Recension – Drakviskaren

drakviskaren.jpgFörfattare: Lovisa Wistrand

Beskrivning: ”Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in. När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frost-klädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom. Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn. Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?”

Omdöme: ”Drakviskaren” har förmodligen nån sorts rekord i att vara den mest instragrammade boken under 2017. I alla fall har det känts så när jag scrollat igenom mitt flöde den senaste tiden så där bör både författare och förlag vara ganska nöjda med allt förhandssnack och buzzande.

Jag tycker precis som många andra att det är ett väldigt gediget hantverk. Det är ett rejält världsbygge som är väldigt detaljrikt ner till minsta beståndsdel. Exempelvis är det tid- och måttsystem som Wistrand hittat på är en sådan sak och jag uppskattar det verkligen. Det finns mängder av sådana detaljer i boken av olika slag, och själv har jag funderat lite extra på om djungeln Gorgoroth är en passning till black metal-bandet eller till Tolkien eller kanske båda två…

Det är också på sin plats att prata lite om Wistrands sätt att skriva. Hon har en dragning att kanske främst i de mer actionfyllda passagerna skriva på ett sånt sätt att de lärare i svenska som jag känner troligen skulle få utslag och gå bananer med rödpennan. Det är många meningar som bara består av enskilda ord (”Ont! Ont!”) eller som börjar med konjunktioner. Jag uppskattar hur Wistrand sätter sin egen prägel på sin text och i vissa passager så ger det ett extra driv och tryck som fungerar väldigt bra. Att jag däremot aldrig själv skulle komma på tanken att skriva på det sättet, det är en helt annan sak. Däremot finns det ibland en inkonsekvens i språket där en del uttryck känns malplacerade. Jag har exempelvis svårt för att karaktärer använder ”gå på dejt” som ett uttryck i en fantasybok, det skär sig alldeles för mycket i mina ögon.

Jag har läst i en intervju med Wistrand att det är viktigt med en kärlekshistoria i de böcker hon läser. Därför är det lite förvånande att mitt absolut största problem med ”Drakviskaren” är just kärlekselementet.

Här är det på sin plats att säga att om ni vill läsa boken men slippa spoilers så slutar ni ungefär här i recensionen. Spoilervarning utfärdas härmed. OK? OK.

Jag köper det helt enkelt inte. Jag har ett jättestort problem med ”falla för bad boy”-klichén i allmänhet och ”Drakviskaren” gör faktiskt ingenting för att göra den saken bättre. I fallet med ”Drakviskaren”  tycker jag inte att karaktärernas attraktion till varandra motiveras på ett sätt som gör att jag förstår varför de gör som de gör. Kärlek är så klart nåt som inte alltid kan förklaras på ett logiskt och vettigt sätt, men man måste nog försöka förklara tydligare hur många av de ärligt talat hemska saker som det manliga kärleksintresset gjort kan övertrumfas av att han är fysisk attraktiv. Jag ser det i alla fall inte tydligt i nuläget. Jag måste absolut inte hålla med om varför en karaktär i en bok gör vissa val, men jag skulle i sådana fall vilja förstå bättre, speciellt som det är en så central del av berättelsen.

Slutomdömet blir alltså lite blandat – höga poäng för världsbygge och ett eget avtryck, men det finns en del stora element i berättelsen som jag inte riktigt kommer överens med men som debutverk betraktat så är det ändå en imponerande bok på många sätt.

Whip Media har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

 

Annonser

9 thoughts on “Recension – Drakviskaren

  1. bokhuset skriver:

    Intressant. Gissar att jag skulle hålla med om det mesta. 🙂

    Gilla

  2. C.R.M. Nilsson skriver:

    Kärlekshistorien är faktiskt det som har gjort att jag har tackat nej till den här boken, fastän jag fått erbjudande flera gånger att läsa den. Varje gång läser jag baksidestexten och tänker ”men det här låter ju intressant”, men så kommer jag till det där om att träffa en man och intresset dör direkt.

    Gilla

  3. Elin Säfström skriver:

    Gud, så intressant! Jag tänker att jag, när jag var 21, kunde ha gjort exakt så: pissat bort mitt liv och allt som var viktigt för passionen – alltså, inte riktig kärlek, utan det feromon- och hormonstyrda tillstånd som man när man är 21 tolkar som kärlek. Problemet är väl att just precis den naiva sidan av en själv – tack gode gud! – förhoppningsvis dör någonstans där vuxenheten inträder, och sedan kan det vara svårt att relatera till hur fan det var man tänkte egentligen när man var ung och dum och trodde att en hormonstinn förälskelse var ”it”. Nu framgår det inte exakt hur förhållandet mellan de unga tu ser ut i den här boken, men kanske måste man vara närmare sitt tonåriga, stenkorkade jag för att riktigt förstå passionselementet?

    Gilla

    • OArYA skriver:

      Mycket möjligt. I ”Drakviskaren” handlar det mycket om hur mycket man kan förlåta och bortse från diverse dumheter och jag skulle vilja ha mer förståelse för varför hon ändå väljer som hon gör. Jag personligen tror och hoppas att jag hade dragit gränsen lite tidigare även i yngre dagar. Jag tycker nämligen inte att snygga horn och en muskulös överkropp är tillräckligt för att jag ska glömma bort petitesser som folkmord, lite lätt stalking och mordförsök men sån är jag, lite petig av mig sådär.

      Gilla

      • Elin Säfström skriver:

        Shit. Så det är lite som att skriva till Juha Valjakkala i fängelset och försöka få ihop det med honom? Nej, det hade inte ens jag gjort heller. Fast horn är ju läckert förstås.

        Gilla

  4. Det var kärleksdelen jag hade problem med också, det kändes inte riktigt troligt att alla bara skulle förlåta honom hur lätt som helst för allt han gjort.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: