En sån där dag där David känner sig gammal. Igen.

10 mars 1997. Då visades det första avsnittet på amerikansk TV om en tjej med ett töntigt förnamn som flyttade till en liten stad i Kalifornien tillsammans med sin mamma. Hon hade haft lite… problem… på sin förra skola och flytten var alltså tänkt som en nystart.

Kruxet var bara att den här nya staden var byggd ovanpå en så kallad ”Hellmouth” så all möjlig och omöjlig hemskhet drog sig dit. Lite som Ullared ungefär. Med ett extra IKEA på toppen. Med andra ord blev det inte riktigt lugnt och skönt för cheerleadern med högsta betyg i träslöjd.

Serien gick i sju säsonger, Joss Whedon som skapade serien gick vidare till att till slut göra riktigt fina grejer för Marvel och Buffy, Willow, Spike och de andra är rätt älskade fortfarande, även om de olika skådespelarnas karriärer kanske inte gått spikrakt uppåt sen dess.

Men alltså…

20 år.

Det är faktiskt inte alls rimligt. Jag tänker liksom inte på ”Buffy the Vampire  Slayer” som en gammal serie. Jag bortser naturligtvis från det faktum att det betyder att jag gick i GYMNASIET när jag såg de första avsnitten på dansk TV (som alltid låg före svensk och som faktiskt inte klippte bort slagsmålen. Danskar = hårdingar.). Gymnasiet är väldigt länge sen.

Men grattis på tjugoårsdagen då! Jag kanske borde se färdigt hela serien nån gång när jag bearbetat min åldersångest?

buffy-the-vampire-slayer-main-characters-wallpaper-5903.jpg

 

Annonser

4 thoughts on “En sån där dag där David känner sig gammal. Igen.

  1. Elin Säfström skriver:

    Tjugo år säger du … Shit. Ja du, du ligger ju några år efter mig, och jag kan säga att chocken inte lagt sig ännu vid 43. Man inser med regelbundenhet att saker och ting som hände ”för några år sedan” ofta i själva verket har minst tio år på nacken. Det är bara att go with the flow, för man blir ju, som bekant, inte yngre – det är dessvärre inte en renodlad klyscha, utan en bitter sanning, börjar man motvilligt inse.

    On the bright side: Jag är mycket lyckligare nu än jag var när jag var ung, och – vill jag gärna tro – mycket behagligare att ha att göra med. Synd bara att man ska skrumpna ihop och dö, när man nu blivit så himla bra med åren.

    Liked by 1 person

    • OArYA skriver:

      Jag upptäcker det egentligen främst när det gäller musik. Alla skivor som man tycker är bäst är runt 20 år gamla helt plötsligt.

      Gilla

  2. bokhuset skriver:

    Tror att jag faktiskt aldrig har skrivit om Buffy, har jag ens nämnt den överhuvudtaget? Tveksam. Ändå en av mina favoritserier även om jag tappade bort mig lite i sista säsongerna. Och ja, det var längesedan.
    Men precis som Elin känner jag mig som ett bättre jag nu än då. Och det är ju bra, någon utdelning ska man väl ändå ha för att man skrumpnar ihop med tiden.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: