Författaren: ”är det såhär storhetsvansinne låter…?”

Helena Dahlgren 01 - Foto Marcus Stenberg

Foto: Marcus Stenberg

Helena Dahlgren är bloggaren som blev författare. I lokaltidningen beskrivs hon som en ”fruktans fanatiker” och den som ”sprider skräck i Tyresö”. Hur kan man inte vilja intervjua en sådan person?

Orkidépojken är bara lite drygt 150 sidor. Var det ett medvetet val att hålla den så pass kort och varför?

Fram tills Orkidépojken har jag först och främst sett mig själv som en novellförfattare (och bloggare), så bara tanken på att skriva en roman över huvud taget var något jättestort för mig. Sedan är jag personligen mycket förtjust i korta, täta berättelser – jag tänker t ex på Joyce Carol Oates kortromaner där en hel värld ryms på kanske 140 sidor. Så det kändes naturligt att använda det formatet. Många romaner är på tok för långa, det blir lätt utspätt och idisslat. Jag vill att Orkidépojken ska kännas som motsatsen till det utspädda. 100% koncentrerat, från början till slut.

Miljövalet är alldeles uppenbart viktigt i boken. Hur var det att klä omgivningar som var så pass bekanta för dig i en annorlunda version? Hur gick dina tankar angående det?

Det var aldrig en självklarhet att använda Tyresö, där jag själv är uppväxt och fortfarande bor, som yttre miljö. Till en början lekte jag med tanken på att bara skildra Orkidépojkens värld, som ju är oerhört instängd. Jag gillade tanken på att min berättelsen kunde utspela sig precis var som helst. Det universella i det. Sedan blev jag klaustrofobisk och deprimerad av att tillbringa så mycket tid inuti Orkidépojkens huvud (förlåt, kära romankaraktär!), så jag lade till ramberättelsen om Hanna, Zeb och Lina. När jag på allvar började skriva på de bitarna av boken var det fullständigt självklart att de bodde i Tyresö. Man får så mycket gratis genom att använda miljöer man är väl förtrogen med. Det är så intressant med Stockholmsförorter eftersom de så tydligt är ett slags gränsland. Man bor i Stockholm, fast ändå inte. Och väldigt mycket av småstadsmentaliteten finns och gror där. Jag ville att Hanna skulle bo på en plats hon vill bryta sig fri från, men samtidigt känner sig hemtam i.

Nu känns det extremt coolt att ha klätt min hemkommun i en lätt skräckig och Twin Peaksig dräkt. Jag kan blicka ut över skogarna när jag går för att slänga soporna och väldigt mycket känna att jag är en del av en mytologi jag skapat. Haha, är det såhär storhetsvansinne låter…? Nejmen, allvarligt talat: jag har kommit att tycka väldigt mycket om Tyresö. Det är här jag bor med mina döttrar, här hittar jag överallt, känner mig trygg. Jag tror att allt det där är bra förutsättningar för att sedan ta de elementen, vrida till och skapa något otryggt och lite hotfullt.

Hur ser din skrivprocess ut? Är du en sån där som har ett väldigt tydligt synopsis och har bra koll redan från start, eller är du en sån som har en betydligt mindre uppstyrd process där det handlar om att ösa in idéer och sen se vad som funkar?

Jag är SÅ inte en synopsisförfattare! Känner mig strypt av synopsis och för mycket handling, men så är jag också nästan uteslutande intresserad av språk, stämning och miljö. Jag brukar börja med att bara skriva på, för att hitta tonen och platsen. Sedan fortsätter jag så, stuvar kanske runt delar så att strukturen ska bli bättre. Och så promenerar jag mycket och ”skriver i huvudet”. Uppskattningsvis 50% av Orkidépojken är sådant jag gått runt och tänkt på utan papper, penna eller mobiltelefon. När jag sedan sätter mig vid datorn, öppnar upp Word och börjar skriva kommer orden snabbt till mig. Jag älskar att redigera och putsa till också.

Du har skrivit 100 hemskaste innan Orkidépojken – upplevde du att sättet att arbeta som författare skiljde sig på något sätt?

Lustigt nog började båda skrivprocessen på ett liknande sätt: genom bloggtexter! I fallet med 100 hemskaste i form av en inläggsserie på Dark Places (sedan hörde Modernista av sig och ville ge ut som bok) och med Orkidépojken en hemlig blogg som min pojkvän skapade åt mig så att jag kunde fila på Orkidépojkens blogginlägg i vad som kändes som en autentisk miljö. Därefter blev skrivprocesserna rätt olika, förstås. Fast jag tänker ändå att 100 hemskaste och Orkidépojken är tvillingböcker: båda handlar till väldigt hög grad om att spegla sig själv i fiktioner.

Det har ju dykt upp ett par nya inlägg på Dark Places, innebär det att vi kan hoppas på fler, eller är det lite mer LL Cool J ”Don’t call it a comeback” över det?

Det bästa sättet att garantera nya blogginlägg, har jag märkt, är att lova att aldrig blogga igen, så jag svarar ”pass” på den. Men jo, en liten comeback är det nog… Jag älskar ju att blogga och det är ett självklart sätt för mig att uttrycka mig på. Egentligen vill jag ha en egen kultursida att bre ut mig på, men i väntan på det är ju bloggen toppen.

Med tanke på din mailadress – hur många gånger har du stått framför garderoben och sagt ”I would go out tonight, but I haven’t got a stitch to wear?”

Alldeles för många gånger. (Min mailadress, för er som undrar, är morrisseygroupie@gmail.com. Jag skaffade den i tjugoårsåldern, när The Smiths var mitt liv. Älskar fortfarande the songs that saved your life, men måste erkänna att jag drar efter andan varje gång gubbjäveln gör något kontroversiellt uttalande nu för tiden. Fatta vad jobbigt att behöva byta mailadress NU!)

Hur många katter får man ha innan det blir konstigt?

Jag tycker att tre är en fullkomligt rimlig siffra om man bor i lägenhet. Bor man i hus tycker jag minst fem. Man måste ju hinna gosa med och ta hand om alla på bästa sätt, och gärna ha en kattlåda per katt (ett tips jag lärt mig från min guru, kattpsykologen Jackson Galaxy). Just nu har jag en katt som bor hos mig varannan vecka, och så min särbos katt som jag skämmer bort när jag är uppe i Norrbotten. Det är för lite, va?

Vad borde jag ha frågat dig?

Asbra frågor ju! Jag saknar ingenting. Men hmm, kanske hur det kändes när jag frågade min största litterära idol Christine Falkenland om hon ville blurba Orkidépojken och hon sa ja, och läste och återkom med helt sjukt fina ord?! Hint: hashtag #helenapeakar.

Annonser

3 thoughts on “Författaren: ”är det såhär storhetsvansinne låter…?”

  1. bokhuset skriver:

    Vilken bra intervju! Några saker slog mig under läsningen. Jag har bott i Tyresö för ungefär 15 år sedan, min kompis har 5 katter och jag älskar Jackson Galaxy. Så vi känner ju i princip varandra. Och kompisars böcker måste man såklart läsa, tur Orkidépojken redan är beställd hos min bokhandel. 😉

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: