Recension – Mortal Engines: De vandrande städerna

Författare: Philip Reeve

Beskrivning: ”Föreställ dig att du bor i flygande stad som drivs framåt av stora motorer. Tänk dig att du faller av din stad och ser den försvinna i fjärran. Det är vad som händer Tom. Han är övergiven och förrådd, nu helt strandsatt i ödemarken tillsammans med flickan Hester, som bara tänker på en enda sak: hämnd. Tillsammans tvingas de fly genom ödemarken, förföljda av en jägare som egentligen är död …”

Omdöme: Det är lika bra att börja i rätt ände och få det undanstökat direkt: premissen för den här serien är helt vansinnig. Den är egentligen så fullkomligt orealistisk att Harry Potter känns som en dokumentär från Utbildningsradion i jämförelse. Det får man helt enkelt tugga i sig. Bara tanken på hur man skulle kunna få en hel stad att sättas på hjul/larvfötter och driva fram den i motorvägsfart, det finns så många problem med det att man kan få huvudvärk för mindre. Så mitt råd – släpp det. Släpp realismen som om den är en ugnsvarm plåt och du glömt ugnsvantarna så går det mycket bättre.

Förlaget vill förstås knyta boksläppet av den här serien från tidigt 2000-tal till filmen som har premiär nu i dagarna. Det är både klokt och lite vanskligt. Jag tror nämligen att filmen kommer att floppa nåt vansinnigt. (Nähä, visste ni inte att det skulle komma en film? Just det. Där har ni problemet i ett nötskal.) Samtidigt är det så klart nu man ska göra det, nån annan hjälper ju till att marknadsföra boken åt en.

OK, boken då? Alltså, jag har några funderingar om den. Det första är tonen. Den är väldigt engelsk. Jag kan inte beskriva det bättre, men det är nåt lite småmysigt och puttrigt som påminner om Philip Pullman och J.K. Rowling (speciellt de tidiga HP-böckerna) som gör att man vill äta scones med marmelad och dricka te när man läser. På nåt sätt gör det också att man får känslan av att boken tonmässigt riktar sig till läsare runt 10-årsstrecket samtidigt som innehållet är sådant att man kanske ska vara nåt år äldre, inte minst eftersom folk dör som flugor i boken. Det gör mig lite kluven kan vi väl säga.

Nästa grej är kanske en petitess, men för det mesta är boken skriven i preteritum, vilket inte är nåt konstigt alls, det är fullt normalt. Men så dyker det upp vissa stycken som är i presens, och det begriper jag inte alls. Jag fattar inte riktigt poängen varför, hittar inte riktigt mönstret. Hur skumt som helst (det kan också vara jag som är trög, men ändå.)

Men om man vänder på det då – det är en otroligt fantasifull och fartfylld historia. Det är verkligen inte postapokalyps 1A eller typisk steampunk som man läst om en massa gånger tidigare även om det kanske inte är svårt att dra vissa paralleller till både Star Wars och Mad Max. Det är verkligen ett helt eget världsbygge även om man som sagt måste svälja ett urknasigt koncept från start.

Nåt jag faktiskt uppskattar lite extra är att karaktärerna är lite mer komplexa än vanligt. Huvudpersonen Tom stretar faktiskt emot lite mer än vanligt när det gäller att tro på vem som är ond och god, och det är inte alltid så att de övriga karaktärerna agerar så som man förväntar sig. Tredje akten i boken överraskar faktiskt flera gånger och bjuder på ett par twister som jag absolut inte såg komma.

Kontentan är till slut: inte alls tokig om man är på rätt humör eftersom det finns en hel del att tycka om, men samtidigt saknar jag det där lilla sista som får boken att skina ordentligt. Det är svårt att säga exakt vad det är, men det är en sån där sak som man liksom känner när det saknas. Men boken är absolut fullt godkänd.


Bokus

Adlibris


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: