Kategoriarkiv: böcker

Nomadplaneten

nomadplanetenFörfattare: Emanuel Blume

Beskrivning: ”Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen.Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.”

Omdöme: Vi kastar in filmreferenserna direkt eftersom jag inte är tillräckligt inläst på den här typen av scifi i bokform. Istället drämmer vi till med Robert Zemeckis ”Contact”, Stanley Kubricks ”2001: A Space Odyssey” och Andrey Tarkovskys ”Solaris”. Tänk lite Andy Weirs ”The Martian” också förresten. Om ni har koll på de filmerna så vet ni vartåt det är på väg. Här är det inga laserkanoner eller rymdvarelser som spottar frätande syra som har huvudrollen. Istället är ”Nomadplaneten” en scifi som har ett betydligt mer vetenskapligt och lågmält anslag innan den tassar in på psykologisk nästan skräckartad mark.

Grejen med ”Nomadplaneten” är att den funkar otroligt bra, avsaknaden av intergalaktiska federationer till trots. Man skulle kunna göra misstaget att tro att det här blir en otroligt seg och händelsefattig historia, men det är precis tvärtom. Blume lyckas hålla spänningen på en ständigt stigande nivå och gör det med ett språk som är oerhört välskrivet – jag skulle vilja påstå att det är en av de mest välskrivna böcker jag läst på svenska på länge. Blumes research och noggrannhet lyser också igenom och gör att ”Nomadplaneten” känns precis så gedigen och genomarbetad som man önskar och hoppas på. Kan man kalla det diskbänksrealism i rymden? I så fall gör jag det.

Om man ska gräva ner sig en smula i de få brister som finns så handlar det mesta egentligen om bokens huvudperson Jonathan. Han är lite för tillbakadragen och passiv, snudd på initiativlös på ett sätt som gör att han blir en aning svår att känna för och relatera till som läsare. Jag menar inte att han ska vara nån actionhjälte, men snarare att jag skulle vilja att han på något sätt visade varför han ens varit påtänkt som deltagare i expeditionen. Det är dock ett ganska litet problem i förhållande till hur bra allt övrigt är.

Jag har egentligen inte mer att säga om ”Nomadplaneten” än att ge den mina varmaste rekommendationer. Emanuel Blume är en författare jag absolut ska hålla koll på i fortsättningen. Det bör ni andra också göra!

 


Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus eller köp den av författaren själv!

Annonser

När verkligheten kastar om ens planer.

Ni får ursäkta om det inte blir så mycket skoj den här veckan. Jag ska tydligen gå lite utbildningar i veckan och nu märks det ta mig tusan att det var några år sedan jag satt i skolbänken, för en hel dags lyssnande gör mig vansinnigt trött på ett sätt som jag aldrig blev varken i grundskola, gymnasiet eller på högskolenivå. Kaffe funkar dessutom otroligt dåligt på mig så där får man ingen hjälp heller. Sen måste jag måste jobba lite också. Och med jobba menar jag läsa ett manus och få betalt för det, men det kommer en recension lite senare i veckan. Jag kastar om lite i schemat för er skull.

Närmaste tiden blir det dessutom ett litet avsteg från YA-världen, jag ska läsa böcker som har lite mer feelgood och annan målgrupp. Det ska bli himla spännande men var inte oroliga, det är inga småstadsdeckare det handlar om. Några principer får man ju ha.

Today I am not interested in this lesson

Det här kalla landet

det-har-kalla-landetFörfattare: Pernilla Gesén

Beskrivning: ”Noomi bor i Lindsborg, en mellanstor stad i Nordland. Hon går i gymnasiet och är en del av en trygg familj med god ekonomi fram till nu. Hyllorna i mataffären gapar tomma. Noomi är van att kunna köpa vad hon vill, men butik efter butik stänger ner. 

Efter att Noomi rånats av ett gäng invandrartjejer finns inte längre några tvivel om vad som håller på att hända i landet, så hon gör gemensam sak med sin storebror, aktiv inom det främlingsfientliga parti som växer i raketfart inför valet. Men Noomis klasskompis Zahra kommer i vägen. Zahra, som alltid sticker ut hakan och käftar emot. Som liten flydde hon från krig och förödelse till Nordland, men bara halva familjen nådde säker mark. Zahra söker trygghet i en allt mer skrämmande tid av kaos och utanförskap men på fel ställen. 

Zahra inte bara ifrågasätter allt som Noomi tror på, hon stjäl också hennes barndomsvän. Till en början vill Noomi bara att Zahra ska försvinna, men snart händer något inom dem båda. Det blir ett möte som förändrar de båda för alltid. ”

Omdöme: Tyvärr är det få böcker som känns så 2017 som ”Det här kalla landet”. Det är en bok som gav mig starka obehagskänslor just av den anledningen. Jag vill inte att boken ska kännas så nära verkligheten som den gör, även om författaren själv tänker sig boken som en dystopi, men tyvärr är den farligt nära verkliga livet.

Av den anledningen är det verkligen en bok som kan och bör användas på högstadiet och kanske även gymnasiet för att arbeta med frågor om identitet, främlingsfientlighet, grupptryck och självkänsla. Jag tycker speciellt om hur Gesén diskuterar livet efter att ha flytt någonstans, exempelvis genom Zahras pappas posttraumatiska stress. Det är ett typexempel på sådant som ofta glöms bort i diskussioner.

Gesén har valt att låta handlingen utspela sig i ett fiktivt nordiskt land, och även byta ut ord som ”rasism” och ”nyanlända” och jag har fått det förklarat för mig att det beror på att författaren ville få mer kreativ frihet under skrivandet. Det är mycket möjligt att det blev så, men jag är inte helt säker på hur det landar hos läsaren alla gånger.

Jag tycker egentligen också om Geséns tanke om att kärleken är den starkaste kraften och slutligen är den som kan få människor att förändras, men för att verkligen driva igenom den poängen helt och hållet så hade jag gärna sett kärlekselementet tidigare och kraftfullare i texten. Den blir lite av ”too little, too late” för att riktigt fungera fullt ut.

Men faktum är ändå att jag rekommenderar boken för sina många poänger som diskussionsunderlag. Den är bra, inget snack om saken. Kanske inte alltid enkel eller underhållande läsning, men däremot viktig sådan.

—-

Recensionsexemplar i samband med Bokmässan.

Adlibris / Bokus

Glömskan

glomskanFörfattare: Johanna Olsson

Beskrivning: ”När Heddas mamma återigen blir misshandlad av sambon flyr de till mormor som bor i den avlägsna byn Glömskan i Norrlands inland. Bara efter ett par dagar försvinner Heddas lillebror spårlöst. Har någon rövat bort honom? I sin jakt på svar möter hon de mest märkliga och mytomspunna varelser och väsen.”

Omdöme:Jag är väldigt svag för det mesta som har nåt med svensk folktro att göra. Det gör sig väldigt bra kombinerat med urban fantasy vilket bevisats om och om igen i allt från PAX-böckerna till Elin Säfströms böcker om väktaren Tilda.

Glömskan sällar sig till det gänget och placerar sig lite mellan nämnda exempel. Lite mer krävande än PAX, lite allvarligare än Elins böcker.

Olsson gör egentligen inga fel med sin debut. Den är tillräckligt spännande för att man ska läsa vidare, den är inte särskilt svår att förstå och känns väl avvägd i nivå för målgruppen 9-12, kanske med tonvikt på de som fyllt tvåsiffrigt. Det finns en sorts kylighet och lugn som känns lite som den miljö som boken utspelar sig i, och det jag tycker mest om är de moderniserade tolkningarna av alla väsen som dyker upp och hur de anpassat sig till moderna tider, framförallt Näcken.

Lovande debut helt enkelt!

Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret inför Bokmässan.

Adlibris / Bokus

Equilibrium

equilibriumFörfattare: Anna Jakobsson Lund

Beskrivning: ”Equilibrium är berättelsen om Ari, som tvingas fly till rövarstaden Porto du Luando och söka skydd bland smugglare, nickelskojare och illusionister.”

Omdöme: Det tar inte lång stund innan jag blir hungrig. ”Boken kräva dessa kakor” för att parafrasera Albert Engströms berömda affisch. Det pratas nämligen mat och sötsaker och söta frukter sida upp och sida ner och till slut har man inget annat val än att leta igenom skafferiet efter kakor, både stora och små och några med socker på.

Så ladda upp innan ni läser den här boken. Ni kommer att tacka mig.

Equilibrium då. Det är Anna Jakobssons Lunds helomvändning från blågrå betongdystopi till nåt betydligt mer färgglatt och kryddstarkt. (Ni kommer inte undan matrefererenser i den här texten heller. Beklagar. Det är dock precis som all mat i boken veganskt om det hjälper.)

Equilibrium utspelar sig istället i en värld som för tankarna till en sorts blandning av Moulin Rouge-möter-Mördarens-apa-i-New-Orleans-under-Mardi-Gras. Där nånstans. Det är en miljö som verkligen känns som om den varit med i den där hinduiska högtiden då man kastar färgpulver på varandra, och man kan nästan känna alla dofter, smaker och ljud varje gång man bläddrar. Om det fanns semesterlägenheter i Porto du Luando skulle jag vilja prata med en mäklare.

Miljöerna är alltså helt fantastiskt beskrivna, och den uppenbara jämförelsen är så klart Leigh Bardugos Ketterdam från Six of Crows-böckerna. Det är samma typ av noggrant konstruerande och detaljrikedom, och om det inte tagits inspiration därifrån, då vet jag inte. Då är det lustiga pipan som varit framme.

En annan sak som givetvis står ut i Equilibrium är det här med kön, identitet och sexualitet och hur det skrivs om det i boken. Equilibrium tänjer inte på gränserna – den suddar ut dem. Normbrytande är bara förnamnet. Det är ett lysande exempel på hur man kan använda fantastik för att diskutera verkligheten och få möjligheter att se saker ur nya perspektiv. Vissa hyperkonservativa människor kommer att behöva hjärtstartare men för andra kommer hjärtat att slå lite extra för den här boken.

Men…

Sätt er ner nu kompisar, för nu kommer nåt som nog inte dykt upp på oarya.se tidigare: kritik mot en författare som heter Anna i förnamn.

Equilibrium känns ibland lite som en gryta som bara står och puttrar (told you, matreferenser) men som inte blir riktigt varm förrän efter rätt lång tid. Eller om vi säger så här: jag känner inte det yttre hotet tillräckligt starkt. Utan att spoila för mycket så känner jag att Ari borde känna ett större överhängande hot över sig under en större del av boken än vad det gör. Känslan finns där absolut i början av boken, men den avtar efter första tredjedelen och tar rätt lång tid på sig att komma tillbaka. Det blir alltså nåt med själva tempot som inte klickar för mig hela vägen. Equilibrium hamnar lite on the slow side.

Det andra är väl också att jag inte hört nåt om en uppföljare. Det går väl inte att hitta på sånt här och bara skriva om det i en enda bok? Va? Va?

Men kritiken till trots, jag gillar boken väldigt mycket. Inte minst för hur genomarbetad den känns i sina miljöer och alla tankar som den framkallar. Fyra raka, det är inte dåligt det!

Författaren har bidragit med ett recensionsexemplar i utbyte mot en ärlig recension.

Adlibris / Bokus

 

Filmdags

Som jag nördat i helgen. Mer än vanligt alltså. Jag gick helt bananer på YouTube-kanalen Cinefix och kollat otaliga klipp där de listat bästa fotografer, scener, dialoger och en himla massa annat. Jag läste faktiskt ett par kurser i filmhistoria och filmvetenskap när mina kära klasskamrater läste programmering, inte minst för att min hjärna inte är byggd för att förstå och skapa kod. Sitta i ett mörkt rum och stirra på en skärm, det är den däremot helt med på. Därför blir dagens inlägg inspirerat av helgens övningar. I give you – fem fantastiska filmer.

  1. Casablanca

2. Amélie (originaltitel Le fabuleux destin d’Amélie Poulain men det kan man ju inte gå omkring och säga)

3. The Big Lebowski

4. Hero (originaltitel Ying xiong men det går ju verkligen inte att gå omkring och säga)

5. Annie Hall

Vad har alla de här filmerna gemensamt? Framförallt är alla helt fantastiska och är filmer där jag har suttit och sagt ”det här är så jäkla bra ungefär var tredje minut” i soffan.

Det är också filmer som på något sätt gör nåt mer än bara underhåller för stunden. Casablanca är nåt av det elegantaste jag vet i filmväg, Amélie något av det charmigaste. Hero är fantastisk rent visuellt. Annie Hall har så förbannat välskriven dialog och när det gäller The Big Lebowski… The Dude abides.

Vad har ni för favoriter, vilka filmer får er att sitta och och säga ”det här är helt otroligt” i soffan?

 

Fejk

fejkFörfattare: E. Lockhart

Beskrivning: ”Imogen är karismatisk, föräldralös och på rymmen från sitt arv.

Jule är en fighter, en kameleont och en atlet.

En intensiv vänskap. Ett försvinnande. Ett mord, eller kanske två. En farlig romans, eller kanske tre. Lögner och lojalitet, förklädnader och svek. Den amerikanska drömmen, superhjältar, förövare och offer.

En tjej som vägrar ge folk vad de begär av henne.

En tjej som vägrar vara den hon en gång var.”

Omdöme: Det här är alltså boken som fick mig att fundera på om jag inte skulle sjukskriva mig så att jag kunde läsa färdigt, alternativt sitta kvar i bilen på parkeringen i ett par timmar för att bli klar. Bara en sån sak.

Det intressantaste med ”Fejk” är att den egentligen inte är särskilt märkvärdig. Ur ett perspektiv är den till och med ganska stereotyp och verkligen inte något nytt under solen. Men det är som jag sagt många gånger tidigare – man måste inte komma med något nytt, men man måste komma med något bra, och där levererar E. Lockhart med råge.

E. Lockhart hymlar inte med inspirationen – det pratas viktorianska romaner om och om igen i boken, framförallt ”Lysande utsikter” av Charles Dickens. Vill man vara lite mer modern så kastar vi in en rejäl näve ”The Talented Mr. Ripley” och en inte så liten släng av tv-serien ”Revenge” och filmen ”Memento” när vi ändå håller på. Där nånstans kan vi börja ringa in ”Fejk”.

Det här är inte en bok för de som bara vill koppla av med sin läsning. Den kräver sin läsare, och man ska minsann vara både utvilad och uppmärksam när man läser för att hänga med i svängarna. Det är här ”Memento”-referensen kommer in. Likt Christopher Nolans mästerliga film berättas boken alltså baklänges, och nystar därmed upp händelseförloppet från nuläget bakåt i tiden. Det i sin tur gör att varje föregående kapitel ställs i nytt ljus.

Funkar det då? Ja, det gör det. Men som sagt, som läsare får man ha en hel del i huvudet. Det är också det som är lite härligt, att få utmana den där grå massan mellan öronen ibland. Ju färre uppehåll ni gör i läsningen desto bättre, Men det ska erkännas, ibland kan det kännas lite så här:

1e01b500a8c33f0fe940aa4310c89084--to-the-wall-tack

Jag tycker  väldigt mycket om det här med att att man får jobba en hel del med att tycka om Jule. Frågan är kanske till och med om man egentligen gör det, vilket i sin tur blir Lockharts sätt att diskutera den klassiska protagonisten och bilden av den. Vad är egentligen en hjälte? Eller antihjälte? Jule är otroligt spännande på det sättet. Är hon iskallt kalkylerande eller är hon en opportunist? Vad är sant och falskt i det hon berättar om sig själv? Vad är det hon undanhåller?

Det avspeglas också lite i själva språket. Lockhart anlägger en sorts kylig distans i sitt berättande men är samtidigt väldigt detaljerad och vacker i sitt bildspråk på samma gång. Har ni sett Tom Fords fantastiska ”Nocturnal Animals” från förra året? Tänker er det bildspråket fast i bokform ungefär.

Som ni förstår så är det jag fastnar när det gäller ”Fejk” mer ”hur” än ”vad”. Det är själva berättandet som är grejen mer än själva händelseförloppet. Men bara så att ni inte missförstår mig – den ÄR förbannat spännande. Helt klart en av höstens absolut mest intressanta böcker!


Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Författaren: ”är det såhär storhetsvansinne låter…?”

Helena Dahlgren 01 - Foto Marcus Stenberg

Foto: Marcus Stenberg

Helena Dahlgren är bloggaren som blev författare. I lokaltidningen beskrivs hon som en ”fruktans fanatiker” och den som ”sprider skräck i Tyresö”. Hur kan man inte vilja intervjua en sådan person?

Orkidépojken är bara lite drygt 150 sidor. Var det ett medvetet val att hålla den så pass kort och varför?

Fram tills Orkidépojken har jag först och främst sett mig själv som en novellförfattare (och bloggare), så bara tanken på att skriva en roman över huvud taget var något jättestort för mig. Sedan är jag personligen mycket förtjust i korta, täta berättelser – jag tänker t ex på Joyce Carol Oates kortromaner där en hel värld ryms på kanske 140 sidor. Så det kändes naturligt att använda det formatet. Många romaner är på tok för långa, det blir lätt utspätt och idisslat. Jag vill att Orkidépojken ska kännas som motsatsen till det utspädda. 100% koncentrerat, från början till slut.

Miljövalet är alldeles uppenbart viktigt i boken. Hur var det att klä omgivningar som var så pass bekanta för dig i en annorlunda version? Hur gick dina tankar angående det?

Det var aldrig en självklarhet att använda Tyresö, där jag själv är uppväxt och fortfarande bor, som yttre miljö. Till en början lekte jag med tanken på att bara skildra Orkidépojkens värld, som ju är oerhört instängd. Jag gillade tanken på att min berättelsen kunde utspela sig precis var som helst. Det universella i det. Sedan blev jag klaustrofobisk och deprimerad av att tillbringa så mycket tid inuti Orkidépojkens huvud (förlåt, kära romankaraktär!), så jag lade till ramberättelsen om Hanna, Zeb och Lina. När jag på allvar började skriva på de bitarna av boken var det fullständigt självklart att de bodde i Tyresö. Man får så mycket gratis genom att använda miljöer man är väl förtrogen med. Det är så intressant med Stockholmsförorter eftersom de så tydligt är ett slags gränsland. Man bor i Stockholm, fast ändå inte. Och väldigt mycket av småstadsmentaliteten finns och gror där. Jag ville att Hanna skulle bo på en plats hon vill bryta sig fri från, men samtidigt känner sig hemtam i.

Nu känns det extremt coolt att ha klätt min hemkommun i en lätt skräckig och Twin Peaksig dräkt. Jag kan blicka ut över skogarna när jag går för att slänga soporna och väldigt mycket känna att jag är en del av en mytologi jag skapat. Haha, är det såhär storhetsvansinne låter…? Nejmen, allvarligt talat: jag har kommit att tycka väldigt mycket om Tyresö. Det är här jag bor med mina döttrar, här hittar jag överallt, känner mig trygg. Jag tror att allt det där är bra förutsättningar för att sedan ta de elementen, vrida till och skapa något otryggt och lite hotfullt.

Hur ser din skrivprocess ut? Är du en sån där som har ett väldigt tydligt synopsis och har bra koll redan från start, eller är du en sån som har en betydligt mindre uppstyrd process där det handlar om att ösa in idéer och sen se vad som funkar?

Jag är SÅ inte en synopsisförfattare! Känner mig strypt av synopsis och för mycket handling, men så är jag också nästan uteslutande intresserad av språk, stämning och miljö. Jag brukar börja med att bara skriva på, för att hitta tonen och platsen. Sedan fortsätter jag så, stuvar kanske runt delar så att strukturen ska bli bättre. Och så promenerar jag mycket och ”skriver i huvudet”. Uppskattningsvis 50% av Orkidépojken är sådant jag gått runt och tänkt på utan papper, penna eller mobiltelefon. När jag sedan sätter mig vid datorn, öppnar upp Word och börjar skriva kommer orden snabbt till mig. Jag älskar att redigera och putsa till också.

Du har skrivit 100 hemskaste innan Orkidépojken – upplevde du att sättet att arbeta som författare skiljde sig på något sätt?

Lustigt nog började båda skrivprocessen på ett liknande sätt: genom bloggtexter! I fallet med 100 hemskaste i form av en inläggsserie på Dark Places (sedan hörde Modernista av sig och ville ge ut som bok) och med Orkidépojken en hemlig blogg som min pojkvän skapade åt mig så att jag kunde fila på Orkidépojkens blogginlägg i vad som kändes som en autentisk miljö. Därefter blev skrivprocesserna rätt olika, förstås. Fast jag tänker ändå att 100 hemskaste och Orkidépojken är tvillingböcker: båda handlar till väldigt hög grad om att spegla sig själv i fiktioner.

Det har ju dykt upp ett par nya inlägg på Dark Places, innebär det att vi kan hoppas på fler, eller är det lite mer LL Cool J ”Don’t call it a comeback” över det?

Det bästa sättet att garantera nya blogginlägg, har jag märkt, är att lova att aldrig blogga igen, så jag svarar ”pass” på den. Men jo, en liten comeback är det nog… Jag älskar ju att blogga och det är ett självklart sätt för mig att uttrycka mig på. Egentligen vill jag ha en egen kultursida att bre ut mig på, men i väntan på det är ju bloggen toppen.

Med tanke på din mailadress – hur många gånger har du stått framför garderoben och sagt ”I would go out tonight, but I haven’t got a stitch to wear?”

Alldeles för många gånger. (Min mailadress, för er som undrar, är morrisseygroupie@gmail.com. Jag skaffade den i tjugoårsåldern, när The Smiths var mitt liv. Älskar fortfarande the songs that saved your life, men måste erkänna att jag drar efter andan varje gång gubbjäveln gör något kontroversiellt uttalande nu för tiden. Fatta vad jobbigt att behöva byta mailadress NU!)

Hur många katter får man ha innan det blir konstigt?

Jag tycker att tre är en fullkomligt rimlig siffra om man bor i lägenhet. Bor man i hus tycker jag minst fem. Man måste ju hinna gosa med och ta hand om alla på bästa sätt, och gärna ha en kattlåda per katt (ett tips jag lärt mig från min guru, kattpsykologen Jackson Galaxy). Just nu har jag en katt som bor hos mig varannan vecka, och så min särbos katt som jag skämmer bort när jag är uppe i Norrbotten. Det är för lite, va?

Vad borde jag ha frågat dig?

Asbra frågor ju! Jag saknar ingenting. Men hmm, kanske hur det kändes när jag frågade min största litterära idol Christine Falkenland om hon ville blurba Orkidépojken och hon sa ja, och läste och återkom med helt sjukt fina ord?! Hint: hashtag #helenapeakar.

Det är nog inte giltig frånvaro.

Idag ville jag nästan sjukskriva mig.

Inte för att jag är särskilt sjuk eller så förutom lite träningsvärk efter måndagens crossfit-pass, utan för att boken jag började läsa på tåget hem igår är SÅ PASS SPÄNNANDE. Jag funderade flera minuter på om jag kunde sitta kvar i bilen och läsa färdigt boken, men att sitta på parkeringen i ett par timmar kändes lite väl överdrivet. Sen var jag iofs hungrig också och jag tänker mig att min sambo skulle tycka att det inte var helt rimligt heller. Men ändå.

Idag blir en himla lång arbetsdag tror jag.

Orkidépojken

orkidepojkenFörfattare: Helena Dahlgren

Beskrivning: ”När bästisarna Hanna och Zeb tar studenten är det meningen att LIVET ska börja. Det är nu de ska lämna urtrista förorten Tyresö och bege sig ut i världen. London väntar. Men först en sista hemmasommar som går åt till att jobba på kyrkogården, festa på stans gayklubbar, ströglo på den gamla tv-serien Twin Peaks och läsa Orkidépojkens märkliga blogg. Så länge någon kan minnas har det viskats om en närvaro ute i Tyresös skogar. Varken Hanna eller Zeb har lagt någon särskild vikt vid det. Förrän de plötsligt blir tvungna För konstiga saker sker: först försvinner en hund, och därefter en före detta skolkamrat. Lina, ortens drottning. Hon som alla vill känna men ingen känner, inte på riktigt.

Sen går det mesta åt helvete.”

Omdöme: Orkidépojken tar mig väldigt mycket tillbaka till en tid i mitt liv då jag lyssnade oerhört intensivt på ledsna svenska band från Göteborg och Eskilstuna och ännu ledsnare band från Manchester, bara gick till dramahyllan i video-butiken och spenderade alldeles för mycket tid på att leta efter Per Hagmans debutroman på antikvariat.  Om inte håret redan varit svart så hade jag färgat det. Sån var jag. Det var också en tid då jag längtade bort, men inte hade nåt aning om vad jag längtade till.

Nånstans där slår Orkidépojken alltså an en hel massa strängar i hjärttrakten, dessutom på bara lite drygt 150 sidor. Just därför är det inte konstigt att jag går igång så pass mycket på boken, just för att så många saker refererar till sånt jag själv tycker/tyckt om. Det medför att jag njuter mer av resan än själva målet, men även om man inte plockar varenda populärkulturell referens så lyckas Helena Dahlgren med nåt som inte bara tilltalar ens inre indiepoppare – hon lyckas skapa en känsla som ligger helt i linje med den allra största inspirationskällan till boken, nämligen Twin Peaks.

Det vilar absolut en känsla av David Lynch över hela berättelsen, precis som jag hoppades på när jag läste om boken första gången. En sorts hotfullhet som inte går att ta på men som finns där hela tiden. Jag älskar känslan som kommer över en när man läser och det är också här Helena Dahlgren lyckas allra bäst, i själva stämningsskapandet.

Men ska vi analysera texten lite då? Det är inte så mycket av den varan , bara runt 150 sidor. Det är faktiskt också en sak som tilltalar mig, ibland måste inte en berättelse vara längre. Den kan till och med vara kortare. Det är lite som med musik – de allra bästa låtarna är inte nödvändigtvis de som är längst eller är mest komplicerade. De bästa kan istället vara två minuter långa men där man skrivit låten på exakt rätt sätt.

På samma sätt fungerar Orkidépojken. Den är välskriven ända ner till det sista kommatecknet men på ett sätt som passar berättelsen. Jag tror säkert att Helena kunde skrivit 300 sidor till, men det behövs inte. Jag är så himla nöjd med berättelsen, och skulle hemskt gärna återvända till Helenas Tyresö igen. I bokform alltså, jag vågar inte åka dit i verkligheten. Då skulle jag väl aldrig komma hem igen.

——-

Adlibris / Bokus

Alla pratar om Bokmässan…

… så det får väl jag göra också. Lite kort bara, sen återgår vi till ordinarie verksamhet redan imorgon.

Det jag tar med mig från Bokmässan i år är alla trevliga människor. Om förra året handlade om att inte känna en enda människa, så handlade 2017 mer om att äntligen få återse ett gäng härliga människor – allt från välbekanta författare som flitigt nämns här (Anna, Anna, Anna, Christina, Alex) till bloggande kollegor (Carolina, Frida, Siri exempelvis) och förlagsfolk från olika håll.

Och allt NYTT folk – Elin, Michaela, Josephine! Så himla roligt! Speciellt Elin, det här måste vi göra om!

Det är ju fruktansvärt roligt att prata med folk på riktigt. Messenger och kommentarsfält i all ära, men fasen vad kul det är att få HÖRA och SE. Det är vad Bokmässan handlar om mest för mig – andra åker tydligen dit för att köpa böcker. Det gjorde jag inte i år heller. Jag köpte lunch och en kylskåpsmagnet. Lunchen förresten – Holy Smoke BBQ, jag tror att jag förälskade mig i er pulled pork sandwich – hade jag orkat trycka i mig mer mat hade jag köpt två.

Så Bokmässan alltså. Böcker är tydligen sekundärt för mig. Jag vill bara hänga med bra människor. Vi ses väl där nästa år?

Spökskrivaren

spokskrivarenFörfattare: Malin Stehn

Beskrivning: ”Casper och hans pappa, den berömde deckarförfattaren Paolo Bolander, är på väg till släktens torp. Det regnar och Casper är sur. Vad ska han göra en hel höstlovsvecka när pappa bara skriver på sin nya bok? Torpet ligger mitt i skogen där händer ingenting så här års! Men så träffar Casper Klara och livet vänds helt upp och ner. Kanske är det också Klara som gör att Casper inte inser vad som håller på att hända…”

Omdöme: Malin Stehn är en ny bekantskap för mig, även om hon verkar ha släppt en hel del. Troligen beror det på att de andra böckerna riktar sig till en ännu yngre målgrupp än vad ”Spökskrivaren” gör. Den här är nog mer tänkt åt det rätt diffusa målgruppen 9-12. Boken är avsedd som en spännande och lite nervkittlande blandvändare och ur det perspektivet tycker jag att den fungerar faktiskt rätt bra.

En av de saker jag gillar mest med boken är Casper, själva huvudpersonen. Han är lätt att sympatisera med och tycka om. Han är inte världens smidigaste kille alla gånger men har ett trevligt tilltal som jag verkligen uppskattar. Jag tycker för övrigt alltid att det är väldigt kul när någon porträtterar killar med ett rikt känsloliv, och det får läsaren verkligen ta del av i den här boken.

Stehn driver på berättelsen med ett bra tempo och håller spänningen uppe hela vägen. När man skriver för den här åldersgruppen är det viktigt att hålla mystiken på en lämplig nivå – man ska liksom satsa på gammal Scooby Doo så hamnar man ganska rätt i nivå tycker jag och författaren gör bra ifrån sig på den fronten. Då kan man lyckas få till precis den där känslan där läsaren känner sig duktig och tror att hen har rätt, och sen visar det sig att det var fel och att hen blivit fintad hela vägen upp på läktaren och jag tror att Stehn lyckats med det i ”Spökskrivaren”.

Ska man vara lite kritisk, och det ska man, så är kanske en del bitar som Caspers pappa står för om författarskapets svårigheter och problem sådant som nog var roligt att skriva som ett sorts in-joke som luttrad författare, men för den tänkta läsargruppen så är det ju saker som kanske inte riktigt är fullt så roliga eller relevanta som för den vuxna läsaren (och/eller bokbloggaren).

Men allt som allt, absolut nåt för de där kidsen som alltid frågar om ”en spännande bok men inte svår att läsa”.

Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret i samband med Bokmässan.

Adlibris / Bokus

 

Mica – dotter av Solfolket

mica---dotter-av-solfolket.jpgFörfattare: Anders Jacobsson

Beskrivning: ”Mica Kroon är nitton år och går sista året på gymnasiet. Hon är duktig i skolan, är stark och självständig och har flyt i livet. Tills hon en dag, under ett anfall av smärta, upptäcker något som förändrar allt hon känner till. En parallell, mörk och äventyrlig värld öppnar sig och vänder upp och ner på hennes liv.

Inget eller ingen är vad det verkat vara, vare sig hon själv, barndomskompisen Saga, pojkvännen Petrus eller föräldrarna. En skoningslös kamp mellan mörker och ljus tar sin början, samtidigt som Mica envist försöker hålla fast vid sitt gamla liv. Det hon upptäckt kommer att ändra hennes liv för alltid och hon tvingas inse att hon har en viktig roll att fylla i striden som pågår mellan gott och ont.”

Omdöme: Anders Jacobsson och hans partner in crime Sören Olsson var en stor del av min barndom. Precis som alla andra ungar på den tiden slukade jag Sune och Bert-böckerna. Jag kommer ihåg att det jämt var kö för att låna just Bert-böckerna på både skolbiblioteket och det riktiga biblioteket i byn.

Det var tider det.

Nu är det år 2017, jag recenserar böcker på min fritid och Anders Jacobsson släpper första delen av en paranormal YA-fantasyhistoria. Det är klart att jag blir nyfiken. Jag får positiva känslor i magen så som man får när man blir påmind om glada minnen från förr.

Men tyvärr blir den här recensionen inte särskilt rolig läsning. Känsliga läsare varnas.

Jag ska försöka formulera varför jag tycker som jag gör. Kritik måste alltid motiveras, både bra och dålig. Men så här ser jag det – boken lider av ett antal allvarliga problem, allra främst i sin struktur.

För det första vräker Jacobsson på med allt som har med mytologin i boken att göra – det är negationskrafter och sfärer, änglahierarkier och magi om vartannat. Jag förstår absolut ambitionen med ett intrikat världsbygge men det blir helt enkelt överlastat på ett sätt som tynger ner boken på enormt stor bekostnad av själva berättelsen.

Samma sak gäller antalet karaktärer och bifigurer i boken – det är närmare 60 olika karaktärer i en ungdomsbok på strax över 300 sidor. Överbefolkat är en underdrift. Jag känner att Jacobsson är alldeles för överladdad och vill alldeles för mycket med både världsbygge och karaktärer, och i det här fallet får det tyvärr allvarliga konsekvenser. Kul dock med sammanblandning av kristendom, Lovecraft och gamla greker bland referenserna! Men man kunde gott och väl strukit två tredjedelar av bifigurerna och lyft fram de som som var kvar för att faktiskt visa varför de är så farliga.

Mitt andra stora problem är Mica själv, kanske framför allt hennes karaktärsutveckling. Jag tycker egentligen att det är generellt sett är bra att med en karaktär som är kaxig och vill gå sin egen väg, men ofta tenderar det att korsa över till att hon blir osympatisk. Å andra sidan, den tonåring som inte är osympatisk ibland finns nog inte…  Men det jag verkligen har problem med angående Micas utveckling är hennes förmågor/superkrafter som är på tok för överdrivet kraftfulla redan från start. Hon har ingen utvecklingskurva, hon är redan på topp känns det som redan halvvägs in i boken. Allting är därför så enkelt för henne i varje stund hon behöver använda sina förmågor att hon aldrig egentligen känns hotad. Inte ens när hon tar sig an hela arméer eller de figurer som ska föreställa de mäktigaste av demoner och helvetets härskare och allt det där. Och eftersom birollerna alltså inte är tillräckligt underbyggda gör det också att poängen med att Mica konfronterar dem faller bort. Det gör att spänningen uteblir totalt även i de mest actionfyllda scenerna där den istället ska vara som störst eftersom så mycket borde stå på spel.

Mitt tredje stora problem är den språkliga tonen i boken, alltså själva formen. Den pendlar väldigt – mellan hyfsat trovärdiga dialoger till fullkomligt underliga och smått ålderdomliga ordval som känns helt fel för sitt sammanhang. Lägg dessutom till att det faktiskt finns stycken som jag fick läsa om flera gånger för att förstå vad det handlade om så gör det att språket i sig blir en stor irritationsfaktor. Här hade jag verkligen önskat ett mycket hårdare redigering och bearbetning av texten av författare och lektör för att hitta en lämplig röd tråd i texten.

Som ni förstår tycker jag att ”Mica – dotter av solfolket” har så pass stora brister att jag tyvärr inte vill läsa fortsättningen som tydligen är under arbete. För min del så lämnar boken inte alls det intryck jag hoppats på, och jag gick ändå in i läsningen med positiva förväntningar. Jag hade förväntat mig en helt annan bok, inte minst kvalitetsmässigt med tanke på den rutin som författare och förlag har och jag är uppriktigt sagt både förvånad och besviken över nivån på slutprodukten.

Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris /Bokus

 

Speldjävulen

Jag borde läsa. Jag borde skriva. Fast på sätt och vis gör jag det.

Speldjävulen har slagit klorna i mig.

Jag har fastnat i spelet Choices till mobilen. Men grejen är ändå att Choices är lite litterärt så jag tycker (nästan) att det är ok. Det är nämligen som de där böckerna som dyker upp med jämna mellanrum där man får välja vilket kapitel man ska hoppa till. Jag hade ett gäng såna när jag var liten (föga förvånande gillade jag den med ninjas bäst).

Tonvikten verkar ligga på YA Romance-hållet, men det finns också lite fantasy där jag spelat igenom första ”boken” i en trilogi. Och jag måste säga att jag trillat dit rejält – jag tycker storyn är riktigt spännande! Det hade varit roligt att få veta lite mer om författarna till de olika berättelserna egentligen.

Det finns en jäkla massa böcker så gillar man konceptet så kan man nog sitta länge med spelet. Det bådar ju inte gott. Det är gratis att spela men det går så klart att spendera sina riktiga pengar om man är sån. Jag försöker så klart att undvika det – så bra betalt har jag inte på jobbet…

Men det här är som socker och chips och kakor och läsk på en gång. Det är himla onödigt och onyttigt men det går fasen inte att bara ta en bit och sen låta bli resten. F*n ta mig och min dåliga karaktär.

ladda ned

 

Och vinnaren är…

Jag vet, det är nästan lika spännande som en Idol-final, eller hur?

Jag vill börja med att tacka alla som varit med och tävlat, det har varit helt fantastiskt att höra att det plingat till i mobilen och så har man fått kattbilder mailade till sig, det borde alla få vara med om nån gång. Jag hoppas att ni som deltagit haft roligt när ni letade bilder, men allra roligast har nog jag haft det.

Men hursomhelst, det här ska ju inte handla om mig. Det handlar om den lyckliga vinnare som alltså vinner ett signerat exemplar av ”Saker ingen ser”,

Och den lyckliga vinnaren har skickat in följande bild:

0129

Vinnaren är med andra ord Emma Johansson! Grattis! Boken kommer med posten så fort det bara går!

 

Helgfrågan vecka 38

Mias fråga den här veckan gäller *surprise surprise* Bokmässan:

”Vilken författare skulle ni vilja träffa på bokmässan och varför?”

Asså, jag har ett par jag SKA träffa. De är nämligen skyldiga mig godis. Anna Arvidsson är exempelvis skyldig mig två kolor. Jag förutsätter att jag kommer att springa på Elin Säfström.

Men andra som jag skulle vilja träffa? Jonas Cramby for sure. Bara han lagar mat och låter mig äta av den. Samma gäller Niklas Ekstedt.

Annars vill jag nog hänga lite med andra bloggande figurer, det brukar vara väldigt trevligt att träffa folk ”i 3D” som nån sa förra året.


 

Och nåt helt annat! Idag är sista dagen att vara med i utlottningen av ett signerat exemplar av Anna Ahlunds fantastiska ”Saker ingen ser”. Deadline är 23:59 ikväll, vinnaren utannonseras på lördag 12:00 här.

De busenkla reglerna hittar ni här.

Varning för meddelande av teknisk karaktär

Jag har sen en tid haft ett problem med att mina recensioner inte synts på exempelvis Bokus eller Adlibris och det har varit minst sagt irriterande.

Jag jobbar ändå med datorer det verkliga livet, så då vill jag ju inte ge mig hur lätt som helst. Jag har lusläst inställningarna i WordPress. Testat alla möjliga och omöjliga varianter för manuella ping via Twingly. Men mest har jag sagt fula ord.

Men så tröttnade jag till slut, för jag kunde verkligen inte fatta var felet låg. Jag hoppades lite på att det var ett generellt fel, för delad olycka är är alltid lite lättare att stå ut med. Sån är jag – liberal. Så jag mailade Twingly.

Och idag fick jag ett superlångt och informativt svar från Twingly och hör och häpna, det löste sig. Trevliga var de också, de rackarna.

Och lösningen var faktiskt inte så lätt att hitta. Den handlar om att man tydligen inte får låta sina RSS-flöden bara visa summeringar utan måste visa all text. Dessutom fick jag ändra hur långt bak i tiden RSS-flödet skulle visa för att få med så många recensioner som möjligt, men nu har jag kontrollerat de senaste böckerna och nu funkar det som det ska.

Helt uppenbart, eller hur?

Ibland hatar jag allt som har med datorer att göra.

Det går bara man vill AKA är tillräckligt desperat.

Man inser att man är lite lätt skadad när man upptäcker att man inte fått med sig sin bok i väskan och därför kastar sig in på bibliotekets hemsida och tankar ner en e-bok till telefonen.

Förvånansvärt nog var det inte alls så jobbigt som jag trodde att sitta och läsa i luren. Kanske är det Bluefire Reader som är ovanligt trevlig att läsa i, eller så är det desperationen som överkompenserar, vad vet jag. Å andra sidan har jag väl läst spaltkilometer Aftonblad och andra tidningar på telefonen, så helt ovan vid konceptet är jag ju egentligen inte.

Var vill jag komma? Vet inte egentligen. Kanske att det är bra att veta att man alltid kan tanka ner en bok om det kniper. Eller att det inte var så jobbigt som jag trodde att läsa i luren.

Eller kanske framför allt – skicka in kattbilder vinn ett signerat exemplar av ”Saker ingen ser”!

Visheten vaknar

9789188279736_200x_visheten-vaknar_haftad.jpgFörfattare: Elin Säfström

Beskrivning: ”Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra. Det är svårt nog i vanliga fall, utan att trollen springer omkring på stan och beter sig som huliganer. Det visar sig att deras stora högtid, Vishetens dag, närmar sig och det går rykten om att den innefattar en förfärlig rit. Tilda måste se till att ingen skadas samtidigt som hon försöker få ordning på känslorna för Hakim och rädda sin vänskap med Imane. Ingenting blir lättare av att en attraktiv vittra behöver Tildas hjälp och att relationen till Natta börjar bli oväntat komplicerad.”

Omdöme: Jag har som ni kanske vet haft ganska höga förväntningar på den här. Första boken ”En väktares bekännelser” var en väldigt positiv överraskning och jag har hyllat den vid flera tillfällen på alla möjliga ställen. Den är helt enkelt en sån jag inte förstår hur nån inte skulle kunna tycka om.

Men så är det ju så här med favorittryck. Vissa hanterar det som nåt som sporrar till storverk. Andra knäcks.

Enter ”Visheten vaknar”.

Vi kan säga så här.

Steven Ekholm i DN har fel. Jag håller inte med honom.

Jag tycker inte alls att kapitlen som handlar om fjällvandringen är det roligaste i hela boken.

Istället är det så mycket annat som jag antingen skrattar högt åt, flinar nöjt åt, måste kväva ett skratt på tåget för att den där scenen bara blir en av många som visar vilken otroligt rolig bok det här är – kanske till och med ännu roligare än den första?

Ta bara det här med att högsta titeln för ett troll är Största Bästa Jättetrollet. Det är så RÄTT. Så självklart. Troll ska ju så klart vara som mindre intellektuella sexåringar och med ännu tveksammare matvanor. (Frolic? Really? Och till och med äta upp påsen? Blä.)

Det är faktiskt vansinnigt trevligt att nån äntligen skriver urban fantasy som inte bara är gravallvarlig hela tiden. Jag gillar allvar, men det blir gråare och tråkigare än Twilight om man inte har roligt ens en enda gång.

Och Elin Säfström gör det här hur bra som helst, det här med att balansera vardaglighet och övernaturlighet och filtrera det genom Tildas sarkastiska världsåskådning samtidigt som hon skapat ett persongalleri fyllt av karaktärer som var och en faktiskt är minnesvärda. OK, Hakim är väl inte nån jag personligen skulle skriva fan fiction om, men här finns en annan bra poäng – mångfaldheten! People of colour! På ett avspänt och naturligt sätt, så som det ska vara. Vi finns liksom.

Ibland önskar jag också att det här skulle vara illustrerade böcker. Det hade varit fantastiskt roligt att precis som Felicia eller Imane få sitta och glatt tjuta: ”Titta! En tomte! Gud så söööt” och se ut som en hjärt-emoji i ansiktet. Fantasifullheten är det verkligen inget fel på, jag skulle önska att jag hade hälften av den själv.

Som ni fattar – den här höll för trycket. Men det finns en sak som är skitdålig.

Och det är så klart den långa väntan på nästa bok.

Förlaget har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

 


 

Och glöm inte utlottningen av ”Saker ingen ser”!

 

 

 

Så fångar författaren uppmärksamhet

A.R.Yngve medverkar på årets Bokmässa i Göteborg, i Monter A01:52 i Fantastikgränden.
I år släpps hans nya SF-roman ”Darc Ages – De mörka tidevarven – Fjärde boken: Maskernas stad” på Wela Förlag. Jag frågade lite om hur han tänker som utställare och författare från ett litet förlag.

event_bokmassan_2017

Vad kännetecknar en bra utställare? Hur fångar du besökarnas uppmärksamhet, du kommer ju inte direkt vara den enda utställaren i Fantastikgränden?

Det gäller att vara intressant och sticka ut. Jag har förberett en mycket visuellt betonad presentation med starka färger och ”slående” bilder.

Det är också väldigt viktigt att vara trevlig, inte för blyg — och inte ha dålig andedräkt! Många som skriver är ”introverta” personer som hellre sitter hemma och jobbar… men jag gillar faktiskt att vara med och möta folk, och jag hoppas att det kommer att märkas.

darcages_book_4_promo_kiti-mo_smallHur ser förberedelserna ut för dig? Jag antar att det blir mycket fokus på senaste Darc Ages-boken?

Jag har förberett mycket PR och marknadsföring av den fjärde DARC AGES-boken ”Maskernas stad”. Jag ritade tio illustrationer till den boken.

Det blir också fokus på en ny bok av KG Johansson som jag har illustrerat: STADEN UNDER JORDEN. Bägge böckerna kommer att presenteras och säljas på mässan. Jag är tyvärr där bara på lördag och söndag.

”Maskernas stad” är lite speciell för mig. I de tidigare böckerna i serien har HBTQ-personer bara förekommit som bifigurer — läsarna får själva klura ut vilka — men i den här boken hamnar ämnet i fokus: hur det kunde vara att vara homosexuell i den ”nya medeltid” som bokserien utspelar sig i.

Jag gör mig inte till språkrör för någon minoritet här — som medelålders, aningen pryd heterosexuell man har jag knappast rätt till det — men just i den här boken passade temat in i handlingen. Och jag insåg att med ett så stort galleri av huvudpersoner som den här bokserien har, måste ju NÅGON av dem vara en HBTQ-person.

”Staden under jorden” var ett stort jobb att illustrera — mer än 45 bilder, även i färg! Det är en ”lättläst mellanåldersbok” med ett aktuellt tema: Ekologi. Biblioteken köpte in många exemplar, så jag tror boken fyller en nisch.

Vad har du för förväntningar i år, vad ser du själv fram emot på Bokmässan?

Fantastikgränden blir extra spännande i år — jag delar monter med flera andra författare, och vi har samarbetat för att få till särskilda evenemang och överraskningar. Jag får inte avslöja för mycket… 😉

Vad händer härnäst, dvs efter Bokmässan?

Oj, det har jag knappt hunnit tänka på. Fast… jag ska göra omslaget till KG Johanssons nästa ungdomsbok, uppföljaren till NIVÅ 1000.

På sistone har jag besökt flera science fiction-kongresser — ConGräs, SteamCon och Kontur 2017 — och jag trivdes så bra där, att jag säkert kommer att fortsätta med det.

Till årets Bokmässa gjorde jag flera bokomslag åt andra författare som också ska medverka — t.ex. Tora Greve och Eva Holmquist — och de blev lyckade, så jag hoppas få flera illustrationsjobb i den nära framtiden.

Jag har förstås också ett antal pågående skrivprojekt — för många! — en författare tar inte ledigt. De får ni läsa om på min författarblogg…
Den officiella Darc Ages-sajten:
http://darcages.com
A.R.Yngves författarblogg:
http://www.aryngve.blogspot.com
PS. Glöm inte utlottningen av ”Saker ingen ser”! DS.

Är du en vinnare?

Ok, det är rätt tidigt på morgonen, men idag satsar vi på att få lite schyst fredagsfeeling va? Kanske lite discodans och till och med tacos i kväll? Eller en kopp med nåt varmt och en bok, det är helt ok det med.

Och på tal om böcker så råkar jag ha en bok över.

Många av er har säkert läst recensioner och hyllningar av Anna Ahlunds ”Saker ingen ser”. Ni kanske till och med läst min recension.

Nu är det som så här att jag har ett extra signerat exemplar av boken (signerat av Anna alltså, inte mig, men det går så klart att ordna det också), och eftersom delad glädje är dubbel glädje tänkte jag lotta ut den!

Reglerna är så enkla att till och med jag förstår dem:

Ni har en vecka på er (utlottningen stänger alltså 22/9 23:59) på att maila mig på theoaryablog@gmail.com med er postadress. Mailet skall också innehålla den sötaste kattbilden ni hittar på hela internet. Skriv rubriken ”Cutelottning” så blir det lättare för mig. That’s it.

Vinnaren kommer att meddelas genom att bilden publiceras här på bloggen på lördagen 23/9 12:00. Funkar va?

Lycka till!

maxresdefault

Mot bättre tider?

Ut ur kallduschen in i värmen. Hoppas jag i alla fall. Igår läste jag ut en bok som gett mig mer huvudbry än matteboken i gymnasiet (och jag är D-Å-L-I-G på matte. Rentav usel. Eller ärligt talat – sämst.) och inte på det där där mysiga kluriga sättet. Men å andra sidan så hade jag glädjen att få hem en av de böcker jag sett fram emot mest under hela hösten så förhoppningsvis blir det betydligt trevligare läsning fr o m kvällens hemresa. Den är så pass efterlängtad att jag kastar om lite i läsordningen. Bara en sån sak.

Det finns för övrigt en läxa där också för Rabén och Sjögren jämfört med Lilla Piratförlaget om hur man skickar paket…

How long can we sing this song?

Jag som inte ens lyssnar på U2. Förlåt.

Men tanken var i alla fall att prata lite om hur länge man kan leva på gamla meriter. Det finns alltid författare som man har ett sorts auto-läs-förhållande till, dvs ”jaha, hen har släppt en ny bok, den måste jag så klart läsa” och det är så klart inget fel i det.

Men hur länge håller det i sig om man upprepade gånger blir besviken. Hur lång är en godkänd svacka?

I mitt fall handlar det om David Levithan, en författare som jag nämnt flera gånger på bloggen och som jag tyckt otroligt mycket om. Problemet är att jag dels inte orkade läsa färdigt hans ”En annan”, dvs uppföljaren till ”Jag, en” för att den var både tråkig och fullkomligt onödig. Vi var dessutom tvungna att stänga av ”Naomi och Ely’s no kiss list” när vi försökte kolla på den på Netflix – den var helt enkelt så fruktansvärt usel i sin totala ocharmighet att det bara inte gick att fortsätta. Man ville nästan tvätta ögonen med Sri Racha-sås efteråt.

Så jag sätter verkligen allt mitt hopp till ”Du känner mig så väl” som han skrivit ihop med en av mina nya bekantskaper från i somras, Nina LaCour. Jag hoppas att den kan återställa mitt fina förhållande till mannen med de fina initialerna.

När brukar ni ge upp? Hur länge håller gamla meriter?

Alltså vadå sköldpaddor hela vägen?

Efter ett låååååååångt uppehåll så annonserade John Green ut sin nya bok för ett tag sen: ”Turtles all the way down”.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och vad i hela friden betyder det?

Inskränkt som jag är så tänkte jag först att det var nån sorts Discworld-referens , vem vet, Green kanske är en jättestor Terry Patchett-fan? Och sen tänkte jag att ”nä, men han gillar så klart psykedelisk country” och alltså syftade på den fantastiske Sturgill Simpson (känn på det namnet, om det inte ger er associationer till hästskit och tuggtobak, då vet jag inte vilka ni är).

Och så är det kanske, det ena utesluter liksom inte det andra. Men troligen syftar han på:

”The expression is an illustration of the concept of Anavastha in Indian philosophy, and refers to the defect of infinite regress in any philosophical argument. Contrary to most extant western references, it is not a popular Hindu belief. Rather, it is a widely accepted principle in Indian philosophy, commonly used to reject arguments for a creator God or ”unmoved mover”.”

Så står det på Wikipedia i alla fall. Jag begriper ingenting. Hur det hänger ihop med en YA-roman, det har jag ingen aning om, men vi får väl hoppas att det ger sig när man läst boken.

Men vart ville jag komma med det här svamlet? Jo, att man kan lyssna på när herrn själv läser första kapitlet i boken på Youtube:

Varning för starka bilder

Tro det eller ej, men det finns bokbloggare som har andra intressen också i livet än böcker. En sådan är Litteraturmagazinets egen Daniel Gunnarsson, tillika anställd på samma arbetsplats som jag fast på en annan avdelning. Han jobbar till och med med böcker – det gör ju inte jag.

Men Daniel har också en annan karriär: Internet-kändis! Eller fakir. Eller lite av båda.

Se själva nedan. Och jag skojar inte med rubriken, jag gjorde väldigt många ”ooh”, ”aah” ”usch” och ”nej fy” under de ca 2 minuterna.

https://www.jp.se/article/tv-har-spetsar-kroken-daniels-finger-ta-den-innan-jag-svimmar/

Vad hittar ni andra på när ni inte bloggar?

 

Bloggtipset du inte får missa!

I bloggens ungdom var jag ung och dum. (Nu är jag bara dum.)

Jag blev fullkomlig fartblind och alldeles överrumplad och glad över att det faktiskt finns förlag som vill skicka böcker till en helt gratis i utbyte mot lite mer eller mindre intelligent svammel om böckerna ifråga.

Eftersom jag har mindre självbehärskning än… ja… en unge som får välja helt fritt bland lösgodiset på Hemmakväll eller liknande sockermånglare så gick det här lite överstyr.

Jag blev lite påmind om det nu eftersom det börjar trilla in lite böcker, dels spontanutskick men även utskick inför bokmässan och ett eller annat exemplar som jag faktiskt frågat efter själv.

Men läxan är denna, kära medbloggare – var restriktiv som tusan! Gå inte på den lätte att fråga om exakt varenda bok som verkar det minsta intressant. Om ni är lika odisciplinerade som jag så kommer det att sluta med högar av böcker som bara ger er dåligt samvete.

Nyttja istället the local library! Då kan ni ju åtminstone i teorin bara plocka de böcker som ska läsas just nu. Om inte annat så måste ni lämna tillbaka böckerna nån gång och slipper i alla fall skämshögarna.

 

 

Klubben för inbördes beundran

Undertecknad är intervjuad! Visst är det härligt? För den som vill veta mer om mig så får ni titta in hos Andreas på Tentakelmonster.se. Det är med glädje som jag ser att han börjar trappa upp sitt bloggande igen och det är ett rent nöje att kunna bidra på ett litet hörn.

tm.jpg

The Raven King

the-raven-kingFörfattare: Maggie Stiefvater

Beskrivning: ”All her life, Blue has been warned that she will cause her true love’s death. She doesn’t believe in true love and never thought this would be a problem, but as her life becomes caught up in the strange and sinister world of the Raven Boys, she’s not so sure any more. ”

Omdöme: Om nån inte känner till det sedan innan, det här är fjärde och avslutande delen av den så kallade ”Raven Cycle”. Har man alltså inte läst de andra tre böckerna innan så kan man med fördel hoppa över den här recensionen om man råkar ha nåt bättre för sig.

Men för er andra då: hoppla vilken resa den här serien har varit. Den börjar knasigt, ökar med knasigheterna i kubik för varje bok och avslutar med att slå knut på sig själv i nån sorts knasighetscrescendo. Men…

Jag kan tyvärr känna att Stiefvater inte riktigt avslutar på topp med ”The Raven King”. Det finns ett bra ord på engelska som ibland översätts som ”besviken” men det är inte riktigt rätt betydelse  – ordet jag tänker på är ”underwhelmed”.

Dels så handlar det om stegrade förväntningar. När man har så pass hög lägstanivå så gör ju det att ribban höjs betydligt mer än vanligt. Men lite handlar det kanske om att när allting är supertokigt så blir det tokiga det nya normala. Eller så tycker jag bara att slutet inte imponerade på mig så som jag hade hoppats. Men dock. Vilken jäkla serie! Vilka karaktärer! Och vilket språk!

Så skruva bara ner förväntningarna lite inför sista boken så kommer det att gå bra för er. Det är fortfarande bland det bättre ni hittar i hyllorna i butiken.

Adlibris / Bokus

Saker ingen ser

saker-ingen-serFörfattare: Anna Ahlund

Beskrivning: ”Det händer mycket i korridorerna på Sibylla allmänestetiska läroverk. Där finns Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Yodit som målar och försöker ta plats i gänget. Johannes som läser Karin Boye och försöker få plats i livet. Aron, vars tvillingsyster Linn fick all talang. Och Linn, som undrar vad hon ska göra med den. Och så är det Sebastian, han som ska kyssa en ny person varje månad. Ett nyårslöfte som trasslar till saker för fler än honom själv.”

Omdöme: Full disclosure: jag vet att Anna läser bloggen. Jag är kompis med henne på Facebook och Instagram och har pratat med henne en del om skrivande och annat. Därför tänkte jag mycket på hur det skulle påverka läsningen och vad jag tycker om boken under tiden jag läste boken. ”Hade jag gillat det här om det var nån helt ny bekantskap eller är det bara för att det är nån som jag har skakat hand med?”

Och jag tror faktiskt inte att det spelat nån roll, helt ärligt. De grejer jag gillat hade jag gillat ändå. Man kan liksom inte name-droppa ”Jag ger dig solen” eller ”Grand Budapest Hotel” eller lägga så mycket tid på att jobba in en av världens bästa jazz-låtar i sin text utan att jag ska tycka om det. När dessutom resten är av allra högsta klass så vill jag påstå att det inte haft nån betydelse alls. Jag hade gillat oavsett.

Jag är fortfarande en väldigt stor fan av hur hon skriver, själva språket. Det finns ett fåtal svenska ungdomsboksförfattare som står ut lite extra när det gäller språket och Anna Ahlund är absolut bland de främsta i den gruppen. Hon är en språklig konsertpianist medan man själv mest bara sitter och trycker på knappar på måfå.

Det finns ett antal olika huvudpersoner i boken – vissa tycker jag mer om, andra får jag inte riktigt samma feeling för, men det gör också att många kommer att hitta någon som de själva gillar och kanske känner igen sig själva i. Kanske gillar man att måla och fastnar för Johannes eller Yodit, eller så gillar man Håkan Hellström och identifierar sig med t ex Sebastian. Eller varför inte Fride, den första icke-binära huvudpersonen vad jag vet i en svensk ungdomsbok (ok, jag har läst en till med en icke-binär huvudperson, men den boken är inte släppt än…). Otroligt spännande och helt i linje med den väg som Anna slog in på redan med ”Du, bara” och som känns väldigt David Levithan-vacker.

Jag tycker att de olika berättelsebågarna väver in och ut i varandra på ett bra sätt, alla får ta plats vid olika tillfällen och glider in och ur själva ramberättelsen då och då (att jag sen hade velat att just mina favoriter fått ännu mer plats, det är väl så alla kommer att känna gissar jag.) Det är en rätt jobbig grej rent strukturmässigt att få till den där balansen och lär ha tagit sin lilla tid att få till. Och ensembledrama, äh, ni vet. Jag gillar sånt.

Jag har fått anledning att fundera lite på just det här i veckan – varför jag läser YA. Och svaret jag kom fram till: det är i den litteraturen jag hittar mest böcker där jag känner saker, där nånting händer i både hjärta och hjärna. Böcker man blir glad, ledsen, arg, hoppfull, förälskad och förstörd av och ibland allt på samma gång.

Och jag kan inte tänka mig ett så mycket bättre exempel än ”Saker ingen ser” just nu.

—–

Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Jaha, annars då? eller Helgfrågan v.35

Mia som har Mias Bokhörna frågar den här veckan: ”Hur går det med läsningen/bloggandet?”

Därför känns det ju kul att kunna säga ”jo, tack, bra!” som svar. Jag är ledig idag vilket innebär att jag kan läsa ut en extremt efterlängtad bok som redan innan den ens trillade ner i brevlådan fått mig att pendla mellan hopp och förtvivlan, helt på grund av Postnord som visat en ovanligt stor motvilja till att leverera den till mig. Räkningar och adresserad reklam däremot…

Jag vill inte säga mer om vad jag tycker om det jag hittills läst om den, men det namedroppas saker som Duke Ellington och Grand Budapest Hotel i den och såna referenser, såna tycker David väldigt mycket om.

Jag har dessutom hunnit läsa ut en riktig tjockis till bok och därmed lyckats avsluta en serie så det ska krafsas ihop en recension av den också. Så läsandet och bloggandet går som sagt ganska bra just nu. Alltså ska ni nog få nåt att läsa även nästa vecka. Och om allt går rätt till så gör jag ett litet gästspel på en annan blogg inom kort. Watch this space!

Jaha, då lägger vi till ytterligare en bok på listan.

Inte nog med att det trillar ner böcker i brevlådan och i inkorgen, tydligen borde jag läsa Ola Larsmos ”Swede Hollow” också nån dag när jag får tid över. Why? För att en av karaktärerna heter David Lundgren så klart. Jag fick den här bilden från en kollega:

FullSizeRender (002).jpg

 

Ordet är fritt

En av höstens absolut viktigaste böcker är faktiskt en seriebok. Jag pratar om ”Ordet är fritt men behöver du säga allt du tänker” som är en serieantologi som ges ut som ett samarbete mellan Kartago Förlag och Statens medieråd. Den innehåller texter och serier av personer som Nina Hemmingsson, Johan Unenge, Elin Lucassi, Martin Kellerman, Lina Neidenstam med flera. Den är dessutom gratis och kan hämtas på Statens medieråds hemsida.

Jag tycker verkligen att ni ska göra det. Och vi borde alla tipsa om den till både barn, ungdomar och vuxna.

För det första är den skitbra. Det är smart, fyndig, rolig, tankeväckande och gör en otroligt förbannad på samma gång.

För det andra är den som sagt otroligt viktig. Precis som titeln antyder så handlar den om all den skit som folk häver ur sig på vårt älskade internet. Internet som är så fantastiskt och så vidrigt på samma gång – eller rättare sagt. Det är inte internet i sig, det är människorna som använder det. Alla författarna angriper ämnet på olika sätt, från Johan Unenges serie som handlar om den fantastiska Linnea Claesson, till Elin Lucassis självbiografiska serie. Frida Malmgren gör en helt briljant dissekering angående psykologin hos ett nättroll (och om man ska vara helt ärlig så finns det en hel del att känna igen sig i även hos oss som har lite folkvett men som ändå älskar att få likes på sina instagrambilder). Alexandra Pascalidou gör en rent kallsvettig av ilska när hon beskriver dels den främlingsfientlighet hon utsatts för, men också flatheten från arbetsgivare när hon berättat vad hon utsatts för.

Som sagt, läs den. Gärna idag. Och prata om den!

Ordet_ar_fritt_cover4_567x232 (002)

 

Snuttefilt eller hyllvärmare?

Jag pratade lite med min kära kollega Bokhuset härom veckan angående lite böcker som hon läst men inte jag, däribland den här på bloggen flitigt omnämnde Rick Riordan.

Av nån anledning har det blivit så att jag har en hel hög av Riordans böcker här hemma som alla är olästa – trots att jag älskat vartenda ord av de böcker jag hittills läst av honom. Jag är till och med en sån som försvarar första Percy Jackson-filmen (den andra kan jag däremot inte ens i mitt allra vänligaste tillstånd säga så mycket snällt om).

Till en stor del så tror jag att det helt enkelt beror på att jag vet att det är bra. Jag vet vad jag kommer att få och jag vet i princip vad jag kommer att tycka när jag är klar. Därför blir det ganska ofta så att jag kanske väljer nån annat lite mer obekant författare eftersom herr Riordan istället får bli nån sorts skyddsnät, eller snuttefilt, om man så vill. ”Om den här inte är så kul så kan jag ju alltid läsa nästa Olympens hjältar efteråt så blir jag glad igen” ungefär. PAX-böckerna har av nån anledning också trillat in i samma kategori.

Och det är så klart både bra och dåligt. Det är ju alltid skönt att ha nåt tryggt att luta sig emot, men å andra sidan tar det en himla tid (uppenbarligen) innan man kommer till skott och faktiskt läser de där böckerna. Och nu pratar jag ändå om böcker som jag förutsätter är bra.

Är det nån annan som känner igen sig det här? Eller är ni så där superdisciplinerade så att ni inte har olästa böcker av era favoritförfattare i hyllan? Hur blir man det i så fall?

Första hösten – Blå gryning

forsta-hosten-bla-gryningFörfattare: E. P. Uggla

Beskrivning: ”När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.”

Omdöme: Vi avslutar arbetsveckan på nästa samma sätt som den började – med apokalyps och domedag. ”Första hösten” är Ugglas debutroman (även om jag hittade en ”ännu ej utkommen” från 2014 på Adlibris, vad hände där?) och hon bjuder upp till dans direkt. Det är rätt lustigt egentligen – från att inte ha läst särskilt mycket skräck läser jag två relativt lika böcker tätt inpå varandra.

Jag tänker på ”Första hösten” lite i samma banor som ett TV-spel i romanform. Kanske är det för att det finns en hel del mer eller mindre avsiktliga likheter med ”The Last of Us” till Playstation 3/4. Från den likartade infektionen till hur monstren ser ut till förhållandet mellan huvudpersonerna. Till att det nästan blir en stor jäkla boss-fight i slutet.

Och jag ÄLSKAR ”The Last of Us”. Det är ett helt fantastiskt spel. Kanske bland mina absolut bästa spelupplevelser nånsin.

Så om nån vill skriva en liknande historia och placera den i Sverige, inte minst Malmö, så finns det absolut sämre saker att jämföras med. Speciellt om man lyckas. Och den här gången?

Jo då.

Jag gillar intensiteten som finns i boken. Det är rätt högt tempo rakt igenom, och det jag verkligen gillar är att det här inte handlar om postapokalyps – vi läsare är med under tiden allt går åt skogen. Vi är med när folk fastnar för att allmänna kommunikationsmedel bryter ihop. När mobilnätet kraschar. Vi är med från första början. Ni vet, mer ”Fear the Walking Dead” än åtta säsonger in av den vanliga ”Walking Dead”. Det finns så många smågrejer som jag verkligen tycker om. Det här med den blå mjölken är faktiskt helt underbart. Jag gillar också vetenskapligheten som känns både trovärdig och väl beskriven. Och precis som när det gäller Lova Lovéns ”Trojanerna” så finns här också en tilltalande grisighet i beskrivningen av hur monstren ser ut och genomgår förändringar som jag tycker är oroväckande underhållande. Vad säger det om mig egentligen?

Uggla jonglerar mellan tre olika huvudpersoner och gör det bra med lagom långa kapitel och bra cliffhangers mellan kapitlen, och framför allt så kastar hon ut lite roliga kurvbollar, speciellt i slutet av boken. Jag skulle gärna se mer personlig utveckling och lite fler olika sidor av karaktärerna för att verkligen se dem som människor av kött och blod, men förhoppningsvis kommer det i uppföljande böcker. För vem vill inte ha mer dystopisk skräck i svenska miljöer? Speciellt när det är så här lyckat. Fast skräck förresten, den är ju inte så creepy om man ska vara ärlig. Tyngden ligger nog på ”nu-går-allt-åt-helvete” snarare än ”Bu!”, bara så ni vet.

Gör er själva en tjänst och kolla in den här. Men gör det snabbt, för de blå blommorna förändras i slutet av augusti och snart är vi döda allihop. Det är sant. Jag har läst det i en bok och då är det så.


Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Vår kära hufvudstad

Varför inte ge sig in på Kulturkollos veckoutmaning? Inte minst eftersom det var mindre än en vecka som jag och sambon förgyllde huvudstaden med vår närvaro (och för att jag och en kollega precis bokat hotell och resa för en utbildning senare i höst. ”Utbildning för utbildare”, det ni!).

Mitt Stockholmstips är egentligen ett tips om att åka tunnelbana, och kanske åka lite till andra ställen än bara från punkt A till B. Det finns nämligen massor med konst och fina grejer att titta på där nere. Mina farföräldrar bodde i Sundbyberg och när jag var liten brukade jag och farfar åka och titta, bland annat på den uppstoppade älgen som finns i Solna Centrum.

När det gäller Stockholmsskildringar så är det lite klurigt. Jag är nämligen en sån där som inte läst Östergren eller Fogelström. Jag har knappt läst nåt av Strindberg. Jag är med andra ord otroligt dåligt inläst på klassikerna.

Däremot – jag är lite mer inkörd på såna där böcker med mer bilder än text. Så mina favoritskildringar är sådana med lite mer övernaturligheter och med färgglada teckningar. Har ni inte läst böckerna om Theo och hans ockulta äventyr i Stockholm så bör ni göra det, de är helt briljanta. Samma gäller Peter Bergtings ”Domovoi”. Mer Stockholmsserier åt folket!

 

Trojanerna

trojanerna.jpgFörfattare: Lova Lovén

Beskrivning: ”300 elever dödas i en massaker på en högstadieskola i Malmö. Händelsen är startskottet på en rad liknande katastrofer runtom i världen. Trojanerna är en berättelse ur tre kvinnors perspektiv, om relationer i en modern apokalyps, ett samhälle som smulas sönder av paranoia och en odefinierbar fiende som vi inte kan skydda oss emot.”

Omdöme: First things first: den här boken har tyvärr haft längre handläggningstid än en ansökan hos valfritt statligt verk. Man kan bygga tunnlar genom saker på kortare tid. Jag ber om ursäkt för detta. Men precis som lagrad julmust har boken inte blivit dålig, bara bättre. Hoppas jag i alla fall.

Jag har förresten bott i Malmö i flera år, så precis som när jag läst Nene Ormes böcker så har jag kunnat känna igen mig i miljöer och adresser vilket naturligtvis bidrar till ett positivt intryck. Vi kan kalla fenomenet ”Lex Småstadsdeckare”.

Det jag verkligen gillar med boken är perspektivet, som trots att det handlar om en skräckinjagande katastrof ändå grundar sig i en sorts småskalighet utifrån de tre kvinnor som har huvudrollerna. Valet av personer är också väldigt genomtänkt – en präst, en kommunikatör och en larmoperatör. Alla tre personer som fullt naturligt blir påverkade av händelserna och bidrar med olika perspektiv. Jag kanske hade önskat lite mer interagerande mellan dem för att knyta ihop berättelsebågarna ännu mer, men samtidigt är det bra att det inte blir forcerat vilket annars kunde varit ett problem.

En annan positiv aspekt är vad man skulle kunna kalla ”den långsamma undergången”.  Allting går ju naturligtvis åt helvete, apokalyps eller undergång eller domedag eller vad ni vill, men på nåt härligt svenskt sätt så går det ändå till på nån sorts ordnad väg. Som om domedagen hade nummerlappar och ett kösystem liksom.  Lite långsam takt, men dagisen är öppna och man kan handla på ICA även på söndagen. Det är på nåt sätt väldigt roligt och samtidigt träffande.

Jag gillar också ”köttigheten” i själva skräckligheten. Det finns en scen som utspelar sig i ett badhus som jag tycker är smått fantastisk i beskrivningen. SÅ. SJUKT. GRISIGT. Jag älskar det!

Språkmässigt flyter allting på bra, jag tycker att dialoger och miljöbeskrivningar fungerar och känns ruskigt trovärdiga. Det enda jag inte begriper i boken är datumen? Vad var poängen med dem?

Jag är som bekant ingen stor skräckfantast (jag TÅL INTE skräckfilm) men än en gång så lyckas skräck i bokform underhålla mig mer än nån filmad Hollywood-skräck nånsin gjort. Rekommenderas!

Förlaget Swedish Zombie har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

 

Nu börjar höstterminen!

Hej kära kamrater!

Nu är semestern över! No more mjukglass, grillspett och klagomål om ”vart tog sommarvädret vägen”. Istället kan vi gräva ner oss bland filtar, överdimensionerade koppar och en herrans massa böcker igen. Det blir väl ett besök i GBG under den där helgen ni vet (jag har nog samma t-shirt som förra året så att ni kan hitta mig och få autografer eller selfies). Och i november ska jag vara med i NaNoWriMo, men jag lovar redan nu att jag inte ska låta det ta över bloggen fullständigt. Pinky swear!

Höstterminen har väl egentligen redan börjat eftersom böcker börjar trilla in och jag har faktiskt redan läst två böcker som jag inte får prata om riktigt än så det känns som att det börjar bra tycker jag.

Och redan imorgon kör vi igång med recenserandet, den här gången av en riktigt gammal synd som äntligen får den uppmärksamhet den förtjänar. Den har fjärilar på omslaget ifall nån vill gissa sig till vad det kan vara.

Välkomna än en gång till höstterminen HT17, vi ska ha massor med roligt tillsammans!

3960395-schoolchildren-at-home-time.jpg

Spider-Man: Homecoming

spider-man-homecoming.jpgAlla som följer den här bloggen vet att superhjältar ligger mig varmt om hjärtat. Lika varmt som maträtter av typen bröd-kött-ost-bacon-bröd eller läskeblask, och den som suttit längst på tronen när det gäller superhjältar är Spindelmannen. Därför var det ju fantastiskt när Marvel lyckades deala med Sony om att få använda sin egen supersnubbe i sina egna filmer (det där med rättigheter alltså…) och den lille sprattlande figuren fick dyka upp i Captain America: Civil War. Jag såg om den för nån dag sen och det var precis lika bra som jag kom ihåg.

Som tur är har han också fått en egen film (och fler ska det bli, tjoho!) och det var så klart givet att jag skulle se den också.

Så jag ville bara säga några saker om filmen. Jag ska hålla det spoilerfritt, don’t worry.

Det första är att ni inte kommer att bli besvikna. Tom Holland gör en jättefin Peter Parker/Spindelmannen, om än den allra klantigaste av alla Spindelmän vi sett på film. Det är en väldigt bra superhjältefilm. Den är rolig och actionfylld och allt det där. Och de spelar The Ramones. Två gånger.

081108.86154741_620X620.jpgDet andra är att de lyckas göra en av de absolut fjöntigaste superskurkarna nånsin, nämligen Vulture/Gamen till en skurk som ändå funkar. Jag ska erkänna att jag var enormt skeptisk, men det gick.

För det tredje: om ni gillar den här filmen så är det inte bara övriga Marvel-filmer som ni ska kolla in. Nej, ni ska ut och kika efter filmer signerade John Hughes, och det är precis här vi kan separera er läsare i två grupper: antingen de som säger ”Öh, vem?” eller den andra som säger ”ÅÅÅH John Hughes” och nu ser ut som den där hjärt-emojin i ansiktet. Det kan eventuellt finnas en åldersfaktor som har betydelse där.

Det är nämligen så att den här filmen har minst lika mycket gemensamt med Breakfast Club och Fira med Ferris som med Captain America. Förmodigen mer med John Hughes-filmerna om jag tänker efter.

Kan det bli tydligare än så här?

Spider-Man-Homecoming-Breakfast-Club-Poster

Ni andra som sett Spider-Man: Homecoming, vad tyckte ni?

 

Han den däras Sommarprat

Ingen som läser böcker någorlunda regelbundet (och en del som inte gör det) uppmärksammade att en viss bästsäljande svensk författare sommarpratade för nån dag sen.

Det var så klart bra, det var väl ingen som förväntade sig nåt annat. Roligt blablabla inspirerande blablabla författartips blabla. Det var säkert många som slängde igång Word osv.

Men det tjatades en del, inte minst av honom själv, om hans usla musiksmak. Och kalla mig pucko, men så illa tyckte jag inte att det var. Han hade ju den goda smaken att spela en av världens absolut bästa countrylåtar, nej scratch that, en av världens bästa låtar PUNKT.

Det finns mycket fördomar om country. Väldigt många av dem är till och med sanna. Men så finns det artister som Kacey Musgraves som är så bra att det trotsar naturlagar.

Enjoy.

Gemina

geminaFörfattare: Amie Kaufman, Jay Kristoff

Beskrivning: ”Moving to a space station at the edge of the galaxy was always going to be the death of Hanna’s social life. Nobody said it might actually get her killed.
The sci-fi saga that began with the breakout bestseller Illuminae continues on board the Jump Station Heimdall, where two new characters will confront the next wave of the BeiTech assault.

Hanna is the station captain’s pampered daughter; Nik the reluctant member of a notorious crime family. But while the pair are struggling with the realities of life aboard the galaxy’s most boring space station, little do they know that Kady Grant and the Hypatia are headed right toward Heimdall, carrying news of the Kerenza invasion.
When an elite BeiTech strike team invades the station, Hanna and Nik are thrown together to defend their home. But alien predators are picking off the station residents one by one, and a malfunction in the station’s wormhole means the space-time continuum might be ripped in two before dinner. Soon Hanna and Nik aren’t just fighting for their own survival; the fate of everyone on the Hypatia–and possibly the known universe–is in their hands.

But relax. They’ve totally got this. They hope.”

Omdöme: Ja, som bekant gillade jag Illuminae rätt mycket. Inte minst för att den är en sjuhelsikes åktur, dels intrigmässigt men även när det gäller layouten som är nånstans mellan helt bananer och några halsbloss för mycket från den roliga pipan. Därför tänkte jag att Gemina, ja då är jag ändå förberedd på att det här kommer att bli åka av.

Och det blir det. Dels så är det nya miljöer och nya huvudkaraktärer (även om det så klart knyts ihop med föregående bok) men nu också med manga-illustrationer av Marie Lu, ni vet hon som skrivit den jättebraiga Legend-trilogin och den där inte fullt lika skojiga trilogin om den Unga Eliten. Jag gillade illustrationerna, de blev ett jättefint sätt att ersätta inre monolog med teckningar som föreställde skisser från Hannas dagbok.

Nik är så klart den snygga tatuerade knarklangaren i den intergalaktiska rymdkartellen som har ett hjärta av guld av den typen som vanligtvis är så kliché att man vill kasta boken i väggen, men den här gången händer det inte. Det här är eskapism på sån löjligt kompetent nivå att det bara är att skjuta ut sina käpphästar genom luftslussen och åka med. Men fine, vill man vara så så är det väl inte några extremt unika figurer i boken.  Å andra sidan har jag många gånger sagt att skräpmat kan vara jättegott, bara den är lagad med kärlek.

Och det är precis som ni misstänkt, här finns det kärlek så att det räcker och blir över. De har inte övergett konceptet med knasigast layout i hela sci-fi-bokhyllan. Förutom att författarna inte bara tassar runt i rymdopera-möter-alien-YA-style så kastar de in parallella universum, och tack vare det så blir finalen nåt av det absolut knasigaste jag nånsin läst. Och då menar jag rent praktiskt, hur sidorna är tryckta. Ni fattar när ni kommer dit.

Ni ska nämligen dit. Ni är inte mina kompisar om ni inte köper de här böckerna så att vi kan sitta i grupp och längta till mars 2018 när den avslutande delen kommer.

NI SKA KÖPA PÅ Adlibris eller Bokus.

Everything leads to you

everything-leads-to-youFörfattare: Nina LaCour

Beskrivning: ”Just out of high school, Emi Price is a talented young set designer already beginning to thrive in the L.A. film scene. But her artistic eye has failed her in one key area: helping her to design a love life that’s more than make-believe. Then she finds a mysterious letter at an estate sale, and it sends her chasing down the loose ends of a movie icon’s hidden life. And along the way, she finds Ava, and at long last, Emi’s own hidden life begins to bloom.”

Omdöme: Det är ganska tvära kast här på bloggen. Förra boken som recenserades handlade om rymdskepp och galen AI och rymdzombies och grejer. Den här är en contemporary som grottar ner sig i gammal Hollywood och tjejer som gillar andra tjejer. Det är sånt ni får här, så enjoy. Man vet aldrig vad det blir, jag blir förvånad själv mest hela tiden.

OK, så ”Everything leads to you” då. Jag är som bekant en sucker för långa titlar. Tjugo bokstäver är därför helt godkänt. Jag är också rätt filmnördig av mig och har som jag nämnt flera gånger tidigare också läst ett par kurser filmvetenskap och filmhistoria (istället för programmeringskurser som jag ändå hade blivit underkänd i – jag och logiskt tänkande liksom, det är ju kört redan från start) och älskar gammal Hollywood. När jag skriver det här rullar ”The Big Sleep” från 1946 på Netflix liksom.

Och grejen är att jag tycker att den faktiskt är ganska trevlig. Den är egentligen ganska snäll och påminner lite om LaCours skrivkompis David Levithan och hans böcker, fast kanske utan riktigt samma språkliga finess som Levithan. Nu ska ni också veta att jag gillar honom rätt mycket så en jämförelse, det är inte illa. Därmed inte sagt att den inte är fint skriven, för det är den absolut. Jag gillar speciellt de delar som är skrivna för att efterlikna ett filmmanus.

Det man kan tänka sig är ett problem med boken är just de grejer som jag gillar lite extra med boken. Om man kanske inte är så värst intresserad av vad som händer bakom kulisserna på en film så skulle jag inte bli förvånad om man tyckte att det pratades lite väl mycket om sådant, men samtidigt är det en så central del av vad huvudpersonen Emi gör så det är lite svårt att undvika och det har faktiskt kopplingar till själva huvudstoryn i boken.

Det här känns väldigt mycket som en bok för de som gillar redan nämnde Levithan, men kanske också Stephanie Perkins och Morgan Matson, speciellt om man tilltalas av att kidsen faktiskt fyllt 18 och jobbar snarare än går i gymnasiet. Så jo, inte så pjåkigt alls.

Finns på Adlibris och Bokus osv.

Seemästä.

Det är faktiskt möjligt att uppdatera mindre än vad jag gör just nu, för nu har nämligen min semester börjat. Inte från er då, utan från det där ”vanliga” jobbet där jag tjänar pengar (nåja, vi ska väl inte överdriva) men det innebär hursomhelst lite mindre tid framför datorn och därmed inte riktigt lika frekvent bloggande. Om det inte regnar dårå. Eller man råkar vara vaken sent. Eller har nåt annat att komma med.

Men det kommer lite inlägg då och då, så håll koll will ya? Det kommer faktiskt en recension även denna vecka till exempel, och kanske nån sorts fundering om senaste Spindelmannen-filmen också. We will see.

Joina den andra sidan.

Det är inte så att jag har dåligt samvete, så illa är det inte. Men att sätta sig ner och försöka krysta ur sig nån sorts sammanhängande berättelse är rätt krångligt ibland. Jag är en sån som alltid haft lättare för att utgå från nån annans verk och sen lägga till eller vara konstruktiv runt det snarare än att hitta på från grunden. Så var det till exempel när jag var med i olika band – jag var oftast inte killen som kom på riffen, men jag kunde ofta vara den som sa ”det där är grymt, men vi kan testa att göra så här ibland”.

Så att försöka skriva själv medför på nåt sätt en större respekt för alla de författare som kommit så mycket längre än vad jag gjort och faktiskt lyckats få ur sig en eller flera böcker. Vilket jäkla jobb!

Å andra sidan innebär det också att jag blivit ännu gnälligare, nu när jag ännu bättre vet vad jag ska leta efter. Det märkte jag senast igår när jag läste en bok på vägen hem. ”Men varför gör du så? Du borde ju…” Så kanske kommer det att bli ännu värre att läsa en recension om sin bok här framöver. Vi får väl se…

Men David, hur går det då egentligen med det där egna skrivandet?

På det får jag väl svara – i vågor. Jag är inte alls så disciplinerad som jag borde vara, det kan jag erkänna direkt. Det finns så många ”jag borde” inblandat i det här att det både räcker och blir över.

Men jag har lärt mig en del bra grejer faktiskt. En grej är till exempel att jag verkligen inte kan skriva kronologiskt. Det kanske inte är så många som gör, men jag vet att det finns såna författare. Det tog totalt tvärstopp att börja med första ordet i kapitel ett och tro att det skulle gå bra. Anledningen till att jag gjorde så är att det var den metod som funkade för mig att skriva akademiskt och därför var den metod som låg närmast till hands. Det var värt ett försök även om det nu är uppenbart att det var rätt dödfött redan från start.

En annan grej jag däremot begriper är min grej är punktlistor, och punktlistor i flera nivåer. De hjälper mig nåt otroligt och just nu är det där jag sitter mest och försöker bygga en så spännande berättelse som möjligt. Det är lite som att bygga en berg- och dalbana med alla svängar och loopar och grejer. Det ska kittla i magen, men det måste finnas återhämtningspartier innan allt vänds uppochner igen. Så det är där mycket av magin händer just nu.

Därmed inte sagt att jag inte skrivit sammanhängande textpartier. Det har jag så klart. Inte jättemånga men några kapitel. De i sin tur är också utsatta för en hel del experimenterande, och framför allt en scen jag jobbat med nu är en sån som jag använder för att verkligen sätta formen rent språkmässigt och den börjar faktiskt ta sig, med lite hjälpsamt coachande från olika håll. Jag börjar fatta hur det ska se ut i allmänhet och vad jag ska tänka på. Tror jag i alla fall.

Jag inser också hur ovärderligt det är att ha folk omkring sig som har en vettig distans till en och som kan ge konstruktiv kritik (och gärna pepp också för den delen). Så är det nån som har nåt projekt i nån mapp på datorn och som känner att man både kan ge och ta så droppa ett mail eller en kommentar så kan vi kanske styra upp nåt? Jag tror att jag har hyfsad koll på det mesta inom ungdomsböcker, från contemporary till sånt med drakar i så jag kan ha åsikter om rätt mycket.

Vad the story handlar om? Kolla under fliken ”Det egna skrivandet” där uppe så får ni en hint. Det är de trakterna fast med mindre cameos från andra böcker. Och helt utan svärd och sånt. Det blir nog bäst så.

Det kanske är dags att börja.

Ja, det är kanske dags att ta upp den där serien om The Doctor i den blå telefonkiosken. Om nån har missat det så har BBC alltså berättat vem som ska spela den trettonde doktorn… och det är en kvinna. Jodie Whittaker närmare bestämt. Jag har ingen vidare relation till Doctor Who, men varför inte liksom?

Men ni behöver marginellt mindre fantasi än en gråsugga för att gissa hur detta mottogs i vissa läger, nämligen så här:

giphy1.gif

Och då tänker jag i mitt stilla sinne att jag skulle vilja förstå.

Det är alltså inga problem med att köpa konceptet ”tidsresande rymdvarelse med två hjärtan som bor i en flygande telefonkiosk som är större på insidan än utsidan och som återföds med jämna mellanrum”, men ”kvinnlig doktor” är helt omöjligt?

giphy2

Jag begriper’t inte.

Jag trodde i min enfald att science fiction och det nördiga i allmänhet kunde vara en plats där man kunde vara lite mer öppen för förändring och nytänkande. Tänja på gränser, utforska saker. För tusan, ”to boldly go…” och allt det där. Om det är nånstans där man kan hitta acceptans för nåt så är det här.

Men gång på gång så springer man rätt in i en ärkekonservatism som mest påminner om den där jädra isväggen i Game of Thrones och det är så förbannat tråkigt. I spel, i film, i serietidningar, i böcker. Det är så förutsägbart och så

Nä, jag fattar verkligen inte.

giphy3.gif

Kan nån förklara?

 

Illuminae

illuminaeFörfattare: Amie Kaufman, Jay Kristoff

Beskrivning: ”This morning, Kady thought breaking up with Ezra was the hardest thing she’d have to do. This afternoon, her planet was invaded.

The year is 2575, and two rival megacorporations are at war over a planet that’s little more than a speck at the edge of the universe. Now with enemy fire raining down on them, Kady and Ezra–who are barely even talking to each other–are forced to evacuate with a hostile warship in hot pursuit.
But their problems are just getting started. A plague has broken out and is mutating with terrifying results; the fleet’s AI may actually be their enemy; and nobody in charge will say what’s really going on. As Kady hacks into a web of data to find the truth, it’s clear the only person who can help her is the ex-boyfriend she swore she’d never speak to again.”

Omdöme: Här var jag ganska sen på bollen, det erkänner jag. Men bättre sent än aldrig och allt det där, för JÄDRAR.

Illuminae är nämligen precis lika bra som den är konstig. Den är ett flera hundra sidor långt formexperiment som gör att man får vända boken uppochner och snurra på den och det är labbrapporter och chattloggar och ascii-konst och fler OMG WTF-moment än en hel säsong av Game of Thrones. Och det funkar, tro det eller ej. Och speciellt när ”den tredje huvudpersonen” gör entré, då blir det dessutom knasigt men samtidigt… vackert.

Det är så löjligt snyggt och skickligt gjort, men det bästa är att formen ändå på nåt lustigt sätt ändå inte står i vägen för att berätta en förbannat spännande historia vilket annars är den stora faran med nåt sånt här. Det är den eviga frågan om form före funktion ni vet. Och jag vet att boken är tjock, men jag lovar, det märker ni inte när ni börjat läsa. Det går fortare än fortast.

Jag är som ni förstår orimligt pepp på del två som borde dunsa ner i brevlådan idag eller imorgon.

In och köp på Bokus eller Adlibris eller var ni vill.

Gröt. Sugrör. Tvärstopp.

Jag har alltså läst ut vad jag tror är en av de böcker som kommer att stå på pallplats när året summeras. Jag gillar som bekant inte att vara utan bok, så redan samma kväll plockade jag upp en ny. Glad i hågen satte jag mig i soffan och började läsa, och såg uppskattande att ”jo, men den här är ju ganska tunn så det kommer att gå fort.”

Näpp. Så enkelt blev det inte.

Det var lite som att springa med full fart rätt in i en vägg med huvudet före. ”Vilken jädra smäll!” som Dynamit-Harry hade sagt.

Jag anser mig vara ganska bra på engelska. Jag läser mycket på engelska, skriver mycket på engelska i mitt jobb och pratar mycket engelska på jobbet.

Då tycker jag att det inte ska vara nåt konstigt med att läsa ”Heart of Darkness” på originalspråk.

Återigen – Näpp.

Det är nåt med Conrads språk som får det att kännas som att äta gröt med sugrör. Det tar sån TID. Jag begriper’t inte.

Is this the ”boksmälla” ni pratar om?

 

 

 

 

För bra för att vara sant? Äh, jag bryr mig inte.

Alltså, man kan väl inte vara så godtrogen? Eller kan man? Eller är det fejk alltihop? Ärligt talat så bryr jag mig inte eftersom det är för roligt för att jag ska kunna låta bli att prata om det.

Jag läste en artikel på io9.com om en kompis till twittraren och bloggaren Shelley Zhang som upptäcker att han på nåt sätt misstagit Harry Potter-fanfiction för ”the real thing”. Nä, jag begriper inte heller hur man lyckas.

Hursomhelst så postar Zhang ett gäng iMessage-konversationer på sin twitter och det är ju allvarligt talat fruktansvärt roligt. Det finns mer på twittern, bara så ni vet.

hp1hp2hp3hp4

Patience

patienceFörfattare: Daniel Clowes

Beskrivning: ”Det är här historien börjar, med att Patience ligger död på golvet. Hon var plågad av minnen och gick i terapi. De hade dålig ekonomi, men hon och Jack var unga, nygifta och väntade sitt första barn. Förstörd av sorg ägnar Jack de kommande åren åt att söka efter den som mördade Patience och deras ofödda barn. När han oväntat kommer i kontakt med en kufisk man som påstår sig ha uppfunnit en tidsmaskin väcks ett nytt hopp: att resa tillbaka i tiden för att hindra mordet från att äga rum.Utrustad med en tidsmaskin han knappt kan använda och 2029 års version av en smartphone reser Jack tillbaka till Patiences ungdom för att skriva om historien, men fastnar i den härva av lögner hon skapat för att skydda sitt förflutna, sitt förnuft och inte minst Jack själv.”

Omdöme: Daniel Clowes är en av de stora indie-serieförfattarna och troligen mest känd för ”Ghost World”, vars filmmanus också Oscarsnominerades. Indie är ju som bekant inte riktigt min hemmaplan när det gäller serier, men det är kanske ok den här gången eftersom Clowes också är ute på lite otrampad mark när han tar sig an sci-fi och tidsresor.

Det här med tidsresor är ju som bekant ganska kluriga saker, och det blir det även den här gången fast med lite extra flum på toppen. Det här är liksom en ganska mörk noir-berättelse fast i psykedeliska färgtoner. 91XWs-3vQHL

Det som slog mig mest är att berättelsen är så himla vuxen i sitt ämne, och kanske framförallt hur den behandlar sitt ämne. Det finns ganska många lager vuxenångest och relationsdrama under den färgglada ytan och därmed en hel del att hämta vid omläsning och efter lite fundering. Det är definitivt en bok som växer ju mer man tänker på den. Ta en titt om ni känner er lite äventyrliga. Det kan vara värt att prova nåt nytt!

800

Finns på Adlibris och Bokus och så.

Oooookej….

”Harley Quinn co-creator Paul Dini will collaborate with writer Marc Andreyko and artist Laura Braga on the miniseries, which sees the fan-favorite antiheroine and her pal Poison Ivy team up against Betty Cooper and and Veronica Lodge when a new proposal looks to drain the wetlands between Gotham and Riverdale. The nature lover that she is, Ivy comes up with the idea to kidnap Riverdale’s resident heiress Veronica and her best friend Betty.”

harley-quinn-archie.jpg

Nån har ju överdoserat på nåt här. Piller, hostmedicin, socker. Nåt konstigt i alla fall. Men jag måste ju läsa, det känner jag direkt.

Bild och citat lånat från cbr.com.

#TBT 6/7-17

Titta! En Throwback Thursday! Det var minsann inte igår. Eller ja, igår var onsdag så då blir det ju aldrig en #TBT men ni fattar ändå.

När jag skummade igenom instagramflödet för nån dag sen såg jag ett bekant bokomslag:

Det är en bok jag inte tänkt på under de senaste 20 åren, men jag har faktiskt läst den i typ mellanstadiet eller så. Grejen med den här boken är att den är ENORMT tjock. Speciellt för nån i den åldern, men jag tror faktiskt att den fortfarande är den tjockaste bok jag nånsin läst.

Varför läste jag den då? Eh, kolla omslaget. Det är ju sketatufft. En arg samuraj med inte bara ett utan två svärd och eld eller nåt bakom. Dessutom hade jag ju redan då nördat ner mig i allt vad ninjor och samurajer heter (i min värld var feodala Japan ett fullkomligt krig med ninjor på ena sidan och samurajer i lustiga frisyrer på andra. Tyvärr var det inte riktigt så.) så det var väl en logisk konsekvens av att gå till den snälla bibliotekarien och fråga ”ursäkta, vad har ni för böcker om samurajer?”. Det bör ha tagit en stund att läsa igenom den, men jag är rätt säker på att de fick tillbaka den innan lånetiden gått ut.

Är det nån annan som läst den här kolossen? Och kanske till och med kommer ihåg vad den handlade om?

 

 

Besynnerliga berättelser

besynnerliga-berattelser-av-millard-nullingsFörfattare: Ransom Riggs

Beskrivning: ”Kära läsare,

Den bok som du håller i din hand är endast avsedd att ses av besynnerliga ögon. Om det skulle falla sig så att du inte tillhör de förunderligas skara med andra ord, om du inte ibland råkar sväva ur sängen mitt i natten för att du har glömt att förtöja dig vid madrassen, drabbas av att eldslågor slår upp ur dina handflator vid olämpliga tillfällen eller tuggar din mat med munnen som du har i nacken så vill jag be dig att genast lägga tillbaka den här boken där du hittade den och glömma att det här någonsin har hänt. Var inte orolig, du kommer inte att missa någonting. Jag är övertygad om att du bara skulle tycka att de här historierna är konstiga, oroväckande och inte alls i din smak. Och dessutom har du inget med dem att göra.”

Omdöme: Det första vi kan säga är att om man inte läst Riggs övriga böcker så lägger man den här åt sidan och tar sig igenom originaltrilogin först, annars får man helt enkelt inte ut lika mycket av boken. Då tycker man nog mest att den är rätt konstig. Det lär man kanske göra ändå, men ni fattar nog poängen.

Till skillnad från trilogin är det här alltså en samling av kortare sagor eller berättelser som handlar om besynnerliga för besynnerliga. Vissa är bättre än andra men överlag är de faktiskt ganska småtrevliga och kul. Jag gillar framför allt den första med kannibalerna och de besynnerliga vars armar och ben kan växa ut om de huggs av – ni kan ju gissa vartåt det barkar…

Den är inte heller illustrerad på samma sätt som böckerna, inga konstiga foton här inte. I stället är den illustrerad med kopparsticksliknande teckningar och det funkar nästan ännu bättre.

Det är så klart en bok som är helt onödig och mest känns som ett enkelt sätt att casha in lite extra pengar på de redan frälsta men samtidigt är den som sagt ganska småmysig och snabbläst så har ni tid och pengar över så är den inte alls ett dumt val.

Finns på Adlibris och Bokus etc.

Det är på gång!

Ja, jag ska blogga mer.

Jag vet.

Men jag skyller på att jag varit tvungen att lektörsläsa ett manus, och sen har det varit födelsedagar och annat familjerelaterat av både bra och dåligt slag, och dessutom började jag titta på ”The 100” igen och fastnade hårdare än tuggummi under skosulan.

Men det ska komma recensioner, jag lovar.

Under tiden kan ni kika in hos Johanna och läsa ett superbra inlägg (och mängder med kommentarer) angående bokbloggens eventuella död. Jag tror personligen att det är lite som med punken – den är inte död, den luktar bara så ibland.

Det sa bara ”pang”.

Om man får lov att vara lite nördig, och det får man ju – herregud, det är faktiskt just det den här bloggen är till för – så är det faktiskt en historisk dag i dag. Inte bara för att Elof och Leif har namnsdag, eller att Tower Bridge invigdes på det här datumet för en massa år sen.

Nej, det är mycket mer spännande än så, och dessutom något som faktiskt har en liten koppling till den typ av finkultur som den här bloggen snöat in på.

Det är nämligen så att på denna dagen 1908 så smällde det så in i bängen i Tunguska i Ryssland. Eftersom ingen som läser den här bloggen var på plats just då så kör vi en liten recap med hjälp av Wikipedia:

Tunguska-händelsen anses vara den största kända kollisionen mellan jorden och en annan himlakropp under de senaste 100 000 åren. Händelsen ägde rum den 30 juni 1908 (17 juni enligt den Julianska kalendern som användes lokalt på den tiden) klockan 07:15 över taigan vid floden Steniga Tunguska i guvernementet Jenisejsk i Ryssland då troligen en meteorit – en asteroid eller en komet – med en diameter på någonstans mellan 60 och 1200 meter, ödelade drygt 2 000 km² skogsmark.”

En jäkla smäll alltså.

xkh376v7-1372241498

Ryskt plockepinn.

Men varför är det här intressant? Har bloggen blivit konspirationsteoretiker helt plötsligt? Är det dags att ta fram foliehatten?

Nej då. (Även om jag personligen gillar exploderande UFO-teorin. Jag tror bara inte på den.) Det är för att det står om den i Ransom Riggs böcker!

Där beskrivs orsaken till explosionen i Tunguska som att de lite elakare besynnerliga experimenterat lite väl mycket och därmed fick det att säga poff. I samband med detta förvandlades de också till de allmänt äckliga tomgastarna, eller ”hollows” om ni precis som undertecknad mest läst de engelska böckerna.

Därför är den här dagen lite extra festlig.

Och förresten blir det mer Ransom Riggs nästa vecka. Vi ses väl då?

 

Vända världen rätt

vanda-varlden-rattFörfattare: Jennifer Niven

Beskrivning: ”Alla tror att de känner Libby, hon som en gång utnämndes till Amerikas fetaste tonåring. Men har någon sett förbi hennes kropp till personen inuti? När hon nu börjar skolan igen efter år av hemundervisning, ska hon visa alla vem hon är – någon som gör precis vad hon vill. Alla tror att de känner Jack också. Kaxiga Jack, som ändå alltid håller sig väl med alla. Det ingen vet är att Jack är ansiktsblind, han känner inte ens igen sina egna bröder. Och han intalar sig att ingen behöver veta hans hemlighet-bara han håller alla på avstånd. Sedan träffar han Libby. ”

Omdöme: I grunden finns det en otroligt enkel och traditionell kärlekshistoria. En historia som egentligen är helt utan överraskningar, åtminstone för mig. Det finns en Radiohead-låt som heter ”No Surprises” och det är väl ungefär så jag känner om den delen av boken. Och den är dessutom så där otroligt amerikansk på det där sättet att exakt alla har problem så att det räcker till en egen bok – det räcker liksom inte med en ansiktsblindhet och nån som varit så överviktig att hon behövde lyftas ut med kran rån sitt hus. Man måste lägga till döda föräldrar, otrohet, skilsmässor och mobbade småsyskon, annars är det ingen riktig YA-bok. Eller det känns i alla fall så i bland, och i en mindre skicklig författares händer så hade det antagligen gått helt åt skogen. Jag är helt medveten om behovet av att karaktärer måste göras intressanta, men jag är inte fullt lika övertygad om att man nödvändigtvis måste tatuera in TRAUMA i pannan på minsta biroll.

MEN!

Och det är ett stort MEN…

Hon lyckas ta mig tusan ändå att skriva en bok som är både intressant och tänkvärd, och trots att den är tjock som ett vedträ så är boken förvånansvärt snabbläst.

Det jag tar med mig från den här boken är i princip det som Noora har på en lapp på väggen i SKAM (ni trodde väl inte att ni skulle slippa SKAM-referenser här va?) – alla kämpar med nånting och som inte andra vet om. Så ni vet, be kind, always. Det är liksom det bärande temat i boken, och att få ta del av händelserna ur både Libbys och Jacks perspektiv, dvs ”mobbad” och ”mobbare” gör att läsaren faktiskt får se saker och motiv ur flera olika perspektiv. Sen hjälper det ju att Niven lyckas med sina karaktärer. Jag använder citattecken just för att det inte är så enkelt som det låter.

Det här är riktigt bra grejer. Låt inte sidantalet skrämma er. Ni kommer inte ens att märka av det. Och läs ”Som stjärnor i natten” av Niven sen också. Hon kan sina saker.

Finns på Adlibris och Bokus.

F

 

Vad som än står

vad-som-an-starFörfattare: Cyril Hellman, illustrerad av Peter Bergting

Beskriving: ”Patrik Obilic är i 30-årsåldern och så kallad firmakille i AIK. Det är en ålder då man brukar välja bana och karriär i livet. Men Patrik är nöjd med sin tillvaro som kretsar kring jobbet som servitör på en populär restaurang, fotbollsmatcher och om kvällarna gå ut på krogen och ragga brudar med polarna.”

Omdöme: Omslaget till vänster säger en hel del. Vi pratar män, supporterkultur, våld men samtidigt nån sorts märklig stolthet. Det här är så otroligt svårt för mig att känna igen mig i eftersom jag aldrig varit särskilt intresserad av sport eller den kultur som finns kring speciellt fotboll. Däremot har jag ju så klart ”sett på stan” när det är matcher och läst i tidningar och hört i lunchrummen och allt sånt där.

Därför är det så intressant att läsa den här serieromanen som baserats på ett antal djupintervjuer med killar av just den typ som huvudpersonen Patrik är. Killar som verkligen ser fram emot och vars liv i stor utsträckning kretsar kring nästa ”box” som det kallas. Killar som samtidigt tvärtemot vad man fördomsfullt kan tro har bra jobb och familjer men som ändå inte kan eller ens vill vara en del av det mer traditionella Svensson-livet. Just den saken var nåt jag aldrig ens reflekterat över, precis som jag aldrig riktigt trott att de faktiskt gillar fotboll vilket de faktiskt kan vara otroligt insatta och kunniga i. Det här är nåt som Hellman och Bergting tydligt lyfter fram och det bidrar till en mer nyanserad bild av människorna det handlar om. Man får aldrig sympatier, men kanske lite mer förståelse. Hur tänker de egentligen? Vad har de för motivation? Vad är det som gör att de vill slå varandra i småbitar? För nån som inte har en insyn så är det många gånger som man får sina fördomar satta på skam. Och så många nya tankar som boken sätter igång!

Jag påminns ofta om Jens Lapidus under läsningen – det är nåt med Stockholm som bakgrund, hårdheten, machokulturen och ett filmiskt berättande (boken var ursprungligen tänkt som en långfilm) som gör det, och till viss del är det kanske dessutom ett eko av Bergtings samarbete med just Lapidus i ”Gängkrig 145”.

Bergtings illustrationer är som vanligt väldigt kraftfulla och dynamiska, men den här gången är de lite mer skissartade och inger en mer hektisk känsla än andra verk jag läst av honom. Det är nåt som passar bra ihop med Hellmans text och visar än en gång hur effektfulla serier kan vara som berättarform.

image

Finns på Adlibris och Bokus. You know the drill.

Jag kan inte bestämma mig.

Jag gillar omslag, det vet ni. Jag gjorde ju till och med en intervju med en sån där människa som gör omslag för ett tag sen.

Sen råkar jag gilla serietidningar också. Och musik.

Så nåt som verkligen fick mig att gå i spinn var när Marvel gjorde lite variantomslag (ett finare ord för ”nu-kränger-vi-samma-tidning-flera-gånger-om”) baserade på gamla hiphopskivor. Tydligen gick det rätt bra så nu drämmer de till med en omgång med gamla hederliga rockplattor istället. Här är några av mina favoriter. Det är pluspoäng om ni vet vilka originalskivor som det handlar om, och ännu fler poäng om ni känner igen alla figurer också:

Black-Panther-Hip-Hop-Variant-2b4ecDoctor-Strange-Hip-Hop-Variant-04386Guardians-Var-CvrInhumans-Once-And-Future-King-Var-CvrMighty-Thor-Var-CvrMs-Marvel-Hip-Hop-Variant-b2581Spider-Man-Hip-Hop-Variant-e1437762146618-2fff4Squadron-Supreme-Hip-Hop-Variant-ca41bUltimates-Hip-Hop-Variant-ntg8ha-c7b08

Det räcker ändå inte.

Anta att man har en kille med alla förutsättningar för att vara en läsare. Läsande föräldrar, både mamman och pappan, gott om böcker i huset och en lillebror som alltid har en bok i väskan. Han är duktig i skolan, får bra betyg och allt sånt där.

Men den här killen VILL VERKLIGEN INTE LÄSA.

Anta att han ändå får en bok i present, exempelvis ”En i laget” som är en samling med noveller av bland annat Patrik Lundberg, Johanna Nilsson, Gunnar Ardelius med flera. Duktiga författare allihop.

Han är nämligen en sportig kille. Älskar fotboll. Spelat sen knattefotbollen och varit med i hur många turneringar som helst.

Fotbollstemat är ju egentligen vettigt, eller hur?

Kanske tänker vi vuxna ”men vad bra, en bok om fotboll, och korta berättelser så att man inte hinner tröttna!” och försöker uppmuntra läsandet.

Men ändå – det går inte att få honom att läsa.

Jag har tänkt en hel del på det här och jag vill minnas att jag nån gång läst om att det inte spelar nån roll hur bra förutsättningar man har om man ändå inte vill själv. Man kan bara leda nån till vattenhålet men inte få dem att dricka eller hur talesättet nu går.

Det går kanske inte att tvinga killen att läsa heller – är det inte lustfyllt att läsa skönlitteratur så blir det definitivt inte roligare och mer intressant om det är ett tvång? Går det att tvinga tonåringar att läsa? Och är fotbollsböcker rätt väg?

 

 

Flickan på hotellet

flickan-pa-hotelletFörfattare: Katarina Wennstam

Beskrivning: ”En sjuttonårig flicka har blivit mördad på ett hotellrum i centrala Stockholm. När sextonåriga Alexandra Skarp får höra det kan hon inte låta bli att tillsammans med sina bästa kompisar, Charlie och Bianca, börja nysta i fallet. Det leder dem rakt till hotellet där flickan hittades död och snart är de djupt indragna och kanske närmare förövaren än de önskat.”

Omdöme: Katarina Wennstam är en väldigt etablerad författare, både när det gäller spänningsromaner för vuxna men även reportageböcker och krönikor. Den som läst henne innan kommer att känna igen tematiken om hur tjejer behandlas i dagens samhälle – skillnaden är att det den här gången är en ungdomsroman.

Det märks väldigt tydligt att Wennstam är en författare som kan sitt hantverk och sitt ämne. Den här boken gissar jag har sitt ursprung i ett uppmärksammat rättsfall som Wennstam också skrivit krönikor om och det är faktiskt riktigt obehagligt hur mycket av boken som påminner om sådant man ser och läser om på TV och i dagstidningar. Visst kan jag känna att de tre huvudpersonerna nästan är lite väl duktiga hobbydetektiver i förhållande till polisen ibland, men för det mesta fungerar det ändå väldigt väl och det är karaktärer man gärna vill läsa mer om.

Jag har verkligen saknat böcker i den här genren – deckare och spänningsromaner för vuxna är inte svårt att hitta, men motsvarande böcker för ungdomar är betydligt mer ovanligt så därför gläder det mig att författare som Christoffer Carlsson och Katarina Wennstam levererar så pass bra böcker i genren.

Jag gillar också hur Wennstam slugt använder Alex mormor för att förklara för läsaren hur rättssystemet i Sverige fungerar – förutom att hon skildrar en väldigt fint skildrad relation lyckas Wennstam samtidigt vara pedagogisk och förklarande utan att vara föreläsande. På samma sätt bakas mysteriet och den sociala kommentaren skickligt ihop på ett sätt som aldrig känns forcerat men som däremot väcker både tankar och känslor under läsningen. Och j*vlar vad arg man kan bli ibland.

Boken är på lite drygt 250 sidor och jag kan känna att det är både för kort och samtidigt helt lagom – för kort för att jag vill läsa mer och helt lagom för att jag verkligen uppskattar att det finns böcker som inte behöver 500 sidor på sig.

Jag tycker verkligen att det här är riktigt bra och rekommenderar boken varmt. Jag ser väldigt mycket fram emot de kommande två böckerna i trilogin!

Finns på Adlibris och Bokus och så vidare.

Stålbjörnen!!!

För ett tag sen så snubblade jag över instagramkontot Stålbjörnen. Mannen bakom kontot heter Stefan Johansson och han har skapat en helt underbart charmig mash-up mellan Bamse och superhjälteserier, främst DC och nu senast har han gjort en liten avstickare och gjort en ankifierad X-Men-serie. Vi pratar liksom Lille Blixt (The Flash obviously), Filuren (Jokern), Farliga Flisan (Harley Quinn) och så vidare. Det är så himla fyndigt och samtidigt så initierat och nördigt! För mig som lärde mig läsa genom Bamse och sen gick vidare till Spindelmannen så är det här verkligen nåt som går rätt in i hjärtat på mig. Jag är helt såld!

1

17-kopia

Om man inte vill följa serien via instagram, eller helt enkelt vill ha en mer lättläst version så kan man med fördel kika in på stalbjornen.wordpress.com.

A Torch Against the Night

torch-against-the-nightFörfattare: Sabaa Tahir

Beskrivning: ”Laia och Elias är på flykt genom öknen, på väg mot det ökända fängelset Kauf för att frita Laias bror. Efter sig har de Kommendantens trupper, beordrade att döda eller fånga dem. 

Helene är kvar i huvudstaden, för evigt bunden av eden hon svurit till den nye kejsaren. Hon försöker desperat glömma sin kärlek till Elias, eftersom han numera är Imperiets, och därmed även hennes, största fiende. 

När Helenes vägar korsas med Elias och Laias, tvingas Helene till omöjligt val. Elias, eller Imperiet?”

Omdöme: Dags igen för lite sandal-fantasy med hjärtan som står i brand samtidigt som svärden svingas och mystiska varelser med talfel härjar runt. Boken finns för övrigt på svenska med titeln ”Eldmärkt”.

Visst är det en fin blandning? Både supertraditionellt och eget på samma gång. YA fantasy med klassiska beståndsdelar fast med lite ny kryddning.

Eftersom det här är en uppföljare (bok två av fyra tydligen) så trampar Tahir på med lite raskare steg än i första boken. Nytt för den här gången är att Helene blir den tredje huvudpersonen och får egna kapitel. Det var nåt jag faktiskt saknade i första boken, så det var ett välkommet inslag. Jag känner dock inte att hennes egna röst är riktigt så tydlig som jag skulle önska.

Fantasy-inslaget blir också allt mer närvarande och det spännande är väl just att det inte är de vanliga tomtar och trollen utan varelser hämtade från den arabiska sagovärlden.

Man kan också läsa in en hyfsat stor dos verklighet i boken i de inslag som behandlar krig, folkmord, förföljelse och massgravar och annat sånt som kanske inte är fullt så verklighetsfrämmande. Det är de inslagen som också medför att vi kanske får höja målgruppens ålder en smula.

Finns det saker att irritera sig på då? SJÄLVKLART.

Två tredjedelar av boken lusas ner av ”men jag är ju kär i X men Y är så söt bakom den långa luggen” blandat med ”jag är ju inte kär i X men jag är ändå kär i X”. Som tur är förändras den här dynamiken hyfsat i sista tredjedelen så man behöver till slut inte skrika sig blå av frustration.

Det är trots allt en rätt kul serie, om än stundtals lite nedtyngd av genreklichéer. Högt tempo och brutalt så det förslår väger upp, och storyn engagerar. David gillar!

Finns på Adlibris och Bokus. (Länkar till svenska översättningen).

Me wants del 2

Jag skrev ett litet inlägg för några dagar sedan om böcker jag var sugen på – om ni kanaliserade er inre Veronica Mars så såg ni att det bara var böcker av svenska författare. Nu är det ju så att det skrivs en och annan bok utanför Svea rikes gränser och de är så klart nåt att se fram emot de också. Här är några som jag blir sugen på i alla fall:

Wonder Woman: Warbringer – Leigh Bardugo (2017-08-31)

Innan jag läst ”Six of Crows” hade det här inte varit särskilt intressant. Men nu känns kombinationen Bardugo och Wonder Woman plötsligt otroligt 2017 och spännande. Så kan det gå om man gör bra ifrån sig.

Warcross – Marie Lu (2017-09-14)

Ok, omslaget är så fult att man måste kisa lite när man tittar på det men jag är lite svag för Marie Lu, även om hennes senaste trilogi inte riktigt funkat för mig.

All the Crooked Saints – Maggie Stiefvater (2017-10-10)

Jag har inte läst sista boken i ”the Raven Cycle”, men det jag läst hittills av Stiefvater är tillräckligt. Jag är pepp. Löjligt pepp.

Artemis – Andy Weir (2017-11-14)

Andy, du hade mig vid ”a heist story set on the moon”.

What To Say Next – Julie Buxbaum (2017-07-11)

Upphovskvinnan bakom boken som orsakade ”Wafflegate” är tillbaka med en ny YA-bok som antagligen kommer att vara så söt att den borde ha en varningstext. Men ojojoj vad jag gillar sötsaker.

Jag är för övrigt fullt medveten om att ovanstående uteslutande är gamla bekantskaper.

Och slutligen såg jag på instagram att Rainbow Rowell ska skriva serietidningen Runaways för Marvel. Tjoho!

 

Formgivaren: ”Jag är yrkesskadad!”

static1.squarespace.comI bokvärlden pratar vi alltid väldigt mycket om språk och vackra formuleringar och författaren i allmänhet. Men det finns fler inblandade när det gäller böcker. En person i sammanhanget som inte får så mycket uppmärksamhet är faktiskt människan som formger omslaget. Om man tänker sig att man är i bokhandeln och inte riktigt vet vad man är ute efter, då är som bekant omslaget hur viktigt som helst. Jag frågade Sanna Sporrong som bland annat formgett några av mina favoritomslag hos Lavender Lit  lite grann om hennes arbete. 

Hur får du inspiration till omslagen? Får du läsa böckerna först eller hur går det till när du börjar ta fram ett förslag?

I en perfekt värld skulle jag vilja hinna med att läsa alla manus jag får. Det ger så mycket inspiration och kunskap för mig även privat. Men numera läser jag oftast bara en synopsis av manuset. Jag försöker också få så mycket input från förlaget och författaren som möjligt. Efter det skriver jag ner beskrivande ord och ledtrådar ur handlingen som kan användas som element på omslaget.

Sen börjar jag leta inspirationsmaterial vilket jag ofta hittar på Pinterest. Jag gör en moodboard vad gäller vilken stämning, stil, form, färg och typografi jag tycker passar boken. Jag försöker också skapa tid till att läsa inspirerande bloggar, böcker, magasin och betrakta min omgivning i mitt dagliga liv. Nästa steg är att börja skissa framsidorna på böckerna. Oftast lämnar jag tre ganska olika förslag till förlaget, som sen väljer att gå vidare med en utav dem. Eller så får man börja om helt från början.

static1.squarespace.comDu har ju formgivit en lång rad väldigt olika omslag, från kokböcker till böcker för unga vuxna –  Ser arbetsprocessen annorlunda ut för olika typer av böcker eller jobbar du ungefär likadant oavsett?

Ja det skiljer sig ganska mycket åt. När man arbetar med fackböcker är jag oftast involverad väldigt tidigt i processen. Jag är med vid startmöten tillsammans med förlaget, författare, fotograf, stylist och redaktör och diskuterar stil och upplägg. En väldigt rolig process som skapar ett bra helhetstänk för titeln. Ibland är jag även med vid fotografering för att ge en grafisk synvinkel på hur bilderna kan användas tillsammans med text.

När det kommer till exempelvis romanomslag så ser arbetet mycket mer ensamt ut. Jag får chans att i lugn och ro ”spåna idéer mer på min kammare”. Jag gillar kontrasten i det olika uppdragen på det viset.

Omslag_Min-bästa-väns-fruMitt absoluta favoritomslag som du har gjort är ”Min bästa väns fru” för Lavender Lit. Kan du berätta lite om hur tankarna gick just med den boken?

För den titeln ville jag få fram en lite ”ruffig” känsla där mannens skäggutväxt tillsammans med trädet är tänkt att ge associationer till de primitiva känslor vi alla har inom oss. Jag gillar även mannens uttryck väldigt mycket. En utstrålar en uppgivenhet samtidigt som beslutsamhet.

Hur yrkesskadad blir man, hur mycket tittar man på andras arbete?

Jag är absolut yrkesskadad! 🙂 När jag själv väljer titlar jag ska köpa spelar omslaget en stor roll. Men jag går ofta in i bokhandlar bara för att titta på alla nya omslag. Speciellt när jag är utomlands. Jag gillar att känna på böckerna och se detaljlösningar i material. Jag jobbar ju så digitalt så fysiska bokhandlar är ett bra ställa för att få den taktila känslan lite mer i designprocessen.

Det finns många svenska formgivare i Sverige jag ser upp till och vars arbeten jag följer. Men det är lätt att bli nedslagen också om man jämför sig för mycket. Som formgivare är det lätt att tycka att alla andra verkar mer kunniga än en själv. Men så känner nog alla, oavsett yrke tror jag.

ViArAllaHeltUtomOss-Plano-Copyright-SannaSporrongI din uppfattning, vad kännetecknar ett bra formgivet omslag? När känner du dig nöjd?

Riktigt bra typografi är otroligt viktigt och det är betydligt mer komplext än många tror. Jag tycker fortfarande att det är den svåraste biten med formgivning och det utmanar mig varje dag. Hur bokstäverna och orden placeras gentemot varandra, vilka typsnittskombinationer som fungerar bäst ihop, hur ordbilderna blir tillsammans gentemot ex proportionerna i en bild eller illustration.

Synlighet väger också tungt för den kommersiella aspekten. En bok ska fungera visuellt i väldigt många sammanhang. Man kan tänka att den ska kunna vara så liten som 15 mm för att synas vid exempelvis en recension i DN.

När jag känner mig som mest nöjd med ett omslag är vid de projekt där jag lyckats få fram exakt den känsla som författaren och förlaget vill förmedla, samtidigt som jag själv är väldigt nöjd med resultatet. Men det allra viktigaste är att beställaren är nöjd. Man måste vara prestigelös där!

Hur ser trenderna ut inom bokformgivningen ut just nu? Vad kännetecknar ett 2016-2017-omslag? Och hur förhåller du dig till det?

Den handskrivna trenden som funnits ett tag håller i sig fortfarande. En stil som länge funnits i USA, med avskalat typografiskt/illustrativa framsidor med en twist blir allt vanligare och många väljer att gå ifrån bilder. Sen tycker jag mig se en högre artistisk nivå ifrån många duktiga bokformgivare i Sverige. Förlagen vågar lita mer på formgivaren och ger friare tyglar, vilket ger en mer unik prägel på omslagen. Jag kan också se att bokformgivare i sig blir trendiga och kända för sitt arbete mer idag än tidigare.

Vill ni se mer av Sannas arbete kan ni med fördel kika på hennes hemsida eller på instagram. Alla bilder tagna från Lavender Lit eller Sannas hemsida.

 

Nu får ni döma boken efter omslaget!

Det hör till ovanligheterna att jag begår blogg på en söndag.

Men så är det inte vilken söndag som helst – idag får nämligen omslaget till household name Anna Jakobsson Lunds nya bok visas upp:


Jag såg ett annat omslagsförslag tidigare som förvisso var snyggt, men som inte kändes helt rätt. Det här däremot harmonierar väldigt bra med hur jag uppfattar vad boken handlar om. Baksidestexten lyder nämligen:

”Midnattsklockan slår medan jag springer genom Kintoros sluttande gränder. Jag skulle ha varit på scenen nu, tagit emot de andra kemisternas applåder. Ingen hade vågat neka mig ett forskningsprojekt efter det här.

Jag borde ha stannat i bankettsalen, kontrollerat den skärande smärtan. Bröt den sig ut ur mig? Hur kunde den göra det?

Klackarna slinter mot gatstenarna och jag drar av skorna. Fötterna domnar bort, men jag stannar inte. Jag måste härifrån, måste byta om innan någon ser mig. Klänningen är kladdig av blod.

Equilibrium är berättelsen om Ari, som tvingas fly till rövarstaden Porto du Luando och söka skydd bland smugglare, nickelskojare och illusionister. Det är en roman om identitet och kön, vänskap och magi av författaren till den rosade trilogin om Systemet.”

Låter inte alls tokigt, eller hur? Boken kommer i oktober.

Recensent hjärta författare =?

Christina Lindström postade en intressant grej på instagram idag som handlar om förhållandet mellan recensent och författare, inte minst inom bloggvärlden (vi har lagt ner begreppet bloggosfären va? Bra.).

Och det är fan så svårt ibland. Faktiskt.

Ju längre tid man håller på med det här, ju fler författare kommer man att springa på och prata med på ett eller annat sätt, antingen via sociala medier eller på Bokmässan eller på nåt annat sätt. Telegram, brevduva, röksignaler, vad vet jag.

Eftersom bokpölen trots allt är ganska liten i Sverige är det här nästan oundvikligt, speciellt om man får för sig att nischa sig på nåt sätt – det spelar nog ingen roll om man bara läser deckare, feelgood, ungdomsböcker eller nåt annat, det är säkert likadant oavsett. Då finns det bara ett visst antal spelare och vägarna kommer att korsas förr eller senare.

Jag sitter ju själv här och har en handfull författare som jag har ett bra förhållande till på olika sätt.

Och det är här Christinas funderingar kommer in, och det är bra och relevanta funderingar.

Hur stå det egentligen till med objektiviteten då? Hur blir det när jag ger mig på nån av de här personernas böcker? Hur tänker jag?

Som jag ser det finns det i huvudsak två vägar jag kan gå. Antingen låter jag bli att recensera deras böcker överhuvudtaget, och undviker på så sätt alla såna här problem. Jag kan fortfarande läsa böckerna, jag får bara inte prata om dem. Kanske betyder det att det i längden bara blir utländska författare och svenska debutanter som recenseras, men då är åtminstone det här med integriteten utom tvivel. Så fort jag pratat med nån så åker hen ut i kylan för säkerhets skull liksom. Lite hårddraget, men ni fattar.

Eller så läser jag dem och gör mitt allra bästa för att vara precis likadan i mitt förhållande till dem som om jag läser valfri amerikan eller dansk eller var nu författaren kommer ifrån och som jag ändå aldrig kommer att träffa. Eller för den delen svensk författare som jag aldrig pratat med.

Fattar ni? Det här ÄR snårigt.

Just nu, och det här är naturligtvis inte hugget i sten på nåt sätt, så tänker jag att jag läser böckerna och är det så att jag tycker att nåt är bra så skriver jag det, och är det dåligt så skriver jag det, men nyckeln är att det måste vara väl underbyggda åsikter och konstruktivt på samma sätt som jag alltid tycker att en recension ska vara skriven. När det nu blir så att det handlar om böcker av de här författarna, då får jag helt enkelt vara extra noga och fundera på varför jag tycker som jag gör? Tycker jag att det är bra bara för att jag gillar personen, eller hade det varit lika bra om det var Okänd Författare X som skrivit det? Och ska jag ta hänsyn till författaren när det är nåt jag inte gillar bara för att hen är trevlig i kommentarsfältet? (Svaret på just den frågan är så klart ”I HELVETE HELLER”.) Och i sådana fall får faktiskt författaren snällt tugga i sig att man inte kan få kompisbehandling.

Nu har jag tänkt högt igen och vi vet ju alla att det inte nödvändigtvis är jättelyckat alla gånger, men jag skulle verkligen älska att få höra lite kommentarer på det här i kommentarsfältet. Pliiz?

 

 

 

 

Me wants.

Ni vet senare i höst? Den där tiden efter att man bränt sig i nacken, fått mjukglass på favvo-tröjan, varit lite för generös med tändvätskan i klotgrillen och sagt ”varför åker man utomlands mitt i sommaren, vi har det ju så hääääärligt här i Sverige”, då kommer det ut en massa böcker. Vissa böcker är man till och med sugen på att läsa. Här är några som jag ser fram emot:

(Jo, just det. Alla utgivningsdatum är de som finns på Bokus, så stämmer de inte så är det deras fel, OK? OK.)

Alla som blir förvånade över att den här är med på listan räcker upp en hand. Efter att ha sett hennes instagram i månader är det ta mig f*n dags att få läsa boken till slut.

Det är nåt med den här som kittlar nåt otroligt när jag läser beskrivningen. Jag vill läsa NU.

Det här ska faktiskt bli intressant. Jag har nämligen inte läst nåt jag gillat av Lindbäck tidigare. Jag hade rätt svårt för hennes och Lisa Bjärbos ”Vi måste sluta ses på det här sättet”, så intresset här är mer baserat på Bladen brinner än nånting annat.

Men Johanna får faktiskt stå tillbaka för den andra boken som kommer ut samma dag. Det här är en av de böcker jag är mest pepp på under hela 2017, bara så ni vet. Pallar den favorittrycket?

hur blir det när Anders Jacobsson (ja, DEN Anders Jacobsson, ni vet, Bert och Sune-snubben) skriver urban fantasy? We will soon find out.

Här kör vi lite på gamla meriter. Lockhart – bra. Lavender Lit – bra. Och den här gången lite mer thriller-aktigt verkar det som. I like.

Anna den Första är tillbaka i helt nytt universum, nytt alltihop. Om jag ska läsa? OM JAG SKA LÄSA?!?!? SOM JAG SKA LÄSA!!!!

Omslaget! Omslaget! Herregud! Omslaget! Jag vill ha det i A3 och rama in. Ja just det, boken låter bra också. Kolla förlagets instagram om ni inte tror mig. Vilket förlag? Lavender Lit så klart.

Honorable mentions eftersom jag redan pladdrat om dem = alla böcker på Vox by Opal i höst. Alla fyra, I kid you not. Och så Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren. Och Michaela Von Kügelgens ”Vad heter ångest på spanska?” som får pluspoäng för både knasig titel och tilltalande omslag, och inte minst för att hon har den goda smaken och självförtroendet att tipsa om sig själv i kommentarsfältet 🙂

Har ni fler tips? Gör som Michaela och kommentera på bara!

 

 

 

 

 

Kan nån förklara?

Nu var det rätt många år sen jag läste Da Vinci-koden men jag kan inte riktigt komma på hur man kan snickra och fixa för att göra om den till en YA-version?

2017-05-29_08-41-23

Är det nån som läst den engelska versionen och kan berätta om skillnaderna? Jag är faktiskt nyfiken på riktigt.

 

 

Tillbaka i det gamla

Det blev så till slut. Jag sket i Levithan vilket alltså är nån sorts trendbrott, men det gick liksom inte att fortsätta läsa bokuschlingen. Nån gång måste man bita i den öronvaxsmakande brysselkålen och ge sig, så nu letade jag istället upp en bok som känns lite mer som hemma i genren ”romersk/arabisk fantasy featuring militärtränade barn med svärd”. En uppföljare förvisso, men förra var ju faktiskt rätt kul. Katja har redan läst och gillat, och det är alltid ett bra tecken.

Den sommaren

den-sommarenFörfattare: Jillian och Mariko Tamaki

BeskrivningRose och Windy är sommarlovsvänner och deras familjer har tillbringat loven på Awago Beach så länge de kan minnas. Den här sommaren står de på tröskeln till puberteten, och ser hur tyngdpunkter och perspektiv förskjuts när barndomsvärlden ger plats för något annat, okänt. Badlivet på stranden byts mot skräckfilmer och sexfunderingar. Samtidigt visar sig den trygga vuxenvärlden ha djupa hemligheter, och tonåringarna som de spionerar på och beundrar i smyg verkar inte vara bättre.

Omdöme: Förleds inte av omslaget – det här är inte en mysig sommarlovsberättelse som luktar Kalle och Hobbe. Det är betydligt mer lågmält och faktiskt till och med ganska dystert emellanåt, men absolut inte utan poänger. Vi har dessutom bråkande föräldrar å ena sidan, och de här lite läskiga men spännande tonåringarna å andra sidan. Hela boken har nån sorts ”Stand By Me”-känsla fast utan döda människor.

Jag älskar teckningsstilen som är nån sorts skissartad kol/blyertsteknik i blågrå toner, väldigt lång ifrån de hårt tuschade och knivskarpt tecknade serier jag brukar läsa. Här är några exempel som jag lånat från Jillian Tamakis hemsida:

tos1

tos2

Det är väl just lågmäldheten som kan vara lite av en vattendelare – jag kunde ibland känna att det verkligen inte hände nånting, men å andra sidan så kan det vara själva poängen med att spegla sommarloven som på den tiden kändes som evighetslånga (på ett bra sätt). Nu som vuxen är ju semestern över nästan innan den börjat så det finns nåt väldigt fint nostalgiskt över hela boken. Och om nån undrar – man får garanterat ut betydligt mer av boken som vuxen än som tonåring. Det är nåt med att se den tiden i backspegeln som är fångat på det där bitterljuva sättet som man inte riktigt kan förstå förrän efter ett visst antal år.

Finns på Bokus och Adlibris och så.

Det här har aldrig hänt förut.

Kära frågelådan.

Jag har ett problem.

Det känns jättekonstigt i kroppen.

Det här har faktiskt aldrig hänt förut. Jag har hört att det hänt andra, men aldrig mig.

Jag satt på tåget hem i förra veckan och plötsligt bara hände det.

Jag tappade all lust att läsa en bok.

David Levithan är ändå en sån författare som jag tycker väldigt mycket om. Jag tyckte väldigt mycket om första boken (och kanske är det just därför). Jag läser på engelska vilket alltid är att föredra när det gäller herrn.

Men jag kommer ta mig tusan inte in i ”Another day”. En anledning är så klart att det var ungefär tusen evigheter sedan jag läste ”Every day” och knappt kommer ihåg vad som hände i den mer än att den var bra, men allra mest är det känslan över att den känns så onödig.

Den behövs ju inte? Är det nån som läst boken och som kan berätta för mig om det är värt att läsa om första för att sen ge sig på den här igen? Eller ska jag bara lägga ner den och läsa nåt annat istället?

Vad ska jag göra?

Tacksam för svar.

 

Inte här men där

Förresten! Den här veckan tipsar jag om ryslig sommarläsning borta på den där andra bloggen där jag hänger ibland. Kika in vettja!

b14576164e899775c0ca1d42041b3b77_quotesgram-finger-pointing-person-pointing-finger-no-clipart_588-300

Det trodde du aldrig!

Den här veckan fortgår i omogenhetens tecken. Eller som min klasskompis Fredrik sa när vi var på klassresa till Prag i gymnasiet och han köpte ett tvåhandssvärd lika långt som han själv och som han sedan släpade hem på buss och tåg: ”man måste hålla barnasinnet vid liv”.

Carolina, denna briljanta bibliotekarie som recenserar romanceböcker på ett sätt som gör att jag till och med läser dem (recensionerna alltså, inte böckerna) tipsade mig igår om när tekniken havererat. Tydligen läser hon undertecknad genom Feedly, och ibland höftar Feedly lite väl mycket när det gäller text och bild. Så… låt mig presentera Madeleine Bäcks nya bok:

unnamed

Förlåt, men det ÄR faktiskt lite roligt. ”Jorden vaknar. Urgamla krafter har sluppit lösa i skog och vatten. Alla bajsar!”

Jorden vaknar

9789127144781_200x_jorden-vaknarFörfattare: Madeleine Bäck

Beskrivning: ”I ett litet samhälle i Gästrikland har ett kyrkoinbrott gått snett. Urgamla krafter har sluppit lösa i skog och vatten. Gränsen mellan levande och döda har suddats ut. Bara Gunhild, kvinnan i skogen, verkar veta vad det handlar om. Till sin hjälp behöver hon katter, blod, järn och två ovilliga och rädda ungdomar. Beata, som förlorat sin vän till de mörka krafterna, och Krister, barnbarnet som hon inte haft kontakt med. Han som verkar dela hennes syner och som plågas av sin länk till det som vaknat.”

Omdöme: Nu snackar vi! Madeleine Bäck kastar av sig allt det där med att etablera miljöer och karaktärer som man måste dras med i en förstabok i en trilogi och kan istället gräva ner sig i att bara låta själva berättelsen vräka sig framåt  i minst sagt olagligt hög fart.

Jag gillade första boken men hade lite reservationer. De kan jag lugnt bocka av och packa ihop nånstans för trots att jag förmodligen är den som tycker sämst om skräck söder om polcirkeln så tycker jag att det här är riktigt bra och engagerande läsning. Det är faktiskt sällan som jag läst en uppföljare som levererar så pass bra som ”Jorden vaknar”. Det jag speciellt gillar är hur Bäck lyckas med att blanda formen för en riktigt vass spänningsroman med de övernaturliga elementen på ett sätt som känns fullkomligt naturligt och självklart, och det kommer fram ännu mer i den här boken än i första. Kanske ska vi kalla böckerna för ”skräckare”? Eller kanske ännu bättre: ”Bäckare”?

Det här är helt enkelt jäkligt bra. Intensivt, brutalt, köttigt. Som  den bästa dödsmetallen helt enkelt.

Finns på Adlibris, Bokus och sånt där. Läs, köp och titta lite skeptiskt omkring er på skogspromenaderna. Det gör jag numera. Är inte den där mossan lite skum?

 

 

 

Snilleblixtar

Idéer kan komma när man minst anar det. Idag damp det ner en skitbra intervjuidé när jag stod i duschen, och det fina är att det gick alldeles utmärkt att gå vidare med idén, så inom kort får ni läsa en intervju om nåt jag inte sett nån annan bloggare skriva så värst mycket om sen jag började med det här. Kul va?

En annan grej som dök upp i huvudet och som kändes alldeles självklar för det där andra projektet jag har kokande i bakgrunden kom från Spotify av alla ställen. Den var alldeles klockren och kan ha lite bra Anna Ahlund-feeling känner jag.

Ja, det var väl det? Vad gör ni idag då förutom att ni gratulerar alla Esbjörn och Styrbjörn ni känner på deras namnsdag?

Poddar vidare in på Darknet

Jens Lapidus, Henrik Schyffert, mord, död, mörka delar av internet. Det kan med andra ord inte vara nåt annat än måste-lyssning för min del. Som i princip allt från P3 Serie så är det välgjort och spännande som attans.

darknett

P3 Serien Darknet handlar om den grävande journalisten Tove som driver podden ”Darknet”. Darknet är också en dold del av internet, dit inga Google-sökningar når. Via darknet får Tove anonyma tips som ger henne scoop som ingen annan kan få. Tove är en ung och extremt målmedveten missbrukare. Hon lever för journalistiken och ser ingen skillnad på privatliv och jobb – alla gränser får passeras, bara sanningen kommer fram.

I sin podd gräver Tove vidare i ett uppmärksammat mordfall, där en ung kvinna hittats död i en lägenhet i Linköping och en 19-årig kille har erkänt och dömts för mordet. När Tove blir kontaktad av killens advokat som hävdar att det är ett falskt erkännande tar hon hjälp av darknet för att ta reda på vem eller vilka som faktiskt ligger bakom mordet. Men ju närmare svaret hon kommer, desto djupare dras hon in i fallet och desto mer förändras hennes eget liv.”

Första avsnittet hittar ni här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4947&artikel=6691559

Superkrafter: på gott och ont

superkrafter-pa-gott-och-ontFörfattare: Karl Modig

Beskrivning: ”Oscar och Klara är två rätt vanliga 17-åringar i Stockholmsförorten Spånga. Men på väg hem från en fest träffas de av blixten och när de vaknar nästa dag kan Oscar plötsligt kontrollera eld och Klara kan framkalla smärta hos andra. De har fått superkrafter.

Men vad gör man med sina superkrafter? Ska man bli superhjälte? Hur blir man det? Och var hittar man egentligen ett brott att stoppa? Klara och Oscar letar efter det bästa sättet att använda sina krafter, men dras in i något mycket större och allvarligare.”

Omdöme: Många som läst superhjälteserier i sin ungdom har säkert tänkt ungefär samma tankar som som Karl Modig tar upp i den här boken – vad gör man egentligen sen? Det svåra är kanske inte att få superkrafter utan att lära sig hantera dem. Om det finns nån bok som hade kunnat ha ett sånt där härligt träningsmontage som man hade i karatefilmer på 80-talet så är det väl den här. Överlag gillar jag fumligheten hos Oscar och Klara i hur de försöker hantera sina nya förmågor. Det är lite så som jag förväntar mig att man själv skulle fungera. Man kan liksom inte bli Captain America över en natt och alltid fånga sköld-frisbeen perfekt, då och då måste man tappa den eller få en smäll på fingrarna. Jag gillar också hur olika Oscar och Klara tar sig an sina förmågor, en drar lite mer åt det goda hållet direkt, den andra mot the dark side. Jag gillar Karl Modig av just den här anledningen, han fångar genren på ett fräscht och initierat sätt i sin debut.

Nåt jag också gillar är just att huvudpersonerna trampar runt i en svensk förort med allt vad det innebär. Det gör att allt känns lite mer nära och bekant. Igenkänningsfaktor och allt det där. Speciellt så känns den väldigt nu och i tiden, och det är så klart en styrka, och det om något är just gott och ont.

Det jag däremot känner är lite att boken trillar ner i samma hål som alldeles för många superhjältefilmer nuförti’n, nämligen: the bad guy! Nynazister i all sin elakhet liksom, de är tvyärr på samma låga nivå som zombiesarna i The Walking Dead. Ja, de är läskiga, men det behövs faktiskt en The Governor eller Negan att känna sig hotad av på riktigt och tycka illa om, inte bara random fotfolk med samma intelligens som en påse nötter. Jag har många gånger tidigare pratat om hur viktigt det är med en bra skurk, och det saknas i alldeles för hög grad i den här boken. Men för all del, ska man trilla ner i ett hål kan man ju lika gärna välja ett välbefolkat sådant.

Nåt annat som Karl Modig kan behöva jobba lite mer på är nog disposition och framför allt tempo. Det finns en ojämnhet i bokens interna rytm som stör mig som läsare, och framför allt blir det tydligt i de avslutande 50 sidorna där upplösningen inte kommer till sin rätt och därför inte blir särskilt tillfredställande och det är också där jag har mitt allra största problem med boken, nämligen flytet. Jag har inte problem med tempoväxlingar i sig, jag är trots allt fostrad inom hardcorepunken där man byter takt nästan lika ofta som man byter ackord, men det måste finnas en mening med varför ett parti eller kapitel har ett visst tempo, och jag hittar inte alltid den anledningen här.

Så, slutklämmen då? Den blir så här: ”Superhjältar: På gott och ont” är en debut som har en hel del positiva poänger, inte minst i sin ämneskunskap och verklighetsförankring, men som också visar på en del utvecklingsområden för den debuterande författaren.

 

 

 

Jag har väldigt dålig koll på Stephen King.

Det är mycket Stephen King just nu. Först kom ju trailern till nya versionen av ”Det”, ni vet den med den läskigaste clownen sen nån kom på hela konceptet med clowner överhuvudtaget, och nu damp det ner en trailer för ”The Dark Tower”. Jag har läst väldigt lite av herrn, i princip bara ”Pestens tid” och sett några filmer. Själv är jag ju av den åsikten att de allra bästa Stephen King-filmatiseringarna är de som har så lite som möjligt med övernaturligheter att göra som exempelvis ”Nyckeln till frihet” eller ”Stand By Me”. Sån är jag – pretentiös. Men det vet ni ju säkert redan.

Det allra tuffaste med trailern för ”The Dark Tower” är varken Matthew McConaugheys snitsiga kostym, inte heller hur Idris Elba laddar sina revolvrar snabbare än Lucky Luke. I stället är det det här som flashar förbi i ett par sekunder i trailern, nåt som uppmärksammades av bland annat Gamereactor:

shining

Hotellet från ”The Shining”!

dark-tower-pennywise

Ballonger! Pennywise!

Himla fint, eller hur?

På tal om skräck läser jag förresten ”Jorden vaknar” av Madeleine Bäck just nu. Den är SKITÄCKLIG, fast på det bra sättet.

Jag har ingen aning om hur det ser ut hos er.

Jag märkte en grej idag, när jag för första gången sen… längesen… gick in på nån av de bloggar jag följer via webbläsaren och inte via bloglovin-appen i telefonen:

Jag har ingen aning om hur andra bloggar ser ut längre. Layouter, bakgrunder, banners. Inte en aning. Not. At. All.

husesynTydligen är mitt beteende sådant att jag läser 99% av allting via appen som är betydligt mer sparsam på det sättet. Det här visste jag inte ens själv att jag gjorde, så mycket kör jag på vana och bristande självreflektion.

Så förlåt alla ni som sitter och sliter med hur fina era bloggar ska vara. Jag lovar att jag ska försöka titta in lite oftare via Google Chrome och ooha och aaaha och peka på saker och säga sånt som ”är den där ny?” och ”men guuuuud vad fint ni har det”. Låter det ok?

 

 

Förläggaren: ”Vox är tuffare, i tiden, modern och angelägen.”

Capture

Det är inte varje dag en ny utgivare dyker upp. Vox by Opal, som jag skrev om för någon dag sen, är det allra nyaste tillskottet i branschen. Jag passade på att fyra av några frågor till Melina Nordstrand, förläggare och marknadsansvarig:

Hur väljer ni författare – vad är det som gör att ”det här är en bok för ”Vox by Opal”?

Det ska kännas om det är en Vox-titel eller inte. Opal kommer fortsätta ge ut ungdomsböcker men generellt kommer böcker för ungavuxna hamna på Vox. Vox är tuffare, i tiden, modern och angelägen. Böckerna ska kunna läsas av både ungdomar och vuxna, det spelar ingen roll om du är 15 eller 35. Vi vill att man ska kunna känna att det är en Vox-bok, att man vet att Vox ger ut en viss typ av bok som kan passa en själv. Att varumärket blir viktigt och en kvalitetsstämpel. På Opal jobbar vi inte med varumärket, där belyser vi mer författarskapen, mycket eftersom Opal redan är etablerat och det inte känns viktigt att folk ska veta att det är en bok från just Opal. Där skiljer sig Vox åt, vi kommer satsa mycket på att skapa kännedom om Vox och dess titlar. Man ska vilja läsa en bok just för att den är från Vox. 

Hur tänker ni med mixen mellan debutanter och redan etablerade författare, svenska och utländska författare?

Vi vill ge ut både debutanter och etablerade författare, svenska och utländska. Av en slump råkar de två svenska författarna i höstens utgivning vara debutanter eftersom vi tyckte att deras böcker är så himla bra och har rätt känsla. Vi hoppas att vi kommer få passande manus från etablerade svenska författare som vi kan ge ut under 2018. Jag kan faktiskt meddela att vi redan fått pitchar mailade till oss vilket är kul. Men vi har också en massa utländska manus att gå igenom.

”Jag kan faktiskt meddela att vi redan fått pitchar mailade till oss”

Stephanie Tromly och Ursula Poznanski har tidigare getts ut av Opal, kommer fler författare att byta förlag? Jag tänker exempelvis på Staffan Cederborg och Charlotte Cederlund?

Staffan Cederborg och Charlotte Cederlund är absolut passande och tänkbara framtida Vox-författare. Men det kan hända att de kommer ge ut böcker på Opal också. Det beror helt på vilken typ av bok de skriver. Vi kommer göra ett avvägande för varje titel och se var den passar bäst.

Poznanski ville vi gärna ha in i Vox då hon blivit väldigt uppskattad även här i Sverige och det är kul att ha en stor internationell författare med från början. Hennes nya roman Layers är dock för målgruppen 12-15, men den kan även uppskattas av äldre (den liknar Erebos i stilen) vilket gjorde att vi valde att ge ut den hos Vox ändå. Annars kommer de flesta att kategoriseras som 15 +. Stephanie Tromlys bok är till och med en fortsättning av en bok som gavs ut på Opal 2015, men den är så mycket Vox att vi gjorde på detta sätt ändå. Dessutom har första delen tyvärr inte nått ut ordentligt, antagligen eftersom inköpare inte förväntar sig den stilen hos Opal, och det är just det vi vill ändra på med Vox!

Kommer ni att jobba på något annat sätt än tidigare med Vox jämfört med Opal? Andra kommunikationskanaler, sociala medier-strategi osv?

Angående kommunikationen kommer vi arbeta annorlunda än med Opal. Vi kommer inte annonsera alls genom traditionella medier utan bara digitalt och satsa mycket på sociala medier, influencers mm. Vi vll vara där målgruppen är och få dem att känna till oss helt enkelt. Det är så svårt att nå ut med ungdomsböcker idag och försäljningen av dessa gick ner i hela branschen under 2016, samtidigt finns det så många väldigt bra böcker så nåt måste man ju göra för att försöka nå ut!

Vad skiljer Vox från ”vanliga” Opal? Vad innebär det rent praktiskt att vara ett imprint?

Rent praktiskt innebär det att  vi har Opal i ryggen. Opal är trots allt ett framgångsrikt förlag med ekonomisk stabilitet och stor kunskap inom branschen, samt att vi redan har ett kontaktnät med författare, utländska förlag och inköpare. Men som sagt, när vi lyfter ut vissa titlar från Opal kan vi differentiera oss bättre. Vox identitet är modern, angelägen. Vox ger ut böcker som stannar kvar i läsarens minne, böcker som känns, som både ungdomar och vuxna gillar att läsa. Vox betyder röst på latin och med denna satsning vill vi ge dessa böcker en egen röst.

”Vox ger ut böcker som stannar kvar i läsarens minne, böcker som känns, som både ungdomar och vuxna gillar att läsa.”

Vilka är ni som jobbar på Vox? Vad har ni för bakgrund?kontaktbild

Vi som jobbar med Vox är mestadels jag och Anja Eriksson. Vi arbetar även på Opal och våra kollegor på Opal arbetar jämsides oss med Vox-titlarna, men vi försöker separera dessa två förlag så att Vox ska bli ett så självständigt varumärke som möjligt. Jag är förläggare och marknadsansvarig på Vox men vid sidan om det är jag säljansvarig på Opal. Anja är redaktör på Vox och Opal och det är vi två som arbetar med utlandsförsäljningen av Opals (och nu även Voxs) titlar.

 

 

 

 

 

 

 

Jaja, nån annan blir väl glad i alla fall.

Det finns en sak som är viktigare att veta än vilka böcker man vill läsa.

Det är att veta vilka böcker man ska hålla sig så långt ifrån det bara går. Såna böcker som man inte ens vill peta på med en pinne.

Så när jag läser att Tahereh Mafi ska släppa inte mindre än tre böcker till i Shatter Me-serien så tänker jag precis som rubriken säger: ”jaja, nån annan blir väl glad.”

Men ni kommer inte att få läsa om dem här i alla fall.

Credit till instagramkontot Läslusten där jag såg nyheten först.

1a7wgk.jpg

Vita tigern

vita-tigernFörfattare: Christin Ljungqvist

Beskrivning: ”Till hotell Vita Tigern i Göteborg kommer människor från hela världen, på flykt undan krig eller för att skapa ett bättre liv för sina barn. Avalon har vuxit upp här, lekt i lobbyn, hjälpt till i köket, hämtat resande från luftskeppen.På nyårsnatten brakar en svävare ner i isen vid Götaälvbron, och tillsammans med sina vänner börjar Avalon leta efter föraren. Men under sökandet snubblar hon över en familjehemlighet som visar sig större än hon ens kunnat föreställa sig.”

Omdöme: ”Vita tigern” har väldigt mycket intressant och bra som talar för boken. Ljungqvist använder dystopi-möter-steampunk-möter-världskrigsmixen till att säga väldigt relevanta saker om vår tid och integration, flyktingmottagande och mänskliga rättigheter och det är där nånstans jag tycker att ”Vita tigern” fungerar som allra bäst – som allegori. Fantastik kan i sina bästa stunder inte bara vara välbehövlig verklighetsflykt utan också ett verktyg för att diskutera nåt verkligt och det tar Ljungqvist verkligen fasta på. Det är ett spännande sätt att väcka tankar om Sverige 2017 om inget annat. På så sätt påminner den om Melina Marchettas bok ”Ett folk utan land” som kom ut på samma förlag för nåt år sedan.

Nåt jag också tycker väldigt mycket om med boken är miljöbeskrivningarna. Det finns nåt väldigt kittlande med ett futurisktiskt Göteborg där välkända landmärken och gator finns kvar, men teknologin är helt annorlunda. Steampunk 2.0, eller ”gaspunk” som författaren själv kallar det.

Jag hade dock, som jag nämnt i tidigare inlägg, lite svårt att komma in i boken. En stor del av det är mitt eget fel, eftersom jag förväntade mig en bok med ett lite annat tilltal och för en äldre målgrupp så jag behövde lite tid på mig för att justera ansatsen. Jag saknade lite av den atmosfär och språk som finns i exempelvis ”Kaninhjärta” och det beror just på att den här boken är för en helt annan målgrupp. Ingen skuld på varken förlag eller författare, det är jag som missuppfattat. Men visst, ska man börja läsa Ljungvist, då skulle jag börja med ”Kaninhjärta”, det är ingen snack om saken.

Det ska också sägas att ”Vita tigern” inte direkt spurtar iväg direkt från start. Istället är den lite mer lågmäld och tar en rätt rejäl stund på sig att komma upp i marschfart och den skiljer sig därför rätt ordentligt jämfört med många av de amerikanska dystopier som kommit de senaste åren. För min del blir det lite segt stundtals, det måste jag faktiskt erkänna. Samtidigt finns det ett intressant hantverk bakom och goda möjligheter att kunna fördjupa sig mer i själva storyn i kommande böcker nu när ramverket är fastställt, speciellt som det finns ett helt garnnystan med spännande trådar som inte får svar när boken är slut.

Det är lite så man får se ”Vita tigern” – en tänkvärd början på en längre resa.

Finns på Adlibris och Bokus eller lokala biblioteket osv.

De stjäl min tid.

Jag håller på att gå ner mig i poddträsket rejält. Är det inte Kalle Linds ”Snedtänkt” så är det ”Vetandets värld” och nu senast ypperliga ”P3 Historia” som ställer till det. Helgens avsnitt om Bonne och Clyde gjorde ju att jag var tvungen att googla lite och därefter blev det rätt in på Netflix och titta på filmen från 1967 med Warren Beatty och Faye Dunaway (för den yngre publiken så var det de två som hade oturen att läsa upp fel vinnare på årets Oscarsgala – ett YouTube-moment om något).

Filmen i sig har iofs ett ganska avslappnat förhållande till vad som verkligen hände, men fy tusan vad snygg den är. Lägg dessutom till knasig klippning i stil med franska nya vågen-filmer, kläderna, banjomusiken. It’s so good.

Jag hoppas bara att detta i sin tur inte innebär att jag fastnar i true crime också. Jag har liksom annat att göra på dagarna. Typ skriva saker, både här och där.

giphy.gif

 

 

 

Vox by Opal

…låter som nåt man kan läsa om i de där svindyra tidningarna med lite finare papper, men det är faktiskt bokförlaget Opals nya imprint. De beskriver det så här:

”Vox ger ut böcker som i första hand riktar sig till ungdomar och unga vuxna. Men egentligen är våra böcker till för alla som någon gång haft kroppen så full av känslor att hjärtat vill sprängas. Vi ger ut böcker som känns, som stannar kvar hos läsaren, som gör att den som läser mår bra. Helt enkelt böcker som förtjänar att höras och synas.

Vox by Opal är ett imprint till Bokförlaget Opal. Vi startade hösten 2017 med syfte att ge våra böcker för unga vuxna större möjlighet att nå ut i bruset. För att ge dem en egen röst.”

Hemsida och instagram finns naturligtvis, och jag gillar det jag ser. Cleant, modernt och snyggt. Och kollar man titlarna som ska komma så är exakt alla böcker som verkar väldigt intressanta och en bra blandning mellan genrer och svenskt/utländskt. Det är inte varje dag nåt sånt här händer så det känns kul att uppmärksamma det!

Capture

Hallo Anna Ahlund, wie geht es dir heute?

Nä, jag bara skojade. Mer tyska än så blir det inte på den här bloggen, så långt sträcker sig mina kunskaper efter sex års studier i tyska på högstadie- och gymnasienivå. Däremot så ville jag ha en liten nulägesrapport av Alingsås-aktuella Anna Ahlund om hur det går dels med ”Du, bara” men också ”Saker ingen ser” så jag fyrade av ett gäng frågor till henne:

1.       En liten pappertrana har viskat om ”Du, bara” och film? Care to elaborate?

Ja, det stämmer! För en tid sen fick jag ett telefonsamtal från en väldigt trevlig regissör och producent som heter David Färdmar, som hade läst Du, bara. Jag tittade på hans tidigare filmer, och förälskade mig i känslan (kolla in novellfilmen Getingdans, den är så vacker!) Sen träffades vi och pratade vision, och nu har vi skrivit optionsavtal. Det är mycket pengar som ska sökas från olika håll och många delmål som ska nås innan det är säkert att det faktiskt blir en film, men jag håller tummarna. Jag ska skriva manuset, och ser så mycket fram emot vad David ska göra av det. Vi är överens om att sexscenerna ska få ta plats, och att filmen ska få vara HET.

2.       Jag läste nånstans om att ni jobbar lite på att få ut ”Du, bara” på flera utländska marknader? Hur går det med det?

Det går bra tack! Nu i dagarna kommer ”Bare du” ut i Skam-land, det glädjer jag mig mycket åt. Jag skulle gärna få ut den på den engelsk/amerikanska marknaden också, och vi jobbar på det. Den amerikanska YA-utgivningen är ju all about ”clean teen”, där folk knappt får kyssas i skrift, så jag tror att det handlar om att hitta en modig förläggare som vågar satsa på lite unclean teen. Personligen tror jag att många skulle må bra av att läsa den typen av historia.

3.       Kan du berätta nåt spännande om nästa bok? Senast igår såg jag på instagram att du hade stora saxen framme i manuset?

Ja, nu är stora saxen framme. Jag har testat många idéer och olika trådar, och nu är det dags att rensa upp och städa bort det som inte riktigt funkar. Jag klippte just bort en anonym brevväxling mellan två karaktärer, vilket först kändes förbjudet eftersom den tråden varit en ganska stor grej i manuset, men nu i efterhand känns det bara skönt. Det var några riktigt fina mail, men ett par praktiska detaljer kärvade lite, och jag drog mig hela tiden för att skriva just de scenerna. Så när jag kom på att jag kunde få fram det jag ville säga på ett annat sätt blev det chop-chop. Jag gillar den här fasen, för det som blir kvar efter en riktig klippvända blir skarpare, och saker kommer fram tydligare. Sen är nästa steg att slipa till det som är kvar så att det funkar, håller ihop och blir snyggt, det är ännu roligare.

Om min nya bok Saker ingen ser kan sägas detta: Den som alltid drömt om att läsa en riktigt smaskig hångelscen i ett överdådigt kostymförråd kanske får sina drömmar uppfyllda! Boken följer sex artonåringar på ett estetgymnasium under ett år. Den handlar mycket om hur vi ser på varandra, och de sidor av oss själva som vi inte visar upp för andra direkt.

4.       På tal om instagram – allvarligt Anna, hur många muminmuggar har du egentligen?

Haha! Jag har 28 muminmuggar. De flesta har jag fått i present av min man på födelsedagar och jular. I sommar fyller jag trettio, så om jag har tur kanske jag får två.

Vei

vei-bok-1Författare: Sara Bergmark Elfgren, Karl Johansson

Beskrivning: ”En kvinna flyter medvetslös i havet. Hon hittas av vikingar på jakt efter Jotunheim, jättarnas rike. Kvinnan heter Vei och hon blir snart indragen i ett blodigt spel mellan jättar, asagudar och människor.”

Omdöme: Det är få serier som gjort mig så glad som Vei. Det finns en handfull, men det här är faktiskt bland det bästa jag läst på länge. Vei hamnar i den där fina samlingen av serier som påfallande ofta har det gemensamt att författaren heter Brian K. Vaughan. I just det här fallet med Vei känns det alldeles självklart att referera till hans och Fiona Staples fantastiska serie Saga, både i kreativitet och i fantasifullhet och berättarglädje. Det finns även nåt lite likt i Karl Johnssons teckningsstil utan att för den delen vara nån sorts efterapning. Med andra ord är det alltså både rusktigt bra skrivet och tecknat på samma gång, nåt som inte alltid hänger ihop.

Jag gillar speciellt den tolkning av nordisk mytologi som görs i Vei. Vi är nog många som har en bild av hur det kan se ut som är dels baserad på det vi själva fått läsa i skolan men även en hel del av Marvel-filmerna med Thor i huvudrollen. Vei navigerar snyggt däremellan och går en lite egen väg (även om det lustigt nog såg rätt likartat ut i de arena-fighter som visas upp i trailern för Thor: Ragnarok och de som återfinns i Vei). Loke! Freja! Jättarna! Det finns så mycket att tycka om och dröja sig kvar vid, och det är väl en himla tur eftersom det är ett och ett halvt jäkla år tills del två kommer ut!

Finns snorbilligt på både Adlibris och Bokus, så ni borde köpa ett ex omedelbums. Så det så.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Jag hade så stora planer för påsken och långledigheten.

Jag skulle recensera en bok. Läsa ut en annan. Börja på en tredje. Fixa med nubb.no.

Jag skulle springa. Kolla på Rogue One igen. Spela mer TV-spel. Kolla ikapp en massa TV-serier.

Men nu är det arbetsdag igen och jag har inte gjort nåt av det. Ok, jag sprang en trekilometersrunda, men det är inte det samma som de två sju-kilometersrundor jag tänkt mig.

Jag vete fan van som hände. Jag kommer knappt ihåg vad jag gjort den här helgen, så alltså finns det bara en förklaring.

Jag måste ha blivit kidnappad av rymdvarelser under påsken.

Aliens.jpg

Sverige – nu har vi ett svar.

Jag förstår att ni också har undrat. Ältat och funderat. Diskuterat i smågrupper runt om i landet. Kanske rentav haft svårt att sova.

Jag pratar naturligtvis om Våffelgate.

Alldeles nyss kom svaret vi alla väntat på från en trovärdig och insatt källa inom produktionen.

”Waffle syftar både på maträtten och verbet och det gav översättaren en del huvudbry hur hon skulle översätta det på ett vettigt sätt. Men jag tycker att hon löste det jättefint med pannkakorna! 🙂 Även om jag förvisso håller med David om att kidsen nog inte säger att nåt blev pannkaka nowadays … Oh, well, retrouttryck ftw?”

Så nu vet vi.

Äntligen.

Våffelgate

Vi har alla våra specialområden. Mitt är antagligen att vara den babbligaste och tramsigaste bokbloggen därute, men jag tar på mig det ansvaret. Nån ska ju göra det jobbet också.

Så…

Jag hyllade Julie Buxbaums ”Tell me three things” häromdagen. Det har jag inte varit ensam om, det finns massor med recensioner och instagrambilder där ute, men i så gott som alla fall så har folk läst den svenska översättningen, vilket jag alltså inte gjorde.

Just därför blev det lite konstigt när jag kommenterade på Bladen Brinners instagram eftersom jag nämnde våfflor och därmed oavsiktligt lyckades förvirra Lisa Bjärbo. Hon kunde nämligen inte minnas några våfflor i boken, men däremot våfflans kusin pannkakan. Vi var till och med tvungna att jämföra samma passage i boken på de olika språken för att reda ut det här.

Förstår ni vart det här är på väg?

I den svenska översättningen är alltså alla referenser till våfflor utbytta mot – pannkakor. Jag vet. Hoppas att ni satt ner när ni läste det här.

House-of-cards-but-why.gif

Inte för att det på nåt sätt förändrar nånting i boken eller så. Jag behöver inte ens sätta ut en spoilervarning liksom.

Men jag blir ändå nyfiken på varför? Jag vill återigen påminna om det amerikanska omslaget:

tell-me-three-things

Har vi ett sämre förhållande till våfflor än till pannkakor i Sverige? Äter amerikaner mer våfflor? Hur tolkar mina finska läsare det här? Oh, the questions!

tenor.gif

 

Jag måste missat nåt nånstans.

Man går in med vissa förutfattade meningar. Genre. Stil. Tilltal.

Och så visar det sig att det inte alls stämmer.

Boken jag läser nu till exempel har ett helt annat språk än vad jag förväntade mig, och jag uppfattar också det som att författaren vänder sig mot en yngre målgrupp än vad jag trodde, vilket faktiskt stökar till det lite i mitt huvud. Nu, nästan 100 sidor in i boken, så har det ju släppt, men den initiala chocken var överraskande stor.

Det är väl lite priset man får betala när man inte läser på om böcker i förväg. Jag brukar inte göra det så noggrant, bara precis så pass mycket att jag kan avgöra om den verkar intressant eller inte, men här hade jag uppenbarligen missat nåt längs vägen. Om det nu inte är så att den marknadsförts extremt vilseledande, men det tror jag inte.

Hur brukar ni göra, läser ni på mycket inför kommande böcker eller vad har ni för strategier? Hur gör ni när ni väljer?

71O5O0moWDL.jpg

 

Tre saker du inte vet om mig / Tell me three things

Författare: Julie Buxbaum

Beskrivning: ”Jessie önskar att hon och hennes pappa inte hade behövt flytta till Los Angeles. Hon vantrivs i sin nya skola, där alla känns plastiga och ingen pratar med henne, inte ens hennes nya styvbror. Då börjar mejlen från Någon Ingen komma. NI påstår sig vilja hjälpa Jessie att navigera i den vildmark som är Wood Valley high school, men Jessie är till en början skeptisk. Är det bara någon som driver med henne? När hon till slut bestämmer sig för att våga chansa dröjer det inte länge förrän hon och Någon Ingen börjar komma varandra nära. Men vem är han, egentligen?

JAG: Berätta tre saker jag inte vet om dig. Alltså, förutom vad du heter och, tja, allt annat.

NI: okej. (1) jag gör übergoda varma ostmackor. så goda att de berättigar användningen av ordet ”übergoda”. (2) för ett år sen var jag en helt annan person. (3) jag vet inte. kanske håller den för mig själv.

JAG: Kom igen. Du håller allt för dig själv.

NI: (3) jag gillar dig.

JAG: (3) Jag gillar dig också.”

Omdöme: Den här är sprillans ny på Lavender Lit, men jag har läst den engelska versionen. Jag valde den med våfflor på omslaget för att… ja, ni vet. Våfflor.

Kortversionen av recensionen är så här: När jag gick av tåget så hade jag 15 sidor kvar. Jag var tvungen att läsa färdigt boken i bilen innan jag kunde starta min trogna Renault och köra hem. Köp/låna, läs och bli glada. Feelgood-YA/rom-com/drama när den är som absolut bäst.

Den lite längre och något mer analytiska recensionen är lite mer så här: Det svåra med en så fullständigt fjantig premiss som att ”okänd-person-hittar-din-epost-och-börjar-guida-dig-genom-din-nya-skola-och-visar-sig-vara-lika-charmig-som-mystisk” är att överhuvudtaget få idén att lyfta.

På nåt sätt lyckas Buxbaum, och jag tror att det handlar om att hon på nåt sätt lyckas få till en ton som balanserar mellan precis det allvar som behövs och en rejäl näve charm och humor ovanpå, och märkligt nog så fungerar det. Det fungerar till och med helt lysande. Den på förhand så tramsiga utgångspunkten blir på nåt sätt starten på nåt himla fint och Buxbaum visar en utmärkt fingertoppskänsla, speciellt i dialogerna.

En stor del av det ligger så klart i karaktärerna. En sån här bok handlar inte så mycket om ett enormt världsbygge och komplicerade miljöer – det räcker med skolan, hemma och kanske ett par platser till, och alla har väl en hyfsad bild av amerikansk high-school-miljö redan? Behöver man repetera innan man läser den här så kan man faktiskt med fördel kolla igenom ”Mean Girls” lite snabbt. Det Buxbaum lyckas med är att trots att det handlar om ett ganska stereotypt karaktärsgalleri så lyckas hon få de flesta av dem att kännas trovärdiga och genomarbetade, inte minst föräldrarna som faktiskt känns lite mer mänskliga och nyanserade än vad som är vanligt i genren. Visst finns det nåt klichéartat över den svårmodige bandsnubben eller den bitchiga sypersnygga cheerleadertjejen, men det är faktiskt helt ok ändå.

Det där mysteriet då? Ja alltså, det går ju att räkna ut med lillfingret hur det ligger till ganska snabbt, men den stora laddningen och behållningen ligger i när och hur Jessie ska räkna ut det samtidigt som man som läsare sitter med ett ”NÄR SKA DU FATTA!?!?” kombinerat med ”det kommer att bli så ruskigt fint när poletten trillar ner”.

Så än en gång: Köp/låna, läs och bli glada. Feelgood-YA/rom-com/drama när den är som absolut bäst.

Finns på Adlibris och Bokus och de där.

 

 

 

Blue Lily, Lily Blue

blue-lily-lily-blueFörfattare: Maggie Stiefvater

Beskrivning: ”Blue Sargent has found things. For the first time in her life, she has friends she can trust, a group to which she can belong. The Raven Boys have taken her in as one of their own. Their problems have become hers, and her problems have become theirs.
The trick with found things, though, is how easily they can be lost.
Friends can betray.
Mothers can disappear.
Visions can mislead.
Certainties can unravel.”

 

Omdöme: I tredje boken i ”The Raven Cycle” så skruvar Stiefvater upp knasigheten ytterligare ett snäpp jämfört med tidigare böcker, vilket är helt naturligt i takt med att vi närmar oss upplösningen på serien. Magin blir vildare och allting snurrar snabbare och snabbare för alla karaktärerna i böckerna. Slitningar och attraktioner blir tydligare och framför allt så hettar det till ordentligt mellan Gansey och Blue trots det alldeles uppenbart och bokstavligt talat livsfarliga i det. De är också, som namnet på boken antyder också mer i centrum den här gången.

Det här är den segaste av de tre böckerna jag läst i serien, men den spöar ändå majoriteten av all annan urban fantasy jag läst genom åren. Lägstanivån är med andra ord högre än Kaknästornet. Men ska man vara ärlig så händer det ju inte extremt mycket. Sjävklart knuffas handlingen framåt, men inte direkt med snabba steg. Snarare lite mer som när man hamnar bakom en klunga turister som ska fotografera precis allt och man bara vill komma förbi men de blockerar hela gatan.

Och även om jag gillar Greenmantle, så känns han inte ens i närheten av lika farlig i dagsljus som när han bara gömde sig bakom kulisserna i ”The Dream Thieves” och kontrollerade The Gray Man. Stiefvater gör det där klassiska skräckfilmsmisstaget –  man ska bara antyda monstret, inte dra fram det i helbild. Det blir aldrig lika läskigt då.

Så visst, det är inte riktigt lika kul som innan, men jag måste ju läsa färdigt det här.

Finns på Adlibris och Bokus och på andra ställen.

 

 

Inte min grej

Det finns så klart massor av saker som jag inte fattar. Andragradsekvationer. Programmering. Alla språk förutom svenska, engelska och en smula tyska.

Men serier har alltid känts som hemmaplan. Nåt där jag förstår hur det fungerar och som jag kan koda av. Sen finns det naturligtvis serier jag inte tycker om, men det är en annan sak.

Men så för några år sen så fick jag en kollega som också gillade serier, bara det att vi inte alls hade nåt gemensamt i alla fall. Han läste nämligen uteslutande manga, dvs japanska serier. Han förstod inte vad jag såg i alla de västerländska serier jag läst sen jag lärde mig läsa och jag hade absolut ingen koll på vad det var han läste – jag hade aldrig hört talas om någon av de titlar han nämnde.

Jag vet inte om manga i Sverige är lika stort som det var då, men ett tag köpte ju varenda unge de här pocketböckerna i vanliga butiker runt om i landet, så jag knallade ner till Skivesset vid Nobeltorget i Malmö och köpte en trave begagnade Naruto eftersom jag är rätt nyfiken av mig ibland. Ninjas är liksom aldrig fel i min bok, och jag hade ändå sett en hel del japansk anime redan i gymnasiet så jag tyckte att jag borde ha nån sorts schyst förförståelse.

Men icke.

Det finns nåt i hela konceptet med att läsa från fel håll och i hela uttrycket som verkligen inte funkar för mig. Ja, man läser faktiskt från ”fel” håll. Man börjar från den bakre pärmen och läser sig framåt vilket blir helkonstigt. Jag vet att det finns stöd i serieappar numera som vänder alltihop för att det ska bli lättare att läsa på plattor osv, men sånt fanns inte då.

howto-spread

Jättejobbigt!

Om ni nånsin sett lite anime så vet ni hur det är när de ska visa stora känsloyttringar med ballonghuvuden och stora ögon och en sorts allmän skrikighet? I det jag läste så var det i stort sett likadant i serietidningarna och i och med det så blev det så uppenbart för mig att det här var nånting som jag inte orkade jobba och kämpa med för att kanske börja förstå. Eller kanske inte.

Så jag tackade för mig och återgick till mina västerländska serier där jag kände mig hemma.

Finns det några genrer där ni inte känner er hemma? Sånt ni inte förstår? Bikta er i kommentarsfältet!

Du kan aldrig gissa vad som kommer att hända!

Ok, så jag satt och tittade på TV igår och råkade hamna på Kunskapskanalen efter att ha kollat på senaste avsnittet av Walking Dead.

På Kunskapskanalen visade de andra delen av en serie om deckare, ”Deckarnas värld” och avsnittet handlade om miljöer och vad som gör en scen hotfull, hur man gör i film och i böcker. Vansinnigt intressant faktiskt, och de intervjuade såväl George Pelecanos som Jo Nesbø. Så nu till min stora takeaway, och det jag tror att ni kan hjälpa mig med:

Jag har läst ytterst få deckare. De begränsar sig till ett gäng Camilla Läckberg, en Kepler-bok och Stieg Larsson, och det är väl inte helt taget ur luften att de inte direkt representerar de absolut främsta i genren, även om de är ruskigt framgångsrika.

Så min fråga till er som är betydligt mer belästa inom genren än jag: vilka ska man läsa? Om man liksom vill läsa Scorsese eller The Wire eller True Detective i bokform, var landar man då? Jag ber alltså om hjälp här, om deckare, tro det eller ej. Do tell!

local-police-banner-large.jpg

I brist på bättre

Jag har fullt upp idag och ska workshoppa (underbar svengelska!) om ett nytt verktyg på jobbet, så jag hinner inte riktigt med det jag hade tänkt mig att blogga om idag. Men i veckan blir det hör och häpna ännu en recension, och sen ska jag passa på att diskutera serier som jag faktiskt inte förstår överhuvudtaget, dvs det jag tänkt att svamla om idag.

Men mest av allt vill jag bara åka hem, för då kan jag sitta en stund på tåget med årets hittills mysigaste bok som skrivits utanför de svenska gränskontrollerna. Vilken det är, det får ni veta nästa vecka!

Old Man Logan

wolverine-old-man-loganFörfattare: Mark Millar, tecknad av Steve McNiven

Beskrivning: ”A future world savaged and sundered by super villains, the United States ain’t what it used to be. In California, now a wasteland controlled by the evil Hulk Gang, the former Wolverine seeks to live in peace. He’s retired, finally free from the violence of his former existence as an X-Man, and he wants to keep it that way. If only they’d let him. Now, Logan and an aged, blind Hawkeye are forced into a cross-country jaunt through villain-ruled lands, on a collision course with the worst of them all Can Old Man Logan maintain his pacifist vow, and make his last stand without doing what he does best?”

Omdöme: Om nu nån tror att filmen ”Logan” och den här serietidningen har nåt gemensamt så kan man ta och parkera den tanken i cykelstället på andra sidan gården omedelbums. Eller nja, de har ett par saker gemensamt:

  1. Logan är gammal.
  2.  Den utspelar sig i framtiden.
  3. Det är rätt kopiöst blodigt. ”Hufvuden skola rulla” liksom.

Det var väl ungefär alla likheter.

Grejen med alla såna här tidningar, som är en sorts ”tänk om det blir så här?”-subgenre till de vanliga berättelserna är att de är dels kittlande i att man vill veta vad som hänt för att det ska blivit som de blivit, men dels ofta blir lite av ”nu knölar vi in så många referenser och figurer som det bara går” på ett sätt som ofta känns väldigt forcerat.

Och det blir precis så i Old Man Logan tycker jag. Lite småkul, men också lite väl överlastat. Som en pizza med för många olika toppings.

Men det är ju samtidigt så här med pizza – även om den är dålig så är den aldrig sämre än godkänd. Och så är det även med den här. Man blir trots allt underhållen på ett litet B-filmsaktigt sätt, och eftersom det är den komplett ovaccinerade Mark Millar som skrivit den så vet man egentligen vad man får. Jag sa nåt om ”hufvuden skola rulla”? Det menar jag verkligen, det strösslas avhuggna huvuden som klot när bowlinghallen har tacobuffé på fredagar. Jag vet inte när jag senast läste en Marvelserie som var så brutal, så har ni kids som börjat gilla Marvel, då kanske ni ska ta stora omvägen runt den här och köpa nåt annat till dem.

Är det obligatorisk läsning om man gillar X-Men och superhjältar?  Nja… bara om man inte tycker att story och sånt är så viktigt i förhållande till underhållningsvåld.

Man kan säga så här för att ni ska kunna välja: Gillar ni Hajen? Ni vet den där av Spielberg? Klart ni gör. Då kommer den stora frågan: Gillar ni Hajen 4, dvs betydligt sämre men det är fortfarande en film om en haj och massor med blod? Om ni gör det, då är ni såna som skulle gilla ”Old Man Logan”.

Finns på Adlibris och Bokus

 

Att sätta sig i skolbänken

Man ska lära av de bästa, sägs det. Folk som kan sina saker, och som får nånting att verka enkelt fast det är supersvårt.

Därför är jag otroligt glad över annaskriverunder.se. Ja, jag vet att jag jämt tjatar om de här tre Annorna, och jag vet att jag kanske eventuellt möjligtvis inte har ett helt opartiskt förhållande till dem, men ni får bara lita på mig när det gäller det här.

Den här gången ska jag faktiskt inte prata nåt om deras böcker, utan mer om att de beskriver hur deras böcker kommer till, dvs precis det jag vill veta. Bland annat så vräker de på med riktigt bra skrivövningar som den här som jag faktiskt ska ta och göra så snart jag kan: annaskriverunder.se/mina-basta-karaktarstips/

Det finns mängder av andra bra tips på bloggen, så kolla in den!

En annan som jag lär mig massor av är Elin Säfström, inte minst så beskriver hon själva arbetet med sitt förlag på ett  väldigt roligt och ingående sätt (jag hade iofs inte förväntat mig nåt annat). Hennes författarskola är redan inne på inlägg nr 26, och jag har läst vartenda ett. Kolla in vad hon skriver på allabloggarutomjag.blogspot.se/

Nu kanske nån säger: ”Men Kim Kimselius blogg då, den ska ju också innehålla en massa skrivtips?”. Det gör den säkert, men jag kommer inte överens med layouten där så jag vet faktiskt inte.

Det finns mängder med fler sidor därute, tipsa gärna om ni har några favoriter!

Och varför vill jag tipsa om skrivövningar då? Ja, det är ju av helt egoistiska skäl.

Det långa inlägget med krångliga ord.

Jaha, tack för igår då. Det var trevligt att få flera hundra fler visningar än normalt. Hoppas nån stannar kvar och läser bloggen fler gånger!

Jag fick en kommentar ifrån bloggen Bokstund igår angående mitt inlägg om att recensera, och jag började fila på ett svar men tyckte att det var ett så intressant ämne att det får bli ett eget inlägg. Kika gärna på hennes blogg förresten, den är riktigt trevlig. Hon är ju för dessutom på väg att bli utbildad på det här med litteratur, inte som en annan som bara freestylar sig fram genom den här världen och mest famlar i mörkret och trampar på legobitarna längs vägen.

Så här skrev hon iaf:

”Jaa, det är svårt det där. När jag läste litteraturkritik lärde jag mig bland annat att skribenten antingen ska vara objektiv i sin recension, eller subjektiv. Ibland är man både och. Oftast är man ändå subjektiv av vana, typ. När man är objektiv skriver man ju mer som att *det är så*, att skribentens värderingar är allmängiltiga, medan den subjektiva skribenten är tydlig med att det den skriver är en personlig värdering. Det är väl en smaksak vad man gillar att läsa, helt enkelt 🙂 Sen kanske inte alla kommer undan med att skriva objektiva recensioner heller, hehe 😊 Och att skriva en helt objektiv recension är väldigt, väldigt svårt. Tycker iallafall jag ☺️

Och det här är nåt som jag ser ibland på olika ställen, den här diskussionen mellan en objektiv och en subjektiv recension. Och det är som sagt en superintressant diskussion som är värd att reflektera över.

Min personliga åsikt är att en recension till sin natur alltid måste vara subjektiv för att ge mig någonting, annars blir det bara ett knastertorrt referat. En artikel i ett uppslagsverk. Ett referat som väger och mäter boken/filmen/pjäsen eller vad det nu handlar om på ett nästan kvantitativt sätt. ”720 sidor, berättad i tredje person. 82 kapitel. Grönt omslag.”

Och jag håller med Bokstund – det är jättesvårt att vara objektiv, och framför allt är det otroligt tråkigt för mig personligen. Jag kan inte riktigt jobba på det sättet, även om jag jobbar betydligt mer på det sättet när jag läser manus för Det Stora Förlaget. Det ska dock sägas att även där ingår uppgiften att ge ett personligt omdöme utöver att beskriva själva manuset.

Subjektiviteten behöver dock vara underbyggd på ett ordentligt sätt för att ha ett värde, det är viktigt att lägga på minnet. Att säga att nåt är dåligt och bara backa upp det med ”för att det är det” är ju helt meningslöst och då kan man lika gärna låta bli. Samma sak gäller faktiskt även om man säger att nåt är bra, jag vill gärna ha nån sorts motivering till varför. Och det är väl här jag kan tycka det allra största värdet kan finnas i en recension – om det finns ett resonemang bakom som jag kan följa med i och matcha mot mina egna tankar och förväntningar. I nåt som är rent objektivt beskrivet finns det sällan något sådant, det är ju nästan ett rent motsatsförhållande egentligen.

Det jag vill komma till är att en sorts analytisk subjektivitet är det som funkar bäst för mig. Hur väl jag lyckas, det är en helt annan sak…

 

 

David – linslus extraordinaire

Ni vet hur det är: Man får ett mail, svarar på en fråga och BOOM! Statistiken går i taket. Bara för att man uppmärksammar nåt bra. Ibland är världen ganska fin ändå.

Blev så glada när vi såg detta i senaste numret av Svensk Bokhandel att vi pep rakt ut. #bladenbrinner

A post shared by Bladen brinner (@bladenbrinnerpodcast) on

Att ta ett steg tillbaka och rannsaka sig själv

Jag tänkte lite på det här med recensioner. Inte så mycket på själva recenserandet, det har jag prata om lite tidigare, utan mer om hur det landar hos er där ute. Jag kan ju inte annat än att bräka på i bästa/sämsta förmåga om hur JAG uppfattar och vad JAG tycker om en bok. Men jag sitter ju absolut inte på den absoluta sanningen, även om jag själv naturligtvis tycker att jag har helt rätt om exakt allt jag säger.

Sanningen är så klart att det bara handlar om mina åsikter. Jag tänker lite som så att antingen tycker ni som läsare att jag är hyfsat rätt på bollen, eller så tycker ni att jag är en komplett idiot eller eventuellt kanske nånstans mittemellan beroende på dagsformen. Sen får ni själva fundera på hur mina åsikter passar ihop med era egna.

Jag tycker till exempel att Petter på Gamereactor.se har ganska bra smak när det gäller hans spelrecensioner, men när han börjar prata film/TV/musik brukar jag i 97% av fallen tycka att han och jag inte är på samma planhalva. Inte ens samma sport ibland. På två olika kontinenter. Men jag gillar ändå att läsa vad han skriver, för jag får brottas lite med ett ”varför tänker han så?” som jag tycker är ganska intressant.

Och jag höll också på att åka dit på en annan grej häromdagen. Jag läste ett blogginlägg om varför nån inte gillade Netflix olika Marvelserier och höll inte med alls. Till exempel så skrev bloggaren om att hon dömde ut serien ”Luke Cage” efter 10 minuter, och där nånstans höll jag på att börja argumentera om att man inte kan döma en serie på drygt 13 timmar efter 10 minuter och allt sånt där. Men sen satt jag nån dag senare och kollade på ”Santa Clarita Diet” och nånstans efter 15 minuter och ett par upprepade skämt i serien om kaskadspyor så kände jag själv att ”nä, det här är inte min grej” alls.

Så självklart har den här personen rätt – för henne är Luke Cage skitdåligt och ointressant, och jag har rätt i min åsikt om ”Santa Clarita Diet”, men det betyder inte att det är så för dig som läser det här.Man får lov att tycka olika, och det är lika rätt oavsett. Det kan vara bra att vara lite ödmjuk för det här ibland. Inte minst för ens egen skull.

Logan

X-Men är en otroligt rörig serietidning. Dels så finns det en massa spin-offer i tid och otid och tidsresor och alternativa universum och folk är sina egna morföräldrar och gud vet vad. Om man ska säga nåt snällt om den soppa som är X-Men-filmerna så är det att de verkligen fångat rörigheten. Och missförstå mig rätt nu, jag har läst en massa tidningar och sett alla filmerna ändå, men på nåt sätt är de ju inte direkt den stora kärleken.

Senast ut i den X-Menrelaterade filmvärlden är då ”Logan”, som utspelar sig år 2029. Det är lite oklart hur den här hänger ihop med de andra X-Menfilmerna så som sagt, keeping up with tradition.

Logan är hur som helst så in i helsike sliten och trött, han är ärrad och gråhårig och om möjligt ännu vresigare  än nånsin. Lite som Leif GW med klor skulle man kunna säga.

Han, Caliban (spelad av Stephen Merchant av alla människor) och professor Xavier är i princip de enda kända mutanterna som är kvar och Logan försöker skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa en båt så att alla tre kan dra ifrån sitt lilla tillhåll ute i öknen. Just varför de vill ha en båt och inte en pensionärslägenhet i Spanien är dock inte helt uppenbart, åtminstone inte för mig. Ingen av herrarna slår mig som nån som är inne på havsfiske liksom.

Men det blir ju ingen bra film av att kolla på när Logan kör taxi, så saker måste ju hända, och det gör det när Dayas mamma från ”Orange is the new black” dyker upp med en liten tjej och vill ha hjälp att få skuts upp mot Kanada-hållet.Trump-effekten håller alltså i sig tills 2029, så det känns ju lite deppigt. Och samtidigt kommer DET ONDA FÖRETAGET som har ett gäng cyborgs på lönelistan och vill ha tag på ungen. De skyr såklart inga medel, så som cyborgs med automatvapen och halstatueringar brukar göra.

Där nånstans lämnar jag er så att ni får se resten själv, för ”Logan” är faktiskt den tveklöst bästa filmen i franschisen. Den har en lite lägre tempo stundtals, men när den blir våldsam, då JÄKLAR. En favoritscen är nog när X-23 köttar gamle MMA-fightern Krzyszstof Sosynski (ja, jag fick googla stavningen). Sånt får man aldrig se i de andra filmerna med mer lycra i garderoben. Rent genremässigt så studsar den nånstans mellan road movie/superhjältedrama och framför allt westernfiln, vilket inte minst hamras in i filmen genom dialog och att de faktiskt tittar på en westernfilmen ”Shane”. Subtilt som en slägga, men det är helt logiskt i sammanhanget.

Det finns avslutligen nåt väldigt fint i Hugh Jackmans porträttering av Logan, inte minst i samspelet med Dafne Keen som alltså spelar X-23/Laura. Han har nog aldrig varit bättre, och det är verkligen ett värdigt farväl till den karaktär som han spelat i 17 år. Äntligen får den gamle järven den film han förtjänar.

Skitbra film helt enkelt.

logan

Riverdale

Jag har en gång sagt att jag inte har några guilty pleasures, jag har inte tid med att skämmas. Men om vi istället vänder på det och pratar om saker som man gillar oförskämt mycket, då kan vi prata lite om Riverdale, dvs den här CW-serien som precis som alla andra serier på den kanalen är smockfylld med karaktärer som är ”beautiful and sad”.

Och jag har aldrig läst Acke, som alltså är den svenska översättningen, så jag har ingen koll alls på hur den är. Däremot vet jag att den tecknade serien i USA faktiskt är rätt stor fortfarande, även om man nu också har två versioner, en mer traditionell Archie/Acke och ”New Riverdale”. Och sen TV-serien då.

Men jag är faktiskt rätt hooked på TV-serien, lite till min egen förvåning. Det kändes ju skitskumt att nåt som hade med Acke att göra skulle utgå från ett mord-mysterium, men faktiskt är att den där tonårs-Twin Peaks/Veronica Mars-mixen fungerar förvånansvärt bra. Nåt som är rätt spännande också är att det är väldigt lite rivalitet mellan ungdomarna, annars kunde man ju tänka sig att den skulle följa nån sorts klassisk mall där den blonda cheerleadern skulle ställas mot den bitchiga mörkhåriga tjejen, men så är det alltså inte. Istället är det ju så klart vuxensamhället som ställs emot kidsen, men jag gillar det, det är liksom så man vill att det ska vara i en sån här TV-serie. Och så får vi ju lite roliga gamlingar också. Luke Perry liksom, Skeet Ulrich, Mädchen Amick…

Det är ju glädjande att det blir minst en säsong till. Kolla på Netflix och kom tillbaka och diskutera, ska vi säga så?

Archie_Logo-1.jpg

Our chemical hearts

our-chemical-heartsFörfattare: Krystal Sutherland

Beskrivning: ”Henry Page, a hopeless romantic and film buff, is smitten as soon as Grace Town walks into his classroom. But Grace – who looks in need of a good bath, is dressed in guy’s clothing, and walks with a cane – is unlike any leading lady he’s ever obsessed over. And when Henry and Grace are both offered positions as editors of their high school newspaper, the mystery of Grace begins to captivate him. Why does she visit a graveyard every afternoon? What secret does she keep locked away in her bedroom? Above all, why is Grace Town so deeply sad? Before he knows it, Henry is sure that he is the one to unlock her happiness. But Grace is capricious, changeable, infuriating, and, above all, damaged. Henry will need to be the strongest he has ever been to survive this particular love story.”

Omdöme:  Jag gillar att läsa på engelska, så därför är det den utgåvan som recenseras, men vill ni läsa den på svenska så är den alldeles färskpressad i butikerna. Det svenska omslaget är snyggare, bara så ni vet. Den är dessutom översatt av Jessica Schiefauer, bara en sån sak.

Men det där är ju mer praktiska detaljer och så. Över till själva läsningen då.

Ni som hängt på den här bloggen vet ungefär vad jag gillar när det kommer till den här typen av böcker. Ska vi kolla hur den här boken ligger till på den listan?

Manlig huvudperson – check.

Förstapersonsperspektiv – check

Högvis med popkulturreferenser – check.

Liten ensemble – check.

High school-miljö – check.

Allmän nördighet – check.

Jämförelser med John Green och Rainbow Rowell på omslaget – check.

På pappret är det alltså som gjort för mig, och det finns mycket riktigt en hel del som jag gillar av allt ovanstående. Sutherland kan skriva och lyckas göra nåt eget av nåt som skulle kunna vara riktigt icke-originellt. Samtidigt är det nåt som retar mig nästan hela boken. Det är inte förrän jag kommit halvvägs genom boken som jag kommer på vad det är – det är dialogerna. Och det är för att alla är så där förbannat amerikansk YA-rappa i käften och ironiska och sarkastiska hela tiden och i 87% av alla meningsutbyten inte kan svara seriöst. Det är som en häxblandning där en John Green-bok marinerats i Gilmore Girls, och exakt där förstår minst två av den här bloggens läsare att det där, det är INTE Davids kopp torkade blad i varmvatten.

Samtidigt var det otroligt förlösande att förstå vad det var som skavde, för det värsta som finns är att veta att nåt är fel, men inte exakt vad. Lite som stackars Henry har det i boken.

Och det är där nånstans det lossnar lite. Kanske är det också för att det putslustiga får ge vika för lite mer allvar nånstans där och det är faktiskt det jag föredrar i den här boken, trots att jag annars älskar tramsighet och ironi.

Framför allt är det så att jag gillar det Sutherland vill säga med boken, även om jag kanske inte är helt nöjd med hur hon tar sig fram till slutpoängen.

Så boken är inte alls tokig, och jag vet att många därute kommer att gilla den. Råkar ni dessutom älska de dära Gilmorarna som bor i Stars Hollow, då kommer ni att tycka om den hör boken betydligt mer än vad jag gör. Jag är lite mer ljummen.

Finns på Adlibris, Bokus och de där.

En sån där dag där David känner sig gammal. Igen.

10 mars 1997. Då visades det första avsnittet på amerikansk TV om en tjej med ett töntigt förnamn som flyttade till en liten stad i Kalifornien tillsammans med sin mamma. Hon hade haft lite… problem… på sin förra skola och flytten var alltså tänkt som en nystart.

Kruxet var bara att den här nya staden var byggd ovanpå en så kallad ”Hellmouth” så all möjlig och omöjlig hemskhet drog sig dit. Lite som Ullared ungefär. Med ett extra IKEA på toppen. Med andra ord blev det inte riktigt lugnt och skönt för cheerleadern med högsta betyg i träslöjd.

Serien gick i sju säsonger, Joss Whedon som skapade serien gick vidare till att till slut göra riktigt fina grejer för Marvel och Buffy, Willow, Spike och de andra är rätt älskade fortfarande, även om de olika skådespelarnas karriärer kanske inte gått spikrakt uppåt sen dess.

Men alltså…

20 år.

Det är faktiskt inte alls rimligt. Jag tänker liksom inte på ”Buffy the Vampire  Slayer” som en gammal serie. Jag bortser naturligtvis från det faktum att det betyder att jag gick i GYMNASIET när jag såg de första avsnitten på dansk TV (som alltid låg före svensk och som faktiskt inte klippte bort slagsmålen. Danskar = hårdingar.). Gymnasiet är väldigt länge sen.

Men grattis på tjugoårsdagen då! Jag kanske borde se färdigt hela serien nån gång när jag bearbetat min åldersångest?

buffy-the-vampire-slayer-main-characters-wallpaper-5903.jpg

 

Det är så knäppt, och samtidigt himla roligt tänkt. Serietecknaren Robert Sikoryak har ritat en serieroman baserat på nåt så träigt och trist som iTunes användaravtal. Jag, vet det låter ju helsjukt. Men det är faktiskt väldigt fyndigt och snyggt gjort, och förutom att läsa avtalet igen (ni läser väl alla avtal?) så får man en liten snabbguidning i amerikansk serietecknarhistoria. Sikoryak är väldigt duktig på att härma andra tecknare så bara för dens sakens skull så är det kul läsning. Den tryckta och färglagda versionen kommer ut nu i veckan, men för den som vill kika kan man läsa hela här i svart/vit version. Här ser ni några exempel:

234

Bonuspoäng till de som kan berätta vad originaltecknarna heter!

The Dream Thieves

the-dream-thievesFörfattare: Maggie Stiefvater

Beskrivning: ”If you could steal things from dreams, what would you take?
Ronan Lynch has secrets. Some he keeps from others. Some he keeps from himself.  One secret: Ronan can bring things out of his dreams.

And sometimes he’s not the only one who wants those things.

Ronan is one of the raven boys – a group of friends, practically brothers, searching for a dead king named Glendower, who they think is hidden somewhere in the hills by their elite private school, Aglionby Academy. The path to Glendower has long lived as an undercurrent beneath town. But now, like Ronan’s secrets, it is beginning to rise to the surface – changing everything in its wake.”

Omdöme: Mina projekt tenderar att dra ut på tiden. Det var rätt länge sen jag läste ”The Raven Boys” och först nu avslutar jag del två i serien. Bättre sent än aldrig antar jag.

Men vi kan säga så här, det kommer inte att ta lika lång tid innan jag ger mig på nästa del. Sent ska syndaren vakna heter det ju.

Jag är fortsatt förtjust i Stiefvaters sätt att skriva. Som jag skrev i recensionen om ”The Raven Boys” så är det här böcker som i princip måste läsas på engelska. Hon har en så speciell ton och frasering att det helt enkelt är tvunget att läsa på originalspråk för att få med allting på bästa sätt. Det finns en fyllighet och komplexitet i språket med fler nyanser än valfri vinexpert kan hitta på. Inget ont om svenska översättningen dock, men det är lite som skillnaden mellan färska och frysta bär – det är fortfarande samma bär, men det är faktiskt inte riktigt samma sak ändå.

Det här är framför allt Ronans bok , och vi får lära oss mer och mer om både honom och hans förmåga att hämta saker ur drömmar. (Om jag hade haft den kraften hade det gått käpprätt åt skogen vill jag bara säga. Det hade legat helstekta dinosaurier till höger och vänster, och motorcyklar och jackor och gud vet vad.) Men alla karaktärerna utvecklas på något sätt och gestaltas tydligare och tydligare, och inte minst The Gray Man. Vilken biroll! Femtio nyanser av grått. Minst.

Ronan växer väldigt mycket i den här boken, och jag uppskattar verkligen hur han skildras. Hur han brottas med sitt förhållande till sina bröder, Gansey, hans antagonist Kavinsky. Varför han är som han är med all ilska han har inuti sig.

Ska man nu gnälla lite så är det här en sorts mer eftertänksam urban fantasy, vilket kanske inte tilltalar prcis alla. Den som förväntar sig Marie Lu- eller Rick Riordan-tempo får alltså lugnt ta en kaka till och stilla sig lite. Därmed inte sagt att det inte är actionscener, men det är liksom inte där tyngden ligger. Styrkorna ligger som sagt på andra ställen!

En ruskigt bra uppföljare på en redan bra bok med andra ord, som bygger vidare på allt det som var bra med första boken. Vad mer kan man begära?

Köp på Adlibris, Bokus eller nåt annat ställe.

Veckans meny v. 10-2017

Hej, hur har ni det i snökaoset? Idag har jag själv lyckats fastna med bilen en gång och sen sett en Volvo köra i diket och  passerat en lastbil som lekte dragspel mitt på vägen. Ta det lugnt med er, jag har inte så pass många läsare att jag har råd med att bli av med er pga snö och halka.

Hur som helst: den här veckan blir det en recension på del två i en av alla de serier som jag försöker läsa mig igenom. Det tar en himla tid det här, jag vet. Och därefter tänker jag naturligtvis börja på en annan serie.

Jag funderar också på att ompröva mitt beslut om att inte hänga på diverse veckoinlägg, inte minst för att ni ska ha nåt att läsa här på oarya.se.

Och på fredag ska vi fira en 20-åring! Kul va?

Carve the mark

carve-the-markFörfattare: Veronica Roth

Beskrivning: ”On a planet where violence and vengeance rule, in a galaxy where some are favoured by fate, everyone develops a currentgift, a unique power meant to shape the future. While most benefit from their currentgifts, Akos and Cyra do not – their gifts make them vulnerable to others’ control. Can they reclaim their gifts, their fates, and their lives, and reset the balance of power in this world? Cyra is the sister of the brutal tyrant who rules the Shotet people. Cyra’s currentgift gives her pain and power – something her brother exploits, using her to torture his enemies. But Cyra is much more than just a blade in her brother’s hand: she is resilient, quick on her feet, and smarter than he knows. Akos is from the peace-loving nation of Thuvhe, and his loyalty to his family is limitless. Though protected by his unusual currentgift, once Akos and his brother are captured by enemy Shotet soldiers, Akos is desperate to get his brother out alive – no matter what the cost.”

Omdöme: Det allra coolaste med den här boken är egentligen att den släpptes överallt samtidigt, vilket alltså måste inneburit att nån fick sätta sig och översätta den här i turbofart. Inte för att det spelade nån roll i mitt fall, jag läste den på engelska och jag måste säga att jag nog föredrar Roth på engelska. Hon känns lite vuxnare i tonen då.

Det har alltså som sagt varit en hel del kontroverser om den här boken som jag nämnde i gårdagens inlägg. Jag kan inte för mitt liv förstå vad de pratar om. Nog om detta.

Boken däremot. Jag kan inte påstå att jag hade några jättestora förväntningar, det lyckades Roth vaccinera bort med Allegiant. Däremot var jag naturligtvis nyfiken på vart det skulle ta vägen utan världens tråkigaste YA-karaktärer i centrum.

Och i det här fallet bar det ut i rymden, och det är också i miljöerna som Roth faktiskt utvecklats åt rätt håll. Världsbygget är  till och med lite skoj med sina planeter och rymdfarande och allt det där. Betydligt roligare än ett dystopiskt Chicago med lite bondgårdar runt om. Däremot har hon kvar sin ovana att trycka in förbannat många namn och oviktiga karaktärer, fler än vad det finns invånare i Flen. Helt odrägligt.

Jag gnällde lite igår om det det här med olika perspektiv och det är egentligen mitt allra största problem med boken. Jag tycker inte att berättelsen vinner ett dugg på de ständiga perspektivbytena och då faller hela poängen. Med andra ord, välj ett perspektiv och håll fast vid det. Det är dagens lärdom.

Men som sagt, boken är inte heller jätteengagerande. Den är inte usel utan har sina stunder, men det är långt ifrån ett rafflande äventyr som håller en sömnlös på nätterna. Den tråkiga mikrade matlådan med gårdagens rester liksom – man blir mätt, men inte särskilt upphetsad.

Så nej, jag läser nog inte uppföljaren. Jag tycker inte ens att ni ska lägga energi på den här om ni inte verkligen är riktigt riktigt intresserade sen innan.

Finns på Adlibris och Bokus osv. Länkar till den svenska översättningen.

Perspektiv, pronomen och problem

Imorgon kära vänner så ska jag recensera en bok, i det här fallet ”Carve the mark” av Veronica Roth. Den har debatterats rätt flitigt utomsocknes och Bokhuset gör en bra redovisning av det så jag kommer inte att gå in på det mer än vad jag gör i recensionen. Jag kan säga att jag håller med Katja.

Istället vill jag prata lite om en sak som jag stötte och blötte lite i samband med förra boken som recenserades, ”Amuletten från Samarkand”, nämligen det här med att byta mellan första och tredje person i samma bok.

Jag begriper nämligen inte riktigt vad det är bra för. Jag har läst mig till att det i Roths fall handlar om hur hon vill beskriva karaktärerna där den ena mer impulsiva ”här och nu”-personens kapitel skrivs i första person och den mer eftertänksamma i tredje person. Kul tanke, men jag är lite osäker på om jag tycker att det funkar.

Eller nä, jag tycker inte att det blir så alls.

Det enda det leder till i mitt huvud är att det blir mer distans till tredjepersons… eh..personen. Lustigt nog tycker jag inte att det blir så när allt berättas i tredje person, där tänker jag aldrig på saker som distans kontra närhet till karaktärerna. Jag kan dock säga att jag nog aldrig tänkt ”men gud vad mycket roligare det skulle vara om det här berättades i första person” medan motsatsen alltså dykt upp flera gånger under de senaste två böckerna.

Frågan är alltså – varför välja att skriva på det här sättet? Jag som läsare tycker inte att det är ett grepp som tillför någonting till berättelsen och absolut inte så som Roth verkar ha tänkt. Istället gör det att jag favoriserar en av karaktärerna på bekostnad av den andra, och det är inte för att jag kanske tycker bättre om den ena utan för att texten styr mig åt det hållet. Sen ska jag ju inte förneka att jag personligen gillar böcker som är skrivna i jag-form, det vore lögn att påstå nåt annat så det kan ju så klart spela in.

Hur känner ni? Speciellt ni som läst senaste Veronica Roth?

 

Nytta med nöje

Idag blir det finfrukost på Stora Hotellet. Jag ska på frukostseminarium med titeln ”Att tillreda en text” och tanken är att man ska få lite tips om hur man skriver en intresseväckande text. Det här är så klart i jobbsyfte, men det känns naturligtvis som att det borde gå att överföra till bloggandet. Vi får väl se om det märks i framtiden 😜

Hur sköter du ditt egentligen?

Varning för inlägg av bloggarteknisk karaktär. Om ni inte är intresserade så kan ni med fördel lyssna på senaste avsnittet av ”Bladen brinner” istället.

Jag har en tid slitit med att försöka bli bättre på att faktiskt komma ihåg vad jag läser. Ibland känns det lite som att min hjärna är täckt av ett tjock lager teflon vilket gör att jag är himla dålig på att komma ihåg saker, och kombinerar man det med att det tar lite längre tid för mig att få ihop recensioner nuförtiden så inser ni ju snabbt att den där matten inte riktigt går bra ihop.

Därför tänkte jag att jag skulle testa att slänga upp ”skalet” till en recension så fort jag satt tänderna i en ny bok så att det är klart redan från början, och sen fylla på med tankar och funderingar längs vägen istället. Jag har ju trots alltid telefon eller dator i närheten så de tekniska lösningarna finns ju alltid där. I teorin borde det här hjälpa till att få upp kvaliteten på recensionerna, eller åtminstone göra att det blir lättare för mig att skriva dem.

Ni andra som är lika nere i träsket som jag, vad har ni för strategier?

teflon

Everything, everything. Verkligen.

Trailern för filmen ”Everything, Everything” damp ner nyligen. Jag gillade boken och tyckte att det var himla trevlig myspysläsning, helt utan mobbade barn med automatvapen som omväxling.

Och det ser ju bra ut, det gör det. Karaktärerna ser ut som de ska, huset och allt ser fint ut. Och det verkar vara väldigt troget boken.

Jag har bara ett problem. Jag har redan sett hela filmen. Genom trailern.

Nån klåpare, hädanefter kallad ”praktikanten”, har ju klippt en trailer som är nästan två och en halv minut och då lyckas man faktiskt visa i princip ALLT.

Praktikanten tog alltså titeln bokstavligt när hen klippte trailern och det är ju förstås lite trist för de som inte läst boken och tänkt att se filmen.

Här får ni alltså snabbversionen istället för att plöja igenom ett par hundra sidor döda träd:

 

Amuletten från Samarkand

amuletten-fran-samarkandFörfattare: Jonathan Stroud

Beskrivning: ”Den femtusen år gamla djinnen Bartimaeus väcks plötsligt till liv av trollkarlseleven Nathaniel. Nathaniel är bara tolv år men tänker beordra Bartimaeus att stjäla Amuletten från Samarkand från den mäktige trollkarlen Lovelace. Snart inser han dock att han begått ett fruktansvärt misstag. Lovelace, som äger amuletten, smider sina egna fruktansvärda planer för att röja undan konkurrerande trollkarlar. Nathaniel blir tvungen att använda all sin list och alla de magiska kunskaper han har, men också hänsynslöst utnyttja Bartimaeus för att ta sig ur knipan han försatt dem båda i. ”

Omdöme: Oj oj oj vad den här boken har fått stryk i min väska. Jag har faktiskt aldrig utsatt en bok för så mycket under hela mitt vuxna liv. Den har liksom bott i en gymväska, doppats i schampo och slutligen dunkats i brunsås. Förlåt Bartimeus, det var verkligen inte meningen.

Om nån tycker att beskrivningen på boken känns bekant så beror det på att det här är en nyåtergivning, den gav faktiskt ut redan 2003 på annat förlag men jag gissar på att B. Wahlströms ger ut serien igen eftersom de även ger ut Strouds serie om Lockwood och Co.

I likhet med just Lockwood och Co. så utspelar sig även den här boken i ett alternativt England, eller mer specifikt London där magikerna tagit över och mugglarna, förlåt ”ofrälse” lever lite i skymundan. Det är magiker som sitter i parlamentet och styr alltihop och vi vanliga nämns knappt alls. Sånt är kul, Stroud har alltså redan från början hittat en variant i sitt världsbygge som går igen i båda serierna (nej, det är INTE menat som en ordvits som refererar till spökerierna i Lockwood-böckerna. Vad tror ni om mig egentligen?).

Boken berättas ur både första- och tredjepersonsperspektiv, vilket ibland kan kännas lite konstigt. Kapitlen där man följer Bartimeus är i första person, medan Nathaniel-kapitlen alltså är i tredje. Det skapar en distans till Nathaniel som jag inte riktigt vet om jag tycker är så bra. Stroud klarar det ju så klart rent tekniskt av att hoppa mellan ”jag” och ”han”, men jag vet inte om berättandet stärks av formen. Tål att funderas på i alla fall.

Bartimeus är i alla fall en rejält sarkastisk och babblig liten djinn – tänk anden i Aladdin om han växt upp på Nilecity och doppats i ironi när han döptes så har ni honom ungefär. Han vill också förklara sig väldigt ofta och bryta fjärde väggen genom alla de fotnoter som finns på var och varannan sida i boken. Det här med fotnoter är en berättarteknisk grej som jag har ett lite kluvet förhållande till, speciellt när de är så pass återkommande som de är i den här boken.

Med det sagt så vrålar storyn förbi i full fart från början till slut.Fans av författare som exempelvis Rick Riordan kan med fördel ge sig på Stroud för mer av samma vara. Dock tycker jag nog att Strouds senare böcker och redan nämnde Rick Riordan är strået vassare, men Amuletten av Samarkand är inte på nåt sätt dålig. Den är inte alls tokig, men läs Strouds nyare böcker först.

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus und so weiter.

Hjälp sökes

Förra året tyckte jag att jag hade hyfsad koll på vad som kom ut, vilka böcker om verkade intressanta och vilka som kändes som att man kunde prioritera ner.

Men i år är det precis tvärtom. Jag har skitdålig koll rent ut sagt. Det är en handfull böcker som jag känt till, men resten dyker liksom bara upp. ”Oj, är den ute?”

Till stor del handlar det ju om att jag inte lusläst katalogerna för våren, det har liksom inte blivit av.

Så nu frågar jag er kära läsare – vilka är vårens måsten i utgivningen, både svenska och engelska?

”Äh, det är väl inte så svårt.”

Jag lyssnade på senaste avsnittet av ”Bladen brinner” igår. Det bör nog de flesta som läser den här bloggen också göra, men om ni inte gör det så är det en väldigt bra podd av Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo om barn- och ungdomslitteratur. Ibland kan jag tycka att det handlar lite för mycket om böcker för mindre barn och inte så mycket om de böcker jag är intresserad av, men det är på petitessnivå.

Hursomhelst, det intressantaste inslaget för min del i senaste avsnittet handlade om översättning av böcker. Helena Hansson, som översatt den helt briljanta ”Världens viktigaste kyss” blev intervjuad och fick berätta lite om hur det går till.

I mitt dagliga jobb, ni vet, verkligheten, så ingår det att skriva en hel del material och instruktioner på svenska, och sen översätter jag det själv till engelska. Nu handlar det förvisso om ganska teknisk text, men samtidigt så måste det ändå vara både korrekt och framför allt professionellt och det är faktiskt rätt svårt. Jag har själv satt upp som mål att det måste ligga på samma nivå som utländska motsvarigheter (och som folk som följer mig på instagram har sett så har jag också börjat plugga engelsk grammatik igen).

Grejen är att det är skitsvårt ibland. Jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på engelska, men jag får slita rätt hårt ibland för att få till det så att det blir bra. Man kan inte översätta rakt av eller bara köra Google Translate på hela texten. Det funkar liksom inte. Samtidigt måste texten betyda samma sak och innehålla samma information även om man inte kan använda samma ord eller ens meningsbyggnad. Jag skulle få panik av att översätta en hel bok.

Därför tyckte jag att det här var väldigt intressant att höra lite mer om, eftersom jag många gånger tycker att översättarna är de okända hjältarna när det gäller de böcker som vi alla älskar. De ska göra ett så bra jobb att de inte själva märks. Otacksamt, eller hur? I exempelvis Helena Hanssons fall så har David Levithan en lite speciell ton som jag tycker att hon lyckas väldigt bra med att få fram i sina översättningar.

Jag har också en tanke om att läsa om Jandy Nelsons ”Jag ger dig solen” fast på engelska just på grund av det här med översättningen. Den är helt fantastisk på svenska i Emö Malmbergs översättning, men jag är ändå otroligt nyfiken på hur originaltexten är. Har nån läst båda och vill kommentera?

(För övrigt finns det en två-stjärnorsrecension på den boken på Adlibris. Jag har nog aldrig  varit så oförstående till en recension nånsin.)

Det blir faktiskt bättre.

Jag vill prata om en sak. En av de saker som gör ”The Edge of Seventeen” till en så in i helvetes bra film. Den är förvisso himla bra på alla sätt, från manus och regi till hur bra skådespelarna är, men det finns en grej som verkligen gör mig extra glad.

Det är Hayden Szeto.

Det är för att han är kines.

Och för att han inte är med i egenskap av att vara just asiat.

Han ska alltså hör och häpna inte vara med som rolig sidekick till den riktiga huvudrollen som spelas av nån klassisk amerikansk ”jock”-snubbe.

Han ska inte heller vara med som kung fu-expert.

Eller nån sorts teknisk snubbe – bilmekaniker, hacker. Ni vet.

Han ska ”bara” vara den manliga huvudrollen. The love interest. Ingen big deal.

Men för nån som växt upp med att de enda filmer där asiatiska killar överhuvutaget är med är ”karatefilmer” är det faktiskt en big deal. Jag ska förresten vara tydlig med att när jag pratar om asiater så är jag medveten om att jag är rätt hårt vinklad mot ostasiater, eftersom det är där jag själv har mina rötter. Jag tänker mig iofs att har man indiskt eller pakistanskt ursprung eller liknande så har man inte direkt mängder av tuffa förebilder i Hollywood att kika på då heller.

Jag är hur som helst väldigt glad att serier som ”Crazy Ex-Girlfriend” och ”The Walking Dead” äntligen kommit på att asiatiska killar kan vara just killar. De kan vara precis som vem som helst. Sjukt revolutionerande eller hur? Ni vet det. Jag vet det. Nu verkar det som att en eller två i Hollywood börjar fatta. Cynikern i mig tänker att det kanske beror lite på att Kina växer som ekonomisk maktfaktor och helt enkelt tvingar till sig plats. I det här fallet är jag i så fall all for it. Mer diversifiering, ja tack.

Sen finns det ju naturligtvis fullkomligt idiotiska karaktärer också – vad i HELVETE håller de till exempel på med i den där förbannade ”Two broke girls”?

Men på det stora hela verkar det alltså gå framåt. Baby steps. Och nu alltså, äntligen som huvudperson i en ungdomsfilm. Jag tycker faktiskt att det är rätt stort, för jag kommer inte på ett enda ytterligare exempel på det här i just ungdomsfilm så det är så skönt när det äntligen dyker upp.

Vet ni? Vissa saker blir faktiskt bättre i världen. Kan vara rätt gött att tänka på, eller hur?

Gåtan om Gotham

Det är nåt konstigt med Gotham. TV-serien alltså, inte den påhittade staden. Att staden aldrig kommer att vara med på Aftonbladets resebilagor är liksom självklart.

För de som inte vet så är själva poängen med Gotham att berätta om James Gordon och många av de karaktärer som kommer att bli skurkar i Batman-världen innan Bruce Wayne hunnit bli så pass gammal och vältränad att han drar på sig den berömda dräkten för första gången. Det finns gott om superhjälteserier på TV nuförtiden, men Gotham är lite som den där släktingen som man bara pratar lite viskande om eftersom ”hen mår inte riktigt bra just nu”. Det är mycket mörkare och konstigare. Som om manusförfattarna och showrunnern en dag sa ”fuck it” och sen freestylade sig fram mellan 8-17 med paus för lunch och kaffe med finska pinnar.

Mitt förhållande till Gotham är ändå ganska bra tycker jag. Jag gillar det trots (eller kanske just på grund av) att serien har en rätt avspänd attityd till ”det riktiga Batman”. Det är inte mycket som känns bekant från serietidningarna så man får ta det för vad det är. Just nu håller de på att köra en grej med karaktären Jerome som kanske eller kanske inte är Jokern. Jag vet inte riktigt. För problemet är att jag hela tiden somnar när jag kollar på serien – oavsett tid på dygnet.

Hur löser man sånt här? Jag vill ju kolla men det är rätt svårt när man stämplat ut i soffan. Jag försökte i går igen så nu har jag nog rätt bra koll på de första 10 minuterna, men sen… kaffe is not an option förresten. Det funkar inte så bra på mig, dvs inte alls. Jag bränner mig mest på tungan och blir inte det minsta piggare.

Om du vill ja oxå

0000197_om-du-vill-ja-oxa_420Författare: Maj Lundgren

BeskrivningCaroline är femton år och tillbringar helst sin tid med bästa kompisen Alice. En kväll när Caroline sitter ensam på bussen händer någonting obehagligt. Ett gäng äldre killar gör otäcka närmanden och Caroline flyr gråtandes därifrån. Några dagar senare stöter hon på en av killarna i gänget, Alex, av en slump. Vad gör man om man tycker om någon som man egentligen borde avsky? Ibland är det bara helt omöjligt att kontrollera sina känslor. När det känns som om någonting sliter och drar ens hjärta i två delar, hur ska man då kunna fatta rätt beslut?

Omdöme: Ni vet den där norska TV-serien som alla sett och som fått alla att prata låtsasnorska? Om man sett vartenda avsnitt och vill ha mer och kanske skulle få för sig att kanske läsa en bok i ungefär samma stil och innehåll och som dessutom är skriven av nån som är i samma ålder som huvudpersonerna, vad finns det då?

Maj Lundgren och hennes ”Om du vill ja oxå”.

Det är vansinnigt imponerande att nån som precis fått börja övningsköra släppt inte bara en utan två böcker, och dessutom har uppenbar talang. Ingen avundsjuka här inte. Nej då.

Det gör också att det känns som en väldigt närhet mellan författaren och texten, det hela känns väldigt trovärdigt och realistiskt, vilket också är en av de stora styrkorna med boken. Läsare i samma ålder borde därför lätt kunna identifiera sig med Caroline och hur hon känner sig. Tyvärr är det väl också så att speciellt tjejer kan känna igen sig i den typ av trakasserier som Caroline utsätts för och som är en av de centrala händelserna i boken. Här tycker jag att Lundgren på ett riktigt bra sätt beskriver hur Caroline påverkas rent psykiskt av det här. Lundgren är även väldigt duktig i allmänhet på att hantera språket både i dialog och miljöbeskrivningar och även detta bidrar till den här ”Skam-i-bokform”-känslan jag pratade om i inledningen.

Det jag har lite svårare för är det här triangeldramat som finns i boken. Dels för att jag upplever att Alex är lite för mycket av en efterhängsen douche för att man ens ska heja på dem men även att den delen som handlar om Alice haltar ordentligt. Den här kärlekstriangeln är inte direkt liksidig om man säger så. Jag engagerar mig helt enkelt inte så mycket som jag skulle vilja. Den kommer också lite för sent i boken för att det ska bli särskilt mycket av det, så dispositionen blir tyvärr lite som att snubbla på sina egna skosnören.

Nu låter jag rätt kritisk, men grejen är ändå så här: jag tror att det finns mycket som unga läsare kommer att känna igen sig i, jag tror att det är ett stort plus att den är skriven av någon i samma ålder och jag är ÖVERTYGAD om att Maj Lundgren bara kommer att bli bättre och bättre hela tiden. Det ska bli väldigt spännande att se hur det går.

Finns på Adlibris, Bokus och de vanliga ställena. Ni vet var.

Tack till Bokförlaget Langenskiöld för recensionsexemplaret!

Det skulle vara så trevligt om något hängde ihop för en gångs skull.

Sååå…. jag är inte den som är den. Jag tycker att man ska lite då och då ska testa saker som man inte gillat tidigare. Saker kan ju ändra sig. Man blir äldre. Smartare. Smaklökarna förändras.

Så därför läste jag Alice’s Adventures in Wonderland (på engelska alltså) i helgen.

Jag vet inte om jag pratat om det här innan, men Alice och jag har inget bra förhållande till varandra. Jag har väl mest betraktat oss som lakrits och pizza – det funkar bra var för sig, men man ska inte blanda. Vem som är vem i den analogin kan ni själva få fundera på, jag ska inte komma här och bestämma hela tiden.

Hur som helst, jag läste boken. Det hör till saken att alla mina fördomar om Alice i Underlandet är helt och hållet baserat på snuttar här och var från både text, Disneyfilmen och den där hemska Tim Burton-filmen som jag stängde av efter en kvart. Jag hade alltså inte läst boken i sin helhet innan helgen.

Och här ska man väl krypa till det berömda korset och säga, ”jo, men nu fattar jag! det är ju jättebra”. Men det blir alltså inte så.

Jag kan däremot glatt erkänna att jag numera inte har några fördomar om Alice i Underlandet. Det är nämligen inga fördomar om nånting är sant.

Den är nämligen ALLDELES för konstig för min smak, och det här säger jag alltså som killen som en gång drömde om att äta helstekt dinosaurie och därefter rida ut som riddare tillsammans med Kung Arthur. Jag blir liksom åksjuk av alla konstigheter och alla underliga figurer och repliker. Fantasifullt -JA. Hanterbart för undertecknad? – NEJ.

Ur ett mer intellektuellt och resonerande perspektiv så kan jag ju se hur betydelsefull den är för engelsk litteratur, och det populärkulturella avtrycket är ju enormt, om inte annat så är ju den vita kaninen, Cheshire-katten, den galne hattmakaren och Hjärter dam väl etablerade figurer. Det finns enstaka citat som jag tycker är helt fantastiska, det kan jag absout erkänna.

Men skulle jag tänka mig att läsa boken igen om jag släpper på den här pretentiösa intellektualiseringen? Bar för att bli underhållen liksom?

ICKE.

down_the_rabbit_hole

Den här killen gillar jag av nån anledning. Oklart varför.

 

Crooked kingdom

crooked-kingdom-a-sequel-to-six-of-crowsFörfattare: Leigh Bardugo

Beskrivning: ”Kaz Brekker and his crew have just pulled off a heist so daring even they didn’t think they’d survive. But instead of divvying up a fat reward, they’re right back to fighting for their lives. Double-crossed and badly weakened, the crew is low on resources, allies, and hope. As powerful forces from around the world descend on Ketterdam to root out the secrets of the dangerous drug known as jurda parem, old rivals and new enemies emerge to challenge Kaz’s cunning and test the team’s fragile loyalties. A war will be waged on the city’s dark and twisting streets a battle for revenge and redemption that will decide the fate of the Grisha world”

Omdöme: Som jag var inne på i recensionen på den föregående delen av serien (nej, jag kommer fortfarande inte att kalla det en duologi. Det ordet är fult. Så det så.) så måste det ha hänt nåt hemma hos Leigh Bardugo mellan de här böckerna och de första Grisha-böckerna. Kanske bytte de vattenfilter eller fick en ny spis, för det här är så enormt mycket bättre på exakt vartenda plan. Boken tar vid ganska snabbt efter cliffhangern i ”Six of Crows” och Bardugo vrider upp temperaturen till kokpunkten. Allt blir mer intensivt och hetsigt, lite som när Lars Ulrich i Metallica får feeling och spelar 1,5 gång snabbare än han borde. Till skillnad mot den glade dansken dock så är Bardugo tight och rätt även i högre tempo.

Den här genren, ”det-stora-brottet”-genren kräver egentligen två riktigt viktiga saker för att funka. Det handlar om karaktärer som man gillar, och om en sjuhelsikes avslutning. Har ”Crooked Kingdom” och ”Six of Crows” det då? Vi kan börja med karaktärerna.

Och svaret är: SÅ IN I. Alla som läser lär väl hitta sin favorit/er, om det nu är Jesper, Kaz, Inej, Nina eller Mattias osv är nog mer en fråga om personlig preferens, men gudars skymning vad man tycker om dem allihop. Jag personligen gillade Nina/Mattias-dynamiken mest.

Det här med avslutningen då? Som sagt, Man vill ju att slutet ska kännas mer Ocean’s 11 än Ocean’s 13 om man säger så och ”Crooked Kingdom” levererar även där på precis den nivå man förväntar sig. Och så klart på ett sätt som man inte förväntar sig.

Grymt bra, och återigen, extremt överraskande beroende på de låga förväntningarna jag hade efter de tre första böckerna. Skam den som ger sig med andra ord.

Köp på Adlibris, Bokus eller var ni vill. Men köp båda två på en gång, det är lättast så.

 

Mer att grisha ner sig i!

la-et-leigh-bardugo-20170130Precis när jag håller på att läsa färdigt ”Crooked Kingdom” får man läsa på Twitter att Leigh Bardugo släpper en novellsamling i höst med noveller baserade i Grisha-universumet, ”The Language of Thorns:  Midnight Tales and Dangerous Magic”:

“It’s a collection of stories,” Bardugo said. “The kind of stories that the characters in the books might have heard growing up. They’re basically the fairy tales and folk tales of the Grisha world.”

Med tanke på vilken enorm uppryckning ”Six of Crows” och ”Crooked Kingdom” är jämfört med de tre första böckerna så ser jag faktiskt väldigt mycket fram emot den här samlingen. Men ännu längre ner i intervjun, som faktiskt är rätt läsvärd i sin helhet, så står det nåt väldigt trevligt:

“There is a grand plan, and we’re going to have some news later in the year about something else that readers might be excited about,” said Bardugo. “There’s more to come in the Grishaverse. I’m just not free to say exactly what yet.

“I know that this [book] is a little bit different than what readers are used to getting, so I’m hoping that they will go along for the ride, but we’ll also have something a little more in the traditional line of things coming down the road soon.”

Wee!

Smålands litteraturfestival

Till helgen pågår andra upplagan av vår egen lilla bokmässa och litteraturfestival här i krokarna, nämligen Smålands litteraturfestival. Den äger rum både i Jönköping och Värnamo och gästas i år av ett antal rätt stora namn som Åsne, Seierstad, Lina Wolff och Theodor Kallifatides för att nämna några.

Dessutom ställer en del förlag ut med lokal anknytning, som exempelvis Ordspira förlag och Seraf förlag, så man kan springa på både Eva Holmquist och Gabriella P. Kjeilen (Gabriella ska för övrigt hålla föredrag om varför hon skriver fantasy).

Förutom dem så kommer även Madeleine Bäck att hålla föredrag och medverka i en bokcirkel, så är det nån som har vägarna förbi så kika in. Jag kommer tyvärr inte att vara där men tycker ändå att det är väldigt roligt att en sån här sak kan bli av även utanför Stockholm och Göteborg. Det behövs!

Mer info på www.smalit.se

Ack, Ack, Acke!

En recension jag läste på nätet om CW:s tv-serieversion av Acke, som naturligtvis (?) är ett mordmysterium som ekar Gossip Girl, Pretty Little Liars och Veronica Mars var överlag ganska positiv, och vi tyckte nog att den hade potential baserat på första avsnittet. Men det fanns en textrad i recensionen som PERFEKT summerar CW:s samlade produktion och som jag tyckte var otroligt rolig:

”Everyone is beautiful and sad.”

Det är roligt för att det är sant. Inte bara i Acke, f’låt ”Riverdale” men i alla deras serier.

riverdale-poster1-700x300

Så här är förresten pitchen för serien:

”As a new school year begins, the town of Riverdale is reeling from the recent, tragic death of high school golden boy Jason Blossom — and nothing feels the same. Archie Andrews (KJ Apa) is still the all-American teen, but the summer’s events made him realize that he wants to pursue a career in music and not follow in his dad’s footsteps despite the sudden end of his forbidden relationship with Riverdale’s young music teacher, Ms. Grundy (Sarah Habel). Now Archie has no one to mentor him, certainly not singer Josie McCoy (Ashleigh Murray), who is only focused on her band, the soon-to-be-world-famous Pussycats. It’s all weighing heavily on Archie’s mind — as is his fractured friendship with budding writer and fellow classmate Jughead Jones (Cole Sprouse).

Meanwhile, girl-next-door Betty Cooper (Lili Reinhart) is anxious to see her crush Archie after being away all summer, but she’s not quite ready to reveal her true feelings to him. And Betty’s nerves, which are hardly soothed by her overbearing mother Alice (Mädchen Amick), aren’t the only thing holding her back. When a new student, Veronica Lodge (Camila Mendes), arrives in town from New York with her mother Hermione (Marisol Nichols), there’s an undeniable spark between Veronica and Archie, even though Veronica doesn’t want to risk her new friendship with Betty by making a play for Archie. And then there’s Cheryl Blossom (Madelaine Petsch)… Riverdale’s Queen Bee is happy to stir up trouble amongst Archie, Betty and Veronica, but Cheryl is keeping secrets of her own. What, exactly, is she hiding about the mysterious death of her twin brother, Jason? Riverdale may look like a quiet, sleepy town, but there are dangers in the shadows.”

Ordbrodösen

ordbrodosenFörfattare: Anna Arvidsson

Beskrivning: ”Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett.

I en värmländsk bruksort bor sedan århundraden tillbaka en säregen släkt. De har en stark ställning och en kraft som till varje pris måste hållas hemlig. Kvinnorna i släkten är ordbrodöser. Alba har aldrig önskat sig förmågan att styra andra människor, men accepterat att hennes framtid är utstakad. Hennes mor, mormor och mormors mor har alla fått kraften på sin artonårsdag. Inträdesprovet ska vara en ritual, inte ett verkligt test. När Alba misslyckas står alla handfallna. Ingen berättar vad de misstänker ligger bakom hennes oförmåga. Istället skickas Alba hastigt till en avlägsen släkting i Stockholm och bit för bit börjar hon själv lägga pusslet.

Men någon försöker hindra hennes sökande. Någon som inte skyr några medel för att nå sitt mål.
Någon som kan få vem som helst att lyda.”

Omdöme: När jag besöker folk brukar jag jämt kolla i deras bokhyllor, deras skivsamlingar, filmsamling och så vidare. Det är så jag tar reda på saker om personer. Bra smak betyder bra människor (ok, jag vet att det inte är så enkelt, men man måste ju börja nånstans, eller hur?) och ska jag döma utifrån det så vill jag boka in mig på luncher/frukostar/middagar med Anna Arvidsson och gärna resten av pannkaksklubben också, helst igår. I ”Ordbrodösen” refereras det till både Harry Potter och Veronica Mars, och inte bara en utan TVÅ Richard Curtis-filmer och då framför allt min favoritjulfilm genom alla tider: ”Love Actually”. Den andra är förresten ”About time” om det är nån som undrar. Med andra ord: högsta betyg.

Men nu är det ju inte Anna som ska recenseras, istället ska den här bloggen som omväxling recensera en bok.

”Ordbrodösen”alltså. Vi kan börja utifrån och in. Om inte det här är ett av årets snyggaste omslag så ska jag äta upp min New Era-keps. Eller åtminstone gnaga lite på skärmen. Rasande snyggt formgivet, från färgsättning till guldreliefen och reservoir-pennan på ryggen. Dessutom älskar jag flexband, jag vill bara säga det.

Det som finns mellan de mjuka pärmarna är som tur är inte långt efter. Jag har haft sygelige forventninger som man säger numera i denne post-SKAM-verlden och det är ju en himla tur för alla inblandade att jag slipper bli besviken. Förväntningarna har varit höga ända sedan jag hörde pitchen för första gången och med tanke på allt jag läst och hört, inte minst från två andra flitigt omnämnda författare på den här bloggen, så hade det ju varit förbannat tråkigt om det visade sig att Anna nummer tre levererade en bok som man inte tyckte om. Det var faktiskt ett orosmoment hos mig innan jag läste boken. Jag skojar inte.

Men det här är faktiskt bra på riktigt. Jag gillar så många saker med den här boken att det bestående intrycket blir att allting är top notch. Karaktärsbygge, miljöer, intrig. Sidantalet. Rubbet. Och så är det en debut också, vilket gör det ännu mer imponerade.

Speciellt så vill jag lyfta fram tonen i språket som är så bra avvägd för att passa både tonårsläsaren utan att för den delen kännas för lätt eller barnslig för alla oss som varit med så länge att vi upptäcker att alla våra favoritlåtar kom ut för 20 år sedan (eller mer). Det gör att boken får ett tilltal som skär rätt igenom alla ålderskategorier och ger den möjlighet att nå ut till en väldigt bred läsekrets. Här tror jag att Annas bakgrund som kommunikatör varit till stor hjälp, och på ett utmärkt sätt.

Nån kanske undrar ”men är den spännande då?”. Eh, ja. Det här är en bladvändare av högsta klass. Som läsare kan man inte låta bli att läsa lite till och det är kanske det finaste betyg man kan få som författare, att man lyckats med just den saken.

Grattis Anna – du har som sagt redan fått högsta betyg, men du får samma betyg för boken. Attans vad bra ni är! (För övrigt är du skyldig mig två kolor men det blev rätt bra ändå skulle jag vilja påstå.)

Köp för bövelen på Adlibris, Bokus eller vilken handlare ni nu föredrar.

Det bakvända skrivtipset

Det haglar med skrivtips från höger och vänster om man är intresserad av sånt. Jag har som bekant själv fått en hel del och det är givietvis något jag är väldigt tacksam för. Det har handlat om allt ifrån att sätta ett mål på ett visst antal tecken/dag till att skriva en mening till för att beskriva saker tydligare.

Ett av tipsen jag däremot gett mig själv är att göra precis tvärtom. Jag tror att ett av de ställen jag lärt mig absolut mest om författarskap och dessutom skrattat så att jag kiknat är genom att lyssna på podden ”My dad wrote a porno”. Hiss-pitchen lyder så här:

”Imagine if your Dad wrote a dirty book. Most people would try to ignore it and pretend it had never happened – but not Jamie Morton. Instead, he’s decided to read it to the world in this hilarious comedy podcast. With the help of his friends, James Cooper and BBC Radio 1’s Alice Levine, Jamie reads a chapter a week and discovers more about his father than he ever bargained for.”

Grejen är så här: boken ifråga, ”Belinda blinked” som alltså är skriven av Jamie Mortons pappa under pseudonymen ”Rocky Flintstone” är nåt av det absolut sämsta och mest icke-upphetsande som nånsin skrivits i genren erotisk fiktion, och däri ligger alltså själva humorn och alltså även lärdomarna. Rocky Flintstone bryr sig inte om petitesser som tid, geografi, grundläggande anatomi, vettig dialog, hur och när karaktärer presenterar sig. Småsaker liksom. Det räcker ju med pseudonymen så fattar man åt vilket håll det är på väg.

Just på grund av detta är det FRUKTANSVÄRT roligt, och inte minst att höra hur Jamie plågar sig igenom sin pappas böcker är fantastiskt roligt på nivån där man får ont i käken. Om ni inte har nåt emot lite beskrivningar av sexuell karaktär, om än hysteriskt skrattframkallande och så långt ifrån upphetsande som man kan komma, så vill jag varmt rekommendera den.

Som sagt, man kan dessutom lära sig saker om man lägger den sidan till. Hela podcasten blir som en sorts ”how not to” vilket funkar väldigt bra åtminstone för mig. Jag har klagat tidigare på att man inte behöver vara överdrivet detaljfixerad men det är ju självklart att raka motsatsen inte är jättebra heller. Så man måste väl åtminstone lite då och då ställa sig frågan ”är det rimligt?” för att slippa de värsta felen. Att Rocky Flintstone inte gjort det utan istället hällt i sig en extra flaska billigt rödvin är dock extremt tydligt.

Ni författare som läser här ibland, vad är era bästa tips i ”gör inte som jag för det var himla dumt”-kategorin?

Hon har så rätt, så rätt!

Det är bara tisdag, men Linda borta på Enligt O drar till med veckans fullträff, kanske till och med ett av de bättre inläggen på länge. Det handlar om ersättare till de här eviga tråkiga skoluppsättningarna av böcker med Ondskan i spetsen. Jag har själv varit inne på det här temat vid andra tillfällen, men Linda är klockren både i sin analys och sina rekommendationer. OArYA ger båda tummarna upp!

Läs inlägget här:

http://www.enligto.se/2017/01/23/om-du-tankt-lasa-ondskan/

Att få lov att hallucinera i timmar med hjälp av döda träd.

Jag gjorde nåt jättekonstigt i helgen, nåt som jag inte gjort på år och dag. Jag läste en bok från början till slut i ett svep, och då pratar vi ändå en strax över 320 sidor lång  ”riktig” bok, inte en serieroman. Det kan ju så klart ha nåt att göra med att jag satt på ett flyg och inte hade så mycket annat att göra, men ändå. Det var rätt gött faktiskt och som sagt en helt annorlunda upplevelse. Vanligtvis blir det snuttar på ca 30 minuter om dagen för mig och inte så mycket mer och det ger naturligvis en annan sorts läsupplevelse, en betydligt mer upphackad sådan.

Alltså avundas jag alla er som har möjlighet att sitta lite längre och verkligen få gräva ner er i böcker, för så är det inte alltid möjligt att göra när man jobbar heltid och ska lägga det där berömda livspusslet. Så ni som har möjlighet att sitta och läsa i timmar, njut!

 

Att läsa äro som att framföra ett fordon medhelst muskelkraft i en vätska av hög viskositet.

Det går lite trögt just nu med läsningen. Ska man vara ärlig ligger det ungefär på en nivå som går att likna vid att paddla kajak i gröt. Det har tagit mig en hel vecka att dra mig igenom de första 102 sidorna av Leigh Bardugos ”Crooked Kingdom” och då snackar vi ändå en bok jag verkligen sett fram emot och gillar.

Tråkigt men sant. Lite beror det så klart på att jag har huvudet fullt med annat, typ den den grejen som just nu är på 7000 ord som ligger och jäser i bakhuvudet hela tiden, men så är det ju så mycket annat när man precis kommit tillbaka på jobbet efter ledigheter. Dessutom är det ju terminsstart gubevars och julen ska rensas ut och… ja ni vet. Livet.

Men ha förtröstan kära läsare! Det kommer!

Amazing fantastic incredible: a marvelous memoir

amazing-fantastic-incredible-a-marvelous-memoirFörfattare: Stan Lee, Peter David, tecknad av Colleen Doran

Beskrivning: ”In this gorgeously illustrated, full-color graphic memoir, Stan Lee comic book legend and cocreator of Spider-Man, the X-Men, the Avengers, the Incredible Hulk, and a legion of other Marvel superheroes shares his iconic legacy and the story of how modern comics came to be.

Stan Lee is a man who needs no introduction. The most legendary name in the history of comic books, he has been the leading creative force behind Marvel Comics, and has brought to life and into the mainstream some of the world s best-known heroes and most infamous villains throughout his career. His stories filled with superheroes struggling with personal hang-ups and bad guys who possessed previously unseen psychological complexity added wit and subtlety to a field previously locked into flat portrayals of good vs. evil. Lee put the human in superhuman and in doing so, created a new mythology for the twentieth century.”

Omdöme: Jag visste egentligen inte särskilt mycket alls om Stan Lee, trots att han är skapare av en rätt stor procentsats av all den populärkultur jag med glädje proppar i mig dagligen. Det är naturligtvis helt logiskt att Stan Lees memoarer är i serieform eftersom det är just i den världen han varit mest aktiv – inte som nu när han mest syns i roliga biroller i Marvelfilmerna.

Den börjar så klart med Lees barndom och hans läsande av gamla klassiker fram till hans jobb som manusförfattare till propagandafilmer under WW2 fram tills nu. Kryddat med lite kändisspotting, massor av superhjältar och sånt där. Ungefär vad man tror. Kanske inga enorma överraskningar eller skandaler, men inte heller ointressant.

Som biografi betraktat är den troligen lite hoppigare än en traditionell sådan. Författarna, och inte minst illustratören Colleen Doran använder seriemediet på ett sådant sätt att småsaker som tid och berättarstruktur kan klippas sönder och klistras ihop på ett helt annat sätt än vad traditionell text medger. Det är gott om insprängda homager till Lees samlade verk – ett tydligt exempel är den bildruta där han träffar sin blivande fru för första gången, en bild som är en faksimil av den ruta där Peter Parker träffar Mary Jane.

Det jag känner är att boken ibland inte gräver tillräckligt djupt. Saker som är uppenbart problematiska, som exempelvis varför Stan Lee haft så svårt att jobba med andra legendariska tecknare som Steve Ditko och Jack Kirby närmast avfärdas med ett ”jag vet inte varför det blev som det blev” eller varför vissa affärssatsningar gick åt skogen. Sånt kan klaras av i en enda bildruta ibland och det bara måste finnas mer att säga om den typen av händelser. Sånt som är lite roligare stannar författarna gärna lite längre vid och det är väl förståeligt, men varför man vill prata så pass länge om Pamela Anderson och Stripperella-serien som en bra grej känns bara… trist.

För att nosa lite på Stan Lee så är den ju så klart kul läsning. Den är ju väldigt lekfull i sin form och innehåller en hel del skoj nördigheter, men lämnar också en känsla av att det finns mer som inte tas upp här. Wikipedia nästa?

Finns på Adlibris, Bokus och sånt där.

 

Nu får du faktiskt banta.

För flera år sen körde jag stenhårt efter principen ”ju fler sidor desto bättre”, dvs ju tjockare bok, desto bättre måste den ju vara. Om nån skrivit en bok med fler sidor än det finns souvenirbutiker i Gamla Stan så måste det ju vara en läsupplevelse av högsta klass. Och på motsvarande sätt tänkte jag när jag gick ock köpte böcker, för visst måste det vara så att tjockare böcker ger mer för pengarna? Ett kronor/sida-index som på nåt sätt skulle vara till hjälp när man stod där och valde bland pocketböckerna.

Som en parantes var det också på den tiden jag automatiskt valde en director’s cut om det fanns någon.

Ni hör ju själva. Jag var ju en komplett idiot.

Verkligheten fungerar inte så. Och om man tittar vilka böcker som fortfarande är olästa i hyllan så är ju föga förvånande en stor del av dem riktiga tjockisar. Såna man tittar på och tänker en tanke om att om jag läser den där så behöver jag bli arbetslös för att hinna läsa på vettig tid. Och när det gäller director’s cuts så finns det absolut ingenting som sätter likhetstecken mellan en sådan och att det blir en bättre film. Snarare tvärtom. Oftast blir filmen bara längre.

Kanske är det jag. Kanske har jag blivit latare. Kanske har min läsning påverkats av snuttifieringen som genomsyrar det mesta numera. Allt ska gå att göra snabbt, så även att läsa ut en bok. Eller så har jag bara till slut upptäckt att de författare jag tyckt bäst om de senaste åren faktiskt klarat av att hålla sig under tegelstensformaten och ändå klarat av att berätta sina historier?

Det är så klart svårt att svara på. Men faktum kvarstår. Jag är en sån som fatshamear böcker. Och jag står för det.

 

 

Kommer inte på en fyndig rubrik

Jag har fått för mig att jag i researchsyfte kanske ska läsa om några böcker. Dels för att se hur ända in i norden respektive författare gör, och dels för att se till så att jag inte omedvetet nallar för mycket. Jag vet att jag oundvikligen kommer att göra det, men det kunde ju vara kul att nån gång vara medveten om vad man håller på med. Omväxling förnöjer sägs det.

Men på tal om att sno saker, så länge jag inte skriver nåt på låtsasnorska får det väl anses som ett steg i rätt riktning.

Jag läser faktiskt inte om böcker annars så bara den grejen är lite ovan för mig. Jag har ju alltid satsat på att läsa nytt enligt ”så mycket böcker så lite tid”-principen, om inte annat så för att beta av recensionsexemplaren. Den högen är förvisso onödigt stor ändå, men jag får väl växla lite.

Paradoxalt nog så jobbar jag inte alls efter samma princip när det gäller film – där är det liksom helt ok att slänga in en Star Wars eller Indiana Jones-film igen. Och igen. Och igen.

Vilket för övrigt påminner mig om att jag inte har Indiana Jones-filmerna på blu-ray.

Hur gör ni? Finns det böcker ni läst om tills sidorna trillar ut eller är varje bok en sommarkatt?

De rotlösa

serahema-sapatorium-11-de-rotlosaFörfattare: Marcus Olausson

Beskrivning: ”Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Nattlöpare härjar landsbygden om nätterna och dödar både boskap och människor. Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven överfalls och dödas hans läromästare. Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Han lär sig snart att den som inte snabbt anpassar sig är dömd att gå under. När hans väg korsar de två legoknektarna Rendon och Cal dras han in i ett tragiskt triangeldrama och en komplott mot Menadors kungahus. Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra hela världen.Även tjuven Belmonne tjusas av den förbjudna Saven men när hon stjäl en magisk artefakt får hon dasheptier på halsen och när de väl fått blodvittring tappar de aldrig spåret. Ty blod är liv och Han Som Viskar i Natten har åter vaknat.”

Omdöme: Jag gillar folk som gjort sin läxa. Ska man skriva klassisk high-fantasy så finns det vissa saker som bara måste vara med:

profetia – check.

komplicerat magisystem – check.

”the chosen one” – check.

fler karaktärer än det finns invånare i en mellanstor kommun – check.

Marcus Olausson har med andra ord gjort läxan ordentligt. ”De rotlösa” är i och för sig den första boken i en serie men Marcus tar i från tårna för att introducera läsaren i den värld som beskrivs i boken, en värld som han uppenbarligen snickrat på ett bra tag med tanke på hur detaljerad den är. Här finns lite new age-liknande influenser, inte minst i hur magisystemet fungerar, men även lite moralfilosofiska funderar av ett slag som inte så ofta dyker upp i den här genren.

Hantverket är alltså gediget på alla plan. Olausson spänner med andra ord musklerna som en av landets främsta fantasyförfattare. Men om det är nåt jag skulle vilja peka på som förbättringsförslag så är det nog dialogerna. De har nåt drag av ”nä men så pratar man väl ändå inte” som gör att de inte flyter på fullt så naturligt som de skulle kunna göra. Jag har fuskat lite och läst om de kommande böckerna och får intrycket av att Marcus fått styrsel på även detta, men nu var det ju ändå den här boken vi pratade om. Och de avslutande scenerna i slutet är riktiga stänkare *höhö*.

Sm summering är det ändå en väldigt trevlig introduktion till Elderims äventyr, gillar ni klassisk fantasy så slå till!

Tack till författaren för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus och övriga interwebz-handlare.

Tillbaka till rötterna

Förra veckan handlade väldigt mycket om att massera mitt alldeles för stora ego. Jag hade väl aldrig kunnat tro att jag skulle få så mycket bra och uppskattande respons, och inte minst otroligt konstruktiv. Jag kommer att uppdatera er lite om hur det går med projektet (det är så klart inte det slutgiltiga namnet, det är lite för mycket dystopi över det och jag gillar ju dessutom obscent långa titlar) lite då och då, men just nu får Charlie och Felicia vila lite och ägna sig åt varandra utan vår inblandning.

Vi ska trots allt inte glömma det här är en bokblogg så därför går vi tillbaka till rötterna, det blir med andra ord recensioner i veckan. Bara företagshälsan gör sitt jobb, den här förbannade hostan och förkylningen som hängt i sen början av december har våldgästat lite för länge nu.

All I wanted for christmas was you

Jag brukar älska julen. Alla ljus, alla dekorationer, julmusik överallt. Det är verkligen nåt jag längtar efter hela året. Jag är liksom den som börjar planera julen i vår familj redan från sportlovet. ”Felicia Jönsson, jul-general” som pappa brukar säga.

Men den här julen var den absolut långsammaste nånsin.

Av nån anledning fick nämligen mamma och pappa för sig att vi skulle fira den med mammas släkt istället för att vara hemma som vi brukar. Normalt så skulle det ju inte vara en stor grej, alla på mammas sida är jättemysiga utom möjligtvis mosters man Kenneth som alltid vill prata om nåt han läst på de där konstiga sidorna han brukar läsa på internet, men just den här gången åkte vi två dagar efter julfesten. JULFESTEN!

Inte ens 48 timmar efteråt om man ska vara petig. Mer typ 32 timmar, 14 minuter och 42 sekunder efter att pappa hämtade mig. Efter det största som hänt mig. Efter att jag och Charlie kysstes för första gången.

Det är väl lite av en underdrift att säga att jag var lite disträ under julen. Frank, som vanligtvis är min favoritsläkting, lyckades till och med att lura mig att ta fel på brysselkål istället för köttbullar på julafton. Jag märkte det inte förrän jag ätit en halv och fick tvinga ner den för att inte göra bort mig vid julbordet medan han skrattade så att han kiknade.

”Förlåt” sa han när han hämtat sig en stund senare. (En alldeles för lång stund senare faktiskt.) ”Men du skulle sett dig själv. Du är liksom helt borta så det gick inte att låta bli.”

”Mhm… tack. Jätteroligt. Verkligen. Men ärligt, hur kan folk äta de där? De smakar som nåt ur Harry Potter.”

”Inte vet jag” sa Frank och ryckte på axlarna. ”John älskar dem, men jag tycker att de smakar öronvax. Men kan du inte berätta lite om varför du går runt som i en dimma? Jag kan så klart gissa, men det är roligare om du själv berättar.”

Så jag berättade allt för honom. Om festen. Om hur jag trott att Charlie och Fille var ett par och därför aldrig tagit första steget. Om hur Fille till slut berättade för mig hur det verkligen låg till. Om kyssen. Om att jag är övertygad om att han hade nåt att göra med misteln i taket.

När jag var klar satt han och John och höll varandra i händerna.

”Det där var…” började John.

”…nåt av det finaste jag hört” sa Frank. ”Har ni pratat mycket på telefon eller så sen dess? Det måste ju vara hur trist som helst att vara här uppe, även om du har helt fantastiskt sällskap av yours truly?”

Jag svarade att vi ringer och messar och kollar varandras insta så mycket att våra telefoner håller på att brinna upp, men att det ändå känns som evigheters evighet innan vi åker hem i mellandagarna.

Men dagen kom till slut. Vi packade bilen full och kramade om alla släktingar. Mitt bland alla förmaningar från alla om att köra försiktigt och att vi borde ses oftare drog Frank mig åt sidan, gav mig en jättekram och ett litet paket inslaget i turkost omslagspapper och guldfärgat band.

”Jag och John ville ge dig och Charlie det här. Ni får öppna det tillsammans när ni träffas nästa gång. Och inte tjuvkika! Och vi vill ha konstanta uppdateringar. Om ALLT!”

Vägen från Uppsala och hem kan vara den absolut längsta i hela världen och det blev inte bättre att det var snöstorm och långa köer nästan hela vägen. Det kändes som att det hade gått fortare att gå. Jag messade med Charlie tills mitt batteri tog slut strax norr om Jönköping. Vi hann i alla fall bestämma att vi skulle ses utanför bion så snart jag kunde komma hemifrån.

Jag var innanför dörren precis så lång tid som det tar för att springa uppför trappan till mitt rum, kasta en väska på sängen och sen ner igen.

Hon stod och väntade när jag kom, som alltid i sin blåa skidjacka som hon senare berättade hade tillhört hennes mamma och sina höga sneakers som hon alltid har oavsett årstid. Hon lyste klarare än neonskylten ovanför dörren.

Det är konstigt att man kan bli både obeskrivligt blyg och samtidigt fullständigt bekväm för samma person på en och samma gång. Precis så kändes det. Men så fort hon flätade ihop sina fingrar med mina släppte allting.

”Jag har längtat efter dig.”

”Och jag dig. Förlåt för att jag försvann, mitt batteri dog precis när man åker förbi nån trägubbe vid Vättern…”

”Det är lugnt” sa Charlie. ”Ska vi gå in? Jag har redan köpt godis och biljetter” sa hon och pekade på en jackficka som såg ut att kunna explodera vilken sekund som helst.

”Kom igen, du måste tycka att du åtminstone är lite lik henne?”

”Vadå, näe, hon ser ju ut som en anka med den där överläppen”

”Jag tycker att ni är lika i alla fall. Nästan samma hår, ögonfärg, överläpp…”

”Hallå!”

”Jag tycker att den är jättesöt. Inte lika söt som din, men ändå.”

Vi stannar i nästan varje portuppgång för att ta skydd mot snöstormen som nu har hunnit ikapp oss från Uppsala. Varje stopp är perfekt. Charlie döper snabbt det till ”pusshållplatser”. Jag vill aldrig komma hem även om kylan och vinden bara blir värre och värre hela tiden.

Sista nattbussen hem till Charlie har gått för länge sen och vi bestämmer till slut att vi tar oss hem till mig så att pappa kanske kan skjutsa henne hem om det går.

När vi kommer innanför dörren är vi genomblöta och kalla.

”Hallå, vi är hemma!”

Mamma och pappa kommer och möter oss i hallen. ”Men gud, ni måste ju vara genomfrusna! Felicia, spring upp och hämta nåt så att ni kan byta om så fixar vi nåt varmt att dricka och äta när ni är klara, ok?” säger mamma bestämt. När hon har det tonfallet gör man som hon säger. Det är 97 % order, 3% förslag.

Vi sitter snart i köket tillsammans med mamma och pappa och dricker varm choklad och äter ostmackor och pratar. Båda är jättenyfikna på Charlie. Pappa frågar:

”Varför kallas du Charlie egentligen? Alltså, jag förstår att det är för att du heter Charlotte egentligen men varför Charlie?”

”Hoppas att det är ok att jag frågar” lägger han till när mamma tittar på honom och höjer ena ögonbrynet så som hon alltid gör när man håller på att göra bort sig. Både jag och pappa är väldigt väl bekanta med det ögonbrynet.

”Det är helt ok, alla frågar, så det gör absolut ingenting! Det är för att mina föräldrar ville att jag skulle heta Charlotte för att farmor tyckte om namnet, men mamma tyckte inte om Lotta som smeknamn. Tydligen bråkade de om mitt namn nästan hela tiden mamma var gravid med mig.”

”Vadå, varför inte? Lotta är väl fint?” frågar mamma.

”Hon sa att barn är elaka och skulle kalla mig Lotta-Potta direkt och att det dessutom var det fulaste rimmet i svenska språket. Så pappa kompromissade efter ett tag och sa att jag kanske kunde kallas Charlie istället. Det värsta som skulle hända var att nån skulle rimma Charlie med farlig och det tyckte mamma bara var bra så då blev det så. Nästan ingen kallar mig Charlotte utom farmor men det går så klart bra att säga det också.”

”Charlie blir bra för oss också, det är jättefint.” 

Mamma tittar menande på pappa och säger: ”Nä, men om vi kanske skulle gå och lägga oss då och lämna ungdomarna ifred ett tag. Ni kan ju plocka undan efter oss gamlingar, eller hur? Det går ju inte att köra i natt ändå så du får så klart stanna Charlie. Det är redan bäddat i gästrummet ändå.”

”Självklart, oj vad trött man är så här när man är gammal och grå” säger pappa och gäspar överdrivet stort. ”God natt tjejer!”. Mamma himlar med ögonen så att hon nästan får nackspärr.

”De gillar dig jättemycket” säger jag till Charlie när vi är ensamma. ”Det märks.”

”Jag gillar dem med” säger hon och skrattar. ”Men din pappa kanske får jobba på sin teatergäspning? Inte helt övertygande va?”

”Haha, vet du vad det värsta är? Han tror på riktigt att han är jättebra på det! Han pratar jämt om att han spelade amatörteater när han var yngre, men mamma har berättat att han bara spelade en bagare i en skolpjäs på mellanstadiet.”

Då kommer jag på att jag inte öppnat paketet från Frank och John.

”Du, vi fick en julklapp från min morbror och hans pojkvän. Jag fick inte öppna det själv, vi skulle öppna tillsammans. Har du lust att göra det nu?”

Jag tar fram paketet från min väska och lägger det på sängen mellan oss. Det har klarat sig bra trots allt slängande fram och tillbaka men jag får ändå lite skuldkänslor. Tänk om jag haft sönder nåt? Charlie drar försiktigt i guldbandet så att rosetten sakta knyts upp.

”Det är verkligen jättefint inslaget! Nästan synd att öppna.”

”Ja, morbror Frank är superduktig på sånt där. Men han säger att även de vackraste paket är gjorda för att öppnas av rätt person.”

Vi tar loss omslagspapperet så försiktigt vi kan. Innanför pappret finns det en rosa låda med lock på.

”Ska du eller jag?” säger Charlie.

”Öppna du” säger jag. Jag har blivit så nervös att jag inte vågar.

Charlie lyfter på locket.

Och blir helt tyst.

”Vad? Vad är det för nåt?”

”Kolla! Jag har aldrig sett nåt liknande… de är superfina!”

Hon tar försiktigt upp innehållet ur lådan.

Det är två papperstranor, men vikta på ett sånt sätt att de ändå sitter ihop i näbbarna. De är helt perfekta.

I botten på lådan ligger en handskriven lapp, med Franks finaste handstil. På den står det:

”Från två som vet precis”.

 

Men hur tusan börjar man då?

Ok, så jag har alltså outat mig. Jag vill skriva skönlitterärt. Inte så att jag inte gillar att blogga för er, men man ska bejaka sina infall.I alla fall om de är lagliga.

Så första steget till att göra nåt är att bestämma vad man ska låta bli. Avgränsningar. Jag har så klart inte den blekaste aning om vad jag gör så jag freestylar mest hela tiden och det måste ju vara ok tycker jag. Hell, det är min metod.

Men ett sätt kan som sagt vara att fundera på vad jag gillar. Därför har jag funderat ut några saker som jag är i princip 100% bestämd med.

  1. Vardagsnära ungdomsbok. Man ska kunna gå och se ungefär samma saker som mina huvudpersoner. Jag älskar fantasy, dystopier, superhjältar. Det vet ni.  Men jag vill absolut inte skriva sånt. Jag reder inte ut att hitta på stora komplicerade magisystem och rita kartor och grejer. Jag vill kunna skriva att nån handlar på ICA.
  2. Liten ensemble. Jag är inte en sån som klarar av att ha lika många karaktärer som det finns invånare i en mellanstor svensk kommun. Det kan ha att göra med mitt attention span. Eller så vill jag bara minimera risken att skriva fel namn (vilket jag säkert kommer att göra ändå, tro mig).
  3. Max 300 sidor. Helst mindre, säg 250-300?
  4. Korta kapitel. Jag avskyr kapitel som är 40 sidor långa.
  5. Humor! Jag vill ha en balans mellan allvar och humor, och det finns allvarligt talat för få roliga ungdomsböcker.
  6. Det kommer att vara en kille som är huvudperson. Högst troligt andra generations invandrare. Typ 97% sannolikhet att det blir så.

Om nån undrar så ja, det finns en idé till story. Och en 500 ord lång inledning. Men vi bekantar oss fortfarande med varandra, den här idén och jag. Vi har en lång väg att gå.

Men vet ni? Imorgon får ni en trettondagspresent! Och för den som fortfarande inte läst julklappen så kikar ni in här. Det underlättar nog.

SKAM den som ger sig.

Tycker ni också att ordet ”russebuss” låter påhittat?

Undrar ni också hur sextonåringar kan ha så stora garderober?

Pratar ni också låtsasnorska hemma med era partners?

Jepp, då har ni också sett en himla massa avsnitt av norska succén SKAM på SVT Play. Jag och sambon har dragit igenom de två säsongerna som finns där nu under julledigheten och det är väl ungefär 99,3% chans att vi kommer att se säsong tre nu när den blir tillgänglig via SVT på fredag. Allt jag kommer att säga från och med nu bygger alltså på säsong ett och två och skulle nåt av det förändras av säsong tre så får jag väl äta upp det sen då.

Förresten, spoilervarning och allt det där. Har ni inte sett och vill se, då vet ni. Blablabla.

Jag måste få prata lite om säsong två och det FULLSTÄNDIGA haveriet som är Noora och William.

Ni som följt den här bloggen ett tag har nog listat ut att om det finns en sak jag är allergisk mot på nivån ”var-god-öppna-inte-jordnötspåsen-i-flygkabinen-för-då-dör-en-medpassagerare” så är det konceptet att försöka hångla bort en idiot. Eller med SKAM-termer, ”hooke”.

Ju mer jag tänkt på det, ju mer besviken blir jag på säsong två just på grund av detta. Det är samma tråkiga unkna story om att ”jo, men han är ju så söt och gullig innerst inne bakom luggen.”

Och det är faktiskt fel. Snubben är en röv. 110% röv. På alla sätt man kan komma på.

Och jag fattar inte varför man inte låter en karaktär som är helt fantastisk i första säsongen – charmig, rolig, smart, bara helt tappa konceptet efter lite lätt manipulerande stalking. Varför man som manusförfattare och regissör inte tar chansen att berätta en story om hur hon säger att ”ja, du kan vara supercharmig och söt, men så länge du är en manipulativ och våldsam idiot så får det vara” begriper jag inte riktigt.

Det säsongen däremot lyckas med är att låta Vilde skina lite mer och återupprätta karaktären som jag och säkert många andra tyckte var ett ytligt pucko – scenen när hon lagat mat till Noora var ta mig tusan nåt av det finaste jag sett på år och dag.

Sen väntar jag också med spänning på om de kommer att göra nåt spännande med Chris (inte Penetrators-Chris, han är också en röv) som inte går ut på att hon ska ha konstigast klädsmak och vara nån sorts comic relief.

Med det sagt, dags att ge sig på säsong tre till helgen alltså.

23s04-skam1-65

2017, here we go!

Jag lekte länge med tanken på att göra nån sorts årssummering. Eller nån sorts lista. Problemet med det var bara att det kändes så himla tråkigt. Lite 2016 sådär.

Man vill ju blicka framåt. Det kommer en himla massa spännande böcker i år, om bara en liten stund kommer exempelvis en av de böcker som jag sett fram emot sedan bokmässan ut, nämligen Anna Arvidssons ”Ordbrodösen”. Charlotte Cederlund följer upp med ”Gryningsstjärna” och sen rullar det på. Förhoppningsvis kommer ännu fler roliga nya bekantskaper under 2017!

Rent personligen har jag fått(?) hybris och kollar lite på kurser i kreativt skrivande och bra litteratur om att skriva skönlitterärt.

Ja, jag vet.

Jag har ju sagt om och om igen att jag inte har några tankar på att skriva sånt. Att jag är bättre på att kritisera andra än att hitta på eget. Att jag inte har några idéer.

Men allvarligt talat – hur vet man det om man inte testar? Så 2017 kommer att bli ett år för utmaningar. Jag ska testa crossfit, anmälan till Toughest-loppet i Malmö i maj är gjord sedan länge och då  kan jag ju lika gärna prova lite mer seriöst. Kanske plågar jag några av er med frågor och inlägg om det här under året. Kanske visar jag till och med upp nåt.

2017 lär bli ganska spännande, eller hur?

God jul!

Idag är det julafton och förhoppningsvis får vi alla en trevlig dag med nära och kära! 
 Ni fick en julklapp av mig redan igår och den var sprängfylld med referenser till både höger och vänster. Vissa har letat som galningar så jag tänkte att ett facit kanske kan vara på sin plats. Vad jag sett hittills så har nog ingen tagit alla…

  • Citatet från filmen som Charlies pappa gillar är från ”Den där Mary”.
  • Fille är huvudpersonen i Christina Lindströms ”Hälsningar från havets botten”.
  • Felicia Jönsson är faktiskt den svåraste referensen och den förväntade jag mig inte att nån skulle knäcka. Hennes namn är en försvenskning av Felicity Jones som spelar huvudrollen i senaste Star Wars. Hon är modell rent utseendemässigt för Felicia också. Det är nåt med hennes överläpp…
  • Levi och Leymah är ifrån Anna Jakobsson Lunds trilogi om Systemet. Tracy Chapmans låt ”Talking about a revolution” spelas i en scen där och jag gick och lyssnade konstant på den skivan i en vecka efter att ha läst boken. Att Levi  gillar Takida kommer från ett gammalt blogginlägg om musik och karaktärer i böcker. Det var Anna själv som kom med det förslaget.
  • Felicias hund är ytterligare en referens till Christina Lindström, den här gången ifrån ”Jack” och hans hund.
  • Hennes kompis som flyttade till Norrland är Aili från Charlotte Cederlunds ”Middagsmörker”.
  • Charlies kompis Tilda kommer från Elin Säfströms ”En väktares bekännelser”.
  • Strumporna med juldinosaurier är mina egna.

Och ett jättetack för alla fina saker som sagts om den, alla delningar och kommentarer! Nu får jag fundera på hur jag ska följa upp det här…

Än en gång, GOD JUL! 

En julklapp till er från mig

Läser ni Debutantbloggen? Jag tycker att den är jätteintressant. Den här veckan kör de en liten specialare där alla författarna har eller kommer att publicera en novell där start- och slutmeningen är densamma. Det är meningarna ”Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig” och ”Kanske var det aldrig meningen att den skulle finnas”.

Det är en jätterolig idé! Så pass rolig faktiskt att jag tänkte bjuda på nåt alldeles extra idag såhär dagen före julafton. Jag hakade helt enkelt på och har för första gången på typ 15 år skrivit nåt skönlitterärt så ni får ta det för vad det är. Ni som frågat och bett om det här, enjoy.  Det här är ert fel.


Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Eller tänkt och tänkt, det kanske är att överdriva. Jag planerar liksom inte så mycket. Jag har lärt mig den hårda vägen att det inte är någon idé. Saker brukar hända mig ändå. Mamma brukar säga att jag mest utsätter den stackars världen för mig och inte tvärtom.

”Vad ska det bli av dig Charlie? Jag vet inte om världen har tillräckligt bra försäkringar.” brukar hon säga på sin brutna svenska och sucka lite och skaka på huvudet.

Jag vet att hon skämtar, men ibland känns det faktiskt lite orättvist. Jag kan faktiskt inte hjälpa det.

Man kan tänka hur mycket man vill. Saker kan bli helt annorlunda ändå. Som det här till exempel.

Allting handlar naturligtvis om en tjej. Jag säger som gubben i den där gamla komedin pappa fortfarande tycker är jätterolig: ”Love will make you do fucked-up things.”

Än så länge är det rätt så mycket en enkelriktad kärlek, men det är bara en tidsfråga hoppas jag. Även om det tagit typ… sen andra klass och vi är halvvägs igenom första året i gymnasiet nu.

Min kompis Fille brukar mobba mig för det här, tex när vi spelar Battlefield online. Eller i skolan. Eller typ hela tiden.

”Döö, när ska du bli ihop med Felicia Jönsson då? Idag ellä’?”. Så brukar Fille låta.

Om jag visste det.

Hon vet ju så klart vem jag är. Vi går ändå i samma klass och har väl haft nåt grupparbete ihop då och då. Men vi kan säga att vi kanske inte riktigt har samma umgängeskrets ändå. Lite beror det väl på att vi har lite olika intressen. Jag vill intala mig själv det i alla fall eftersom jag inte vet så mycket om henne egentligen och att det inte alls har att göra med att jag hamnar betydligt längre ner på coolhetsgraden än vad hon gör.

Fille är en sån som går till skolan i samma bandtröja och jeans varje dag så han är bortom all räddning. Ändå så skulle jag inte vilja vara utan honom. Vi har varit kompisar ända sen hans mamma och min mamma gick i samma SFI-klass. Min mamma pratade thailändska, hans mamma portugisiska men på nåt sätt lyckades de förstå varandra ändå och bli bästa vänner. Ja, tills hon bara försvann en dag alltså. Fille pratar inte så mycket om det så jag frågar inte.

Hursomhelst har vi sista lektionen i skolan idag innan jullovet. Mats-Åke, läraren, har redan tagit semester mentalt och låter oss köra ”Hänga gubbe” på tavlan men med kravet om att det ska handla om fysik.

”Det får väl ändå vara nåt som påminner om bildning”, sa han innan han lämnade över pennan till Gabriel Andersson i början av lektionen.

Jag får bu-rop och visslingar när jag till slut hänger gubben för att ingen lyckats lista ut att ordet jag hittat på var ”valenselektron” men jag ser att Felicia ler där hon sitter vid fönstret och det gör hela min dag.

Klockan ringer och Gabriel reser sig upp snabbt innan nån hinner närma sig dörren:

”Jag vill bara påminna om att vi har klassens glögg- och julfest hemma hos mig ikväll. Alla vet var jag bor va? Annars messa mig så fixar vi det!”

Han tittar lite snabbt på Mats-Åke och lägger till:

”Och alla vet att det är alkoholfritt va?”

Mats-Åke tittar upp och ler på ungefär samma luriga sätt som när han delar ut oförberedda prov.

”Visst Gabriel, visst. Ha så roligt ikväll och drick varannan vatten, det är allt jag säger. Ut med er nu så ses vi nästa år!”.

Några timmar senare så är jag och Fille tillsammans med resten av klassen hemma hos Gabriel. Jag visste att Gabriels föräldrar var rika eftersom de äger ICA-butiken här i stan och Gabriel alltid klätt sig skitsnyggt i dyra märkeskläder men shit vad fint de har. Det känns nästan som att gå in i en kyrka, så himla högt i tak har de. Eller som i en sån där inredningstidning med dyrt papper och alla möbler är antika och importerade från Frankrike. Det är nåt helt annat än såna lägenheter som min och Filles familj bor i.

Till en början är det faktiskt ganska lugnt och städat. Gabriel serverar alkoholfri glögg och nån har satt på en spellista med julsånger. Jag har tagit på mig en jultröja med en katt med tomteluva på och där det står Santa Claws i vitt.

Men nånstans under kvällen så börjar alkoholen komma fram och folk börjar byta låt på Spotify typ hela tiden och volymen blir bara högre och högre. Till slut går jag ut i köket för att hitta nån läsk att dricka eftersom Levi och Leymah från parallellklassen börjar bråka för att han vill spela upp ”världens bästa låt med Takida” och Leymah kallar honom ”jävla bonnunge” och vill höra en låt med nån Tracy nånting istället.

När jag står där med kylskåpsdörren öppen och kollar på familjen Anderssons extremt välorganiserade kylskåp knackar nån mig lätt på ena axeln. Jag vänder mig om alldeles för snabbt och välter så klart en glasflaska med nåt jättedyrt utländskt mineralvatten så att den krossas mot stengolvet i köket.

Självklart är det Felicia som står där. Vem annars?

”Oj, skrämde jag dig? Det var inte meningen! Du skar dig inte väl?”

Hon ser genuint orolig ut och jag hinner nästan förlora mig i de där nötbruna stora ögonen innan jag märker att mineralvattnet håller på att sugas upp i mina strumpor med juldinosaurier på.

”Oj, nej då, ingen fara. Men du kanske kan hjälpa mig torka upp det här innan vi drunknar?” säger jag. Jag vet inte var jag får det ifrån men det lät ju nästan smooth så jag high-fivear mig själv mentalt.

När vi städat undan frågar Felicia om jag har lust att sätta mig och prata lite nånstans avskilt eftersom: ”de där två kommer bara bråka och hångla om vartannat ändå och jag orkar inte höra en enda låt till av nåt svenskt amatör-Nickelback”.

Jag nickar och hon tar en flaska läsk och min hand och drar mig genom ännu ett rum som är större än vår lägenhet. Jag hör bara nån som sjunger ”…talking ’bout a revolution” innan vi sätter oss i den mjukaste soffan i världen.

Jag vill aldrig resa mig upp ur den här soffan. Jag vill bara sitta här med henne och titta på hennes överläpp och hennes mörkbruna hår som hon satt upp i en kort hästsvans och den stickade koftan och hur hon gestikulerar när hon pratar och precis allting är så att jag skulle vilja stanna tiden och bara vara just här just nu.

”Och du då?”

Jag rycker till. Vad pratade hon om alldeles nyss? Jag försöker komma ihåg men det är helt borta. Jag minns exakt hur hon strök bort en slinga ur luggen men vad hon sa? Gud!

”Ja, vad vill du göra efter gymnasiet? Vad vill du bli? Ska du bo här i stan för alltid?”

Jag tänker efter lite och tar en klunk Fanta för att hinna komma på nåt svar.

”eh… jag vet inte. Jag vill så himla många olika saker. Jag gillar ju till exempel fysik jättemycket, så det kunde vara kul att plugga nåt sånt kanske. Eller jobba utomlands ett tag. Men jag vill nog flytta härifrån, det tror jag.”

”Jag gillar också fysik! Det är lite nördigt jag vet, men….”

Och så fortsätter det. Jag får veta massor om henne som jag inte visste innan. Som att hon inte gillar alkohol men älskar julmust. Att hon har en dobermann-hund som ser jätteläskig ut men är världens snällaste. Att hennes bästa kompis flyttade härifrån till Norrland för att bo med sin morfar som hon typ aldrig träffat i hela sitt liv innan. Att hon tränar MMA och tycker det är jätteroligt men att hennes mamma tycker att det är så fult med alla blåmärken. Att hon älskar min jultröja. Att hon tyckte att det var jätteroligt med ”valenselektron” på lektionen idag. Att hon aldrig sett Sagan om ringen-filmerna men älskar Star Wars.

Jag berättar också jättemycket för henne. Till och med saker som kanske bara Fille vet om. Att jag tycker att min underläpp är för stor (Fille brukar säga att det ser ut som att jag är besviken hela dygnet runt. Då säger jag att det är för att han existerar.) Att jag tycker att det är jättetråkigt att inte ha några syskon men är glad för att jag har Fille. Att jag fått tröjan av min kompis Tilda i Stockholm. Att jag har sett Sagan om ringen-filmerna men tycker att de är jätteöverskattade.

Och så plötsligt ringer hennes telefon och förstör allting.

”Det är pappa” säger hon. Han sa att han skulle ringa en kvart innan han hämtade mig. ”Följer du mig till hallen?”.

Hon hade inte ens behövt fråga.

Vi står i hallen och hon tar på sig jackan. Jag tänker att det här kan vara den bästa kvällen i mitt liv.

Felicia pekar upp i taket.

”Titta! En mistel! Hängde den där innan också?”

Jag svarar att jag inte vet, men att jag faktiskt inte tror det. Jag såg i alla fall inte den när vi kom.

”Det är viktigt att hålla på traditionerna, eller hur?” säger hon och ställer sig väldigt nära mig. Jag blundar. Jag vågar helt enkelt inte titta. Jag känner hur hon andas snabbare och plötsligt hur hennes läppar försiktigt rör mina.

Ni vet hur det står i alla såna där böcker med glittrande vampyrer eller dystopier där barn skjuter varandra med automatvapen? Då beskrivs sånt här som elektriskt. Eller som explosioner. Eller som att nånting fattar eld.

Det är inte alls så. Istället så är det som att allt annat försvinner. Ingenting annat är viktigt. Allt är bara här och nu.

”Charlotte ”Charlie” Davidsson, vet du hur länge jag velat göra på det här?” viskar Felicia och kysser mig igen. ”För att vara så smart som du är så är du förbannat trög ibland. Jag fattar inte vad du väntat på.”

Jag är helt stum. Och förvirrad. Och troligen den gladaste människan i världshistorien. Mitt hjärta slår tusen slag och inga slag alls just nu. Nu vet jag att det här är den bästa kvällen nånsin.

”Ring mig imorgon” säger hon och ler innan hon går ut till sin pappa som väntar i bilen utanför.

Så blev det som jag tänkt mig?

Det är väl årets underdrift.

Jag hade aldrig kunnat tro det att det här skulle hända.

Om några timmar ska jag ringa Felicia.

Alla de där hindren jag tänkt och trodde fanns? Jag verkar ha hittat på dem själv.

Kanske var det inte ens meningen att de skulle finnas.

En uppföljare att längta efter!

Det här är faktiskt en väldigt fin födelsedagspresent. Tack kära SVT! Mer göttig läsning finns på Expressen av alla ställen.

Astrid: Vulkanmånens kult

astridFörfattare: Kim W. Andersson

Beskrivning: ”Hon var bäst i klassen. Den galaktiska koalitionens toppstudent. Hennes framtid var utstakad och hennes mål var inom räckhåll. Hon skulle bli en av koalitionens elitagenter: en Galaktisk Fredsskipare.

Nu, ett år senare, driver hon genom rymden och tar skitjobb för usel betalning. Utskämd, vanärad och utan någon chans att nå sin dröm – tills hon får ett specialuppdrag från sin forna kommendör. Tillsammans med sin gamla klasskamrat Ulf och skolan nya stjärnskott Isobel, måste Astrid bekämpa jättelika insekter, en brutal kult och uråldrig ondska på en okänd vulkanisk måne.
Ska hon lyckas med sitt livsfarliga uppdrag, och få en ny chans att tillhöra galaxens främsta?”

Omdöme: Kim W. Andersson gör mig glad. Det gör han genom att vara en svensk serietecknare som hellre går i den amerikanska skolan än den svenska självbiografiska svartvita serietecknarskolan. Amerikanskt och färgglatt har alltid varit min grej. Dessutom kan karln teckna.

”Astrid” är alltså rymdopera av det klassiska slaget. Det doftar Linda och Valentin blandat med Saga och Mass Effect och är precis så där tramsigt högtravande med en massa konstiga figurer med valfritt antal spetsiga öron eller tentakler/armar och sånt där som det ska vara. EXAKT så som det ska vara alltså. Fantasifullt, färgglatt och tydlig kärlek till genren. Jag tänker mig att Kim och jag har en hel del gemensamt när det gäller vad vi läst och sett genom åren.

Allting är väldigt snyggt och vältecknat, precis som jag förväntat mig efter att ha läst exempelvis ”Alena”. Dessutom a är att det är tydligt att det finns en större plan, en betydligt längre berättelsebåge utöver berättelsen om kulten på vulkanmånen. Det finns kanske inget som överraskar i berättelsen, men det är ett gediget hantverk av någon som verkligen kan och vill förmedla sin egen vision, och det är värt extremt mycket.

Finns att köpa från förlaget, Bokus, Adlibris och sånt där.

Du och jag, Darth. Du och jag.

Jag vet inte exakt, men jag borde varit nånstans mellan 5-7 år gammal. Mina föräldrar hade bekanta borta i Perstorp och de hade två pojkar i ungefär samma ålder som mig och min bror. När våra föräldrar satt på ovanvåningen och pratade och gjorde tråkiga vuxensaker brukade vi sitta i källaren och antingen spela Nintendo eller titta på video (ja, de hade dyra tekniska prylar jättetidigt. Vi hade inga såna saker förrän långt senare.). En av de filmer som de hade satte enormt djupa spår i mig.

Till exempel så var jag under lång tid livrädd för att filmens stora svarta väsande bad guy gömde sig under vår trappa och om man inte sprang nerför trappan så skulle han sträcka in handen mellan trappstegen och tag tag i foten så att man ramlade. Att själva springandet nerför trappan skulle kunna vara skäl i sig att ramla var så klart ingenting som jag tänkte på.

darth-vader-star-wars

Klart att Darth Vader skulle hänga under vår trappa. Han hade väl inget bättre för sig liksom.

 

Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag sett de tre första filmerna. Det är tvåsiffrigt i alla fall – för varje film. Och efter att ha sett ”Rogue One” i söndags var min första tanke i bilen hem att jag måste se om dem igen så snart som möjligt och sen trycka in ”Force
Awakens” på slutet. När jag räknar är det alltså runt 30 år sedan jag såg ett litet rymdskepp bli bordat av soldater i vita rustningar och lasergevär för första gången. Det är helt galet egentligen. Och jag är fortfarande lika frälst. När jag slängde i blu-ray-skivan igår tänkte jag på att det kändes precis lika roligt att börja titta på filmen som alltid. Jag hade en bekant en gång som sa att han älskade ”Hajen” så mycket att han kunde se den två gånger på raken och bli lika exalterad på andra varvet. Jag kan absolut känna igen mig i det.

Det är fortfarande svårt att tycka om de där tre andra Star Wars-filmerna. Jag har inte sett dem på flera år förutom snuttar när de gått på TV. Det är liksom så att kärleken till de andra filmerna är så stor fortfarande att jag än idag inte är helt ok med hur brutalt usla de där filmerna med Jar-Jar Binks faktiskt är. Men jag måste nog se om dem, om inte annat för att det alltid är bra att ompröva sina likes och dislikes med jämna mellanrum.

Man lever ju på hoppet, inte sant? A new hope?

anewhope1-e1447523164712

Nån undrar kanske om Star Trek? Pfft. Det är inte ens i närheten.

Filmen ingen behöver.

Det har ju dykt upp en himla massa träjlers nu på sistone. Allt från Guardians of the Galaxy 2 (pepp!) till Spider-Man: Homecoming (dubbelpepp!) till en ny Mumien-film med Tompa Cruise (opepp) och en åttonde Fast and the Furious. Men den absolut mest onödiga, och som jag verkligen inte begriper överhuvudtaget är:

Baywatch.

Filmen alltså.

Alla som kände att de längtade efter en långfilm med folk i röda baddräkter som springer i slow-motion räcker upp en hand. Nähä? Tänkte väl det.

Högt spel

hogt-spel.jpgFörfattare: Leigh Bardugo

Beskrivning: ”Ketterdam är en myllrande hamnstad där allt är till salu för rätt pris och ingen vet det bättre än det kriminella geniet Kaz Brekker. Han erbjuds möjligheten att genomföra en livsfarlig kupp som kan göra honom rikare än han någonsin kunnat drömma om. Men han klarar det inte ensam.

En hämndlysten straffånge. En spelgalen prickskytt. En rymling född med silversked i munnen. En spion känd som Vålnaden. En hjärtskärare som använder sin magi för att överleva i slummen. En tjuv med osannolika utbrytartalanger. Kaz gäng är kanske de enda som kan rädda världen från undergång om de inte tar livet av varandra först.”

Omdöme: Jag HATAR ordet ”duologi” som börjat dyka upp här och var. Det är fult att skriva, fult att säga och jag vill hellre klia mig i ögat med habaneros än att använda det, men alltså – det här är första boken av två om Leigh Bardugos egen lille Danny Ocean, nämligen Kaz Brekker och hans hans lilla gäng av tjuvar och banditer med flexibel moral.

Jag önskade mig mer böcker i Leigh Bardugos Grisha-universum men utan Mal och Alina eftersom världsbygget… vi tar det igen: VÄRLDSBYGGET!!! är det som Bardugo gör bäst. Och Mal och Alina hade mindre utstrålning än en släckt glödlampa. Tillsammans.

”Högt spel” utvidgar och fördjupar världen åt alla möjliga håll. Ketterdam är naturligtvis nån sorts holländsk hamnstad, Fjerda skriker vårt eget Skandinavien osv. Namedroppandet av semlor och brännvin höjer självklart betyget. Allting känns levande och genomtänkt och… mustigt. Det är snart jul så vi kan väl jämföra världsbygget med en riktigt bra glögg, kryddig, ordentligt varm utan att vara sötsliskig och med rätt sorts bett i eftersmaken. Ingen varm saft här inte. Per Morberg skulle vara stolt.

Dessutom är ju det här rätt upp min allé i allmänhet . Ensembledrama blandat med fantasy och heist-film liksom, det är som en liten lösgodispåse med bara gott godis.

Ensembledrama kräver naturligtvis bra karaktärer. Med tanke på Grisha-trilogin var det faktiskt den saken jag var bekymrad över, men ”Högt spel” känns knappt som att den är skriven av samma författare. Nånting hände på vägen, det är helt klart, för här pratar vi karaktärer man snabbt tar till sig och som dessutom har egna röster och som man faktiskt intresserar sig för. Hon lyckades inte med det på tre böcker, men det tar bara första akten i den här boken innan allt sitter som en keps. Undrar vad det var som hände egentligen?

Hur som helst är det så klart en rent illvillig klipphängare i slutet. Det kunde man ju tro. Behöver uppföljaren. NU.

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus, ja, ni vet.

Jag är nog sjuk.

Eller, jag ÄR sjuk. Jag tycker att min hosta borde låta bra nu, jag har faktiskt övat på den både dag och natt i en hel vecka. Så det så.

Men det stora tecknet på att nåt inte står riktigt rätt till är att jag under hela min Englands-vistelse shoppade hela:

  • 1 st nyckelring med Spindelmannen.
  • 1 st korthållare med Hogwarts-loggan till mitt pendelkort.
  • 1 par nya jodhpurs. Och det var för att de andra skorna jag hade gick sönder.

Ok, jag köpte mat och sånt och presenter hem, men det viktigaste är väl ändå presenter till en själv? Det sket ju sig kapitalt.

Jag letade faktiskt efter roliga böcker både på Forbidden Planet och på ett par WH Smith, men jag hittade inget som kittlade jättemycket. Jag var nog mest sugen på Illuminae och Gemina eftersom vanligtvis intelligenta personer hyllat, men hittade inte bokuslingarna i tre butiker och nånstans där tröttnade nog både jag och mitt resesällskap.

Inte konstigt att jag tröståt på Shake Shack med andra ord.

Sååå… Hur har ni haft det? Allt bra? Fångat några Pikachus med tomteluva än?

”Hej, jag är inte på kontoret”

Det är sant. Jag flyr landet. Eller flyr och flyr, jag gör en bakvänd brexit och åker till Swansea och London på jobbresa. Eller ”internationellt erfarenhetsutbyte inom ramen för EU-finansierat projekt” om man vill vara sån. Det blir alltså kanske lite mindre skrivet här än vanligt, men kanske desto mer bilder och det är väl aldrig fel kan man tycka. Jag lovar inget men om man inte följer mig på instagram än så kan det vara läge att hoppa på tåget, det finns obokade platser kvar.Jag är borta från och med idag och kommer hem på lördag.

Jag är förvisso bara i London i ca 24 timmar och vet att Shake Shack i Covent Garden och Forbidden Planet är två givna stopp, men om nån vill tipsa om nåt annat så gör gärna det i kommentarsfältet.

Ni andra tar väl hand om bloggandet här hemma under tiden? Vattnar blommorna och tömmer posten och så?

Fantastisk hjälp

Så här strax innan jul så är det inte fel att höja blicken lite från årets julklapp (VR-glasögon? WTF?) och tänka lite på de som är tvungna att tänka på basala saker som att hålla sig vid liv. Det kan handla om fattigdom, krig, flykt, sjukdom eller nåt annat elände.

Ett fint initiativ i vår lilla bubbla är Fantastikhjälpen. Det är ett projekt som går ut på att skriva en barn/ungdomsbok och därefter donera så mycket som går av intäkterna till någon hjälporganisation. Dessutom får man en bra inblick i alla de stadier som en författare går igenom under skrivandet av en bok och nu finns också ett par kapitel att provläsa. Det leds av Marcus Olausson, känd för Serahema-böckerna och är hans första försök att skriva för en yngre publik.

Jag kommer att följa det här med stort intresse och hoppas att flera andra kommer att göra det också!

Skogen för alla träd

Jag hänger lite i en författargrupp på Facebook och smygkikar lite. Inte för att jag tänkt skriva en bok, men det är ju alltid lite intressant. Nu när jag hängt där ett tag så har det utkristalliserat sig två saker.

Dels så är det som bekant det här med att alla frågor är ok. ”Rent hypotetiskt alltså, hur lång tid tar det för en människa på ca 73,2 kg att förruttna helt om man gräver ner kroppen på 22 cm djup i en lövskog av främst bok, björk och asp där marken sluttar lite lätt? OBS att man gräver ner kroppen i mitten av september.” Ok, jag hittade på den här, men liknande frågor har varit uppe.

Jag förstår att man vill att saker ska vara autentiska. I en värld där folk sitter och kollar Darryls blinkningar för att undersöka om han blinkar morsekod till Rick i Walking Dead så antar jag att det är viktigt att inte komma med totala faktafel. Jag gnällde ju exempelvis själv på sånt i senaste Millennium-boken. Folk älskar sånt och klart att man vill bjuda på sånt i sitt magnum opus. ”I know my shit” liksom. Jag gillar också sånt. Nördig trivia är min grej.

Men jag hoppas att alla de här som skriver på sina deckare, för det är faktiskt mest deckarförfattare som frågar – man ser väldigt sällan frågor om relationer mellan karaktärer, busstidtabeller eller miljöer för andra typer av böcker. Jag hoppas att alla inte glömmer bort att det som faktiskt gör en bok till nåt speciellt inte är labbrapporterna och de köttigaste detaljerna utan karaktärerna. Den övergripande berättelsen. Den interna logiken. Att jag som läsare faktiskt bryr mig. 

Som jag skrivit om många gånger tidigare är det jättesvårt för mig att läsa en bok om karaktärerna inte har nåt jag tycker om. Då känns det som att det kvittar om man i övrigt spikat varenda naturvetenskapliga grej eller gatunamn eller vad det nu kan vara.

Som sagt, jag vill önska alla de blivande författarna lycka till och att de får sina drömmar uppfyllda, men hoppas att de inte stirrar sig blinda på fel saker.

 

Korpgudinnan

sagan-om-turid-korpgudinnanFörfattare: Elisabeth Östnäs

Beskrivning: ”Turids resa går över irernas rike. Mot bergen skulle hon, det sa Holme. Men var ligger bergen? Tillsammans med Frode och Unna färdas Turid till Dyflin, irernas stora handelsby. Där möter hon de nordmän som slagit sig ned på den gröna ön. Hon får också uppleva irernas gudinnor. En av dem är mild, men en annan är en krigsgudinna, långt från något Turid tidigare mött. Är det här, i irernas rike, som hennes resa ska avslutas?”

Omdöme: När jag läst den avslutande boken om Turid har jag tänkt väldigt mycket på bandet Cult of Luna.  Det kan låta konstigt, men jag ska försöka förklara varför. För de som inte känner till bandet så är det ett svenskt band från Luleå och Umeå som spelar en typ av metal som ofta kallas post-metal. Det är en stil som kännetecknas av långa låtar med långa instrumentala partier som sakta bygger upp till svinhårda crescendon och sen tillbaka igen. Kopplingen till Turid är den att i Cult of Lunas musik finns samma hårda kylighet, men också samma sorts introspektivitet och eftertänksamhet som i Östnäs böcker. Även det här med kontrasterna mellan det brutala och det lugna återfinns i Turids berättelse. Jag har haft Cult of Lunas senaste skiva som soundtrack när jag läst boken och det har verkligen passat som hand i handske.

När det gäller sagan om Turid så har karaktärsutvecklingen varit det som som slagit mig mest nu är jag sammanfattar de tre böckerna. Dels hennes resa rent fysiskt, från nuvarande Skåne till Danmark till Irland och vidare, men också hennes inre resa från den där ullkardande flickan till den Turid vars röst får höras på de sista sidorna i boken. Det är en enorm förändring som karaktär, och framför allt är det en utveckling som känns sann och äkta i varje förändring. Hon har verkligen växt i varje bok och det är naturligtvis tack vare Elisabeth Östnäs skickliga hantverk som lyser igenom överallt.

En annan intressant sak med Sagan om Turid är som sagt andligheten. Närheten till hennes religion har funnits där hela tiden, men det är verkligen i Korpgudinnan som den ställs på sin spets i konfrontationen med dels de gamla gudar som dyrkas på Irland men också den nya Vite Krist och de nunnor och munkar som tillhör den här nya guden. Vad är rätt, vem ska man tro på? Vad händer när man inte känner närhet till den gud man tror på? För mig som troligen skulle kunna vinna priset ”Mest sekulariserad i Sverige” så är det här jätteintressant att fundera på och det är bara en av de många saker som gör att jag än en gång vill ta fram stora stämpeln ”Klassuppsättning” så att folk fattar att det är precis sånt här som kidsen ska läsa istället för att nån ska komma dragande med Röde orm igen.

Kidsen förresten. Sagan om Turid är rätt brutal stundtals, men det som knäckte mig i den här boken var inte Fight Club-scenen i skogen eller vad som händer den lilla flickan med hårbandet utan nåt helt annat som utspelar sig på sidorna 160-170 ungefär. Det är en händelse som är helt hjärtskärande och som berörde mig på ett väldigt pendlingsovänligt sätt. Uppenbarligen är Östnäs inte rädd för att ge sig på hemskheter som går way beyond att slå ihjäl en söt hund i första boken. Säg inte att jag inte varnade er.

Har ni läst de andra två böckerna ska ni naturligtvis läsa den här men det vet ni ju redan eftersom ni läst så här långt. Och dessutom är hela serien utmärkta presenter till midvinterblotet, förlåt,  julafton.

Tack till Berghs förlag för recensionsexemplaret!

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och de andra ställena.