Författararkiv: OArYA

Allting bara börjar. Ingenting slutar.

Förra veckan läste jag nästan ingenting. Eller nja. Jag läste inte FÄRDIGT nånting. Jag har börjat på minst tre böcker och en ljudnovell. Problemet är att ingenting fastnar. Det är lite som att försöka få ett bra grepp om en ål doppad i smält smör eller nåt. Jag har kommit så långt som att fatta att jag nog behöver läsa ljudnovellen i pappersform istället. Och att minst en av böckerna jag börjat på nog måste läsas på engelska för att jag ska gilla den.

För grejen är att jag har en shitload av spännande böcker i hyllan. Nya, färska, fina böcker som jag faktiskt vill sätta tänderna i.

Så ikväll gör vi ett nytt försök. Håll tummarna.

Annonser

Fredagsmys!

Helgen är räddad. Djävulen från Hell’s Kitchen är tillbaka. Den Netflix-serie som hela tiden lyst starkast och varit konsekvent bäst har varit Daredevil, och nu är den tillbaka med säsong tre. Eftersom den är inspirerad av den smått briljanta ”Born Again”-serien från 1986 och dessutom innehåller inte bara Bullseye utan också den bästa skurken i allt Marvel hittills producerat i film och tv-serieväg, nämligen Vincent D’Onofrios Kingpin så känns det här otroligt lovande. Mörkt, dystert och våldsamt men ojoj vad jag är pepp!

13f2fbb9e3166c52171bf2af20a5ddfd.jpg

Recension – I huvudet är jag kul

inuti-huvudet-ar-jag-kul.jpgFörfattare: Lisa Bjärbo

Beskrivning: ”Liv har levt hela sitt liv i en hyresrätt på Södermalm i Stockholm, men nu har hennes pappa plötsligt bestämt att de ska flytta ut på landet.

Så här är hon nu. I ett fallfärdigt ruckel i Småland, mitt ute i ingenstans. Busshållplatsen där hon står och väntar på skolbussen är omgiven av skog och skog och inget mer.

Att börja i en ny gymnasieskola kan vara jobbigt för vem som helst. För Liv blir det nästan katastrof. Utan något bekant att hålla sig i förvandlas hon från rätt blyg till ett fullfjädrat freak. I alla fall är det så hon beskriver sig själv. Hur vågar man säga hej till sina nya klasskompisar? Hur vågar man ens titta upp och möta någons blick?

Var normal. Tänk på Hannah i Girls. Få det här att funka.

Oftast kan Liv gömma sig och försvinna i mängden, men när de ska jobba två och två på franskan går det inte längre. Herregud, Gunnar kommer ju att få panik och sucka djupt redan efter fem minuter. Han kan ju inte veta att Liv faktiskt är jättekul, inuti huvudet.”

Omdöme: ”I huvudet är jag kul” är en bok jag fick kämpa en hel del med inledningsvis. Sällan har jag behövt att tampas med en huvudperson som jag haft så svårt att relatera till som Liv. Inte på nivån att jag inte tycker om henne eller tycker att hon är sympatisk, snarare tvärtom. Jag tycker väldigt mycket om henne och vill helst bara krama henne och säga att det finns hjälp där ute. Men hon är så otroligt olik mig att stora delar av läsningen för mig har gått ut på att försöka sätta mig in i hur det är att fungera för en sån som Liv.

Och det är också det som tilltalar mig mest med boken, hur mycket jag får brottas med det. För andra som läser boken så kan det säkert vara så att man snarare hittar en huvudperson som man kan verkligen identifiera sig med och för de läsarna är nog Liv en helt fantastisk person att läsa om. Det tecknas ändå ett väldigt fint och komplext porträtt av Liv som jag tror att många skulle ha glädje av. Uppenbarligen fick jag det trots att jag nog är mer åt Livs pappas håll än som Liv själv.

Bjärbo skriver också inlevelsefullt och trovärdigt, så uppenbarligen har researchen varit väldigt grundlig. Bjärbo har utvecklat en imponerande fingertoppskänsla för hur man skriver den här typen av ungdomsböcker. Jag tycker väldigt mycket om hennes sätt att skriva om sina karaktärer och framförallt tycker jag om Livs förhållande till sin pappa och nya vännen Alia. Såna personer förtjänar alla att ha i sin närhet.

För mig är det här en väldigt välskriven bok som trots att den behandlar så många olika ämnen som vänskap, psykisk ohälsa, livsomvälvande flyttar, kärlek och saknad ändå lyckas sy ihop allt på slutet i ett väldigt fint paket. Rekommenderas!


 

Adlibris

Bokus

 

Fredagsfeeling #3

Man kan säga vad man vill om Ben Afflecks Batman. Eller för den delen Christian Bales eller Adam Wests versioner.

Den Batman jag lagt mest tid på är ändå den tecknade i Batman: The Animated Series. Och även om jag inte gillar att köpa dyra Blu-Ray-boxar så kliar det nåt ofantligt i fingrarna just när man ser hur fint ompysslad serien har blivit inför att släppas på blåstråleskiva. Kolla!

Ännu mer svärdviftande på tv.

Alla vill vara med och få nästa fantasy-hit verkar det som nu när Game of Thrones är på väg ut. Netflix har precis fått rättigheterna till allt som har med Narnia att göra och ska snickra tv-serie av alltihop, så det är väl dags att se Aslan bli offrad än en gång tänker jag. Amazon har sedan tidigare gått ut med att de ska göra sviiiiiiiindyr tv av Sagan om Ringen, och i dagarna bekräftade de också att de ska göra samma sak med Wheel of Time, dvs Robert Jordans mega-serie. HBO ska ju dessutom köra nån sorts prequel till Game of Thrones också, så de ger ju inte upp sin bäbis helt.

Man får bara hoppas att alla gör sin läxa ordentligt. Om man kollar på Shannara-serien som kom för nåt år sen så höll den ju så låg kvalitet att den inte funkade ens om man var på sitt allra allra snällaste humör med extra socker och grädde på toppen och hade en bra dag. Jag såg faktiskt hela första säsongen men fick ge mig två avsnitt in i säsong två, och det gjorde nog de flesta andra också eftersom den försvann in i dimman därefter.

Vad tror ni? Hiss eller diss?

Recension – Sömnernas sömn

somnernas-somnFörfattare: Elin Säfström

Beskrivning: ”Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, älvor och andra väsen, men de flesta människor ser dem inte. Och det är Tildas jobb att se till att det fortsätter så. Men det är inte så lätt, när det är dags för tomteting, och stan svämmar över av berusade tomtar. En morgon hittas flera ihjälbitna getter på Skansen. Både Tilda och de trollfientliga tomtarna är övertygade om att det är ett troll som varit framme. Tomtar och troll ställs mot varandra och konflikten trappas upp, samtidigt som fler döda djur dyker upp, i oväntade konstellationer. Vem är det som dödar djuren och varför?”

Omdöme: ”Sömnernas sömn” gör mig mest ledsen.

Inte för att den är dålig, eller för att den är tråkig, eller tramsig eller nåt annat.

Den gör mig ledsen för att det är slut.

Ska jag vara ärlig kanske jag gillar föregående boken snäppet mer. Den är komiskt guld i sina bästa stunder. ”Sömnernas sömn” är liksom lite mörkare, lite dystrare. Normalt sett är jag en stor fan av mörkt och dystert, jag tycker ju som bekant att Batman är den bästa av de bästa men just den här trilogin har inte haft just den USP:en. Men vad fasen, alla har sin indie/goth/emo-period. Eller så kan det vara så att det är min egna tidigare nämnda deppighet som slår igenom och färgar läsupplevelsen. Måhända. Eventuellt. Kanske.

För samtidigt är det faktiskt så att ”Sömnernas sömn” innehåller alla de beståndsdelarna som gjort de övriga två böckerna så bra så den som är frälst sedan tidigare gör sig en ohygglig otjänst att hoppa över den här. Har man inte läst föregående titlar alls och dessutom aktivt läser den här bloggen, då är det minsann dags att ställa sig i skamvrån och efteråt tar vi ett enskilt samtal för så kan vi faktiskt inte ha det.

Det är liksom självklart att ni ska läsa den här eftersom det är den Största Bästa Jättetrilogin om väsen i Stockholm nånsin, och efter att vi kollektivt snyftat färdigt över att vi inte får träffa Tilda, Knappeman, Dumpe, Jeanette (gudars vad jag gillar Jeanette!) och de andra så tjatar vi allihop på Elin att få ur sig nåt nytt och fint omedelbums, OK? Jag har hennes mailadress om ni behöver den.


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris

Bokus

Recension – Czentes Omega

39094967_282685048994633_6938553592634671104_nFörfattare: Anna Jakobsson Lund

Beskrivning: ”Är du beredd att offra din sista chans för att rädda någon annan? På Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik får unga tjuvar, mordbrännare och bedragare möjlighet att komma tillbaka till samhället. För att klara sig måste de visa att de har lämnat sitt gamla liv. Men när fem elever upptäcker ett hot på akademin tvingas de in i en kamp där de inte kan lita på någon. Deras enda alternativ är att använda kunskaper som de gjort allt för att glömma. ”

Omdöme: Det verkar vara nån liten dragning ut i rymden just nu inom svensk fantastik. Jag verkar alltså inte vara ensam om att tycka att det är himla roligt med böcker där huvudpersonerna åker rymdskepp som vi andra åker buss, jag recenserade ju ”Luna Olympia” för en kort tid sedan till exempel.

”Czentes Omega” är en helt annan sorts rymdopera dock. Den är kanske inte lika actionfylld. Det är inte explosioner och laserpistoler på samma sätt. Oh no. Istället är det en bok som tar upp så många intressanta saker och ämnen på en gång, men som ändå sätter själva berättandet i centrum. En annan sorts best som sagt, men inte mindre intressant för det. Tvärtom. Nu börjar hyllningarna.

Anna är nämligen vansinnigt duktig på många saker i sitt författarskap, men det är två saker som där hon… ja jag vet inte. Är rent övernaturlig. At one with the force. Uppnått nirvana. Nåt sånt.

Det ena är karaktärer. Hon har en förmåga att skapa levande, komplexa och kompletta karaktärer på ett sätt som få andra kan. ”Czentes Omega” är proppfull med sådana figurer. En sak som jag verkligen gillar är att de inte alla bara är rymdvarelser av typen ”människa med smurfblå hudfärg” utan verkligen är annorlunda. Pi är ett ypperligt sådant exempel. Men de är så välskrivna allihop. Det är galet.

Den andra saken är världsbygge, och där är Anna i absolut toppklass. Och då menar jag inte toppklass i genren ”svensk fantastik som blandar internatskola med rymdresor och har lila omslag”. Nä, jag skulle säga så här: att läsa ”Czentes Omega” är att se en mästare jobba. Det är så detaljrikt och genomtänkt och samtidigt verkar det så lätt och elegant. Har ni sett youtube-videos nån gång när serietecknare ritar en figur? Det är ungefär den känslan – jag kan också dra streck på ett papper, men det blir aldrig en Batman-teckning för det, det blir bara kludd som inte ens en mamma kan tycka är fint ens om hon kisar och är på bra humör. Anna däremot, hon kan rama in och sätta varenda sida av ”Czentes Omega” på kylskåpet om hon vill.

”Czentes Omega” är nämligen det absolut bästa jag läst av Anna Jakobsson Lund. Den är så vansinnigt bra på varenda sätt jag kan komma på och antagligen några till. Så det så.


Ja, jag har fått boken från förlaget. Det har inte spelat nån roll. Jag hade tokhyllat den här oavsett.

Adlibris

Bokus

 

Recension: Stockholmspesten

stockholmspestenFörfattare: Sofia Albertsson

Beskrivning: ”Stockholm plågas av ständiga strömavbrott, vattnet har surnat och lokaltrafiken är utslagen. Det ryktas om att något finns nere i tunnelbanesystemets svarta gångar som sträcker sig under hela staden, och i jorden under stockholmarnas fötter gror något fruktansvärt. Det ryktas om en smitta som har börjat infektera människorna. Om nätterna sänder en okänd radiostation kodade meddelanden. I ett surrealistiskt rum i berget under Södersjukhuset fraktar mystiska väsen hundratals döda människor – de ska få ett nytt syfte i Stockholm. Långsamt börjar staden förlora sitt grepp om en vardag som blir allt mer skrämmande och mardrömslik. Elin, Martin och Annelie hör till de tusentals som bestämmer sig för att stanna kvar i den angripna staden, ett beslut de flesta kommer att ångra innan vintern är över.”

Omdöme: Jag lyckades läsa färdigt den i samband med en Stockholmsresa där röda linjen hade råkat ut för massiva trafikstörningar. Det var skitmycket folk på alla stationer, ingen visste nåt och det var ärligt talat inte alls roligt. Hemma i skogen var det samtidigt fuktigt och massor av svampar poppade upp överallt. Det är också obehagligt på sitt eget lilla sätt.

Nånstans där kommer alltså Sofia Albertssons ”Stockholmspesten” in. Och den är ärligt talat så j-vla äcklig ibland. En så där blöt och krypande stämning som bara tar sig in och ger lika delar yrsel och illamående. Jag gillar framförallt det gradvisa förfallet av Stockholm, samtidigt som folk ändå försöker hanka sig fram och få nån sorts vardag. Kanske saknar jag lite mer omvärldsperspektiv, att folk försöker få information, men samtidigt är det väl kanske så att man bara koncentrerar sig på att överleva dagen och inte dyker ner i surfplattan och hoppas på ett hyggligt wifi för att läsa nättidningar.

Det är hur mycket som helst som är konstigt och obehagligt på ett smått febrigt och mardrömslikt sätt i ”Stockholmspesten”. Från händelser till sånt som har med lukt och hygien och liknande att göra. Det kliar ta mig tusan obehagligt i hårbotten ibland. Det här är ju inte min genre normalt sett, men Albertsson får mig ändå att vilja fortsätta ännu djupare ner i mörkret. Det är inte illa det, att aktivt vilja plåga sig själv bara för att få veta lite mer.

Kanske är jag lite småtrög men vissa saker fattar jag ändå inte riktigt, eller så är det lite lösa trådar – nåt av det är det i alla fall, men över lag är ”Stockholmspesten” en trevlig liten sjuk sak. Men jag är faktiskt glad att jag bor på landet efter att ha läst den här.


Recensionsexemplar från förlaget

Adlibris

Bokus

Marcus Olausson: ”Jag har mognat som författare!”

file-3

Det är få författare som får möjligheten att remixa sina verk, men en som faktiskt fått göra det är Marcus Olausson. Jag är en nyfiken människa, så jag slängde över några frågor till honom:

Refresh my memory – var det förlagsbytet som var anledningen till de uppfräschade versionerna? Eller varför föddes idén öht? Är det inte lite George Lucas över alltihop?

Tanken har allt funnits där sedan tidigare men förlagsbytet blev den drivande händelsen. Visst har jag varit rädd att göra en George Lukas så det behövdes göras av rätt skäl och på ett taktfullt sätt. George Lukas verkade mest drivas av viljan att fläska på med nya scener för att testa den nya digitaltekniken. Min drivkraft var snarare att jag såg ett tillfälle att skära bort infodumpar, men även att fördjupa karaktärer. Jag läste igenom böckerna med rödpenna och nu när jag fått distans till texten var det lättare att se var jag kunde förbättra (och det blev många röda streck). Med debuten 2014 gick allt väldigt fort och så här i efterhand hade jag hoppats på mer av det redaktionella arbetet. Men det är tufft för de små förlagen. Antingen måste man vara proffs på allt (orimligt) eller anlita proffs (dyrt). Jag hade själv tagit manuset så långt jag kunde då. Nu har jag varit verksam i branschen några år, lärt känna skrivande människor och förkovrat mig mer inom skrivandets konst. Jag har mognat som författare och då kunde jag bara inte missa en sådan här chans. Jag tror att många författare önskar att de kunde fixa till sina debuter. I det här fallet har De rotlösa inte  precis sålt i sådana mängder att det skulle lamslå hela Sverige om jag gjorde ändringar. 🙂

Hur kändes det egentligen att gå tillbaka till den förstfödda och börja fixa och dona? Var det enkelt eller sved det i hjärtat och varför?

Det var blandade känslor men övervägande lustfyllt. Min nuvarande redaktör ville stryka delar som redan är etablerade, men där sade jag ifrån. Min grundtanke har varit att inget ska förändras i stort. Har man läst de gamla böckerna hänger man med och kan plocka upp tråden när nästa bok i den nya utgåvan kommer. Så jag har inte skrivit om allt. Snarare har jag skurit ner och slipat fram. Polerat. De rotlösa hade en lång prolog och det är där jag har gjort mest förändringar. Inte av handlingen men av texten. En del tog jag helt enkelt bort då det inte tillförde något, en del skrev jag om och sedan har jag kastat om ordningen på en del scener och kapitel för att få ett bättre flöde. Nu kommer man rakt in i handlingen. Dialoger (och monologer för den delen) har kortats ner och infodumparna har bantats rejält. Jag har även förtydligat delar av intrigen vilket är en balansgång, jag vill plantera men inte skriva på näsan, samtidigt som läsaren inte får känna sig lurad.

Vad har känts bäst med redigeringen? Är det nåt speciellt som du är riktigt nöjd med? Och på samma tema, kändes nåt riktigt risigt tidigare som nu äntligen blivit justerat?

Inte risigt, men ofärdigt. Det här blev en mycket bättre bok och jag är jättenöjd. Både Eleanor och Belmonne har fått varsitt nytt kapitel som visserligen inte påverkar handlingen men fördjupar dem som karaktärer. Det ger dessutom bättre balans till boken som annars i mångt och mycket är en bromance. Belmonne har blivit mångas favorit och här får vi se lite av vad som händer henne innan hon dyker upp som gubben/tjejen i lådan igen senare. Och jag hoppas att jag lyckas ge lite djup till Eleanor som kan synas vara lite av en argbigga i originalet men har en uppväxt fylld av besvikelser som förklaring till varför hon beter sig som hon gör. Och man får en glimt av hennes stora hemlighet och egentligen rätt varma personlighet. Sedan fick jag en chans att berätta skapelsemyten på ett, vad jag hoppas, mer fängslande sätt och samtidigt ge guden Elaris mer djup. I De rotlösa berättar skogsherden Arinja skapelsemyten som en lång monolog och det blir ärligt talat rätt tradigt. Här har jag brutit upp och kortat ner och fördelat myten på olika scener och olika berättarröster. Även slutet och epilogen har fått en omarbetning som bättre öppnar upp för nästa bok i nyutgåvan. Jag är faktiskt riktigt mallig över det här. 🙂

Omslagen har ju också fått sig en omgång. Du har sagt till mig att Lupina Ojala gillar lite mer minimalistiska omslag och du är lite mer plusmeny med extra allt över hela grejen, så hur har ni dealat er fram till de här omslagen egentligen?

MO: Jag började måla långt innan jag blev författare så jag har en stark artistisk bild av Serahema. Däremot är jag inte någon professionell formgivare, men det är Lupina. Jag vill påstå att vi kompletterar varandra riktigt bra där. I min skrivbordslåda har jag ett omslag jag målade själv en gång och det ser rent ut sagt skit ut. Man behöver inse sina svagheter och svälja sitt ego för att få fram en bra produkt och jag tänker alltid på produkten i första hand. Den färdiga boken. Då är det mindre viktigt vem som har gjort vad. Men visst har det inneburit en hel del kompromissande. Jag gillar mer rått och opolerat medan Lupina drar åt det rena, estetiska hållet. Först och främst måste man tänka på målgruppen. Kommer rätt person plocka upp den här boken? Alltså en person som gillar, eller kan komma att gilla, den typen av fantasy? Om omslaget signalerar romance kommer köparen känna sig lurad. Så vi kom fram till några centrala teman som enkelt signalerar episk fantasy men tillät oss stilrena omslag. Framsidor som sticker ut i mängden men dessutom är estetiskt tilltalande. Jag satt och letade bilder som jag visade Lupina som satte ihop omslag. Vi tog ju fram alla tre omslagen samtidigt för att dels signalera att vi har en plan för hela bokserien, men även för att bättre kunna hitta en enhetlighet och låta teman gå igenom. Den uppmärksamme ser att vi får en glimt av omslaget till bok två – Vingar av rök – redan på baksidan av När gudar dör. Och som du märker har vi även nya titlar på böckerna för att visa att det är en ny paketering som trilogi. När gudar dör (De rotlösa och Bäraren), Vingar av rök (Nattlöpare och den ej publicerade bok 4 i originalutgåvan) och avslutande Till hjärtats sista slag. Det är otroligt spännande nu att se hur allt tas emot men omslagen har fått mycket uppskattning och jag hoppas att även innehållet får det. Bara att få se sin bok inbunden är en jäkligt skön känsla. Den kommer att göra sig fint i bokhyllorna.

Recension – Luna Olympia

luna-olympiaFörfattare: Ulrika Fjellborg

Beskrivning: ”Chris är en klon, skapad ur en fulländad genpool. Han sänds till federationens huvudstad, den enorma rymdstationen Tellus, för att arbeta inom politiken. På vägen träffar han Rebecca från Perth. Hon är prisjägaren som hela den undre världen fruktar. Nu har hon ställt in siktet på det farligaste villebrådet av dem alla, piratkungen Dawn. Men han kommer inte att ge sig utan strid, vilket passar Rebecca utmärkt. Hon vill döda honom med sina bara händer.

Snart är Chris indragen i en malström av intriger och tvingas kämpa, inte bara för sitt eget liv, utan för hela federationens framtid. 

Luna Olympia är en science fiction med snabbkäftade prisjägare, svampknarkande smugglare, ilskna cyborgs och enorma explosioner. ”

Omdöme: Temat i fantastiksverige hösten 2018 verkar vara rymden. Dels Luna Olympia, men också en filmatisering av Harry Martinssons ”Aniara” och Anna Jakobsson Lunds ”Czentes Omega” och det finns nog ännu fler exempel där ute. En relativt väl underbyggd gissning är att Ulrika Fjellborgs rymdopera är den som är mest actionbetonad av de ovan nämnda. Och inte mig emot, jag gillar rymdskepp och laserkanoner nästan lika mycket som jag gillar kakor, och det är inte lite det.

Fjellborg har redan från start byggt en komplex och intrikat värld, och jag upplever det som att hon suttit ganska länge på sin kammare och konstruerat världen. Den känns gedigen och genomarbetad men utan att bli så där jobbigt Tolkien-detaljerad vilket bara resulterar i infodumpar i storlek med den där fettklumpen som korkade igen avloppet i London för nåt år sen. Ni vet, sånt som bara är svårt att ta sig igenom och som luktar himla illa under tiden. Men Fjellborg är skicklig nog att navigera runt såna saker och bygga nåt eget som har drag av allt vi gillar i rymdgenren men ändå känns fräscht.

Nä, istället lägger Fjellborg krutet på framåtrörelse och ett högt tempo genom boken så det gäller att hänga med i svängarna ibland. När man skriver på det sättet så gäller det få med sig läsaren på ett bra sätt, och det gör man bland annat genom att skapa intresse för karaktärerna. Rebecca är egentligen inte bokens huvudperson, men jag får såna feta Samus Aran-vibbar av henne både i förhållande till det här med fet rustning och prisjägare, men även lite till sättet. Och att de flyger omkring i lite lätt buckliga och rostiga rymdskepp ekar ju både Millenium Falcon och Serenity och sånt värmer ju nördhjärtat lite extra. Chris är kanske lite blek som huvudperson i förhållande, men det finns utrymme för honom att växa i kommande uppföljare. Jag hoppas nämligen på uppföljare, inte minst eftersom det känns som att det finns mycket mer att berätta. Så självklart ska ni kika på den här om ni gillar pangpang i rymden – det är lika delar Firefly och Metroid och precis så bra som det låter!

 


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris

Bokus

Fredagsfeeling #2

Ja, se där! Redan inne på andra veckan med lite fredagsfeeling!

Idag blir det nåt helt annat än sist, det är liksom tanken med det här inslaget. Idag tar vi bussen till Greendale. Jag vet egentligen inte varför, för original-tvserien var ju ärligt talat fruktansvärd, men som ni vet har jag fått nån sorts hangup på rebooten av ”Sabrina”, inte minst för att den går i samma mörka klang (tritonus såklart!)  som ”Riverdale”.

Jag tycker det ser hur kul ut som helst, massor med hornprydda figurer och pentagram och grejer. Det är helt upp i min allé.

Och för att få upp fredagsfeelingen ännu mer, varför inte lite Slayer när man ändå håller på och hänger de uppochnervända korsen rätt?

Mer lokalproducerat än så här blir det inte.

Det dyker upp en hel del nyheter angående bokmässan just nu, men det är inte ofta man ser grannen (nåja, nån kilometer bort men i alla fall) nämnas i just de sammanhangen. Så är det i alla fall, och eftersom de flesta av er kanske inte läser Västgötabladet normalt sett så får ni nu för första gången möjligheten att läsa om Sara Dalengren och hennes paranormal romance. Jag har inte själv läst böckerna och jag har inte heller träffat Sara (teoretiskt sett kan vi nog ha varit på ICA eller liknande samtidigt) men det är väl klart att man ska uppmärksamma de lokala förmågorna, eller hur?

Foto: Gabriella P. Kjeilen

https://www.vastgotabladet.se/article/vargblod-ar-dalengrens-nya-slapps-pa-bokmassa/

https://www.serafforlag.com/

Alla gillar väl skvaller?

Den här lilla eriksgatan jag varit ute på i början av veckan har verkligen skadat min planering som ni kanske har märkt. Dagens tips blir därför att hänvisa till någon annan, nämligen Marcus Olausson. Han har tagit fram podd-motsvarigheten till en fredagsbilaga, nämligen Skvallerbyting som ett litet glättigt komplement till den lite mer allvarliga Ordbyting-podden. I premiäravsnittet avhandlas både kändisbeefs, trendspaningar och reklam. Med andra ord, EXAKT som en fredagsbilaga. Och alla gillar väl skvaller?

Avsnittet hittar ni bland annat här, det är väl bara att prenumerera direkt tänker jag.

http://ordbyting.se/2018/09/18/specialavsnitt-skvallerbytting-01/

Fredagsfeeling #1

Vi testar ett litet nytt inslag här på bloggen. Under rubriken ”Fredagsfeeling” så kommer jag att lista nån sorts festlig kulturyttring jag dykt på under veckan och som jag vill dela med mig av till er. Det kan vara en film, en podd, en skiva eller nåt annat festligt som kanske inte passar in i det vanliga utbudet här på bloggen, men eftersom det är min blogg så knölas det in ändå.

Den här veckan så är ämnet en tjomme som kanske inte är partykillen nummer ett, men herreminskapare vad han är bra så idag pratar vi om honom. John Moreland heter han. Han är som om Bruce Springsteen och Ryan Adams satt sig i en bar och beställt ett antal Jack Daniels och pratat om känslor. Jag har lyssnat igenom karlns diskografi och kan konstatera att i princip varenda låt där han har en akustisk gitarr i nävarna är fantastiska, men så fort han tar fram elgitarren så blir det… inte riktigt lika kul. Inte för mig i alla fall. Jag är inte en sån som lyssnar så mycket på texter förutom när det gäller sån här musik, och Moreland är en helt briljant textförfattare. Jag skulle utan tvekan köpa en bok av honom.

 

 

Att behålla eller inte?

Kompisar!

Jag har en fråga – hur brukar ni göra med såna där böcker som ni äger, men som egentligen inte är så bra att ni vill läsa dem igen och som ändå står kvar i hyllan? Innerst inne vet ni att ni aldrig kommer att ta i boken igen om ni inte råkar byta boende nån gång i framtiden.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden, framför allt i termer om vilket värde den här typen av böcker har för mig (ska jag vara ärlig så gäller det här egentligen inte bara böcker utan allt man kan tänkas äga, från köksredskap till stickade tröjor etc). Om jag inte blir glad av det jag äger, eller om jag inte behöver dem, vad ska jag då med dem till?

Om ni gör er av med dem, brukar ni skänka dem till loppisar, försöker ni sälja dem eller hur gör ni?

Och om ni ändå behåller dem, varför gör ni det? Jag är jättenyfiken på era svar.

book hoarder 3.jpg

Ser det ut så här hos er?

 

Recension – Friskyttarna

Friskyttarna framsida-1507896650946Författare: Ewa Broberg

Beskrivning: ”Edens murar restes för att skydda folket från den kalla, ofruktbara värld som återstod efter det sista stora kriget. Lilia, en ung ingenjör, flyr tillsammans med helarlärlingen Tristan, då Edens premiärminister vill se henne död. Utanför murarna möter hon överlevare som för hennes liv i en ny riktning. Snart får hon anledning att fråga sig vem som är vän och vem som är fiende.”

Omdöme: Den minnesgode läsaren av den här bloggen kanske minns att jag intervjuade Ewa Broberg lite tidigare i år. Då hade jag inte hunnit läsa Ewas egenutgivna YA/dystopi-roman ”Friskyttarna” men nu gör jag mig åtminstone skuldfri på den fronten.

Som omslaget antyder så utspelar sig ”Friskyttarna” i ett framtida Sverige, och sånt går alltid hem hos mig. Öresundsbron i Anna Jakobsson Lunds ”Tredje principen” är ett typiskt sådant exempel, och i ”Friskyttarna” utspelar sig till stor del i och runt staden där Folke Filbyter står som staty på torget (googla om ni inte fattar den referensen).

”Friskyttarna” är på många sätt en lättillgänglig bok. Den har en tydlig och enkel struktur med ett rakt kronologiskt berättande, ett bra språk som är väl avvägt och känns naturligt och ett antal vändpunkter som gör att berättelsen tar vändningar som man inte alltid förutsett som läsare, även en sån som jag som är rätt luttrad när det gäller genren. Bra hantverk helt enkelt, inte minst som debutroman betraktat!

Min främsta kritik angående ”Friskyttarna” är dock att allting går vansinnigt fort. Folk hinner bli kära, bli tillsammans och göra slut på bara nåt kapitel. För mig innebär det att vad som händer ibland tappar sin tyngd eftersom det omkullkastas av nånting annat nästan omedelbart därefter. Framför allt kan jag känna att det här oftast händer i relationerna mellan vissa karaktärer. Hade Broberg istället stannat kvar lite längre i känslan vid vissa händelser så tror jag att de hade sjunkit in betydligt djupare och bidragit till en starkare upplevelse av händelseförloppet.

Slutklämmen då? Inte illa alls, och förutsättningarna finns för att uppföljarna håller ännu högre kvalitet.


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris

Bokus

 

Tidsväktarna: Häxan och liljan

haxan-och-liljanFörfattare: Leif Jacobsen, Mats Lerneby

Beskrivning: ”Tidsväktarna – Häxan och liljan är en spännande ungdomsroman där tvillingarna Max och Marie söker efter den försvunna Amanda. De upptäcker att de kan resa i tiden och hamnar i 1500-talets Florens. Snabbt inser de att tidsresan bara är början på någonting större som de inte riktigt förstår. Berättelsen kombinerar historiska platser och personer med action och dramatiska tidsvändningar för att de ska kunna möta alla motgångar och lösa problemen som dyker upp. Under äventyrets gång förstår de att resan till Florens bara är en pusselbit av många som de måste hitta och som ligger gömda i världshistorien.”

Omdöme: Egentligen är det rätt lätt att få mig att fastna. Samma sak gällde när jag var tolv som idag – viska ordet ”tidsresa” så är jag där som flugor på läskeblask. Speciellt om man gör en ”Assassin’s Creed” och blandar in historiska figurer som huvudpersonerna interagerar med på samma sätt som i ”Häxan och liljan”. Jag tänkte en hel del på just ”AC” under läsningen eftersom den utspelar sig i Florens och snubbar som Machiavelli, Michelangelo och Leonardo da Vinci är med i boken precis som i mitt favoritspel i serien.

Hursomhelst, tidsresor är väldigt tacksamt för att bygga en spännande bakgrund där man kanske till och med lär sig nåt av bara farten. Kim Kimselius har publicerat runt 50 böcker på det konceptet. Jacobsen och Lerneby slår in på samma väg då ”Häxan och liljan” är första delen i en serie där vi alltså får följa syskonen Max och Marie genom historien. Jag gillar att de jobbar med två karaktärer som kompletterar varandra men också gnabbas på syskonvis. Det handlar naturligtvis om en berättelse med högt tempo där både den enskilda bokens historia och berättelsetrådar för kommande böcker ska betas av och för min del så funkar det väldigt bra. Jag föreställer mig att bok två, som faktiskt är på gång ganska snart, blir snäppet vassare eftersom man då fått upp farten ännu mer, så det här blir en serie att följa med intresse!


Recensionsexemplar från Hoi Förlag

Adlibris / Bokus

Några frågor till Malin Stehn

malinsitterwebb-210x315

Foto: Camilla Gewing-Stålhane

Som bekant gillade jag Malin Stehns ”Inte din bror” väldigt mycket. Och om jag gillar nåt, då brukar jag nörda ner mig lite extra. Och det bästa med svenska författare är att man kan få tag på dem och fråga om sånt man vill veta.

Varför kändes det så viktigt att skriva ”Inte din bror”?

Rasism har alltid upprört mig och i samband med flyktingvågen 2015 upplevde jag att fler människor, även vänner och bekanta, öppet började uttrycka rasistiska åsikter. Tonen på nätet blev hårdare och jag kände många gånger en vanmakt: Om vuxna uttrycker sig så här – hur spiller det över på våra barn och ungdomar? Mycket som spreds på nätet saknade helt och hållet faktaunderlag.

Jag skrev några insändare som jag aldrig skickade in. Jag var själv rädd för att bli föremål för en massa näthat och hade ingen lust att hamna mitt i ett drev. Sen kom jag på att jag istället kunde skriva en bok som tar upp främlingsfientlighet och fördomar. Att skriva böcker är ju mitt yrke – och genom att skriva en ungdomsbok skulle jag förhoppningsvis också få möjlighet att diskutera rasism med ungdomar som jag möter.

Hur har din research sett ut för den här boken? Jag tänker mig att den kanske varit lite djupare än för t ex ”Spökskrivaren”? Fick du några aha-upplevelser under skrivandet och researchen?

Egentligen har jag inte behövt göra så mycket research. Bokens berättare, Abbe, är en helt vanlig, svensk tonårskille som bor i ett litet samhälle utanför en större stad. Jag beskriver hans oro när familjen bestämmer sig för att ta hand om en afghansk flyktingpojke. Att sätta sig in i Abbes oro var inte så svårt. Det hade ju varit en annan sak om jag skulle skriva ur den afghanske pojkens perspektiv. Men en del research har jag naturligtvis gjort: Jag har läst mycket om ensamkommandes situation, jag har vänner som arbetar på HBV-hem och som gjorde det i samband med flyktingvågen. Jag har också en vän vars familj varit (och fortfarande är) familjehem. Dessutom träffade jag en kille från Afghanistan som berättade om sitt liv före, under och efter flykten.

Boken har varit ute ett tag, hur har responsen varit? T ex när du haft författarsamtal och bokprat om ”Inte din bror”? Har responsen varit annorlunda mellan barn/ungdomar och vuxna?

”Inte din bror” släpptes i slutet av maj så än har jag knappt hunnit få någon respons från målgruppen. Men när jag berättade om boken under vårens författarbesök upplevde jag stor nyfikenhet, både från elever och lärare. Bloggare, recensenter och vänner som läst har hittills varit väldigt positiva – vilket så klart är jättekul! En glad nyhet är att det snart kommer att finnas en lärarhandledning kopplad till boken. Det är en god vän (som är lärare och numera arbetar på lärarutbildningen) som har fått uppdraget och det kommer att bli ett jättebra stöd för alla lärare som vill arbeta med ”Inte din bror” i klassrummet. Lärarhandledningen kommer att finnas tillgänglig (gratis) på nätet för alla som är intresserade, vi räknar med att den är klar till Bokmässan.

Du har skrivit ett ganska stort antal böcker – vad har du lärt dig om dig själv som författare under den här tiden, från första boken till nu?

Jag har lärt mig att ingen bok skriver sig själv och att det periodvis går ganska trögt. Det är sällan jag drabbas av det är euforiska skrivflytet som många pratar om. Ingen bok har varit lätt att skriva, i alla fall inte hela vägen. För min del handlar det om att jobba på – även de tröga dagarna. Jag vet ju att om jag bara fortsätter och är envis så blir det en bok till slut 🙂

Hur ser egentligen din skrivprocess ut? Funkar det att sätta sig ute i ett torp ute i bushen?

Jag får en idé, gör ett synopsis och sätter igång! (Låter ju enkelt, eller hur?) Jag jobbar mest hemifrån men ibland på kafé eller på tåg. Att åka ut i skogen och skriva några dagar är perfekt om jag känner att jag behöver extra fokus. Det är lätt att bli avbruten vid fel tillfällen när jag jobbar hemma. Jag skriver alltid berättelsen från A–Ö, dvs börjar med kapitel 1 och jobbar mig framåt. Den delen av arbetet tycker jag helt ärligt är ganska tråkig (beror nog på att det är den svåra biten). Det roliga är när det finns ett råmanus att leka med! Jag skriver om, ändrar, pillar, stryker och lägger till i all oändlighet – fråga min redaktör 😉

Om jag gjorde sånt jag inte gör.

Det finns alltid nåt nytt runt hörnet.

Därför blickar jag inte tillbaka. I’m not going that way liksom.

Jag söker nya bekantskaper. Nya överraskningar. Kanske till och med nya besvikelser (utan motgångar vet man inte när det går bra för en, så tänker jag i nån sorts Emil Jensen/Kay Pollak-anda).

Jag var inte alltid sån här. När jag var yngre hade jag inga problem med det här. Tänkte inte ens på det. Jag bara gjorde.

Läste om saker alltså. Jag har läst David Eddings ”Sagan om Belgarion” tvåsiffrigt antal gånger mellan mellanstadiet och gymnasiet. Det fanns en trygghet. Det var lite som att komma hem varje omläsning.

Men jag har inte läst om en bokserie sen dess.

Jag kan känna att det kanske är dags. Jag har till och med ett par kandidater, men kanske framförallt en bokserie. Den om ”The Boy Who Lived.” Jag har liksom bara läst den serien i sin helhet en enda gång. EN. GÅNG. Det är nästan knäppt.

Sen finns det ett gäng till som är heta kandidater och som också skulle kunna funka.. Det är Engelsfors-trilogin. Det är Legend-trilogin. Det är Korpringarna. Och kanske, kanske till och med Sagan om Belgarion.

Om jag nu skulle läsa om nånting det vill säga. Jag ska bara läsa ett par andra böcker först. Och sen…

 

Recension – Museion

Framsida-Museion-Hans OlssonFörfattare: Hans Olsson

Beskrivning: ”Programmerarna John och Mikagi har fått i uppdrag att utveckla en AI för informationsinhämtning. De har utvecklat något som överträffar all befintlig teknologi och dess kunskapstörst verkar omättlig. De kallar den för Museion efter lärosätet i Alexandria. Men säkerhetschefen Telomaril har oväntade planer för deras arbete.

IT-arkeologen Erik råkar på ett märkligt fynd som snart leder honom in i en härva med militära hemligheter. Det är farligt att snoka där man inte hör hemma och snart inser Erik att han befinner sig i en svårare situation än han kunnat förutse.

Antikvariehandlaren Rut får en mystisk förfrågan angående en märklig bok. Nyfiken börjar hon söka efter boken, och mysteriet tätnar då hon försöker få kontakt med ett okänt förlag som kanske har boken i sin ägo.

Deras öden är på väg att flätas samman på ett överraskande sätt.”

Omdöme: Hans Olsson har dykt upp ett antal gånger här på bloggen med både romaner och noveller i väldigt olika genrer. Den här gången är Hans tillbaka med vad jag skulle beskriva som en SF-teknothriller med lite mer avancerad berättarstruktur än vad jag läst av honom tidigare. Som beskrivningen antyder så är det tre berättelsebågar som jongleras tills de flätas samman på ett för mig väldigt oväntat och skickligt sätt.

”Museion” är det hittills bästa jag läst från Hans Olsson. Han hanterar skickligt balansen mellan de tre historierna och alla tre historierna håller även var för sig, och Olsson håller också spänningen uppe hela boken igenom genom kombinationen av science fiction och pusseldeckare på ett väldigt förtjänstfullt sätt.

Just 2018 är också året då jag verkligen snöat in på det här med artificiell intelligens till den grad att jag får nåt konstigt i blicken om nån säger ”singulariteten”. Det gör att ”Museion” passar mig som hand i handske, speciellt som Olsson lägger ett svenskt perspektiv på det. Jag tror till och med att den här skulle kunna hitta många läsare även utanför fantastiken, ni vet, såna där som bara läser verklighetstrogna böcker AKA svenska deckare.

Det här var helt enkelt väldigt kul att få läsa och rekommendera. ”Museion” är ett utmärkt ett exempel på vilken hög kvalitet som finns inom svensk fantastik.


Adlibris

Bokus

Jag är ett avskräckande exempel.

Egentligen hade jag tänkt att köra ett inlägg om termen ”rymdopera”, men den planen stektes rätt hårt när Anna Jakobsson Lund postade om just det på instagram och man vill ju inte verka som nån som snor idéer.

View this post on Instagram

Folk har undrat lite kring det där begreppet jag slänger mig med kring Czentes Omega: rymdopera. Det finns säkert många definitioner av det, men ett är säkert, det har inget med musik att göra. Det kommer snarare från såpopera, fast det låter ju inte direkt som något en vill förknippas med. För mig är rymdopera science fiction i rymden, med fokus på karaktärerna och deras relationer, snarare än stora slag och världarnas krig mot varandra. I Czentes Omega försöker Leonide, Pi, Alysia, Bellix och Maczek få ordning på sina liv på Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik. Sedan kommer större problem och stökar till det, men svek, vänskap och kanske lite kärlek som fortsätter ändå att vara det viktiga.

A post shared by Anna Jakobsson Lund (@annorlundaforlag) on

Istället kunde jag dragit fram nåt annat skojigt. Nån sån där idé som man kommit på och tänkt att, ”jodå, den kommer jag ihåg tills nästa gång.”

Det är där jag kommer in som ett avskräckande exempel. Jag borde nämligen anteckna mer, vilket jag alltså inte gör. (Vänner, anteckna! ANTECKNA!). På så sätt skulle jag kunna haft en hel bank med bra inlägg färdiga att publicera, men nä. Så jobbar tydligen inte jag.

Egentligen borde jag anteckna mer om böcker också, speciellt om det går ett tag tills recenserandet blir av, men jag är om möjligt ännu sämre där. Och det får jag betala för nu ikväll. Attans.

 

Nu blir det nästan lite religiöst.

Under semestern snöade jag som bekant in rätt hårt på grekiska och romerska gudar. Eftersom jag är som jag är så blev det en hel del googlande på namn och myter och det gjorde att jag så småningom landade i en del lyssnande på podden ”Myths and Legends” samt youtube-kanalen ”Mythology and Fiction explained”. Jag ska inte säga att de är helt perfekta, inte minst så är M & L-snubben lite sävlig i sitt berättande och M & F-snubben är lite väl förälskad i häftiga fantasymålningar med svällande kroppsdelar på både män och kvinnor och allt däremellan, men för att få lite inblick i vilka personer och berättelser som Riordan refererar till så funkar de faktiskt rätt bra. ””M & L” är rätt bra lyssning för de som undrar över sånt om Neil Gaiman brukar skriva om också.

När det gäller Magnus Chase så har jag dock lite andra att luta mig mot – Johan Egerkrans ”Nordiska gudar” känns klockren att nämna i sammanhanget, och i min hylla finns även redan nämnda Neil Gaimans ”Nordiska myter: från Yggdrasil till Ragnarök”.

parthenon_acropolis_athens_greece_ancient_travel_europe_greek-1211285 (1)

Jag har alltid undrar hur de undvek drag i de där husen.

Titta, ännu fler omslag!

I onsdags körde vi en så kallad Cover Reveal på Anna Jakobsson Lunds ”Czentes Omega” och där var man ju verkligen i gott sällskap om man ska döma av ens instagram- och bloglovinflöde. Det var så pass roligt att vi kör en runda även för mannen jag en gång kallat FantasyFarbror, nämligen Marcus Olausson. Han är aktuell med nyutgivning av Serahema Saporium-serien och serien får därför nya och fräsigare omslag och nya titlar. De är gjorda av Lupina Ojala som också ligger bakom Catoplebas Förlag som ger ut böckerna.

Första boken ”När gudar dör” kommer ut redan 28 september och jag kan intyga att de som redan läst den gamla versionen som då hette ”De rotlösa” kommer att få sätta tänderna i en rejält omarbetad version. Mer om det kommer faktiskt så småningom här på oarya.se, just you wait.

Med tanke på hur oarya.se ser ut så är det kanske inte förvånande att jag går igång rätt ordentligt på de avskalade vita omslagen, och mitt favoritomslag är nog det för ”Till hjärtats sista slag” som ger rätt feta metal-vibbar. Blod och ormar, vad kan gå fel liksom? Framför allt gillar jag nog enhetligheten. Man ser verkligen att böckerna hör ihop, nåt som jag inte riktigt kände med de gamla omslagen.

Plain_Serahema_1

Plain_Serahema_2Plain_Serahema_3

Utgivningsdatumen för övriga böcker är:

Vingar av rök – 27 september 2019

Till hjärtats sista slag – 25 september 2020

Men vad handlar böckerna om då, för de som inte känner till serien?

Så här står det på baksidan av ”När gudar dör”:

”Du är inte ond, Elderim. Glöm aldrig det. Vad de än påstår.

Elderim sägs vara utvald att kämpa mot den grymme guden Naemin, men varför är det då så svårt att lära sig magierna? Profetiorna är tvetydiga och Elderim fylls av tvivel. Vem är det egentligen som har valt ut honom? Och till vad? Följ Elderim på en storslagen resa genom en skoningslös värld där gudarna dragit sig undan. En värld där onda människor kan bära spår av godhet och hjältar begå avskyvärda brott. Vistas bland svärande tjuvar, galna magiker och skrävlande svärdsmästare. Möt villrådiga gudar, motsträvig magi och fasansfulla vidunder.

Välkommen till Serahema.”

Kolla, ett omslag!

Det är lite av en tradition här på blåggen att fira Anna Jakobsson Lunds omslag till kommande böcker, inte minst eftersom hon är en av de egenutgivare som lägger lite extra omph när det gäller omslaget. Den här gången är det till kommande rymdoperan ”Czentes Omega” (oj vad jag har kollat stavningen) som kommer ut om ganska exakt en månad och eftersom jag har andra saker för mig än att sköta mitt riktiga jobb så måste jag tvångsmässigt babbla lite om vad jag tycker.

39094967_282685048994633_6938553592634671104_nLila känns väldigt rymdigt, varför vet jag inte, men det gör det i min värld så jag gillar färgskalan. Uppenbarligen är kedjor och tuffa skinnjackor the shit även på andra sidan solsystemet vilket gör att jag hoppas på att hen kanske har Ghost Rider som stilideal. Typ så här:

ghost-rider-featured

Annars gillar jag att illustratören Andreas Raninger fått till en riktigt cool rymdvarelse på omslaget som både känns lite nyskapande men ändå följer det klassiska ”Utomjordingar-har-konstiga-näsor”-temat. De där fransarna kallas tydligen ”frills” och byter färg efter sinnesstämning. Jag var tvungen att fråga.

Överlag gillar jag verkligen layouten på omslaget som gjorts av Katharina Vittenlind, jag gillar att titeln placerats lodrätt och även själva typsnittet i sig. Om boken bara är hälften så tuff som omslaget och baksidestexten lovar så kan det här kan bli en riktig höjdare.

Är du beredd att offra din sista chans för att rädda någon annan?

På Intergalaktiska akademin för elever med särskild problematik får unga tjuvar,
mordbrännare och bedragare möjlighet att komma tillbaka till samhället. För att klara sig måste de visa att de har lämnat sitt gamla liv.

Men när fem elever upptäcker ett hot på akademin tvingas de in i en kamp där de inte kan lita på någon. Deras enda alternativ är att använda kunskaper som de har gjort allt för att glömma.

Czentes Omega är första delen i serien om Intergalaktiska akademin.

 

Recension – Inte din bror

inte-din-brorFörfattare: Malin Stehn

Beskrivning: ”En lördagsmorgon meddelar Abbes föräldrar att familjen ska ta hand om en ensamkommande flyktingpojke från Afghanistan. Abbe får panik. Varför var det ingen som frågade honom? Och vem vill  på allvar ha en helt okänd människa boende i sitt hus? Det kommer aldrig att funka!   Men det som Abbe fruktar allra mest är vad Rasmus och hans gäng ska tycka. Rasmus har starka åsikter om killarna på flyktingboendet och Abbe, som inte har så många kompisar, står inte ut med tanken på ännu en ensam sommar. Lösningen blir att välja bort Hossein. Den nya familjemedlemmen får helt enkelt bli föräldrarnas problem.”

Omdöme: Jag tänkte lite grann på Angie Thomas ”The Hate U Give” när jag läste ”Inte din bror”. Tematiskt så handlar de om helt olika saker och platser och Starr och Abbe är ungefär så olika man kan bli, men det både Thomas och Stehn gör är att ta ett komplext ämne och lägga perspektivet på gatunivå. På så vis upplever iallafall jag att det blir lättare att ta till sig ämnet.

Jag tycker att Stehn gör ett utmärkt jobb att porträttera Abbe och hur han slits mellan kompislojalitet, sitt eget samvete och hur han ska förhålla sig till både Hossein och klasskamraten Rebecka som han börjat få känslor för. Det är en väldigt svår period får många och här kan jag få lite lätta Christina Lindström-vibbar i hur väl Stehn lyckas förmedla känslorna hos en helt vanlig tonårskille. (Och påminner man om Christina, då är det bra i min värld, det vet ni.) Igenkänningen är stor!

Jag tycker också att det är föredömligt att berättelsen är ganska kompakt och tight (e-boken jag lånade på biblioteket var på 177 sidor) och jag tror att det kan vara en nyckel för att få de som behöver läsa den här boken mest, dvs alla som är som Abbe eller Rasmus, att plocka upp boken. Därmed inte sagt att inte andra kan ha glädje av boken – tvärtom. Om det är någon av Malin Stehns böcker som jag skulle vilja rekommendera vuxna att läsa så är det den här, inte minst med tanke på stundande val om ca en månad. Med tanke på hur diskussioner brukar låta på sociala medier och i fikarum finns det definitivt nåt av värde även för en läsekrets som gått ut högstadiet.

Ska jag vara lite kritisk så kan jag dock känna att det Kalle Blomkvist-doftande inslaget om den fifflande arbetsgivaren och hur han avslöjas inte tillför särskilt mycket för den övergripande berättelsen, så för min del hade jag klarat mig bra med en annan lösning för just den delen. Istället hade jag gärna sett mer av kombinationen Rebecka och Abbe och hur deras förhållande växer fram!

Sammanfattningsvis tycker jag alltså att ”inte din bror” är en bok jag starkt kan rekommendera. Det här är den tredje boken av Stehn som jag läser och det är den helt klart starkaste av dem, inte minst för att det är ett ämne som berör väldigt mycket och som Stehn behandlar på ett elegant sätt.


Adlibris

Bokus

Klart man vill ha mer tomtar och troll.

Lite oväntat var en av de grejer jag tyckte var mest spännande av allt som kom från senaste San Diego Comic Con var trailern för Matt Groening (The Simpsons, Futurama)

Jag visste faktiskt inte om att det skulle komma nåt sånt här från Groening och Netflix, men det här ser ut att vara helt i min smak (och antagligen gäller det samma för er som läser den här bloggen). Och 17 augusti är ju inte långt bort!

”From the mind of Matt Groening, comes the 10-episode adult animated comedy fantasy series, Disenchantment, launching on Netflix, August 17, 2018. In Disenchantment, viewers will be whisked away to the crumbling medieval kingdom of Dreamland, where they will follow the misadventures of hard-drinking young princess Bean, her feisty elf companion Elfo, and her personal demon Luci. Along the way, the oddball trio will encounter ogres, sprites, harpies, imps, trolls, walruses, and lots of human fools.”

Den där Riordan, är han fortfarande nåt bra?

Heroes-of-Olympus-Banner-resized

Det här är alltså Jason Grace från ”Heroes of Olympus” och Percy Jackson som slåss på varsin övernaturlig häst. Det är jäkligt fett, det fattar ni va?

Så en av de grejer jag gjorde under semestern var att gå in i nån sorts bubbla och i princip bara läsa Rick Riordan. Jag har tjatat om karlns förträfflighet tidigare på den här bloggen och där har väl ingenting ändrats, men av nån outgrundlig anledning så har jag haft ett gäng med hans böcker i serien ”Heroes of Olympus” liggande på vårt loft och det är nästan nån sorts tjänstefel som bokbloggare. Å andra sidan har jag tidigare babblat om just Riordan som en sorts boklig snuttefilt, alltså nåt som man vet är bra så därför väntar man med den för att alltid ha nåt säkert kort. Problemet med det är därför att en sån bok aldrig blir läst. Sån är jag.

Därför tänkte jag det obeskrivligt kloka tanken (för att vara mig alltså) att ge blanka fasen i det där och bara plöja. Och som jag plöjde.

Istället för att tjata om att bok 1 är bra, bok 2 är lite bättre, bok 3… ja, ni fattar, så tänkte jag ge mig på att pladdra lite om serien som helhet i stället.

Och det första karln gör är alltså att introducera tre nya figurer och knappt prata om Percy Jackson, Annabeth, Tyson och de andra från den ack så trevliga serien om Percy. Istället börjar han pladdra om romerska gudar?!?  Turligt nog för mig och min sinnesförvirring visar det sig snart att de romerska gudarna och de grekiska (som alltså är typ samma gudar fast med andra namn) har en gemensam fiende och därför behöver totalt sju halvgudar med rötterna runt Medelhavet samarbeta för att sparka stjärt. Det blir alltså ännu fler karaktärer att hålla reda på än nånsin.

Här kan man då tro att det kommer att gå helt åt skogen om man som jag har ett attention span som en kattunge, men se, herr Riordan reder faktiskt ut det alldeles förnämligt. Märkligt nog tycker jag istället att ”Heroes of Olympus” är ännu mer karaktärsdriven än hans föregående böcker trots att det är fler figurer att hålla reda på. Hur han gör? Det vete tusan. Och de nya karaktärerna är lika lätta att tycka om och lika sympatiska som man förväntar sig och jag personligen uppskattar perspektivbytena som uppstår när berättandet flyttas mellan dem.

Självklart håller Riordan sig till ett vinnande och beprövat koncept, och det är lika delar berg-och dalbaneaction som det är geografilektion, och är man lika hopplöst nördig som jag så sitter man där och googlar namn och leker ”Finns det där på riktigt?” så att det står härliga till. Men det är samtidigt exakt det jag vill ha från Riordan. Det och en flygbiljett till Nashville så att jag får se Parthenon-kopian på riktigt. (OK, det finns fler anledningar till att jag vill åka till Nashville, men det vet trogna läsare om sen länge.)

Dessutom var det länge sen jag kunde läsa en hel serie i ett svep. Det är ju annars lätt att hamna i den där fällan att man köper det senaste av det senaste och sen får vänta 18 månader på uppföljaren och därför glömmer bort det mesta så det var fantastiskt skönt att kunna plocka upp nästa bok från högen och fortsätta med nästa bok efter att ha gått på toa och sen till köket för kakor.

Så funkade konceptet i fem böcker till? Ja, det gjorde ju faktiskt det. Jag hade riktigt trevligt hela vägen precis som jag hoppades på. Så pass trevligt faktiskt att jag började på högen bredvid om en viss Magnus Chase så fort jag kunde…

Nu får det vara nog.

Nä, vad säger ni, ska vi damma av den här gamla bloggen och ta bort ”semesterstängt”-lappen?

Tycka lite omotiverade saker om böcker och sånt där igen?

Dra dåliga skämt och konstatera hur hopplöst efter man (fortfarande) är i sin TBR-hög?

Intervjua en och annan på sitt mest oförskämda sätt?

Klart vi ska, eller hur?

Därför recenserar vi den här veckan fem böcker i ett enda svep och pratar om sånt vi sett på TV. Och kanske nåt annat roligt.

Så: Om ni inte redan gjort det, placera ert handbagage antingen under ert säte eller förvaringsutrymmena ovanför er. Fäll upp era säten och spänn fast säkerhetsbältet samt placera bordet i dess uppfällda och låsta läge.

För nu åker vi!

summer_holidays

Hej på er!

Det har varit lite dålig aktivitet här det senaste och det beror på flera saker.

Dels så har jag läst ett outgivet manus (det kommer i tryckt form till hösten) men framför allt så har verkligheten gjort sig påmind. Jag har helt enkelt varit i en jobbsökarprocess och det har varit en hel del att göra med intervjuer och annat som gjort att jag inte helt kunnat slappna av och läsa som jag brukat.

Men nu.. har jag äntligen fått och tackat ja till ett nytt jobb, anställningsavtal och uppsägningspapper är inskickade så nu lägger sig lugnet lite. Jag har dessutom semester snart (ska bara jobba färdigt den här veckan) och sen kan vi ha näsan i en bok eller mot en iPad och bara plöja.

Så det kommer. Ha förtröstan.

Jimmy Fallon Summer Book Club

Det ni. Talk shows och läsning är inte direkt synonymt i min värld, oftast känns det som att programmen handlar om lustiga tävlingar som ska generera massor av visningar på YouTube och där är Fallon definitivt skyldig. Men så såg jag ändå nåt som kittlade lite extra, och det var som rubriken antyder, en omröstning om vilken bok man ska läsa tillsammans i juli. Extra roligt är att ”Children of Blood and Bone” är en av de fem böckerna man kan rösta på, men jag tyckte att ett par av de andra verkade rätt festliga också. Här kan ni läsa mer om böckerna:

https://www.nbc.com/the-tonight-show/exclusives/summer-reads

Kul grej tycker jag!

Äntligen är den här!

Äntligen har trailern för ”The Hate U Give” dykt upp, och jag måste säga att jag tycker att det ser väldigt bra ut. Bilderna stämmer väldigt bra överens med de bilder jag fick upp i huvudet när jag läste boken och det känns som att det kan bli en ordentlig snackis när den går upp på bio i höst:

Precinct 20: Dead Strange

PRECINCT 20 2018 book cover smallFörfattare: A.R. Yngve

Beskrivning: ”In the oldest part of the City lies the 20th Precinct. It’s a strange place… dead strange. All murders in Precinct 20 are weird. The area seems to exist on top of a crack in reality, where nightmares seep out… and people fall in. In this unsettling, slowly decaying district, nicknamed ”the place where careers go to die,” Innis Garris is the one detective on the Precinct 20 Homicide squad who tries to solve any murder mystery… no matter how impossible or insane.”

Omdöme:

”Precinct 20: Dead Strange” är pulp/noir filtrerat genom en mix av Frank Millers svartvita serie ”Sin City”, ett Gotham City där Batman kastat in handduken och de bästa X-Files-avsnitten (dock utan konspirationsteorierna). Det finns en rätt rejäl släng av samhällskritik och uppgivenhet över samhällsutvecklingen, men också en svart humor och cynism som jag tycker är vansinnigt underhållande. Ett exempel på detta är novellen ”Killed in the ratings” om ett mord på en deltagare i reality-showen ”America’s Contender” där man tävlar om en kandidatur för att bli kongressledamot i nästa val.

Boken är en samling med noveller men som ändå har en övergripande berättelsebåge och samma huvudkaraktärer, lite som en typisk ”murder-of-the-week”-tvserie som ”Chicago P.D.” eller liknande, om än med betydligt mer fantastiska inslag. Jag har faktiskt svårt att plocka ut några favoriter eftersom jag tycker väldigt mycket om alla novellerna, men som kattägare känns ”Natural enemy” lite mer obehaglig än andra, och kanske är Mr. Ngolo min absoluta favoritkaraktär. Så fort han är med tassar Yngve in på nåt Neil Gaiman-skriver-deckare-aktigt område och det blir faktiskt hur bra som helst. Jag skulle älska en uppföljare som baseras på vad som händer på och runt ”The Voodoo Inn Hotel & Bar”!

Förutom den höga nivån på novellerna så är det faktiskt A.R. Yngves språk som slår mig mest. Jag anser mig själv vara rätt duktig på engelska men här får jag verkligen storstryk. Det är helt enkelt ypperligt skrivet med en ton och ett flyt som imponerar nåt otroligt på mig.

”Precinct 20: Dead Strange” är som ni märker en novellsamling som faller mig väldigt mycket i smaken. Det känns jätteroligt att få lyfta svensk fantastisk som håller så hög klass som den här och det är högst troligt en kandidat till topp tio (fem?) när året ska summeras.

Smakprov från boken: Hela första novellen ”Sniper, Viper” och lite till.

Boken finns på Amazon eller om man råkar springa på författaren på nåt konvent eller liknande.


PS: Vad ska man lyssna på när man ligger i hängmattan och läser den här då undrar ni? Jag skulle skölja ner den med lite urgammal Tom Waits, typ från ”The Heart of Saturday Night” och gammal blues som Blind Willie Johnson med så raspig inspelning som möjligt. DS.

 

 

 

 

Jag har gått ner mig i ett androidträsk. Och jag älskar det.

Det är nog inte så att det är nån egentlig trend på gång, men det har helt enkelt blivit så för mig just nu.

Jag läste som bekant Jay Kristoffs senaste alldeles nyss, recensionen publicerades i måndags. Samtidigt har Westworld säsong två snurrat på HBO, jag har sett halva Blade Runner 2049 och till och med i mitt Playstation 4 så har androiderna tagit över i form av ”Detroit: Beyond Human”. Jag har dessutom ett förhandsexemplar från en svensk författare som också är inne och tassar runt i det här.

Alla ovanstående exempel är hur bra som helst, men det finns givetvis fler. Star Wars har ju sina robotar, Alien-filmerna har Bishop, och nu senast även David (whoop whoop!) i Prometheus-filmerna. Ex Machina med Alicia Vikander i huvudrollen är vansinnigt bra, och vi ska så klart inte glömma Terminator. Man ska ALDRIG glömma Terminator 1 och 2. Gillar man lite mer lågmält dramakomiskt måste jag rekommendera ”Robot and Frank”, den är helt underbar och lite underskattad.

Det är rätt spännande att nästan all populärkultur utgår ifrån att det kommer att gå käpprätt åt helvete med androider. Alla exempel ovan förutom ”Robot and Frank” har en världsbild där androiderna till slut innebär mer problem än nytta. De löser alltså ingenting utan blir en del av själva problemet. Undrar varför det är så? Man kanske borde läsa in sig på lite mer filosofi om det här för att förstå bättre? Varför denna dysterhet?

detroit-connor-2.jpg

Bilden är från spelet ”Detroit: Beyond Human”. Bra grejer.

Recension – Lifel1k3

lifelike.jpgFörfattare: Jay Kristoff

Beskriving: ”On an island junkyard beneath a sky that glows with radiation, a deadly secret lies buried in the scrap. Seventeen-year-old Eve isn’t looking for trouble–she’s too busy looking over her shoulder. The robot gladiator she spent months building has been reduced to a smoking wreck, she’s on the local gangster’s wanted list, and the only thing keeping her grandpa alive is the money she just lost to the bookies. Worst of all, she’s discovered she can somehow destroy machines with the power of her mind, and a bunch of puritanical fanatics are building a coffin her size because of it. If she’s ever had a worse day, Eve can’t remember it. The problem is, Eve has had a worse day–one that lingers in her nightmares and the cybernetic implant where her memories used to be. Her discovery of a handsome android named Ezekiel–called a ”Lifelike” because they resemble humans–will bring her world crashing down and make her question whether her entire life is a lie. With her best friend Lemon Fresh and her robotic sidekick Cricket in tow, Eve will trek across deserts of glass, battle unkillable bots, and infiltrate towering megacities to save the ones she loves…and learn the truth about the bloody secrets of her past.  ”

Omdöme: Det är så jäkla korkat egentligen – att köpa första delen av en serie precis när den är släppt. Det är att sätta sig själv i en riktigt usel situation om man nu råkar gilla boken. Men… ja, jag gjorde det i alla fall, inte minst baserat på Kristoffs delaktighet i Illuminae Files.

Lifelike (nej, jag orkar inte hålla på med 1:or och 3:or i titeln, till och med jag har gränser) golvar mig inte riktigt lika mycket som Illuminae Files. Jag säger det direkt så att ni vet. Grejen är bara att Illuminae Files spelar i en så egen liga att det bara blir löjligt att jämföra.

Däremot, om man är intresserad av Mad Max möter Westworld möter Blade Runner med extra stark sri racha-sås, då är det fritt fram att läsa vidare.

Den är nämligen helt galen. På det bra sättet.

Jag ska erkänna att det tog lite tid för mig att komma in i boken, men det hade nog mer att göra med att läsningen blev så uppstyckad av olika anledningar att det bara blev några sidor åt gången än boken i sig, samt att jag la lite tid på att göra en Dobby och stryka mina fingrar för att jag inte direkt plockade upp att det är en himla knasig plot inspirerad av avrättningen av tsarfamiljen Romanov för nästan exakt 100 år sedan (17 juli 1918 om man ska vara sådan). Det är vansinnigt uppenbart när man tänker efter, men jag behövde få det berättat för mig. Oh well.

Lifelike kanske inte får dig att tänka (obviously…) kloka tankar. Den är inte djup. Du lär dig inget nytt om världen. Den påminner dessutom som sagt om en himla massa annat som du läst och sett tidigare. Men den är en skamligt underhållande och fantasifylld bok med ett par twister som ger dig nackskador så att lägga en hundring och lite till på den här kan vara bland det roligaste du gör det här sommarlovet/semestern.


Adlibris / Bokus

Är det inte semester snart? Näe.

Jag har alldeles för mycket böcker jag vill läsa på en och samma gång just nu, men som bekant slalomläser David inte av princip. Jag fick en bok igår som jag varit väldigt nyfiken på och som jag vill kasta mig över samtidigt som jag började på en annan som imponerade stort både språkligt och i sin allmänna underlighet.

Sen har jag en hel hög andra väldigt intressanta recensionsexemplar  som ligger och väntar, dels från författare jag inte läst och även från gamla bekantingar här på bloggen.

Gemensamt för allihop är att de faktiskt allihop tillhör den svenska fantastiken och det känns jätteroligt att kunna ta del och vara med av den scenen, speciellt som jag känner att den bara blir bättre och bättre för varje dag.

Så jag behöver definitivt semester för att läsa, men det är några veckor kvar tills dess. Hur har ni det med läsningen i sommar?

img_1880.gif

Bäst just nu. Eller i år. Hittills alltså.

Den här bloggen blir allt mer reaktiv känner jag. Jag ser nåt nånstans som triggar nåt. I det här fallet var det en fråga ifrån FantasyFarbror Marcus Olausson i den smått underbara facebookgruppen ”Boknördar som diggar fantasy & Sci/fi”.  Man måste liksom gilla en grupp med programförklaringen:

”Samlingsplatsen för oss som tröttnat på att varenda svensk bokgrupp har drabbats av sjukdomen deckarsyndrom. Här ägnar vi oss istället åt viktiga saker (drakar, orcher, rymdskepp m.m.) och struntar i oviktiga saker (förutsägbara mördare på Gotland och sällan något m.m.).”

Är ni inte med redan så måste ni helt enkelt gå med. Vi är supersnälla.

Marcus fråga var helt enkelt vilken som var den absolut bästa respektive sämsta boken under första halvan av 2018. Nu är det i skrivande stund 12/6 så vi är kanske inte exakt i mitten av året, men hyfsat nära för att jag ska kunna svara.

Jag är faktiskt rätt glad över att jag inte kan kora någon som varit sämst. Allt jag har trillat över i år har varit rätt hyggligt faktiskt som sämst, ingen har varit så att jag velat sätta eld på boken eller kasta den i ån.

Bäst hittills i år då? I ovan nämnda grupp så passade ”Obisidio” bäst och det är en jäkla bra bok, men om man ska ta den totala läsningen i år så tar föga förvånande Christina Lindström hem priset med ”Finns det björkar i Sarajevo?”. Men konkurrensen har varit stenhård – ”Obisidio” och ”The Hate U Give” har varit riktiga fullträffar.

Vad har ni tyckt varit bäst hittills i år av det ni läst?

Tryck här för att uppdatera

Nu blir det lite Kanye West här igen, men det kommer en koppling till böcker snart, så häng kvar även om ni inte gillar karln (det gör knappt jag heller som bekant). Grejen var att när han släppte sitt förra album ”The life of Pablo” så deklarerade han lite kaxigt att albumet som fenomen var dött. Han hade nämligen inga som helst problem med att fixa och trixa med låtarna efter att de var släppta på olika streaming-plattformar. En textrad här, en alternativ mixning där. På nån låt klippte han till och med bort gästsångare. Med hans egna ord blev allt ”a living, breathing, changing, creative expression” och det är här man kan börja dra paralleller med bokerier och litteratur så fort det handlar om elektroniska versioner.

Vi har ju alla till exempel stört oss på dåligt korrekturlästa böcker, och här finns en fantastisk möjlighet egentligen att bli av med det problemet. Förlaget/författaren kan ladda upp en ny version och trycka på publicera och sen är problemet borta. Men det behöver inte stanna där – vad är det egentligen som säger att boken nånsin är klar precis som i Kanyes musikaliska exempel? Om man som författare känner att man inte är nöjd kan man ju enkelt skriva om eller lägga till/ta bort. Tekniskt sett är det enklare än nånsin – ingen behöver hugga ner träd och trycka nya böcker längre.

Den stora frågan är så klart om det är ok? Varför? Varför inte? Vad tycker vi?

GboxUpdate-e1444225911797

 

 

Vilken dörr skulle du öppna?

34176305_1932570073453537_476240636798828544_n

Jag såg den här på Facebook för ett tag sen och började fundera. Det finns ju onekligen ett par dörrar som är lite mer spännande än andra, men också några som är av typen ”NEJFÖRIHELVETEALDRIGILIVET!!!!”.

Westeros till exempel är totalt livsfarligt. Med största sannolikhet skulle man bli av med huvudet så fort man klivit över tröskeln, så den glömmer vi direkt.

Middleearth kan vara lite roligare, men det beror på när man hamnar där. Är det ungefär när Bilbo är på picknick så är det väl hyggligt, men är det när Frodo och kamrater är på hajk så glömmer vi bort den också. Detsamma gäller Narnia – jag är inte sugen på att knalla in i ett fullskaligt krig mellan söta pratande djur.

Mushroom Kingdom då? Herregud, jag tror att det är som en färgglad mardröm med extra socker på toppen. Och militanta sköldpaddor.

Men vet ni vilken som jag tycker verkar absolut hemskast och vidrigast? Den som gör att jag faktiskt hellre skulle stoppa in huvudet i Westeros trots allt?

WONDERLAND.

JAG. TÅL. INTE. UNDERLANDET.

Det kryper i kroppen på värsta tänkbara sätt bara jag tänker på att spendera en endaste sekund där. Det är alldeles för konstigt och äckligt på ett rent fysiskt plan. Nä, hellre av med huve’t på mig i så fall.

För mig finns bara ett val av de här dörrarna. Man kan tro att det är Hogwarts, men faktiskt inte. Nähä du, jag hoppar in i den blå telefonkiosken!

Vilken dörr hade ni valt?

Recension – The Umbrella Academy Vol. 1

the-umbrella-academy-1Författare: Gerard Way, tecknad av Gabriel Bá

Beskrivning: ”In an inexplicable, worldwide event, forty-seven extraordinary children were spontaneously born by women who’d previously shown no signs of pregnancy. Millionaire inventor Reginald Hargreeves adopted seven of the children; when asked why, his only explanation was, ”To save the world.” These seven children form The Umbrella Academy, a dysfunctional family of superheroes with bizarre powers. Their first adventure at the age of ten pits them against an erratic and deadly Eiffel Tower, piloted by the fearsome zombie-robot Gustave Eiffel. Nearly a decade later, the team disbands, but when Hargreeves unexpectedly dies, these disgruntled siblings reunite just in time to save the world once again.”

Omdöme: Strax innan jul 2008 var jag och min sambo i New York. Bland annat så besökte vi ”Forbidden Planet”-butiken vid Union Square och där köpte jag ”The Umbrella Academy  Vol. 1”. Jag läste samlingsvolymen på ett av New Yorks sämsta hotellrum, men jag har faktiskt inte läst den sen dess.

Den är skriven av Gerard Way, och om ni är tillräckligt gamla för att minnas bandet ”My Chemical Romance” så kanske ni känner igen namnet. Den här serie samlingen är på nåt sätt en logisk utveckling av bandet. Det är nån sorts hysterisk stilblandning med många svartklädda figurer med superkrafter och allt är allmänt knasigt.

Gillar David sånt? Självklart.

Men varför drar han upp en sån här gammal serie? Ingen bryr väl sig om sånt här 10 år senare?

Joho!

NETFLIX GÖR DET!

Så därför håller de på att göra tv-serie av hela grejen, och det blir så klart nåt jag måste kolla på när det blir dags.

lfv1qvvr3rbvdvhgyqvi

Serien är genomgående ganska mörkt illustrerad med mängdrabatt på det svarta bläcket, precis som bilden ovan antyder, och Bá har en läcker stil som påminner lite om Mike Mignola (Hellboy).

Vad är det som Netflix gillar då som gör att de vill kasta lite pengar på det? Ja, troligen är det just det här med superhjältar med en twist, och där funkar paraply-akademin alldeles ypperligt. Det är tillräckligt knasigt för att det ska bli spännande rent visuellt bara det sitter rätt personer i regissörsstolen så jag hoppas som vanligt på det bästa. Absolut värt att läsa om man är sugen på nåt lite eget i superhjältesvängen!


Adlibris / Bokus

 

Vill du se en stjärna?

Jag vet att nåt av det mest nervösa för en författare är att läsa recensioner på det man själv skrivit. Det sitter ju folk därute som undertecknad som är oförskämda nog att inte bara tycka saker utan dessutom tycker att omvärlden behöver veta det.

Man ska därför som författare beväpna sig med ganska tjockt skinn, men det kan vara skönt att veta att alla får en släng av skopan då och då, oavsett om man förtjänar det eller ej. Och i så fall kan man hamna i ganska fint sällskap. Här kommer ett gäng en-stjärne-omdömen från olika sajter på hyfsat kända och uppskattade böcker:

”Räddaren i nöden” av J.D. Salinger: ”I would rather read the dictionary.”

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald: ”Weird plotless story whose main character has no life but to be the gateway to that of others. Everyone cheats on everyone and in the end nobody ends up happy and the audience doesn’t even end up with a moral to hold on to and justify they waste of time and money they just spent.”

”Bilbo” av J.R.R. Tolkien: ”Biblo[sic] use your brain, I don’t care if you have to build a plane, blimp, submarine or whatever. But really, don’t you have a better way of transportation?”

”Hamlet” av William Shakespeare: ”Hamlet! More like Spamlet! I don’t know what Willy Shakespeare was thinking when he wrote this one play tragedy, but I thought this sure was boring! Hamlet does too much talking and not enough stuff. He needs to shape up and show them who’s boss. Maybe Shakespeare fans of Hamlet should take a rest on the book tragedy! Ha ha!”

Och min absoluta favorit – omdömet om Anne Franks dagbok: ”A real downer”.

1star

 

 

”Det är ju ingen musik, de pratar ju bara”

Jag såg ett citat från Kanye West häromdagen där han stolt proklamerade sig som ”non-book-reader”. Nu är ju karln som bekant precis lika dum i huvudet som hans två första skivor är bra (alltså, ohyggligt bra) men såna dumheter får så klart inte stå emotsagda.

Det känns nämligen lite korkat att som rappare inte gilla böcker eftersom det är en musikstil som så pass mycket förlitar sig på sin text i förhållande till musiken. Klart att ett bra beat är viktigt, men det måste ändå vara texterna, raderna, rimmen som är det allra viktigaste och man kan i min mening egentligen inte bli bra på text om man inte konsumerar mycket text på olika sätt. ”Det finns inga genvägar till det perfekta rimmet” för att parafrasera Farbror Barbro.

 

Jag googlade därför lite på andra hiphopare för att se vad de läser. Och det gör de, tro det eller ej.

En av världens just nu mest omtalade hiphop-singlar är Childish Gambinos ”This is America”, inte minst på grund av videon, men det visar sig att Donald Glover som han egentligen heter, och som är aktuell i senaste Star Wars-filmen exempelvis gillar ”The Curious Incident Of The Dog In The Night-Time” av Mark Haddon, och nämner även Jonathan Safran Foers ”Extremely Loud And Incredibly Close” som en favoritbok.

Childish-Gambino-GQ-28July15_rex_b

A$AP Rocky släppte sitt nya album förra veckan, och han visar sig vara en stor Harry Potter-fan enligt en intervju i GQ från 2015.

ASAP2_GQ_13Apr12_pr_b

Vår svenska hiphop-gigant Petter har till och med skrivit en bok (”16 rader”) där han skriver om sin egen läsning och hans textförfattande.

Petter

Timbuktu eller Jason Diakité har översatt boken ungdomsboken ”Crossover”. Jag har inte läst den men är väldigt nyfiken på den.

crossover

Så visst finns det bevis på motsatsen, och tur är väl det?

 

Listornas lista

På omvägar hörde jag om en gymnasielärare som undrade över klassuppsättningar för användning i sin undervisning. Det fanns då önskemål om författare som Väinö Linna och Miguel de Cervantes…

I mitt stilla sinne så tänkte jag att inte ens jag läst de böckerna, varken i gymnasiet eller senare, men spontant känner jag att de kanske känns lite… gamla? Det finns ändå klassiker som känns mer relevanta och framförallt intressanta för 2018 (vi minns ju alla mitt försök att läsa ”Röda rummet” som slutade i ett totalhaveri).

Jag skulle därför vilja slå ett slag för Enligt O:s inspirerande lista ”Klassiker att läsa på gymnasiet”. Det jag tycker är extra roligt med just den listan är att många av böckerna är sådana som Linda och hennes elever själva tyckt om och därför vill rekommendera, samt att den ligger tillgänglig även för såna som mig som kanske vill bättra på allmänbildningen lite grann.

800px-Cervantes_Jáuregui.jpg

Vill du läsa en bok av den här mannen?

Återvinning är den bästa vinningen.

Det är lite sådana tider nu att tv-kanalerna i Amärrka börjar berätta om vad de ska visa framöver. Förutom dödsbesked för serier som Lucifer och att iZombie får en sista säsong innan den får ge sig så verkar en väldigt stor trend vara att lite miljömedvetet återvinna gamla klassiker.

Jag har ju babblat en massa om Sabrina, så den kan vi hoppa över, men ungdomliga kanalen CW går ut hårt och bootar om både häxeriserien”Charmed” (Förhäxad när den gick på svenska kanaler) och ufo-myspyset ”Roswell”. ”Charmed” såg jag inte jättemycket av, vi hade inte de kanalerna så det har jag mest sett lite ströavsnitt av genom åren och där kan jag inte hetsa upp mig allt för mycket, men ”Roswell” däremot, det gick på dansk TV så där har jag sett massor. Tyvärr finns ingen trailer än, men så fort den kommer…

Det finns en trailer för Charmed i alla fall. Jag känner mig extremt skeptisk.

Dessutom bootar man om en riktig 80-talsklassiker, och även om jag inser att flera som läser den här bloggen just nu inte har en aning om vad jag pratar om så tar vi det ändå: DE BOOTAR OM MAGNUM P.I.!!!! Här snackar vi klassiker!

Fast utan hawaii-skjortor och mustacher, men de är åtminstone på Hawaii och han kör Ferrari. Jag måste se den hursomhelst.

 

 

 

Recension – Bortom portalen 2 : en novellantologi från Fantastikportalen

bortom-portalen-2-en-novellantologi-fran-fantastikportalenFörfattare:  Oskar Källner, Jenny Green, Anna Jakobsson Lund, Christian Gripenvik, Gabriella Kjeilen, KG Johansson, Hans Olsson, Camilla Olsson, Eva Holmquist, Didrik Ojala, Lupina Ojala

Beskrivning: ”Mystisk örtmagi, interdimensionella brottsutredare, religiösa cyborger och isögda helveteshundar. Fantastikportalen presenterar stolt sin andra antologi med tio noveller från några av Sverige vassaste fantastikförfattare.

Omdöme: Min vän Katja på Bokhuset har skrivit om den här boken i termer som en ask eller påse med fin-choklad. Jag är lite inne på samma spår men jag gillar mat mer än godis så vi kör väl på metaforen smörgåsbord istället.

För det första är varenda novell av väldigt hög klass. Allt är gott! Med ett undantag så är allting dessutom nyskrivet och behöver alltså inte tinas i mikron först så även om man är bekant med de flesta författarna så får man ändå nåt nytt. Den novell som publicerats tidigare är dock en väldigt bra novell så det gör absolut inget, men jag gillar ändå att det är nya grejer.

För det andra så lyckas de tre vinnarna av Fantastiskportalens novelltävlingen inte bara hålla jämna steg med de mer etablerade författarna, i vissa fall slår de till och med dem på fingrarna. Christian Gripenviks och Camilla Olssons noveller är helt enkelt svinbra.

Om vi dessutom ska fortsätta den här smörgåsbordsanalogin så är det ändå så att efter att man smakat på allting så finns det ändå alltid ett par grejer som man vill ta mer av bara för att det var så gott. Det finns så klart några sådana även här. Didrik och Lupina Ojalas novell ”Jazztimmen” är en sådan för mig – jag älskar världsbygget med en totalitär stat a lá forna Östeuropa fast befolkat av pälsdjur. Den står verkligen ut för mig som nåt av det bästa jag läst av svenska fantastiknoveller. Ge mig mer i samma stil! KG Johansson kittlar också extra mycket med sin norrländska skräcknovell och är en favorit i antologin.

Jag kan alltså inte annat än att rekommendera Bortom Portalen II å det varmaste, det är alldeles för mycket bra för att låta bli.


Recensionsexemplar från Fafner Förlag.

Adlibris / Bokus

Det kom en grej eller två emellan.

Jag skulle skrivit en recension igår.

Jag skulle bara klippa gräset.

Och sen skruva ihop en grill.

Och äta.

Sen skulle vi bara kika på ett avsnitt av danska ”The Rain” på Netflix. Det råkade bli några fler.

Och nu på morgonen var jag tvungen att googla på om det heter ”emellan” eller ”imellan” eller båda två. Sen råkade jag klicka vidare på artiklar om ”mittimellan”, ”mittemellan” eller ”mitt i mellan”.

Det är mycket nu, OK?

#lifeofabloggare

Det är nästan som jul.

I min mailbox alltså. Det är uppenbart att många författare och förlag försöker planera sin höst, och det trillar ner väldigt många mail om kommande böcker och tips om recensionsexemplar. OK, i ärlighetens namn så trillar det ner ännu fler mail om ”snälla, på grund av GDPR måste vi fråga om lov innan vi skickar spam nyhetsbrev”, men ändå.

Jag tackar så klart för uppmärksamheten från er författare och förlag, för nånstans betyder det ju att ni bemödat sig om att klicka fram ens e-postadress. Om jag tackar ja så ska jag göra mitt bästa för att försöka hinna med er lite snabbare än tidigare, vilket alltså betyder att jag tyvärr inte kan ta emot alla böcker – bara så ni vet.

På tal om roliga saker som kommer så är jag på gång att klicka hem en bok som faktiskt kommer att få VIP-behandling hela vägen fram. Det är den här:

lifel1k3-lifelike

”From the coauthor of the New York Times bestselling Illuminae Files comes the first book in a new series that’s part Romeo and Juliet, part Terminator, and all adrenaline.” 

Eller:

”IT’S ROMEO AND JULIET MEETS MAD MAX MEETS X-MEN, WITH A LITTLE BIT OF BLADE RUNNER CHEERING FROM THE SIDELINES”

De här två meningarna är som målsökande missiler in i mitt hjärta. Herre min skapare.

Så min fråga till er kära läsare: Vad är ni peppade på för sommar/höstläsning? Tipsa loss i kommentarsfältet!

Rocken är kanske inte död?

Man ska akta sig för skådespelare som vill leka musiker, det blir sällan bra. Visst finns det undantag som Jared Leto och hans ”30 Seconds to Mars” som släppte en del bra skivor (nya är dock FRUKTANSVÄRT USEL på ett hellre-borra-sig-i-trumhinnan-aktigt sätt, och nu är jag faktiskt snäll i mitt omdöme) men oftast blir det bara Kevin Costner av alltihop.

Därför blev jag så himla överraskad av att se ett klipp med Dylan Minnette från filmatiseringen av Jay Ashers ”13 Reasons Why” och höra en riktigt trevlig liten indiedänga i form av ”Pictures of Girls”. Låten är en ca tre och en halv minut lång The Cure-möter-Joy Division genom ett H&M-sommarkollektionsfilter, men det funkar förvånansvärt bra. Jag är förälskad i gitarrljudet framförallt och blev lite småsugen på att se om ”The O.C”, även om jag har hört att den inte åldrats med värdighet.

Alla gillar paket. Speciellt såna här.

Jag fick ett paket igår med en bok i. Det är kanske inte jätteovanligt om man bloggar om böcker, men jag hade inte beställt nåt och mig veterligen hade jag inte heller några recensionsexemplar på ingående så jag vart lite brydd.

Ännu konstigare blev det när jag slet upp paketet i hallen (till och med innan jag fått av mig skorna, sån är jag) eftersom det var en bok jag redan fått, läst och recenserat, nämligen den ypperliga ”Allt det vackra är inte förstört” av Danielle Younge-Ullman.

Men så konstigt var det egentligen inte – det handlade om pocketversionen, och det visade sig att undertecknad numera är med på ett hörn, så det var bara trevligt att förlaget skickade ett exemplar och matade mitt lilla ego:

Capture

Bilden är snodd från lika braiga Carroreadbooks instagram.

Recension – Pojken under bron

pojken-under-bronFörfattare: Katarina Wennstam

Beskrivning: ”Att vara nykär är inte alltid helt lätt. Alex finner sig, bokstavligt talat, dragen ifrån två håll av sin nya pojkvän Noah och bästa vän Charlie. På en fest på väg att spåra ur eskalerar svartsjukan och Alex vill bara komma därifrån. Hon går utan att säga hej då till Charlie. Ett beslut hon kommer att ångra. Dagen efter nås hon av ett chockbesked. Efter festen har en kille blivit misshandlad till döds i Rålambshovsparken. Samtidigt får hon inte tag i Charlie …”
Omdöme: I princip så skulle jag kunna kopiera recensionen på första boken om Alex Skarp – samma saker gäller fortfarande. Det är vansinnigt trevligt med nåt åt deckar/thrillerhållet i ungdomsbokform, och Wennstam fortsätter med att blanda underhållning med sociala kommentarer och det funkar absolut väldigt bra även den här gången. Det sociala engagemanget lyser starkt och Wennstam har ett bra driv i sitt skrivande.

Det jag kan känna med ”Pojken under bron” är att den inte riktigt känns lika spännande, det är mindre klurande och pusslande om vem gärningsmannen är. Däremot är det ett annat sorts obehag när det gäller hur brottsfallet hanteras som jag tycker ger väldigt mycket utrymme för diskussion i klassrum och liknande, så jag skulle återigen vilja slå ett slag för klassrumsuppsättningar av den här och föregående bok – inte minst på grund av att Wennstam lyckas hålla farten uppe under alla bokens drygt 250 sidor.


Adlibris / Bokus

Musik till boken? Jag tänker lite svensk hiphop/pop av det lite snällare slaget typ Hov1 och sånt. Det ska vara nåt som låter modernt och väldigt Stockholm, så kan vi säga. Det refereras förresten i boken till Despacito också, men den kommer ALDRIG att dyka upp på nån av mina listor.

Öronen ska ha sitt.

Jag lyssnar oftast på musik när jag läser böcker. Till stor del handlar det om att skärma av sig från resten av världen eftersom jag mest läser när pendlar hem från jobbet. Jag har nämligen stora problem med att inte tjuvlyssna/störas av andra medresenärer på tåget och det funkar dåligt med att läsa samtidigt.

Jag har testat en massa olika lurar, från Koss Porta Pro (skitbra ljud, fulsnygg design, men läcker som en roddbåt gjord av schweizerost ) till iPhonens egna (de trillar bara ur öronen och släpper in alldeles för mycket av omvärlden) till mina älskade Sennheiser CX-300 II som jag alltid återkommer till eftersom de ger mig bäst pris/prestanda-förhållande och dessutom låter skitbra för all typ av musik och dämpar omvärlden alldeles utmärkt. Win!

Men prylnörderi i all ära, man måste ju ha nåt vettigt att lyssna på också. Ibland när jag läser så har jag försökt att para boken med musik som nämns i boken eller som känns rätt. Typiska exempel på det har varit ”Allt det vackra är inte förstört” som nästan krävde opera eftersom det var en så viktig del av boken, eller ”The Hate U Give” där det fanns en spellista av författaren med mängder av mer eller mindre politisk hiphop och soul som behandlade bokens tema. När jag läste Elisabeth Östnäs böcker om Turid lyssnade jag mycket på post-metalbandet Cult of Luna eftersom det fanns en känsla i deras musik som jag tyckte passade.

Andra gånger så spelar det absolut ingen roll, och då kan jag lyssna på nästan precis vad som helst som inte har ett dugg med boken att göra.

Det jag vill komma till är att jag i fortsättningen ibland kommer att komma med lite förslag på passande musik och kommer att lägga upp en spellista i Spotify som har med min läsning att göra. Det kommer att vara den mest splittrade listan nånsin, men kanske kan ni som läser den här hitta ett eller annat guldkorn ni med. Jag hoppas det i alla fall!

Sony,_walkman,_1979

 

Konstiga kanadensare med svärd.

Det finns marknadsföring och det finns marknadsföring. När det gäller hur man gjort inför filmen Deadpool 2 så verkar inga idéer vara för konstiga. Varje trailer har varit knasigare än den förra, och affischerna, ja, se själva.

deadchib1deadpool2-poster-flash-xxl

Men frågan är om inte musikvideon med Celine Dion tar priset. Ja, hon Titanic-tanten.

Man måste faktiskt se videon åtminstone en gång.

Recension – Kärlek, hat och andra filter

karlek-hat-och-andra-filterFörfattare: Samira Ahmed

Beskrivning: ”Maya Aziz är sjutton år och född i USA, men det känns som att hon lever i två världar. Hon slits mellan att följa sina indiska föräldrars önskan – att börja på college i närheten av deras hem i Chicago och så småningom gifta sig med en trevlig, muslimsk kille – och att göra det hon själv drömmer om. För hon vill inget hellre än att flytta till New York och gå en filmutbildning, stå på egna ben och klara sig själv.

Men just som hon trodde att saker inte kunde bli mer komplicerade sker en terrorattack i närheten av hennes hem, och det visar sig snart att den huvudmisstänkta delar efternamn med Maya. Grannar, klasskamrater och andra människor i Mayas närhet blir plötsligt fyllda av fruktan och hat, och hennes liv förändras till oigenkännlighet.”

Omdöme: Det går nästan inte att göra ett bokomslag som känns så 2018 som omslaget till ”Kärlek, hat och andra filter”. Färgstarkt, fluffigt och stor typografi – jag gillar det! Det funkar också som en sorts metafor för hela romanen som sådan. Det kanske är lite för uppenbart att prata färgstarkt och kryddigt när man pratar om nåt som tar avstamp i Indien att göra, men vad tusan, funkar matmetaforerna så funkar matmetaforerna, så har jag alltid sagt. För det är minsann himla sockersött ibland, som asiatiska efterrätter ofta är. Under en stor del av läsningen så störde jag mig lite på det och tyckte att det här med terrorattacken fick för lite plats. Det kändes som att den kom lite väl sent i berättandet för att egentligen få någon större betydelse, men sen slog nånting mig i samband med att jag såg en trailer för den romantiska komedin ”Crazy Rich Asians”.

Det jag insåg och som ställde delar av ”Kärlek, hat och andra filter” i lite annat ljus var det här – det är nåt fantastiskt med att få känna sig representerad i den kultur man konsumerar. Och med det menar jag att det inte direkt dräller av YA i butiken om muslimska huvudpersoner och som berättas utifrån deras perspektiv, och jag kommer inte på en enda som i några hundra sidor handlar om kärlekslivet hos en 17-årig muslimsk tjej i en amerikansk förort! Det är den stora USP:en för den här boken och det är en jäkligt bra sådan. Här märks det att Ahmeds egen bakgrund spelar in, för det känns insatt och trovärdigt hela vägen.

Men som jag sa, det här med terrorangreppet tycker jag fortfarande inte får tillräckligt stark betydelse och det ger inte boken den fulla tyngd jag hoppades på. Om man jämför den med t ex ”The Hate U Give” så har den i sin tur en helt annan pondus. Jag tror att det beror lite på tempo och disposition av de två olika delarna av berättelsen. För lite chili, för mycket socker helt enkelt.

Därmed inte sagt att boken är dålig på något sätt, tvärtom. Men även om ”Kärlek, hat och andra filter” är en god och trevlig maträtt så hade jag önskat att kocken vågat krydda till den lite till.


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

om ni undrar…

…så är jag inte död. Bloggen är inte nedlagd.

Jag är bara lite trött + att den här veckan varit lite överjävlig på jobbet.

Men vad görs i helgen då? Borde inte David vila i så fall? Nej, han åker istället till Malmö och springer hinderlopp!

Så nånstans runt 10:00 imorgon lördag när ni sätter er och börjar lösa melodikrysset och äter frukost, då har jag precis börjat springa runt på ett fält för att klättra och krypa och svettas.

Men på måndag återgår allt till det vanliga. (Om inget är brutet dvs.)

Linda Odén – Så jobbar jag

 

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

När jag frågat lite blandade personer om vem de gärna skulle se som gäst i den här intervjuserien så är det ett namn som stått ut, nämligen Linda Odén som bloggar på Enligt O. Jag är själv otroligt imponerad av Linda, både när det gäller frekvens och kvalitet på hennes blogginlägg. Framför allt uppskattar jag de inlägg som tar avstamp i hennes vardag som lärare och mötet med ungdomar. Hon är grym helt enkelt och om ni inte har koll på henne sedan tidigare så bör ni läsa henne framöver.

25022646_306514079859990_1544287458718384128_nLinda, vad gör du på dagarna?
Jag undervisar gymnasieelever i främst svenska, men också historia och engelska. Mycket litteraturläsning blir det för de små stackarna. Jag skriver också läromedel för Liber, främst i engelska.

Ett ord som beskriver ditt sätt att arbeta:

Luststyrt beskriver det mest, men med en stor dos tvång och envishet. Det
är få dagar jag inte publicerar ett nytt inlägg på bloggen.

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Jag bloggar helst på min dator, men när jag live-bloggar från litteraturevenemang
är det min iPad som gäller. Det är också den jag läser de flesta recex på numera, jag börjat föredra e-böcker framför pappersböcker. SvB:s kataloger över förlagens utgivning är också superviktiga för att jag ska få koll på vilka böcker jag ska läsa.

Hur ser din arbetsplats ut för det du gör med bloggen?

Jag sitter främst i vardagsrummet i min ”kontorsfåtölj”, som ofta har en del bokhögar på armstöden. Ibland bloggar jag på jobbet om jag får en idé som jag verkligen måste skriva ner direkt, men oftast skriver jag en stund på kvällen.

Hur ser en typisk ”jobbdag” ut för dig?

En typisk dag börjar med att jag snoozar för många gånger, väcker trötta barn, ofta kör dem till skolan för att vi är sena och sedan trillar in på jobbet (inte sällan med blött hår) och häller i mig dagens första kopp kaffe.
Jag jobbar 100% som gymnasielärare i svenska, historia och engelska och dessutom skriver jag läromedel så det är fullt upp. Det som är bra med att vara lärare i svenska är att jag har litteratur omkring med större delen av dagarna och även om jag inte hinner läsa på jobbet är en del av jobbet faktiskt att läsa. Jag vill att mina elever ska möta bra böcker och då behöver jag också läsa mycket själv.
Bloggen är ett fritidsintresse, men den får en del omvårdnad ändå . Jag försöker göra ett ryck under helgen och förbereda veckan, men annars blir det något inlägg skrivet på kvällen. Helst vill jag ha några tidsinställda inlägg att laborera med ifall jag inte får till någon skrivtid, men oftast blir det ett inlägg skrivet på kvällen.


Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?

Att göra en ordentlig lista med kommande böcker när jag går igenom SvB:s katalog och sedan låta den bli flera inlägg. Under påskveckan var jag bortrest och snodde jag faktiskt några gamla inlägg från Kulturkollo och publicerade dem på min egen blogg.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker som bloggare?

När det gäller enligt O planerar jag väldigt lite, förutom min utmaning på torsdagar. Jag försöker också hålla lite koll på recensionsdagar och aktuella händelser, t.ex. olika litteraturprisers långa och korta listor. Ofta blir det dock ganska spontana inlägg på gott och ont. För att ha koll på vilka böcker som ska läsas härnäst är det bokhögar som gäller och många, många läslistor (som jag aldrig följer) för att få ordning. Min datorskärm är fylld av post-its med böcker och inläggsidéer.

På Kulturkollo planerar vi dock väldigt mycket, vilket krävs när 8 skribenter ska enas. Jag har post-its på datorn med framtida teman och inlägg.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Jag vill ha det tyst, eller så har jag möjligen något tv-program på i bakgrunden, men då krävs det att det inte är något som kräver hela min uppmärksamhet.

Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Bloggen är ju ett intresse och att läsa är det definitivt. Genom bloggen har jag också lärt känna väldigt många trevliga människor och att umgås med dem ger energi. Annars är det promenader, yoga och ensamtid i tystnad som är det bästa sättet att ladda batterierna.

Vad läser du just idag?

Just nu läser jag Starlings av Erinna Metler som vi ska bokcirkla under bokresan till Brighton som Breakfast Bookclub ordnar. Sedan är jag en slalomläsare av rang så jag läser också Jaga vatten av Ellen Strömberg och Älska dig till döds av Peter James också den med Brighton-koppling.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Lina Nordstrand som är förläggare på Vilja förlag. Jag tycker att de gör ett riktigt viktigt jobb.

Det är inte jag, det är du.

Oftast pratar jag om böcker som jag vill läsa eller har läst. Det är liksom roligast så. Men det finns faktiskt böcker som jag aldrig nånsin kommer att läsa färdigt, som exempelvis den tegelstenstjocka ”Jonathan Strange och Mr. Norrell”. Egentligen borde den passa mig som hand i handske, men jag kommer inte överens med den. Jag vet inte om det är de evighetslånga och extremt vanligt förekommande fotnoterna, eller om det är tempot, eller om det bara är för att den är tjock som tusan. Det går inte. Jag såg ärligt talat inte färdigt tv-serien heller, så kanske är det nåt som inte funkar. Jag hade faktiskt pocketboken först men bytte till en inbunden och jag tror att jag även bytte språk från engelska till svenska men det hjälpte inte.

Så det här blir faktiskt en bok som rensas ut ur hyllan. Böcker man inte är kompis med behöver man inte behålla.

file-1

Så här kände jag mig varje gång jag försökte läsa boken.

”Läsardiet”? Va?

Jag sprang på stiliga bloggen Boklunga för ett tag sen, och alla gillar väl nya bekantskaper? Jag nallar dessutom en enkät som ligger där för att, well, det var ett tag sen jag gjorde en sån.

Senast köpta bok: ”Obsidio”. Generellt försöker jag att inte köpa böcker. De är så himla tunga att flytta på och dessutom erbjuder ett 117 år gammalt torp ovanligt dåligt med utrymme för bokhyllor. Sen måste ju bibliotekarier ha ett jobb också…

Därför köpte jag den:  VARFÖR SKULLE MAN INTE KÖPA DEN? VA? VA!?!?!? Eller det mer sansade svaret: ”för att det är den avslutande delen av nåt av det bästa jag nånsin läst.”

Läser just nu: Ska precis börja på ”Kärlek, hat och andra filter” av Samira Ahmed. Jag har hört en massa bra om den från tillförlitliga källor, och dessutom är den utgiven på Lavender Lit som hittills aldrig gjort mig besviken.

Läser helst: Böcker som innehåller berättelser med bra karaktärer. Gärna såna som viftar med svärd eller automatvapen. Eller flyger rymdskepp. Eller drakar. Eller alltihop. Fast mest bra karaktärer.

Den bok jag gett bort flest gånger i present: Jag vet ärligt talat inte om jag gett bort samma titel till flera personer. Jag tror faktiskt inte det, men om jag skulle göra det så är nog ”Jag ger dig solen” en bra kandidat i fortsättningen. Den borde alla läsa.

Antal olästa böcker på nattduksbordet: Inga. (Lifehack: ha inget nattduksbord.) Däremot har jag faktiskt en hylla vi inte behöver prata om…

Så är min bokhylla sorterad: Nu har vi som sagt väldigt lite bokhyllor hemma, men känsliga läsare varnas, speciellt om man råkar vara pedantiskt lagd eller bibliotekarie eller både och. Den hyllor som finns är sorterade enligt principen ”Här får nånting plats”.

Bokmärken eller hundöron:  Jag önskar att jag använde bokmärken mer. Det vore enklare än att försöka komma ihåg sida X, men det är oftast så jag jobbar. Vid de fall jag faktiskt kommer ihåg bokmärken kan det vara exakt vad som helst i pappersform. det kan vara ett gammalt kvitto, en biljett, ett brev. Anything som går att knöla in mellan två sidor. Hundöron däremot, det är strängeligen förbjudet!

Gör marginalanteckningar: Alltså, nej. Dels fattar jag inte poängen och dels så kladdar man inte i böcker.

Förhållande till fotnoter: Det kan vara kul i lagom dos. Eller otroligt jobbigt, se Susanna Clarke. Jag tyckte nog att det var roligare förr, men jag är inte riktigt lika frälst i det som tidigare.

Omslag eller baksidestext: Jag är en sucker för fina omslag helt klart. Jag går igång väldigt mycket mer på det än baksidestext.

E-böcker eller papper: Det går faktiskt väldigt bra med båda varianterna. Jag gillar verkligen att läsa på iPaden (det löser dessutom både bokmärkesproblemet och platsproblemet) men det är så klart trevligt att läsa böcker gjorda av döda träd också.

Läsa ut eller lägga ner otillfredsställande böcker: Det är väldigt sällan jag lägger ifrån mig en bok, det har väl hänt men det är extremt ovanligt. Egentligen borde man nog göra det oftare?

Den bok jag läst flest gånger: Jag tror att det kan vara hela ”Sagan om Belgarion”, plöjde dem upprepade gånger under mellanstadiet/högstadiet. I modern tid har jag varit dålig på att läsa om böcker, det finns liksom alltid en ny som man är sugen på.

Bästa soundtracket till läsning: Alltså, det är så olika. Jag är dessutom musikoholiker av det riktigt skadade slaget. Ibland försöker jag hitta musik som kan passa ihop med boken jag läser, som exempelvis nu senast då det blev mycket hiphop. Andra gånger så kan det vara sånt som står i fullkomlig kontrast till boken och det kan också skifta enormt under bokens gång. En typexempel är ”Saker ingen ser” av Anna Ahlund. Där spelar ”In a sentimental mood” en central roll i några kapitel och jag älskar verkligen en inspelning med Duke Ellington och John Coltrane så då lyssnade jag väldigt mycket på den och annan jazz under läsningen, men jag är tämligen säker på att det snurrade en hel del dödsmetall under andra kapitel. Jazz och dödsmetall har faktiskt jättemycket gemensamt, men det är en annan historia.

Bästa platsen för läsning:  Jag läser jättemycket på tåg eftersom jag pendlar till jobbet. Det händer att jag sitter i soffan hemma, men 95% av läsningen sker på tåg med hörlurar i öronen. Se ovanstående svar.

Bästa läsdrycken:  Har man det? Det kan knappast vara nåt varmt (jag är jättedålig på att dricka varma saker) så en läskeblask? Mjölk? Vatten?

Bästa lästilltugget: Kakor. Herregud, inget slår hembakat. Där är jag inte särskilt petig, jag gillar nästan allt utom alltför torra bullar.

Favoritbokhandel: När jag handlar böcker så blir det faktiskt mest på Adlibris eller Bookdepository. Förlåt alla handlare med fysiska butiker. Jag borde bättra mig.

Favoritantikvariat:  Det har jag faktiskt inget, men jag tycker att det är en fantastisk företeelse. Så: Alla?

Jag har dåligt lässamvete angående: Exakt alla recensionsexemplar som jag inte läst än. Och alla recensionsexemplar som jag tackar nej till av samma anledning, bristen på tid.

Tips för att få tillbaka utlånade böcker: Låna inte ut böcker. Det finns bibliotek för sånt. Jag är seriös, jag lånar aldrig ut böcker.

Gör när jag lyssnar på ljudböcker: Vandrar iväg i tanken. Det är därför jag inte lyssnar på ljudböcker.

Litterär gestalt jag skulle vilja vara: Jag tänker att jag absolut inte vill vara nån huvudperson i nån bok, men jag skulle kunna tänka mig att vara nån i vänskapskretsen i nån schyst contemporary fluffig amerikansk YA av typ Morgan Matson, Julie Buxbaum, eller Stephanie Perkins. De verkar ha rätt trevliga liv.

Läser recensioner: Oh ja! Gärna såna där folk tycker raka motsatsen till vad jag tycker, det är roligt! Så jag läser nästan oftast recensioner på böcker jag själv har läst samt att jag skummar recensioner av folk som jag litar på så att jag vet tillräckligt mycket för att bestämma om jag också ska läsa eller om jag hoppar över en bok.

Recension – The Hate U Give

the-hate-u-giveFörfattare: Angie Thomas

Beskrivning: ”Sextonåriga Starr Carter lever i två världar: den fattiga förorten där hon bor och den fina privatskolan inne i stan. Hennes tillvaro krossas när hon blir ensamt vittne till hur polisen skjuter ihjäl hennes barndomsvän Khalil. Trycket på Starr är hårt, både från polisen och från orten som kräver rättvisa och upprättelse för Khalil. Men även från de som inte vill att Starr ska vittna och de är tydliga med vad hennes vittnesmål skulle innebära. Vad Starr än väljer kommer det att få enorma konsekvenser för såväl hennes eget liv som människorna hon vuxit upp med.”

Omdöme: Det är 20 år sedan Tupac Shakur släppte den helt fantastiska singeln ”Changes”. Det är en brutal och svidande låt rent textmässigt om rasism, polisbrutalitet, gängvåld och kriminalitet. Jag rekommenderar alla att lyssna på låten och leta upp texten.

Jag tänker också mycket på Marvin Gaye och hans låt ”What’s going on” från skivan med samma namn. Den är förvisso skriven mot bakgrunden av Vietnamkriget men de första textraderna känns ändå passande, och låten tar även den upp polisbrutalitet, och då främst mot afroamerikaner:

Mother, mother
There’s too many of you crying
Brother, brother, brother
There’s far too many of you dying
You know we’ve got to find a way
To bring some lovin’ here today

Den låten släpptes 1971.

Tupacs singel släpptes 1998 efter hans död.

Nog måste det väl ha hänt nåt sen dess? Barack Obama och allt?

Ni vet redan svaret. Angie Thomas har skrivit en bok om det. Det räcker med en snabb titt på policebrutality.org så vet ni hur pass relevant ”The Hate U Give” är. Det Thomas gör på ett alldeles lysande sätt är att ta ner det på en nivå som gör det hela kopplat till människor istället för bara statistik. Det är en roman vars narrativ är otroligt starkt och tydligt visar hur komplicerat det egentligen är med ”problemområden”, gängkriminalitet och strukturell rasism. Det är också en roman som handlar om identitet och svårigheter med att hitta en grupptillhörighet. Thomas visar exempelvis detta genom hur Starr förändrar sitt språk beroende om hon befinner sig på den dyra privatskolan jämfört med hemma i sina kvarter.

Språket i sig förtjänar också att nämnas. Jag läste ca 25% av boken på svenska men resten på engelska. Inte för att den svenska översättningen var dålig, tvärtom. Amanda Svensson har gjort ett lysande jobb vilket märks inte minst när man byter språk. Boken är över lag skriven på mycket talspråk och slang och det måste varit en rejäl utmaning att översätta. Den engelska versionen krävde en hel del koncentration från min sida, och då vill jag ändå hävda att jag är väldigt bra på engelska och hyfsat väl förtrogen med hiphop och de referenser som Thomas gör. Det finns dessutom en rytm i språket som avslöjar Thomas bakgrund som rappare.  Det är därför inte heller någon slump att musiken har en så central roll i boken, allt från redan nämnda Tupac som bidragit med bokens titel till N.W.A och deras ”Fuck tha police”.

Romanen som sådan är alltså ett bevis på hur viktig hela Black Lives-Matter-rörelsen är och att det hänt alldeles för lite sedan både Tupac och Marvin (och långt innan dem också), och bokens tema går tyvärr faktiskt väldigt bra att applicera även på svenska förhållanden. Vi måste prata om utanförskapets anledningar och konsekvenser snarare än hudfärg, och ”The Hate U Give” är en alldeles lysande bok att börja med.

Bonusmaterial: Det bästa boksoundtracket ni nånsin hittat AKA grundkurs i hip hop från amerikanska västkusten.

Adlibris / Bokus

 

Ewa Broberg – Så jobbar jag

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.
Det är nåt speciellt med människor som följer sin passion så ända in i kaklet att de inte bara skriver utan också ger ut böckerna själv. Ewa Broberg är precis en sådan eldsjäl och driver Marwa Förlag som också erbjuder lektörsläsning, korrektur och översättning. Jag blir andfådd bara jag hör det. Mer om förlaget finns att läsa på Marwa Förlags hemsida och Ewa bloggar dessutom på lagomlycklig.nu.
Marwa_Emmelifoto32Ewa, vad gör du på dagarna?
Jag jobbar 60% som intensivvårdssjuksköterska. Resten av tiden är jag författare och förläggare. Jag fördelar oftast tiden så att jag ägnar en heldag i veckan åt enbart skrivande och en dag åt administrativa sysslor som bokföring, marknadsföring, men även lektörsläsning och manuscoaching.
Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta:
Haha! Spretigt var det som först dök upp i huvudet. Jag är ganska oorganiserad, men är ändå bra på att hålla deadlines och få saker och ting färdiga.
Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?
Min iPhone är fastvuxen på kroppen.  Jag sparar allt i Dropbox eller Google Drive så jag kan ta fram det jag behöver var jag än är. När jag skriver är det Scrivener och Word jag använder mig av.
Hur ser din arbetsplats ut för författande? Var brukar du sitta?
Jag kan nästan skriva var som helst, bara inte omgivningen ”angår” mig. Med det menar jag att det är hart när omöjligt för mig att skriva när mina barn är hos mig, eftersom jag hela tiden har minst ett öra eller öga på dem. Men jag skulle lätt kunna sitta på ett dagis och skriva, barnen skulle till och med kunna klättra på mig! Min favoritplats är annars mitt vardagsrum. Där har jag en skön öronlappsfåtölj som liksom omfamnar en …
Hur ser en typisk jobbdag ut för dig?
Jag börjar gärna med en långfrukost då jag planerar dagen och listar upp det som måste bli gjort. Ibland har jag frukostmöten över Skype eller Messenger med författarkollegor. Därefter jobbar jag hyfsat disciplinerat fram till lunch, med korta pauser för kaffehämtning. Eftermiddagarna ser ungefär likadana ut, men jag jobbar sällan längre än till kl 15. Ibland sitter jag en stund på kvällen också. Jag är inte så strikt med arbetstider, jag får ju idéer dygnet runt. På nätterna kan jag spela in mina geniala infall, för att nästan skratta ihjäl mig, alternativt fundera på om tvångströjor fortfarande är chic, dagen efter. Hjärnan är en underlig plats …
Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?
Försöker fortfarande hitta ett … Jobbar på att bli mer organiserad och samla dokument och liknande så jag inte behöver ägna så mycket tid till att leta efter det jag behöver.
Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker? 
Kalendern i mobilen. Jag ställer in larm på det som inte får glömmas. Jag är också en utpräglad listmänniska som känner en nästan sjuklig tillfredsställelse när jag kan bocka av det som blivit gjort.
Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?
Gärna musik när jag skriver. Jag har olika spellistor för olika känslor och väljer en som passar för projektet jag jobbar med för tillfället. Poddar försöker jag hålla mig uppdaterad på, men det går så där. Det är uteslutande poddar om skrivande och främst då fantastik. Jag har nyligen själv startat podden Skrivdriv tillsammans med författaren och förläggaren Johanna Glembo.
Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du inte jobbar? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?
Främst genom att nöjesläsa, det vill säga, läsa något som jag inte måste läsa. Annars är Netflix en bra återhämtare. Jag spelar lite också, allt ifrån ”jaga bubblor” på mobilen till Assassins Creed och liknande på Xbox/Playstation.
Vad läser du just idag?
Jag läser Drakens dotter av Ulrica Edvinsson Sundin, Blodsband av Albin Hedström och Boken om vinterdöda ting av Peter Du Rietz. Samtidigt lyssnar jag på De mörkermärkta av Johannes Pinter och Mattias Leivinger och Det osynliga barnet av Tove Jansson på Storytel.
Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?
Jag är nyfiken på många, men Elin Holmerin på Undrentide förlag, kanske?

Recension – Det är för sent att vilja hoppa av

det-ar-for-sent-att-vilja-hoppa-avFörfattare: Stephanie Tromly

Beskrivning: ”Digby har varit borta i flera månader och Zoe börjar äntligen finna sig tillrätta i livet i River Heights. Hon har fått kompisar och en pojkvän och har inte varit inblandad i vare sig inbrott, droghärvor eller hot om att bli sprängd i luften. Men det varar inte länge. En dag står Digby utanför hennes dörr som om ingenting har hänt. Han bryr sig varken om Zoes förvåning över att han är tillbaka, eller hennes pojkvän Austins svartsjuka. Och kyssen som Zoe grubblat på ända sen han åkte verkar han ha glömt. Så hon bestämmer sig för att inte ha något med honom att göra, utan fortsätta med sitt nya problemfria liv. Men just det är inte lätt när Digby är i närheten.”

Omdöme: Ibland är det trevligt när uppföljaren är av exakt samma vara som den första delen, bara med plusmeny och efterrätt. Ok, det är mindre introduktion i den här vilket gör att Tromly kunnat ägna sig åt att finslipa sin extremt ”Veronica Mars/Riverdale”-doftande serie. Nu snackar vi hembrännare, steroidlangning, industrispionage och kidnappning om vartannat och det balanserar faktiskt hårfint mellan ”ja, det är fullt rimligt som berättelsebågar i en bok som egentligen vill vara en tv-serie med 22 avsnitt” till ”nä, nu är det väl ändå LITE VÄL MYCKET som händer på en gång” men jag väljer att fria hellre än fälla. Jag tar nog hellre för mycket spänning än för lite.

Tromly lyckas ändå hålla karaktärerna i centrum och gnabbandet mellan Digby och Zoe är en av de större behållningarna i serien. Språket innebär inga större konstigheter men sticker inte heller ut på nåt sätt.

Ni som läste recensionen på förra boken vet att jag inte riktigt fastnade för Digby. Gillar jag Digby mer den här gången? Näe, vi är väl på samma nivå, men jag måste erkänna att det finns en viss charm hos de flesta karaktärerna även om de inte direkt avviker från särskilt många klichéer – jag tror som sagt att ni kan hitta exakt varenda figur i boken i de serier som jag nämnt ovan. (Nu gillar jag ju som bekant båda serierna så det är egentligen inget problem för mig.)

Det som däremot är ett problem för mig är slutet. Cliffhangern gör nämligen att jag måste läsa sista delen ganska snart och då måste den införskaffas på engelska och det blir ju jättefel i bokhyllan… såvida inte Vox släpper den också? Kom igen, gör en insats!


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

Veckans ilands-problem…

…är att boken jag läser är bra, både på svenska och engelska. Det är inget fel på den svenska översättningen, tvärtom, men det passade bättre att läsa på engelska även om det just den här gången är lite svårare än vanligt. Mycket talspråk och slang och sånt som gör att det blir lite klurigare än vanligt faktiskt.

Dessutom så blir jag lite lätt distraherad och börjar leta efter musik som ”passar” (ja, det blir en jäkla massa Drake och Kendrick Lamar, dock ingen Tupac konstigt nog trots att han refereras i titeln på själva boken) eller försöker passa in skådespelarna i den kommande filmen med karaktärerna. Fast just där skulle jag egentligen vilja kasta om rollerna på en del av herrarna som borde spela X istället för Y, ja, ni fattar.

Vilken bok det är? Nästa vecka peeps, nästa vecka.

 

Gabriella P. Kjeilen – Så jobbar jag

dsc_0243”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

Gabriella P. Kjeilen är Jönköpingsförfattaren som verkligen inte är sysslolös. Hon skriver, pluggar, jobbar och poddar mest hela dagarna, inte minst som student på min egen arbetsplats. Uppenbarligen har hon inte heller haft några större problem med nåt med datorer att göra, för jag kan inte minnas att hon varit och hälsat på uppe på min avdelning. Hon har också en egen hemsida (https://gpkjeilen.com/) och är just nu aktuell med urban fantasy-romanen ”Magin vaknar”.

Gabriella, vad gör du egentligen på dagarna?

Jag studerar medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning medieproduktion på Jönköping University samt jobbar extra på Akademibokhandeln.


Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta:

Inspirationsstyrt. Att skriva eller göra något annat kreativt utan inspiration funkar sällan för mig. Ibland går det bra även om jag tvingar fram saker, men för det mesta blir det bäst om jag bara låter inspirationen få styra.

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Mina favoritpennor och min dator med Adobe-program och Word som används dagligen.

Hur ser din arbetsplats ut? Var brukar du sitta?

Jag flyttar runt, det brukar hjälpa min inspiration att kicka igång. Jag har ett hemmakontor där jag sitter ibland, sen flyttar jag mellan bibliotek och olika fik. Bäst skriver jag dock på bussar och tåg. Det är något särskilt inspirerande att sitta där och se hur omgivningen förändras utanför, plus att det inte finns några direkta distraktioner utan det enda du ska göra är att sitta där och vänta till du är framme. Då brukar alltid inspirationen sätta fart.


Hur ser en typisk jobbdag ut för dig?

Tror inte jag har någon sådan, haha, eftersom jag sysslar med så många olika saker ser mina dagar sällan likadana ut. Just nu bollar jag skolan, vardagsjobbet, jobbet med nästa bok, spela in och redigera podcast, diverse fotoprojekt och marknadsföring åt förlaget så jag brukar bara peta in saker där det passar. Under intensiva veckor brukar jag planera in mitt skrivande för att det verkligen ska bli av. Har jag en mer lugn vecka där jag inte jobbar så mycket eller har det lugnt i skolan brukar jag försöka ta det lite som det kommer och gå mer på när jag har inspiration. Finns inte inspirationen där börjar jag istället pilla med något annat projekt.


Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?

Oj, svårt. Att skriva i mobilen kanske. Jag skriver ibland hela kapitel i mobilen när inspirationen slår till. Folk tror att jag sitter och skriver världens längsta sms, haha. Men det underlättar verkligen att kunna skriva ner saker där när jag kommer på något och den är mycket smidigare att ha med sig än datorn i många fall, på promenader till exempel.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker? 

Listor och kalender. Står inte saker i kalendern så glömmer jag det och att lista upp allt gör att jag får det gjort. Är så skönt att kunna stryka saker därifrån allt eftersom dagen går. Sen händer det ibland att jag skriver listor, glömmer att jag har listorna och så glöms saker bort ändå, men det behöver vi ju inte prata om 😉

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Musik, ofta har jag låtar på repeat för att hålla mig kvar i samma sinnesstämning. Har också olika spellistor för varje manus med låtar som passar specifika scener. Händer ibland att jag har någon serie igång på tv:n, men för det mesta vill jag inte ha något prat eftersom jag då lätt blir ofokuserad och råkar skriva vad de säger istället för vad mina karaktärer säger. Kan bli väldigt fel ibland. Har flera gånger upptäckt meningar vid genomläsningen som är helt fel och antingen kommit från någon tv-serie eller nån diskussion jag snappat upp i skolan när jag försökt skriva ner något. Och hittar inte jag dem så brukar testläsarna göra det.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du inte jobbar? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Jag har ett stort intresse film och tv-serier, särskilt för Marvel och DC. Annars tar jag mycket promenader, brukar hjälpa för att få igång hjärnan. Sen brukar jag också känna att vardagsjobbet får mig att ladda batterierna. Då kan jag koppla bort tankarna på manuset ett tag och rensa hjärnan, oftast leder det till att hjärnan är full av idéer när jag kommer hem.

Vad läser du just idag?

Just nu läser jag ”Destined for an early grave” av Jeaniene Frost samt ”Grejen med kärlek” av Julie James

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Om jag kunde välja vem som helst skulle det nog vara Lucy Dillon eller Sarah J. Maas typ. Hade varit intressant att se hur mer etablerade författare lägger upp sina dagar! Även om det kanske inte är jättestor skillnad 😉

Allmänbildning rätt in i örat.

Så jag lyssnade på ett gammalt avsnitt av podden ”Allt du velat veta” om artificiell intelligens pga, ni vet, AIDAN. Jag kan väl inte direkt säga att jag blev jättemycket klokare (det kan också bero på stökiga förutsättningar eftersom tåget jag skulle åka med var både sent till stationen och sen fick vänta ytterligare 10 minuter pga mötande tåg) men det kändes ändå som att kontentan av podden var att Skynet och mordiska datorer är en bra bit bort trots allt.

Kan vi liksom inte lyckas med att köra tåg i tid på vindstilla, snöfria och soliga onsdagar kanske det här med neurala nätverk som bombar sönder världen dröjer lite till. Man kan ju hoppas i alla fall.

Ett annat avsnitt av samma podd som kanske kan intressera någon är faktiskt det som handlade om påhittade språk, dvs såna som esperanto, ido och östgötska (de kan faktiskt inte prata så på riktigt). Fritte Fritzson och Yens Wahlgren, författare till ”Liftarens parlör till galaxen” (älskar titeln!) pratar en hel del om konstruktionen av språk från film och böcker som exempelvis klingon från Star Trek, språk i Sagan om Ringen, Na’vi från Avatar och liknande och det var faktiskt ruskigt intressant! Om inte annat så kan man även lyssna lite på Yens klockrena lundensiska, bara en sån sak.

 

 

Recension – Finns det björkar i Sarajevo?

finns-det-bjorkar-i-sarajevoFörfattare: Christina Lindström

Beskrivning: ”Kevin ska ta hand om sin bror Charlie, som har en funktionsnedsättning, när deras föräldrar för första gången ska åka tillbaka till sitt hemland Bosnien. Men så ringer Hannes och bjuder med Kevin till Liseberg. Hannes är Kevins enda kompis och besöket på Liseberg känns livsviktigt. Kvar hemma lämnas Charlie, med ett löfte om att Kevin snart är tillbaka.

På Liseberg finns även Hannes flickvän Linn och hennes kompis Amanda och de fyra har en magisk försommarkväll tillsammans. Men när Kevin kommer hem är Charlie försvunnen.

De fyra vännerna ger sig ut för att leta efter honom och under sökandet testas deras relationer och känslor kommer upp till ytan. Allt kommer att förändras.”

Omdöme: ”Pallar hon favorittrycket?”. Det är ju en naturlig tanke när man plockar upp det senaste från en författare som hittills gått från klarhet till klarhet för varje ny bok. ”Hälsningar från havets botten” och ”Jack” tillhör mina absoluta favoriter bland svenska ungdomsböcker, vilket trogna läsare redan vet. Samma läsare vet också att jag är enveten pessimist och säg den lycka som varar för evigt och allt det där. (Det är kanske den största nackdelen med att göra bra ifrån sig – förväntningarna inför nästa projekt?)

Och det vete tusan om inte Christina Lindström i min värld haft de allra största förväntningarna på sig tillsammans med drömteamet Kaufman/Kristoff när det gäller böcker 2018.

Eftersom jag får dras med det här från en tidigare recension lite då och då så kan vi ta det direkt – nej, det finns ingen motsvarighet till Pulp Fiction-väskan från ”Jack” i den här boken.

Istället finns det meningar och händelser i ”Sarajevo” så får mig att lägga ner boken och kippa efter andan och andra som får mig att le från öra till öra.

Frågan är nämligen inte om jag tycker om den här boken. Frågan är snarare om jag inte till och med tycker om den mer än ”Jack”. Det kan faktiskt vara så.

Jag känner så mycket för Kevin. Så mycket att jag inte riktigt vet var jag ska börja, men kanske att jag känner igen så mycket i honom. Det är ett fantastiskt porträtt av en karaktär som är så levande för mig med alla sina goda och dåliga sidor att jag är säker på att jag stått bakom honom i en kö på Donken. Och det gäller även de andra – alla borde få ha en Hannes i sitt liv. Ni som har en sån person, håll så hårt ni kan i den, för såna är ovanligare än drömvinster på Lotto. Men det här är egentligen ingen överraskning för mig. Det här är Christinas absolut största styrka som författare.

Här finns också så mycket outtalat att gräva i. Så mycket familjehistoria och så mycket mellan raderna att det kunde fylla en egen bok.

Jag tänker också lite på vad som står på omslaget – ”En kärlekshistoria”. Det är lätt att tänka sig att det är Kevin och Amanda och det är det så klart, men det handlar också om Kevin och Hannes vänskap, syskonen Kevin och Charlie, föräldrars kärlek till sina barn.

Jag skulle kunna vräka på med superlativer tills de tar slut. Men vi kan säga så här: när jag tänker på ”Sarajevo” tänker jag att boken egentligen är en countryballad om kärlek som jag vill spela om och om igen. Och ni som känner mig vet att det nog är det finaste betyg jag kan ge.


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

 

 

Växtbaserat goes rörligt

Några av er vet att min lillebror är en betydligt häftigare bloggare än jag själv borta på vaxtbaserat.nu, en matblogg av det lite grönare slaget. Han är ständigt aktuell med recept på alla möjliga ställen och denna helgen även som konferencier på Vegovision-mässan i Göteborg. Nu har han begått vlogg också för första gången, och självklart ska ni titta på den eftersom jag vet att åtminstone ett par av er som läser den här bloggen kan vara intresserade. Värt att notera när ni tittar på videon är att min bror en gång sagt ”det finns inga hipsters i Malmö”, och ja… mina tankar går väl lite åt ”ser”, ”inte”, ”skogen”, ”träd” osv.

 

Jenny Zunko – Så jobbar jag

 

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

Jenny Zunko jobbade tidigare på B. Wahlströms och jag hade kontakt med henne i samband med recensionsexemplar. Jenny var alltid ett nöje att arbeta med. Hon visade sig dessutom vara ypperlig intervjuare under Bokmässan och jobba numera som content manager på Storytel. Content manager är en sån där skönt kryptisk titel som inte säger mig nånting, men däremot vet jag alltså att Storytel numera har en fantastisk sådan. Men vad gör man egentligen? 

jenny-storytel-oskareklind-2

Foto: Jakob Eklind

Jenny, vad gör du på dagarna?
Hos oss innebär rollen content manager att ta hand om och göra det innehåll vi har mer överskådligt. Storytel har runt 70 000(!) titlar i tjänsten, en katalog som hela tiden växer, så min uppgift är bland att ordna titlar tematiskt och välja vilka titlar som ska lyftas på olika sätt. Vi vill helt enkelt hjälpa våra kunder hitta fram till sin nästa stora bokupplevelse. Vi har också en hel del kontakt med förlagen vars böcker vi har i tjänsten och har ansvar för en del innehållsavtal och en del administrativt jobba för att se till att böckerna blir synliga i tjänsten.

 

Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta:

Nyfikenhet.

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Hörlurar, min iPhone, Storytel-appen, Wunderlist, Slack och mejlen. Och Wunderlist, igen – för att jag inte nog kan betona hur bra jag tycker att det programmet är!

Hur ser din arbetsplats ut? Var brukar du sitta?

Jag sitter i ett mindre landskap med sex andra personer, vid ett skrivbord som svämmar över av diverse böcker och en skärm som svämmar över av upptejpade bilder från julfestens fotoautomat (OBS! är av åsikten att fotoautomater borde vara obligatoriskt på ALLA fester).

Hur ser en typisk jobbdag ut för dig?

Min arbetsdag börjar vanligtvis redan på väg till kontoret. Jag bor i Eskilstuna så jag hinner alltid jobba lite drygt en timme på tåget både på dit- och hemvägen. Väl på plats på kontoret fixar jag en kopp te (lakrits) och tar tag i en härlig blandning av att svara på mejl, skapa listor i appen, taggar böcker och skriva ut och skicka diverse avtal. Sedan kanske jag stämmer av med mina kollegor vilka titlar som ska lyftas i våra sociala kanaler under veckan. Är också ofta inne och gör uppdateringar av böckerna i appen och på hemsidan, ibland nya omslag som ska in eller en text som behöver korrigeras. Om vi har tur har vi ett möte med något förlag inbokat, där vi får kommande utgivning presenterad för oss, det är alltid väldigt roligt och spännande att få lyssna på.

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i jobbet?

Att lyssna på ljudböcker i 2x hastigheten.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker i jobbet? 

Wunderlist. Förstår inte riktigt hur jag höll reda på allt innan jag fick tips om det.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Ibland ljudböcker, ibland poddar (t.ex. Bufffering, Invisibilia eller Bladen Brinner) och ibland musik i vår gemensamma högtalare på kontoret. Väldigt olika från dag till dag och till och med under dagen beroende på arbetsuppgifter. Vissa stunder gillar jag att ha det helt tyst också.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du INTE jobbar? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Förutom att jag läser och tittar på mängder av tv-serier, Escape Rooms i alla dess former. Har en plan att försöka ta mig igenom alla rum i Stockholm, och som tur är har jag kollegor som är världsbäst på att haka på när jag får en fix idé.

Vad läser du just idag?

Jag är något av en slalomläsare med många böcker på gång samtidigt. Just idag har jag pendlar mellan att läsa Swing Time av Zadie Smith, The Vegetarian av Han Kang och Prepping av Anna-Maria Stawreberg. Och jag har lyssnat på delar av Hotet av Mats Söderlund och Hur jag lärde mig förstå världen av Hans Rosling och Fanny Härgestam.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Amanda Stenberg på TioTretton. Ett bibliotek jag önskar hade funnits när jag var liten, är det lika magiskt som det verkar för oss vuxna som står på utsidan och längtansfullt kikar in?

Recension – Obsidio

obsidioFörfattare: Amie Kaufman, Jay Kristoff

Beskrivning: ”Kady, Ezra, Hanna, and Nik narrowly escaped with their lives from the attacks on Heimdall station and now find themselves crammed with 2,000 refugees on the container ship, Mao. With the jump station destroyed and their resources scarce, the only option is to return to Kerenza–but who knows what they’ll find seven months after the invasion? Meanwhile, Kady’s cousin, Asha, survived the initial BeiTech assault and has joined Kerenza’s ragtag underground resistance. When Rhys–an old flame from Asha’s past–reappears on Kerenza, the two find themselves on opposite sides of the conflict. With time running out, a final battle will be waged on land and in space, heroes will fall, and hearts will be broken.”

Omdöme: ”Obsidio” är alltså den tredje och avslutande delen av ”The Illuminae files”, så har man inte läst de två första delarna slutar man läsa den här recensionen NU och så går man till sin favoritlangare på nätet och beställer hem alla tre. Därmed förstår ni också varthän den här recensionen är på väg i hyperfart.

Om jag gillar?

SOM JAG GILLAR.

Ni som följer mig på instagram såg kanske att jag kollade på Star Wars i helgen. Det var en direkt följd av att ha läst ut ”Obsidio” eftersom jag helt enkelt behövde nåt mer med rymdskepp. Jag får såna ryck ibland. (Får ni också det? Ska vi bilda klubb?)

Det innebar också att så fort jag läst ut boken så googlade jag på vad Kaufman och Kristoff skriver på nu, och det är till min stora glädje ytterligare ett samarbete som ska vara ”Guardians of the Galaxy möter Harry Potter möter Star Trek möter Six of Crows” och där nånstans förstår ni också att jag behöver den boken på samma sätt som pizza behöver ost.

Men nu var det ju ”Obsidio” jag skulle prata om, och nåt som slog mig lite mer den här gången jämfört med de andra böckerna var hur duktiga författarna varit på att lyfta fram även karaktärer som fungerar som bakgrundsfärg och miljöbärare. Det finns ett antal sådana i den här boken och jag säger bara Katya så får ni själva nysta i den tråden sen. Det ger lite djup och visar ännu tydligare hur huvudpersonernas handlingar får konsekvenser även för andra människor än dem själva. Samtidigt är kärnan i alla tre böckerna verkligen karaktärerna själva och det blir återigen en påminnelse att världsbygge i all ära, har man inte välskrivna karaktärer så spelar det ingen större roll.

Självklart är formspråk och ”vända-vrida-sidor”-konceptet fortfarande intakt, och inte minst AIDANs inre monologer. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Så för att göra det enkelt: Jag älskade förrätten ”Illuminae”, huvudrätten ”Gemina” är ärligt talat gudomlig, och efterrätten ”Obsidio” är precis den avslutning som man önskar sig och vill ha på en sån här trerättersmeny. Det är ärligt talat vansinnigt bra. KÖP HELA SERIEN OM NI INTE REDAN GJORT DET!!!!

Adlibris / Bokus

 

Malena Martinger Storme – Så jobbar jag

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

20180307_174545Jag är inte duktig på att ta bilder, det är därför min instagram innehåller väldigt lite snyggt layoutade ”flat-lays” med böcker och pynt och grejer. En som däremot är svensk mästare och som på egen hand sponsrar floristen i Enskede på just det här är Malena Martinger Storme, skolbibliotekarien bakom instagramkontot @enskedelaser. Att hon har ypperlig smak och skriver klokt och intressant om varje bok/bild gör ju så klart bara saken bättre, eller hur? 

Malena, vad gör du på dagarna?

Ojoj, vad gör jag inte? Nej, men allvarligt, det är en klyscha men det är ett väldigt mångsidigt yrke. Sedan beror det såklart på vilken skola en jobbar på. Jag jobbar på en F-9-skola med ungefär 930 elever. Jag jobbar mest med MIK (media-och informationskunnighet) och läsfrämjande arbete. Jag kompetensutvecklar resten av personalen på skolan om MIK, vilket är särskilt aktuellt i år eftersom läroplanen ska göras om (och biblioteket nämns inte bara i formuleringar om lokaler utan har levlat upp till pedagogisk resurs-ordalag. Yay!). Dessutom träffar jag många klasser och pratar käll-och sökkritik, sökstrategier (lägg inte en timme på att bildgoogla innan du skrivit en enda mening, det är slöseri med tid), propaganda och demokrati, hur funkar algoritmer, nätetik, med mera.

Läsfrämjande innebär allt ifrån sagostunder, bokcirklar, bokquiz (helst med Harry Potter-tema, såklart!), författarprojekt, hjälpa elever med någon läsnedsättning, planera författarbesök och bokprat (när jag presenterar böcker på ett förhoppningsvis inspirerande vis. Nackdelen är att när jag lyckas brukar inte böckerna räcka) till mer långtgående projekt ihop med en lärare där jag träffar en klass väldigt ofta. Mitt instagramkonto @enskedelaser är också en del av mitt läsfrämjande arbete även om det ibland är väldigt personligt. Det som tar upp mycket av min tankekraft just nu är planeringen inför skolans Litteraturdag 24 april som kommer att ha temat Selma Lagerlöf. Jag behöver såklart läsa en del, det är en superviktig del av arbetet. En fråga som jag får nästan dagligen (förutom ”vad heter skrivaren?”) är om jag har läst alla böcker i biblioteket. Jag måste alltid göra frågeställaren besviken, tyvärr… Bara typ 11000 titlar to go!

Jag ordnar också en hel del praktiska saker som att tejpa trasiga böcker, klistra genrelappar på skönlitteraturen för att det ska bli lättare att hitta en passande bok, ställa upp återlämnade böcker, köpa nya böcker, gallra gamla böcker och skriva arbetsplan (och uppfylla den!).

Sedan blir det en helt annat, särskilt i mötet med elever. Där snackar vi kontraster. Vi pratar mens, kärleksproblem, varför vi älskar Jandy Nelson och hur en fil bifogas. Sedan hyschar jag ju en hel del också. Såklart. Något annat vore väl tjänstefel?

Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta:

Skulle gärna svara ”holistiskt” men ”avbrutet” är nog mer rättvisande. Nej, förresten ”entusiastiskt”. Ja, det säger vi!

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Min dator, mitt biblioteksdatasystem (Hej 1980! när det ligger nere), min telefon och Instagram. Och post it-lappar. Jag älskar post it-lappar! Det är en så bra känsla att kunna knyckla ihop en när uppgiften är avklarad. Bye bye, ner i papperskorgen med dig!

Hur ser din arbetsplats ut? Var brukar du sitta?

Jag sitter vid ett skrivbord i hörnet av skolbiblioteket med utsikt över parken och datorerna. Fördelen med en sådan tillgänglig plats är att jag har koll på alla elever. Nackdelen med den platsen är att de har koll på mig.

Hur ser en typisk jobbdag ut för dig?

Jag kommer in med andan i halsen, kollar igenom kalender och hämtar dagens första kopp te. Sedan fylls dagen på med omväxlande lektioner och öppethållande med elever som droppar förbi. Jag sitter och planerar samtidigt och efter stängning är det dags för möte eller ännu mer planering. Förutom på onsdagar för då har jag och några elever bokcirkel efter skoltid. Det är höjdpunkten på veckan!

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?

Förutom frasen ”mejla mig!” som förhoppningsvis sorterar bort allt som inte är så viktigt, är ett life-hack att bemöda sig med att lära sig namnen på eleverna. Det är guld för att skapa relationer, men gör också arbetet mer effektivt i klassrummet eller när det är dags att låna och hen har glömt lånekortet. Igen…

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker i jobbet? 

Post it-lappar (löv ’em!) och en högst analog kalender i reaktionärt pappersformat.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Det är lätt att tänka sig att det alltid är knäpptyst i ett skolbibliotek. Det är det inte. Så jag lyssnar snarare på ett mer eller mindre nästan konstant sorl av ungdomar och barn.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du INTE jobbar? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Träning, middagar och vin med sambo och vänner. I mitt huvud går jag också på teater, museum och konserter. Dock är det nog mest i mitt huvud, alltför sällan i verkligheten. Sedan ett år är jag med i styrelsen för två nätverk som arbetar för likvärdiga skolbibliotek och skolbiblioteksutveckling.

Vad läser du just idag?

Hasselskogen av Melissa Hart. Rekommenderas!

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Hmm… kanske Enligt O. jag begriper inte hur hon hinner läsa alla böcker och dessutom hinner formulerade sådana kloka funderingar kring dem. Sjukt imponerande!

http://www.enligto.se/about/

 

Nu har jag läst min första fanfic!

Som sagt, Wahlströms hade alltså en tävling för fanfictionförfattare (jättelångt ord) i samband med releasen av ”Fandom” och nu är alltså vinnaren utsedd och jag har dessutom läst.

Linnea Borg är namnet på författaren (eller Madcapt som hon heter på Wattpad) och enligt hennes profil är hon 21 år gammal och skriver främst på en egen fantasyserie vid namn ”Drakens dotter”. Hon har haft en profil i flera år och började alltså nånstans i tonåren att publicera sitt arbete på internet.

Det jag främst imponeras av är hur väl Linnea har satt sig in i världsbygget och den miljö som Fandom utspelar sig i. Jag tycker att hon fångat det väldigt väl, speciellt utifrån de begränsningar som fanns i o m tävlingens kriterier. Hon dyker dessutom rätt in i just den frågeställning som de flesta vill ha svar på efter att ha läst själva boken, och resultatet är inte alls dumt, tvärtom!

Linnea Berg har absolut talang för skrivande, och inte minst inom YA. Det ska bli spännande att se om vi får se hennes namn på en bokrygg i ens egen bokhylla om några år. Det skulle absolut inte förvåna.

Här finns hela Linnas fanfic att läsa.

Sahar Tarakemeh – Så jobbar jag

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

För många av oss som sitter så här ute i stugorna så är drömmen att jobba på ”Det Stora Förlaget”. En som faktiskt gör det är Sahar Tarakemeh, som jag först kom i kontakt med i samband med lektörsläsning av manus. Hur funkar det egentligen att jobba på ett stort förlag? Är det drömmen?

Sahar

Sahar, vad gör du egentligen på dagarna?

Jag jobbar som redaktionskoordinator på barn- och ungdomsförlaget Bonnier Carlsen. Vårt mål är att ge ut en bok för varje barn, oavsett ålder, ursprung, intressen, behov och förmågor. Vi vill sprida berättelser som berör, upplyser, underhåller och utvecklar.

Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta: 

Multitasking!

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan? 

Mitt jobb säger; office-paketet, adobe-program, macdator, iPhone…  Privat har jag väldigt svårt att se ett liv utan Netflix och HBO.

Hur ser din arbetsplats ut? 

På bästa sätt! I ett öppet kontorslandskap högst upp i byggnaden, med utsikt över Sveavägen och med en fin kyrka som visar klockan och tjusiga solnedgångar under vintern. Där har jag ett eget bås med många rosa detaljer och gröna växter. Tycker det är viktigt att personifiera sin arbetsplats så man känner sig hemma och blir glad av att komma till sin plats.

Hur ser en typisk dag ut för dig på jobbet?  

Ingen dag är den andra lik. Precis som jag vill ha det! I koordinatorsrollen ingår många olika arbetsrutiner med olika prioriteringsgrad och många arbetsuppgifter styrs efter säsongvis. Jag är med i många olika projekt som både innebär en del administrativa uppgifter som t ex kontering av fakturor, manus- och friexhantering, men också praktiska saker som att vara ute på events, ordna tillställningar etc. Ena stunden kan jag stå och packa upp nya böcker, för att sedan göra bildspel åt en av våra upphovspersoner, samtidigt få offertförslag på mat till vårfest och kanske avsluta dagen med att skicka pocketbok till tryck. Det är väldigt högt och lågt!

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i jobbet? 

Att ha en hemlig stash med godis till surdegar som kan uppstå.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker? 

Post-it! Vet seriöst inte hur jag någonsin skulle kunna leva utan mina lappar. Dessa använder jag dagligen och för långtidsplanering, använder jag Trello, som är min nya förälskelse. Viktiga deadlines skriver jag upp i iCal pga bra påminnelsefunktion.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst? 

Lyssnar på musik när jag behöver grotta ner mig i en uppgift som kräver tid.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi utanför jobbet? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt? 

Stänger av jobbet och har aldrig notiserna på i mobilen. Annars försöker jag oftast möta upp kompisar, träna eller bingewatcha en serie.

Vad läser du just idag? 

Swing time av Zadie Smith

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till? 

Oj! Det finns såååå många intressanta… men då jag just nu är extremt hypead över att få min barndomsdröm uppfylld i veckan (se Terminator 2 på bio!!!) måste jag säga Arnold Schwarzenegger. Vill så gärna veta hans bästa life-hack!

 

De Ögondöda. Igen.

Nu har det till slut hänt. Det är slut. Jag har tidigare skrivit om nanonovellerna om De Ögondöda och invånarna i byn Skymninge, men nu är det alltså över, 666 texter senare (+epilog).

Jag är ingen stor skräckfantast, men De Ögondöda har numera en väldigt speciell plats i mitt hjärta och berättelsen har varit otroligt intressant att följa under resans gång. Min arbetsgivare hade nog inte varit så nöjd med vetskapen om de dagar jag suttit och läst ikapp om Skräddaren, Rita Valo, Ols Wagner och de andra men vilken tripp det har varit, om än oproduktiv för mitt riktiga jobb. Istället har jag suttit och imponerats av hur grisigt och köttigt det har varit, njutit av den ständigt upptrappande rysligheten och förundrats över hur konsekvent sjukt allting varit.

Jag tänkte ta några av mina favoriter och prata lite om dem. Först ut är:

Det här är väldigt tidigt i berättelsen och man har egentligen ingen aning om vart det här ska landa. Däremot har frasen ”Men hon har fortfarande sitt ansikte kvar” redan arbetats in så många gånger att man börjar förstå att det här, det kommer att gå åt helvete. Liknande fraser kommer att återkomma flera gånger senare och den där mysrysliga känslan dyker upp varje gång.

View this post on Instagram

#deögondöda #skräck #nanonovell

A post shared by De ögondöda (@deogondoda) on

Rita Valo och Skräddaren är en berättelsebåge i De Ögondöda som jag personligen tyckt väldigt mycket om. Framför allt har den fullständiga galenskap som Skräddaren stått för varit lika obehaglig som fascinerande och den här texten visar det på ett alldeles förträffligt sätt. Det är svårt att se smörgåspålägg på samma sätt numera.

View this post on Instagram

#deögondöda #skräck #nanonovell

A post shared by De ögondöda (@deogondoda) on

Ett annat underbart makabert inslag var Gun Stales får. Det är nåt med kontrasten mellan ulliga mjuka får och blod och död och förruttnelse…

View this post on Instagram

#deögondöda #skräck #nanonovell

A post shared by De ögondöda (@deogondoda) on

När jag läste den här kunde jag riktigt höra det knackande ljudet. Jag tycker speciellt om användandet av kontraster och slutklämmen sitter som gjuten.

View this post on Instagram

#deögondöda #skräck #nanonovell

A post shared by De ögondöda (@deogondoda) on

Jag älskar mandelkubb. Och Tommy och hans mamma får mig att tänka på Tomas Andersson Wijs låt även om de inte har nånting med varandra att göra. Kanske är det därför den här fastnade lite extra hos mig. Vid det här laget har också det tvångsmässiga ritandet av ovaler börjat dyka upp i texten, vilket leder fram till min absoluta favorit:

View this post on Instagram

#deögondöda #skräck #nanonovell

A post shared by De ögondöda (@deogondoda) on

Ovalerna! Kopplingen till Melodifestivalen! Hur texten återspeglar galenskapen! Utan tvekan min favorit.

Vad jag förstår så tittar man på om man kan ge ut De Ögondöda i tryckt form och jag hoppas verkligen att det blir av. Under tiden släpps lite texter och bonusmaterial på instagram så det är fortfarande väl värt att kika in om man inte läst hela serien. Och har man inte gjort det, då är det dags nu!

Jag har som ni förstår haft mycket glädje åt serien, och kan inte annat än att applådera Jimmy Berestål och Mårten Dahlrot samt deras gästförfattare för det de åstadkommit.

Jag önskar dem med deras egna ord mörker bortom mörker, död bortom död.

Children of Blood and Bone: Solstenen

Children-of-blood-and-bone_Solstenen_planoFörfattare: Tomi Adeyemi

Beskrivning: ”Zélie Adebola minns hur det var när Orïsha var ett land som sjöd av magi. Det fanns i varje träd, varje eldsflamma och varje våg. Så är det inte längre. Under en hänsynslös kungs styre har både magin och människorna som kunde kontrollera den utplånats. Det har lämnat Zélie föräldralös och hennes folk utan hopp.

Men Zélie har en chans att slå tillbaka mot monarkin och göra Orïsha till ett magiskt land igen. Tillsammans med den förrymda prinsessan Amari måste Zélie övervinna den lömska kronprinsen, som är fast besluten att förinta magin för gott. Men Zélie ställs inför oväntade svårigheter när hon kämpar för att ta kontroll över sina egna krafter – och över hur hon egentligen känner för fienden.”

Omdöme: ”Children of Blood and Bone” är unik. Så enkelt är det. Det finns helt enkelt inga andra böcker som ens påminner om en YA-fantasy baserat på afrikansk mytologi med färgade huvudpersoner och det finns egentligen ingen bättre tid än nu. Hela världen är redan hög på ”Black Panther” och det är helt enkelt lysande timing att den här boken kommer just nu. Man kan känna hur Adeyemi suttit och hamrat på tangenterna för att få ur sig boken som är första delen av en trilogi. Adeyemis roman känns nästan febrig, så stark är den ibland.

Och CoBoB är som tur är faktiskt bra som attans.

Adeyemi har skrivit en väldigt tight och driven berättelse och nåt som gör mig väldigt glad är hur mycket tyngd hon lägger på familjens betydelse. Arv, traditioner och familj är väldigt centrala teman i boken och påverkar de fyra huvudpersonerna enormt i de val de gör genom berättelsen. Jag förstår hela tiden varför de handlar som de gör även om jag kanske inte alltid håller med.

Lika viktig är vänskap – den finaste kärlekshistorien i boken är egentligen den vänskap som växer fram mellan Zélie och Amani som är så otroligt olika men som finner varandra på ett sätt som gör en varm inombords. Däremot kan jag väl känna att de andra kärlekshistorierna är lite mer ordinära. De imponerar inte alls på samma sätt som så mycket annat i CoBoB, och lite samma sak kan jag känna när det handlar om karaktärernas röster, åtminstone inledningsvis. Då har jag lite svårt att skilja dem åt men det släpper med tiden, inte minst på grund av det sätt karaktärerna växer under berättelsens gång.

Men det är också de svagheter jag hittar i boken. Istället så är det resten av hantverket som verkligen slår undan fötterna på mig och imponerar. Det här är en debut, men det märks verkligen inte – det är ett otroligt genomarbetat världsbygge och som har en intensitet som är väldigt spännande. ”Children of Blood and Bone: Solstenen” är obligatorisk fantasy-läsning 2018 helt enkelt. Såååå, när kommer nästa del?

Lavender Lit har bidragit med ett recensionsexemplar.

Adlibris / Bokus

Jonny Berg – Så jobbar jag

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

Jonny Berg är det galna geniet bakom förlaget Swedish Zombie och kanske inte minst övervakare/skötare/medberoende i den fantastiska Facebook-gruppen Bårhuset, en av mina absoluta favoritgrupper på Facebook. Jonny är en man med stort driv och jävlar anamma, och det märks i de projekt som han tar sig an. Nu närmast är det kickstartern för nästa volym av ”13 svarta sagor” som gäller men det finns gott om spännande saker i pipelinen. Hur lyckas karln?

Jonny2Jonny, vad gör du på dagarna?

Jag lever inte på förlaget utan livnär mig på annat. Förlaget började som något slags hobbyprojekt och har övergått till sjukdomstillstånd: Jag kan tydligen inte sluta göra böcker, för det finns outgivna manus därute som helt enkelt måste få hitta ut till läsarna.

Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta:

Organiserat kaos. Jag har alltid en noga uträknad tidsplan för bokprojekten. Sedan kommer verkligheten klampande och krånglar till allt. Du vet, människan bygger torn och Gud river dem. Men hittills har allt löst sig på något förunderligt sätt ändå.

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Jag är skamligt lågteknologisk, men förutom Word så hankar jag mig fram med hjälp av Google docs där jag för mina egna anteckningar om olika projekt och gör listor samt något anteckningsprogram på mobilen där jag paniklistar det som måste göras nu-med-detsamma-helst-förra-veckan. Dropbox är också en rätt bra innovation samt Wetransfer.

Hur ser din arbetsplats ut? Var brukar du sitta? 

Jag behöver för det mesta bara min dator och kan egentligen sitta vartsomhelst bara där är lugn och ro. På café skulle jag aldrig få något gjort, förstår inte de som kan sitta i den miljön och arbeta.

Hur ser en typisk jobbdag ut för dig?

Det finns inga typiska jobbdagar utan jag hugger alla tillfällen i flykten. Sedan varierar de förstås utifrån vad det är som ska göras. Textarbete kan jag bara arbeta med i absolut stillhet. Andra förlagssysslor fungerar bättre att göra på språng eller bland andra människor. Svara på mejl, uppdatera sociala media och så vidare.

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?

Att få Netflix ur systemet. Kolla färdigt på alla serier så fort som möjligt och utnyttja tiden innan nya säsonger har premiär till att fokusera enbart på böckerna.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker som förläggare?

De är det jag har Google docs och memo-appen på mobilen till. Mycket finns också enbart i mitt huvud, men det är inte alltid tillförlitligt.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Om jag jobbar med någons text så ska det helst vara knäpptyst. Jag är inte särskilt förtjust i musik längre tur som är. Händer att jag har klassisk musik på i lurarna, men absolut ingenting som innehåller sång, alltså ord, text. När jag grejar med sådant som inte berör manusredigering så lyssnar jag gärna på podcasts eller dokumentärer om alla möjliga ämnen. Fast inga författarpoddar då utan gärna Filosofiska rummet eller Historiepodden.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du inte jobbar? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Litteratur är min enda hobby och jag har alltid varit så att jag intresserar mig maniskt för EN enda sak. Har aldrig varit typen som kan blanda 20 olika intressen och ägna lite lagom tid på dem alla. Tycker det blir varken hackat eller malet av det. Men jag har ju en familj som är ett livsprojekt förstås. Bästa sättet att ladda batterierna är enligt mitt förmenande att sova.

Vad läser du just idag?

En deckare, Stöld av babian. Och två manus ligger och väntar på att bli genomlästa och kommenterade nu-med-detsamma-helst-förra-veckan.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Pia Printz på Printz Publishing. Det förlagets historia är makalöst intressant och som jag ser det utövar Pia Printz magi. Jag beundrar henne på håll.

Djupanalys av ”Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald”-trailern

Det ploppade ut en ordentlig trailer för ”Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald” nu i veckan. Även om jag önskat att de inte castat Johnny Depp så är jag ändå sugen på att se filmen. Alla kan behöva lite mer magi i sitt liv, inte minst jag.

Jag gjorde en liten summering av mina intryck av trailern:

0:05 HOGWARTS!!!!

00:25 Newt ska till Paris! Jag gillar det, en ny stad. Han är som en James Bond som kan trolla och med ett generöst Interrailkort.

00:27 Aaah, den där ”släcka-lampan-magin” hade varit bra att ha istället för att behöva springa runt och släcka varje lampa vid läggdags.

00:35. Är det… en dubbelknäppt skepparkavaj i manchester? Dumbledore var minsann en riktig fashionista back in the day.

00:41 I rest my case. Inte en kaftan och lustig hatt så långt ögat når. Dumbledore, VAD HÄNDE??

00:48. Det står en massa människor här. Alla ser väldigt allvarliga ut. Why?

00:59. Jacob Kowalski är tillbaka!

01:01 ”No, we’re going somewhere”. Som jag kan relatera till Jacob där. Men alltså, det där rådjuret bakom, det har väldigt konstiga horn, eller hur?

01:06 Det är långt till november.

01:07 Varför förorenar snubben med pottfrisyren från första filmen luften i Paris? Vet han inte om det här med luftföroreningar i storstäder? Från 2030 får man inte ens köra bilar med förbränningsmotorer i Paris och allt började med den här snubben.

01:10 Det här taket alltså! ”Le Niffleur”!!!

01:14. Draken/sjöormen/ålen/muränan är gjord av tång och sjögräs. Jag blir sugen på misosoppa och sushi.

01:18 Vad har de i buren?

01:29 ”När Harry mötte Batman”.

01:34. Och här har vi Johnny Depp som Grindelwald. Han ser lite blek ut, troligen pga vitaminbrist. Inte alls samma fashion sense som Dumbledore. Skumma ögon har han också. Typiskt skurkigt.

01:40 Koordinerade trolleritrick är de bästa trolleritricken, det har jag alltid sagt.

01:52 Ok, så den ska ha premiär 16/11. Nej, jag tänker inte se den i 3D, tackar som frågar. 3D-glasögonen klämmer så förbannat på mina egna glasögon.

Förtjusande ”Fandom”-fanfic

Jag blev tipsad i kommentarsfältet till ett annat inlägg om en tävling som förlaget B. Wahlströms anordnade i samband med releasen av Anna Days ”Fandom”. Hela grejen med den boken handlar ju om att vara en megasuperüberfan av nåt, och en typisk sån yttring är fan fiction, dvs precis så som det låter – fans som skriver egna berättelser som baseras på exempelvis Harry Potter, Hunger Games eller nåt liknande.Det här är otroligt stort och det finns mängder av fanfic på nätet, inte minst på Wattpad som är ett stort community där man lägger upp sina texter.

Jag ska inte på nåt sätt låtsas som att jag läst nån fan fiction överhuvudtaget, men jag tycker att det är en helt lysande koppling som förlaget gjort när de anordnat en tävling med svenska fanfic-profiler som fått läsa boken i förväg och därefter skriva en fanfic som gick att koppla till boken. Dels är det ett spännande nytt sätt att hitta ut till bokens tänkta målgrupp och dels så passar det så himla bra med boken eftersom en av karaktärerna är just fanficförfattare. Vinnaren av tävlingen får sitta ned två timmar med en av förlagets redaktörer för att få tips och råd om sitt skrivande och det måste ju vara guld värt om man skriver mycket, eller hur?

Alla bidrag ligger redan ute på Wattpad och kan läsas här. Vinnaren koras redan i övermorgon och jag ska läsa alla bidragen. Jag tänker också recensera vinnarbidraget nästa vecka. Kul va?

 

Recension – Döden är inget skämt

doden-ar-inget-skamtFörfattare: Karl Modig

Beskrivning: ”Josef är nitton år och bor i en lägenhet ihop med sina storasyskon Natascha och Alexander. Fast nu är det bara han och Natascha kvar. Han ägnar dagarna åt att skriva skämt till sin stand-up-rutin, och nätterna åt att hamna i fel säng, och pratar om vad som helst utom om Alexander. Men hyran behöver betalas och hans syster ligger bara i sängen hela dagarna, så Josef börjar jobba som resurs i skolan. Sakta, steg för steg, tar han in det fruktansvärda som har hänt, trots att han hela tiden försöker skämta bort det.”

Omdöme: ”Döden är inget skämt” är en bok om sorg, och den beskriver på ett väldigt bra sätt hur det kan finnas lika många sätt att sörja som det finns personer. Alla sätt är kanske inte bra, vissa rent utav självdestruktiva och andra är en sorts förnekande av verkligheten. Men alla varianter finns.

Min upplevelse är att Karl Modig utvecklats ordentligt sedan debutromanen ”Superhjältar: på gott och ont”. Framför allt tycker jag att han träffar ännu mer mitt i prick när det gäller vardagsdetaljerna. Det känns trovärdigt hela vägen.

Nåt som också är fint beskrivet är Josefs relation till sin syster och senare i boken även till det barn som han ska jobba som assistent för i skolan, och det är i de delarna som Modig är som bäst, när han sätter Josef i situationer där han får betydelse för någon annan.

Det här är det spår som jag hoppas att Modig fortsätter på, samtidsromaner för unga vuxna. Det finns nåt intressant i Karl Modigs perspektiv och författande som jag hoppas att vi får se mycket mer av i fortsättningen. I expect good things.

Adlibris / Bokus

Johanna Lundin – Så jobbar jag

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

Johanna ligger bakom bloggen Sincerely Johanna, en av de första och bästa bloggarna jag sprang på när jag började med det här. Förutom att hon är en vansinnigt trevlig människa är hon också den mest kulturintresserade person jag vet. Ingen har så bra på alla möjliga sorters kultur som Johanna och jag fattar inte hur hon kan ha sån koll och hinner med allting, speciellt som det handlar om nåt hon gör på sin fritid för hör och häpna, Johanna jobbar inte som kulturtant!

2018-01-30_09-16-25Johanna, vad gör du på dagarna?

Jag är kommunikatör på Stockholms universitet för den Humanistiska fakulteten.

Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta:

Entusiasmerande.

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Instagram och Twitter för de snabba uppdateringarna och inspiration/diskussion. iMove för att klippa mina filmer till YouTube. Och min fysiska Filofax för i den finns hela min planering av jobbet, fritiden och allt kulturellt. Håller den analoga kalenderns fana högt.

Hur ser din arbetsplats ut för det du gör med bloggen? Var brukar du sitta?

Jag sitter oftast i soffan eller vid skrivbordet i mitt hemmakontor när jag bloggar, redigerar filmer, planerar innehåll i mina kanaler och mejlar samarbetspartners och andra kulturella aktörer.

Hur ser en typisk ”jobbdag” ut för dig? hur balanserar du ditt vanliga jobb med ”kulturtantandet”?

Nästan all min vakna tid förutom den jag är på mitt vanliga jobb på universitetet ägnas åt kultur.

När jag går för dagen från mitt vanliga jobb så går jag på något kulturell evenemang eller så åker jag direkt hem. (Jag är på en mängd olika kulturevenemang så som författarsamtal, föredrag, teater, utställningar och annat efter jobbet och ibland på pressaktiviteter på morgonen innan jobbet.) När jag kommer hem lyssnar jag på poddar/tittar på booktubers/läser bloggar samtidigt som jag lagar och äter middag och sen en stund för att varva ner i soffan. Samtidigt som jag sitter i soffan skannar jag ofta av sociala medier (främst Instagram) och diskuterar/skriver om kultur på Twitter. Jag ser över min planering för mina kanaler och när jag ska publicera vad och när (jag har Instagram, Twitter, en blogg och en YouTube-kanal). Har jag energi kvar så läser jag lite ur en bok innan jag somnar. Sömn är en bristvara då jag har mycket på gång som är kopplat till kultur när jag inte är på mitt heltidsjobb.

Ofta får jag frågan om hur jag har lyckats få det jobb jag har, folk tror att jag jobbar som ”kulturtant” i och med att jag skriver och pratar om kultur så mycket i olika digitala kanaler. Men det kulturella brukar jag beskriva som mitt obetalda deltidsjobb. Jag älskar att sprida kultur till människor och jobbar ständigt på att hitta kanaler för att nå människor både de som gillar kultur och de som kanske inte anser sig vara så kulturella. Genom att ha olika kanaler når jag olika målgrupper, det är oerhört tidskrävande men det är min passion så det gör att jag orkar hålla på. Jag har på senare tid fått flera fina uppdrag tack vare mitt hårda arbete med att sprida kultur och det gör att jag än mer måste tänka över hur jag ska disponera min tid för att hinna med allt.

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?

Skippa att sova, hehe det är en dålig grej som jag tar till för att hinna med så mycket som möjligt efter jobbet. Det andra är att göra flera saker samtidigt, lyssna på poddar samtidigt som jag letar efter bokomslag till ett blogginlägg om kommande böcker exempelvis. Och att måla naglarna samtidigt som jag lyssnar på kultursändningarna i P1 från dagen då jag inte kan lyssna på pratradio när jag är på mitt jobb.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker som bloggare? 

Jag har en fil i Excel där jag har större projekt så som temaveckor, uppdrag och annat planerat. Sen är jag analog när det gäller att hålla koll på saker jag ska gå på och de finns i min fysiska kalender som jag bär med mig överallt.

Vad lyssnar du på när du jobbar ? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Det spelas någon musik i bakgrunden om jag ska skriva men ska jag göra research, planera eller klippa film så är det en podd eller booktuber på i bakgrunden för att vara tidseffektiv och så dricker jag oftast te i mängder samtidigt.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du inte jobbar? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Jag har blivit bättre på att sålla i saker jag går på, engagerar mig i då energin inte räcker lika länge numera sen min utbrändhet. Oftast har jag en av de två helgdagarna helt fri och är bara hemma och övar på att göra ingenting. Jag fixar med mina växter, skriver brev för hand (gick med i Snigelpostklubben förra året) och så umgås jag med min syster.

Vad läser du just idag?

Inlandet av Elin Willows.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Prickiga Paula!

En välkommen biverkning.

Efter att ha läst ”Fandom” av Anna Day så fick jag en omåttlig lust att plöja nåt som påminde hyfsat mycket om den fiktiva YA som boken handlar om (låter det rörigt? läs recensionen så förstår ni bättre). Valet stod då främst mellan de två mer eller mindre ursprungliga giganterna inom YA-dystopi-kärlekstriangelgenren – med andra ord ”Hunger Games” eller ”Divergent”. Eftersom ”Divergent” är en serie som verkligen inte åldrats med värdighet i mitt huvud sen jag läste ut den så föll valet naturligtvis på Katniss och co. Ska jag vara ärlig så har även den serien sina brister och jag har ta mig tusan varken tid eller lust att läsa den trilogin från pärm till pärm. Det kan också vara så att jag inte ens äger alla böckerna… Jag har i och för sig faktiskt den första, men då med det där mindre snygga omslaget:

Hungerspelen (gamalt bokomslag)

Så jag har faktiskt börjat se om filmerna, och har i skrivande stund två kvar. De sista två har jag märkligt nog inte ens sett.

Det jag märkt hittills är att jag dels inte kommer ihåg jättemycket och dels hur himla grått allting är. Det är lätt den gråaste filmskalan sen ”Schindler’s List” och det vägs faktiskt inte riktigt upp av att alla i District 12 cosplayar Lady Gaga som om livet hängde på det.

Jag återkommer naturligtvis med en er grundlig analys när jag betat av resterande filmer. Det ska bli väldigt spännande att se dem.

PS. Nån kanske säger: ”Men David, Divergent-filmerna då?”. Och då säger jag: ”NEJ, jag äter hellre gröt med sugrör än tittar på dem.” Usch och fy. DS.

 

Det kommer snart nåt vettigt. Tror jag.

Ni får ursäkta stiltjen. Jag har faktiskt läst ut en bok och har påbörjat en väldigt efterlängtad bok så det är inte den biten som felar, det är det här med att faktiskt få tid att krafsa ner nåt vettigt.

Däremot pågår rekryteringen av ännu fler intervjuoffer till ”Så jobbar jag” som likt tacos återkommer varje fredag (jag skulle till och med vilja påstå att ”Så jobbar jag” är bättre än fredagstacos, men så är jag eventuellt en smula partisk i frågan). Jag tycker att de är väldigt intressanta och jag hoppas att ni gör det också. Har ni förslag, eller t o m vill nominera er själva så lägg gärna en kommentar. På fredag är det dags igen med allas vår favorithobbykulturtant. Vem kan det vara?

Page is under construction

Eli – Så jobbar jag

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.
Det finns såna där bokbloggare som jag som bara tycker saker utan att ha nån sorts utbildning för det här med böcker. Vi har inte läst en sekund litteraturvetenskap, istället skriver vi inlägg och hoppas att det är nåt så när sammanhängande. Och så finns det såna där som Eli, som dels faktiskt jobbar som barn- och ungdomsbibliotekarie, men som framför allt kan formulera sig vettigare än vad en själv lyckas med. Lite vassare helt enkelt. Eli är också betydligt bredare än vad jag är i läsandet, så när jag behöver tips som är lite utanför min egen lilla trånga låda, då är det nästan alltid på Eli läser och skriver som jag börjar leta. Det bör ni också göra.
20171031_113717Eli, vad gör du på dagarna?
Jag jobbar som barn- och ungdomsbibliotekarie på stadens bibliotek och på ett litet förortsbibliotek. Mest sysslar jag med program för ungdomar – författarbesök, bokklubbar, skrivarläger, hobbykvällar, pyssel och så vidare. Och så svarar jag på frågor och ger boktips i informationen samt håller koll på barn- och ungdomsboksutgivningen förstås. Det är världens roligaste jobb!


Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta:

Åh, vad svårt! Pedantisk, kanske? Jag har svårt att publicera inlägg och recensioner jag inte är precis nöjd med.

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?
Goodreads, framförallt! Där håller jag koll på min läsning. En bra anteckningsapp med färgkodning och min kamera, en ganska liten Sony systemkamera som jag älskar.

Hur ser din arbetsplats ut för det du gör med bloggen?
En blandning av rörighet och återigen, pedantiskhet. När jag inte skrivit om böcker jag läst på länge är den fylld av bokhögar och någon enstaka kaffekopp, min bulletjournal och flera burkar med färgpennor. Annars är den ganska kliniskt tom förutom datorn.

Var brukar du sitta? 
Mestadels vid mitt loppisfyndade skrivbord under fönstret i vardagsrummet. Där har jag min dator och där skriver jag oftast.

Hur ser en typisk ”jobbdag” ut för dig?
Jag försöker läsa lite varje dag, men mest har jag tid att läsa och blogga på helgerna. Då läser jag oftast på förmiddagen tillsammans med en jättelik kopp kaffe, går ut och går vid lunchtid och kanske fotograferar lite, sen bloggar jag på eftermiddagen när jag inbillar mig att jag är som smartast – då med dagens andra kaffeintag.

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?

Att anteckna under tiden jag läser. Om jag skriver ner tankar som dyker upp eller citat jag tycker om när jag läser blir det mycket lättare att skriva en recension sen, och mycket lättare att komma ihåg vad jag tyckte om boken.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker som bloggare?
Det gör jag inte riktigt! Jag skulle önska att jag gjorde, ha en kalender eller plan för hur jag bloggar. Men jag är inte riktigt där än. Jag hoppas jag kommer dit.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?
Helst knäpptyst, så jag kan höra vad jag tänker, särskilt när jag skriver recensioner. Gör jag listor eller pysslar med bilder till bloggen lyssnar jag på musik eller poddar, helst Lundströms bokradio, P3 Historia eller Mellan raderna.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du inte jobbar?
Jag läser, förstås! Jag tycker också om att promenera men då har jag oftast en bok i hörlurarna så egentligen läser jag ju då med. Läsning, när den är som bäst, är avkoppling för mig.

Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?
Jag försöker lära mig att sticka, det går sådär. Men jag älskar hantverk i största allmänhet, sy, måla och rita. Som stora delar av bokbloggarmaffian har jag även fallit totalt för BulletJournal. Jag älskar också att hobbysnickra och måla, min lägenhet är mitt stora projekt. Jag har målat, dragit fram ett gammalt trägolv, slipat, snickrat och byggt bokhyllor – med hjälp ibland förstås.

Vad läser du just idag?
Jag har nyss börjat läsa novellsamlingen ”Skräck – elva rysare för mellanstadiet” och en bok till min bokcirkel, ”Stilla havet” av Malin Nord. Jag lyssnar på ”Sanning med modifikation” av Sara Lövestam och parallelläser i mitt långa projekt ”Du lär mig att bli fri – Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan”.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?
Enligt O! Jag är så imponerad både av uppdateringsfrekvensen och kvalitén på blogginläggen och jag skulle gärna vilja veta hemligheten.

Recension – Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå: nödrop från yttre rymden

snack-parrows-intergalaktiska-rymdbyra-nodrop-fran-yttre-rymdenFörfattare: Camilla Linde

Beskrivning: ”Rymdpiraten Snack Parrow ger sig ännu en gång ut på äventyr med sitt risiga rymdskepp. Det har kommit ett nödrop från yttre rymden. Snack och hans besättning bestämmer sig för att rädda den som är i nöd.

Och förstås ta emot den utlovade belöningen.
Men det är långt till Sombrerogalaxen. För att ta sig dit behöver de installera hajperfart. Skeppsspöket Kapten Hammock känner två skickliga mekaniker som kan klara av uppgiften. Men de har inte träffats på femtio år. Inte sedan incidenten vid skiftnyckelkastartävlingen. Kommer de att vilja hjälpa till?

Samtidigt ryktas det om ett hajrymdskepp som gör galaxen osäker. Och vem är egentligen Mack Arrow?”

Omdöme: ”Snack Parrow” ligger så klart långt utanför min vanliga läsning, men den stora anledningen till att den här boken hittade hem till mig är enkel: jag vill veta vad som händer härnäst. Jag läste första boken med stor behållning och tvekade inte en sekund när det gällde att läsa uppföljaren. Det är himla trevligt när en bokserie för 6-9-åringar har nånting som gör att även 38-åriga hönsägare tycker att den är läsvärd.

Egentligen har Camilla Linde inte ändrat särskilt mycket på konceptet utan bara förädlat, och det är exakt rätt väg att gå när man hittat sin grej. Det introduceras ett par nya karaktärer (och vilka karaktärer sen! Älskar mekanikerna!) och en riktig antagonist med ett ruskigt läckert designat rymdskepp. Det påminner inte så lite om en viss ubåt hos Tintin och jag gillar det. Hajar är som svart, det matchar allt.

Till min stora glädje är boken rikligt illustrerad av Camilla Lindes man David Téczely. Just fler illustrationer var något jag efterfrågade lite i samband med förra boken och det är något som verkligen lyfter boken ännu ett snäpp.

Språkligt sett så är det lekfullt och kreativt precis som förväntat och det är fortfarande så att tonvikten ligger på det humoristiska. Samtidigt är det tydligt att Snack kanske inte alltid är den snällaste personen i galaxen och det finns gott om utrymme för att prata lite med sitt barn (om man nu har nåt) i samband med högläsning. Det finns alltså en botten som absolut går att arbeta med under läsningen.

Det är alltså köptvång på den här om man läst och gillat del ett, och ni som inte läst den ska absolut ta en titt på den också. Köp så att det blir en tredje bok (och där hoppas jag att få läsa om ett äventyr med både drakar och/i rymdskepp, det är väl inte ändå för mycket begärt?)

Recensionsexemplar från förlaget (Whip Media)

Adlibris / Bokus

Den där serien med Joel Kinnaman.

”Vad tyckte David egentligen om Altered Carbon?” frågar ni er säkert. Nåja, nån kanske. En eller två.

Hursomhelst. Ni får veta oavsett.

Svaret är ”Nej, den tyckte jag inte så mycket om.”

Jag ville faktiskt hemskans gärna gilla ”Altered Carbon”. Serien verkade innehålla ett tufft mysterium, feta fightingscener och fräsig estetik, om än marinerad i rätt mycket Blade Runner. Den såg ju jätteskoj ut, eller hur? Jag är lättköpt. Jag gillar sånt som är fint att titta på.

Men ärligt talat – ”Altered Carbon” är för jäkla tråkig. Jag höll ut i fyra avsnitt, och jag har rätt hög tolerans normalt sett. Jag fick höra att det tog sig runt avsnitt sju, men man kan för bövelen inte börja få styrfart på sin story när man avverkat sex av tio avsnitt. Då har man missat nåt grundläggande. Det är helt enkelt inte kul. Och inte ok.

Och så har vi det här med nakenheten. Jag har lyssnat och läst och jag har hört en massa argument om noir, ”men de bryr sig inte om kroppar i den världen”, ”det ska vara realistiskt” och bla bla bla. Men jag ser ingen motsättning i att det kan vara noir-aktigt och att man förmedlar en allmänt kass människosyn i världen och att samtidigt INTE slow-motionpanorera över ett naket kvinnolik i flera minuter. Jag är kanske konstig på det sättet men jag tror faktiskt att det går.

Nä, gör nåt annat med er tid.

maxresdefault

 

Shoutout to my homiez

De två senaste poddarna jag lyssnat på har varit ”featuring Oskar Källner”, och att lyssna på Oskar är som att komma hem. Det jag gillade speciellt den här gången med Ordbyting-podden (ni vet, Marcus Olaussons eminenta podd) är djupdykningen i Oskar själv och Fafner Förlag och hans eget författarskap. Jag är van att höra Oskar via sorgligt avsomnade Farfarsparadoxen, men där har det mer handlat om populärkultur i allmänhet så för mig var det väldigt roligt att få veta mer om honom själv. Och jag är nu omåttligt pepp på Ulrika Fjellborgs rymdopera!

Senaste avsnittet av Fantastik Podd var som sagt också med Oskar och alltid lika kloka och intressanta Anna Jakobsson Lund och handlade om troper inom fantastiken. Jätteintressant och bra samtal! Avsnittet innehöll dessutom en trevlig shoutout till Bokhuset och har ni inte läst Katjas ”Gender Bender”-inlägg så måste ni faktiskt göra det.

All in all, bra grejer att ha i lurarna helt enkelt! Så länge ni inte har Beats by Dre-lurar, för då hatar ni faktiskt musik och bra ljud.

pexels-photo-185030

 

Anna Arvidsson – Så jobbar jag

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

2017 tog jag med mig en bok till Spanien. Jag är inte en sån som tar med mig högvis med böcker, utan bara en eller två, man ska ju uppleva saker på semestrar sägs det. Men jag fick inte läsa den. Först tog min sambo den och läste, och inte förrän hon var klar så blev det min tur, så först på flygresan hem så kunde jag sträckläsa ”Ordbrodösen”, Anna Arvidssons debut. Hon hade vid det laget redan lyckas fånga mitt intresse dels genom att ingå i treenigheten Anna, Anna och Anna, men också genom att pitcha den tillräckligt bra på en lunch under Bokmässan 2016. Det är med stor glädje Anna Arvidsson får breda ut sig även här. 

IMG_1476Anna, vad gör du på dagarna?

Jag arbetar som kommunikatör på en högskola. Ibland ber en kollega mig att gå igenom en text ”med min magiska penna”, men i övrigt lämnar jag eventuell ordbrodöskraft hemma.

Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta:

Är det fusk att välja ordet ”varierande”? Jag tar helt enkelt olika roller beroende på situation. (Det här brukar synas rätt tydligt i tester. Introvert eller extrovert? Nej, jag är ambivert. Blå, röd, gul eller grön? Nej, jag är gulgrönblå med inslag av rött.)

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

När jag skriver? En Macbook med Word och promenader längs vatten räcker långt. På promenaderna lyssnar jag i och för sig på Spotify och gör lösryckta anteckningar i mobilen eller skickar mejl till mig själv med kryptiska rubriker.

Vid redigering har jag testat att läsa in hela manuset, kapitel för kapitel, via röstmemo. Det gav oväntat mycket. I redigeringsperioder läser jag också ofta igenom texten i mobilen på väg till eller från jobbet och skärmdumpar då avsnitt där jag vill ändra något (i 99 % av fallen minns jag vad jag tänkte när tog bilden – eller inbillar mig att jag minns). Sedan är Instagram, Facebook och Messenger väldigt viktiga för kontakt med författarvänner och för inspiration. Men för själva skrivandet räcker Word. Jag har köpt Scrivener, men ännu inte skrivit manus i, bara mappat idéer.

Hur ser din arbetsplats ut för ditt författande? Var brukar du sitta?

Jag skriver helst hemma när det är tyst. Jag har inget arbetsrum och inget skrivbord utan varierar mellan köksbord, ”bardisk”, fåtölj och soffa. Jag tänker att det är bättre att variera mellan flera olika dåliga arbetsställningar än att fastna i en.

Hur ser en typisk ”jobbdag” som författare ut för dig?

Jag har inte riktigt några typiska jobbdagar som författare än. Men mina drömdagar innehåller lugna morgnar, mjuka kläder, kannor med svart te, två eller tre intensiva skrivpass och träning utomhus mellan dem.

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?

Efter att ha stirrat på frågan i en kvart får jag väl acceptera att jag inte är proffs på att spara tid. Ett försök till svar ändå: Att samarbeta med fantastiska människor som inte är exakt som jag. Att fråga ”varför?” innan jag kastar mig in i ”vad?” eller ”hur?”. Och att inte prioritera bort träning i längre perioder för att jag är trött, stressad eller låg.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker?  (det berömda livspusslet – författa, jobba, privatliv)

I värsta fall genom att vakna klockan fyra på morgonen och rabbla igenom vad jag är rädd att missa. Det mer optimistiska svaret är elektronisk kalender med påminnelser. Och ett skapligt minne.

Vad lyssnar du på när du skriver? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Jag skrev råmanuset till Ordbrodösen när jag var föräldraledig. Våra tvillingar hade precis fyllt ett år och sov tre gånger per dag (synkat!). Jag använde varje sovpass till skrivpass och i fyra månader skrev jag nästan enbart till ljudet av småbarnsandning. När vi ett halvår senare skolade in dem på förskolan märkte jag hur tydligt jag förknippade det ljudet med skrivandet. Första vilan satt jag omgiven av ett dussin sovande småbarn och kroppen skrek efter datorn.

Men bortsett från det vill jag helst ha det helt tyst eller låg musik som verkligen passar känslan i det jag skriver.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du inte författar? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Jag tillhör dem som har batterier som behöver laddas både mycket och ofta. Så om jag har något sidoprojekt vid sidan av familj, jobb och skrivande så är det väl att försöka ladda batterier! Jag får energi av att umgås med människor jag tycker om och av löpning. Och kopplar bäst av genom att läsa.

Vad läser du just idag?

Vet inte än. Det är morgon och jag sitter i en bil på väg norrut. Överst i ryggsäcken ligger ”Never let me go” av Kazuo Ishiguro och en spänningsroman av Camilla Grebe som ska vara en veritabel pageturner enligt blurben på framsidan.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Oändliga val gör min hjärna helt blank av beslutsångest så jag sparar tid genom att svara den första jag kom att tänka på: Annica Wennström, som jag haft som lärare på Skrivarakademin, eftersom jag är så nyfiken på hur författare som skriver i par eller kollektiv arbetar.

Finansiera yrkeskriminella! (Eller åtminstone en bok om dem.)

För jättelänge sen så skrev jag en lång grej om att det är skurkarna som definierar hjältarna. Det är liksom därför Batman är bland de absolut bästa superfigurerna, trots att hans enda superkraft är hans bankkonto.

Några kanske är bekanta med novellantologierna ”13 svarta sagor”, där nu turen kommit till superskurkarna. Det finns en kickstarter som rullar nu tack vare Swedish Zombie, och förutom att det handlar om bad guys så är det lite för roliga författare som är med för att jag ska undvika att pytsa in lite bananer. Det borde ni också göra. Kolla länken vetja!

Recension – Fandom

fandom.jpgFörfattare: Anna Day

Beskrivning: ”Tänk om du kunde vara Katniss i Hungerspelen – på riktigt? Coolt, va? Fast sedan kommer du på att du ju inte kan skjuta med pil och båge eller klättra i träd som hon, och inte har hennes överlevnadskunskaper … För Violet och hennes kompisar är det inte Hungerspelen utan boken och filmen Galgdansen som gäller. De skriver fanfiction och håller på med cosplay, och under en fandomträff på Comic Con händer det ofattbara – Violet och hennes vänner transporteras till The Galgdansen på riktigt. Fem minuter senare har de orsakat hjältinnans död. Det blir upp till Violet att ta hennes plats, spela huvudrollen, förälska sig i hjälten och ta sig levande tillbaka till sin värld. Men berättelser har en tendens att få ett eget liv.”

Omdöme: Om den här boken getts ut i sin ursprungsform hade jag sågat den med Största Bästa Jättesågen. Den hade nämligen varit fullkomligt förfärlig. Sprängfylld med klichéer ovanpå klichéer och inte en enda unik idé så långt ögat kan se.

Som tur är kom någon på förlaget med den i det här fallet fullkomligt briljanta idén att lägga Inception-lightfilter över hela kalaset och helt plötsligt blir det en väldigt njutbar och trevlig liten sak istället. Det ska vi nog vara glada för.

Jag tror att min favoritpassage i hela boken kan få illustrera vad jag menar:

IMG_2582

Sånt tycker jag är roligt. Sån är jag.

Grejen är ju som sagt att huvudrollerna blir insugna i YA-boken ”Galgdansen” och om man läst och sett åtminstone en Hunger Games-film och läst en eller två andra liknande böcker som kom i kölvattnet efter att Suzanne Collins blev rik som ett troll, då vet man EXAKT vad ”Galgdansen” handlar om. Och det är det jag menar, det som gör att ”Fandom” funkar är det här metalagret där Anna Day både gosar med och sparkar genren i revbenen på samma gång. Det är underhållning och lite fanservice på samma gång.

Jag tycker ”Fandom” är charmig som tusan. Den har en humor och ton som tilltalar mig väldigt mycket, och jag blir faktiskt lite småsugen på att se färdigt Hunger Games-filmerna (vi kan prata om tjänstefelet att jag inte sett alla filmerna en annan gång, ok?) så gillar ni samma saker som jag så kan ni göra betydligt sämre val än att ägna ett par timmar åt den här.


Recensionsexemplar från B. Wahlströms.

Adlibris / Bokus

 

Katja Gilljam – Så jobbar jag

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

En, om inte DEN bästa, av mina vänner inom bloggvärlden är Katja Gilljam som ligger bakom bloggen Bokhuset. Det är få människor som jag litar på så pass mycket när det gäller smak och tyckande som Katja – säger hon att nåt är bra, då vet jag att jag kommer att gilla det, och tycker hon att nåt är skit, ja då kommer jag också att tycka samma sak. Det är en stor glädje att ha hittat nån att bolla tankar med på det här sättet, speciellt som jag aldrig nånsin träffat Katja IRL. Thank God for Facebook säger jag. Däremot har vi aldrig riktigt pratat om processen, att värka fram inlägg efter inlägg.

27495908_10155353219332817_755966126_nKatja, vad gör du på dagarna?

Jag jobbar på bank samt har mitt företag Lektörshuset.

Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta:

Spontant.

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Kaffe, min stationära dator, tangentbordet och mina skärmar ( måste ha två ). Appar och mobil i all ära men det är vid skrivbordet jag jobbar.

Hur ser din arbetsplats ut för det du gör med bloggen? Var brukar du sitta? (dvs sitter du hemma i nån lya i källaren, sovrummet…)

Eftersom både jag och maken jobbar en del hemifrån har vi en riktig arbetsplats hemma, med våra skrivbord mittemot varandra. Vi har jättestort vardagsrum så ena halvan är jobbdelen. Arbetsplats

Hur ser en typisk ”jobbdag” ut för dig?

Jag kliver upp och gör kaffe och internetar ( och får iväg barnen till skola osv ). När jag är på tredje koppen ( jättemuggen, som är särskriven till min dagliga fasa ) kaffe är jag redo att börja jobba. Oftast har jag bestämt mig kvällen före vad inlägget ska handla om, ibland har jag förberett med bilder och länkningar som ska finnas med. Sedan skriver jag inlägget, finslipar och publicerar det. Efter att jag gjort allt det där upptäcker jag oftast något stavfel ( trots tjugo kontroller ) så då får jag redigera lite till. Totalt tar det ungefär en timme, ibland två om det är en knepig recension, per inlägg.

Sedan går jag till mitt jobb på banken och på kvällen skriver jag sedan om inlägget lite ( recensioner ) och publicerar på Instagram.

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?

Att varva med kortare böcker eller noveller. Inte tänka på vad läsarna vill ha, utan vad du vill berätta. Det första av naturliga skäl, du kan få fler inlägg genom att läsa fler böcker och då är korta böcker perfekt mellan tegelstenarna.

Mitt andra tips är faktiskt nästan viktigare. Det låter så självklart men det är lätt att fastna i frågan, vill de verkligen läsa om det här, är det verkligen intressant osv. Och så skriver man om något annat än det man själv tänkte från början. Det blir inte bra, jag lovar. Det blir krystat och tillgjort när det inte känns roligt och det märks tydligare än man tror. Dessutom går det superfort att skriva roliga inlägg, så i slutändan sparar du tid.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker som bloggare? 

Inte alls? Eller jo, men väldigt ostrukturerat. Jag försöker ha speciella veckodagar till olika saker. Torsdagar var till exempel tänkt att ha som Gender Bender-dag, men pga recensionsdatum och ibland tidsbrist har det blivit lite si och så med fasta dagar. Jag försöker att inte stressa upp det, jag har trots allt världsherravälde över Bokhusets lilla värld.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Tvn står alltid på i bakgrunden. Jag kan däremot inte jobba med musik på eller poddar i örat.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du inte jobbar? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Jag är lektör i projektet Fantastikhjälpen där alla vi inblandade är med ideellt. Ett projekt jag känner mycket för.

Böcker, tv-serier och min familj är annars bästa avkopplingen ( kanske inte i den ordningen ). Och Dobby, vår hund som vi skaffade i april. I vår ska vi testa agility och spår med honom, så får vi se vad det blir av det hela.

Vad läser du just idag?

Dit du inte får gå av Emil Haskett.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Dig, Jonny Berg ( som har förlaget Swedish Zombie ) och Pia de Lerigon ( pga tusen intressanta järn i elden och jag fattar inte hur hon hinner ).

Recension – De dödas dolk

de-dodas-dolkFörfattare: Jenny Töredal

Beskrivning: ”Den dunkla natten dolde utsikten. Månen lös svagt över den cirkelformade avsatsen som ramades in av stora, kantiga stenar i svart lava. Jag såg två pålar med spetsade huvuden och svalde hårt. Måste få veta vems huvuden som var pålade. Det var därför jag var här. Mitt uppdrag var att vittna om det jag såg. Mot min vilja fortsatte jag framåt. Driven av ett inre tvång. Snittad människohud, tjockt, levrat blod. Flikiga slamsor längs med halsens kant. Vidöppna, döda ögon. Skrikande. Plågade. Ansiktsuttryck förvridna i dödsångest. Jag kräktes. Hulkade och kräktes igen. Kroppen skakade okontrollerat och benen bar mig inte. Jag sjönk ihop på marken och blev sittande. Nu visste jag vems huvuden som var pålade. En kuslig dröm blir inledningen på ett mörkt äventyr. Uråldrig magi måste väckas i kampen mot demonkungen Lord Onekr.”

Omdöme: Om man jämför omslagen till ”De dödas dolk” med den föregående boken ”Älvkorset” så vet jag vilket jag föredrar. Ge mig mörker och död framför vita pälsar och pilbågar vilken dag som helst. Därför är det inte så förvånande att jag tycker att Töredal lyft sig en hel del sen första boken. Berättandet är tightare och mer fokuserat (inte bara blodigare, men det uppskattar jag så klart) och framför allt är det inte lika många sekvenser som utspelar sig ”off camera” som i första boken. Det händer dock ett par gånger, speciellt i början av boken och det är fortfarande nåt jag inte riktigt gillar. Om en karaktär utsätts för något som sägs vara väldigt svårt och farligt, då vill jag vara med när det händer, inte få veta att ”jag somnade, och sen när jag vaknade så var allt bra”.

Jag har också lite funderingar kring det här med Amon Amarth dock. I Töredals bok så är det skådeplatsen för en stor del av de viktigare händelserna i boken, och det är inget fel i det. Men det är det även i ”Sagan om Ringen”, eftersom Amon Amarth är ett av namnen på Mount Doom eller Domedagsberget (och dessutom är det även ett metalband som tagit sitt namn från Tolkien). Det är lite samma grej som Lovisa Wistrand gjort med Gorgoroth i sin ”Drakviskaren”, men här är det nästan ännu mer centralt än i hennes bok. Jag gillar normalt sett namedroppande, men jag är inte riktigt säker på att jag gillar det i de här fallen. Det är en sak att modern fantasy är skyldig Tolkien väldigt mycket, men jag funderar lite på om det kanske är att gå ett steg för långt när man gör så här? Å andra sidan så vet jag att Töredal sympatiskt nog gillar metal så kanske är namnet bara en hyllning till bandet utan att hon känt till kopplingen till Tolkien och då är det mer en olycklig omständighet, men ändå.

Anyhow, ”De dödas dolk” är en bok som trots ovanstående tilltalar mig mer än den första boken (den har dock en del väldigt bra poänger den också), så gillade man ”Älvkorset” så kan man med fördel ge sig på den här. ”De dödas dolk” är lite vassare på alla punkter och visar på en positiv utveckling i Töredals författarskap, men lämnar ändå plats för ytterligare förbättring.

Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

 

 

 

Elin Tell – så jobbar jag

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

Elin Tell är nog mer känd under namnet Tickmick och gör nåt så spännande som att hon både skriver på sin blogg med samma namn men också regelbundet postar YouTube-videos med topplistor, wrap ups, unboxings, dvs sånt som jag personligen är urusel på att posta själv. Jag skulle dessutom aldrig klara av att göra videos. Jag har definitivt inte scenskräck, jag har både spelat i band och har regelbundet både undervisning och föreläsningar av olika slag och älskar det, men videos är nåt som känns riktigt läskigt. Elin är alltså betydligt tuffare än vad jag är – och dessutom vansinnigt bra på det hon gör!

DSCN3564Elin, vad gör du på dagarna?

Jag studerar på universitet till förskollärare, men jag har endast en hemtenta kvar att skriva sedan blir det dags för examen 19 januari. Jag jobbar för tillfället även som timvikarie på diverse förskolor. (Med andra ord är Elin nu klar med sin utbildning, det har jag sett på instagram. Hurra! /David)

 
Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta:
Produktivt.
Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?
Jag behöver definitivt ha mitt redigeringsprogram Wondershare Filmora, vilket jag använder när jag skall redigera mina videos, jag fastnade för just det programmet då det var så enkelt att förstå hur allting skulle göras och för att det var smidigt att föra in bilder i ett redan bestående videoklipp. Jag skulle inte heller kunna leva utan min läsplatta, då det helt klart är det bästa inköp jag gjort så här långt i livet. Den läser jag jämnt på när jag åker längre sträckor i bil. Jag är dessutom väldigt beroende av min dator då jag verkligen avskyr att blogga från mobilen/surfplattan, då jag tycker att det är så jobbigt när allt är så smått osv. Och därtill så redigerar jag bara mina videos på datorn, så den är helt klart ett måste här i livet.
Hur ser din arbetsplats ut för det du gör med bloggen? Var brukar du sitta?
Jag har ingen specifik arbetsplats, utan det kan varieras från dag till dag. Jag brukar vara som mest produktiv med blogg och booktube-grejer när jag sitter i min säng, då det är ett av de få ställena jag får arbeta ifred utan att katten stör mig, vilket hon gör om jag försöker jobba sittandes vid till exempel skrivbordet.
Hur ser en typisk ”jobbdag” ut för dig?
De ser väldigt olika ut från dag till dag, vad det är som behövs göras. Men jag brukar börja med att kolla igenom min veckoplanerare för att ta reda på vad det är jag måste få gjort under veckan. På framför allt lördagar och måndagar brukar jag försöka hinna spela in veckans videos, då det är tidsödande att ställa i ordning tripoden och fixa med diverse inställningar och ta fram, samt städa bort de aktuella böckerna osv. Sen så brukar jag försöka hinna skriva ca. 2 blogginlägg per dag, ibland för att båda inläggen skall upp samma dag, ibland för att ett utav dem skall schemaläggas till dagen därpå.
Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?
Min bästa idé var helt klart att skaffa en veckoplanerare, jag planerar numera flera veckor i förväg, jag får upp inlägg/videos som planerat och jag har lättare att komma ihåg vad det är för nåt jag faktiskt vill få upp på de olika ställena. Samt att det blir tydligare för mig själv huruvida vissa videos också skall läggas upp på bloggen och hur jag isåfall skall kunna väva in dem i mitt vanliga ”bloggschema”.
Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker som bloggare? 
Jag köpte en veckoplanerare i pappersformat, som jag använder för att få en tydlig överblick över alla veckor och vad jag har tänkt att göra när det kommer till bokbloggen och min booktube-kanal. Där skriver jag upp vad jag kallar de olika inläggen/videosarna. Som till exempel Book haul, en specifik boktagg osv. Och sedan har jag även diverse olika skrivhäften där jag lite mer specifikt skriver upp vilka böcker som skall nämnas i vilken video osv.
Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar?
Det varierar från gång till gång, men när jag bloggar så brukar jag antingen lyssna på musik, eller en ljudbok, men ibland så brukar jag även prata med min bokbloggande kompis Jamie. Men när jag redigerar videos så brukar jag inte ha något annat igång, för då är det lätt att man missar detaljer som man hade velat klippa bort.
Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du inte jobbar med bloggen? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?
Jag läser varje dag för att hålla igång med det, och det är naturligtvis en förutsättning att jag gör det för att kunna driva en bokblogg och en booktube-kanal. Men utöver det så brukar jag sticka iväg till gymmet, eller så umgås jag med vänner och min pojkvän. Jag brukar även spendera väldigt mycket tid varje vecka till att prata med min kompis Jamie som också är bokbloggare, vi brukar kompisläsa diverse böcker tillsammans, prata om böcker, bloggande och livet i allmänhet, något som är väldigt roligt men även motiverande när det kommer till såväl bloggen och booktube. Vi bollar mycket idéer och tankar med varandra, vilket underlättar framför allt när det kommer till att hitta på nya video-idéer.
När det kommer till just intressen så gillar jag att virka amigurumis (typ som små figurer), men det är något som har fått stått tillbaka de senaste åren då läsandet, bloggandet och booktube tagit upp för mycket tid för att jag skall hinna med även det så som dagsläget ser ut. Men jag har diverse böcker med olika mönster som man kan göra och jag har även flera lådor ståendes med jättemånga amigurumis i, så det var ett stort intresse i flera år, men just nu gör jag inga figurer då tiden inte riktigt räcker till.
Vad läser du just idag?
Jag har för vana att läsa flera böcker samtidigt, så för nuvarande läser jag ”The Language of Thorns” av Leigh Bardugo och ”The Hammer of Thor” av Rick Riordan.
Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?
Min bokbloggande kompis Jamie från http://bokugglor.blogspot.se/

Ensam är stark (ibland)

Vi är många som älskar serier. Helst långa, tjocka EPISKA utdragna serier i så många volymer att de kräver ett eget hyllplan i Billy-hyllan. Ja G.R.R.R.R.R.R.R.R.R. Martin och Brandon Sanderson, jag tittar lite extra på er. ”Är det inte en trilogi är det inte på riktigt”.

Men skulle jag bara sitta och läsa sånt så skulle det här bli Sveriges absolut tråkigaste bokblogg (nu är väl oarya.se bara trea från slutet eller nåt, hehe). Nåt roligare ska ni väl ha än att få veta att jag är inne på volym 7 i serie X. Istället vill jag lyfta lite trevliga singlar! Vissa recensioner jag länkar är så gamla att jag nästan glömt att jag skrivit dem. Det finns så klart ännu fler, t ex favoriter som Christina Lindström och Anna Ahlund, men här kommer ett gäng andra författare:

Först några jag inte läst, så kan vi ta de jag redan varit och pillat på sen, ok?

The Hate U Give” av Angie Thomas – den här är en sån jag faktiskt måste läsa ganska snart. Jag skäms lite över att jag inte redan gjort det.

the-hate-u-give.jpg

Kärlek, hat och andra filter” av Samira Ahmed – Lavender Lit kommer att släppa den här under våren, och den ska jag absolut ge mig på.

karlek-hat-och-andra-filter

Döden är inget skämt” av Karl Modig – Det jag hört om den här har varit väldigt lovande.

doden-ar-inget-skamt

Och såna jag läst och fortfarande tycker att ni ska läsa om ni inte redan gjort det:

Jag ger dig solen” av Jandy Nelson – Alltså, det är inget snack. Den här, ojojoj.

jag-ger-dig-solen

Oktober är den kallaste månaden” av Christoffer Carlsson – den här är så underskattad och så bra.

oktober-ar-den-kallaste-manaden

 

Tell me three things” av Julie Buxbaum – som en varm kopp te, myspys hela vägen.

tell-me-three-things

Och så en bok som ni ska hålla er så långt ifrån som det bara går:

Black Ice” – av Becca Fitzpatrick.

black_ice-fitzpatrick_becca-30390637-1685325770-frntl

 

Det här kommer att bli så himla bra!

Den tuffaste Kickstartern på länge lär ändå vara skräckantologin ”Varsel i mörkret”. Jag är så lättköpt att jag går igång på att boken trycks i 666 exemplar, men om det inte räcker som argument så handlar det alltså om noveller av såna som Stephen King, Edgar Allan Poe och Clive Barker. Det är väl hyggligt nog? Men nej, det tyckte inte Apart förlag, Lilja’s Library och Swedish Zombie. Därför rekryterades en riktigt jäkla dream team till författare för att översätta, eller vad sägs om Helena Dahlgren, Johannes Pinter, Boel Bermann, Madeleine Bäck, E.P. Uggla med flera. Visst är det galet?

Kickstartern ska dra igång i april, och mer info hittar ni på http://shininginthedarkanthology.com/se/

Recension – Allt det vackra är inte förstört

allt-det-vackra-ar-inte-forstortFörfattare: Danielle Younge-Ullman

Beskrivning: ”Som barn reste Ingrid över hela Europa tillsammans med sin mamma, operasångerskan Margot-Sophia. Men när den talangfulla sångerskan förstör sina stämband får karriären ett abrupt slut. I ett försök att gå vidare flyttar Ingrid och hennes mamma hem till Kanada igen, och skapar sig ett vanligt, normalt liv. Men minnet av det som gått förlorat är smärtsamt närvarande och Ingrid saknar musiken så att hon går sönder. Hon lovar sin mamma att hon ska delta i ett överlevnadsläger ute i Kanadas vildmark, för att bevisa att hon är mogen nog att på egen hand flytta till London för att plugga musik. Men allt är inte som det verkar och Ingrid måste räkna ut varför hon egentligen är på lägret, och den egentliga orsaken till att musiken försvann ur deras liv.”

Omdöme:  ”Allt det vackra är inte förstört” är till synes en ganska enkel bok. Ingrid är på vildmarksläger och ska överleva tre veckor i fullkomlig vildmark tillsammans med ett gäng andra ungdomar av mer eller mindre sympatiskt slag för att få lov att flytta utomlands och plugga musik. Så är nuläget. En ganska enkel och rak ramberättele, eller hur? Vi snackar myggbett, forsränning, ständigt vara blöt och skitig och vara tvungen att spara sitt använda toapapper i en påse i ryggsäcken för att ”inte lämna nåt avtryck i skogen” som ledarna säger. Hur gör Ingrid för att hantera det? Bitande sarkasm och brevskrivande hem till mamma. Det hade räckt rätt långt som berättelse egentligen.

Men samtidigt berättas också om Ingrids uppväxt komplicerade uppväxt i tillbakablickar, och på ett tredje plan gör Ingrid också en inre resa som handlar om insikt, förståelse och försoning, både när det gäller sig själv, men framför allt med Ingrids mamma som har tillräckligt med eget emotionellt bagage att det skulle kunna fylla en hangar.

Det är alla olika lager som gör helheten i ”Allt det vackra…”. Younge-Ullman lyckas med att balansera de olika delarna elegant trots, men kanske också på grund av, att det är tunga och svåra ämnen som tacklas. Det är inga småsaker direkt. Vi pratar framför allt om att växa upp och tvingas bli sin förälders förälder, att tacka en närståendes depression. Vi pratar också om att leva en sorts liv och sedan se det ryckas bort ifrån en och anpassa sig till ett helt annat, långt mindre glamoröst liv. Hade det här varit en film så hade den tidiga barndomen sett ut som en Baz Luhrmann-film och sen tvärvända till bilder av en förort där färg är förbjuden.

Längs vägen växer vår förståelse och även sympati för både Ingrid och hennes mamma. De, precis som nästan alla andra karaktärer (det finns två undantag, I’ll get to it, vänta bara) blir väldigt komplexa och och levande. Det finns liksom en botten i dem som känns genuin och trovärdig. Ja, förutom Ingrids kärleksintressen då, som jag inte begriper nånting av och som jag känner att Younge-Ullman inte riktigt lyckats så väl med. Framför allt hade jag önskat att jag fått förstå lite bättre varför Ingrid är attraherad av nån av herrarna. Det känns lite för enkelt att säga ”jo, men i tonåren räcker utseendet” när allting annat är så väl underbyggt. Jag kan absolut köpa fysisk attraktion, men när det ställs i kontrast till de annars så starka karaktärsbyggena så sticker det ut lite onödigt.

Men det är också det enda lilla smolket i bägaren. I övrigt är ”Allt det vackra…” en mycket välskriven och elegant roman om att växa genom prövningar och om förlåtelse.

Lavender Lit har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

 

Sofia Ejheden – Så jobbar jag

sofia_2

Fotograf: Sofia Åkerstedt Rosendah

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

Ett av mina absoluta favoritförlag i Sverige är Lavender Lit. De har släppt några av de mest intressanta ungdomsböckerna och har en lika bra fingertoppskänsla när det gäller både form som innehåll. Sofia Ejheden är förläggaren bakom kulisserna och jag undrar så klart hur en sån person lyckas. Och vad gör man egentligen som förläggare?

Sofia, vad gör du egentligen på dagarna?

När man driver ett litet förlag består arbetet oftast av en mängd skilda saker. Jag är förläggare på både Southside Stories (som är vårt huvudförlag) och Lavender Lit (som är vårt systerförlag), vilket innebär att jag tillsammans med vd väljer vilka böcker vi ska ge ut. Jag sköter även redaktion och produktion: upprättar tidsplaner, ser till att böckerna får omslag, översättare, redaktör och korrekturläsare, och skickar dem slutligen till tryck. På Lavender Lit jobbar jag även med pr och försäljning.

Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta:

Passionerat!

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Post-its och baksidan av gamla utskrifter (att skriva att göra-listor på), InDesign, Instagram, mejlen – både på datorn och i telefonen.

Hur ser din arbetsplats ut?

Vi är fyra personer på förlaget som alla sitter i samma rum. Jag sitter mittemot Southside Stories pr-ansvariga, och på vårt bord brukar det alltid ligga minst två bokhögar samt massor av post-its och att göra-listor.

Hur ser en typisk jobbdag ut för dig?

Jag brukar börja dagen med att kolla Instagram och planera dagens eventuella inlägg. Jag bläddrar igenom flödet, svarar på kommentarer och blir superglad om någon har lagt upp en bild på någon av våra böcker. Jag älskar verkligen bookstagram och alla vackra bilder som läggs upp! Folk är så fantastiskt kreativa.

Sedan är det dags att börja beta av mejlhögen – sådant som kan ha kommit in under natten från t ex USA, och sådant som jag inte hunnit svara på tidigare. (Drömmen vore att någon gång komma ner till den åtråvärda nollan i inkorgen, minns inte ens när det hände senast …)

Så här i början av året är det mycket fokus på att få iväg de sista vårböckerna till tryck, så tillsammans med redaktör, korrekturläsare och formgivare gör jag klart manus, inlagor och omslag. Ibland redigerar jag och sätter inlagorna själv. Jag älskar att jobba i InDesign, det är världens bästa program.

Men jag planerar även för kommande säsonger, som sommaren, hösten och året 2019. Idag har jag lagt ut omslags- och översättningsuppdrag för ett gäng kommande böcker.

Häromdagen släpptes vårens första Lavenderbok, Till alla killar jag har gillat av Jenny Han, så det har blivit mycket fokus på pr- och säljinsatser, läs- och recensionsutskick, förberedelser och sedan utskick av vår ganska nystartade bokbox I LAV LIT (tänk typ OwlCrate, med bok och ett antal bokrelaterade överraskningar).

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?

Jag är en mästare på att öppna lådor! Ibland ser jag unboxingvideor där folk försöker klippa upp tejpade lådor. Nej nej. Veckla ut saxen och använd den som en kniv. Tre snabba drag: rakt över och sedan på sidorna, och det är klart! Går på tre sekunder. (Min familj hade en livsmedelsbutik när jag var liten, så jag har öppnat en väldans massa lådor i mina dar …)

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker som förläggare? Det måste ju finnas tusen saker att göra?

Jag använder som sagt baksidan av gamla utskrifter att skriva att göra-listor på. Men jag har också börjat mejla mig själv – svinbra grej när man kommer på saker i sängen och inte har papper och penna i närheten.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Musik, alltid musik. Lyssnar mycket på amerikansk country just nu, men också på svenska band som Kite och Kent. Om jag gör något som kräver fullständig koncentration (t ex när jag jobbar med redigering, översättning eller korrektur) måste jag dock ha lugn musik på annat språk än svenska. Gärna franska.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du inte jobbar? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Tv-serier, helt klart! Bästa jag har sett den senaste tiden är nog Younger (om förlagsbranschen i NYC) och westernserien Godless.

Vad läser du just idag?

Ett YA-manus från USA som känns väldigt lovande.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Jenny Zunko, som tidigare var pr- och kommunikationsansvarig på B. Wahlströms och som nu är content manager på Storytel.

Smålit, den lokalproducerade litteraturfestivalen

smalit_bildspel_rost-1Nästa helg är det dags igen för Smålit, litteraturfestivalen som äger rum här i Jönköping, men även i Nässjö och Värnamo. Det som är mest intressant ur mitt perspektiv är så klart det som handlar om ungdomslitteratur, och där finns faktiskt ett trevligt program, framför allt när det gäller vad som händer här i Jönköping.

Höjdpunkter där är bland annat:

13.00-13.30 Gränsöverskridande fantastik
Hur kan litteraturen krossa gränser? Vilka konventioner är intressanta att bryta mot? Vilken roll spelar den svenska fantastiken i samhällsdebatten? Ett samtal mellan författarna och förläggarna Eva Holmquist, Lupina Ojala, Elin Holmerin, Ewa Broberg och Sten Rosendahl.

13.30-14.20 Öppen bokcirkel: Norra Latin
Vi sitter ner tillsammans med författaren Sara Bergmark Elfgren och diskuterar hennes urban fantasy-roman Norra Latin. Bokcirkeln är öppen för alla intresserade, kom och delta i diskussionen eller bara lyssna! Samtalsledare: Maria Friedner, journalist

15.00-15.20 Bokdesign
Nicola Yoons böcker kallas också ”böckerna med de snygga omslagen”. Visste du att det är Stina Wirsén som designat dem? Hur går processen med bokdesign till? Vad är klurigt? Vad är lätt? Stina Wirsén visar bilder och berättar.

15.30-15.50 #Poesi
Anna Kristiansson, som har kontot @Bokpoesi, och Sandra Beijer, bloggare och författare, pratar poesi som Instagramfenomen och tipsar om konton att följa. Nellie Fredriksson håller i samtalet.

Förutom detta så finns även en bokmässa där bland annat Ordspira Förlag, Undrentide med flera ställer ut.

Jag kanske tittar in en sväng, ser ni mig så säg gärna hej! Jag kommer  i så fall att skylta med loggan på nåt sätt så att det går att hitta mig.

 

 

TVÄRSTOPP i Röda rummet!

Ok, så jag kan erkänna det direkt. Jag har aldrig läst ”Röda rummet” av August Strindberg. Så i mellandagarna innan jobbet brakade lös igen och jag var mellan böcker (det är väl det mellandagarna avser?) tänkte jag att ”Jo, men nu gör vi ett försök. Det är ju en klassiker av rang, det sägs att man bör ha läst den som svensk medborgare, klassiker, litterär kanon blablabla”. Så jag tankade ner boken, den finns t o m gratis i iBooks, och började. Och maken till tvärstopp har jag nog aldrig råkat ut för tidigare. ”Att paddla kanot i gröt” är en underdrift. Det är förvisso vackert och målande men det är en meningsbyggnad och ett tempo som gör att jag måste ta Clarityn och injicera energidrycker med dropp för att överleva. Ni vet hur den börjar va?

”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal – och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.”

Och så håller det på i några stycken till. Som sagt, målande etc. Men sen kommer lite dialog:

”Herr Struve drog ut den högra polisongen, tryckte varsamt ner hatten och tackade för bjudningen, men var orolig.

– För det första, måste jag bedja er icke vidare titulera mig häradshövding, upptog den unge herren samtalet, ty det har jag aldrig varit, utan endast extra ordinarie notarie, och detta senare har jag med i dag upphört att vara och är endast Herr Falk.

– Vad för slag?

Herr Struve såg ut som om han förlorat en fin bekantskap, men förblev godmodig.

– Ni som är en man med liberala idéer …

Herr Struve försökte begära ordet för att utveckla sig, men Falk fortfor.

– I er egenskap av medarbetare i den frisinnade Rödluvan är det som jag sökt er.

– För all del, jag är en så obetydlig medarbetare …

– Jag har läst era ljungande artiklar i arbetarfrågan, och i alla andra frågor som ligga oss om hjärtat. Vi räkna nu vårt Anno III, med romerska siffror, ty det är nu tredje året som den nya representationen sammanträder och vi skola snart se våra förhoppningar förverkligade. Jag har läst era förträffliga biografier i Bondevännen över de ledande politiska männen, männen från folket, som slutligen fått framföra vad de så länge burit tungt på sina sinnen; ni är en framåtskridandets man och jag högaktar er!

Struve, vars blick slocknat i stället för att tändas vid det eldiga talet mottog med nöje det åskledande anbudet och grep med iver ordet!

– Jag får säga, att det är med en verklig glädje jag hör ett erkännande från en ung och, jag må säga det, utmärkt person som häradshövdingen, men å andra sidan, varför skola vi tala om saker som äro av alltför allvarlig, för att icke säga sorglig natur, här, då vi äro ute i naturens sköte, här på vårens första dag, då allting står i sin knoppning och solen sprider sin värme i hela naturen; låt oss vara sorglösa och dricka vårt glas i frid.

– Förlåt, men jag tror att jag är äldre student – och – vågar – kanske därför föreslå …

Falk vilken gått ut som en flinta för att söka stål kände att han huggit i trä. Han mottog anbudet utan någon värme. Och där suto nu de nya bröderna och hade intet att säga varann, annat än den missräkning som deras ansikten sade.

– Jag nämnde nyss för bror, upptog Falk samtalet, att jag i dag brutit med mitt förra och övergivit ämbetsmannabanan; nu vill jag blott tillägga att jag ämnar bli litteratör!

– Litteratör! Åh, kors, varför det då! Men det är ju synd.

– Det är icke synd; men nu har jag att fråga om bror vet vart jag skall gå för att få något arbete!”

Jag kollade lite, och jag behöver i runda slängar dubbelt så lång tid per sida för att läsa herr Strindberg jämfört med min vanliga läshastighet. Paddel + kanot + gröt som sagt.

Med andra ord får den här boken allt vänta lite till innan jag avverkat den.

Recension – The End Of The F***ing World

MV5BMzhhMTczMDQtNWE0Yy00OTJiLTlmYjgtNWU1MmVkYTVlYWVhXkEyXkFqcGdeQXVyNjEwNTM2Mzc@._V1_SY1000_CR0,0,675,1000_AL_Det är inte så ofta som jag ger mig på tv-serier här, och definitivt inte hela säsonger, men nu är det alltså dags. Serien är alltså den brittiska serien ”The End Of The F***ing World” och som finns tillgänglig på Netflix. Jag tvivlar starkt på att den dyker upp på nån av de svenska kanalerna så i nuläget är streamingtjänsten det bästa alternativet.

Och den här serien är en jäkla åktur i åtta avsnitt som alla är runt 20 minuter långa. Storyn är till en början rätt enkel. James tror att han är en psykopat och har kommit så pass långt att han vill prova att ha ihjäl en människa efter att ha haft ihjäl en massa dur sedan han var runt nio. I skolan träffar han Alyssa och tänker att ”jo, men hon… den nackar vi” och börjar dejta henne. I trailern ser ni deras allra första möte: ”I’ve seen you skating, you’re shit”. ”Fuck off.” Om inte det är början på en fantastisk romans, då vet jag inte. Sen blir det naturligtvis mer komplicerat än så.

Det är en serie som jag varmt rekommenderar. Den är stundtals gapskrattsrolig, och ibland fastnar skrattet i halsen. Den är söt och romantisk och samtidigt helt vansinnig och blodig. Mina tankar går till nån sorts road-movie som blandar ”True Romance” med ”Ghost Town”.

Rent estetiskt skriker det indie-film hela vägen. Det är ett bildspråk och en färgskala som känns Storbritannien med sina urblekta bruna och rostfärgade toner.

Det jag fastnar speciellt för i serien är hur två karaktärer som är så pass osympatiska ändå kan bli så fascinerande. I slutändan vill hjärtat att de ska leva lyckliga även om hjärnan förstår att det är helt omöjligt. Det finns bara ett möjligt slut och det kan aldrig vara ett sagoslut.

Det som framför allt lyser upp är skådespelarna Alex Lawther och Jessica Darden som lyckas så väl med sina karaktärer. De får dem att kännas mänskliga och sympatiska trots att de egentligen är fullkomligt odrägliga på var sitt sätt.

Ni måste titta på den här, om inte annat så att jag får nån att diskutera slutet med!

 

Recension – Norra Latin

norra-latinFörfattare: Sara Bergmark Elfgren

Beskrivning: ”Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever olika liv. Tamar har lämnat både familj och vänner och flyttat till en ny stad. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men den anrika byggnaden döljer många hemligheter. En tragedi som sägs ha inträffat i aulan när skolan var pojkläroverk, har förvandlats till en vandringssägen. Vad är sanning och vad är myt? Och vad väntar i skuggorna på Norra Latin?”

Omdöme: ”Norra Latin” kan ha varit 2017 års mest efterlängtade ungdomsbok i Sverige, åtminstone om man ser till hur många som läst den och på nåt sätt uttalat sig om den i sociala medier. Nu senast såg jag att Kulturkollo konfererat om den, så frågan är vad jag kan tillföra till diskussionen?

Vi kan väl kanske prata om att Sara uppenbart blivit en riktigt vass författare rent tekniskt? Det har jag inte sett så många andra prata om i alla fall. Det finns nåt i ”Norra Latin” som visar på en författare som med väldigt små medel får nåt väldigt svårt att verka enkelt. Jag tänker till exempel mycket på just hur hon får de olika berättarrösterna att verkligen kännas som olika personligheter. För mig är det aldrig nån tvekan om vems kapitel jag läser även om jag hoppar över kapitelrubrikerna. Jag känner i texten om det är Tamar eller Clea som berättar, och det har inte bara med deras respektive berättelsebågar, utan det märks i de olika nyanserna i språket. Den aspekten av ”Norra Latin” imponerar enormt på mig eftersom det gör så väl.

Jag fascineras också över hur ”just nu” den är samtidigt som boken ändå kommer att kännas tidlös eftersom Sara skickligt undviker att vara för detaljerad. Man brukar prata om att det är detaljerna som gör skillnad, men det finns nåt väldigt klokt att inte gräva ner sig för mycket också. Det säger sig självt att det är betydligt smartare att säga ”mobil” än ”iPhone 8”, men det är så klart lätt och vanligt förekommande att trycka dit samtidsmarkörer som tyvärr alltför snabbt övergår till dåtidsmarkörer istället.

Sen måste jag ju säga att jag är väldigt glad över just ”En midsommarnattsdröm”. Det är nåt med den pjäsen som alltid kittlat mig lite extra, och att blanda in en trickster som Puck och en magisk mask och grejer är verkligen nåt som tilltalar mig. Jag har ju tidigare pratat om hur mycket jag tycker om episoden i Neil Gaimans ”Sandman”, mer specifikt från ”Dream Country”, där det berättas om uruppförandet av pjäsen och det gjorde mig väldigt glad att se att pjäsen dök upp även här.

Det jag däremot inte riktigt tar med mig är nån större skräckkänsla. Förvisso är det en spökhistoria i grunden, men som vanligt är det alltid människorna som är det riktigt obehagliga, vilket inte minst syns i de stycken där kändiskult och den genialiska kulturmannen som kommer undan med allt diskuteras. Där snackar vi läskiga grejer på riktigt.

Dessutom är det inte alls uppenbart för mig vad nästa bok i serien kommer att handla om. ”Norra Latin” i sig är en så komplett läsupplevelse att jag kände mig helnöjd när jag slog ihop boken. Om jag får spekulera och önska så hoppas jag på att uppföljaren helt byter huvudrollsinnehavare och att det bara är läroverket i sig som är den gemensamma nämnaren och att Clea och Tamar bara har biroller. Lite samma koncept som i en viss norsk TV-serie… Det ska bli väldigt spännande att se vart det här tar vägen härnäst.

Adlibris / Bokus

Adlibris / Bokus

Siri Dahlberg – så jobbar jag

unnamed (3)”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

Siri Dahlberg skriver på bloggen Sizzen och är kanske exakt en sån person som ska blogga om YA. Hon är på alla sätt raka motsatsen till mig på nästan exakt alla sätt och just därför superintressant att intervjua. Glöm inte att kolla in hennes blogg!

Siri, vad gör du på dagarna?

På dagarna jobbar jag med att packa varor på mathem vilket är i princip det enda jag gör.

Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta?

målmedvetet och spontant

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Instagram, snapchat och kameran i min mobil.

Hur ser din arbetsplats ut? Var brukar du sitta?

Som sagt så är jag en sån där spontan typ så det varierar en hel del. Men mest bloggar jag från datorn eftersom det är enklast, men kan även blogga från mobilen då och då. Men alla recensioner skrivs från datorn.

Hur ser en typisk dag ut för dig?

Varje dag ser väldigt lika ut på jobbet, jag plockar varor eller frukt, kan även hända att jag får stå i orderstart vilket betyder att man får öppna påsar, lägga på nya lådor på vagnarna och skriva ut adresser till folk som har beställt mat från mathem.

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?

Jag har inget riktigt lifehack på jobbet.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker med bloggen och läsningen?

Brukar använda mig av goodreads mesta dels annars har jag allt i huvudet och sen brukar jag aldrig följa om jag har något planerat (som ex en tbr osv) det blir aldrig att jag läser något från den planerade högen utan jag läser något annat.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Tyvärr får man inte lyssna på musik på mitt jobb eller ens använda mobilen. Rätt förståeligt att man inte får lyssna på musik eftersom det inte skulle gå pga man har redan en voicer som man talar med. Annars hade jag 1000% lyssnat på musik, musik är den del av mig. Lyssnar 24/7 på musik utöver när jag jobbar

Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du inte jobbar? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Sova ,sova & sova! lol nej men brukar kolla på youtube en stor del av mitt liv, även träna på gym och simma ibland för att orka mer. Och läsa ofc!

Vad läser du just idag?

Jag läste precis ut idag ”Fire blood” av Elly Blake.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Jag skulle vilja ställa dessa frågor till Anna på boktycke, Petra på petrasbokblogg, Jamie på @bokugglor och Jennifer på @svenskabooktuber_

 

H.P. Lovecraft, Acke och Sabrina, vilken trio!

Jag har flera gånger här tjatat om tv-serien ”Riverdale” som alltså är en lite uppdaterad noirversion av serietidningen Acke. Nu ska det sägas att jag har missat rätt mycket av säson två men det kommer. Jag har en ny idé om att jag bara ska se en tv-serie i taget och bingea istället, så jag är helt enkelt inte där än. Hursomhelst – Bokhuset påminde mig för nån vecka sedan om Oskar Källners H.P. Lovecraft-översättningar som jag måste ta och kolla upp, men då kom jag att tänka på lite andra saker också – så funkar jag. Och det jag tänkte på var den här fantastiska bilden från just ”Riverdale”:

Riverdale-Lovecraft-Crate-1

Titta! ”Miskatonic University via H.P. Lovecraft”! Miskatonic University är ju en del av Lovecrafts skräckuniversum så det här är ju jätteintressant. Ligger Riverdale i en Lovecraft-inspirerad värld? Det blir extra spännande eftersom Netflix ska reboota ”Sabrina – Teenage Witch” som några av oss sett för länge sen (ni vet, den med en svart robotkatt och allmänt usla skämt) och Sabrina har i serieform faktiskt varit knädjupt nere i Lovecraftträsket. Case in point:

Afterlife-With-Archie-Cthulhu-Sabrina

Bilden är från serietidningen ”Afterlife with Archie” som skrivits av ingen mindre än showrunnern för BÅDE ”Riverdale” och ”Chilling adventures of Sabrina”: Roberto Aguirre-Sacasa. Ser ni hur allt det här börja hänga ihop? Och lådan, den skulle skickas till Greendale, dvs Sabrinas hemstad.

S-P-O-O-K-Y. Men jag är väldigt nyfiken på hur det här fortlöper.

OArYA hjärta De ögondöda!

”De ögondöda” är nåt tämligen unikt, åtminstone i Sverige vad jag vet. Det är en skräckföljetong som man kan följa på instagram och twitter och som skrivs av Mårten Dahlrot och Jimmy Berestål. Det är namn som tidigare varit okända för mig, men nu är jag en stor fan. De har för övrigt haft en del spännande gästförfattare så som Anders Fager och Kristina Hård.

Jag är alldeles till mig i trasorna, jag älskar verkligen det här. Det finns en fantastiskt makaber obehagkänsla som genomsyrar alltihop och jag har inte nog med bra grejer att säga om det. Det är ett pågående projekt som jag följer med stort intresse och det borde ni som gillar skräck också göra.

Jag tycker att det är lättast att läsa via https://deogondoda.wordpress.com/ för att komma ikapp, men sen kanske man ska gå över till insta.

Capture

 

Recension – Kartor för förälskade och andra vilsna

karta-for-foralskade-andra-vilsnaFörfattare: Johanna Lindbäck

Beskrivning: ”Julia är på väg till familjens lantställe. Vännerna Karin och Astrid, däremot, sitter inte i en stuga. De dricker smoothies på Mallorca. Är de ens hennes vänner längre? Nu när Julia råkade bli ihop med Isak som Karin hade span på först. Sommaren i stugan gör inte livet mer okomplicerat eftersom Rasmus dyker upp. Rasmus som tecknar och läser samma böcker som Julia. Kort sagt, en helt annan typ än Isak. Mötet mellan Julia och Rasmus blir början på en sommar där de båda tvingas fatta livsavgörande beslut om vem de vill vara och vad de vill bli.”

Omdöme: Ett klockrent sätt att ta sig in på min radar är att döpa sin bok till nåt löjligt långt. Vill man dessutom spetsa det ytterligare ser man till att ge ut boken på Gilla. Ett tredje är att vara ena halvan av ”Bladen brinner”-podden. Och slutligen, när människor man vet har bra smak rekommenderar den, då lyssnar jag.

Det var alltså mer en tidsfråga än nåt annat innan den här hamnade i påsen hem från biblioteket. Och vet ni?

Jag läste ut den på en dag. Ni anar inte hur sällan det händer.

Egentligen är det en extremt händelselös bok. Julia och Rasmus är på en ö. En katt rymmer. Det fikas lite. Det ritas. Man åker in till stan. Åker ut till ön. Dagarna går och sen får man åka hem från sommarstället.

Och ändå så händer så himla mycket.

Det är en kopiöst fin och söt bok om tonårsförälskelse och Julia och Rasmus är så sympatiska i sin förälskelse att hjärtat smälter som mjukglass i solen. Speciellt så tycker jag om greppet att skildra det ur bådas perspektiv och jag måste naturligtvis lyfta fram Rasmus lite extra. Han är ett himla bra exempel på en kille som inte alltid får lov att vara huvudperson annars och han är så lätt att relatera till. Jag är ju en sucker när det gäller bra skildringar av killars känsloliv och jag blir så glad av hur Lindbäck ömsint skildrar hur han känner inombords. Älskar pojkvaskern!

Mitt största problem med boken är att jag läste den en grå januaridag och hela boken utspelar sig i skärgården på sommaren. Det gjorde inte vädret utanför fönstret bättre kan jag säga. Och sen saknar jag faktiskt Rasmus karta, jag skulle gärna sett den på sista sidan eller nåt, det hade varit jättefint. Annars har jag inte nog med bra saker att säga om den här boken.

Adlibris / Bokus

Hans Olsson – så jobbar jag

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

Hans Olsson är författare och egenutgivare inom fantastik på egna förlaget Zakuli Förlag. Nu senast recenserade jag några av hans e-noveller men Hans har också gett ut ”King’s Hope” som även den är recenserad här på oarya.se. Jag begriper inte hur man hinner med att skriva och ge ut böcker samtidigt som man lever sitt vanliga liv. Och vad gör man då? Man frågar.

Hans Olsson-porträttHans, vad gör du på dagarna?

På sidan av mitt författarskap jobbar jag som teknisk testare och testautomatiserare. Det innebär att jag testar mjukvara och försöker göra den bättre innan den kommer till en slutanvändare.

Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta:

Kontinuitet.

Jag försöker jobba åtminstone en timme om dagen, fem dagar i veckan för att komma framåt med mina projekt. Jag siktar på 1000 ord om dagen, eller så redigerar jag texter. Just nu har jag under en period redigerat en hel del olika texter och då blir det inte lika mycket skrivet. Men att göra någonting varje dag är viktigt för mig.

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Ett bra tangentbord och en kopp kaffe. Jag köpte nyligen en laptop då min gamla gick sönder och där SHIFT-knappen brukar sitta är nu en PIL UPP-knapp. Det är som att hamra i spik med en såg. Man kan få det att fungera, men det är inte en behaglig upplevelse.

Hur ser din arbetsplats ut för författande? Var brukar du sitta?

Att skriva kan jag göra nästan var som helst, bara man har en liten stund ostört och en laptop. Jag tågpendlade länge och skrev mycket på tåget. Annars gillar jag fik som är lugna. Jag föredrar att redigera hemma, eftersom jag tycker det är behagligare att pilla med en text på en stationär dator med en stor skärm och ett bra tangentbord. Det ger mig bättre översikt, det är lättare att scrolla upp och ner och sådana saker.

Hur ser en typisk författardag ut för dig?

Just nu är jag pappaledig, så då försöker jag jobba en timme mitt på dagen när dottern sover. Om jag inte hinner det så får det bli på kvällen istället. Jag föredrar att försöka få ihop mitt dagliga beting så tidigt som möjligt, för då har man fritid om det skulle vara så att man är helt ägd när kvällen kommer. Annars har man förmånen att alltid känna en smula motsvarade pluggångest till dess att betinget är uppfyllt.

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?

Vänta inte med att göra saker, för det blir varken roligare eller lättare senare. Ibland behöver man skriva en scen som inte känns helt hundraprocentig just då. Ibland väljer jag att vänta med att skriva den, vilket är skönt för stunden, men oftast är det jobbigare att skriva den senare.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker? Du har ju både förlag och skriver osv.

Tankar och olika projekt snurrar ständigt runt i huvudet, men för att något ska bli gjort (och för att det ska bli bra) måste jag fokusera på en sak i taget. Jag har en handskriven lista som jag prickar av grejer ifrån, och så får man inse att trots att man vill ha fem nya böcker klara igår, så går det helt enkelt inte. Gör en sak i taget.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Det ska helst vara tyst så att jag kan sortera ut mina tankar och fokusera på min text. Musik funkar (synth), medan poddar, radio, TV och annat med prat stör mig.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du inte jobbar? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Förutom dottern så är böcker och spel mina intressen. Jag är en gamer och lirar så mycket jag kan, vilket i och för sig inte är särskilt mycket nu för tiden. Senast körde jag Dark Souls 3 och nu knegar jag mig så sakteliga igenom det nya South Park-spelet: Fractured but Whole. Annars läser jag så mycket jag kan och försöker hinna med en bok i veckan.

Vad läser du just idag?

Min sambo har en bokutmaning, och i december ska vi läsa en vit bok. Därför läser jag just nu Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Stephen King. Och också Jeff Long. Nuff said.

Lizette Edfeldt, känd från både tv och som författare till ”Brännmärkt” har en riktigt trevlig hemsida, den är så löjligt proffsig och snygg att det svider lite när man tittar på den. Det kan vara anledningen till att jag lagt in bloggen på Bloglovin istället.

Anyhow…

det jag var ute efter var att hon alldeles nyss postade en riktigt spännande video om vad som händer med ett bokmanus när det landar hos ett förlag – i det här fallet gick hon helt enkelt till sitt eget förlag, vilket också råkar vara ett av mina favoritförlag, nämligen Modernista. Jättespännande att se, eller hur?

De här vill jag sätta tänderna i

Det passar sig så här i januari att blicka lite framåt efter böcker som är värda att hålla utkik efter. På den svenska horisonten är det ett par riktigt tunga namn som släpper nytt och som jag har enorma förväntningar på.

pojken-under-bronDen första är Katarina Wennstam som kommer ut med ”Pojken under bron” som är uppföljaren till ”Flickan på hotellet” som jag tyckte väldigt mycket om. Wennstam lyckades i den att blanda socialrealism och spänning och samtidigt diskutera viktiga och relevanta frågeställningar och jag tror och hoppas att ”Pojken under bron” kommer att vara minst lika bra. Boken kommer i mars.

fins_detbjorkav_cmy_13185När vi ändå är inne på det socialrealistiska spåret så släpper också Christina Lindström sin nya bok ”Finns det björkar i Sarajevo”?”. Lindström har ju knockat mig med varje bok hon släppt och trissar därmed upp förväntningarna varje gång. Jag tror så klart det bästa och ser enormt mycket fram emot att få läsa den. Vilda hästar kan inte dra mig därifrån kan vi ju säga. Även den här kommer i mars.

doden-ar-inget-skamtKarl Modig är en kille som också är aktuell med nytt material med ”Döden är inget skämt”. Den verkar betydligt mer allvarlig än superhjälteromanen han släppte senast, men frågan är om jag inte ser fram emot den här mer trots att jag är superhjältefantast sen 10-årsåldern. Boken hamnar på hyllorna redan i januari.

Sen ska vi inte glömma att det ges ut en del spännande i översättning också.

Kärlek-hat-och-andra-199x300Lavender Lit drar till med en bok som också känns väldigt relevant och viktig: ”Kärlek, hat och andra filter” av Samira Ahmed. Ett (tyvärr) superaktuellt ämne, men kanske just därför perfekt att diskutera i skönlitterär form. Det ska bli väldigt intressant att läsa boken. Boken släpps i april.

Vi kan väl avsluta med nåt som jag tror blir något lättsammare läsning i alla fall, man kan behöva lite mer lättuggat ibland, eller hur?

fandom_cyk_13174”Fandom” av Anna Day verkar vara precis det jag är ute efter. En lysande grundidé som jag hoppas blir lika kul som den verkar. Boken kommer ut i slutet av januari.

 

 

OArYA goes social media.

Det har påtalats mig, och det är nog helt korrekt, att OArYA skulle kunna synas lite mer på sociala media. Så why not? Nu finns det en Facebook-sida att njuta av, in och följ och gilla och allt vad det nu är man gör! Som nyinflyttad får man väl blommor och rabatt på kaffe, är det inte så? Är ni lite mer bildliga så kan ni fortfarande njuta av instagramkontot @bonjourparesse. Vi ses!

abd4bcecb2e86cb53380fd09793c8aaf--brain-tattoo-the-brain

Recension – The Rest Of Us Just Live Here

rest-of-us-just-live-hereFörfattare: Patrick Ness

Beskrivning: ”What if you aren’t the Chosen One? The one who’s supposed to fight the zombies, or the soul-eating ghosts, or whatever the heck this new thing is, with the blue lights and the death?

What if you’re like Mikey? Who just wants to graduate and go to prom and maybe finally work up the courage to ask Henna out before someone goes and blows up the high school. Again.

Because sometimes there are problems bigger than this week’s end of the world, and sometimes you just have to find the extraordinary in your ordinary life.

Even if your best friend is worshipped by mountain lions.”

Omdöme: Vissa böcker bara klickar med en. Man blir ”Du och jag Alfred, du och jag” direkt. För mig blev ”TROUJLH” just en sådan bok. Ness gör så himla många saker på ett sätt som känns helt rätt, och han gör det på ett initierat och fyndigt sätt och samtidigt varsamt och kärleksfullt.

Det finns mängder med lager i boken och saker som man kan fastna på och bara sjunka in i och njuta av – från den ”riktiga” YA-berättelsen som bara berättas i korta passager och som är klichéer staplade på klichéer och som vi som läst ett gäng liknande böcker absolut känner igen oss i, till vänskapen mellan de olika karaktärerna som skildras med riktigt fin känslighet. Ska man lyfta fram ett exempel så är huvudpersonen Mikey och hans vänskap med kompisen Jared otroligt fint. Konceptet för boken som helhet är helt i min smak – det är som om man skrivit en bok om Anna Kendrick och den asiatiske killen med stort hår i Twilight-filmerna (ni kan tacka min sambo för den jämförelsen). Jag tycker att det är helt fantastiskt att lägga fokus på de som inte är ”DE UTVALDA” och Ness gör det otroligt bra och lyckas också ge varje karaktär tillräckligt mycket kött på benen för att vara både relevanta och intressanta. Till och med tatuerarkillen som bara dyker upp i en scen känns flerdimensionell.

Och för att vara en bok där det inte räcker med att Mikey har OCD utan hans syster har haft ätstörningar, pappan är alkoholist och mamman är snudd på arbetsnarkoman så är det ett under att Ness inte dukar under för det annars rätt typiskt amerikanska ”alla har problem” som ofta stör mig när jag läser amerikansk YA. På nåt sätt lyckas alltså Ness tillräckligt ofta för att det ska funka för mig.

Det absolut sämsta med boken är nog att den inte finns översatt till svenska, men har du läst en handfull YA de senaste fem åren och känner att engelska inte är ett problem, då är det en bok som rekommenderas varmt.

Adlibris / Bokus

Jenny Schyttberg – så jobbar jag

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

Först ut är Jenny Schyttberg. Jag kom först i kontakt med henne tidigt i oarya.se:s historia och hon har alltid imponerat med sin professionalitet och fantastiska personlighet och tyvärr har jag alldeles för få anledningar att ha att göra med henne med nån sorts regelbundenhet. Jenny är en sån person som verkar ha så otroligt många järn i elden att elden knappt får plats, det syns på hennes facebook och instagram och det gör automatiskt att jag blir otroligt nyfiken på hur hon får dagen att gå ihop. Hon sitter också mitt i smeten i kungliga huvudstaden, dvs raka motsatsen till undertecknad. Dock finns det hönor på båda ställena så nån likhet finns det trots allt.

Jenny_Schyttberg_©Zita_Wall_preview

Jenny, vad gör du egentligen på dagarna?

Jag driver en pr-byrå som heter Schyttberg PR, inriktad mot nöjesbranschen där jag har kunder inom framför allt litteratur, stand-up comedy och musik. www.schyttberg.se heter hemsidan.

Vilket ord beskriver bäst ditt sätt att arbeta?

Energiskt!

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Min Macbook Pro, Dropbox, Gmail för business, textredigeraren (den där som man kan göra om textmaterial i till ren, oformaterad text – SÅ briljant!), Photoshop och så officepaketet. Och tyvärr mejlappen i datorn, jag ogillar skarpt att jobba med mejlen i browsern men mejlappen vill just nu inte samarbeta med mig alls, så jag har svurit haranger i en månads tid. Varför känns det alltid som att man bör vara tekniskt geni för att man startar eget?!

Hur ser din arbetsplats ut? Var brukar du sitta?

Fil 2017-12-21 10 06 37Mitt kontor ligger på en av bakgatorna vid Hornstull. Det är världens bästa kontor! Vi är några stycken som sitter tillsammans i en liten ljus hörnlokal (jag har helt otippat tagit över halva lokalen med mina böcker). Två glaskonstnärer, en manager och en redovisningskonsult.  När det är fint väder kånkar vi ut balkongmöbler och sitter ute på gräsmattan och äter lunch eller fikar. Gården mitt emot har dvärghöns (japp, det är sant, bara på Södermalm, kids) som går fritt ute. Tupparna har fått spunk och tror de är värsta stadskatterna så de gal i kör 9-18. Det är rätt praktiskt, istället för vägbeskrivning ber man folk följa galandet.

Hur ser en typisk dag ut?

Det finns inga typiska dagar, bara mer eller mindre tid vid skrivbordet. Mina klienter skiljer sig så mycket från varandra, har så olika behov och tempo, så för att använda ett slitet uttryck: ingen dag är den andra lik. Det är det bästa med mitt jobb. Men på ett ungefär:

Stor kopp kaffe vid skrivbordet, sedan inleder jag med att se om något brinner i mejlkorgen – och med brinner menar jag då om det t ex är någon medieförfrågan jag måste agera på snabbt för att min klient ska få utrymmet, eller liknande som kräver raskt ingripande. Kollar pressbevakningen, om det kommit något nytt material att skicka till klienter med deras respektive medverkan här eller där. Stänger sen mejlen och går igenom dagens att-göra-lista.

Därefter skriver jag en omslagstext till en bok, eller en biografi eller pressrelease. Käkar lunch och sedan välkomnar jag någon av mina klienter som ska göra intervju, vi snackar ihop oss lite först så allt känns grundat och tryggt, och så kommer media. Efter att ha fixat fika tar jag en vända med fotografen för att visa bra fotograferingsmiljöer och sen smyger jag undan och betar av att-göra-listan och mejlen under tiden jag håller ett öga på klockan så intervjun håller tidsschemat. En stor del av tiden jag lägger vid mejlen är såklart i diskussion med olika medier där jag försöker få in mina klienter. Varje projekt skiljer sig från något annat, så jag tror på personliga och genomtänkta förslag som är skräddarsydda för både medie och projekt. Vissa är klockrena i soffan på Nyhetsmorgon, andra ska göra radio eller podd för att få bästa resultat.  Summerar så småningom dagen med att uppdatera att-göra-listorna.

Sen har vi de där dagarna när alla släpper bok/har turnépremiär/medverkar i direktsänd tv samma dag och kvällstidningarna båda vill flasha nyheter fast båda vill vara först och jag åker skytteltrafik mellan tv-studio och spelställe med mobilen fastlimmad vid handflatan och en alldeles för tung väska med dator och nyutgivna böcker i på axeln. En dag i höstas hade jag åtta olika mediemedverkan, från live till bandat, med sex olika klienter, samma dag. De dagarna är rätt vanliga de också. Ja, kanske inte med sex, det var nog mitt dagsrekord…

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i jobbet?

Stäng av och gå hem när arbetsdagen är slut!

Var tydlig mot dig själv: jobba när du avsatt tid för att jobba. I mitt fall försöker jag följa kontorstider när jag kan. Det kanske inte räknas som ett life-hack, att strukturera upp och avgränsa sin tid, men för mig har det gjort all skillnad i världen. Min första tid som egenföretagare var ett enda springande faktiskt. Och stressad (och hyfsat livrädd) var jag!

Testa skriv saker för hand! Min hjärna verkar ha någon form av funktion som gör att jag både kommer ihåg saker och kan utveckla resonemang enklare om jag skriver för hand.

Sen kan jag bli lite trött på life-hacks, vi i samhället av idag är liksom alltid sökandes efter The Quick Fix – och den finns ju inte. Kan man kalla mitt life-hack långsiktighet? Kanske.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker?

Listor! Och de är alltid handskrivna. Min anteckningsbok har en färgmärkt sida (ni vet, såna där små olikfärgade flikar, men man kan vara budgetsmart och klippa remsor av post-itlappar också) per projekt där att-göra-listan för det projektet står. De uppdateras sedan mot slutet av varje dag.

Om det verkligen brinner – post-itlapp på skrivbordet så det görs omedelbart morgonen efter. Men jag har nån regel där, att det får bara finnas någon enstaka post-it. Annars förlorar den ju sin funktion. (Alternativt blir svårare att ignorera.) Men jag längtar efter den dagen då någon uppfinner en post-it som funkar som ett illvrål (ni som vet, ni vet) när det närmar sig panikläge.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Eftersom jag delar kontor lyssnar jag rätt ofta på mina kontorskollegor och deras två hundar, plus att P4 nästan alltid står på i bakgrunden. Just P4 ska sägas är för att de är så viktiga i mitt arbete, mina klienter är ofta med i olika program och deras målgrupper är lyssnare, så det är även för att hålla mig uppdaterad med mediet och kunna vara relevant när jag föreslår klientmedverkan i de olika formaten. (Ja, jag vet, fackskadad… jag är urtråkig att gå på konsert med sen min bakgrund i musikbranschen.) Om jag ska skriva bokomslagstext, eller producera annan form av text, jobbar jag bäst i tystnad.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Rent krasst: stänger av och går hem. Jag sitter inte och jobbar på kvällarna om jag inte verkligen måste, då umgås jag med familjen. Men sen tror jag också mycket på att välja sina projekt och göra sådant som jag både tror på och tycker om. Våga tacka nej om din magkänsla säger det.

Cyklar mycket om underlaget tillåter – överallt jag ska om jag kan. Cykling rensar hjärnan. Och man blir påkörd om man inte koncentrerar sig på cyklandet, det är onekligen en omständighet som hjälper en att fokusera.

Lagar mat! Jag är faktiskt sjukt bra på matlagning och älskar att både baka och laga mat. Har dessutom samma finess som cykling: om man inte koncentrerar sig på det går det åt helvete.

Sen har jag ju privilegiet att få jobba med inriktning mot nöjesbranschen, så jag får ju både titta på film, föreställningar och läsa briljanta böcker på arbetstid.

Fast vet du, nu inser jag att jag egentligen tycker att det här är samma fråga som den där om tidsbesparande påhitt. Man sparar ju enormt mycket tid och kan vara effektiv på jobbet genom att ladda batterierna. Allt hänger ihop.

Vad läser du just idag?

James Rhodes helt makalösa memoar Instrumental: pianot, pillren, psyket och jag – vi har precis fått översättarens svenska version! Läste den på engelska tidigare och blev helt golvad. Släpps på svenska i mars.

Sen är väl det min välsignelse och min förbannelse: jag läser ju alltid 3-4 böcker i pdf parallellt med varandra för att jag ska jobba med dem. Det gör att jag kan tappa lusten till att läsa i perioder när det är mycket att göra – av samma orsak som att jag slutade lyssna på musik när jag var i musikbranschen på heltid.

Pappersbok läser jag Stephen Kings Pestens tid, min gamla utgåva från 1988. När det är mycket för hjärnan läser jag om gamla favoritböcker. Det är något så tröstande i att läsa om en älsklingsbok. Jag har tänkt länge att det borde skapas en hashtag som heter #läseromjustnu.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Oj, jättemånga ju! Vill man inte alltid veta hur andra gör så man kan förbättra och revidera sitt eget? Hur lång lista får jag göra?!

James Rhodes. Kanske för att jag är lite besatt av honom just nu, men hans hjärna alltså… wow!

Ida Söderberg, nyhetschef på nöjet på Aftonbladet, för jag fattar inte hur hon kan hålla allt i luften. Petra Brask, effektivitetskonsult, hon är min stora förebild vad gäller struktur och engagemang. Vilken himla produktchef på Facebook och Google som helst, och samma för Buffer och Trello, för jag har fattat att det finns tusen magiska möjligheter att spara tid och vara effektiv i alla apparna, men jag har ju för bövelen aldrig tid att sätta mig ner och gå igenom det ordentligt. Se det här som en inbjudan till mitt kontor! Jag bjuder på sjukt gott kaffe och mindfulnessutsikt med höns.

 

Hört på stan

Nåt jag verkligen upptäckte under 2017 var poddar. Jag var inledningsvis lite skeptisk eftersom jag nästan aldrig lyssnar på radio och ljudböcker och jag går ihop ungefär lika bra som lakritssnören på pizza, men bisarrt nog funkar poddar bra – så länge de inte är för långa. Är de över en timme passar de helt enkelt inte riktigt in så bra i hur min vardag ser ut.

Hur som helst, en av de senaste poddarna jag upptäckt och så definitivt bör tilltala många av er som läser den här bloggen är Marcus Olaussons podd ”Ordbyting”. Den passar som lillfingret i örat eftersom den som Marcus själv säger ”handlar om svensk fantastisk bakom kulisserna”. Jag har som några känner till snöat in mer och mer på HUR än VAD när det gäller författarskap och den här podden ger mig exakt det jag vill ha. Initierat, välgjort, intresserat från alla inblandade parter vilket gör det värdefullt för oss som lyssnar. Första avsnittet är exempelvis ett riktigt trevligt samtal med oarya.se-favoriten Anna Jakobsson Lund och trots att jag tycker mig ha hyfsad koll på henne så fanns det ändå saker som dök upp som jag inte hade en aning om.

Rekommenderas varmt!

Ordbyting_redigerad.jpg

(Bilden är lånad från poddens hemsida.)

Hur ser planen ut egentligen?

Ja, ”ejenklien” är det inte jättekomplicerat.

Jag har den senaste tiden blivit lite mer intresserad av att styra up olika saker. Mer struktur, både privat och på jobbet, och då blir den naturliga följden att även oarya.se åker med i den svängen.

Min nya kärlek är till exempel OneNote där jag försöker ha alla möjliga saker i listor och anteckningar för att lättare komma ihåg saker. Det funkar för allt från recept till releaselistor så min förhoppning är att den ska hjälpa mig att komma ihåg saker bättre. Annars är jag tyvärr nästan lika disträ som några av de professorer som jobbar på min arbetsplats, och det… det är inte nåt bra.

Den direkta effekten för oarya.se är att det kommer att finnas fasta punkter: måndag = recensioner, onsdag = omvärldsbevakning, fredag = intervjuer. Tisdag och torsdag är alltså mer öppna så antingen dyker det upp nåt som idag, eller så gör det inte det. Det blir som det blir helt enkelt. Jag har dessutom nästan aldrig kört nåt på helgerna så där blir det förmodligen inte nån skillnad.

Det här bygger så klart på att jag hinner läsa en bok i veckan så det blir så klart en intressant utmaning. Just nu har jag ett par böckers marginal och borde klara mig en bra stund på detta, inte minst eftersom jag räknar med att bli klar med den bok jag läser i veckan även om det är en riktig tegelsten på nästan 600 sidor.

Det här med fredagsintervjuerna är också en spännande grej. Det är alltså en intervjuserie som jag hoppas är lika intressant för er som för mig (och vissa av er som läser är till och med intervjuade, bara en sån sak. Vilka? Det får ni se, men vi kan väl avslöja att det är allt från bloggare och författare till personer inom förlagsvärlden.) men det ger framför allt också lite variation i innehållet vilket jag tycker är väldigt trevligt.

Ungefär så ser planen ut. Ja, och världsherravälde så klart.

whats-the-plan-for-today-brain

Recension – Drakviskaren

drakviskaren.jpgFörfattare: Lovisa Wistrand

Beskrivning: ”Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in. När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frost-klädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom. Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn. Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?”

Omdöme: ”Drakviskaren” har förmodligen nån sorts rekord i att vara den mest instragrammade boken under 2017. I alla fall har det känts så när jag scrollat igenom mitt flöde den senaste tiden så där bör både författare och förlag vara ganska nöjda med allt förhandssnack och buzzande.

Jag tycker precis som många andra att det är ett väldigt gediget hantverk. Det är ett rejält världsbygge som är väldigt detaljrikt ner till minsta beståndsdel. Exempelvis är det tid- och måttsystem som Wistrand hittat på är en sådan sak och jag uppskattar det verkligen. Det finns mängder av sådana detaljer i boken av olika slag, och själv har jag funderat lite extra på om djungeln Gorgoroth är en passning till black metal-bandet eller till Tolkien eller kanske båda två…

Det är också på sin plats att prata lite om Wistrands sätt att skriva. Hon har en dragning att kanske främst i de mer actionfyllda passagerna skriva på ett sånt sätt att de lärare i svenska som jag känner troligen skulle få utslag och gå bananer med rödpennan. Det är många meningar som bara består av enskilda ord (”Ont! Ont!”) eller som börjar med konjunktioner. Jag uppskattar hur Wistrand sätter sin egen prägel på sin text och i vissa passager så ger det ett extra driv och tryck som fungerar väldigt bra. Att jag däremot aldrig själv skulle komma på tanken att skriva på det sättet, det är en helt annan sak. Däremot finns det ibland en inkonsekvens i språket där en del uttryck känns malplacerade. Jag har exempelvis svårt för att karaktärer använder ”gå på dejt” som ett uttryck i en fantasybok, det skär sig alldeles för mycket i mina ögon.

Jag har läst i en intervju med Wistrand att det är viktigt med en kärlekshistoria i de böcker hon läser. Därför är det lite förvånande att mitt absolut största problem med ”Drakviskaren” är just kärlekselementet.

Här är det på sin plats att säga att om ni vill läsa boken men slippa spoilers så slutar ni ungefär här i recensionen. Spoilervarning utfärdas härmed. OK? OK.

Jag köper det helt enkelt inte. Jag har ett jättestort problem med ”falla för bad boy”-klichén i allmänhet och ”Drakviskaren” gör faktiskt ingenting för att göra den saken bättre. I fallet med ”Drakviskaren”  tycker jag inte att karaktärernas attraktion till varandra motiveras på ett sätt som gör att jag förstår varför de gör som de gör. Kärlek är så klart nåt som inte alltid kan förklaras på ett logiskt och vettigt sätt, men man måste nog försöka förklara tydligare hur många av de ärligt talat hemska saker som det manliga kärleksintresset gjort kan övertrumfas av att han är fysisk attraktiv. Jag ser det i alla fall inte tydligt i nuläget. Jag måste absolut inte hålla med om varför en karaktär i en bok gör vissa val, men jag skulle i sådana fall vilja förstå bättre, speciellt som det är en så central del av berättelsen.

Slutomdömet blir alltså lite blandat – höga poäng för världsbygge och ett eget avtryck, men det finns en del stora element i berättelsen som jag inte riktigt kommer överens med men som debutverk betraktat så är det ändå en imponerande bok på många sätt.

Whip Media har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

 

Då kör vi!

Efter lite långledigt så är det ta mig tusan dags att skaka av sig julkilona och ta tag i livet igen med förnyade krafter. På måndag är det med andra ord dags igen för oarya.se att kasta in mysbyxorna i garderoben och ta på sig arbetskläderna igen.

För att göra saker enklare för mig själv så tänker jag försöka vara åtminstone semi-strukturerad i år med olika sorters inlägg på bestämda veckodagar och inte fullt lika styrd av spontanitet som under tidigare år. Vi får se om det funkar. Det blir hur som helst en hel del spännande saker där till och med några av er läsare är inblandade, bara en sån sak!

Plattan i mattan, nu kör vi så det ryker!

burnout1.jpg

Nä, nu tar vi lite ledigt.

Ja som rubriken antyder.

Nu blir det lägre aktivitet än på länge. Dels för att det är dags för julledighet i allmänhet och för att inspirationen och läsningen inte är på topp. Att jag hade en liten beef med the influensa gjorde väl inte saker bättre.

Därför blir det lite jullov för min del i hopp om att överdriven konsumtion av allt som hör julen till kommer att leda till massor av bra saker för oarya.se.

God Jul på er kära medberoende!juleskum.jpg

David får ont i huvudet x2

Vi är nog några stycken som suttit och plöjt rätt många timmar av tv-serien ”the 100”. Katja har skrivit utförligt om hur bra serien är så jag behöver inte säga mer än att jag instämmer till 100%, trots att serien har logiska luckor större än Grand Canyon. Just därför får man nästan lite ont i huvudet när man ser den här trailern med Eliza Taylor. Jag ska säga att jag är en sucker både för julfilmer och romantiska komedier (och även dödsmetall, men sån är jag) men det här… Ojoj, det är jobbigt att få ihop i mitt lilla huvud.

Lite på samma tema är faktiskt den här trailern. Här är det istället Rose McIver från underbara ”iZombie” som också spelat i nåt där hon inte står med blod och inälvor upp till armhålorna.

Triss i noveller

Ibland är det rätt trevligt att läsa nåt lite kortare för att få lite omväxling från ens 600-sidiga supermegamammutfantasyroman som man har i väskan.

Hans Olsson som skrivit ”King’s Hope” som recenserats här på bloggen har nyligen publicerat tre noveller så jag tänkte att vi drar igenom dem lite snabbt här idag.

unnamedEtt steg åt sidan
”Att färdas mellan dimensioner är lika enkelt som att ta ett steg åt sidan. Men något har gått fel och människor försvinner spårlöst, trots att de följer tidtabeller och kartlagda rutter. Liio är en av de saknade. Finns hon där ute på någon okänd plats, eller är hon för evigt förlorad?”

Av de tre novellerna så är det solklart den här jag gillar mest. Den har nåt tilltalande obehagligt Interstellar möter Twilight Zone-aktigt över sig. Här tycker jag också att Olssons text är snäppet bättre så novellen ger ett väldigt bra intryck.  Riktigt bra helt enkelt.

unnamed (2)Filmvisning på salong Rentzo
”På en exklusiv salong ligger ångan tät och ett högteknologiskt mutoskop erbjuder filmvisning utöver det vanliga. Men att se filmen är inte riskfritt och för den som vågar titta ner på de snurrande bilderna finns ingen återvändo.”

Den här novellen har en mer steampunkig ansats, och genrebytet i sig är rätt kul. Det är också ett rätt rolig premiss och jag hade nog inte haft något emot några sidor till för att bygga ut storyn bara aningen mer, det här den av novellerna som jag känner att jag vill ha mer av.

 

unnamed (1)Papperssvalan
”Papperssvalan beställer hem piller från internet och får oväntat förmågan att flyga. Men hans superkraft är inte så bra som förväntat, och snart upptäcker han att han har en nemesis.”

”Papperssvalan” är ganska rolig. Jag gillar det här med att det inte är en så fantastisk superkraft trots allt och att huvudpersonen är lite skönt återhållsam. Han lägger ribban på att bli lokalhjälte snarare än medlem i Avengers. Jag kan tycka att själva nemesisen är lite blek men klart underhållande novell.

Mer om Hans finns på hans Facebooksida.

När tomten möter… Iron Man?

CMS6

Jag trodde Robin var ganska akrobatisk av sig? Nu är han ju mer som en katt som vill välta granen.CMS10

Alltså jag vet inte jag…

CMS11

”THE MOST REQUESTED VILLAIN OF ALL” Vem är det som önskar att tomten ska få spö av Hulken? WHO ARE YOU PEOPLE!?!? (och jo, Hulken är grå ibland. Fråga inte, det är så knöligt att förklara.)

Iron-Man-Santa

Nu börjar jag bli lite orolig för tomten här. Han börjar tappa det.

Santa-Punisher

Och vad i hela h-vete har hänt här när Frank Castle sitter där i tomteluva? Svar: Han har naturligtvis dragit hela ”Naughty or nice” alldeles för långt.

Recension – Det man inte vet har man ingen aning om

det-man-inte-vet-har-man-ingen-aning-omFörfattare: Josephine Almanakis

Beskrivning: ”Ben har klantat till det. Rejält. Efter en festlig kväll på stan lyckas han tappa bort bästa vännen Georges mest värdefulla ägodel, en blindklocka. Den trollbindande Emma, som han träffade under kvällen, kan sitta på svaret. Men, var är hon?

Ben tar hjälp av George som skrivs ut på helgpermission från psyket. Han knäcker koden om var Emma är och de två vännerna sätter kurs mot Spanien. När det mesta känns hopplöst och George beter sig oroväckande normalt, undrar Ben om det var så briljant att erkänna att han hade slarvat bort blindklockan.”

Omdöme: Om man sitter och åker tåg mellan två snöslaskiga orter på var sin sida gränsen mellan Småland och Västra Götaland i början av december så är det få saker som lyser upp mer än en knallgul bok om att harva runt på cykel i ett tokvarmt Spanien. ”Det man inte vet…” är Josephine Almanakis debutroman och dessutom en som hon ger ut på eget förlag, och det är faktiskt en av de egenutgivna böcker som hållit högst kvalitet rakt igenom som jag har läst som bokbloggare. Det som gjorts så bra är att alla enskilda delar håller både jämn och riktigt hög klass. Allt från de rent ytliga sakerna som en professionell formgivning till det språkliga som fungerar klanderfritt och har en väldigt trevlig ton visar på ett gediget hantverk och stor skicklighet. Jag har en teori om att det är nåt som har med alla de där som gått skrivarkursen på Fårö att göra, den verkar vara nåt utöver det vanliga… av de jag läst som gått kursen så har båda två gett ut ett par riktigt bra debutromaner. För den som undrar är alltså Anna Arvidsson den andra författaren, ni vet, ”Ordbrodösen”.

Jag får rätt ordentliga Peter Magnusson/David Hellenius-romkom-vibbar av den här boken. Tycker man till exempel att den där filmen där Peter Magnusson åker till Phuket och försöker skriva en bok är det mysigaste sen filttofflorna uppfanns, då är det här definitivt en pocketbok att införskaffa.

Det är nämligen feelgood korsat med reseskildring och jag blir inte alls förvånad över att Josephine både cyklat och vandrat i de miljöer hon skrivit om i boken – det är snarare så att det hade varit himla märkligt om hon inte gjort det. Närvarokänslan är alltså på topp. Dessutom har hon förmodligen också ätit sig igenom Spanien för gudars vad det pratas mat i boken, nåt som faktiskt höll på att göra mig galen en frukostlös morgon härom veckan. Vi kan säga att det var tur för bokens betyg att studentfiket på jobbet var öppet när jag kom fram.

Ska man balansera upp allt beröm lite så kan jag känna att jag hade velat ha lite mer djup och dimensioner hos karaktärerna, och kanske framför allt i huvudpersonerna Ben och Emma. Det är nästan så att jag tycker att flera av bifigurerna är mer minnesvärda. Lite mer kontraster i personligheterna hade lyft boken ytterligare ett snäpp.

Jag ska erkänna att ”Det man inte vet…” är lite utanför det jag vanligtvis läser, men jag hade i alla fall väldigt trevligt när jag läste boken. Det är nästan ett år sedan jag och sambon åkte till Malaga och den här boken gör inte att det kliar mindre i fingrarna att boka nya flygbiljetter…


Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Som ett enda stort julbord

Ja, för den här veckan ska det recenseras både romaner och noveller och kanske t o m en graphic novel. Det blir som det allra göttigaste från julbordet kan man säga. Egentligen ska man gå sju varv för att få med sig allt det bästa från sillen till skumtomtarna (så säger etiketten) men eftersom vi är kompisar allihop så kan vi slå ihop det på lite färre tallrikar. Som tur är så är det faktiskt ganska trevliga saker som kommer att recenseras (ingen brysselkål här inte, jag befattar mig inte med såna hemskheter) så alla inblandade kan nog bli hyfsat glada hoppas jag. Häng med, vi börjar imorgon!

Inkedjulbordwebb-LARGE_LI

 

Bladen brinner bränner till!

Det var rätt länge sedan jag lyssnade på ett avsnitt av Bladen brinner. Oklart varför eftersom jag egentligen gillar podcasten trots att de kanske tipsar lite för mycket om bilderböcker för min smak (inget fel på bilderböcker, jag är bara ointresserad av dem). Men idag på tåget in till jobbet så lyssnade jag på avsnitt #22, och där brände det till lite grann när de pratade om utgivningen av barnböcker och fick input både från ansvariga på Bonnier Carlsen och på Akademibokhandeln.

Man vill ju gärna tro att det bara är bra med att det ges ut en ohygglig mängd böcker, ”nåt för alla” och allt det där men som inslaget i podden tydligt beskriver så finns det ju en del problem förknippat med det där också – dels att nå ut i bruset bland alla andra titlar och dels så har vi ett rent fysiskt problem både i butiker och för den delen även på bibliotek. Hur ska alla böcker få plats?

Nåt som jag tyckte var extra intressant var det här behovet av att ha en ”backlist” med alla föregående böcker av en serie i lager kombinerat med det här med att många i hög grad tar det säkra före det osäkra och vill köpa klassikerna, dvs Astrid Lindgren, Alfons Åberg, Elsa Beskow-böcker etc. Det är ju självklart att det tar en jäkla plats från alla nyheter!

Det här är precis sånt jag tycker är den bästa sortens inslag, de där de dyker ner lite mer i branschen och vad som händer bakom kulisserna. Visst gillar jag bokrekommendationer men Bladen brinner har möjligheten att ta sig in lite längre in i bokvärlden och jag hoppas på fler inslag av den typen!

Too-Many-Books.jpg

Ni som köper böcker…

…och som vill köpa närproducerat, ni har väl upptäckt Fantastikbokklubben? Det är en nystartad webbshop där ett gäng svenska förläggare inom… eh… fantastik gått ihop för att sälja sina böcker. Deras mission statement ser ut så här:

”Gillar Du Fantasy, Science Fiction, Skräck och Magisk Mysticism? Tycker Du om spänningsrelaterade böcker, som beskriver en annan verklighet än vår egen? Saknar du ett lättillgängligt och överskådligt sortiment? Vill Du hitta de delar inom fantastiken som berör just Dig? Då hoppas vi att du ska tycka om vår webshop inom fantastikkonceptet!

Fantastikbokklubben är en gemensam grupp av förläggare, (förlag och författare), inom fantastikområdet. Våra böcker, berör fantastikens alla delar och riktar sig mot alla främst från de äldre tonåren och uppåt. Vårt mål och ambition är att Du ska hitta Ditt favoritsortiment inom fantastikgenren, Dina favoritförfattare och favoritböcker.”

Jag har kollat runt lite bland titlarna och det finns en del bekanta namn där. Vissa har till och med recenserats här som exempelvis Camilla Linde, Hans Olsson, A.R. Yngve, E.P. Uggla osv. Det kan väl vara värt att kolla in så här i näthandelstider?

Recension – Blodskifte

blodskifteFörfattare: Eva Holmquist

Beskrivning: ”Noras mamma ligger för döden. Förblindad av sorg går Nora rakt ut i vägen, precis när Robin kommer cyklande, och de kolliderar våldsamt. Blödande hamnar de på marken och deras blod blandas.

Senare dyker Robin oväntat upp vid hennes mammas dödsbädd och Nora dras in i en främmande värld. Robin visar henne ett parallellt Jönköping som bebos av varelser hon inte hade kunnat drömma om. Själv är hon också förändrad, i hennes blod finns nu kraften att skifta hamn. Men denna nya värld är på väg att utplånas om inte hon och hennes nya vänner agerar snabbt.”

Omdöme: Det är lite speciellt att läsa en bok som utspelar sig runt och på ens egen arbetsplats. Det har jag nog inte råkat ut för innan och lär inte göra det igen på länge. ”Blodskifte” utspelar sig alltså i Jönköping där både jag och författaren Eva Holmquist arbetar, och många av händelserna i boken utspelar sig på eller runt campus på Jönköping University (ja, vi heter så, fråga inte…) där jag alltså sitter varje vardag. Det är en rätt trevlig tanke att i ett alternativt universum är ens kontor en del av ett småländskt Hogwarts!

Jag har för övrigt bara läst en annan bok av Holmquist, och den riktade sig till något yngre läsare än den här, ”Blodskifte” är lite mer YA även om huvudpersonerna gått ut både grundskola och högre utbildning.

Det är en bok med bra tempo och disposition, skriven med ett språk som borde passa bra för målgruppen. Jag reagerar dock på att det ibland upprepas vissa uttryck och meningar för ofta och i något fall redan på samma sida. En katt kan till exempel bara ”rulla ihop sig till en boll” ett visst antal gånger innan man bör leta efter synonymlexikonet.

Annars tycker jag att ”Blodskifte” är underhållande, men jag skulle vilja veta mer om Den Store Skurkens motiv och bakgrund för att förstärka karaktären ytterligare. Det gäller nog båda huvudpersonerna Nora och Robin med för den delen för att göra karaktärerna mer flerdimensionella. I nuläget är de ganska tomma blad för mig.

Holmquist lämnar dock lite trådar öppna för en uppföljare så en del av de frågor som jag har kanske får svar vid ett senare tillfälle. ”Blodskifte” är i varje fall ett kul inslag inom den svenska urban fantasyn, och speciellt om ni har lite koll på hur staden ser ut!


Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

 

Något att längta till? YOUBETCHA!

Vännerna på Kulturkollo har framtidstema den här veckan och frågar oss läsare om vad vi ser fram emot i framtiden. Visst ser jag fram emot saker som att få åka hem och äta kvällsmat, julledighet, nästa Star Wars-film och att Obsidio släpps, men ALLRA ALLRA ALLRA ALLRA MEST så ser jag fram emot den lilla film som kallas ”Avengers: Infinity War, och vars trailer as we speak håller på att välta internet.

Jösses Amalia vad jag är pepp!

 

 

Örongodis

Känner ni till Stora Ljudbokspriset? Det gjorde inte jag, så i så fall är ni mer allmänbildade än vad jag är.

Hur som helst så är syftet med priset att främja utvecklingen av ljudböcker och lyssnandet på dessa och belönar både författaren och inläsaren. Det känns ju för övrigt helt rätt i sammanhanget.

Det som gjorde mig lite extra glad när jag läste på om priset var att dels så är allas vår favorit Johanna Lundin ordförande för juryn för ungdomskategorin. Hon har bevisat gång på gång på sin blogg Sincerely Johanna att hon kan sina grejer och det är jätteroligt att hon får visa hur bra hon är i sådana här sammanhang. Sen är hon så klart himla trevlig också!

Det andra som gjorde mig glad var att det ens finns en både barn- och ungdomskategori, och dessutom att de innehåller så himla bra titlar, dessutom väldigt nya och fräscha sådana. Jag har bättre koll på ungdomsböckerna och där finns allt ifrån Alex Haridis ”Huset mittemot” till rykande färska ”Norra Latin” av Sara Bergmark Elfgren och senaste John Green.

Vill ni rösta så kan ni göra det här:

https://storaljudbokspriset.se/omrostning/basta-ungdom-2017/

ugglan_ljudbokspriset.png

 

Nytt i rutan

Läste på Expressen av alla ställen att Viaplay kommer att göra tv-serie av thriller/urban fantasy-romanen ”Förstfödd” av Filip Alexandersson, dock kommer tv-serien att heta ”Eldmärkt” istället. I artikeln så citeras det ur pressmeddelandet:

”I grunden ligger en berättelse om sökandet efter sitt ursprung, en jakt som leder oss in en dold värld präglad av mörka hemligheter och okända krafter.”

I huvudrollerna ser vi Izabella Scorupco och August Wittgenstein, så här glada ser de ut över sitt nya jobb:

eldmärkt-520x347

Är det nån av er där ute som läst böckerna? Är de nåt att ha? Jag måste erkänna att de här är helt utanför min radar så jag personligen har ingen koll.

TV-serien kommer nån gång nästa år på Viaplay och lite senare på TV 3, dvs samma upplägg som de hade med den senaste ”Hassel”-filmatiseringen med Ola Rapace.

 

 

Jag har köpt en bok.

Ja, det är faktiskt så ovanligt att jag köper böcker att det får bli ett inlägg om själva händelsen. Jag tycker som bekant inte om att köpa böcker. De tar plats, är tunga och finns att låna gratis på biblioteket. Oftast. (Dock inte alls den här gången.)

Självklart är det den dåliga kombinationen av dålig karaktär, reapriser och att ha precis fått lön som ställer till det, vad annars?

brannmarkt

Alla som argumenterat med sig själv och sagt ”Men den är så billig att man nästan tjänar på att köpa den” räcker upp en hand.

 

 

Äntligen en poddokalyps!

Jag sörjde lite grann när beskedet kom, dvs dödsbeskedet om podden Farfarsparadoxen av allas favorit-tentakelfarbror Andreas Ljungström och Oskar Källner.

För min del så var Farfarsparadoxen en av de poddar, tillsammans med Obiter Dictum och My dad wrote a porno (kolla Andreas vilket sällskap du hamnat i), som hade absolut högst ”shoutability”-faktor, dvs engagerade mig mest som lyssnare genom att jag argumentade med, mot, tyckte nån var helt off eller skrattade högt av igenkänning och så vidare.

Se det var med stor glädje jag såg att Andreas och hans poddkollega Andreas Berg har begått podd igen, och den är precis det jag vill ha. Härligt jobbat grabbar!

Ni andra ska så klart lyssna också och det gör ni lämpligast via Tentakelmonster.se.

futuramapodcast

EDIT: Ni som lyssnat på avsnitt två har hört hur min historielöshet outades. Andreas Berg har varit med och gjort Farfarsparadoxen innan Oskar, men jag hade helt enkelt inte hört så långt bak att jag upptäckt detta. Där kids ser ni vikten av att göra sin research…

 

Den komparativa studien som kom av sig.

Jag hade lite planer på en lite jämförande studie av de två superhjältefilmerna som går på bio just nu, dvs Thor: Ragnarok vs. Justice League. Jag tänkte att det kunde vara lite småkul sådär som en sorts välvillig konsumentupplysning om vad ni ska spendera era surt förvärvade riksdaler på, så jag har i upplysningens anda tagit på mig det stora ansvaret att gå och se båda filmerna på bio. Jättejobbigt, jag vet. Ni ser vilka plågor jag går igenom för er skull, bokbloggarens lyxliv och allt det där. Jag betalade till och med själv, så det så.

Men det blev liksom inte så roligt.

Man skulle kunna prata om produktionsdesignen, men där vinner Thor med sin lustiga neon-palett och allmänt knasiga design på precis allt.

Man skulle kunna prata den ack så viktiga rymdskepp-per-capita-ration, men där vinner Thor också.

Eller varför inte vem som har bäst komisk timing av Chris Hemsworth eller Ben Affleck? *hint* Det är inte han som har dejtat Jennifer Lopez.

Kanske skulle man kunna prata om vem som lyckas bäst med sina datoranimeringar – vem vinner av stentrollet Korg eller Henry Cavills animerade överläpp (de fick cgi:a bort hans mustasch som han odlat ut till sin roll i nästa Mission Impossibe, enligt kontraktet fick han inte raka bort den. Sickna slavdrivare!). Svaret är att stentrollet ser mer realistiskt ut, men det visste ni så klart redan.

Nu börjar nån tänka att kategorin ”hjälmar med överdrivet stora horn”, där måste väl ändå Justice League vinna? Han den där Steppenwolf (kolla, jag undvek att dra ett ”born to be wild”-skämt”! Typ.) har ju JÄTTESTORA horn på huvudet? Men då kastar Thor in dels sin egen hjälm, men även Lokes, Helas och Surturs huvudbonader och så sket det sig igen för DC även om både Kung Arthur och Atlantisarna har tuffa kronor de också.

Men finns det verkligen inte nåt som ”Justice League” gör bättre? Jo då. Den är några minuter kortare. Fast den känns längre så det känns kanske inte som nåt man vill hänga i granen.

Och en sak till. Det dyker upp en enögd skäggig snubbe som är fruktansvärt cool i Justice League. Han är faktiskt coolare än Oden, I will give them that.

Kontentan? Den ena filmen är betydligt mer underhållande än den andra. Ni får själva gissa vilken.

 

Är han mutbar?

I en av alla de otaliga facebook-grupper jag är med i så dök det upp ett spännande inlägg om det här med utskick av recensionsexemplar och presenter i utskicken. Hittills så har det varit inlägg av både positivt och negativt slag från både författare som tycker att det är helt horribelt och från författare som beskriver hur de tänkt när de gjort utskicken.

Vissa tycker exempelvis att bloggare borde bilda en branschförening för gemensamma pressetiska regler, andra tycker att ”det är väl bara trevligt” om man skickar med en chokladbit eller nåt (gör inte det, Postnord kommer bara att sno paketet och käka upp snasket, true story swear to God) och vissa tycker som sagt att det helt klart handlar om mutor och är helt förkastligt.

Jag tycker att det är intressant att följa diskussionen. Det ska sägas att jag inte funderat jättemycket över det eftersom jag inte tar emot jättemånga recensionsexemplar längre, men jag kan säga lite om hur jag känner från perspektivet som bloggare.

Jag tycker att det kan vara trevligt om författaren/förlaget skojar till det lite och skickar med nåt som känns relevant för boken och lägger ner lite tid på utskicken. Däremot är jag ärligt talat skeptisk till hur mycket det påverkar recensionen, i så fall skulle jag redan stå i tacksamhetsskuld bara genom recensionsexemplaret, eller hur? Tro mig, ett par Dumle-kolor och en reklampenna kommer inte att rädda en bok från en negativ recension om den förtjänar det och på samma sätt har det ingen påverkan på en positiv recension heller. Så pass mycket integritet har jag och det hoppas jag att ni läsare oavsett bakgrund också känner – att jag inte håller igen bara för att jag fått boken istället för att jag betalat för den eller lånat den på biblioteket.

Nåt jag däremot VILL ha med varje utskick och som inte alltid finns med är lite grundläggande info som recensionsdatum. Det kan göra mig tokig eftersom inte alla förlag är superduktiga på att posta sånt på sina hemsidor. Där ser jag uppenbara möjligheter till förbättring!

På andra sidan

Eller ÄNTLIGEN skulle jag också kunna säga. För nu får jag läsa en bok jag själv valt av egen fri vilja. Det är ta mig tusan inte dumt.

Det är ju liksom inte alltid en bok är bra, det vet vi ju alla. Men om man får ett uppdrag att läsa en bok och dessutom får betalt för det, då måste man faktiskt ändå läsa hela och dessutom göra det noggrant. Sån är jag. I vanliga fall skulle man kunna lägga den åt sidan och säga ”tack men nej tack”.

Så tänk på det kära läsare, det är inte bara konfetti och stjärnglans i bokbloggarvärlden.

Light_on_door_at_the_end_of_tunnel

Nu ska jag prata lite om John Green

Fast jag ska inte prata om hans böcker. John Green är ju en sån där figur som jag har tyckt väldigt bra om, men på nåt sätt så har hans stjärna dalat betydligt med tiden. Han imponerar inte så mycket längre om man säger så, men å andra sidan så har jag inte läst hans senaste bok (än). Det kommer nog nån gång.

Däremot – nåt som jag tycker betydligt mer om än författaren John Green är John Green på YouTube (det är samma snubbe, tro inget annat). Hans Mental Floss-videos är hemskt underhållande men nu för någon kväll sedan upptäckte jag nedanstående lilla videoserie där de nu är upp i hela 35 avsnitt och det senaste publicerades för bara nån vecka sedan. Av naturliga skäl så är det så klart ett ganska amerikanskt perspektiv på det, men det finns nog en hel del godbitar där. Jag ska förkovra mig i alla fall!

Recension – Vad heter ångest på spanska?

9789523330818_6Författare: Michaela von Kügelgen

Beskrivning: ”25-åriga Erika är nyutexaminerad jurist. Hon har allt hon någonsin önskat sig men är ändå inte nöjd. När Erikas långa förhållande havererar blir allt ett enda kaos och hon flyr till Ecuador för att samla ihop sig själv. Hemma väntar drömjobbet och en lysande framtid, men är det verkligen det hon vill med sitt liv?”

Omdöme: Det finns så lite i den här boken som jag kan relatera till men samtidigt så mycket som jag ändå kan känna ”jo, men det här känns himla bekant”.

Det finns nog nåt väldigt universellt i att ställa sig frågan ”vad ska jag bli när jag blir stor?”. De flesta av oss har gjort det och vissa vet svaret medan andra kommer aldrig att få veta. Alla kanske inte är så drastiska så att man hoppar på ett plan till Ecuador för att ta reda på svaret, men hey, whatever floats your boat liksom.

Nåt jag gillar med boken är att den verkligen lyckas förmedla Ecuador på ett väldigt tilltalande sätt. Värmen, svetten, maten, dansen. Kontrasten mellan det liv som Erika lyckas skapa för sig själv under några veckor jämfört med hemma i Finland kan nästan inte göras tydligare men jag gillar det.

Rent språkligt så tycker jag att det märks att von Kügelgen är journalist i grunden – det finns en skärpa rent stilistiskt som jag uppskattar väldigt mycket och som har ett trevligt anslag. Det gör boken väldigt trevlig att läsa. Jag hade förresten förmånen att lyssna lite på Michaela von Kügelgen på bokmässan och det gör ju att när jag läser boken så hör jag hennes röst i huvudet hela tiden som uppläsare, sånt är ju alltid lite festligt. Och så pratas det en massa om empanadas i boken. Jag ÄLSKAR empanadas.

Jag vet så klart att jag inte tillhör den primära målgruppen för boken, men jag tyckte ändå att den hade tillräckligt med poänger och saker jag kunde relatera till för att kunna uppskatta boken. Dessutom var det himla trevligt att läsa om ett varmt land nu när man halkar runt i kylan här i Jönköping.


Förlaget har bidragit med ett recensionsexemplar.

Adlibris / Bokus

Dear David

Nej, det är inte nån sorts egotripp. I en av Facebook-grupperna jag följer så dök det här upp som tips och det vore väl tjänstefel om jag inte delade med mig till er också.

Det handlar alltså om berättelsen om stackars Adam Ellis och ”Dear David”, en berättelse som kanske eller kanske inte är sann, men som berättas via Twitter av alla ställen. Det finns alltså möjligheter att använda Twitter till annat än att häva ur sig dumheter, tro det eller ej. Och jag är hooked. Hela vägen in i kaklet.

Det här är så klart jätteintressant ur flera aspekter. Dels berättarformen via tweets som gör att man dels som läsare får så pass lite men ändå så pass mycket info att man vill veta mer, samtidigt som det också inbjuder till interaktion på ett fullkomligt fantastiskt sätt mellan alla som läser. Vi som läser är alltså med och skapar och förändrar berättelsen tillsammans. Vi lägger till och tar bort, teoretiserar och avslår varandras funderingar och allt det där är ju helt fantastiskt. Som författare måste det kännas helt fantastiskt.

Ja, jag säger författare eftersom jag är skeptiker från topp till tå. Men det här är ändå en av de skräckhistorier som fascinerat mig mest så jag tycker absolut att ni också ska ta en titt.

Lättaste sättet att följa alltihop är via den här Storify-länken:

https://storify.com/moby_dickhead/dear-david

Full på jobbet

Nu är jag så där tråkig igen. Läser sånt jag får betalt för. Då blir ju den här bloggen lite lidande tyvärr.

Därför får ni en fantastisk intervju med Taika Waititi som regisserat Thor: Ragnarok. Han är min nya hjälte. Ni ser ju redan på titeln att det här är ett klipp väl värt att kika på. Filmen är för övrigt helt underbar, spring och köp biljett!

Darc Ages: Uppvaknandet

uppvaknandetFörfattare: A.R. Yngve

Beskrivning: ”David Archibald blir uppväckt ur en frusen sömn. Han befinner sig 900 år in i framtiden, i en värld ärrad av katastrofer och krig. Civilisationen har dragit sig tillbaka till befästa stadsstater, där feodalherrarna och deras riddare härskar. David finner sitt öde: att rubba denna medeltida framtid i sina grundvalar och starta en ny renässans. Han blir den osannolike hjälten kallad DARC.”

Omdöme: Jag har många gånger tänkt på hur det skulle vara om nån, efter de stora krigen och katastroferna, inte hittade nåt mer av vår civilisation förutom ett par slitna exemeplar av ”Sagan om ringen” och ”Pippi Långstrump”. Vad skulle hen dra för slutsatser om vår civilisation? Skulle de ens förstå att det handlar om fiktion eller hade det blivit heliga böcker i den nya världen? Tänk om man kunde få vara med och tjuvkika…

Ungefär samma tanke har A.R. Yngve lekt med i sin Darc Ages-serie så det är ju självklart att jag därför gillar premisserna, det finns ju alla möjligheter till att skoja till det. Det gör författaren också i form av referenserna till alla möjliga personer och företeelser från 1900-talet och som läsare drar man såklart lite på munnen över hur karaktärerna i boken missförstått saker som vi tar som självklara. (Att vi själva kanske inte har full koll på 1100-talets kändisar kan vi naturligtvis glatt ignorera, eller hur?).

”Darc Ages” har också drag av nån sorts äldre pulp/kiosk-litteratur i SF-genren som tilltalar mig, dvs en rätt skön B-känsla som påminner lite om när man ser skräck- eller SF-filmer från 1950-talet. De är inte alltid det bästa man sett, men det är ofta rätt kul längs vägen.

Lite så funkar ”Darc Ages” för mig också. Det är rätt kul, men jag känner att det korta formatet och raska händelseförloppet gör att karaktärsutvecklingen fick stå tillbaka lite vilket skapar en liten obalans i själva berättandet som stör mig i läsandet. Saker händer, men jag förstår inte alltid varför karaktärerna agerar som de gör. Ett exempel på det är en kärleksaffär i slutet av boken som dyker upp från ingenstans och därför inte får mig som läsare att känna särskilt mycket för karaktärerna och deras förhållande till varandra.

Men ändå – är man ute efter lite lättsammare SF på svenska så kan ni göra betydligt sämre val än att kolla upp det här.


Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Bokus

 

”Vart är vi på väg?”

Anta att Apollo eller Ving eller vad de nu heter kunde anordna resor till lite skojiga resmål lite utanför de vanliga charter-ställena. Och då menar jag inte Sunne. Vart skulle man kunna hamna då? Jag tog fram min inre reseledare och funderade lite på lämpliga semestermål – ett lite soligare och varmare alternativ, ett för storstadsfantasten och ett för den som gillar shopping. Håll tillgodo och glöm inte att skicka ett vykort!

För den solsugne:

Porto du Luando, reseledare: Anna Jakobsson Lund.

För det första så kan man gå på trolleri-shower där, bara en sån sak. Porto du Luando bjuder på ett jämnt och varmt klimat året om utan allt för långa regnperioder. Det finns gott om promenadstråk och pittoreska kvarter, och restauranger, fruktstånd och konditorier finns i så gott som varje gathörn. Det ryktas också om spännande båtfärder ut i vildmarken för den äventyrlige. Missa inte heller karnevalen som verkligen är en upplevelse för alla sinnen! OArYA Travels rekommenderar minst en vecka för att till fullo utforska allt som staden och dess omgivningar har att erbjuda.

För den som vill känna city-pulsen:

Ketterdam, reseledare: Leigh Bardugo

Ketterdam är staden som har allt. Låt er inte luras av stadens oförtjänt dåliga rykte som tillhåll för tjuvar och banditer, Ketterdam är mycket mer än så. Stadens eklektiska mix av influenser från alla världens hörn har gett staden dess unika blandning av arkitektur och för den matintresserade finns oändliga möjligheter att avnjuta läckerheter från när och fjärran. Missa till exempel inte universitetet med dess majestätiska byggnader. Varför inte passa på att klä ut er till någon av karaktärerna från Komedie Brute när ni besöker nöjesdistrikten? Ketterdam är perfekt för en lång-weekend!

För den shoppingsugne:

Hogsmeade, reseledare J.K. Rowling

Inför jul finns det inte mycket som slår Hogsmeade och dess små butiker. Vem har inte önskat sig någonting från Dervish & Bangers eller Zonkos? För de som älskar sötsaker finns nästan inte en bättre butik än Honeydukes! Möjligheterna till att hitta alla sina julklappar i Hogsmeade är i princip oändliga, och när fötterna tröttnat rekommenderar OArYA Travels afternoon tea på anrika Madam Puddifoot’s eller en traditionell pub-middag på klassiska puben Svinhuvudet. Båda etablissemangen är oerhört populära bland unga kändisar så möjligheten att träffa på någon sådan är stor, speciellt så här års.

a1709d1475821aa1c784ee5000e5ddd0-e1487954071871-1024x508

 

 

 

 

Den här måste vi lyssna på!

Pratar man mustiga reseskildringar och miljöer så bör man raskt komma in på den fantastiska ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius. Det blir faktiskt nästan inte mustigare än så här, möjligtvis undantaget Per Morbergs kök när han lagar grytor. Jag har recenserat den tidigare och tyckte väldigt mycket om den, och nu finns den även som radioföljetong från Sveriges Radio. Bara att höra Rikard Wolff och Helen Sjöholm i nåt sånt här gör en lite varm om hjärtat, eller hur?

Mer om Mördarens apa:
Gorillan Sally lever med sin bäste vän Chiefen, en finsk sjöman som spelas av Jarmo Mäkinen på båten Hudson Queen. En dag får Sally och Chiefen erbjudande om ett jobb – att frakta kakelplattor uppför en flod. Kakelplattorna visar sig vara vapen och Chiefen och Sally dras in i en konspiration. När en man faller i floden blir Chiefen anklagad för mord och hamnar i fängelse. Sallys försök att rentvå Chiefen från mordanklagelserna tar henne ända till Indien och en maharadjas hov. Ska Sally lyckas få ut sin bäste vän ur fängelset?

Regi: Manuel Cubas
Manus: Daniel Karlsson och Ida Kjellin
Musik: Johan Nilsson och Eirik Røland
Ljuddesign: Lena Samuelsson
Ljud: Monica Bergmark
Inspicient: Sven Philip
Producent: Jenny Bergman
Dramaturg: Frida Derwinger

I rollerna bland andra:

Sally Jones: Emma Broomée
Chiefen: Jarmo Mäkinen
Ana Molina: Helen Sjöholm
Fidardo: Victor Criado
Papa Monforte: Rikard Wolff
Alphonse Morro: Gustav Lindh
Elisa: Molly Nutley
Maharadjan: Andreas T Olsson
Kapten Andersson: Steve Kratz
Geoff Gerard: Bahador Foladi
Kommissarie Garetta: Alexej Manvelov
Direktör Thursgood: Figge Norling
Miss Wilkins: Helena Thornqvist
Hovmarskalken: Carlos Francisco Romero
Jao: Jakob Stefansson
Senhora Baptista: Ulrika Malmgren
Vicomtessen: Linda Kulle
Rosa Domingues: Gloria Tapia
Sjömannen: Nils Närman Svensson
Barn: Adele Södergren, Otto Derwinger, Ada Derwinger

apan

Bus eller godis?

”Ja tack” säger jag och tar en näve godis från barnen som ringer på. Klart jag väljer godis och inte bus om de bjuder?

Eller skulle göra om de kom förbi. När man bor så som jag gör kommer det inte nån och knackar på, och kommer nån så får man en mindre hjärtattack av förvåning.

Halloween och allt det där är ju lite skräckligt i sitt tema, men jag är URUSEL på sånt. Jag gillar inte skräckfilm, läser väldigt lite skräcklitteratur. Det är inte min grej helt enkelt. Jag har exempelvis fått för mig att jag i fortsättningen bara ska se filmer som har över 7,0 på IMDB och antalet skräckfilmer som kvalar in där går att räkna på en enarmad persons fingrar. Det är väl typ ”The Shining” och ett par till ungefär.

Så därför tänkte jag vara busig och INTE köra nåt sånt tema den här veckan.

Istället blir det, inte minst för att jag nästan börjar gråta bara jag tittar ut genom fönstret och för att jag läser en bok med en ananas på omslaget – resetema. Vi ska prata resmål, drömsemestrar och kanske kröna alltihop med en recension av redan nämnda bok. Bra va? Häng med!

29b70281e0edad37692723c901e1012d

Ananasen på bilden har ingenting med ananasen i texten att göra. Den är bara rolig.

 

Nu bliver det tegnefilm!

Näe, det blev inte nåt vettigt innehåll idag heller. Men som tur är så finns ju resten av internätet, och idag snubblade jag över den här videon – If Game of Thrones was an anime. Himla bra gjort måste jag säga!

Nånting helt annat.

Jaså, ni förväntade er nåt om Augustpriset? Nä, nåt sånt blir det inte. Jag har inte läst nån av böckerna i nån av kategorierna så det blir inte mycket med den saken. Mitt förhållande till priset är väl… svalt kan vi väl säga.

Jag har läst en bok under tiden, men den får ni som bekant inte veta nåt om eftersom det är sånt som bara Stora Förlaget får läsa. Men snart så kommer lite recensioner igen, ingen fara.

Jo, jag har förresten läst en helt annan bok – nämligen den här:

tjanst_boken

Kanske inte oarya.se-material, men något mer relevant för mitt vanliga arbete. Av nån anledning är det mesta av den övriga kunskap jag har lagrad mellan mina öron inte helt möjlig att tillämpa mellan 07:30-16 måndag till fredag.

SÅ. KNASIGT. SÅ. BRA.

Som några kanske redan känner till så har Fafner Förlag gjort en satsning på ljudnoveller som finns tillgängliga på både bibliotek och streamingtjänster och internetbokhandlar.

Jag är som bekant inte direkt en storkonsument av ljudböcker men det kortare formatet tilltalade mig. Jag har bara lyssnat på två stycken än så länge – dels ”Skördad” för att, ni vet, Anna Jakobsson Lund står alltid högt i kurs på oarya.se, och dels ”Rättvis sönderdelning av besten Skorm” av Lars Carlberg och det är den vi ska uppehålla oss lite vid idag eftersom den är det ABSOLUT KNASIGASTE jag hört undantaget sånt som den arga apelsinen i Vita Huset säger.

För med ”Skorm” så kan jag förstå vad som är bra med ljudböcker, och det är väl främst inläsaren Simon Väderklints förtjänst. Jag vet inte vad han blandar för mediciner men jag vill ha recepten. Det samma gäller så klart även Lars Carlberg för själva texten är både otroligt rolig och knasig på samma gång. Simon jonglerar i alla fall ett antal dialekter och karaktärer på ett alldeles fantastiskt sätt och även om han kanske tappar bort sig lite här och där är det faktiskt petitesser i sammanhanget. Om jag skulle släppa en ljudbok så skulle jag vilja ha honom till att läsa in den.

Storyn är också helt i min smak – jag gillar hela konceptet med att den börjar EFTER att hjälten haft ihjäl det stora monstret och ridit in i solnedgången som Lucky Luke. Det påminner lite om de här serietidningarna som handlar om försäkringsbolagen som måste städa upp efter att superhjältarna fightat sönder både hus och bilar i sina strider mot Den Stora Elakingen.

Novellen innehåller dessutom såna fantastiska karaktärer som verkligen kommer till liv i ljudboks-formatet. Jag är faktiskt osäker på om jag tyckt om den riktigt lika mycket i tryckt form men ljudnovellen, den har jag lyssnat på två gånger så det får bli mitt lilla fredagstips idag!

Fafner-ljudnoveller

Nomadplaneten

nomadplanetenFörfattare: Emanuel Blume

Beskrivning: ”Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen.Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.”

Omdöme: Vi kastar in filmreferenserna direkt eftersom jag inte är tillräckligt inläst på den här typen av scifi i bokform. Istället drämmer vi till med Robert Zemeckis ”Contact”, Stanley Kubricks ”2001: A Space Odyssey” och Andrey Tarkovskys ”Solaris”. Tänk lite Andy Weirs ”The Martian” också förresten. Om ni har koll på de filmerna så vet ni vartåt det är på väg. Här är det inga laserkanoner eller rymdvarelser som spottar frätande syra som har huvudrollen. Istället är ”Nomadplaneten” en scifi som har ett betydligt mer vetenskapligt och lågmält anslag innan den tassar in på psykologisk nästan skräckartad mark.

Grejen med ”Nomadplaneten” är att den funkar otroligt bra, avsaknaden av intergalaktiska federationer till trots. Man skulle kunna göra misstaget att tro att det här blir en otroligt seg och händelsefattig historia, men det är precis tvärtom. Blume lyckas hålla spänningen på en ständigt stigande nivå och gör det med ett språk som är oerhört välskrivet – jag skulle vilja påstå att det är en av de mest välskrivna böcker jag läst på svenska på länge. Blumes research och noggrannhet lyser också igenom och gör att ”Nomadplaneten” känns precis så gedigen och genomarbetad som man önskar och hoppas på. Kan man kalla det diskbänksrealism i rymden? I så fall gör jag det.

Om man ska gräva ner sig en smula i de få brister som finns så handlar det mesta egentligen om bokens huvudperson Jonathan. Han är lite för tillbakadragen och passiv, snudd på initiativlös på ett sätt som gör att han blir en aning svår att känna för och relatera till som läsare. Jag menar inte att han ska vara nån actionhjälte, men snarare att jag skulle vilja att han på något sätt visade varför han ens varit påtänkt som deltagare i expeditionen. Det är dock ett ganska litet problem i förhållande till hur bra allt övrigt är.

Jag har egentligen inte mer att säga om ”Nomadplaneten” än att ge den mina varmaste rekommendationer. Emanuel Blume är en författare jag absolut ska hålla koll på i fortsättningen. Det bör ni andra också göra!

 


Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus eller köp den av författaren själv!

När verkligheten kastar om ens planer.

Ni får ursäkta om det inte blir så mycket skoj den här veckan. Jag ska tydligen gå lite utbildningar i veckan och nu märks det ta mig tusan att det var några år sedan jag satt i skolbänken, för en hel dags lyssnande gör mig vansinnigt trött på ett sätt som jag aldrig blev varken i grundskola, gymnasiet eller på högskolenivå. Kaffe funkar dessutom otroligt dåligt på mig så där får man ingen hjälp heller. Sen måste jag måste jobba lite också. Och med jobba menar jag läsa ett manus och få betalt för det, men det kommer en recension lite senare i veckan. Jag kastar om lite i schemat för er skull.

Närmaste tiden blir det dessutom ett litet avsteg från YA-världen, jag ska läsa böcker som har lite mer feelgood och annan målgrupp. Det ska bli himla spännande men var inte oroliga, det är inga småstadsdeckare det handlar om. Några principer får man ju ha.

Today I am not interested in this lesson

Det här kalla landet

det-har-kalla-landetFörfattare: Pernilla Gesén

Beskrivning: ”Noomi bor i Lindsborg, en mellanstor stad i Nordland. Hon går i gymnasiet och är en del av en trygg familj med god ekonomi fram till nu. Hyllorna i mataffären gapar tomma. Noomi är van att kunna köpa vad hon vill, men butik efter butik stänger ner. 

Efter att Noomi rånats av ett gäng invandrartjejer finns inte längre några tvivel om vad som håller på att hända i landet, så hon gör gemensam sak med sin storebror, aktiv inom det främlingsfientliga parti som växer i raketfart inför valet. Men Noomis klasskompis Zahra kommer i vägen. Zahra, som alltid sticker ut hakan och käftar emot. Som liten flydde hon från krig och förödelse till Nordland, men bara halva familjen nådde säker mark. Zahra söker trygghet i en allt mer skrämmande tid av kaos och utanförskap men på fel ställen. 

Zahra inte bara ifrågasätter allt som Noomi tror på, hon stjäl också hennes barndomsvän. Till en början vill Noomi bara att Zahra ska försvinna, men snart händer något inom dem båda. Det blir ett möte som förändrar de båda för alltid. ”

Omdöme: Tyvärr är det få böcker som känns så 2017 som ”Det här kalla landet”. Det är en bok som gav mig starka obehagskänslor just av den anledningen. Jag vill inte att boken ska kännas så nära verkligheten som den gör, även om författaren själv tänker sig boken som en dystopi, men tyvärr är den farligt nära verkliga livet.

Av den anledningen är det verkligen en bok som kan och bör användas på högstadiet och kanske även gymnasiet för att arbeta med frågor om identitet, främlingsfientlighet, grupptryck och självkänsla. Jag tycker speciellt om hur Gesén diskuterar livet efter att ha flytt någonstans, exempelvis genom Zahras pappas posttraumatiska stress. Det är ett typexempel på sådant som ofta glöms bort i diskussioner.

Gesén har valt att låta handlingen utspela sig i ett fiktivt nordiskt land, och även byta ut ord som ”rasism” och ”nyanlända” och jag har fått det förklarat för mig att det beror på att författaren ville få mer kreativ frihet under skrivandet. Det är mycket möjligt att det blev så, men jag är inte helt säker på hur det landar hos läsaren alla gånger.

Jag tycker egentligen också om Geséns tanke om att kärleken är den starkaste kraften och slutligen är den som kan få människor att förändras, men för att verkligen driva igenom den poängen helt och hållet så hade jag gärna sett kärlekselementet tidigare och kraftfullare i texten. Den blir lite av ”too little, too late” för att riktigt fungera fullt ut.

Men faktum är ändå att jag rekommenderar boken för sina många poänger som diskussionsunderlag. Den är bra, inget snack om saken. Kanske inte alltid enkel eller underhållande läsning, men däremot viktig sådan.

—-

Recensionsexemplar i samband med Bokmässan.

Adlibris / Bokus

Glömskan

glomskanFörfattare: Johanna Olsson

Beskrivning: ”När Heddas mamma återigen blir misshandlad av sambon flyr de till mormor som bor i den avlägsna byn Glömskan i Norrlands inland. Bara efter ett par dagar försvinner Heddas lillebror spårlöst. Har någon rövat bort honom? I sin jakt på svar möter hon de mest märkliga och mytomspunna varelser och väsen.”

Omdöme:Jag är väldigt svag för det mesta som har nåt med svensk folktro att göra. Det gör sig väldigt bra kombinerat med urban fantasy vilket bevisats om och om igen i allt från PAX-böckerna till Elin Säfströms böcker om väktaren Tilda.

Glömskan sällar sig till det gänget och placerar sig lite mellan nämnda exempel. Lite mer krävande än PAX, lite allvarligare än Elins böcker.

Olsson gör egentligen inga fel med sin debut. Den är tillräckligt spännande för att man ska läsa vidare, den är inte särskilt svår att förstå och känns väl avvägd i nivå för målgruppen 9-12, kanske med tonvikt på de som fyllt tvåsiffrigt. Det finns en sorts kylighet och lugn som känns lite som den miljö som boken utspelar sig i, och det jag tycker mest om är de moderniserade tolkningarna av alla väsen som dyker upp och hur de anpassat sig till moderna tider, framförallt Näcken.

Lovande debut helt enkelt!

Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret inför Bokmässan.

Adlibris / Bokus

Equilibrium

equilibriumFörfattare: Anna Jakobsson Lund

Beskrivning: ”Equilibrium är berättelsen om Ari, som tvingas fly till rövarstaden Porto du Luando och söka skydd bland smugglare, nickelskojare och illusionister.”

Omdöme: Det tar inte lång stund innan jag blir hungrig. ”Boken kräva dessa kakor” för att parafrasera Albert Engströms berömda affisch. Det pratas nämligen mat och sötsaker och söta frukter sida upp och sida ner och till slut har man inget annat val än att leta igenom skafferiet efter kakor, både stora och små och några med socker på.

Så ladda upp innan ni läser den här boken. Ni kommer att tacka mig.

Equilibrium då. Det är Anna Jakobssons Lunds helomvändning från blågrå betongdystopi till nåt betydligt mer färgglatt och kryddstarkt. (Ni kommer inte undan matrefererenser i den här texten heller. Beklagar. Det är dock precis som all mat i boken veganskt om det hjälper.)

Equilibrium utspelar sig istället i en värld som för tankarna till en sorts blandning av Moulin Rouge-möter-Mördarens-apa-i-New-Orleans-under-Mardi-Gras. Där nånstans. Det är en miljö som verkligen känns som om den varit med i den där hinduiska högtiden då man kastar färgpulver på varandra, och man kan nästan känna alla dofter, smaker och ljud varje gång man bläddrar. Om det fanns semesterlägenheter i Porto du Luando skulle jag vilja prata med en mäklare.

Miljöerna är alltså helt fantastiskt beskrivna, och den uppenbara jämförelsen är så klart Leigh Bardugos Ketterdam från Six of Crows-böckerna. Det är samma typ av noggrant konstruerande och detaljrikedom, och om det inte tagits inspiration därifrån, då vet jag inte. Då är det lustiga pipan som varit framme.

En annan sak som givetvis står ut i Equilibrium är det här med kön, identitet och sexualitet och hur det skrivs om det i boken. Equilibrium tänjer inte på gränserna – den suddar ut dem. Normbrytande är bara förnamnet. Det är ett lysande exempel på hur man kan använda fantastik för att diskutera verkligheten och få möjligheter att se saker ur nya perspektiv. Vissa hyperkonservativa människor kommer att behöva hjärtstartare men för andra kommer hjärtat att slå lite extra för den här boken.

Men…

Sätt er ner nu kompisar, för nu kommer nåt som nog inte dykt upp på oarya.se tidigare: kritik mot en författare som heter Anna i förnamn.

Equilibrium känns ibland lite som en gryta som bara står och puttrar (told you, matreferenser) men som inte blir riktigt varm förrän efter rätt lång tid. Eller om vi säger så här: jag känner inte det yttre hotet tillräckligt starkt. Utan att spoila för mycket så känner jag att Ari borde känna ett större överhängande hot över sig under en större del av boken än vad det gör. Känslan finns där absolut i början av boken, men den avtar efter första tredjedelen och tar rätt lång tid på sig att komma tillbaka. Det blir alltså nåt med själva tempot som inte klickar för mig hela vägen. Equilibrium hamnar lite on the slow side.

Det andra är väl också att jag inte hört nåt om en uppföljare. Det går väl inte att hitta på sånt här och bara skriva om det i en enda bok? Va? Va?

Men kritiken till trots, jag gillar boken väldigt mycket. Inte minst för hur genomarbetad den känns i sina miljöer och alla tankar som den framkallar. Fyra raka, det är inte dåligt det!

Författaren har bidragit med ett recensionsexemplar i utbyte mot en ärlig recension.

Adlibris / Bokus

 

Filmdags

Som jag nördat i helgen. Mer än vanligt alltså. Jag gick helt bananer på YouTube-kanalen Cinefix och kollat otaliga klipp där de listat bästa fotografer, scener, dialoger och en himla massa annat. Jag läste faktiskt ett par kurser i filmhistoria och filmvetenskap när mina kära klasskamrater läste programmering, inte minst för att min hjärna inte är byggd för att förstå och skapa kod. Sitta i ett mörkt rum och stirra på en skärm, det är den däremot helt med på. Därför blir dagens inlägg inspirerat av helgens övningar. I give you – fem fantastiska filmer.

  1. Casablanca

2. Amélie (originaltitel Le fabuleux destin d’Amélie Poulain men det kan man ju inte gå omkring och säga)

3. The Big Lebowski

4. Hero (originaltitel Ying xiong men det går ju verkligen inte att gå omkring och säga)

5. Annie Hall

Vad har alla de här filmerna gemensamt? Framförallt är alla helt fantastiska och är filmer där jag har suttit och sagt ”det här är så jäkla bra ungefär var tredje minut” i soffan.

Det är också filmer som på något sätt gör nåt mer än bara underhåller för stunden. Casablanca är nåt av det elegantaste jag vet i filmväg, Amélie något av det charmigaste. Hero är fantastisk rent visuellt. Annie Hall har så förbannat välskriven dialog och när det gäller The Big Lebowski… The Dude abides.

Vad har ni för favoriter, vilka filmer får er att sitta och och säga ”det här är helt otroligt” i soffan?

 

Fejk

fejkFörfattare: E. Lockhart

Beskrivning: ”Imogen är karismatisk, föräldralös och på rymmen från sitt arv.

Jule är en fighter, en kameleont och en atlet.

En intensiv vänskap. Ett försvinnande. Ett mord, eller kanske två. En farlig romans, eller kanske tre. Lögner och lojalitet, förklädnader och svek. Den amerikanska drömmen, superhjältar, förövare och offer.

En tjej som vägrar ge folk vad de begär av henne.

En tjej som vägrar vara den hon en gång var.”

Omdöme: Det här är alltså boken som fick mig att fundera på om jag inte skulle sjukskriva mig så att jag kunde läsa färdigt, alternativt sitta kvar i bilen på parkeringen i ett par timmar för att bli klar. Bara en sån sak.

Det intressantaste med ”Fejk” är att den egentligen inte är särskilt märkvärdig. Ur ett perspektiv är den till och med ganska stereotyp och verkligen inte något nytt under solen. Men det är som jag sagt många gånger tidigare – man måste inte komma med något nytt, men man måste komma med något bra, och där levererar E. Lockhart med råge.

E. Lockhart hymlar inte med inspirationen – det pratas viktorianska romaner om och om igen i boken, framförallt ”Lysande utsikter” av Charles Dickens. Vill man vara lite mer modern så kastar vi in en rejäl näve ”The Talented Mr. Ripley” och en inte så liten släng av tv-serien ”Revenge” och filmen ”Memento” när vi ändå håller på. Där nånstans kan vi börja ringa in ”Fejk”.

Det här är inte en bok för de som bara vill koppla av med sin läsning. Den kräver sin läsare, och man ska minsann vara både utvilad och uppmärksam när man läser för att hänga med i svängarna. Det är här ”Memento”-referensen kommer in. Likt Christopher Nolans mästerliga film berättas boken alltså baklänges, och nystar därmed upp händelseförloppet från nuläget bakåt i tiden. Det i sin tur gör att varje föregående kapitel ställs i nytt ljus.

Funkar det då? Ja, det gör det. Men som sagt, som läsare får man ha en hel del i huvudet. Det är också det som är lite härligt, att få utmana den där grå massan mellan öronen ibland. Ju färre uppehåll ni gör i läsningen desto bättre, Men det ska erkännas, ibland kan det kännas lite så här:

1e01b500a8c33f0fe940aa4310c89084--to-the-wall-tack

Jag tycker  väldigt mycket om det här med att att man får jobba en hel del med att tycka om Jule. Frågan är kanske till och med om man egentligen gör det, vilket i sin tur blir Lockharts sätt att diskutera den klassiska protagonisten och bilden av den. Vad är egentligen en hjälte? Eller antihjälte? Jule är otroligt spännande på det sättet. Är hon iskallt kalkylerande eller är hon en opportunist? Vad är sant och falskt i det hon berättar om sig själv? Vad är det hon undanhåller?

Det avspeglas också lite i själva språket. Lockhart anlägger en sorts kylig distans i sitt berättande men är samtidigt väldigt detaljerad och vacker i sitt bildspråk på samma gång. Har ni sett Tom Fords fantastiska ”Nocturnal Animals” från förra året? Tänker er det bildspråket fast i bokform ungefär.

Som ni förstår så är det jag fastnar när det gäller ”Fejk” mer ”hur” än ”vad”. Det är själva berättandet som är grejen mer än själva händelseförloppet. Men bara så att ni inte missförstår mig – den ÄR förbannat spännande. Helt klart en av höstens absolut mest intressanta böcker!


Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Författaren: ”är det såhär storhetsvansinne låter…?”

Helena Dahlgren 01 - Foto Marcus Stenberg

Foto: Marcus Stenberg

Helena Dahlgren är bloggaren som blev författare. I lokaltidningen beskrivs hon som en ”fruktans fanatiker” och den som ”sprider skräck i Tyresö”. Hur kan man inte vilja intervjua en sådan person?

Orkidépojken är bara lite drygt 150 sidor. Var det ett medvetet val att hålla den så pass kort och varför?

Fram tills Orkidépojken har jag först och främst sett mig själv som en novellförfattare (och bloggare), så bara tanken på att skriva en roman över huvud taget var något jättestort för mig. Sedan är jag personligen mycket förtjust i korta, täta berättelser – jag tänker t ex på Joyce Carol Oates kortromaner där en hel värld ryms på kanske 140 sidor. Så det kändes naturligt att använda det formatet. Många romaner är på tok för långa, det blir lätt utspätt och idisslat. Jag vill att Orkidépojken ska kännas som motsatsen till det utspädda. 100% koncentrerat, från början till slut.

Miljövalet är alldeles uppenbart viktigt i boken. Hur var det att klä omgivningar som var så pass bekanta för dig i en annorlunda version? Hur gick dina tankar angående det?

Det var aldrig en självklarhet att använda Tyresö, där jag själv är uppväxt och fortfarande bor, som yttre miljö. Till en början lekte jag med tanken på att bara skildra Orkidépojkens värld, som ju är oerhört instängd. Jag gillade tanken på att min berättelsen kunde utspela sig precis var som helst. Det universella i det. Sedan blev jag klaustrofobisk och deprimerad av att tillbringa så mycket tid inuti Orkidépojkens huvud (förlåt, kära romankaraktär!), så jag lade till ramberättelsen om Hanna, Zeb och Lina. När jag på allvar började skriva på de bitarna av boken var det fullständigt självklart att de bodde i Tyresö. Man får så mycket gratis genom att använda miljöer man är väl förtrogen med. Det är så intressant med Stockholmsförorter eftersom de så tydligt är ett slags gränsland. Man bor i Stockholm, fast ändå inte. Och väldigt mycket av småstadsmentaliteten finns och gror där. Jag ville att Hanna skulle bo på en plats hon vill bryta sig fri från, men samtidigt känner sig hemtam i.

Nu känns det extremt coolt att ha klätt min hemkommun i en lätt skräckig och Twin Peaksig dräkt. Jag kan blicka ut över skogarna när jag går för att slänga soporna och väldigt mycket känna att jag är en del av en mytologi jag skapat. Haha, är det såhär storhetsvansinne låter…? Nejmen, allvarligt talat: jag har kommit att tycka väldigt mycket om Tyresö. Det är här jag bor med mina döttrar, här hittar jag överallt, känner mig trygg. Jag tror att allt det där är bra förutsättningar för att sedan ta de elementen, vrida till och skapa något otryggt och lite hotfullt.

Hur ser din skrivprocess ut? Är du en sån där som har ett väldigt tydligt synopsis och har bra koll redan från start, eller är du en sån som har en betydligt mindre uppstyrd process där det handlar om att ösa in idéer och sen se vad som funkar?

Jag är SÅ inte en synopsisförfattare! Känner mig strypt av synopsis och för mycket handling, men så är jag också nästan uteslutande intresserad av språk, stämning och miljö. Jag brukar börja med att bara skriva på, för att hitta tonen och platsen. Sedan fortsätter jag så, stuvar kanske runt delar så att strukturen ska bli bättre. Och så promenerar jag mycket och ”skriver i huvudet”. Uppskattningsvis 50% av Orkidépojken är sådant jag gått runt och tänkt på utan papper, penna eller mobiltelefon. När jag sedan sätter mig vid datorn, öppnar upp Word och börjar skriva kommer orden snabbt till mig. Jag älskar att redigera och putsa till också.

Du har skrivit 100 hemskaste innan Orkidépojken – upplevde du att sättet att arbeta som författare skiljde sig på något sätt?

Lustigt nog började båda skrivprocessen på ett liknande sätt: genom bloggtexter! I fallet med 100 hemskaste i form av en inläggsserie på Dark Places (sedan hörde Modernista av sig och ville ge ut som bok) och med Orkidépojken en hemlig blogg som min pojkvän skapade åt mig så att jag kunde fila på Orkidépojkens blogginlägg i vad som kändes som en autentisk miljö. Därefter blev skrivprocesserna rätt olika, förstås. Fast jag tänker ändå att 100 hemskaste och Orkidépojken är tvillingböcker: båda handlar till väldigt hög grad om att spegla sig själv i fiktioner.

Det har ju dykt upp ett par nya inlägg på Dark Places, innebär det att vi kan hoppas på fler, eller är det lite mer LL Cool J ”Don’t call it a comeback” över det?

Det bästa sättet att garantera nya blogginlägg, har jag märkt, är att lova att aldrig blogga igen, så jag svarar ”pass” på den. Men jo, en liten comeback är det nog… Jag älskar ju att blogga och det är ett självklart sätt för mig att uttrycka mig på. Egentligen vill jag ha en egen kultursida att bre ut mig på, men i väntan på det är ju bloggen toppen.

Med tanke på din mailadress – hur många gånger har du stått framför garderoben och sagt ”I would go out tonight, but I haven’t got a stitch to wear?”

Alldeles för många gånger. (Min mailadress, för er som undrar, är morrisseygroupie@gmail.com. Jag skaffade den i tjugoårsåldern, när The Smiths var mitt liv. Älskar fortfarande the songs that saved your life, men måste erkänna att jag drar efter andan varje gång gubbjäveln gör något kontroversiellt uttalande nu för tiden. Fatta vad jobbigt att behöva byta mailadress NU!)

Hur många katter får man ha innan det blir konstigt?

Jag tycker att tre är en fullkomligt rimlig siffra om man bor i lägenhet. Bor man i hus tycker jag minst fem. Man måste ju hinna gosa med och ta hand om alla på bästa sätt, och gärna ha en kattlåda per katt (ett tips jag lärt mig från min guru, kattpsykologen Jackson Galaxy). Just nu har jag en katt som bor hos mig varannan vecka, och så min särbos katt som jag skämmer bort när jag är uppe i Norrbotten. Det är för lite, va?

Vad borde jag ha frågat dig?

Asbra frågor ju! Jag saknar ingenting. Men hmm, kanske hur det kändes när jag frågade min största litterära idol Christine Falkenland om hon ville blurba Orkidépojken och hon sa ja, och läste och återkom med helt sjukt fina ord?! Hint: hashtag #helenapeakar.

Annonser