Recension – Konsten att rädda sitt skinn

Författare: Mattias Kuldkepp

Beskrivning: ”Den flytande staden Troglund har problem. Fast den vet inte om det än. Ett mystiskt sällskap ruvar på illasinnade planer, men in i dess väg stövlar helt aningslöst de goda vännerna Råttan och Oxen.
Kamraterna kastas i fängelse och träffar den tokige astrologen Günter samtidigt som de blir falskt anklagade för mord. Det är början på en hisnande resa för vännerna att rentvå sina namn och i förbifarten eventuellt rädda staden. En stad som bara tänker på en sak. Den stundande trippelbollsfinalen.”

Omdöme: Att recensera ”Konsten att rädda sitt skinn” har inneburit ett väldigt intressant problem för mig. Jag läste som bekant del två i serien innan jag läste den här, mycket beroende på att det faktiskt står att man ska kunna läsa dem fristående, men det innebär också att det är smått omöjligt att låta bli att jämföra dem med varandra. Så ni får stå ut med det helt enkelt.

Men om vi börjar så här då: Det finns en härligt konsekvent röd tråd igenom båda böckerna som Kuldkepp håller sig till. Han har pekat ut en riktning och håller sig till den genom båda böckerna och gillar man den ena kommer man att gilla den andra helt enkelt eftersom man man får mer av samma vara. Och ni vet, eftersom jag gillade del två så…

I ”Konsten…” så finns det verkligen ingen brist på idéer och fantasifulla inslag. Det är galna situationer och fyndiga skämt mest hela tiden vilket gör boken till något av det mest underhållande jag läst inom svensk fantasy om man håller sig till nån sorts flin per minut-ratio. Jag hade roligt mest hela tiden helt enkelt.

Men det som också blir tydligt för mig är att det märks att det här är en något mindre rutinerad Kuldkepp. Det är fortfarande bra och på en nivå långt över många andra, men jag kan känna det igenom hela boken. Det händer nästan lite för mycket hela tiden, så jag saknar lite andrum ibland. Det blir som att skämten och alla händelser inte riktigt hinner landa innan det är dags för nästa. Det blir lite som när Ranelid sa nåt om att: ”Numera är mitt tempo lugnare, och jag ger plats för in- och utandning. Jag håller igen mina hästar så att de inte skenar och stegrar sig. ” om sitt överanvändande av metaforer och jag får lite samma känsla ibland i ”Konsten…” Balansen sitter inte riktigt, Kuldkepp är inte riktigt i mål. Och det är ju egentligen bra, för jag vet ju att han blivit bättre och mer slipad i sitt författarskap så det blir bara ännu bättre för varje bok. Kuldkepp har med andra ord identifierat just den här delen i sitt skrivande och jobbat med den, det har jag ju liksom bevis på, för han sätter just de här punkterna på ett helt annat sätt redan i uppföljaren. Så gillar man den här, då kommer man VERKLIGEN att gilla allt karln skrivit sedan ”Konsten…” kom ut. Ranelid däremot, det vete fan. Strunta i honom.

Men hur var det här med att läsa böckerna i fel ordning? Allvarligt talat – för min del spelade det absolut ingen roll för att kunna förstå nåt, böckerna är så pass fristående. Men jag tycker nog att man kan börja med den här och sen ge sig på del två bara för att märka kvalitetshöjningen på ett trevligt sätt. Men läsa båda, det ska man göra. Dels för att det inte finns så mycket liknande inom svensk fantasy, men framför allt för att det är väldigt bra.

Recensionsexemplar från författaren.

Adlibris / Bokus

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s