Perspektiv, pronomen och problem

Imorgon kära vänner så ska jag recensera en bok, i det här fallet ”Carve the mark” av Veronica Roth. Den har debatterats rätt flitigt utomsocknes och Bokhuset gör en bra redovisning av det så jag kommer inte att gå in på det mer än vad jag gör i recensionen. Jag kan säga att jag håller med Katja.

Istället vill jag prata lite om en sak som jag stötte och blötte lite i samband med förra boken som recenserades, ”Amuletten från Samarkand”, nämligen det här med att byta mellan första och tredje person i samma bok.

Jag begriper nämligen inte riktigt vad det är bra för. Jag har läst mig till att det i Roths fall handlar om hur hon vill beskriva karaktärerna där den ena mer impulsiva ”här och nu”-personens kapitel skrivs i första person och den mer eftertänksamma i tredje person. Kul tanke, men jag är lite osäker på om jag tycker att det funkar.

Eller nä, jag tycker inte att det blir så alls.

Det enda det leder till i mitt huvud är att det blir mer distans till tredjepersons… eh..personen. Lustigt nog tycker jag inte att det blir så när allt berättas i tredje person, där tänker jag aldrig på saker som distans kontra närhet till karaktärerna. Jag kan dock säga att jag nog aldrig tänkt ”men gud vad mycket roligare det skulle vara om det här berättades i första person” medan motsatsen alltså dykt upp flera gånger under de senaste två böckerna.

Frågan är alltså – varför välja att skriva på det här sättet? Jag som läsare tycker inte att det är ett grepp som tillför någonting till berättelsen och absolut inte så som Roth verkar ha tänkt. Istället gör det att jag favoriserar en av karaktärerna på bekostnad av den andra, och det är inte för att jag kanske tycker bättre om den ena utan för att texten styr mig åt det hållet. Sen ska jag ju inte förneka att jag personligen gillar böcker som är skrivna i jag-form, det vore lögn att påstå nåt annat så det kan ju så klart spela in.

Hur känner ni? Speciellt ni som läst senaste Veronica Roth?

 

Annonser

4 thoughts on “Perspektiv, pronomen och problem

  1. Det brukar sällan fungera så bra. Roth hör ju till dem som kört med två jag-personer (i Allegiant) vilket jag inte heller brukar gilla så där vansinnigt mycket (förr eller senare slutar jag läsa mitt i ett kapitel och kommer tillbaka efter att ha glömt vem ”jag” är, och blir förvirrad).

    När jag-perspektiv blir default, som det blivit på den anglo-saxiska YA-scenen, är det lätt att glömma bort att tredje person kan vara nog så nära. Och olikheter i personlighet kommer inte främst fram genom pronomen-val, utan genom berättarröst och gestaltning. Att slarva med det och istället välja en ”teknisk quick-fix” ger knappast väl godkänt i min bok…

    Gilla

    • OArYA skriver:

      Så sant. Nåt du pekar på som stämmer väldigt väl är just det här med gestaltningen, det finns inga likhetstecken mellan första person och bra karaktärer. Det är så mycket mer som krävs. Det är nog lätt att luras in i att ”jag-form” är det närmaste men det finns precis lika stora möjligheter att beskriva karaktärerna ur tredje person. Kanske till och med på ett elegantare sätt ibland.

      Gilla

    • OArYA skriver:

      Är det förresten så att det är det vanligaste? Det har jag aldrig tänkt på! Jättespännande isf!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: