Recension – De dödas dolk

de-dodas-dolkFörfattare: Jenny Töredal

Beskrivning: ”Den dunkla natten dolde utsikten. Månen lös svagt över den cirkelformade avsatsen som ramades in av stora, kantiga stenar i svart lava. Jag såg två pålar med spetsade huvuden och svalde hårt. Måste få veta vems huvuden som var pålade. Det var därför jag var här. Mitt uppdrag var att vittna om det jag såg. Mot min vilja fortsatte jag framåt. Driven av ett inre tvång. Snittad människohud, tjockt, levrat blod. Flikiga slamsor längs med halsens kant. Vidöppna, döda ögon. Skrikande. Plågade. Ansiktsuttryck förvridna i dödsångest. Jag kräktes. Hulkade och kräktes igen. Kroppen skakade okontrollerat och benen bar mig inte. Jag sjönk ihop på marken och blev sittande. Nu visste jag vems huvuden som var pålade. En kuslig dröm blir inledningen på ett mörkt äventyr. Uråldrig magi måste väckas i kampen mot demonkungen Lord Onekr.”

Omdöme: Om man jämför omslagen till ”De dödas dolk” med den föregående boken ”Älvkorset” så vet jag vilket jag föredrar. Ge mig mörker och död framför vita pälsar och pilbågar vilken dag som helst. Därför är det inte så förvånande att jag tycker att Töredal lyft sig en hel del sen första boken. Berättandet är tightare och mer fokuserat (inte bara blodigare, men det uppskattar jag så klart) och framför allt är det inte lika många sekvenser som utspelar sig ”off camera” som i första boken. Det händer dock ett par gånger, speciellt i början av boken och det är fortfarande nåt jag inte riktigt gillar. Om en karaktär utsätts för något som sägs vara väldigt svårt och farligt, då vill jag vara med när det händer, inte få veta att ”jag somnade, och sen när jag vaknade så var allt bra”.

Jag har också lite funderingar kring det här med Amon Amarth dock. I Töredals bok så är det skådeplatsen för en stor del av de viktigare händelserna i boken, och det är inget fel i det. Men det är det även i ”Sagan om Ringen”, eftersom Amon Amarth är ett av namnen på Mount Doom eller Domedagsberget (och dessutom är det även ett metalband som tagit sitt namn från Tolkien). Det är lite samma grej som Lovisa Wistrand gjort med Gorgoroth i sin ”Drakviskaren”, men här är det nästan ännu mer centralt än i hennes bok. Jag gillar normalt sett namedroppande, men jag är inte riktigt säker på att jag gillar det i de här fallen. Det är en sak att modern fantasy är skyldig Tolkien väldigt mycket, men jag funderar lite på om det kanske är att gå ett steg för långt när man gör så här? Å andra sidan så vet jag att Töredal sympatiskt nog gillar metal så kanske är namnet bara en hyllning till bandet utan att hon känt till kopplingen till Tolkien och då är det mer en olycklig omständighet, men ändå.

Anyhow, ”De dödas dolk” är en bok som trots ovanstående tilltalar mig mer än den första boken (den har dock en del väldigt bra poänger den också), så gillade man ”Älvkorset” så kan man med fördel ge sig på den här. ”De dödas dolk” är lite vassare på alla punkter och visar på en positiv utveckling i Töredals författarskap, men lämnar ändå plats för ytterligare förbättring.

Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

 

 

 

Annonser

4 thoughts on “Recension – De dödas dolk

  1. bokhuset skriver:

    Håller med, omslaget är sjukt mycket bättre den här gången. Läggs upp på läslistan.

    Gilla

  2. Fin recension! Fast själv gillar jag omslaget till första boken mer (trots att jag älskar svärta och mörker). Båda är riktigt snygga.

    Haha, jag kan inte svara för Töredal men kan berätta att mitt Gorgoroth tråkigt nog inte är en hyllning till någonting alls. Visserligen gillar jag både metal och Sagan om ringen (har dock bara sett filmerna) men hade ingen aning om att Gorgoroth redan ”fanns”, eller vad man ska säga. Jag borde ha googlat bättre med andra ord! 😉

    Sedan har jag en teori om att alla namn man kommer på redan finns någonstans i någon bok, eller något spel, eller någon film, men det är ju trist när det handlar om en väldigt känd bok så klart.

    Gilla

    • OArYA skriver:

      ja, det kan absolut vara så att namnet/ordet letat sig in i det undermedvetna. I det här fallet så lyssnar jag inte på nåt av banden och Tolkien har jag bara läst en gång i mellanstadiet och sett filmerna en gång (jag har inte ens sett Hobbit-filmerna, den första tråkade ut mig på 20 minuter så det blev inget mer med det) men på nåt sätt så fastnade det uppenbarligen i mitt huvud så jag förstår vad du menar! Får förresten gratulera med tanke på efternamnet 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: