Orkidépojken

orkidepojkenFörfattare: Helena Dahlgren

Beskrivning: ”När bästisarna Hanna och Zeb tar studenten är det meningen att LIVET ska börja. Det är nu de ska lämna urtrista förorten Tyresö och bege sig ut i världen. London väntar. Men först en sista hemmasommar som går åt till att jobba på kyrkogården, festa på stans gayklubbar, ströglo på den gamla tv-serien Twin Peaks och läsa Orkidépojkens märkliga blogg. Så länge någon kan minnas har det viskats om en närvaro ute i Tyresös skogar. Varken Hanna eller Zeb har lagt någon särskild vikt vid det. Förrän de plötsligt blir tvungna För konstiga saker sker: först försvinner en hund, och därefter en före detta skolkamrat. Lina, ortens drottning. Hon som alla vill känna men ingen känner, inte på riktigt.

Sen går det mesta åt helvete.”

Omdöme: Orkidépojken tar mig väldigt mycket tillbaka till en tid i mitt liv då jag lyssnade oerhört intensivt på ledsna svenska band från Göteborg och Eskilstuna och ännu ledsnare band från Manchester, bara gick till dramahyllan i video-butiken och spenderade alldeles för mycket tid på att leta efter Per Hagmans debutroman på antikvariat.  Om inte håret redan varit svart så hade jag färgat det. Sån var jag. Det var också en tid då jag längtade bort, men inte hade nåt aning om vad jag längtade till.

Nånstans där slår Orkidépojken alltså an en hel massa strängar i hjärttrakten, dessutom på bara lite drygt 150 sidor. Just därför är det inte konstigt att jag går igång så pass mycket på boken, just för att så många saker refererar till sånt jag själv tycker/tyckt om. Det medför att jag njuter mer av resan än själva målet, men även om man inte plockar varenda populärkulturell referens så lyckas Helena Dahlgren med nåt som inte bara tilltalar ens inre indiepoppare – hon lyckas skapa en känsla som ligger helt i linje med den allra största inspirationskällan till boken, nämligen Twin Peaks.

Det vilar absolut en känsla av David Lynch över hela berättelsen, precis som jag hoppades på när jag läste om boken första gången. En sorts hotfullhet som inte går att ta på men som finns där hela tiden. Jag älskar känslan som kommer över en när man läser och det är också här Helena Dahlgren lyckas allra bäst, i själva stämningsskapandet.

Men ska vi analysera texten lite då? Det är inte så mycket av den varan , bara runt 150 sidor. Det är faktiskt också en sak som tilltalar mig, ibland måste inte en berättelse vara längre. Den kan till och med vara kortare. Det är lite som med musik – de allra bästa låtarna är inte nödvändigtvis de som är längst eller är mest komplicerade. De bästa kan istället vara två minuter långa men där man skrivit låten på exakt rätt sätt.

På samma sätt fungerar Orkidépojken. Den är välskriven ända ner till det sista kommatecknet men på ett sätt som passar berättelsen. Jag tror säkert att Helena kunde skrivit 300 sidor till, men det behövs inte. Jag är så himla nöjd med berättelsen, och skulle hemskt gärna återvända till Helenas Tyresö igen. I bokform alltså, jag vågar inte åka dit i verkligheten. Då skulle jag väl aldrig komma hem igen.

——-

Adlibris / Bokus

Annonser

9 thoughts on “Orkidépojken

  1. Elin Säfström skriver:

    Jamen exakt så. Kvinnan är ett stämningsgeni!

    Liked by 1 person

  2. bokhuset skriver:

    Ligger på läslistan, är väldigt nyfiken på hennes bok. 🙂

    Liked by 1 person

  3. Malena skriver:

    Nu blev jag väldigt sugen på att läsa Orkidépojken 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: