Författararkiv: OArYA

Vad som än står

vad-som-an-starFörfattare: Cyril Hellman, illustrerad av Peter Bergting

Beskriving: ”Patrik Obilic är i 30-årsåldern och så kallad firmakille i AIK. Det är en ålder då man brukar välja bana och karriär i livet. Men Patrik är nöjd med sin tillvaro som kretsar kring jobbet som servitör på en populär restaurang, fotbollsmatcher och om kvällarna gå ut på krogen och ragga brudar med polarna.”

Omdöme: Omslaget till vänster säger en hel del. Vi pratar män, supporterkultur, våld men samtidigt nån sorts märklig stolthet. Det här är så otroligt svårt för mig att känna igen mig i eftersom jag aldrig varit särskilt intresserad av sport eller den kultur som finns kring speciellt fotboll. Däremot har jag ju så klart ”sett på stan” när det är matcher och läst i tidningar och hört i lunchrummen och allt sånt där.

Därför är det så intressant att läsa den här serieromanen som baserats på ett antal djupintervjuer med killar av just den typ som huvudpersonen Patrik är. Killar som verkligen ser fram emot och vars liv i stor utsträckning kretsar kring nästa ”box” som det kallas. Killar som samtidigt tvärtemot vad man fördomsfullt kan tro har bra jobb och familjer men som ändå inte kan eller ens vill vara en del av det mer traditionella Svensson-livet. Just den saken var nåt jag aldrig ens reflekterat över, precis som jag aldrig riktigt trott att de faktiskt gillar fotboll vilket de faktiskt kan vara otroligt insatta och kunniga i. Det här är nåt som Hellman och Bergting tydligt lyfter fram och det bidrar till en mer nyanserad bild av människorna det handlar om. Man får aldrig sympatier, men kanske lite mer förståelse. Hur tänker de egentligen? Vad har de för motivation? Vad är det som gör att de vill slå varandra i småbitar? För nån som inte har en insyn så är det många gånger som man får sina fördomar satta på skam. Och så många nya tankar som boken sätter igång!

Jag påminns ofta om Jens Lapidus under läsningen – det är nåt med Stockholm som bakgrund, hårdheten, machokulturen och ett filmiskt berättande (boken var ursprungligen tänkt som en långfilm) som gör det, och till viss del är det kanske dessutom ett eko av Bergtings samarbete med just Lapidus i ”Gängkrig 145”.

Bergtings illustrationer är som vanligt väldigt kraftfulla och dynamiska, men den här gången är de lite mer skissartade och inger en mer hektisk känsla än andra verk jag läst av honom. Det är nåt som passar bra ihop med Hellmans text och visar än en gång hur effektfulla serier kan vara som berättarform.

image

Finns på Adlibris och Bokus. You know the drill.

Jag kan inte bestämma mig.

Jag gillar omslag, det vet ni. Jag gjorde ju till och med en intervju med en sån där människa som gör omslag för ett tag sen.

Sen råkar jag gilla serietidningar också. Och musik.

Så nåt som verkligen fick mig att gå i spinn var när Marvel gjorde lite variantomslag (ett finare ord för ”nu-kränger-vi-samma-tidning-flera-gånger-om”) baserade på gamla hiphopskivor. Tydligen gick det rätt bra så nu drämmer de till med en omgång med gamla hederliga rockplattor istället. Här är några av mina favoriter. Det är pluspoäng om ni vet vilka originalskivor som det handlar om, och ännu fler poäng om ni känner igen alla figurer också:

Black-Panther-Hip-Hop-Variant-2b4ecDoctor-Strange-Hip-Hop-Variant-04386Guardians-Var-CvrInhumans-Once-And-Future-King-Var-CvrMighty-Thor-Var-CvrMs-Marvel-Hip-Hop-Variant-b2581Spider-Man-Hip-Hop-Variant-e1437762146618-2fff4Squadron-Supreme-Hip-Hop-Variant-ca41bUltimates-Hip-Hop-Variant-ntg8ha-c7b08

Det räcker ändå inte.

Anta att man har en kille med alla förutsättningar för att vara en läsare. Läsande föräldrar, både mamman och pappan, gott om böcker i huset och en lillebror som alltid har en bok i väskan. Han är duktig i skolan, får bra betyg och allt sånt där.

Men den här killen VILL VERKLIGEN INTE LÄSA.

Anta att han ändå får en bok i present, exempelvis ”En i laget” som är en samling med noveller av bland annat Patrik Lundberg, Johanna Nilsson, Gunnar Ardelius med flera. Duktiga författare allihop.

Han är nämligen en sportig kille. Älskar fotboll. Spelat sen knattefotbollen och varit med i hur många turneringar som helst.

Fotbollstemat är ju egentligen vettigt, eller hur?

Kanske tänker vi vuxna ”men vad bra, en bok om fotboll, och korta berättelser så att man inte hinner tröttna!” och försöker uppmuntra läsandet.

Men ändå – det går inte att få honom att läsa.

Jag har tänkt en hel del på det här och jag vill minnas att jag nån gång läst om att det inte spelar nån roll hur bra förutsättningar man har om man ändå inte vill själv. Man kan bara leda nån till vattenhålet men inte få dem att dricka eller hur talesättet nu går.

Det går kanske inte att tvinga killen att läsa heller – är det inte lustfyllt att läsa skönlitteratur så blir det definitivt inte roligare och mer intressant om det är ett tvång? Går det att tvinga tonåringar att läsa? Och är fotbollsböcker rätt väg?

 

 

Flickan på hotellet

flickan-pa-hotelletFörfattare: Katarina Wennstam

Beskrivning: ”En sjuttonårig flicka har blivit mördad på ett hotellrum i centrala Stockholm. När sextonåriga Alexandra Skarp får höra det kan hon inte låta bli att tillsammans med sina bästa kompisar, Charlie och Bianca, börja nysta i fallet. Det leder dem rakt till hotellet där flickan hittades död och snart är de djupt indragna och kanske närmare förövaren än de önskat.”

Omdöme: Katarina Wennstam är en väldigt etablerad författare, både när det gäller spänningsromaner för vuxna men även reportageböcker och krönikor. Den som läst henne innan kommer att känna igen tematiken om hur tjejer behandlas i dagens samhälle – skillnaden är att det den här gången är en ungdomsroman.

Det märks väldigt tydligt att Wennstam är en författare som kan sitt hantverk och sitt ämne. Den här boken gissar jag har sitt ursprung i ett uppmärksammat rättsfall som Wennstam också skrivit krönikor om och det är faktiskt riktigt obehagligt hur mycket av boken som påminner om sådant man ser och läser om på TV och i dagstidningar. Visst kan jag känna att de tre huvudpersonerna nästan är lite väl duktiga hobbydetektiver i förhållande till polisen ibland, men för det mesta fungerar det ändå väldigt väl och det är karaktärer man gärna vill läsa mer om.

Jag har verkligen saknat böcker i den här genren – deckare och spänningsromaner för vuxna är inte svårt att hitta, men motsvarande böcker för ungdomar är betydligt mer ovanligt så därför gläder det mig att författare som Christoffer Carlsson och Katarina Wennstam levererar så pass bra böcker i genren.

Jag gillar också hur Wennstam slugt använder Alex mormor för att förklara för läsaren hur rättssystemet i Sverige fungerar – förutom att hon skildrar en väldigt fint skildrad relation lyckas Wennstam samtidigt vara pedagogisk och förklarande utan att vara föreläsande. På samma sätt bakas mysteriet och den sociala kommentaren skickligt ihop på ett sätt som aldrig känns forcerat men som däremot väcker både tankar och känslor under läsningen. Och j*vlar vad arg man kan bli ibland.

Boken är på lite drygt 250 sidor och jag kan känna att det är både för kort och samtidigt helt lagom – för kort för att jag vill läsa mer och helt lagom för att jag verkligen uppskattar att det finns böcker som inte behöver 500 sidor på sig.

Jag tycker verkligen att det här är riktigt bra och rekommenderar boken varmt. Jag ser väldigt mycket fram emot de kommande två böckerna i trilogin!

Finns på Adlibris och Bokus och så vidare.

Stålbjörnen!!!

För ett tag sen så snubblade jag över instagramkontot Stålbjörnen. Mannen bakom kontot heter Stefan Johansson och han har skapat en helt underbart charmig mash-up mellan Bamse och superhjälteserier, främst DC och nu senast har han gjort en liten avstickare och gjort en ankifierad X-Men-serie. Vi pratar liksom Lille Blixt (The Flash obviously), Filuren (Jokern), Farliga Flisan (Harley Quinn) och så vidare. Det är så himla fyndigt och samtidigt så initierat och nördigt! För mig som lärde mig läsa genom Bamse och sen gick vidare till Spindelmannen så är det här verkligen nåt som går rätt in i hjärtat på mig. Jag är helt såld!

1

17-kopia

Om man inte vill följa serien via instagram, eller helt enkelt vill ha en mer lättläst version så kan man med fördel kika in på stalbjornen.wordpress.com.

A Torch Against the Night

torch-against-the-nightFörfattare: Sabaa Tahir

Beskrivning: ”Laia och Elias är på flykt genom öknen, på väg mot det ökända fängelset Kauf för att frita Laias bror. Efter sig har de Kommendantens trupper, beordrade att döda eller fånga dem. 

Helene är kvar i huvudstaden, för evigt bunden av eden hon svurit till den nye kejsaren. Hon försöker desperat glömma sin kärlek till Elias, eftersom han numera är Imperiets, och därmed även hennes, största fiende. 

När Helenes vägar korsas med Elias och Laias, tvingas Helene till omöjligt val. Elias, eller Imperiet?”

Omdöme: Dags igen för lite sandal-fantasy med hjärtan som står i brand samtidigt som svärden svingas och mystiska varelser med talfel härjar runt. Boken finns för övrigt på svenska med titeln ”Eldmärkt”.

Visst är det en fin blandning? Både supertraditionellt och eget på samma gång. YA fantasy med klassiska beståndsdelar fast med lite ny kryddning.

Eftersom det här är en uppföljare (bok två av fyra tydligen) så trampar Tahir på med lite raskare steg än i första boken. Nytt för den här gången är att Helene blir den tredje huvudpersonen och får egna kapitel. Det var nåt jag faktiskt saknade i första boken, så det var ett välkommet inslag. Jag känner dock inte att hennes egna röst är riktigt så tydlig som jag skulle önska.

Fantasy-inslaget blir också allt mer närvarande och det spännande är väl just att det inte är de vanliga tomtar och trollen utan varelser hämtade från den arabiska sagovärlden.

Man kan också läsa in en hyfsat stor dos verklighet i boken i de inslag som behandlar krig, folkmord, förföljelse och massgravar och annat sånt som kanske inte är fullt så verklighetsfrämmande. Det är de inslagen som också medför att vi kanske får höja målgruppens ålder en smula.

Finns det saker att irritera sig på då? SJÄLVKLART.

Två tredjedelar av boken lusas ner av ”men jag är ju kär i X men Y är så söt bakom den långa luggen” blandat med ”jag är ju inte kär i X men jag är ändå kär i X”. Som tur är förändras den här dynamiken hyfsat i sista tredjedelen så man behöver till slut inte skrika sig blå av frustration.

Det är trots allt en rätt kul serie, om än stundtals lite nedtyngd av genreklichéer. Högt tempo och brutalt så det förslår väger upp, och storyn engagerar. David gillar!

Finns på Adlibris och Bokus. (Länkar till svenska översättningen).

Me wants del 2

Jag skrev ett litet inlägg för några dagar sedan om böcker jag var sugen på – om ni kanaliserade er inre Veronica Mars så såg ni att det bara var böcker av svenska författare. Nu är det ju så att det skrivs en och annan bok utanför Svea rikes gränser och de är så klart nåt att se fram emot de också. Här är några som jag blir sugen på i alla fall:

Wonder Woman: Warbringer – Leigh Bardugo (2017-08-31)

Innan jag läst ”Six of Crows” hade det här inte varit särskilt intressant. Men nu känns kombinationen Bardugo och Wonder Woman plötsligt otroligt 2017 och spännande. Så kan det gå om man gör bra ifrån sig.

Warcross – Marie Lu (2017-09-14)

Ok, omslaget är så fult att man måste kisa lite när man tittar på det men jag är lite svag för Marie Lu, även om hennes senaste trilogi inte riktigt funkat för mig.

All the Crooked Saints – Maggie Stiefvater (2017-10-10)

Jag har inte läst sista boken i ”the Raven Cycle”, men det jag läst hittills av Stiefvater är tillräckligt. Jag är pepp. Löjligt pepp.

Artemis – Andy Weir (2017-11-14)

Andy, du hade mig vid ”a heist story set on the moon”.

What To Say Next – Julie Buxbaum (2017-07-11)

Upphovskvinnan bakom boken som orsakade ”Wafflegate” är tillbaka med en ny YA-bok som antagligen kommer att vara så söt att den borde ha en varningstext. Men ojojoj vad jag gillar sötsaker.

Jag är för övrigt fullt medveten om att ovanstående uteslutande är gamla bekantskaper.

Och slutligen såg jag på instagram att Rainbow Rowell ska skriva serietidningen Runaways för Marvel. Tjoho!

 

Formgivaren: ”Jag är yrkesskadad!”

static1.squarespace.comI bokvärlden pratar vi alltid väldigt mycket om språk och vackra formuleringar och författaren i allmänhet. Men det finns fler inblandade när det gäller böcker. En person i sammanhanget som inte får så mycket uppmärksamhet är faktiskt människan som formger omslaget. Om man tänker sig att man är i bokhandeln och inte riktigt vet vad man är ute efter, då är som bekant omslaget hur viktigt som helst. Jag frågade Sanna Sporrong som bland annat formgett några av mina favoritomslag hos Lavender Lit  lite grann om hennes arbete. 

Hur får du inspiration till omslagen? Får du läsa böckerna först eller hur går det till när du börjar ta fram ett förslag?

I en perfekt värld skulle jag vilja hinna med att läsa alla manus jag får. Det ger så mycket inspiration och kunskap för mig även privat. Men numera läser jag oftast bara en synopsis av manuset. Jag försöker också få så mycket input från förlaget och författaren som möjligt. Efter det skriver jag ner beskrivande ord och ledtrådar ur handlingen som kan användas som element på omslaget.

Sen börjar jag leta inspirationsmaterial vilket jag ofta hittar på Pinterest. Jag gör en moodboard vad gäller vilken stämning, stil, form, färg och typografi jag tycker passar boken. Jag försöker också skapa tid till att läsa inspirerande bloggar, böcker, magasin och betrakta min omgivning i mitt dagliga liv. Nästa steg är att börja skissa framsidorna på böckerna. Oftast lämnar jag tre ganska olika förslag till förlaget, som sen väljer att gå vidare med en utav dem. Eller så får man börja om helt från början.

static1.squarespace.comDu har ju formgivit en lång rad väldigt olika omslag, från kokböcker till böcker för unga vuxna –  Ser arbetsprocessen annorlunda ut för olika typer av böcker eller jobbar du ungefär likadant oavsett?

Ja det skiljer sig ganska mycket åt. När man arbetar med fackböcker är jag oftast involverad väldigt tidigt i processen. Jag är med vid startmöten tillsammans med förlaget, författare, fotograf, stylist och redaktör och diskuterar stil och upplägg. En väldigt rolig process som skapar ett bra helhetstänk för titeln. Ibland är jag även med vid fotografering för att ge en grafisk synvinkel på hur bilderna kan användas tillsammans med text.

När det kommer till exempelvis romanomslag så ser arbetet mycket mer ensamt ut. Jag får chans att i lugn och ro ”spåna idéer mer på min kammare”. Jag gillar kontrasten i det olika uppdragen på det viset.

Omslag_Min-bästa-väns-fruMitt absoluta favoritomslag som du har gjort är ”Min bästa väns fru” för Lavender Lit. Kan du berätta lite om hur tankarna gick just med den boken?

För den titeln ville jag få fram en lite ”ruffig” känsla där mannens skäggutväxt tillsammans med trädet är tänkt att ge associationer till de primitiva känslor vi alla har inom oss. Jag gillar även mannens uttryck väldigt mycket. En utstrålar en uppgivenhet samtidigt som beslutsamhet.

Hur yrkesskadad blir man, hur mycket tittar man på andras arbete?

Jag är absolut yrkesskadad! 🙂 När jag själv väljer titlar jag ska köpa spelar omslaget en stor roll. Men jag går ofta in i bokhandlar bara för att titta på alla nya omslag. Speciellt när jag är utomlands. Jag gillar att känna på böckerna och se detaljlösningar i material. Jag jobbar ju så digitalt så fysiska bokhandlar är ett bra ställa för att få den taktila känslan lite mer i designprocessen.

Det finns många svenska formgivare i Sverige jag ser upp till och vars arbeten jag följer. Men det är lätt att bli nedslagen också om man jämför sig för mycket. Som formgivare är det lätt att tycka att alla andra verkar mer kunniga än en själv. Men så känner nog alla, oavsett yrke tror jag.

ViArAllaHeltUtomOss-Plano-Copyright-SannaSporrongI din uppfattning, vad kännetecknar ett bra formgivet omslag? När känner du dig nöjd?

Riktigt bra typografi är otroligt viktigt och det är betydligt mer komplext än många tror. Jag tycker fortfarande att det är den svåraste biten med formgivning och det utmanar mig varje dag. Hur bokstäverna och orden placeras gentemot varandra, vilka typsnittskombinationer som fungerar bäst ihop, hur ordbilderna blir tillsammans gentemot ex proportionerna i en bild eller illustration.

Synlighet väger också tungt för den kommersiella aspekten. En bok ska fungera visuellt i väldigt många sammanhang. Man kan tänka att den ska kunna vara så liten som 15 mm för att synas vid exempelvis en recension i DN.

När jag känner mig som mest nöjd med ett omslag är vid de projekt där jag lyckats få fram exakt den känsla som författaren och förlaget vill förmedla, samtidigt som jag själv är väldigt nöjd med resultatet. Men det allra viktigaste är att beställaren är nöjd. Man måste vara prestigelös där!

Hur ser trenderna ut inom bokformgivningen ut just nu? Vad kännetecknar ett 2016-2017-omslag? Och hur förhåller du dig till det?

Den handskrivna trenden som funnits ett tag håller i sig fortfarande. En stil som länge funnits i USA, med avskalat typografiskt/illustrativa framsidor med en twist blir allt vanligare och många väljer att gå ifrån bilder. Sen tycker jag mig se en högre artistisk nivå ifrån många duktiga bokformgivare i Sverige. Förlagen vågar lita mer på formgivaren och ger friare tyglar, vilket ger en mer unik prägel på omslagen. Jag kan också se att bokformgivare i sig blir trendiga och kända för sitt arbete mer idag än tidigare.

Vill ni se mer av Sannas arbete kan ni med fördel kika på hennes hemsida eller på instagram. Alla bilder tagna från Lavender Lit eller Sannas hemsida.

 

Nu får ni döma boken efter omslaget!

Det hör till ovanligheterna att jag begår blogg på en söndag.

Men så är det inte vilken söndag som helst – idag får nämligen omslaget till household name Anna Jakobsson Lunds nya bok visas upp:


Jag såg ett annat omslagsförslag tidigare som förvisso var snyggt, men som inte kändes helt rätt. Det här däremot harmonierar väldigt bra med hur jag uppfattar vad boken handlar om. Baksidestexten lyder nämligen:

”Midnattsklockan slår medan jag springer genom Kintoros sluttande gränder. Jag skulle ha varit på scenen nu, tagit emot de andra kemisternas applåder. Ingen hade vågat neka mig ett forskningsprojekt efter det här.

Jag borde ha stannat i bankettsalen, kontrollerat den skärande smärtan. Bröt den sig ut ur mig? Hur kunde den göra det?

Klackarna slinter mot gatstenarna och jag drar av skorna. Fötterna domnar bort, men jag stannar inte. Jag måste härifrån, måste byta om innan någon ser mig. Klänningen är kladdig av blod.

Equilibrium är berättelsen om Ari, som tvingas fly till rövarstaden Porto du Luando och söka skydd bland smugglare, nickelskojare och illusionister. Det är en roman om identitet och kön, vänskap och magi av författaren till den rosade trilogin om Systemet.”

Låter inte alls tokigt, eller hur? Boken kommer i oktober.

Recensent hjärta författare =?

Christina Lindström postade en intressant grej på instagram idag som handlar om förhållandet mellan recensent och författare, inte minst inom bloggvärlden (vi har lagt ner begreppet bloggosfären va? Bra.).

Och det är fan så svårt ibland. Faktiskt.

Ju längre tid man håller på med det här, ju fler författare kommer man att springa på och prata med på ett eller annat sätt, antingen via sociala medier eller på Bokmässan eller på nåt annat sätt. Telegram, brevduva, röksignaler, vad vet jag.

Eftersom bokpölen trots allt är ganska liten i Sverige är det här nästan oundvikligt, speciellt om man får för sig att nischa sig på nåt sätt – det spelar nog ingen roll om man bara läser deckare, feelgood, ungdomsböcker eller nåt annat, det är säkert likadant oavsett. Då finns det bara ett visst antal spelare och vägarna kommer att korsas förr eller senare.

Jag sitter ju själv här och har en handfull författare som jag har ett bra förhållande till på olika sätt.

Och det är här Christinas funderingar kommer in, och det är bra och relevanta funderingar.

Hur stå det egentligen till med objektiviteten då? Hur blir det när jag ger mig på nån av de här personernas böcker? Hur tänker jag?

Som jag ser det finns det i huvudsak två vägar jag kan gå. Antingen låter jag bli att recensera deras böcker överhuvudtaget, och undviker på så sätt alla såna här problem. Jag kan fortfarande läsa böckerna, jag får bara inte prata om dem. Kanske betyder det att det i längden bara blir utländska författare och svenska debutanter som recenseras, men då är åtminstone det här med integriteten utom tvivel. Så fort jag pratat med nån så åker hen ut i kylan för säkerhets skull liksom. Lite hårddraget, men ni fattar.

Eller så läser jag dem och gör mitt allra bästa för att vara precis likadan i mitt förhållande till dem som om jag läser valfri amerikan eller dansk eller var nu författaren kommer ifrån och som jag ändå aldrig kommer att träffa. Eller för den delen svensk författare som jag aldrig pratat med.

Fattar ni? Det här ÄR snårigt.

Just nu, och det här är naturligtvis inte hugget i sten på nåt sätt, så tänker jag att jag läser böckerna och är det så att jag tycker att nåt är bra så skriver jag det, och är det dåligt så skriver jag det, men nyckeln är att det måste vara väl underbyggda åsikter och konstruktivt på samma sätt som jag alltid tycker att en recension ska vara skriven. När det nu blir så att det handlar om böcker av de här författarna, då får jag helt enkelt vara extra noga och fundera på varför jag tycker som jag gör? Tycker jag att det är bra bara för att jag gillar personen, eller hade det varit lika bra om det var Okänd Författare X som skrivit det? Och ska jag ta hänsyn till författaren när det är nåt jag inte gillar bara för att hen är trevlig i kommentarsfältet? (Svaret på just den frågan är så klart ”I HELVETE HELLER”.) Och i sådana fall får faktiskt författaren snällt tugga i sig att man inte kan få kompisbehandling.

Nu har jag tänkt högt igen och vi vet ju alla att det inte nödvändigtvis är jättelyckat alla gånger, men jag skulle verkligen älska att få höra lite kommentarer på det här i kommentarsfältet. Pliiz?