Kategoriarkiv: bloggstafett

Blogstafett – The Soundtrack of OArYA.se

När Kulturkollo hojtade om att köra en stafett om soundtracket till ens blogg var jag inte sen att haka på. Jag, och i förlängningen OArYA.se, är lite smått besatt av musik. Jag har nämligen i mina både bästa och sämsta stunder varit farligt nära att lajva Rob i Nick Hornbys ”High Fidelity”. Jag har köpt skivor som varit creddiga men i ärlighetens namn inte spelats särskilt många gånger. Jag har köpt alldeles för tighta skinnjackor för att nån i ett visst band sett sjukt cool ut i för tight skinnjacka. Jag har haft alldeles för stora kläder för att banden jag lyssnade på vid den tiden hade alldeles för stora kläder. Jag har svettats längst fram på konserter. Jag har stått längst bak med korsade armar. Jag har stått på scen med eget band och skrikit punkare i ansiktet (han tackade faktiskt efteråt). Jag har stått i en studio och spelat samma sak om och om igen. Jag har sett så fruktansvärt många bra band. Jag har sett så många fruktansvärt usla band också. Jag har stått i baren på svartklubbar på båda sidorna om disken. Jag har alltså gjort nästan allt som har med musik att göra.

Jag tror och hoppas att jag lugnat ner mig. Och att jag köper kläder i rätt storlek.

Men jo, musik är en stor grej för mig ända sen högstadiet. Så vilken musik är egentligen soundtracket till den här bloggen? Om man vill hitta kärnan i OArYA.se?

Då får man vara beredd på tvära kast. Whiplash-skadesnabba kast. Jag har inga problem med att byta från Ariana Grande till Behemoth till Wu-Tang Clan på tre hopp.

Jag tänker att min smak när det gäller böcker är lite samma sak som min musiksmak, eller vilken mat jag tycker om. Jag är både löjligt petig och öppen för allt.

Ibland när jag recenserar så använder jag musik som en metafor, det kanske vissa har märkt. Några exempel: Anna Ahlund fick en släng av jazz för ”Du, bara” för att jag fick samma känsla som att lyssna på Chet Baker sjunga av att läsa hennes bok. Att hon sen använde ”In a sentimental mood”, en av världens absolut mest fantastiska jazzlåtar, i sin nästa bok gjorde det bara ännu bättre.

En annan Anna som nämns väldigt ofta här, Anna Jakobsson Lund, utnämnde sin Systemet-trilogi som punkig, men när det gäller Anna tänker jag främst på Tracy Chapman. Och det är fasiken inte dåligt det heller.

Eller för den delen, när böcker själva ger sig själva ett soundtrack som i ”The Hate U Give”, en bok som förutom att vara helt fantastisk även svänger rent musikaliskt. Min kärlek till hiphop har faktiskt funnits sen 90-talet, men den har verkligen blommat ut på senare år, och då går jag gärna lite bakåt och plockar upp 80- och 90-talsrapparna. Boom-bap snarare än mumble rap liksom. Nas skiva ”Illmatic” från 1994 är kanske en av de allra bästa hiphop-skivorna nånsin och texterna hakar klockrent in i ”The Hate U give” som kom ut betydligt senare.

Men de som läser den här bloggen kanske mest känner till min stora fäbless för country. Country i sig är också väldigt brett när man bryter ner den, vi snackar liksom allt ifrån banjodueller i Appalacherna till paljetter och popcountry som tidig Taylor Swift och skäggiga gubbar som druckit alldeles för mycket whiskey. Och jag gillar nästan alla varianter, bara det finns en antydan till cowboyhatt nånstans. Nån klok människa jag läst nån gång sa ungefär att det finns en countrysång för varje händelse i livet, från låtar om att få barn till låtar om ens sjuka hund. Det är faktiskt sant och det är nog det jag älskar allra mest med den genren. Och framför allt smälter jag om det finns en riktigt bra text, som i ”Whiskey and you”, framför allt om det är Chris Stapleton som sjunger den.

Det är alltså här nånstans i mitten som man hittar OArYA.se, bland jazzen, hiphopen och countryn. Och då har vi ändå inte pratat om dödsmetallen. Eller skatepunken. Eller operan. Eller. Eller. Eller. Men jag är där också. Jag sa ju det. Whiplash. Precis som det ska vara.

Annonser

Röta

rta-pettersen_siri-33273515-frntlFörfattare: Siri Pettersen

Beskrivning: ”Hon hade lämnat Rime. Han hade kysst henne och hon hade hejdat honom. Utan anledning. Hon var inte rötan. Hade aldrig varit det. Och nu var det för sent. Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma. Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.”

Omdöme: Tvära kast, ditt namn är Röta. Jag föll stenhårt för Odinsbarn. STENHÅRT. Världsbygget med sina pseudonordiska inslag, de snygga passningarna till aktuella ämnen i vår värld, omslagen. Jag gillade Hirka och Rime (Rime är ju faktiskt den tuffaste ninjan med svans sen Mäster Splinter). Jag köpte allt.

Och så är Röta helt plötsligt nån sorts urban fantasy!?!? Ett skitigt England, där en papperslös Hirka diskar och bor i ett kyrktorn?? Där nånstans förvandlades jag till ett frågetecken till den grad att jag nästan slog knut på mig själv.

Det var ju fortfarande bra, men ändå ett väldigt djärvt grepp av Pettersen. Som tur är ror hon iland det och boken växer till något som med lätthet svingar sig upp på min topp tio när året ska summeras. Det är när hon sätter Ymslanden i relation till vår egen värld som samhällskritiken från Odinsbarn blir ännu vassare och även tar upp en del nya ämnen, och man blir allt lite ledsen över att man bor här och inte i Ymslanden… där är allt grönt och levande, men här är allt döende, vi vet bara inte om det än eller vill kanske inte veta. Världsbygget skruvas också till ännu ett varv när det gäller hur vissa karaktärer påverkat vår egen värld och vilka berättelser de gett upphov till.

Karaktärsmässigt så tycker jag också att det är spännande att de tillåts göra både bra och dåliga val, och att det speciellt i den avslutande tredjedelen av boken inte alls är lika självklart vem som är ond eller god längre och framför allt vad konsekvenserna kommer att bli i den avslutande delen av trilogin. Har Röta lite mellanbokstendenser? Ja, lite kanske. Har den en lika elak cliffhanger som Odinsbarn? Nej, inte riktigt. Men är jag fortfarande all-in? JA.

Jag har lite svårt för att säga vad det är som jag gillar så mycket utan att upprepa mig allt för mycket från Odinsbarn-recensionen, men det står klart att Pettersen är en fantasyförfattare av hög klass, och definitivt bland de allra främsta nordiska jag läst. Nu var det bara dags att ta upp frågan igen om jag ska lära mig norska för att kunna läsa Evna innan den kommer ut på svenska till sommaren?

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren eller så är det bara att ställa sig i kö på biblioteket.

Det här inlägget är en del av en bloggstafett om Röta. Igår höll Fantastiska Berättelser i stafettpinnen och imorgon får ni gå in på Youtube och se och höra vad Emm tycker!

Jag och Earl och tjejen som dör

jag_erltjncmyk_11916Författare: Jesse Andrews

Beskrivning: ”Det här är den roligaste bok om döden du någonsin kommer att läsa. Det är en universellt accepterad sanning att high school suger. Hur är det ens möjligt att existera på ett sånt jävla skitställe? Första dagen på sista året har Greg Gaines äntligen räknat ut hur man överlever. Hans strategi är att smälta in. Hålla en sjukt låg profil. Den enda han umgås med är Earl. Tillsammans tillbringar de sin lediga tid med att spela in filmer. Ärligt talat är filmerna ganska usla, och Greg har inga planer på att någonsin visa dem för någon annan. Tills han lär känna Rachel. Rachel har leukemi, och Gregs mamma har fått den vansinniga idén att Greg ska bli hennes vän. Att han kan göra skillnad i hennes liv genom att muntra upp henne. Trots att Greg knappt känner Rachel och vet att det är en totalt idiotisk idé så går han med på att försöka.”

Omdöme: Pojke möter flicka. Cancer. En dör i slutet. Låter det bekant? Typ som en viss annan bok som alla snyftade sig igenom för ett par år sen?

Ja, det gör det väl. Men det är i ärlighetens namn inte många likheter mellan DEN DÄR BOKEN och den här. Likheterna är ungefär på nivån paprika i förhållande till habanero. Samma hylla i disken, påminner lite om varandra rent genetiskt men smakar RÄTT OLIKA om man tar en rejäl tugga. Det finns YouTube-videos om sånt om ni inte tror mig.

Det Jesse Andrews gör annorlunda är nämligen att han skruvar upp absurditeten till 11. Här ska det inte snyftas, här ska det skrattas och förfäras om vartannat. ”sa han verkligen”, ”skrev han”, ”men ååååh”. Den typen. Språkmässigt är det bland det grövsta jag läst på länge. Eller vi kan säga så här – det är nog första gången ordet ”åsnekuk” används tvåsiffrigt antal gånger i en ungdomsbok.

Samtdigt är det så att jag gillar det. Jag gillar att Andrews låter Greg och Earl vara så där otroligt tramsiga och omogna, för det är man faktiskt ganska ofta. Det är ärligt talat mer realistiskt än de snudd på Ranelidska kidsen som dyker upp i en massa andra böcker hela tiden.

Tramset är ju också en sköld. Det märks ju tydligt att Greg inte kan eller vill ta in verkligheten och istället använder humorn och tramsandet för att slippa hantera den. Jag gör så själv, så jag vet vad jag pratar om. Samtidigt gör man också så för att försöka få alla andra att tänka på nåt annat, så det är svårt det där. Det är inte alltid bra att göra så, men det är inte alltid dåligt heller. Grejen är att det är ok att känna så också. Allting går inte att göra på exakt rätt sätt hela tiden, och om humorn är ditt sätt att hantera en svår situation så är det faktiskt 100% mänskligt.

Jag gillar också strukturen i boken. Många delar är uppbyggda av filmmanus och punktlistor och jag är svag för sånt. Speciellt när det är one-liners av högsta klass som dyker upp i tid och otid. Andrews har för övrigt också skrivit manuset till filmen som är baserad på boken.

Så…

En väldigt speciell bok. Grov på ett sätt som få andra böcker är, men också väldigt känslosam. Rolig med en sorgsen underton. Helt enkelt uppfriskande och läsvärt. Och omslaget är så snyggt i all sin enkelhet.

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret.

Finns att köpa på Adlibris, CDON, Bokus, lokala handlaren och förhoppningsvis tillgänglig på ett bibliotek i närheten. Annars går ni in på bibblan och skriker. Sånt gillar inte bibliotekarier.

Det här inlägget är en del av bloggstafetten angående ”Jag och Earl och tjejen som dör”. Igår var det Fantastiska berättelser som stod för läsningen, och imorgon är det ingen mindre än The world I live in.

Stafettpinnar en masse!

Eftersom jag är så ohemult (kolla Carolina!) dålig på att uppdatera just nu så är det ju tur att det finns andra som sparkar lite på en så att NÅNTING händer. Jag kommer att delta i inte mindre än TVÅ bloggstafetter den närmaste framtiden, dels om Siri Pettersens ”Röta” 7/11 men nu närmast Jesse Andrews ”Jag och Earl och tjejen som dör” den 29/10. Övriga deltagare på respektive datum hittar ni nedan:

Jag och Earl och tjejen som dör

Måndag 26 oktober
Lexie läser
Tisdag 27 oktober
Onsdag 28 oktober
Fantastiska berättelser
Torsdag 29 oktober
Old Adult Reads Young Adult
Fredag 30 oktober
The World I Live In
Lördag 31 oktober
Sagan om Sagorna

http://www.saganomsagorna.se

Söndag 1 november
I Heart Fantasy
Måndag 2 november
Bokentusiasten – En bokblogg

Och när det gäller ”Röta”:

Måndag 2 november
Sagan om Sagorna

http://www.saganomsagorna.se

Tisdag 3 november
Västmanländskans bokblogg
Onsdag 4 november
Torsdag 5 november
Hellre barfota än boklös
Fredag 6 november
Lördag 7 november
Old Adult Reads Young Adult
Söndag 8 november

Kul va?

Annonser