Recension – Luna Olympia

luna-olympiaFörfattare: Ulrika Fjellborg

Beskrivning: ”Chris är en klon, skapad ur en fulländad genpool. Han sänds till federationens huvudstad, den enorma rymdstationen Tellus, för att arbeta inom politiken. På vägen träffar han Rebecca från Perth. Hon är prisjägaren som hela den undre världen fruktar. Nu har hon ställt in siktet på det farligaste villebrådet av dem alla, piratkungen Dawn. Men han kommer inte att ge sig utan strid, vilket passar Rebecca utmärkt. Hon vill döda honom med sina bara händer.

Snart är Chris indragen i en malström av intriger och tvingas kämpa, inte bara för sitt eget liv, utan för hela federationens framtid. 

Luna Olympia är en science fiction med snabbkäftade prisjägare, svampknarkande smugglare, ilskna cyborgs och enorma explosioner. ”

Omdöme: Temat i fantastiksverige hösten 2018 verkar vara rymden. Dels Luna Olympia, men också en filmatisering av Harry Martinssons ”Aniara” och Anna Jakobsson Lunds ”Czentes Omega” och det finns nog ännu fler exempel där ute. En relativt väl underbyggd gissning är att Ulrika Fjellborgs rymdopera är den som är mest actionbetonad av de ovan nämnda. Och inte mig emot, jag gillar rymdskepp och laserkanoner nästan lika mycket som jag gillar kakor, och det är inte lite det.

Fjellborg har redan från start byggt en komplex och intrikat värld, och jag upplever det som att hon suttit ganska länge på sin kammare och konstruerat världen. Den känns gedigen och genomarbetad men utan att bli så där jobbigt Tolkien-detaljerad vilket bara resulterar i infodumpar i storlek med den där fettklumpen som korkade igen avloppet i London för nåt år sen. Ni vet, sånt som bara är svårt att ta sig igenom och som luktar himla illa under tiden. Men Fjellborg är skicklig nog att navigera runt såna saker och bygga nåt eget som har drag av allt vi gillar i rymdgenren men ändå känns fräscht.

Nä, istället lägger Fjellborg krutet på framåtrörelse och ett högt tempo genom boken så det gäller att hänga med i svängarna ibland. När man skriver på det sättet så gäller det få med sig läsaren på ett bra sätt, och det gör man bland annat genom att skapa intresse för karaktärerna. Rebecca är egentligen inte bokens huvudperson, men jag får såna feta Samus Aran-vibbar av henne både i förhållande till det här med fet rustning och prisjägare, men även lite till sättet. Och att de flyger omkring i lite lätt buckliga och rostiga rymdskepp ekar ju både Millenium Falcon och Serenity och sånt värmer ju nördhjärtat lite extra. Chris är kanske lite blek som huvudperson i förhållande, men det finns utrymme för honom att växa i kommande uppföljare. Jag hoppas nämligen på uppföljare, inte minst eftersom det känns som att det finns mycket mer att berätta. Så självklart ska ni kika på den här om ni gillar pangpang i rymden – det är lika delar Firefly och Metroid och precis så bra som det låter!

 


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris

Bokus

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: