Recension – Profetians svärd

Författare: Jenny Töredal

Beskrivning: ”Ett slagfält med döda bredde ut sig framför mig. Flämtande drog jag efter andan. Sorgen slog till likt ett knytnävsslag. Stela och förvridna låg de framför mig. Ordens krigare, för evigt frusna i tid. Jag snurrade runt. Det var bleka, stela och döda kroppar så långt jag kunde se.
     Snyftande satte jag mig på huk bredvid en krigare. Försiktigt smekte jag hans skrovliga kind. Huden var stel, blodlös och kylskåpskall. I hans bröstkorg satt det två pilar djupt inborrade. Oväntat öppnade krigaren ögonen och tog ett fast grepp om min arm.
      Det är början på slutet, Älvkorsets bärare.”

Omdöme: ”Profetians svärd” är den avslutande delen i trilogin om Ella, Älvkorsets bärare. För de som är intresserade så har de föregående delarna, ”Älvkorset” och ”De dödas dolk” recenserats tidigare på bloggen.

Som vanligt när man läser en avslutande del så blir en recension lite av en blandning av att recensera både boken och hela trilogin som sådan, och det här blir inget undantag. ”Profetians svärd” visar på en utveckling i författarskapet hos Töredal. Till skillnad från framförallt första boken så kommer man nära händelserna och får vara med ”när det händer” på ett helt annat sätt än tidigare. Vad som gett den här skiftningen vet jag inte, men det är definitivt till fördel för själva berättelsen. På likande sätt så märker vi också att Ella verkligen gjort avtryck i den värld hon hamnat i eftersom de patriarkala strukturerna faktiskt fått ge med sig en del – det är lång ifrån jämlikt, men det har absolut hänt saker. Hon har också växt betydligt som karaktär.

Mitt största problem med boken är snarare att den är så himla kort. Nog för att jag gillar kort och koncist men den här boken är inte ens 200 sidor, och jag tycker faktiskt att det är lite synd. Det ger ett lite för forcerat tempo där berättelsen nästan snubblar på sina egna skosnören. Samtidigt inser jag att det är svårt att hitta en bra balans men jag som läsare ska inte behöva tänka ”hoppsan, vad fort det går, är det redan slut?”. Jag tror att ”Profetians svärd” hade vunnit en del på att få vara åtminstone ett tjugotal sidor längre för att riktigt sätta sig och få en riktigt fin payoff på slutet. Man vill ju verkligen känna den där ”japp, där satt den”-känslan och den hade blivit bättre med lite mer bakom sig.

När det gäller själva handlingen så finns det absolut en hel del jag gillar, framför allt de delar som tangerar skräck och besatthet. Nästa projekt för Töredal kanske skulle vara en skräck/spökhistoria?

Med det sagt så känns det ändå som att Töredal nu börjar hitta sin sorts författande och utvecklas i en positiv riktning. Nästa gång vi ser nåt från Jenny Töredal kommer det att vara ännu bättre, det är jag säker på.

Recensionsexemplar från författaren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s