Kategoriarkiv: böcker

Saker ingen ser

saker-ingen-serFörfattare: Anna Ahlund

Beskrivning: ”Det händer mycket i korridorerna på Sibylla allmänestetiska läroverk. Där finns Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. Yodit som målar och försöker ta plats i gänget. Johannes som läser Karin Boye och försöker få plats i livet. Aron, vars tvillingsyster Linn fick all talang. Och Linn, som undrar vad hon ska göra med den. Och så är det Sebastian, han som ska kyssa en ny person varje månad. Ett nyårslöfte som trasslar till saker för fler än honom själv.”

Omdöme: Full disclosure: jag vet att Anna läser bloggen. Jag är kompis med henne på Facebook och Instagram och har pratat med henne en del om skrivande och annat. Därför tänkte jag mycket på hur det skulle påverka läsningen och vad jag tycker om boken under tiden jag läste boken. ”Hade jag gillat det här om det var nån helt ny bekantskap eller är det bara för att det är nån som jag har skakat hand med?”

Och jag tror faktiskt inte att det spelat nån roll, helt ärligt. De grejer jag gillat hade jag gillat ändå. Man kan liksom inte name-droppa ”Jag ger dig solen” eller ”Grand Budapest Hotel” eller lägga så mycket tid på att jobba in en av världens bästa jazz-låtar i sin text utan att jag ska tycka om det. När dessutom resten är av allra högsta klass så vill jag påstå att det inte haft nån betydelse alls. Jag hade gillat oavsett.

Jag är fortfarande en väldigt stor fan av hur hon skriver, själva språket. Det finns ett fåtal svenska ungdomsboksförfattare som står ut lite extra när det gäller språket och Anna Ahlund är absolut bland de främsta i den gruppen. Hon är en språklig konsertpianist medan man själv mest bara sitter och trycker på knappar på måfå.

Det finns ett antal olika huvudpersoner i boken – vissa tycker jag mer om, andra får jag inte riktigt samma feeling för, men det gör också att många kommer att hitta någon som de själva gillar och kanske känner igen sig själva i. Kanske gillar man att måla och fastnar för Johannes eller Yodit, eller så gillar man Håkan Hellström och identifierar sig med t ex Sebastian. Eller varför inte Fride, den första icke-binära huvudpersonen vad jag vet i en svensk ungdomsbok (ok, jag har läst en till med en icke-binär huvudperson, men den boken är inte släppt än…). Otroligt spännande och helt i linje med den väg som Anna slog in på redan med ”Du, bara” och som känns väldigt David Levithan-vacker.

Jag tycker att de olika berättelsebågarna väver in och ut i varandra på ett bra sätt, alla får ta plats vid olika tillfällen och glider in och ur själva ramberättelsen då och då (att jag sen hade velat att just mina favoriter fått ännu mer plats, det är väl så alla kommer att känna gissar jag.) Det är en rätt jobbig grej rent strukturmässigt att få till den där balansen och lär ha tagit sin lilla tid att få till. Och ensembledrama, äh, ni vet. Jag gillar sånt.

Jag har fått anledning att fundera lite på just det här i veckan – varför jag läser YA. Och svaret jag kom fram till: det är i den litteraturen jag hittar mest böcker där jag känner saker, där nånting händer i både hjärta och hjärna. Böcker man blir glad, ledsen, arg, hoppfull, förälskad och förstörd av och ibland allt på samma gång.

Och jag kan inte tänka mig ett så mycket bättre exempel än ”Saker ingen ser” just nu.

—–

Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Annonser

Jaha, annars då? eller Helgfrågan v.35

Mia som har Mias Bokhörna frågar den här veckan: ”Hur går det med läsningen/bloggandet?”

Därför känns det ju kul att kunna säga ”jo, tack, bra!” som svar. Jag är ledig idag vilket innebär att jag kan läsa ut en extremt efterlängtad bok som redan innan den ens trillade ner i brevlådan fått mig att pendla mellan hopp och förtvivlan, helt på grund av Postnord som visat en ovanligt stor motvilja till att leverera den till mig. Räkningar och adresserad reklam däremot…

Jag vill inte säga mer om vad jag tycker om det jag hittills läst om den, men det namedroppas saker som Duke Ellington och Grand Budapest Hotel i den och såna referenser, såna tycker David väldigt mycket om.

Jag har dessutom hunnit läsa ut en riktig tjockis till bok och därmed lyckats avsluta en serie så det ska krafsas ihop en recension av den också. Så läsandet och bloggandet går som sagt ganska bra just nu. Alltså ska ni nog få nåt att läsa även nästa vecka. Och om allt går rätt till så gör jag ett litet gästspel på en annan blogg inom kort. Watch this space!

Jaha, då lägger vi till ytterligare en bok på listan.

Inte nog med att det trillar ner böcker i brevlådan och i inkorgen, tydligen borde jag läsa Ola Larsmos ”Swede Hollow” också nån dag när jag får tid över. Why? För att en av karaktärerna heter David Lundgren så klart. Jag fick den här bilden från en kollega:

FullSizeRender (002).jpg

 

Ordet är fritt

En av höstens absolut viktigaste böcker är faktiskt en seriebok. Jag pratar om ”Ordet är fritt men behöver du säga allt du tänker” som är en serieantologi som ges ut som ett samarbete mellan Kartago Förlag och Statens medieråd. Den innehåller texter och serier av personer som Nina Hemmingsson, Johan Unenge, Elin Lucassi, Martin Kellerman, Lina Neidenstam med flera. Den är dessutom gratis och kan hämtas på Statens medieråds hemsida.

Jag tycker verkligen att ni ska göra det. Och vi borde alla tipsa om den till både barn, ungdomar och vuxna.

För det första är den skitbra. Det är smart, fyndig, rolig, tankeväckande och gör en otroligt förbannad på samma gång.

För det andra är den som sagt otroligt viktig. Precis som titeln antyder så handlar den om all den skit som folk häver ur sig på vårt älskade internet. Internet som är så fantastiskt och så vidrigt på samma gång – eller rättare sagt. Det är inte internet i sig, det är människorna som använder det. Alla författarna angriper ämnet på olika sätt, från Johan Unenges serie som handlar om den fantastiska Linnea Claesson, till Elin Lucassis självbiografiska serie. Frida Malmgren gör en helt briljant dissekering angående psykologin hos ett nättroll (och om man ska vara helt ärlig så finns det en hel del att känna igen sig i även hos oss som har lite folkvett men som ändå älskar att få likes på sina instagrambilder). Alexandra Pascalidou gör en rent kallsvettig av ilska när hon beskriver dels den främlingsfientlighet hon utsatts för, men också flatheten från arbetsgivare när hon berättat vad hon utsatts för.

Som sagt, läs den. Gärna idag. Och prata om den!

Ordet_ar_fritt_cover4_567x232 (002)

 

Snuttefilt eller hyllvärmare?

Jag pratade lite med min kära kollega Bokhuset härom veckan angående lite böcker som hon läst men inte jag, däribland den här på bloggen flitigt omnämnde Rick Riordan.

Av nån anledning har det blivit så att jag har en hel hög av Riordans böcker här hemma som alla är olästa – trots att jag älskat vartenda ord av de böcker jag hittills läst av honom. Jag är till och med en sån som försvarar första Percy Jackson-filmen (den andra kan jag däremot inte ens i mitt allra vänligaste tillstånd säga så mycket snällt om).

Till en stor del så tror jag att det helt enkelt beror på att jag vet att det är bra. Jag vet vad jag kommer att få och jag vet i princip vad jag kommer att tycka när jag är klar. Därför blir det ganska ofta så att jag kanske väljer nån annat lite mer obekant författare eftersom herr Riordan istället får bli nån sorts skyddsnät, eller snuttefilt, om man så vill. ”Om den här inte är så kul så kan jag ju alltid läsa nästa Olympens hjältar efteråt så blir jag glad igen” ungefär. PAX-böckerna har av nån anledning också trillat in i samma kategori.

Och det är så klart både bra och dåligt. Det är ju alltid skönt att ha nåt tryggt att luta sig emot, men å andra sidan tar det en himla tid (uppenbarligen) innan man kommer till skott och faktiskt läser de där böckerna. Och nu pratar jag ändå om böcker som jag förutsätter är bra.

Är det nån annan som känner igen sig det här? Eller är ni så där superdisciplinerade så att ni inte har olästa böcker av era favoritförfattare i hyllan? Hur blir man det i så fall?

Första hösten – Blå gryning

forsta-hosten-bla-gryningFörfattare: E. P. Uggla

Beskrivning: ”När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.”

Omdöme: Vi avslutar arbetsveckan på nästa samma sätt som den började – med apokalyps och domedag. ”Första hösten” är Ugglas debutroman (även om jag hittade en ”ännu ej utkommen” från 2014 på Adlibris, vad hände där?) och hon bjuder upp till dans direkt. Det är rätt lustigt egentligen – från att inte ha läst särskilt mycket skräck läser jag två relativt lika böcker tätt inpå varandra.

Jag tänker på ”Första hösten” lite i samma banor som ett TV-spel i romanform. Kanske är det för att det finns en hel del mer eller mindre avsiktliga likheter med ”The Last of Us” till Playstation 3/4. Från den likartade infektionen till hur monstren ser ut till förhållandet mellan huvudpersonerna. Till att det nästan blir en stor jäkla boss-fight i slutet.

Och jag ÄLSKAR ”The Last of Us”. Det är ett helt fantastiskt spel. Kanske bland mina absolut bästa spelupplevelser nånsin.

Så om nån vill skriva en liknande historia och placera den i Sverige, inte minst Malmö, så finns det absolut sämre saker att jämföras med. Speciellt om man lyckas. Och den här gången?

Jo då.

Jag gillar intensiteten som finns i boken. Det är rätt högt tempo rakt igenom, och det jag verkligen gillar är att det här inte handlar om postapokalyps – vi läsare är med under tiden allt går åt skogen. Vi är med när folk fastnar för att allmänna kommunikationsmedel bryter ihop. När mobilnätet kraschar. Vi är med från första början. Ni vet, mer ”Fear the Walking Dead” än åtta säsonger in av den vanliga ”Walking Dead”. Det finns så många smågrejer som jag verkligen tycker om. Det här med den blå mjölken är faktiskt helt underbart. Jag gillar också vetenskapligheten som känns både trovärdig och väl beskriven. Och precis som när det gäller Lova Lovéns ”Trojanerna” så finns här också en tilltalande grisighet i beskrivningen av hur monstren ser ut och genomgår förändringar som jag tycker är oroväckande underhållande. Vad säger det om mig egentligen?

Uggla jonglerar mellan tre olika huvudpersoner och gör det bra med lagom långa kapitel och bra cliffhangers mellan kapitlen, och framför allt så kastar hon ut lite roliga kurvbollar, speciellt i slutet av boken. Jag skulle gärna se mer personlig utveckling och lite fler olika sidor av karaktärerna för att verkligen se dem som människor av kött och blod, men förhoppningsvis kommer det i uppföljande böcker. För vem vill inte ha mer dystopisk skräck i svenska miljöer? Speciellt när det är så här lyckat. Fast skräck förresten, den är ju inte så creepy om man ska vara ärlig. Tyngden ligger nog på ”nu-går-allt-åt-helvete” snarare än ”Bu!”, bara så ni vet.

Gör er själva en tjänst och kolla in den här. Men gör det snabbt, för de blå blommorna förändras i slutet av augusti och snart är vi döda allihop. Det är sant. Jag har läst det i en bok och då är det så.


Författaren har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

Vår kära hufvudstad

Varför inte ge sig in på Kulturkollos veckoutmaning? Inte minst eftersom det var mindre än en vecka som jag och sambon förgyllde huvudstaden med vår närvaro (och för att jag och en kollega precis bokat hotell och resa för en utbildning senare i höst. ”Utbildning för utbildare”, det ni!).

Mitt Stockholmstips är egentligen ett tips om att åka tunnelbana, och kanske åka lite till andra ställen än bara från punkt A till B. Det finns nämligen massor med konst och fina grejer att titta på där nere. Mina farföräldrar bodde i Sundbyberg och när jag var liten brukade jag och farfar åka och titta, bland annat på den uppstoppade älgen som finns i Solna Centrum.

När det gäller Stockholmsskildringar så är det lite klurigt. Jag är nämligen en sån där som inte läst Östergren eller Fogelström. Jag har knappt läst nåt av Strindberg. Jag är med andra ord otroligt dåligt inläst på klassikerna.

Däremot – jag är lite mer inkörd på såna där böcker med mer bilder än text. Så mina favoritskildringar är sådana med lite mer övernaturligheter och med färgglada teckningar. Har ni inte läst böckerna om Theo och hans ockulta äventyr i Stockholm så bör ni göra det, de är helt briljanta. Samma gäller Peter Bergtings ”Domovoi”. Mer Stockholmsserier åt folket!

 

Trojanerna

trojanerna.jpgFörfattare: Lova Lovén

Beskrivning: ”300 elever dödas i en massaker på en högstadieskola i Malmö. Händelsen är startskottet på en rad liknande katastrofer runtom i världen. Trojanerna är en berättelse ur tre kvinnors perspektiv, om relationer i en modern apokalyps, ett samhälle som smulas sönder av paranoia och en odefinierbar fiende som vi inte kan skydda oss emot.”

Omdöme: First things first: den här boken har tyvärr haft längre handläggningstid än en ansökan hos valfritt statligt verk. Man kan bygga tunnlar genom saker på kortare tid. Jag ber om ursäkt för detta. Men precis som lagrad julmust har boken inte blivit dålig, bara bättre. Hoppas jag i alla fall.

Jag har förresten bott i Malmö i flera år, så precis som när jag läst Nene Ormes böcker så har jag kunnat känna igen mig i miljöer och adresser vilket naturligtvis bidrar till ett positivt intryck. Vi kan kalla fenomenet ”Lex Småstadsdeckare”.

Det jag verkligen gillar med boken är perspektivet, som trots att det handlar om en skräckinjagande katastrof ändå grundar sig i en sorts småskalighet utifrån de tre kvinnor som har huvudrollerna. Valet av personer är också väldigt genomtänkt – en präst, en kommunikatör och en larmoperatör. Alla tre personer som fullt naturligt blir påverkade av händelserna och bidrar med olika perspektiv. Jag kanske hade önskat lite mer interagerande mellan dem för att knyta ihop berättelsebågarna ännu mer, men samtidigt är det bra att det inte blir forcerat vilket annars kunde varit ett problem.

En annan positiv aspekt är vad man skulle kunna kalla ”den långsamma undergången”.  Allting går ju naturligtvis åt helvete, apokalyps eller undergång eller domedag eller vad ni vill, men på nåt härligt svenskt sätt så går det ändå till på nån sorts ordnad väg. Som om domedagen hade nummerlappar och ett kösystem liksom.  Lite långsam takt, men dagisen är öppna och man kan handla på ICA även på söndagen. Det är på nåt sätt väldigt roligt och samtidigt träffande.

Jag gillar också ”köttigheten” i själva skräckligheten. Det finns en scen som utspelar sig i ett badhus som jag tycker är smått fantastisk i beskrivningen. SÅ. SJUKT. GRISIGT. Jag älskar det!

Språkmässigt flyter allting på bra, jag tycker att dialoger och miljöbeskrivningar fungerar och känns ruskigt trovärdiga. Det enda jag inte begriper i boken är datumen? Vad var poängen med dem?

Jag är som bekant ingen stor skräckfantast (jag TÅL INTE skräckfilm) men än en gång så lyckas skräck i bokform underhålla mig mer än nån filmad Hollywood-skräck nånsin gjort. Rekommenderas!

Förlaget Swedish Zombie har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

 

Nu börjar höstterminen!

Hej kära kamrater!

Nu är semestern över! No more mjukglass, grillspett och klagomål om ”vart tog sommarvädret vägen”. Istället kan vi gräva ner oss bland filtar, överdimensionerade koppar och en herrans massa böcker igen. Det blir väl ett besök i GBG under den där helgen ni vet (jag har nog samma t-shirt som förra året så att ni kan hitta mig och få autografer eller selfies). Och i november ska jag vara med i NaNoWriMo, men jag lovar redan nu att jag inte ska låta det ta över bloggen fullständigt. Pinky swear!

Höstterminen har väl egentligen redan börjat eftersom böcker börjar trilla in och jag har faktiskt redan läst två böcker som jag inte får prata om riktigt än så det känns som att det börjar bra tycker jag.

Och redan imorgon kör vi igång med recenserandet, den här gången av en riktigt gammal synd som äntligen får den uppmärksamhet den förtjänar. Den har fjärilar på omslaget ifall nån vill gissa sig till vad det kan vara.

Välkomna än en gång till höstterminen HT17, vi ska ha massor med roligt tillsammans!

3960395-schoolchildren-at-home-time.jpg

Spider-Man: Homecoming

spider-man-homecoming.jpgAlla som följer den här bloggen vet att superhjältar ligger mig varmt om hjärtat. Lika varmt som maträtter av typen bröd-kött-ost-bacon-bröd eller läskeblask, och den som suttit längst på tronen när det gäller superhjältar är Spindelmannen. Därför var det ju fantastiskt när Marvel lyckades deala med Sony om att få använda sin egen supersnubbe i sina egna filmer (det där med rättigheter alltså…) och den lille sprattlande figuren fick dyka upp i Captain America: Civil War. Jag såg om den för nån dag sen och det var precis lika bra som jag kom ihåg.

Som tur är har han också fått en egen film (och fler ska det bli, tjoho!) och det var så klart givet att jag skulle se den också.

Så jag ville bara säga några saker om filmen. Jag ska hålla det spoilerfritt, don’t worry.

Det första är att ni inte kommer att bli besvikna. Tom Holland gör en jättefin Peter Parker/Spindelmannen, om än den allra klantigaste av alla Spindelmän vi sett på film. Det är en väldigt bra superhjältefilm. Den är rolig och actionfylld och allt det där. Och de spelar The Ramones. Två gånger.

081108.86154741_620X620.jpgDet andra är att de lyckas göra en av de absolut fjöntigaste superskurkarna nånsin, nämligen Vulture/Gamen till en skurk som ändå funkar. Jag ska erkänna att jag var enormt skeptisk, men det gick.

För det tredje: om ni gillar den här filmen så är det inte bara övriga Marvel-filmer som ni ska kolla in. Nej, ni ska ut och kika efter filmer signerade John Hughes, och det är precis här vi kan separera er läsare i två grupper: antingen de som säger ”Öh, vem?” eller den andra som säger ”ÅÅÅH John Hughes” och nu ser ut som den där hjärt-emojin i ansiktet. Det kan eventuellt finnas en åldersfaktor som har betydelse där.

Det är nämligen så att den här filmen har minst lika mycket gemensamt med Breakfast Club och Fira med Ferris som med Captain America. Förmodigen mer med John Hughes-filmerna om jag tänker efter.

Kan det bli tydligare än så här?

Spider-Man-Homecoming-Breakfast-Club-Poster

Ni andra som sett Spider-Man: Homecoming, vad tyckte ni?