Superkrafter: på gott och ont

superkrafter-pa-gott-och-ontFörfattare: Karl Modig

Beskrivning: ”Oscar och Klara är två rätt vanliga 17-åringar i Stockholmsförorten Spånga. Men på väg hem från en fest träffas de av blixten och när de vaknar nästa dag kan Oscar plötsligt kontrollera eld och Klara kan framkalla smärta hos andra. De har fått superkrafter.

Men vad gör man med sina superkrafter? Ska man bli superhjälte? Hur blir man det? Och var hittar man egentligen ett brott att stoppa? Klara och Oscar letar efter det bästa sättet att använda sina krafter, men dras in i något mycket större och allvarligare.”

Omdöme: Många som läst superhjälteserier i sin ungdom har säkert tänkt ungefär samma tankar som som Karl Modig tar upp i den här boken – vad gör man egentligen sen? Det svåra är kanske inte att få superkrafter utan att lära sig hantera dem. Om det finns nån bok som hade kunnat ha ett sånt där härligt träningsmontage som man hade i karatefilmer på 80-talet så är det väl den här. Överlag gillar jag fumligheten hos Oscar och Klara i hur de försöker hantera sina nya förmågor. Det är lite så som jag förväntar mig att man själv skulle fungera. Man kan liksom inte bli Captain America över en natt och alltid fånga sköld-frisbeen perfekt, då och då måste man tappa den eller få en smäll på fingrarna. Jag gillar också hur olika Oscar och Klara tar sig an sina förmågor, en drar lite mer åt det goda hållet direkt, den andra mot the dark side. Jag gillar Karl Modig av just den här anledningen, han fångar genren på ett fräscht och initierat sätt i sin debut.

Nåt jag också gillar är just att huvudpersonerna trampar runt i en svensk förort med allt vad det innebär. Det gör att allt känns lite mer nära och bekant. Igenkänningsfaktor och allt det där. Speciellt så känns den väldigt nu och i tiden, och det är så klart en styrka, och det om något är just gott och ont.

Det jag däremot känner är lite att boken trillar ner i samma hål som alldeles för många superhjältefilmer nuförti’n, nämligen: the bad guy! Nynazister i all sin elakhet liksom, de är tvyärr på samma låga nivå som zombiesarna i The Walking Dead. Ja, de är läskiga, men det behövs faktiskt en The Governor eller Negan att känna sig hotad av på riktigt och tycka illa om, inte bara random fotfolk med samma intelligens som en påse nötter. Jag har många gånger tidigare pratat om hur viktigt det är med en bra skurk, och det saknas i alldeles för hög grad i den här boken. Men för all del, ska man trilla ner i ett hål kan man ju lika gärna välja ett välbefolkat sådant.

Nåt annat som Karl Modig kan behöva jobba lite mer på är nog disposition och framför allt tempo. Det finns en ojämnhet i bokens interna rytm som stör mig som läsare, och framför allt blir det tydligt i de avslutande 50 sidorna där upplösningen inte kommer till sin rätt och därför inte blir särskilt tillfredställande och det är också där jag har mitt allra största problem med boken, nämligen flytet. Jag har inte problem med tempoväxlingar i sig, jag är trots allt fostrad inom hardcorepunken där man byter takt nästan lika ofta som man byter ackord, men det måste finnas en mening med varför ett parti eller kapitel har ett visst tempo, och jag hittar inte alltid den anledningen här.

Så, slutklämmen då? Den blir så här: ”Superhjältar: På gott och ont” är en debut som har en hel del positiva poänger, inte minst i sin ämneskunskap och verklighetsförankring, men som också visar på en del utvecklingsområden för den debuterande författaren.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: