#Fredagsfeeling 7: Country edition

Det är countrygala på MGM Grand Arena i Las Vegas. Det betyder glitter och paljetter utan dess like någon annanstans i världen. Bländvita perfekta tandrader och plastikopererade ansikten vart kameran än vänder sig. Boots och cowboyhattar som aldrig varit i närheten av den miljö multimiljonärerna som bär dem beskriver i sina texter. Tiotusentals människor i publiken, ända upp i ”the nose-bleed sections”., det vill säga de platser längst upp och längst bort där man egentligen hade sett bättre om man stannat hemma och sett alltihop på TV.

Prisutdelarna avlöser varandra. Det är sportstjärnor från NFL. Andra artister från andra genrer. Det är superstjärnor från TV. Nikolaj Coster-Waldau från Game of Thrones drar ett misslyckat skämt om att välja drottningar eller de nominerade i kategorin ”årets kvinnliga artist”.

Flera av de nominerade artisterna uppträder. Med dansare, med stora animationer som får scenerna att ena stunden se ut som en kyrka för att nästa gång en sylta som knappt nån av artisterna skulle kunna tänka sig att spela i på riktigt. Med gästartister som Khalid, som för att visa ”hej, vi hänger med, vi vill slåss på topplistorna bland dansmusiken och modern R n’ B.”

Men när Ashley McBryde ska spela, då händer något. Ensam, på en liten puck mitt ute i publiken står hon. I skinnjacka och bootcut-jeans. En enkel spotlight lyser upp henne där hon står med sin akustiska gitarr. Låten heter ”Girl Goin’ Nowhere”.

”Don’t waste your life behind that guitar
You may get gone, but you won’t get far
You’re not the first, you won’t be the last
And you can tell us all about it when you come crawling back
That road you’re on, just winds and winds
Your spinning your wheels and wasting you’re time”

Hon ser sig om, ut i publiken. Förmodligen ser hon inget mer än en svart massa, men kanske en del tända mobilskärmar. I stället fortsätter hon in i refrängen:

But when the lights come up
And I hear the band
And where they said I’d never be is exactly where I am
I hear the crowd
I look around
And I can’t find an empty chair

Not bad for a girl goin’ nowhere”

Publiken tjuter och applåderar efter EN refräng.

Man ser på henne hur stort det här är för henne. Det syns i hela hennes ansikte. Trots det är hon stadig på rösten och fingrarna när hon fortsätter sjunga och plocka sina ackord ända tills hon utbrister ett enkelt ”wow” efter det avslutande ”Not bad for a girl goin’ nowhere”. Där ser man hur mycket texten betyder för henne.

MGM Grand reser sig unisont och ger henne stående ovationer. Jag ser om klippet. Om och om igen.


4 reaktioner på ”#Fredagsfeeling 7: Country edition

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s