Kategoriarkiv: barn

Växtbaserat goes rörligt

Några av er vet att min lillebror är en betydligt häftigare bloggare än jag själv borta på vaxtbaserat.nu, en matblogg av det lite grönare slaget. Han är ständigt aktuell med recept på alla möjliga ställen och denna helgen även som konferencier på Vegovision-mässan i Göteborg. Nu har han begått vlogg också för första gången, och självklart ska ni titta på den eftersom jag vet att åtminstone ett par av er som läser den här bloggen kan vara intresserade. Värt att notera när ni tittar på videon är att min bror en gång sagt ”det finns inga hipsters i Malmö”, och ja… mina tankar går väl lite åt ”ser”, ”inte”, ”skogen”, ”träd” osv.

 

Annonser

Pssst!

pssstFörfattare: Anette Herzog, illustrerad av Katrine Clante

Beskrivning: ”Varför är jag just den jag är? Varför har jag inte blivit någon annan? Vad var jag innan jag föddes, och vad blir jag när jag dör? Skulle jag fortfarande vara jag, om jag fötts någon annanstans? Om mitt hår var blont,och jag gick i en annan klass?

PSSST! belyser livets små och stora frågor, som de ter sig för den 12-åriga Viola. I ett enastående samspel mellan text och bild får vi inblick i de tankar hon gör sig om livet, döden, vänner, familj, ensamhet, utseende och popularitet.

PSSST! är ett lågmält, poetiskt utforskande av identitet, och vad det innebär att vara flicka i dag.”

Omdöme: Pssst! Har fått väldigt fina omdömen av flera andra bloggar som jag gillar, och vann även danska kulturministeriets illustratörspris 2013. Det är ju alltid trevligt.

Det är också något som betyder exakt noll och intet när det gäller att hitta till läsare – tyvärr.

För även om det är en väldigt välskriven och skickligt illustrerad bok, där både text och bild blandar stilar och tekniker på ett väldigt elegant sätt, så har jag så otroligt svårt att se hur barn och ungdomar i ungefär den ålder som bokens huvudperson Viola skulle vilja ta i den här. Däremot ser jag absolut hur vi vuxna kan känna igen 99,7% av vad Viola tänker på och upplever. Jag hoppas att jag har fel och att fler hittar och läser och känner igen sig och förstår att de inte är ensamma om sina tankar. För visst är den väl mer värd än att bli en sån där barn- och ungdomsbok som inga barn och ungdomar läser? (För övrigt något av det sorgligaste jag vet i bokväg).

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, lokala handlaren eller på lokala biblioteket.

Galgbacken

galgbackenFörfattare: Ewa Christina johansson

Beskrivning: ”Midsommarafton. Trettonåriga Lykkes stora släkt är samlad på landet för en fest, men själv känner hon sig mest bara deppig. Hon går iväg ensam på en promenad och ser upp mot utsiktstornet på kullen. För en kort stund kan hon svära på att en hög, skräckinjagande galge reser sig intill tornet. Strax därpå sveper en svag vind förbi. Det låter som viskningar i luften. Som ord. Precis som orden på berlocken som Lykke nyss fått ärva av mormor och moster. In aeternum. ”

Omdöme: Jag vet inte om det är nån trend just nu eller om det bara är så att jag snubblar över skräckhistorier för slukaråldern, men det har blivit ett gäng sådana nu på senare tid, och sist ut är alltså Galgbacken som ligger hyfsat bra till i tid, midsommar var ju trots allt inte så länge sedan.

Jag gillar själva grundtanken, det här med att se en galge torna upp sig på en kulle under midsommar när det alltså ska vara som närmast till det övernaturliga och ”andra sidan”. Alla vi som bott nära en kyrka eller någonstans där nåt hemskt har hänt kan relatera till det här med spökhistorier om såna platser och det känns som ett tacksamt ämne att skriva om just på grund av detta.

Den är ju dessutom läskig men känns ändå väl avvägd för sin åldersgrupp (men som vanligt får man ju som förälder kanske fundera lite beroende på barnet) men den är inte på långa vägar lika skrämmande på samma sätt som Kurragömma av Petrus Dahlin som jag skrev om för ett tag sen.

Jag tycker därför att den fungerar bra som en tidig spökhistoria för målgruppen, inte allt för svår att läsa och förstå, men som kanske saknar det där lilla extra. Däremot pluspoäng för tema och miljöbeskrivningarna!

Andra som skrivit om boken: Snowglitter

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, biblioteket och lokala handlaren

#TBT 9/4 – Men seriöst, HAR DU INTE LÄST!?!?!?

Vi har lyssnat en massa på Spotify under påsken. Mest en massa trevlig musik, men sen fick jag av nån outgrundlig anledning för mig att kolla lite av utbudet på barnmusik. Jag får såna ryck ibland. Det finns säkert nån diagnos för det. På nåt sätt så snöade vi in oss på Astrid Lindgrens uppläsningar av hennes böcker, och främst Bullerbyböckerna.

Och nånstans där bland berättelserna om hur pojkarna grävt grottor i höskullen så slog det mig att jag inte kommer ihåg särskilt mycket att några Astrid-berättelser förutom Mio min Mio (jag har ju skrivit om det här med min riddar-fixering tidigare) och lite spridda delar av Pippi och Emil. Men Bullerbyn? Nix, väldigt lite. Kalle Blomqvist? Nada. Rasmus på luffen? Vem är det? Karlsson på taket? Eh. Nej.

På nåt sätt har jag undvikit/undanhållits större delen av tantens samlade produktion. Vissa kan jag liksom förstå, Lotta på Bråkmakargatan eller Madicken låter inte som böcker som folk hade satt i tassarna på mig när jag var liten, men är det inte konstigt att jag vad jag vet inte har läst Bröderna Lejonhjärta? Däremot har jag sett filmen nån gång när jag var liten – jag skulle dock vägra att se den idag. Jag börjar lipa under de första tio minuterna. Jag har testat.

Lite känns det som att jag missat väldigt mycket, men jag förutsätter att det finns möjligheter att ta igen det här när egna kids dyker upp.

Den här fattade jag i alla fall:

#TBT 26/3 eller hur en björn i blå toppluva kan göra skillnad

Det första som jag kommer ihåg att jag läste helt själv var en Bamse-serietidning. Pappa brukade läsa högt ur tidningarna efter jobbet när han kom hem men den här gången var han kanske på tjänsteresa eller nåt liknande, så jag tog tidningen och satte mig i läderfåtöljen och försökte förstå krumelurerna i pratbubblorna. Vad jag kan komma ihåg så brukade det vara så att pappa läste tidningarna några gånger och sen tog jag hand om tidningarna själv, så det är möjligt att jag kanske kunde läsa lite hyggligt redan tidigare, men det här var i alla fall första gången jag gav mig på en tidning helt själv utan vuxen inblandning.

Jag minns fortfarande att det var ljust ute, och att jag sprang till mamma i köket och skrek på det där otroligt charmiga sättet som bara en 5-6-åring kan göra att ”JAG KAN LÄSA!!!!”. Jag var annars ett ganska dämpat barn, tro det eller ej.

Jag googlade lite på gamla Bamse-omslag och den tidning som jag alltid tänkt på som min första Bamse-tidning var den här, från mars 1984:

b1984-3

På samma sida (bamsesamlarna.com) känner jag igen flera tidigare omslag också, men jag tror att det beror på att vi köpte en massa begagnade tidningar några år senare där det fanns äldre nummer i kassarna. Där låg för övrigt också en hel hög med Min Häst, så jag har faktiskt läst en hel del Mulle i min barndom också…

Det här ledde sen till att jag var ungen som satt och läste högt för de andra barnen i förskolan, trots att jag var absolut yngst av alla barn och höll på att få gå med barnen som var födda året efter. Nu blev det dock aldrig så.

Jag är fullkomligt säker på att högläsning och serietidningar var min väg in för att knäcka läskoden. Den dag jag och min sambo får barn kommer vi att göra på precis samma sätt och hoppas på det bästa. Det är ju värt ett försök, eller hur?

Lina + Rymden = Tobbe

lina-rymden-tobbeFörfattare: Gustaf Lingmark

Beskrivning: ””Ibland känns det som en dröm när jag tänker på att jag är Linas bästa kompis. Hon är liksom den coolaste 14-åringen i hela Torslanda och jag är bara en nörd som gillar rymden.”

Så här skriver Tobbe i slutet av sommaren, men när han och Lina ses igen har mycket förändrats. Tobbe har börjat i en ny skola där han blir mobbad och Linas föräldrar ska skilja sig. Hon skippar många lektioner och har börjat umgås med Carro som är 16 och inte riktigt klok. Tobbe inser att han måste förändra sig om han ska kunna fortsätta få vara med Lina, men hur långt ska han våga gå innan han glömmer bort vem han egentligen är?”

Omdöme:

Vissa böcker man läser är som en tidsmaskin och ligger närmare en själv än andra. Gustav Lingmarks debutroman om högstadieeleverna Lina och Tobbe är en sådan bok som tar en tillbaka till ens egen högstadietid och får en att minnas att det inte alltid var en helt enkel period i ens liv.

Lingmark skriver med ett enkelt språk som ibland ligger väldigt nära det talspråk som jag tänker mig att dagens 13-14-åringar använder. Det blir en hel del ”ja’ ba” och ”du ba”. Språket i allmänhet ligger också på ett enkel nivå, och kapitlen är korta, vilket säkert underlättar läsningen. Rent ämnesmässigt är Lingmark väldigt relevant för målgruppen – första fyllan, mobbing i skolan, första kärleken och ens egen identitet är sådant som de allra flesta tonåringar kan känna igen sig i och gör att boken på många sätt blir väldigt relevant för de tänkta läsarna. Det är en bok som nog lämpar sig väldigt bra som diskussionsunderlag i skolan eftersom det finns så många ämnen och trådar att dra i.

Som läsupplevelse för oss äldre muppar så är boken som jag redan tagit upp främst en liten påminnelse om hur det var för de flesta av oss i högstadiet, men för den lite buttrare läsaren (dvs undertecknad) så funkade inte twisten i allra sista kapitlet riktigt så bra som det antagligen var tänkt – jag tyckte inte att jag blev så överraskad som jag borde ha blivit helt enkelt. Jag tror att det kanske hade behövts nån sida till som förankrade twisten lite bättre.

Men som sagt, en lättläst coming-of-age-berättelse om relevanta ämnen. Och som utspelar sig i Torslanda, no less!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus

Bokbloggsjerka 6-9 februari

Efter en lätt panikartad morgon så börjar allting nu falla på plats. Fredagsburgaren är på gång men först veckans bloggjerka:

Veckans fråga kommer från Boktjuven Ingerun: Jag tycker att nya barnböcker för barn 6-12 år får lite för lite uppmärksamhet. Kan du bidra med en lista på de bästa böckerna för 6-9 och 9-12 som kom ut förra året?

Den här bloggen är ju tänkt för att behandla böcker för lite äldre läsare än 6-12, men när det gäller runt 10-12-åringarna så har jag faktiskt ett par tips ändå!

Min inre knatte hade gått igång stenhårt på PAX-böckerna av Åsa Larsson och Ingela Korsell. Larsson är mest känd för sina deckare, men här handlar det om en sorts Buffy the Vampire Slayer möter nordisk mytologi med två bröder som starkt påminner om små Sam och Dean i Supernatural. Jag tycker själv att de är jättebra och spännande som vuxen och som sagt, min inre knatte hade älskat dem! Recensioner på de två första böckerna, Nidstången och Grimmen finns att läsa här på bloggen. Dessutom kommer fler böcker under året, vilket jag ser fram emot! Sen tyckte jag också väldigt mycket om Jakob Wegelius Augustbelönade ”Mördarens apa”, men jag tror fortfarande att det är en barnbok som fler vuxna än barn gillar…

9789163879128

9789163879135

 

Järnprovet – Magisterium #1

jarnprovetFörfattare: Holly Black och Cassandra Clare

Beskrivning: ”Callum Hunts pappa har alltid varnat honom för magi. Han har satt upp tre enkla regler: 1. Lita aldrig på en trollkarl 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig 3. Låt aldrig en trollkarl ta dig med till Magisteriet. Och nu är Call på väg att bryta alla tre.

När Call blir kallad till inträdesprovet till Magisteriet, skolan för magiker, gör han sitt yttersta för att misslyckas. Han bränner upp papper, gör sönder utrustning och är otrevlig – allt för att bli utkastad så fort som möjligt. Men vad gör det när han blir utvald ändå? Och är verkligen Magisteriet så illa som hans pappa alltid har fått honom att tro? Call kommer snart att upptäcka att allt inte är vad det ser ut att vara och att den största prövningen ännu ligger framför honom …”

Omdöme:Ska man börja någonstans är det lika bra att börja från början. Clare började som författare av Harry Potter-fan fiction. Black vet jag inte så mycket om och har aldrig läst nåt av henne, men jag tror att jag sett filmen som är baserad på Spiderwick-böckerna. De bestämde sig för att skriva en bok tillsammans då de är goda vänner och tydligen bor 10 minuter från varandra.

Jag märker inte ett dugg av att det är två olika författare. De har skrivit på ett sådant sätt att deras respektive stilar blandats och de har mer eller mindre samma röst och tonläge, så det är inte någonting som man varken stör sig på eller för den delen får någon bonus av. Det märks helt enkelt inte att det är två författare. Det som de däremot lyckats med är att skriva en riktigt underhållande och trevlig bok för yngre tonåren och däromkring. Boken är rolig, fantasifull, actionfylld och allmänt välskriven. Jag fick faktiskt mersmak direkt, och som tur är ska nästa bok komma redan i september (på engelska då förstås) och tanken är att de resterande böckerna kommer med ett års mellanrum därefter. Och omslaget? Min inre tolvåring hade slitit till sig boken från hyllan direkt, perfekt för att locka lässugna i alla åldrar!

Men Den Stora Frågan när det gäller den här boken – Hur mycket kommer du som läsare att störa dig på likheterna med Harry Potter? Kommer du att tjuta som en kelsjuk katt i mars över alla likheterna och ondgöra dig över allt som är likt/inspirerat/lånat/stulet, eller kan du bortse från detta och låta Blacks och Clares första gemensamma bok stå på egna ben?

För om man ska vara ärligt så finns det OTROLIGT mycket som påminner om J.K Rowlings mästerverk, det går att hitta hur många exempel som helst. Men å andra sidan – om det ska skrivas en bok om ett gäng 12-13-åringar på en magi-skola, hur ska man undvika likheter? Det handlar som sagt om ens egen attityd i stor utsträckning. Är någon dessutom svältfödd på mer Harry Potter, eller rentav inte läst HP, ja, varför inte ge Järnprovet en chans?

Om det inte går att göra skriva nåt unikt, så får ju ambitionen istället bli att göra det så bra och underhållande som möjligt, och jag tycker faktiskt att jag blev tillräckligt underhållen och sugen på att läsa vidare om Callum och hans vänner och fiender för att se fram emot september!

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Köp på Adlibris, CDON, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren!

Huset mittemot

huset_mittemot-haridi_alex-30364058-333839207-frntlFörfattare: Alex Haridi

Beskrivning”Det finns historier som berättas om och om igen trots att alla redan har hört dem. Historien om Jonathan Andersson var en av dessa. Det fanns inte en elev på Uddviksskolan som inte kunde den utantill och ändå slutade den aldrig att fascinera. Det var ingen lång historia och den var inte särskilt komplicerad. Den gick så här: ”Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.”

Alla i stan kan den här historien. Även Joel: en smart, grubblande kille som växer upp mittemot huset där allting hände. Det kallas Ödehuset eftersom ingen har bott där sedan det hemska för tjugo år sen. Men så en septemberdag parkerar en bil vid infarten. En man kliver in med en papperspåse och kommer ut tomhänt. Och den enda som ser honom är Joel. Det här blir början på ett sökande efter sanningen där alla gränser suddas ut. Är det lek eller allvar? Verklighet eller fantasi? Joel eller Jonathan?”

Omdöme: Förvånansvärt nog har jag sett väldigt lite om den här boken på bokbloggar – däremot en hel del i olika dagstidningar. Haridi är mest känd som manusförfattare till inte helt okända SVT-produktioner som Anno 1790, Äkta människor och Blå ögon, och debuterar nu med ungdomsromanen Huset mittemot.

Det finns mycket jag gillar med den här boken. För det första tycker jag att Haridi träffar väldigt rätt i sina dialoger, de känns trovärdiga och helt rätt i ton för dagens trettonåringar. Haridi lyckas också väldigt väl med miljöerna och tonen i boken i allmänhet – han lägger sig någonstans i närheten av den känsla som finns i filmer som Stand by me och tidiga Spielberg- och Zemeckisfilmer. Om man bortser från utomjordingarna i J.J. Abrams Super 8 så ligger även den nära till hands när det gäller stämningen. Det är något med den här speciella åldern där man så gärna vill vara mer vuxen än vad man egentligen är som är så tacksamt att berätta om, men som jag ofta tycker glöms bort. Därför gläder det mig att Haridi medvetet haft för avsikt att skriva om just den här åldern. Man får en känsla av Sommarlovsmorgon-program om de var regisserade av Tim Burton, eller varför inte de urgamla klassikerna Kullamannen eller Kråkguldet?

Nåt som också är tilltalande är att Haridi ägnar sig så mycket åt vänskapen mellan Joel och hans killkompisar, framför allt vänskapen till bästa kompisen Kalle. Det skrivs helt enkelt alldeles för lite om vänskap i förhållande till hur många böcker som skrivs om kärleksbekymmer, och speciellt när det gäller den här åldersgruppen. Visst finns det lite kärleksbekymmer, men de beskrivs mer utifrån Joel och Kalle och hur deras vänskap påverkas av detta.

Det jag däremot känner är mer problematiskt med boken är att det ofta känns som att Haridi inte riktigt bestämt sig för vilken typ av bok han vill skriva i sin debutroman. Ska det vara en ”coming-of-age”-roman eller en mer skräck/psykologisk thriller-aktig bok för ungdomar? Han har absolut kompetensen att skriva båda typerna, det framgår klart och tydligt av boken, men jag hade hellre sett antingen eller. Det är lite för lite av uppväxtskildring och djupdykning i de mer karaktärsdrivna delarna av boken, och när det gäller skräck/thrillerbiten hade jag gärna sett att den skruvats till ännu hårdare och lite mörkare. Som det är nu svajar Haridi lite för mycket för att boken ska vara riktigt så bra som det skulle kunna vara.

Ska man läsa den då? Jo, men det tycker jag nog att man kan göra trots allt. Haridi kommer med något eget inom den svenska ungdomslitteraturen just nu, och kommer säkert att utvecklas i positiv riktning med erfarenheterna från sitt arbete som manusförfattare och skrivandet av den här boken.

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller helst hos den lokala handlaren!

 

Jag ger dig solen

jag-ger-dig-solenFörfattare: Jandy Nelson

Beskrivning: ”Jude och Noah är tvillingar, men olika, även om båda drömmer om att bli konstnärer. De har alltid tävlat om föräldrarnas uppskattning, men när familjen drabbas av en stor tragedi förändras allt. Tre år senare är det bara Jude som tycks bry sig om att hålla ihop det som är kvar av familjen. Noah verkar inte bry sig om något, allra minst målandet. Men när Judes viktigaste konstprojekt sammanför henne med en excentrisk skulptör och hans unge skyddsling, avslöjas gamla hemligheter och historien nystas upp. Sakta börjar tvillingarna förstå vad som egentligen har hänt, och vad som är viktigt.”

Omdöme: Det ska erkännas – ibland är jag lätt att behaga. När jag läste om den här boken i pressreleasen, så tänkte jag ärligt talat inte längre än ”åh, det handlar om syskon, en av dem är en kille”. Ungefär där tyckte jag att det räckte som motivering, ett tillräckligt starkt kriterium var därmed uppfyllt. Jag har inte heller läst Jandy Nelsons debut, så jag hade egentligen extremt lite bakgrundsinformation om boken, och förväntade mig ungefär därefter.

Det är troligen en av de stora anledningarna till att jag blev så totalt golvad av vad jag anser är en av de två bästa böckerna jag läst i år (vilken den andra är? Läs den här veckans Top Ten Tuesday så får ni svaret). När man inte förväntar sig nåt så blir överraskningen desto större!

Men vad är det som är så bra då? För det första så porträtteras båda syskonen, dvs Jude och Noah, så väl och genomgående att de verkligen känns som trovärdiga personer – de är dessutom långt ifrån perfekta och tar både bra och dåliga och direkt usla beslut, men de är hela tiden mänskliga och sympatiska även om man ibland bara vill ta dem hårt i armen och väsa ”Nu skärper du till dig!” mellan sammanbitna tänder. Dessutom låter Nelson berättelsen växla mellan dem, och Judes kapitel utspelas i nutid medan Noahs i dåtid, och berättelsen kommer alltså fram med hjälp av växlandet mellan de olika tidpunkterna. Vi får alltså tidigt veta hur det är NU, och undan för undan får vi också reda på varför det blev som det blev, och det är ett berättartekniskt grepp som Nelson lyckas otroligt väl med. Det påminner lite om den känslan jag hade när jag läste Christin Ljungqvists debutroman som också handlar om en mörk syskonrelation, att man vet att nåt kommer att hända men inte riktigt när men när det väl händer så är det ändå på nåt sätt överraskande. Stundtals är det nästan på den nivån att man bara måste läsa vidare i bästa deckaranda även om det handlar om en bok i en helt annan genre, man måste bara få veta… och plötsligt är klockan alldeles för mycket. Igen.

Och vad mer då? Nelson har ett helt fantastiskt språk. Språket avspeglar båda syskonens konstnärlighet, men kanske framför allt i kapitlen där Noah är huvudperson – han är ju tecknaren/målaren, och hans inre monolog och tankar och känslor tar sig ofta uttryck i lika oväntade som målande ordvändningar att vänner av citat från böcker kommer att hitta hur mycket som helst i ”Jag ger dig solen”.

Dessutom en eloge till formgivningen av omslaget – när ni läser boken förstår ni varför det är så klockrent, och varför originalomslaget är så mycket sämre…

Så för att sammanfatta – karaktärerna, språket, berättandet. Tycker man av nåt av det där kan vara intressant när det gäller böcker så är det en underdrift att säga att jag starkt rekommenderar ”Jag ger dig solen”. Om man mot förmodan fortfarande behöver mer – gillar du Rainbow Rowell, John Green eller framför allt David Levithan? Då är Jandy Nelson din nästa nya favorit.

Tack till förlaget Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

KÖP! På t ex Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholm. Eller knalla ner till den lokala handlaren så bli hen glad!

Mördarens apa

mordarens-apaFörfattare: Jakob Wegelius

Beskrivning: ”Augustprisvinnaren Jakob Wegelius nya bok är en makalös och vindlande historia om ett gåtfullt mordfall. Berättelsen rör sig från Lissabons nattliga hamnkvarter, över de stora oceanerna, till mysterierna vid en indisk maharadjas hov. Det är en historia om mörka hemligheter och svåra brott, men även om oväntad vänskap, hopp och förlåtelse. Mördarens apa är en fristående fortsättning på den hyllade Legenden om Sally Jones från 2008.

Historiens berättare är gorillan Sally Jones, maskinist på lastskutan Hudson Queen. Hon och hennes vän, sjömannen som kallas för Chiefen, är strandsatta i Lissabon. Där blir de inlurade i en smugglingsaffär som slutar illa. Hudson Queen går under och Chiefen blir oskyldigt dömd för mordet på den skugglike Alphonse Morro.

För Sally Jones börjar en lång och svår kamp, både för sin egen överlevnad och för att rentvå Chiefen. Hon har mäktiga krafter emot sig. Krafter som till varje pris vill skydda hemligheterna som Morro tog med sig när han försvann i floden Tejos svarta strömvirvlar.

Denna sällsamma berättelse är rikligt illustrerad med fantastiska och fantasieggande bilder i svartvitt, alla gjorda med utsökt precision in i minsta detalj.”

Omdöme: Wegelius fick som bekant Augustpriset alldeles nyligen för den här boken, och det är en riktigt härlig bok. Den är förvisso tjock som tusan, men för min del så gick det ändå snabbt och lätt att läsa den, mycket beroende på att den är så pass engagerande och spännande, och att Sally Jones är en så sympatisk huvudperson. Hon ger en distans genom sitt utanförskap, att hon är en gorilla i människornas värld, men på nåt sätt är det ändå henne som vi sympatiserar och känner med och som gör berättelsen så speciell. När det gäller själva miljöerna Mina tankar går till någon sorts blandning av Skrot-Nisse, Tintin och Agatha Christie-deckare, och att lyckas ro en sån blandning i hamn är ett tecken på Wegelius skicklighet som författare (och illustratör, eftersom hans teckningar är minst lika välgjorda). Och man blir ju så sugen på att åka till Portugal, sitta på restauranger och lyssna på fado!

Men, och det är i och för sig ett litet men, jag känner inte en enda unge som skulle vilja eller orka sätta tänderna i den här rejäla pjäsen. Jag hoppas verkligen att jag bara har otur eftersom jag tycker så pass mycket om boken, för den är absolut värd ett bättre öde än att vara en kritikerrosad barn- och ungdomsbok som ”bara” vuxna läser.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Bokbloggsjerka 5-8 december

Då var det redan fredag, men en betydligt mer julpyntad sådan än förra veckan. Jag ska knöla i mig massor av julsnask och köpa en skinka och vörtbröd i helgen, men först ska jag naturligtvis ta mig an veckans bloggjerka:

Hur tror du att man kan inspirera barns läsande? Har du några goda exempel?

Jag skrev faktiskt ett blogginlägg om det här för jättelänge sen utifrån mitt eget perspektiv, och eftersom jag inte ändrat mig nämnvärt sen dess så blir det mitt svar. Håll till godo!

Det finns en oerhört intressant artikel på Litteraturmagazinets hemsida som handlar om pojkars läsning, skriven av KåKå Olsen baserat på hennes masteruppsats vid Lund universitet. Det här är nåt som jag tycker är väldigt intressant (min sambo skrev sin C-uppsats om samma ämne faktiskt), och den är väldigt läsvärd. Missa inte heller artiklarna som länkas på samma sida! Hon listar i alla fall 7 punkter, och jag tänkte sätta dem i relation till mig själv och varför jag är en sån där som läser en massa numera.

1. Barn gör som deras föräldrar gör och framför allt gör barn som föräldrar av samma kön gör. Så tjena alla pappor, farsor, snubbar och gubbar! Läs! Läs vad ni vill så länge ni i alla fall läser något!

Ja, min pappa läser en massa, har alltid gjort. Jag minns att jag plöjde hans Alistair McLean-böcker och allt vad han nu köpte hem. Han går fortfarande till alla möjliga bokhandlare och tittar när han får möjlighet. Det har garanterat haft stor betydelse.

2. Vidga definitionen av ”läsning” och sluta placera skönlitteratur på piedestal. All läsning är bra för språkutvecklingen och ordförrådet och man kan visst då lära sig om andra människors livsvillkor genom att läsa facklitteratur – och serietidningar också för den delen. Våra definitioner påverkar vad vi anser vara läsning och med en snäv definition faller pojkar ofta utanför och blir ”icke-läsare” trots att de egentligen kan läsa en hel del.

Jag fick läsa vad jag ville. Inget var för vuxet, eller för fult. Jag läste allt. Faktaböcker, skönlitteratur för båda barn och vuxna, kilovis med serietidningar. Det var en stor dag när jag fick min prenumeration på Spindelmannen.

3. Gör läsning roligt! Javisst älskar vi tyst och kontemplativ läsning, men det behöver ju inte alla göra. Högläsning, läsning och bokprat i mindre grupper samt pyssel och teater i samband med läsning kan gynna pojkar.

Min farmor läste väldigt mycket för mig. Jag har ett väldigt starkt minne av att hon plockade fram Nils Holgersson från deras bokhylla när jag låg sjuk i deras lägenhet och fortsatte där pappa slutat läsa hemma hos oss. Det är nånting jag själv vill göra den dagen vi får barn.

4. Sluta vifta med pekpinnar i barns och ungdomars läsval. Även fackböcker är ”riktiga böcker” och serier är också läsning. Erbjud, men påtvinga inte, alternativ med utgångspunkt från barnens egna intressen – och var positiv!

Som sagt, jag fick läsa allt. Däremot minns jag att min fröken hade stora problem med en kille i klassen, Daniel, som bara ville läsa faktaböcker om djur, och som hon hela tiden försökte få att läsa ”riktiga böcker”. Jag tror att hon kanske gjorde honom en otjänst, även om hon ville väl. Det är nog bättre att man läser nåt än inget alls.

5. Tjata inte! Barn gör ändå inte som du säger – de gör som du gör!

Återigen, så viktigt! Jag ser ju i min omgivning vad som händer om man som vuxen inte föregår med gott exempel, och det är tragiskt att se.

6. Ställ inte krav på barn och ungdomar och deras läsning som du inte kan leva upp till själv. Barn har också preferenser och det har de rätt att ha! Varför ska de läsa om deras föräldrar inte läser? Varför ska de läsa sådant de tycker är tråkigt när vuxna i deras närhet bara läser sådant de tycker är kul?

Jag läser ju bara sånt jag själv tycker verkar kul. Varför ska barnen inte få det? Jag tror inte att man ska tvinga barn att läsa riktigt tråkiga titlar – det stjälper mer än det hjälper. Barn ska inte tvingas läsa t ex gamla klassiker om de inte är redo för det. Hellre Gummitarzan än Doktor Glas!

7. Var säker på ditt svar när du får frågan ”Varför?” Säg absolut inte: ”Det är bra för dig!” Säg i stället: ”För att jag läste den när jag var i din ålder och tyckte att den var jätteintressant!” eller ”Min kollegas son som är i din ålder läste den och älskade den!” eller ”Jag tänkte att du kanske skulle gilla den, du gillar ju …”.

Vilket fantastiskt tips!

Därmed inte sagt att det här är ett universalmedel. Min bror läser, men inte alls i samma utsträckning som jag, och han läste definitivt inte mycket när vi var yngre. Ibland måste man få göra saker på sitt sätt, i sin takt.

Legenden om Sally Jones

legenden-om-sally-jonesFörfattare: Jakob Wegelius

Beskrivning: ”Legenden om Sally Jones är en berättelse om längtan, hopp och grymma svek. Historien börjar djupt inne i den afrikanska regnskogen, där tjuvjägare tar en gorillaunge till fånga. Hon får namnet Sally Jones och smugglas till Europa på ett ångfartyg. I Istanbuls basar säljs Sally Jones till den mystiska Frau Schultz, som lär upp henne till en mästerlig juveltjuv. Och plötsligt är Sally Jones jagad av Istanbulpolisens skarpaste hjärna, kriminalkommissarie Xavier Buda…

Märkliga öden för så småningom Sally Jones ut på världshaven och dramatiska äventyr i fjärran hamnstäder som Port Said, Singapore, San Francisco och New York. Magiska bilder och en gripande historia gör Legenden om Sally Jones till en sann läsupplevelse för alla åldrar! ”

Omdöme: Det här är alltså de Augustbelönade föregångaren till årets Augustnominerade ”Mördarens apa” av Wegelius. Det är väl kanske en av de deppigare bilderböcker jag läst (dock inte med samma avgrundsdjupa sorgsenhet som ”Adjö, herr Muffin”, den var jag snudd på förstörd av) men den har ett väldigt fint, nästan tidlöst anslag och en klassisk ton i sig. Samspelet mellan bild och text är riktigt bra, troligen en följd av att Wegelius både skrivit och illustrerat boken. Det finns så klart hopp och en positiv känsla i boken också, speciellt i det vänskapsband som skildras i slutet av boken. Jag kan inte bedöma om den var värdig sin vinst, där är min kunskap om genren alldeles för dålig, men det är en väldigt trevlig bok att plocka upp hursomhelst.

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm, eller varför inte den lokala handlaren!

 

PAX – två recensioner för priset av en!

9789163879135Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell, illustrationer av Henrik Jonsson

Beskrivning: ”Populära Åsa Larsson, känd för sina kriminalromaner, debuterar för mellanåldern. I samarbete med författaren och forskaren Ingela Korsell och tecknaren Henrik Jonsson har hon skapat ett unikt urban fantasy-epos. Serien ”PAX” är ett actionfyllt drama om magi, som utspelar sig mitt i dagens Mariefred. 

I den lilla staden Mariefred börjar konstiga saker att hända. Onda krafter försöker erövra det hemliga, magiska biblioteket, som funnits under kyrkan i hundratals år. 
Väktarna Estrid och Magnar har vigt sina liv åt att skydda biblioteket, men i takt med att de blir äldre börjar bibliotekets magiska skydd försvagas. Bröderna Alrik och Viggo visar sig vara utvalda för att hjälpa till att försvara biblioteket mot de mörka krafter som vill ta makt över det. 

Alrik och Viggo måste använda både styrka och list för att övervinna alla övernaturliga otyg som väcks till liv i staden. Men pojkarna har också strider att utkämpa i sitt vardagsliv. Det finns ett killgäng i skolan som gör livet svårt. De har en mamma som de längtar efter, men som inte är att lita på. Och de måste kämpa med sin natur, den där ilskan som exploderar i huvudet, eller den där handen som liksom av sig själv tar grejer och stoppar i fickan.

9789163879128Omdöme: Jag såg Åsa Larsson på TV häromdagen, på Gokväll tror jag, där hon fick prata lite om den här bokserien i tio delar som hon skrivit i samarbete med Ingela Korsell och Henrik Jonsson som tecknat både Fantomen och Batman(!), och jag blev väldigt nyfiken. Tanken med den här bloggen är ju lite att fundera lite på böcker som jag själv skulle fastnat för när jag var i mellanåldern eller däromkring, och de här kändes som nåt som kanske skulle passat.

Och om jag gillade dem nu, då hade jag nog älskat dem då!

Jag bryr mig nämligen inte särskilt mycket om deckare. Det är en genre som för mig är helt ointressant just nu. Jag såg Gone Girl på bio för ett tag sen, och om den är baserad på det bättre i den genren, ja då kan det vara för mig. Så Åsa Larsson, lägg ner den delen av ditt författarskap och ägna dig åt det här istället, så kommer landets 9-12-åringar att vara dig evigt tacksamma (och troligen en hel del högläsande föräldrar också).

Ty mina vänner, det här är nåt jag tycker väldigt mycket om. Nordisk mytologi, spänning, bra huvudpersoner som är lätta att relatera till, en häxmästare som ser ut lite som Wolverine, riktigt snygga svartvita seriebilder som känns lite skönt retro, och cliffhangers i varje kapitel.  What’s not to like? Urban fantasy likt en viss Engelsfors-trilogi, men för en något yngre målgrupp. Och det är detaljer som att bok två börjar på kapitel 20 som gör att en sån som jag myser till lite extra. Jag gick faktiskt ut och googlade på både nidstång och kyrkogrim när jag läst klart, så det är lite allmänbildande läsning dessutom.

Grejen är så här: Omslagen och färgsättningen gör att en av de mest svårflörtade läsarkategorierna, nämligen småkillar i mellanstadiet, faktiskt kan bli intresserade. Jag har pladdrat om det här massor av gånger, att ett omslag MÅSTE vara säljande, och här tycker jag att det verkligen fungerar över förväntan. Jag vet att sambon hade med sig de här till nåt bokprat och kidsen blev superintresserade! Och självklart kan både killar och tjejer läsa det här, det är inte så jag menar att den är 100% ”killbok” men min känsla är att jag själv som 11-åring hade dragits som en geting till läskeblask om jag sett den här på biblioteket hemma i Skåne.

Det som också fungerar är huvudpersonerna Alrik och Viggo. De har ett jättefint band mellan sig som bröder som haft en strulig uppväxt, men de är inte helt perfekta utan kan ryka ihop ibland också, och känns både trovärdiga och sympatiska. visst känns de ibland som yngre Sam och Dean Winchester från Supernatural, men det är ju i min värld bara bra… Det samma gäller övriga karaktärer – de känns trovärdiga. Vissa är däremot rätt långt ifrån sympatiska!

Det är lite skräckkänsla ibland och innehållet kan vara lite väl rysligt för de yngre läsarna, men det är i så fall ett riktigt bra tillfälle i akt att som förälder vara med och läsa och diskutera, och för de lite äldre läsarna finns det väl få saker som är mer spännande än ett tecknat avhugget hästhuvud?

Jag rekommenderar varmt de här böckerna och hoppas verkligen på att Larsson och co. kan hålla samma höga kvalitet hela serien igenom.

Tack till förlaget för recensionsexemplaren!

Köp del 1 på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholm

Del 2: CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm

Eller som vanligt, den lokala bokhandlaren!

Endgame: Kallelsen

Fendgame-kallelsenörfattare: James Frey

Beskrivning: ”Tolv ungdomar från tolv uråldriga släkten är kallade till slutstriden. Den släkt som vinner blir ensam kvar på jorden. Alla andra människor dör.
De flesta civilisationer har någon berättelse som handlar om att gudar eller varelser som besitter större krafter och kunskaper än människorna kommit ner till jorden från himlen. Nu är varelserna tillbaka för att kräva in det som människorna lovade dem. 
Under tusentals år har familjer övat varje generation i hur de ska överleva och döda om de blir kallade som spelare i slutstriden. De som är mellan 13 år och 19 år och 364 dagar är ständigt beredda. Men ingen har blivit kallad. Förrän nu. Tolv meteoriter slår ner på jorden och tolv familjer skickar iväg ett barn till Xi’an i Kina där spelet börjar. 
Sarah Alopay ska just hålla tal för avgångsklasserna i highschool. Hon tänker att det är 377,43625 dagar kvar till hennes 20-årsdag, då hon inte längre kan bli kallad till slutstriden. Då det riktiga livet kan börja.
Jago Tlaloc tänker att några av de andra spelarna kommer att vara starkare eller smartare än vad han är. Några kommer kanske till och med vara fulare. Men han vet att han kan döda dem alla.
Chiyoko Takeda är stum, liten och späd som en tolvåring trots att hon är nästan arton. Det tänker hon använda till sin fördel i spelet på samma sätt som den som är smart använder sin intelligens eller den hjärtlöse använder mord.
An Liu är en lysande hacker och sprängämnesexpert. Han tänker att det bästa är om så få deltagare som möjligt över huvud taget kommer fram till mötesplatsen i Xi’an. 
Ingen av dem eller de andra åtta spelarna har superkrafter, men alla är noga förberedda. 
Det är dags för slutstriden om vem som ska överleva kampen om vår jord – spelet kan börja.”

Omdöme: Jag fick en del kommentarer på senaste bloggjerkan om att många ville läsa den här, men jag har (hittills) inte sett särskilt många recensioner på den här, så jag får väl dra mitt strå till stacken!

Så vad tycker jag då? Ibland vill man bara läsa en riktig bladvändare, koppla bort hjärnan och bara bli underhållen. Är det en sån ni är ute efter, look no further. Endgame har ett rasande tempo rakt igenom, som en galopphäst i full fart. Ju närmare slutet man kommer, desto mindre troligt är det att ni kommer att lägga ner boken… Det jag uppskattade väldigt mycket var att den här, till skillnad från så mycket YA-litteratur av Hunger Games-slaget faktiskt utspelar sig i nutid, runt saker som vi faktiskt kan relatera till (nåja). Varför inte snickra ihop en story där Pyramiderna, Stonehenge, skumma utgrävningar osv används som bakgrund?

Jag kan lätt se en tv-serie på CW (starkt ungdomsinriktad tv-kanal som visar t ex Vampire Diaries, the 100, Arrow osv i USA) framför mig i framtiden, och boken är på många sätt strukturerad på ungefär samma sätt som en tv-serie med många parallella historier och karaktärer som ska jongleras samtidigt.

Däri ligger också en del av problemet. Det är ALLDELES för många karaktärer, och man får egentligen väldigt lite kontakt med flera av dem (men eftersom det här är en YA-serie som handlar om jordens ungdom så löser det det här sig på sätt och vis längs vägen, dvs en hel hög hinner trilla av pinn på ett mer eller mindre brutalt sätt). Inte ens de som kan räknas som bokens huvudpersoner är några som man riktigt tar till sig, och det beror nästan alldeles säkert på ”överbefolkningen”, så när man kommit en bit in i boken ligger man lite efter i sitt eget förhållande till huvudpersonerna.

En annan sak som är av mer språklig typ är Freys nästan maniska fixering vid detaljer och decimaler, det gjorde mig nästan lite irriterad. Jag behöver inte veta att någon varit vaken i säg 16 timmar, 47 minuter och 27.34523634 sekunder…

Boken är också nedlusad med fotnoter som är länkar till mer eller mindre underliga webbsidor, vissa är youtube-klipp om mystiska företeelser, andra är Google Maps-länkar osv. Det är inget som krävs för att ta sig igenom boken, men ett visst mervärde ger det ju. Detta är väl en del av den tävling som ingår i konceptet, där Google varit inblandade genom att skapa ett Augmented Reality-spel och med hjälp av ledtrådar så kan man alltså vinna ett guld-pris. Kul koncept tycker jag!

Däremot visade det sig att när jag läste epoken så fungerade inte alla länkar på iPaden! Det finns nåt inbyggt problem i att ge ut e-böcker där en del av länkarna är spärrade för  mobila enheter…

Men ändå? Jag blir ju rejält underhållen under de timmar jag läser boken och ser fram emot nästa del, och det är väl ett betyg gott nog?

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller lokala bokhandeln!

Ibland blir skogen vred

ibland_blir_skogen_vred-ahlund_rebecka-27303511-3287200774-frntlFörfattare: Rebecka Åhlund

Beskrivning: ”Det blir mycket bättre på kollo än vad Ella först tänkt, men allt är inte bara kanotutflykter och brännboll. På nätterna smyger de ut i skogen, trots att det är strängt förbjudet. Det är som om de vet att något kommer att hända – men de har ingen aning om vad.

Vad ska Dylan göra med Tjocke-Jimmy och hans polare som bara ger honom problem? Vad känner egentligen Ella för Dylan? Vem är tjejen med rosa hår som ingen träffat förut? Ibland blir skogen vred handlar om kollo, kärlek och kompisar. Och en mörk, magisk skog.

Rebecka Åhlund är kritiker och krönikör som älskar att skrämma barn. I en fristående fortsättning på kritikerrosade debuten Flickan på tavlan fortsätter hon att undersöka relationer, skogar och hemska skrönor.”

Omdöme: Jag har bara goda minnen från när vi åkte på lägerskola i mellanstadiet. Det var en gammal röd byggnad vid en trevägskorsning bredvid en gammal kyrka, en skogssjö och en skånsk lövskog runt alltihop. Stället ligger bara några kilometer in i skogen från där jag växte upp, men som ni förstå är det ju prime location för lite mysrysliga skräckhistorier för mellanstadiebarn. Och visst var det lite läskigt, jag menar mörka sjöar och en kyrkogård på andra sidan fönstret! Därför var det lite spännande att ta sig an den här när sambon bad om det, en bok som är avsedd för lite yngre läsare än de böcker som vanligtvis recenseras här.

Jag tänkte alltså en hel del på Tåssjö Lägerskola när jag läste den här. Skillnaden är ju att huvudpersonen Ella och de andra personerna vistas på sitt sommarkollo betydligt längre än några dagar, och det påstås att folk försvunnit i skogarna runt kollot.

Åhlund lyckas få fram en bra  och kuslig stämning i boken – den ligger helt rätt i ton och nivå för den tänkta målgruppen 9-12 år. Själv är jag väldigt svag för konceptet ”magisk skog” och när historierna knyter an till folksagor och liknande, så även det är något jag ser som väldigt positivt. Själva mysteriet är kanske inte direkt svårt att räkna ut, men lite av charmen ligger ju i att få känna sig smart men ändå vilja veta om man har rätt i sina gissningar, så det gör inte så mycket. Däremot kan jag tycka att Åhlunds karaktärer ibland är så pass klichéartade att de gränsar till karikatyrer – karaktären Lo är lite rebellisk av sig och det kan jag köpa, men hon behöver kanske inte hela kitet med rosa spretigt hår, pandasminkning, svarta kläder, kritvit hud och näsring? Å andra sidan kanske klichéerna fyller en viktig funktion i den här typen av litteratur för igenkänning och underlättande för att kunna sortera in de olika personerna i respektive fack och därmed underlätta läsningen? Det kanske ni som är mer inlästa på litteratur för 9-12 och strax däröver kan svara på, vore väldigt intressant att veta.

Är man ute efter en bok som faktiskt kan vara spännande för både killar och tjejer och inte är väldigt lättskrämd så ska man nog ta sig en liten titt på den här. Och jag älskar titeln!

Köp boken hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

Blandband

blandbandFörfattare: Steven Camden

Beskrivning: ”2013 flyttar Ameliah in hos sin mormor efter att hennes föräldrar har dött. Där hittar hon ett kassettband i gästrummet. Ett band med en pojkes röst på en röst som hon nästan inte kan höra, men som tycks tala till henne.

1993 spelar Ryan in en dagbok på ett gammalt kassettband. Han pratar om sin mammas död och om kärleken till en ny tjej som han precis har sett och som inte ens vet att han existerar.

Det är mer än bara kassettbandet som binder samman Ameliah och Ryan.

Det här är deras berättelse.”

Omdöme: Jag är ju så pass gammal att jag gjort massor med blandband. Suttit där och försökt pilla ihop en bra låtlista som utnyttjar minuterna maximalt. Skrivit med pyttesmå bokstäver i konvolutet. Nick Hornby har ju beskrivit det här minutiöst i ”High Fidelity”, som för övrigt är en av mina favoritböcker någonsin (filmen också för den delen). Dagens kids, ni fattar väl inte nånting just nu va? Ni har spotify-listor på 400 låtar istället.

Jag har oavsiktligt trillat in i nåt sorts ”död i familjen”-tema på sistone. Även den här boken handlar om döda föräldrar och hur man hanterar sorgen och saknaden. Steven Camdens debutbok utspelar sig alltså i två olika tidsperioder med 20 års mellanrum, och musiken tar stor plats för de båda karaktärerna Ryan och Ameliah. På sätt och vis blir musiken tidsmarkörer på samma sätt som i Rainbow Rowells ”Eleanor & Park”, och det finns likheter med denna även i bokens struktur. Handlingen förs framåt genom att man växelvis får läsa ur Ryans respektive Ameliahs perspektiv, och för att ytterligare särskilja dem används olika typsnitt.

Samtidigt finns det ju ett sorts mysterium i den här länken mellan 1993 och 2013 via kassettbandet som Ameliah hittar, och man undrar ju hur de hänger ihop. Det krävs iofs ingen Sherlock Holmes för att räkna ut det, men det är ändå en liten extra push. Det finns ett stycke alldeles i slutet av boken som syr ihop alltihop väldigt elegant.

Men så är det det här med 13-14-åringar som är lite väl brådmogna för sin ålder, men som samtidigt uppför sig som om de var runt 10 kräver att man tar allt med en rejäl nypa salt, men samtidigt är jag lite svag för lillgamla barn så för mig funkar det i det stora hela.

När jag kollade upp den här på Goodreads så har den förvånansvärt inte så höga betyg, och det verkar vara en ”antingen-eller”-bok. Vissa släpper den efter 50-100 sidor och tycker att den är urtråkig, och andra, där jag nog får räkna mig själv, tycker att det är en rätt trevlig bok. Inte på nåt sätt världsbäst, men rätt söt debut, och speciellt om man som sagt gillar ”Eleanor & Park” och vill ha mer i samma stil.

 

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholm.

Fågelbarn

fagelbarn-ljungqvist_christin-21663669-64010839-frntlFörfattare: Christin Ljungqvist

Baksidestext”Det var natt, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och hon förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas?”

Från början hade Hanna två bröder, Samuel och Jens. Det skiljde bara ett år mellan dem, men medan Samuel var känslig och försiktig, var Jens hans raka motsats. Nu är de borta, båda två. Och allt är Jens fel. Och kanske Hannas också, hon visste ju vad som skulle hända, kanske kunde hon ha stoppat det. Är det därför Jens har kommit tillbaka, för att hämnas?

Första raden: ”Den dagen var hela familjen med, det var pappa, mamma, Jens, Samuel och Hanna.”

Omdöme: Projekt Skogsdjur fortsätter alltså med Christin Ljungqvists andra bok. Den här gången får en av birollerna i Kaninhjärta, Hanna, kliva fram och bli huvudperson. Rent kronologiskt utspelar sig den här också innan Kaninhjärta, men det spelar egentligen ingen roll för läsningen som sådan. Snarare blir det så att Fågelbarn ger lite mer kött på benen åt en av de mer intressanta karaktärerna i Kaninhjärta.

Till skillnad mot just Kaninhjärta, som jag tyckte hade ett mer tragiskt skimmer över sig, är den här mer direkt otäck.Kanske för att Ljungqvist i den här ändå låter det övernaturliga ta ett litet steg bakåt och istället ger sig in på en mer psykologisk form av skräck, där familjen mer eller mindre lever i ett skräckvälde där Jens är en så otroligt obehaglig och våldsbenägen karaktär. Han kan faktiskt vara den obehagligaste unge jag någonsin läst om. Ljungqvist hoppar mellan att beskriva Hannas uppväxt och förhållandena i familjen i dåtid, och blandar detta med en nutidsskildring där Hanna står i centrum för den trasiga familj som blivit kvar när båda sönerna avlidit av olika orsaker. Det är en stark uppväxt- och frigörelseskildring, där även föräldrarna tar centrala roller, vilket jag ofta saknar i böcker i många böcker riktade mot unga vuxna.

Det är alltså väldigt mycket som är bra med den här, men ändå griper den ändå inte tag i mig riktigt lika mycket som Kaninhjärta, men vi snackar gradskillnader, inte mer än så. Läsvärt är det absolut, speciellt nu när hösten är på gång och lite rysligare böcker passar bra!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholms.

Kaninhjärta

kaninhjarta-pocket_3DFörfattare: Christin Ljungqvist

Baksidestext: Marys haka studsade mot bröstet och hon hängde med huvudet. Spökkvinnan smälte samman med hennes rygg och kvinnans ansikte framträdde över Marys som en färgad plastfilm, tät men ändå genomskinlig så Marys former syntes därunder. Henns huvud rätades upp och spökkvinnan såg på Anne över Marys stängda ögonlock.

”Livet handlar om vägval.” Spökkvinnan hade en annorlunda röst, mörkare och med en annan dialekt än Marys. ”Jag sa att ni inte skulle åka hemifrån.”

Mary och Anne är tvillingar, och det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar. Tillsammans utgör de ett medium; Mary lånar ut sin röst och Anne hör. Till synes av en slump blir de en del av en medial grupp som söker efter en försvunnen liten flicka, och det sökandet förändrar och splittrar dem. Mary blir besatt av att hitta flickan, medan Anne gör allt hon kan för att följa spökkvinnans råd och vända om. Men den väg de valt leder oundvikligen utför.

Första raden: ”Mary betyder Maria som betyder, man vet inte riktigt, men det kan betyda upprorisk eller bitter eller motspänstig och det stämmer precis för sådan var Mary.”

Omdöme: Jag är ju inte direkt först på bollen med den här, men bättre sent än aldrig, eller hur? Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debutroman och blandar både en historia om syskon- och familjerelationer, spöken, ett försvunnet barn och Kent-låtar. Det låter mycket, och det är det också, så därför blir jag så glad att hon faktiskt ror iland alltihop, och på ett sätt som ser så enkelt ut men som säkert var väldigt svårt.

Jag har i nåt gammalt blogginlägg raljerat lite om New Age och ”hitta din inre indian” och sånt, och naturligtvis inbegriper detta även en tro på övernaturligheter och spöken och sånt där, så till min stora förvåning köper jag det rakt av när jag läser Kaninhjärta, och kommer på mig själv att tycka ”men varför lyssnar de inte på det mediala Scooby Doo-gänget?”. Boken som sådan har en genomgående känsla av att tragedin väntar runt hörnet, och man sitter hela tiden och väntar på när olyckan väl ska komma. Det är inte någon hemlighet på något sätt, men eftersom man vet om det sen första meningen i boken så ligger det och lurar i bakhuvudet hela tiden. För mig är det ganska ovanligt att jag sitter och spänner mig så, och det är nåt som faktiskt imponerar!

Språkmässigt ägnar sig Ljungqvist åt långa, långa, låååååånga meningar, och gärna staplande av huvudsats på huvudsats på huvudsats. Jag vet att jag själv gör det rätt ofta, så för mig spelar det inte så stor roll. Det fungerar alltså för det mesta rätt bra eftersom det ger en viss sorts stämning när man läser, men ibland gör det att man tappar hur meningen faktiskt började och blir tvungen att läsa om några rader, och då faller man liksom ur den här läsbubblan man ska befinna sig inom.

Jag tycker ändå att det är en bok som jag är väldigt glad att jag läste, och framförallt att den höll för den hype jag lyckats bygga upp i mitt eget huvud! Det är riktigt skickligt skrivet, det är spännande och sorgligt på samma gång, och det är faktiskt en bok som jag läste på två sittningar, och det är alltid ett väldigt bra betyg.  Jag blev dock lite ledsen att höra att den knappt varit utlånad på det bibliotek min sambo jobbar på, så jag hoppas att den hittat sina läsare på andra ställen.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholms.

Det borde finnas regler

atn1024_det-borde-finnas-regler_3DFörfattare: Lina Arvidsson

Baksidestext: Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Dont call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma.

Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt.

Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga.

Mia bor in the middle of nowhere och det enda som händer där är att hennes bästis Mirjam har en hangup på en som heter Per, som är minst lika gammal som hennes pappa. Fast egentligen är allt bara tråkigt och vanligt, inte alls Los Angeles. Tills Vlad dyker upp, med hatt och hängslen och ett band och egen lägenhet. Men hur ska man våga, när det inte verkar finnas några regler?

Första raden:”Vi hänger vid gungorna, jag och Mirjam.”

Omdöme: Man känner sig lite som en smygtittare. Arvidsson är så ruskigt säker och mitt-i-prick i hur jag tänker mig att dagens fjortonåriga tjejer pratar, tycker och tänker. Jag kan vara helt ute och resa, men jag tror inte att Arvidsson är det. Det känns så äkta och trovärdigt, utan att någonsin spilla över i någon sorts parodi typ ”Grynet”, även om jag ska erkänna att det var det första jag tänkte när jag började läsa boken. Det är stundtals ruskigt nära, men det går faktiskt inte över gränsen så pass så att det stör mig. Mias tankar och inre monolog är, för att låna en viss prins uttryck: ”lite all over the place”, men ändå på ett sätt som känns fullt fungerande. En av bokens främsta egenskaper är som hyllning till två tonårsflickors tumultartade vänskap, ur det perspektivet är faktiskt boken alldeles utmärkt. Det finns ju naturligtvis en inbyggd tröskel i att jag som 34-årig kille ska kunna relatera till 14-åriga Mia, men det blir faktiskt aldrig något problem som jag reflekterar över en endaste gång under tiden jag läser boken. Däremot kan jag inte annat än att tycka att vissa av de äldre karaktärerna är otroligt motbjudande, och frågan är om inte den känslan intensifierats beroende på min egen ålder.

Något jag däremot har lite svårare för är faktiskt att det inte händer riktigt så mycket som jag hade hoppats på. Det finns förvisso en charm i att beskriva det vardagliga, men problemet är ju lite att det skulle kunna hända betydligt mer än vad det faktiskt gör. På samma sätt hade man kanske kunnat hoppas på lite vassare bikaraktärer, men där är problemet faktiskt det motsatta – Vlad är ett exempel på när det blir lite väl mycket av det goda. Och Per, bör man inte ha nån djupare diskussion i hur milt han faktiskt behandlas i boken? Jag förväntade mig aldrig sirener och poliser med dragna vapen, men det är nästan problematiskt hur lite hans handlingar får betydelse. Det blir liksom ett stor ”meh” av hela den delen av boken. Jag tyckte ju att boken började så lovande, men den känslan mattades tyvärr av ju längre jag kom. Och blurben på omslaget, om att boken är ”sjukt rolig”, den känns som att de satte den på fel bok.

Men jag måste ändå säga att sista stycket är ta mig tusan helt underbart.

 


Författare: Lina Arvidsson
Förlag: Gilla böcker (2012)
ISBN: 9789186634186
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms

Bandet som inte får brista

getimageFörfattare: Niklas Janz

Baksidestext:
Har du någonsin drömt samma dröm flera nätter i rad? Har du haft en känsla av att det är någon annan som egentligen styr din dröm?

Mirjam är spårlöst försvunnen. Hennes bästa kompis Linda har lovat Mirjam att aldrig någonsin berätta för någon om de hemliga dagböcker som Mirjam hittade i ett lönnfack i sitt sovrum strax innan hon försvann.

Dagböckerna är skrivna av Milan som också han är försvunnen, och handlar om drömlandet Kangar.

För att hitta Mirjam måste Linda söka sig ut på samma vägar som hon. Vägar som leder Linda allt längre bort från den verklighet hon känner. Egendomliga och skrämmande saker börjar hända och snart verkar det som om någon är henne på spåren, någon som vill stoppa henne till varje pris.

Första raden:
”Linda stängde grinden bakom sig och blickade upp mot det stora gråvita huset so tornade upp sig framför henne.”

Omdöme:
”Bandet som inte får brista” börjar bara några veckor efter där föregående bok, ”Tornrummets hemlighet” slutar, men det har gått några år mellan utgivning av de båda böckerna. Man hade ju kunnat tro att Janz läst min recension på föregångaren, men så är ju naturligtvis inte fallet. Däremot är det så att en hel del av de tankar om bristerna som jag hade om förra boken faktiskt blivit åtgärdade, vilket naturligtvis är glädjande! Dialogen är starkare, boken landar på 405 sidor och tempot är högre, precis sådant som jag hoppades på hos Janz. Till och med omslaget är betydligt bättre formgivet den här gången.

Janz fortsätter alltså utforska drömvärldar och tar ut svängarna betydligt mer den här gången, då Mirjam och Milan inte bara vistas i drömlandet Kangar, utan även hoppar runt i flera andra drömvärldar. Man får en känsla av att Janz hämtat inspiration från såväl Matrix-filmerna som Christopher Nolans mästerliga ”Inception”, inte minst när det gäller det här med att inse att man vistas i en dröm och att därmed bända lite på reglerna – ”Do not try and bend the spoon. That’s impossible. Instead… only try to realize the truth. There is no spoon.” liksom.

Samtidigt så får föräldrarna och vännen Linda i den vanliga världen betydligt mer utrymme i den här boken, och det är också där Janz faktiskt lyckas bäst, i skildringen av den vänskap och kärlek som flickorna har till varandra, och föräldrarnas saknad efter sin försvunna dotter. De får faktiskt ge sig ut på egna äventyr!

Däremot är det ju fortfarande ingen nervkittlande thriller vi pratar om även om tempot är högre, men ändå blir jag lite förvånad över hur underväldigad jag blir av slutet och upplösningen av boken. Boken hade definitivt behövt ett värdigare slut eftersom alltför många trådar inte knyts ihop och frågeställningar lämnas obesvarade.

Boken är ändå helt ok, men jag hoppas att Janz siktar betydligt högre än så med sin nästa bok!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Bandet som inte får brista
Förlag: Alfabeta (2014)
ISBN: 9789150116083
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms.

Årets 40:e bok – Tornrummets hemlighet

tornrummets_hemlighet-janz_niklas-26534764-3082970784-frntlFörfattare: Niklas Janz

BaksidestextI ett lönnfack i det hus familjen flyttat till hittar Mirjam tolv svarta skrivböcker. De är skrivna av Milan som tidigare bodde i huset och handlar om drömlandet Kangar. Till en början tycker Mirjam att böckerna bara är spännande läsning. Men snart börjar det hända saker i hennes liv som får henne att undra om inte Milans berättelse är sann. När så en av de svarta skrivböckerna blir stulen från Mirjams sovrum förstår hon att det är någon som håller henne under uppsikt. Någon som också vill läsa vad som står i Milans böcker. Någon som smyger omkring i trädgården om natten…

Första raden: Mirjam såg skylten flimra förbi i mörkret: ”Forshamra”.

Omdöme: Nä jag läste den här boken fick jag känslan av såna där serier som visades på sommarlovsmorgnar när jag var liten. Ofta var de gjorda i Australien eller liknande, och ofta dubbade till svenska av så där lagom engagerade barnskådespelare. Ofta handlade de om att barn hittade något, eller hamnade i koma, eller nåt annat som gjorde att de förflyttades till en annan värld, och samtidigt hände det saker i ”vår” värld och i slutet så förenades barnen. Det kanske är nån annan som känner igen det här?

”Tornrummets hemlighet” känns alltså precis så. Det är lite småspännande och ganska snäll vardagsfantasy om Mirjam som hittar Milans böcker och sakta dras in i böckerna och Milans historia. Mirjams delar av boken berättas i tredje person, medan Milans dagboksanteckningar är skrivna ur första person (vad annars i en dagbok?) och är tryckta med annat typsnitt för att göra skillnad, och det greppet fungerar som det ska. Janz skriver sin debutroman utan problem när det gäller miljöbeskrivningar och händelseförlopp, men har svårare för dialog. Den känns på många ställen lite för onaturlig och stel. Det är inte bra när jag som läsare stannar upp och tänker: ”Men så där pratar ju inte folk…”.

Intressant nog tycker jag bättre om de delar av boken som utspelar sig i vardagen hos Mirjam och inte i den drömvärld som beskrivs i Milans delar av boken och som känns lite som en blandning av Nangijala och Hogwarts. Vardagen känns faktiskt mer spännande och trovärdig, även om drömvärlden som tema inte är särskilt utforskat i åtminstone den fantasy jag läst hittills.

Ytterligare problem är att boken faktiskt är för tjock. Den hade mått bra av att trimmas på en del mindre viktiga stycken och då kommit ner i sidantal från sina över 460 sidor – det finns helt enkelt en del lite väl långrandiga och överflödiga passager och det hade blivit ett bättre flyt och driv i berättelsen om man kommit ner under 400 sidor tror jag. Som det är nu tror jag tyvärr att sidantalet kan driva bort en del presumtiva läsare. Jag skulle säga att den passar bra för båda könen, men jag skulle ha svårt att rekommendera den som förstaval för nån som inte är van vid att läsa tjockare kapitelböcker just på grund av det långsamma tempot i kombination med bokens tjocklek. Därmed inte sagt att det är en dålig bok, bara inte nåt som känns som en blockbuster i bokhyllan. Snittet på Adlibris ligger på strax över tre stjärnor av fem, och det känns rätt rimligt även i mina ögon.

Samtidigt är jag lite nyfiken på vad Janz åstadkommit i sin uppföljare,och den har jag också fått från förlaget, så recension på den kommer om en månad.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp hos din lokala bokhandel, eller på Adlibris, CDON eller Bokus.

 

Barn och läsning

”– Det räcker inte att påtala att barn och unga måste läsa mer på fritiden och sluta spela dataspel eller surfa på internet, säger Catarina Schmidt, som skrivit en doktorsavhandling i pedagogik vid Örebro universitet. För att barn ska nå läsförståelse och upptäcka det fantastiska med att läsa måste de få prata om vad de läser och i den meningen är skolan en alltför tyst lärmiljö.”

Verkar vara en intressant doktorsavhandling som ska läsas. Barn och läsning är nåt som vi pratar mycket om därhemma eftersom min sambo är barn- och ungdomsbibliotekarie och jobbar en del ute på skolor, och det låter på henne som att det inte är helt lätt det här med barn och läsning.

Avhandlingen går att ladda ner här.

Annonser