”Har David släktingar som heter Frank och John, varför låter det så bekant??”. Ja du fattar.

    När polletten väl trillade ner var jag ytterst glad över att jag inte satt igång och varnat dig för att din mosters man Kenneth kanske ändå läser din blogg så du kanske ska vara lite försiktig med vad du faktiskt skriver hahahaha. Tur jag lät bli bloggandet under sjuktiden, är allt jag säger. 🙂

    Liked by 1 person

    • Elin Säfström skriver:

      Hahaha! Fantastiskt! Jag trodde ju också i några rader att det handlade om David själv, fast bara tills han benämndes Felicia Jönsson:) Men så hade jag heller inte fått i mig min dagliga dos av Cocillana än.

      Liked by 1 person

  7. bokhuset skriver:

    Eller ok, jag hade tagit en sipp cocillana. Om det ska vara alldeles petnoga. 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: