Blogstafett – The Soundtrack of OArYA.se

När Kulturkollo hojtade om att köra en stafett om soundtracket till ens blogg var jag inte sen att haka på. Jag, och i förlängningen OArYA.se, är lite smått besatt av musik. Jag har nämligen i mina både bästa och sämsta stunder varit farligt nära att lajva Rob i Nick Hornbys ”High Fidelity”. Jag har köpt skivor som varit creddiga men i ärlighetens namn inte spelats särskilt många gånger. Jag har köpt alldeles för tighta skinnjackor för att nån i ett visst band sett sjukt cool ut i för tight skinnjacka. Jag har haft alldeles för stora kläder för att banden jag lyssnade på vid den tiden hade alldeles för stora kläder. Jag har svettats längst fram på konserter. Jag har stått längst bak med korsade armar. Jag har stått på scen med eget band och skrikit punkare i ansiktet (han tackade faktiskt efteråt). Jag har stått i en studio och spelat samma sak om och om igen. Jag har sett så fruktansvärt många bra band. Jag har sett så många fruktansvärt usla band också. Jag har stått i baren på svartklubbar på båda sidorna om disken. Jag har alltså gjort nästan allt som har med musik att göra.

Jag tror och hoppas att jag lugnat ner mig. Och att jag köper kläder i rätt storlek.

Men jo, musik är en stor grej för mig ända sen högstadiet. Så vilken musik är egentligen soundtracket till den här bloggen? Om man vill hitta kärnan i OArYA.se?

Då får man vara beredd på tvära kast. Whiplash-skadesnabba kast. Jag har inga problem med att byta från Ariana Grande till Behemoth till Wu-Tang Clan på tre hopp.

Jag tänker att min smak när det gäller böcker är lite samma sak som min musiksmak, eller vilken mat jag tycker om. Jag är både löjligt petig och öppen för allt.

Ibland när jag recenserar så använder jag musik som en metafor, det kanske vissa har märkt. Några exempel: Anna Ahlund fick en släng av jazz för ”Du, bara” för att jag fick samma känsla som att lyssna på Chet Baker sjunga av att läsa hennes bok. Att hon sen använde ”In a sentimental mood”, en av världens absolut mest fantastiska jazzlåtar, i sin nästa bok gjorde det bara ännu bättre.

En annan Anna som nämns väldigt ofta här, Anna Jakobsson Lund, utnämnde sin Systemet-trilogi som punkig, men när det gäller Anna tänker jag främst på Tracy Chapman. Och det är fasiken inte dåligt det heller.

Eller för den delen, när böcker själva ger sig själva ett soundtrack som i ”The Hate U Give”, en bok som förutom att vara helt fantastisk även svänger rent musikaliskt. Min kärlek till hiphop har faktiskt funnits sen 90-talet, men den har verkligen blommat ut på senare år, och då går jag gärna lite bakåt och plockar upp 80- och 90-talsrapparna. Boom-bap snarare än mumble rap liksom. Nas skiva ”Illmatic” från 1994 är kanske en av de allra bästa hiphop-skivorna nånsin och texterna hakar klockrent in i ”The Hate U give” som kom ut betydligt senare.

Men de som läser den här bloggen kanske mest känner till min stora fäbless för country. Country i sig är också väldigt brett när man bryter ner den, vi snackar liksom allt ifrån banjodueller i Appalacherna till paljetter och popcountry som tidig Taylor Swift och skäggiga gubbar som druckit alldeles för mycket whiskey. Och jag gillar nästan alla varianter, bara det finns en antydan till cowboyhatt nånstans. Nån klok människa jag läst nån gång sa ungefär att det finns en countrysång för varje händelse i livet, från låtar om att få barn till låtar om ens sjuka hund. Det är faktiskt sant och det är nog det jag älskar allra mest med den genren. Och framför allt smälter jag om det finns en riktigt bra text, som i ”Whiskey and you”, framför allt om det är Chris Stapleton som sjunger den.

Det är alltså här nånstans i mitten som man hittar OArYA.se, bland jazzen, hiphopen och countryn. Och då har vi ändå inte pratat om dödsmetallen. Eller skatepunken. Eller operan. Eller. Eller. Eller. Men jag är där också. Jag sa ju det. Whiplash. Precis som det ska vara.

6 reaktioner på ”Blogstafett – The Soundtrack of OArYA.se

  1. Haha, så fruktansvärd igenkänning på detta! På vinden hänger en vinröd(?) skinnjacka som jag aldrig riktigt har kunnat ha, men som jag hoppas nåt av barnen kan ta över i återvinningens namn. På samma sätt som de plockat åt sig åtskilliga av mina LP-skivor (även om jag numera faktiskt gillar Iggy Pop väldigt mycket, så gjorde jag inte det när jag köpte skivorna) …

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s