Recension – King of Scars

Författare: Leigh Bardugo

Beskrivning: ”Face your demons…or feed them. The dashing young king, Nikolai Lantsov, has always had a gift for the impossible. No one knows what he endured in his country’s bloody civil war–and he intends to keep it that way. Now, as enemies gather at his weakened borders, Nikolai must find a way to refill Ravka’s coffers, forge new alliances, and stop a rising threat to the once-great Grisha Army.

Yet with every day a dark magic within him grows stronger, threatening to destroy all he has built. With the help of a young monk and a legendary Grisha general, Nikolai will journey to the places in Ravka where the deepest magic survives to vanquish the terrible legacy inside him. He will risk everything to save his country and himself. But some secrets aren’t meant to stay buried–and some wounds aren’t meant to heal.”

Omdöme: Leigh Bardugo är ett namn som dykt upp ett antal gånger här på bloggen. Sex gånger om man ska vara exakt, och med ganska varierade omdömen. Ett par av böckerna tycker jag är helt briljanta i genren, andra är lite småkul och tre av dem… de är mer ett nödvändigt ont än nåt jag verkligen rekommenderar.

”King of Scars” då? Alltså, jag vete f-n.

Bardugo ska ha lite beröm för att hon drar på direkt från start. Har du inte läst den ursprungliga Grisha-trilogin får du antingen googla eller snällt läsa de tre böckerna först. Det tråkiga är ju då att trilogin är de här ”nödvändiga onda” som jag pratade om nyss. Med andra ord är det no mercy för nya läsare. Jag får ändå lite samma känsla som när Daniel LaRusso går in på Cobra Kai-dojon i första Karate Kid-filmen.

Det är därför ett massa härjande om Ravkas plats i världen, nära förestående krig, komplotter och ubåtar. Och dessutom är Nikolai nån sorts demon/vampyr fortfarande (det här syftar alltså tillbaka på händelser i trilogin. Halv-kul. Nu är det ju lyckligtvis ett rätt trevligt persongalleri och att återse en hel del av dem är lite som att ta på sig favoritmjukisbyxorna och krypa upp i soffan, det erkänner jag.

Framför allt gäller det den parallella berättelsen, som handlar om Nina Zenik som vi känner igen från de två böckerna som jag tycker är svinbra, dvs ”Six of Crows” och ”Crooked Kingdom”. Det här är den storyn som jag varkligen gillar även den här gången och den tar vid lite efter händelserna i ”Crooked Kingdom”. Den har mer hjärta och smärta, är mer spännande och innehåller helt enkelt mer av det som jag gillar i Bardugos böcker.

Vi har alltså två parallella berättelser där den ena tilltalar mig ungefär 75% mer än den andra, och de har dessutom absolut nix-nada-nothing med varandra göra i den här boken. ”King of Scars” ska vara första delen i en tvådelad utgivning och i nuläget begriper jag inte det minsta varför Bardugo inte bara delat upp berättelserna på var sin bok. Jag anar affärstänkande snarare än litterärt och konstnärligt.

Det är alltså rätt blandade känslor jag har angående den här boken. Det finns grejer jag verkligen gillar. Tydligen har jag nån sorts crush på Nina när det gäller hennes mentalitet: ”one can plot violent espionage and still hope for dessert” är nog bland det bästa jag läst. Och jag gillar den delen av boken. Det är som sagt trevligt att kasta sig in i Grishaverse igen, speciellt som världsbygget fortfarande är väldigt gediget.

Det svåra är därför att vartannat kapitel handlar om Nikolai, inte minst när det blir VÄLDIGT flummigt och jag får nån sorts jobbig studio Ghibli-anime-vibbar av det hela. Och jag känner dessutom att jag är betydligt mindre intresserad av den delen av berättelsen.

Men visst, det är ordentliga cliffhangers i båda historierna och jag kommer att läsa nästa bok när den dyker upp. Men jag hoppas på en ordentlig uppryckning!

Adlibris / Bokus

Andra som tyckt saker om boken: Carolina Läser


Annonser

3 tankar om “Recension – King of Scars

  1. bokhuset skriver:

    Intressant, men lite trist också med så ojämn berättare.

    Gilla

  2. Alltså, jag fattar verkligen inte grejen med att trycka in bägge berättelserna i samma bok – när de aldrig knyts ihop? Absolut hade det som du säger varit bättre med två böcker: en med Nikolai och en med Nina. (plus att jag vill ha MER om de andra i Six of crows-gänget)
    Och nä, jag gillade verkligen inte flumpartiet med drake-bin-blöh. Bara konstigt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Annonser
%d bloggare gillar detta: