Den där Riordan, är han fortfarande nåt bra?

Heroes-of-Olympus-Banner-resized

Det här är alltså Jason Grace från ”Heroes of Olympus” och Percy Jackson som slåss på varsin övernaturlig häst. Det är jäkligt fett, det fattar ni va?

Så en av de grejer jag gjorde under semestern var att gå in i nån sorts bubbla och i princip bara läsa Rick Riordan. Jag har tjatat om karlns förträfflighet tidigare på den här bloggen och där har väl ingenting ändrats, men av nån outgrundlig anledning så har jag haft ett gäng med hans böcker i serien ”Heroes of Olympus” liggande på vårt loft och det är nästan nån sorts tjänstefel som bokbloggare. Å andra sidan har jag tidigare babblat om just Riordan som en sorts boklig snuttefilt, alltså nåt som man vet är bra så därför väntar man med den för att alltid ha nåt säkert kort. Problemet med det är därför att en sån bok aldrig blir läst. Sån är jag.

Därför tänkte jag det obeskrivligt kloka tanken (för att vara mig alltså) att ge blanka fasen i det där och bara plöja. Och som jag plöjde.

Istället för att tjata om att bok 1 är bra, bok 2 är lite bättre, bok 3… ja, ni fattar, så tänkte jag ge mig på att pladdra lite om serien som helhet i stället.

Och det första karln gör är alltså att introducera tre nya figurer och knappt prata om Percy Jackson, Annabeth, Tyson och de andra från den ack så trevliga serien om Percy. Istället börjar han pladdra om romerska gudar?!?  Turligt nog för mig och min sinnesförvirring visar det sig snart att de romerska gudarna och de grekiska (som alltså är typ samma gudar fast med andra namn) har en gemensam fiende och därför behöver totalt sju halvgudar med rötterna runt Medelhavet samarbeta för att sparka stjärt. Det blir alltså ännu fler karaktärer att hålla reda på än nånsin.

Här kan man då tro att det kommer att gå helt åt skogen om man som jag har ett attention span som en kattunge, men se, herr Riordan reder faktiskt ut det alldeles förnämligt. Märkligt nog tycker jag istället att ”Heroes of Olympus” är ännu mer karaktärsdriven än hans föregående böcker trots att det är fler figurer att hålla reda på. Hur han gör? Det vete tusan. Och de nya karaktärerna är lika lätta att tycka om och lika sympatiska som man förväntar sig och jag personligen uppskattar perspektivbytena som uppstår när berättandet flyttas mellan dem.

Självklart håller Riordan sig till ett vinnande och beprövat koncept, och det är lika delar berg-och dalbaneaction som det är geografilektion, och är man lika hopplöst nördig som jag så sitter man där och googlar namn och leker ”Finns det där på riktigt?” så att det står härliga till. Men det är samtidigt exakt det jag vill ha från Riordan. Det och en flygbiljett till Nashville så att jag får se Parthenon-kopian på riktigt. (OK, det finns fler anledningar till att jag vill åka till Nashville, men det vet trogna läsare om sen länge.)

Dessutom var det länge sen jag kunde läsa en hel serie i ett svep. Det är ju annars lätt att hamna i den där fällan att man köper det senaste av det senaste och sen får vänta 18 månader på uppföljaren och därför glömmer bort det mesta så det var fantastiskt skönt att kunna plocka upp nästa bok från högen och fortsätta med nästa bok efter att ha gått på toa och sen till köket för kakor.

Så funkade konceptet i fem böcker till? Ja, det gjorde ju faktiskt det. Jag hade riktigt trevligt hela vägen precis som jag hoppades på. Så pass trevligt faktiskt att jag började på högen bredvid om en viss Magnus Chase så fort jag kunde…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: