Kategoriarkiv: böcker

Vita tigern

vita-tigernFörfattare: Christin Ljungqvist

Beskrivning: ”Till hotell Vita Tigern i Göteborg kommer människor från hela världen, på flykt undan krig eller för att skapa ett bättre liv för sina barn. Avalon har vuxit upp här, lekt i lobbyn, hjälpt till i köket, hämtat resande från luftskeppen.På nyårsnatten brakar en svävare ner i isen vid Götaälvbron, och tillsammans med sina vänner börjar Avalon leta efter föraren. Men under sökandet snubblar hon över en familjehemlighet som visar sig större än hon ens kunnat föreställa sig.”

Omdöme: ”Vita tigern” har väldigt mycket intressant och bra som talar för boken. Ljungqvist använder dystopi-möter-steampunk-möter-världskrigsmixen till att säga väldigt relevanta saker om vår tid och integration, flyktingmottagande och mänskliga rättigheter och det är där nånstans jag tycker att ”Vita tigern” fungerar som allra bäst – som allegori. Fantastik kan i sina bästa stunder inte bara vara välbehövlig verklighetsflykt utan också ett verktyg för att diskutera nåt verkligt och det tar Ljungqvist verkligen fasta på. Det är ett spännande sätt att väcka tankar om Sverige 2017 om inget annat. På så sätt påminner den om Melina Marchettas bok ”Ett folk utan land” som kom ut på samma förlag för nåt år sedan.

Nåt jag också tycker väldigt mycket om med boken är miljöbeskrivningarna. Det finns nåt väldigt kittlande med ett futurisktiskt Göteborg där välkända landmärken och gator finns kvar, men teknologin är helt annorlunda. Steampunk 2.0, eller ”gaspunk” som författaren själv kallar det.

Jag hade dock, som jag nämnt i tidigare inlägg, lite svårt att komma in i boken. En stor del av det är mitt eget fel, eftersom jag förväntade mig en bok med ett lite annat tilltal och för en äldre målgrupp så jag behövde lite tid på mig för att justera ansatsen. Jag saknade lite av den atmosfär och språk som finns i exempelvis ”Kaninhjärta” och det beror just på att den här boken är för en helt annan målgrupp. Ingen skuld på varken förlag eller författare, det är jag som missuppfattat. Men visst, ska man börja läsa Ljungvist, då skulle jag börja med ”Kaninhjärta”, det är ingen snack om saken.

Det ska också sägas att ”Vita tigern” inte direkt spurtar iväg direkt från start. Istället är den lite mer lågmäld och tar en rätt rejäl stund på sig att komma upp i marschfart och den skiljer sig därför rätt ordentligt jämfört med många av de amerikanska dystopier som kommit de senaste åren. För min del blir det lite segt stundtals, det måste jag faktiskt erkänna. Samtidigt finns det ett intressant hantverk bakom och goda möjligheter att kunna fördjupa sig mer i själva storyn i kommande böcker nu när ramverket är fastställt, speciellt som det finns ett helt garnnystan med spännande trådar som inte får svar när boken är slut.

Det är lite så man får se ”Vita tigern” – en tänkvärd början på en längre resa.

Finns på Adlibris och Bokus eller lokala biblioteket osv.

Annonser

De stjäl min tid.

Jag håller på att gå ner mig i poddträsket rejält. Är det inte Kalle Linds ”Snedtänkt” så är det ”Vetandets värld” och nu senast ypperliga ”P3 Historia” som ställer till det. Helgens avsnitt om Bonne och Clyde gjorde ju att jag var tvungen att googla lite och därefter blev det rätt in på Netflix och titta på filmen från 1967 med Warren Beatty och Faye Dunaway (för den yngre publiken så var det de två som hade oturen att läsa upp fel vinnare på årets Oscarsgala – ett YouTube-moment om något).

Filmen i sig har iofs ett ganska avslappnat förhållande till vad som verkligen hände, men fy tusan vad snygg den är. Lägg dessutom till knasig klippning i stil med franska nya vågen-filmer, kläderna, banjomusiken. It’s so good.

Jag hoppas bara att detta i sin tur inte innebär att jag fastnar i true crime också. Jag har liksom annat att göra på dagarna. Typ skriva saker, både här och där.

giphy.gif

 

 

 

Vox by Opal

…låter som nåt man kan läsa om i de där svindyra tidningarna med lite finare papper, men det är faktiskt bokförlaget Opals nya imprint. De beskriver det så här:

”Vox ger ut böcker som i första hand riktar sig till ungdomar och unga vuxna. Men egentligen är våra böcker till för alla som någon gång haft kroppen så full av känslor att hjärtat vill sprängas. Vi ger ut böcker som känns, som stannar kvar hos läsaren, som gör att den som läser mår bra. Helt enkelt böcker som förtjänar att höras och synas.

Vox by Opal är ett imprint till Bokförlaget Opal. Vi startade hösten 2017 med syfte att ge våra böcker för unga vuxna större möjlighet att nå ut i bruset. För att ge dem en egen röst.”

Hemsida och instagram finns naturligtvis, och jag gillar det jag ser. Cleant, modernt och snyggt. Och kollar man titlarna som ska komma så är exakt alla böcker som verkar väldigt intressanta och en bra blandning mellan genrer och svenskt/utländskt. Det är inte varje dag nåt sånt här händer så det känns kul att uppmärksamma det!

Capture

Hallo Anna Ahlund, wie geht es dir heute?

Nä, jag bara skojade. Mer tyska än så blir det inte på den här bloggen, så långt sträcker sig mina kunskaper efter sex års studier i tyska på högstadie- och gymnasienivå. Däremot så ville jag ha en liten nulägesrapport av Alingsås-aktuella Anna Ahlund om hur det går dels med ”Du, bara” men också ”Saker ingen ser” så jag fyrade av ett gäng frågor till henne:

1.       En liten pappertrana har viskat om ”Du, bara” och film? Care to elaborate?

Ja, det stämmer! För en tid sen fick jag ett telefonsamtal från en väldigt trevlig regissör och producent som heter David Färdmar, som hade läst Du, bara. Jag tittade på hans tidigare filmer, och förälskade mig i känslan (kolla in novellfilmen Getingdans, den är så vacker!) Sen träffades vi och pratade vision, och nu har vi skrivit optionsavtal. Det är mycket pengar som ska sökas från olika håll och många delmål som ska nås innan det är säkert att det faktiskt blir en film, men jag håller tummarna. Jag ska skriva manuset, och ser så mycket fram emot vad David ska göra av det. Vi är överens om att sexscenerna ska få ta plats, och att filmen ska få vara HET.

2.       Jag läste nånstans om att ni jobbar lite på att få ut ”Du, bara” på flera utländska marknader? Hur går det med det?

Det går bra tack! Nu i dagarna kommer ”Bare du” ut i Skam-land, det glädjer jag mig mycket åt. Jag skulle gärna få ut den på den engelsk/amerikanska marknaden också, och vi jobbar på det. Den amerikanska YA-utgivningen är ju all about ”clean teen”, där folk knappt får kyssas i skrift, så jag tror att det handlar om att hitta en modig förläggare som vågar satsa på lite unclean teen. Personligen tror jag att många skulle må bra av att läsa den typen av historia.

3.       Kan du berätta nåt spännande om nästa bok? Senast igår såg jag på instagram att du hade stora saxen framme i manuset?

Ja, nu är stora saxen framme. Jag har testat många idéer och olika trådar, och nu är det dags att rensa upp och städa bort det som inte riktigt funkar. Jag klippte just bort en anonym brevväxling mellan två karaktärer, vilket först kändes förbjudet eftersom den tråden varit en ganska stor grej i manuset, men nu i efterhand känns det bara skönt. Det var några riktigt fina mail, men ett par praktiska detaljer kärvade lite, och jag drog mig hela tiden för att skriva just de scenerna. Så när jag kom på att jag kunde få fram det jag ville säga på ett annat sätt blev det chop-chop. Jag gillar den här fasen, för det som blir kvar efter en riktig klippvända blir skarpare, och saker kommer fram tydligare. Sen är nästa steg att slipa till det som är kvar så att det funkar, håller ihop och blir snyggt, det är ännu roligare.

Om min nya bok Saker ingen ser kan sägas detta: Den som alltid drömt om att läsa en riktigt smaskig hångelscen i ett överdådigt kostymförråd kanske får sina drömmar uppfyllda! Boken följer sex artonåringar på ett estetgymnasium under ett år. Den handlar mycket om hur vi ser på varandra, och de sidor av oss själva som vi inte visar upp för andra direkt.

4.       På tal om instagram – allvarligt Anna, hur många muminmuggar har du egentligen?

Haha! Jag har 28 muminmuggar. De flesta har jag fått i present av min man på födelsedagar och jular. I sommar fyller jag trettio, så om jag har tur kanske jag får två.

Vei

vei-bok-1Författare: Sara Bergmark Elfgren, Karl Johansson

Beskrivning: ”En kvinna flyter medvetslös i havet. Hon hittas av vikingar på jakt efter Jotunheim, jättarnas rike. Kvinnan heter Vei och hon blir snart indragen i ett blodigt spel mellan jättar, asagudar och människor.”

Omdöme: Det är få serier som gjort mig så glad som Vei. Det finns en handfull, men det här är faktiskt bland det bästa jag läst på länge. Vei hamnar i den där fina samlingen av serier som påfallande ofta har det gemensamt att författaren heter Brian K. Vaughan. I just det här fallet med Vei känns det alldeles självklart att referera till hans och Fiona Staples fantastiska serie Saga, både i kreativitet och i fantasifullhet och berättarglädje. Det finns även nåt lite likt i Karl Johnssons teckningsstil utan att för den delen vara nån sorts efterapning. Med andra ord är det alltså både rusktigt bra skrivet och tecknat på samma gång, nåt som inte alltid hänger ihop.

Jag gillar speciellt den tolkning av nordisk mytologi som görs i Vei. Vi är nog många som har en bild av hur det kan se ut som är dels baserad på det vi själva fått läsa i skolan men även en hel del av Marvel-filmerna med Thor i huvudrollen. Vei navigerar snyggt däremellan och går en lite egen väg (även om det lustigt nog såg rätt likartat ut i de arena-fighter som visas upp i trailern för Thor: Ragnarok och de som återfinns i Vei). Loke! Freja! Jättarna! Det finns så mycket att tycka om och dröja sig kvar vid, och det är väl en himla tur eftersom det är ett och ett halvt jäkla år tills del två kommer ut!

Finns snorbilligt på både Adlibris och Bokus, så ni borde köpa ett ex omedelbums. Så det så.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Jag hade så stora planer för påsken och långledigheten.

Jag skulle recensera en bok. Läsa ut en annan. Börja på en tredje. Fixa med nubb.no.

Jag skulle springa. Kolla på Rogue One igen. Spela mer TV-spel. Kolla ikapp en massa TV-serier.

Men nu är det arbetsdag igen och jag har inte gjort nåt av det. Ok, jag sprang en trekilometersrunda, men det är inte det samma som de två sju-kilometersrundor jag tänkt mig.

Jag vete fan van som hände. Jag kommer knappt ihåg vad jag gjort den här helgen, så alltså finns det bara en förklaring.

Jag måste ha blivit kidnappad av rymdvarelser under påsken.

Aliens.jpg

Sverige – nu har vi ett svar.

Jag förstår att ni också har undrat. Ältat och funderat. Diskuterat i smågrupper runt om i landet. Kanske rentav haft svårt att sova.

Jag pratar naturligtvis om Våffelgate.

Alldeles nyss kom svaret vi alla väntat på från en trovärdig och insatt källa inom produktionen.

”Waffle syftar både på maträtten och verbet och det gav översättaren en del huvudbry hur hon skulle översätta det på ett vettigt sätt. Men jag tycker att hon löste det jättefint med pannkakorna! 🙂 Även om jag förvisso håller med David om att kidsen nog inte säger att nåt blev pannkaka nowadays … Oh, well, retrouttryck ftw?”

Så nu vet vi.

Äntligen.

Våffelgate

Vi har alla våra specialområden. Mitt är antagligen att vara den babbligaste och tramsigaste bokbloggen därute, men jag tar på mig det ansvaret. Nån ska ju göra det jobbet också.

Så…

Jag hyllade Julie Buxbaums ”Tell me three things” häromdagen. Det har jag inte varit ensam om, det finns massor med recensioner och instagrambilder där ute, men i så gott som alla fall så har folk läst den svenska översättningen, vilket jag alltså inte gjorde.

Just därför blev det lite konstigt när jag kommenterade på Bladen Brinners instagram eftersom jag nämnde våfflor och därmed oavsiktligt lyckades förvirra Lisa Bjärbo. Hon kunde nämligen inte minnas några våfflor i boken, men däremot våfflans kusin pannkakan. Vi var till och med tvungna att jämföra samma passage i boken på de olika språken för att reda ut det här.

Förstår ni vart det här är på väg?

I den svenska översättningen är alltså alla referenser till våfflor utbytta mot – pannkakor. Jag vet. Hoppas att ni satt ner när ni läste det här.

House-of-cards-but-why.gif

Inte för att det på nåt sätt förändrar nånting i boken eller så. Jag behöver inte ens sätta ut en spoilervarning liksom.

Men jag blir ändå nyfiken på varför? Jag vill återigen påminna om det amerikanska omslaget:

tell-me-three-things

Har vi ett sämre förhållande till våfflor än till pannkakor i Sverige? Äter amerikaner mer våfflor? Hur tolkar mina finska läsare det här? Oh, the questions!

tenor.gif

 

Jag måste missat nåt nånstans.

Man går in med vissa förutfattade meningar. Genre. Stil. Tilltal.

Och så visar det sig att det inte alls stämmer.

Boken jag läser nu till exempel har ett helt annat språk än vad jag förväntade mig, och jag uppfattar också det som att författaren vänder sig mot en yngre målgrupp än vad jag trodde, vilket faktiskt stökar till det lite i mitt huvud. Nu, nästan 100 sidor in i boken, så har det ju släppt, men den initiala chocken var överraskande stor.

Det är väl lite priset man får betala när man inte läser på om böcker i förväg. Jag brukar inte göra det så noggrant, bara precis så pass mycket att jag kan avgöra om den verkar intressant eller inte, men här hade jag uppenbarligen missat nåt längs vägen. Om det nu inte är så att den marknadsförts extremt vilseledande, men det tror jag inte.

Hur brukar ni göra, läser ni på mycket inför kommande böcker eller vad har ni för strategier? Hur gör ni när ni väljer?

71O5O0moWDL.jpg

 

Tre saker du inte vet om mig / Tell me three things

Författare: Julie Buxbaum

Beskrivning: ”Jessie önskar att hon och hennes pappa inte hade behövt flytta till Los Angeles. Hon vantrivs i sin nya skola, där alla känns plastiga och ingen pratar med henne, inte ens hennes nya styvbror. Då börjar mejlen från Någon Ingen komma. NI påstår sig vilja hjälpa Jessie att navigera i den vildmark som är Wood Valley high school, men Jessie är till en början skeptisk. Är det bara någon som driver med henne? När hon till slut bestämmer sig för att våga chansa dröjer det inte länge förrän hon och Någon Ingen börjar komma varandra nära. Men vem är han, egentligen?

JAG: Berätta tre saker jag inte vet om dig. Alltså, förutom vad du heter och, tja, allt annat.

NI: okej. (1) jag gör übergoda varma ostmackor. så goda att de berättigar användningen av ordet ”übergoda”. (2) för ett år sen var jag en helt annan person. (3) jag vet inte. kanske håller den för mig själv.

JAG: Kom igen. Du håller allt för dig själv.

NI: (3) jag gillar dig.

JAG: (3) Jag gillar dig också.”

Omdöme: Den här är sprillans ny på Lavender Lit, men jag har läst den engelska versionen. Jag valde den med våfflor på omslaget för att… ja, ni vet. Våfflor.

Kortversionen av recensionen är så här: När jag gick av tåget så hade jag 15 sidor kvar. Jag var tvungen att läsa färdigt boken i bilen innan jag kunde starta min trogna Renault och köra hem. Köp/låna, läs och bli glada. Feelgood-YA/rom-com/drama när den är som absolut bäst.

Den lite längre och något mer analytiska recensionen är lite mer så här: Det svåra med en så fullständigt fjantig premiss som att ”okänd-person-hittar-din-epost-och-börjar-guida-dig-genom-din-nya-skola-och-visar-sig-vara-lika-charmig-som-mystisk” är att överhuvudtaget få idén att lyfta.

På nåt sätt lyckas Buxbaum, och jag tror att det handlar om att hon på nåt sätt lyckas få till en ton som balanserar mellan precis det allvar som behövs och en rejäl näve charm och humor ovanpå, och märkligt nog så fungerar det. Det fungerar till och med helt lysande. Den på förhand så tramsiga utgångspunkten blir på nåt sätt starten på nåt himla fint och Buxbaum visar en utmärkt fingertoppskänsla, speciellt i dialogerna.

En stor del av det ligger så klart i karaktärerna. En sån här bok handlar inte så mycket om ett enormt världsbygge och komplicerade miljöer – det räcker med skolan, hemma och kanske ett par platser till, och alla har väl en hyfsad bild av amerikansk high-school-miljö redan? Behöver man repetera innan man läser den här så kan man faktiskt med fördel kolla igenom ”Mean Girls” lite snabbt. Det Buxbaum lyckas med är att trots att det handlar om ett ganska stereotypt karaktärsgalleri så lyckas hon få de flesta av dem att kännas trovärdiga och genomarbetade, inte minst föräldrarna som faktiskt känns lite mer mänskliga och nyanserade än vad som är vanligt i genren. Visst finns det nåt klichéartat över den svårmodige bandsnubben eller den bitchiga sypersnygga cheerleadertjejen, men det är faktiskt helt ok ändå.

Det där mysteriet då? Ja alltså, det går ju att räkna ut med lillfingret hur det ligger till ganska snabbt, men den stora laddningen och behållningen ligger i när och hur Jessie ska räkna ut det samtidigt som man som läsare sitter med ett ”NÄR SKA DU FATTA!?!?” kombinerat med ”det kommer att bli så ruskigt fint när poletten trillar ner”.

Så än en gång: Köp/låna, läs och bli glada. Feelgood-YA/rom-com/drama när den är som absolut bäst.

Finns på Adlibris och Bokus och de där.

 

 

 

Blue Lily, Lily Blue

blue-lily-lily-blueFörfattare: Maggie Stiefvater

Beskrivning: ”Blue Sargent has found things. For the first time in her life, she has friends she can trust, a group to which she can belong. The Raven Boys have taken her in as one of their own. Their problems have become hers, and her problems have become theirs.
The trick with found things, though, is how easily they can be lost.
Friends can betray.
Mothers can disappear.
Visions can mislead.
Certainties can unravel.”

 

Omdöme: I tredje boken i ”The Raven Cycle” så skruvar Stiefvater upp knasigheten ytterligare ett snäpp jämfört med tidigare böcker, vilket är helt naturligt i takt med att vi närmar oss upplösningen på serien. Magin blir vildare och allting snurrar snabbare och snabbare för alla karaktärerna i böckerna. Slitningar och attraktioner blir tydligare och framför allt så hettar det till ordentligt mellan Gansey och Blue trots det alldeles uppenbart och bokstavligt talat livsfarliga i det. De är också, som namnet på boken antyder också mer i centrum den här gången.

Det här är den segaste av de tre böckerna jag läst i serien, men den spöar ändå majoriteten av all annan urban fantasy jag läst genom åren. Lägstanivån är med andra ord högre än Kaknästornet. Men ska man vara ärlig så händer det ju inte extremt mycket. Sjävklart knuffas handlingen framåt, men inte direkt med snabba steg. Snarare lite mer som när man hamnar bakom en klunga turister som ska fotografera precis allt och man bara vill komma förbi men de blockerar hela gatan.

Och även om jag gillar Greenmantle, så känns han inte ens i närheten av lika farlig i dagsljus som när han bara gömde sig bakom kulisserna i ”The Dream Thieves” och kontrollerade The Gray Man. Stiefvater gör det där klassiska skräckfilmsmisstaget –  man ska bara antyda monstret, inte dra fram det i helbild. Det blir aldrig lika läskigt då.

Så visst, det är inte riktigt lika kul som innan, men jag måste ju läsa färdigt det här.

Finns på Adlibris och Bokus och på andra ställen.

 

 

Inte min grej

Det finns så klart massor av saker som jag inte fattar. Andragradsekvationer. Programmering. Alla språk förutom svenska, engelska och en smula tyska.

Men serier har alltid känts som hemmaplan. Nåt där jag förstår hur det fungerar och som jag kan koda av. Sen finns det naturligtvis serier jag inte tycker om, men det är en annan sak.

Men så för några år sen så fick jag en kollega som också gillade serier, bara det att vi inte alls hade nåt gemensamt i alla fall. Han läste nämligen uteslutande manga, dvs japanska serier. Han förstod inte vad jag såg i alla de västerländska serier jag läst sen jag lärde mig läsa och jag hade absolut ingen koll på vad det var han läste – jag hade aldrig hört talas om någon av de titlar han nämnde.

Jag vet inte om manga i Sverige är lika stort som det var då, men ett tag köpte ju varenda unge de här pocketböckerna i vanliga butiker runt om i landet, så jag knallade ner till Skivesset vid Nobeltorget i Malmö och köpte en trave begagnade Naruto eftersom jag är rätt nyfiken av mig ibland. Ninjas är liksom aldrig fel i min bok, och jag hade ändå sett en hel del japansk anime redan i gymnasiet så jag tyckte att jag borde ha nån sorts schyst förförståelse.

Men icke.

Det finns nåt i hela konceptet med att läsa från fel håll och i hela uttrycket som verkligen inte funkar för mig. Ja, man läser faktiskt från ”fel” håll. Man börjar från den bakre pärmen och läser sig framåt vilket blir helkonstigt. Jag vet att det finns stöd i serieappar numera som vänder alltihop för att det ska bli lättare att läsa på plattor osv, men sånt fanns inte då.

howto-spread

Jättejobbigt!

Om ni nånsin sett lite anime så vet ni hur det är när de ska visa stora känsloyttringar med ballonghuvuden och stora ögon och en sorts allmän skrikighet? I det jag läste så var det i stort sett likadant i serietidningarna och i och med det så blev det så uppenbart för mig att det här var nånting som jag inte orkade jobba och kämpa med för att kanske börja förstå. Eller kanske inte.

Så jag tackade för mig och återgick till mina västerländska serier där jag kände mig hemma.

Finns det några genrer där ni inte känner er hemma? Sånt ni inte förstår? Bikta er i kommentarsfältet!

Du kan aldrig gissa vad som kommer att hända!

Ok, så jag satt och tittade på TV igår och råkade hamna på Kunskapskanalen efter att ha kollat på senaste avsnittet av Walking Dead.

På Kunskapskanalen visade de andra delen av en serie om deckare, ”Deckarnas värld” och avsnittet handlade om miljöer och vad som gör en scen hotfull, hur man gör i film och i böcker. Vansinnigt intressant faktiskt, och de intervjuade såväl George Pelecanos som Jo Nesbø. Så nu till min stora takeaway, och det jag tror att ni kan hjälpa mig med:

Jag har läst ytterst få deckare. De begränsar sig till ett gäng Camilla Läckberg, en Kepler-bok och Stieg Larsson, och det är väl inte helt taget ur luften att de inte direkt representerar de absolut främsta i genren, även om de är ruskigt framgångsrika.

Så min fråga till er som är betydligt mer belästa inom genren än jag: vilka ska man läsa? Om man liksom vill läsa Scorsese eller The Wire eller True Detective i bokform, var landar man då? Jag ber alltså om hjälp här, om deckare, tro det eller ej. Do tell!

local-police-banner-large.jpg

I brist på bättre

Jag har fullt upp idag och ska workshoppa (underbar svengelska!) om ett nytt verktyg på jobbet, så jag hinner inte riktigt med det jag hade tänkt mig att blogga om idag. Men i veckan blir det hör och häpna ännu en recension, och sen ska jag passa på att diskutera serier som jag faktiskt inte förstår överhuvudtaget, dvs det jag tänkt att svamla om idag.

Men mest av allt vill jag bara åka hem, för då kan jag sitta en stund på tåget med årets hittills mysigaste bok som skrivits utanför de svenska gränskontrollerna. Vilken det är, det får ni veta nästa vecka!

Old Man Logan

wolverine-old-man-loganFörfattare: Mark Millar, tecknad av Steve McNiven

Beskrivning: ”A future world savaged and sundered by super villains, the United States ain’t what it used to be. In California, now a wasteland controlled by the evil Hulk Gang, the former Wolverine seeks to live in peace. He’s retired, finally free from the violence of his former existence as an X-Man, and he wants to keep it that way. If only they’d let him. Now, Logan and an aged, blind Hawkeye are forced into a cross-country jaunt through villain-ruled lands, on a collision course with the worst of them all Can Old Man Logan maintain his pacifist vow, and make his last stand without doing what he does best?”

Omdöme: Om nu nån tror att filmen ”Logan” och den här serietidningen har nåt gemensamt så kan man ta och parkera den tanken i cykelstället på andra sidan gården omedelbums. Eller nja, de har ett par saker gemensamt:

  1. Logan är gammal.
  2.  Den utspelar sig i framtiden.
  3. Det är rätt kopiöst blodigt. ”Hufvuden skola rulla” liksom.

Det var väl ungefär alla likheter.

Grejen med alla såna här tidningar, som är en sorts ”tänk om det blir så här?”-subgenre till de vanliga berättelserna är att de är dels kittlande i att man vill veta vad som hänt för att det ska blivit som de blivit, men dels ofta blir lite av ”nu knölar vi in så många referenser och figurer som det bara går” på ett sätt som ofta känns väldigt forcerat.

Och det blir precis så i Old Man Logan tycker jag. Lite småkul, men också lite väl överlastat. Som en pizza med för många olika toppings.

Men det är ju samtidigt så här med pizza – även om den är dålig så är den aldrig sämre än godkänd. Och så är det även med den här. Man blir trots allt underhållen på ett litet B-filmsaktigt sätt, och eftersom det är den komplett ovaccinerade Mark Millar som skrivit den så vet man egentligen vad man får. Jag sa nåt om ”hufvuden skola rulla”? Det menar jag verkligen, det strösslas avhuggna huvuden som klot när bowlinghallen har tacobuffé på fredagar. Jag vet inte när jag senast läste en Marvelserie som var så brutal, så har ni kids som börjat gilla Marvel, då kanske ni ska ta stora omvägen runt den här och köpa nåt annat till dem.

Är det obligatorisk läsning om man gillar X-Men och superhjältar?  Nja… bara om man inte tycker att story och sånt är så viktigt i förhållande till underhållningsvåld.

Man kan säga så här för att ni ska kunna välja: Gillar ni Hajen? Ni vet den där av Spielberg? Klart ni gör. Då kommer den stora frågan: Gillar ni Hajen 4, dvs betydligt sämre men det är fortfarande en film om en haj och massor med blod? Om ni gör det, då är ni såna som skulle gilla ”Old Man Logan”.

Finns på Adlibris och Bokus

 

Att sätta sig i skolbänken

Man ska lära av de bästa, sägs det. Folk som kan sina saker, och som får nånting att verka enkelt fast det är supersvårt.

Därför är jag otroligt glad över annaskriverunder.se. Ja, jag vet att jag jämt tjatar om de här tre Annorna, och jag vet att jag kanske eventuellt möjligtvis inte har ett helt opartiskt förhållande till dem, men ni får bara lita på mig när det gäller det här.

Den här gången ska jag faktiskt inte prata nåt om deras böcker, utan mer om att de beskriver hur deras böcker kommer till, dvs precis det jag vill veta. Bland annat så vräker de på med riktigt bra skrivövningar som den här som jag faktiskt ska ta och göra så snart jag kan: annaskriverunder.se/mina-basta-karaktarstips/

Det finns mängder av andra bra tips på bloggen, så kolla in den!

En annan som jag lär mig massor av är Elin Säfström, inte minst så beskriver hon själva arbetet med sitt förlag på ett  väldigt roligt och ingående sätt (jag hade iofs inte förväntat mig nåt annat). Hennes författarskola är redan inne på inlägg nr 26, och jag har läst vartenda ett. Kolla in vad hon skriver på allabloggarutomjag.blogspot.se/

Nu kanske nån säger: ”Men Kim Kimselius blogg då, den ska ju också innehålla en massa skrivtips?”. Det gör den säkert, men jag kommer inte överens med layouten där så jag vet faktiskt inte.

Det finns mängder med fler sidor därute, tipsa gärna om ni har några favoriter!

Och varför vill jag tipsa om skrivövningar då? Ja, det är ju av helt egoistiska skäl.

Det långa inlägget med krångliga ord.

Jaha, tack för igår då. Det var trevligt att få flera hundra fler visningar än normalt. Hoppas nån stannar kvar och läser bloggen fler gånger!

Jag fick en kommentar ifrån bloggen Bokstund igår angående mitt inlägg om att recensera, och jag började fila på ett svar men tyckte att det var ett så intressant ämne att det får bli ett eget inlägg. Kika gärna på hennes blogg förresten, den är riktigt trevlig. Hon är ju för dessutom på väg att bli utbildad på det här med litteratur, inte som en annan som bara freestylar sig fram genom den här världen och mest famlar i mörkret och trampar på legobitarna längs vägen.

Så här skrev hon iaf:

”Jaa, det är svårt det där. När jag läste litteraturkritik lärde jag mig bland annat att skribenten antingen ska vara objektiv i sin recension, eller subjektiv. Ibland är man både och. Oftast är man ändå subjektiv av vana, typ. När man är objektiv skriver man ju mer som att *det är så*, att skribentens värderingar är allmängiltiga, medan den subjektiva skribenten är tydlig med att det den skriver är en personlig värdering. Det är väl en smaksak vad man gillar att läsa, helt enkelt 🙂 Sen kanske inte alla kommer undan med att skriva objektiva recensioner heller, hehe 😊 Och att skriva en helt objektiv recension är väldigt, väldigt svårt. Tycker iallafall jag ☺️

Och det här är nåt som jag ser ibland på olika ställen, den här diskussionen mellan en objektiv och en subjektiv recension. Och det är som sagt en superintressant diskussion som är värd att reflektera över.

Min personliga åsikt är att en recension till sin natur alltid måste vara subjektiv för att ge mig någonting, annars blir det bara ett knastertorrt referat. En artikel i ett uppslagsverk. Ett referat som väger och mäter boken/filmen/pjäsen eller vad det nu handlar om på ett nästan kvantitativt sätt. ”720 sidor, berättad i tredje person. 82 kapitel. Grönt omslag.”

Och jag håller med Bokstund – det är jättesvårt att vara objektiv, och framför allt är det otroligt tråkigt för mig personligen. Jag kan inte riktigt jobba på det sättet, även om jag jobbar betydligt mer på det sättet när jag läser manus för Det Stora Förlaget. Det ska dock sägas att även där ingår uppgiften att ge ett personligt omdöme utöver att beskriva själva manuset.

Subjektiviteten behöver dock vara underbyggd på ett ordentligt sätt för att ha ett värde, det är viktigt att lägga på minnet. Att säga att nåt är dåligt och bara backa upp det med ”för att det är det” är ju helt meningslöst och då kan man lika gärna låta bli. Samma sak gäller faktiskt även om man säger att nåt är bra, jag vill gärna ha nån sorts motivering till varför. Och det är väl här jag kan tycka det allra största värdet kan finnas i en recension – om det finns ett resonemang bakom som jag kan följa med i och matcha mot mina egna tankar och förväntningar. I nåt som är rent objektivt beskrivet finns det sällan något sådant, det är ju nästan ett rent motsatsförhållande egentligen.

Det jag vill komma till är att en sorts analytisk subjektivitet är det som funkar bäst för mig. Hur väl jag lyckas, det är en helt annan sak…

 

 

David – linslus extraordinaire

Ni vet hur det är: Man får ett mail, svarar på en fråga och BOOM! Statistiken går i taket. Bara för att man uppmärksammar nåt bra. Ibland är världen ganska fin ändå.

Att ta ett steg tillbaka och rannsaka sig själv

Jag tänkte lite på det här med recensioner. Inte så mycket på själva recenserandet, det har jag prata om lite tidigare, utan mer om hur det landar hos er där ute. Jag kan ju inte annat än att bräka på i bästa/sämsta förmåga om hur JAG uppfattar och vad JAG tycker om en bok. Men jag sitter ju absolut inte på den absoluta sanningen, även om jag själv naturligtvis tycker att jag har helt rätt om exakt allt jag säger.

Sanningen är så klart att det bara handlar om mina åsikter. Jag tänker lite som så att antingen tycker ni som läsare att jag är hyfsat rätt på bollen, eller så tycker ni att jag är en komplett idiot eller eventuellt kanske nånstans mittemellan beroende på dagsformen. Sen får ni själva fundera på hur mina åsikter passar ihop med era egna.

Jag tycker till exempel att Petter på Gamereactor.se har ganska bra smak när det gäller hans spelrecensioner, men när han börjar prata film/TV/musik brukar jag i 97% av fallen tycka att han och jag inte är på samma planhalva. Inte ens samma sport ibland. På två olika kontinenter. Men jag gillar ändå att läsa vad han skriver, för jag får brottas lite med ett ”varför tänker han så?” som jag tycker är ganska intressant.

Och jag höll också på att åka dit på en annan grej häromdagen. Jag läste ett blogginlägg om varför nån inte gillade Netflix olika Marvelserier och höll inte med alls. Till exempel så skrev bloggaren om att hon dömde ut serien ”Luke Cage” efter 10 minuter, och där nånstans höll jag på att börja argumentera om att man inte kan döma en serie på drygt 13 timmar efter 10 minuter och allt sånt där. Men sen satt jag nån dag senare och kollade på ”Santa Clarita Diet” och nånstans efter 15 minuter och ett par upprepade skämt i serien om kaskadspyor så kände jag själv att ”nä, det här är inte min grej” alls.

Så självklart har den här personen rätt – för henne är Luke Cage skitdåligt och ointressant, och jag har rätt i min åsikt om ”Santa Clarita Diet”, men det betyder inte att det är så för dig som läser det här.Man får lov att tycka olika, och det är lika rätt oavsett. Det kan vara bra att vara lite ödmjuk för det här ibland. Inte minst för ens egen skull.

Logan

X-Men är en otroligt rörig serietidning. Dels så finns det en massa spin-offer i tid och otid och tidsresor och alternativa universum och folk är sina egna morföräldrar och gud vet vad. Om man ska säga nåt snällt om den soppa som är X-Men-filmerna så är det att de verkligen fångat rörigheten. Och missförstå mig rätt nu, jag har läst en massa tidningar och sett alla filmerna ändå, men på nåt sätt är de ju inte direkt den stora kärleken.

Senast ut i den X-Menrelaterade filmvärlden är då ”Logan”, som utspelar sig år 2029. Det är lite oklart hur den här hänger ihop med de andra X-Menfilmerna så som sagt, keeping up with tradition.

Logan är hur som helst så in i helsike sliten och trött, han är ärrad och gråhårig och om möjligt ännu vresigare  än nånsin. Lite som Leif GW med klor skulle man kunna säga.

Han, Caliban (spelad av Stephen Merchant av alla människor) och professor Xavier är i princip de enda kända mutanterna som är kvar och Logan försöker skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa en båt så att alla tre kan dra ifrån sitt lilla tillhåll ute i öknen. Just varför de vill ha en båt och inte en pensionärslägenhet i Spanien är dock inte helt uppenbart, åtminstone inte för mig. Ingen av herrarna slår mig som nån som är inne på havsfiske liksom.

Men det blir ju ingen bra film av att kolla på när Logan kör taxi, så saker måste ju hända, och det gör det när Dayas mamma från ”Orange is the new black” dyker upp med en liten tjej och vill ha hjälp att få skuts upp mot Kanada-hållet.Trump-effekten håller alltså i sig tills 2029, så det känns ju lite deppigt. Och samtidigt kommer DET ONDA FÖRETAGET som har ett gäng cyborgs på lönelistan och vill ha tag på ungen. De skyr såklart inga medel, så som cyborgs med automatvapen och halstatueringar brukar göra.

Där nånstans lämnar jag er så att ni får se resten själv, för ”Logan” är faktiskt den tveklöst bästa filmen i franschisen. Den har en lite lägre tempo stundtals, men när den blir våldsam, då JÄKLAR. En favoritscen är nog när X-23 köttar gamle MMA-fightern Krzyszstof Sosynski (ja, jag fick googla stavningen). Sånt får man aldrig se i de andra filmerna med mer lycra i garderoben. Rent genremässigt så studsar den nånstans mellan road movie/superhjältedrama och framför allt westernfiln, vilket inte minst hamras in i filmen genom dialog och att de faktiskt tittar på en westernfilmen ”Shane”. Subtilt som en slägga, men det är helt logiskt i sammanhanget.

Det finns avslutligen nåt väldigt fint i Hugh Jackmans porträttering av Logan, inte minst i samspelet med Dafne Keen som alltså spelar X-23/Laura. Han har nog aldrig varit bättre, och det är verkligen ett värdigt farväl till den karaktär som han spelat i 17 år. Äntligen får den gamle järven den film han förtjänar.

Skitbra film helt enkelt.

logan

Riverdale

Jag har en gång sagt att jag inte har några guilty pleasures, jag har inte tid med att skämmas. Men om vi istället vänder på det och pratar om saker som man gillar oförskämt mycket, då kan vi prata lite om Riverdale, dvs den här CW-serien som precis som alla andra serier på den kanalen är smockfylld med karaktärer som är ”beautiful and sad”.

Och jag har aldrig läst Acke, som alltså är den svenska översättningen, så jag har ingen koll alls på hur den är. Däremot vet jag att den tecknade serien i USA faktiskt är rätt stor fortfarande, även om man nu också har två versioner, en mer traditionell Archie/Acke och ”New Riverdale”. Och sen TV-serien då.

Men jag är faktiskt rätt hooked på TV-serien, lite till min egen förvåning. Det kändes ju skitskumt att nåt som hade med Acke att göra skulle utgå från ett mord-mysterium, men faktiskt är att den där tonårs-Twin Peaks/Veronica Mars-mixen fungerar förvånansvärt bra. Nåt som är rätt spännande också är att det är väldigt lite rivalitet mellan ungdomarna, annars kunde man ju tänka sig att den skulle följa nån sorts klassisk mall där den blonda cheerleadern skulle ställas mot den bitchiga mörkhåriga tjejen, men så är det alltså inte. Istället är det ju så klart vuxensamhället som ställs emot kidsen, men jag gillar det, det är liksom så man vill att det ska vara i en sån här TV-serie. Och så får vi ju lite roliga gamlingar också. Luke Perry liksom, Skeet Ulrich, Mädchen Amick…

Det är ju glädjande att det blir minst en säsong till. Kolla på Netflix och kom tillbaka och diskutera, ska vi säga så?

Archie_Logo-1.jpg

Our chemical hearts

our-chemical-heartsFörfattare: Krystal Sutherland

Beskrivning: ”Henry Page, a hopeless romantic and film buff, is smitten as soon as Grace Town walks into his classroom. But Grace – who looks in need of a good bath, is dressed in guy’s clothing, and walks with a cane – is unlike any leading lady he’s ever obsessed over. And when Henry and Grace are both offered positions as editors of their high school newspaper, the mystery of Grace begins to captivate him. Why does she visit a graveyard every afternoon? What secret does she keep locked away in her bedroom? Above all, why is Grace Town so deeply sad? Before he knows it, Henry is sure that he is the one to unlock her happiness. But Grace is capricious, changeable, infuriating, and, above all, damaged. Henry will need to be the strongest he has ever been to survive this particular love story.”

Omdöme:  Jag gillar att läsa på engelska, så därför är det den utgåvan som recenseras, men vill ni läsa den på svenska så är den alldeles färskpressad i butikerna. Det svenska omslaget är snyggare, bara så ni vet. Den är dessutom översatt av Jessica Schiefauer, bara en sån sak.

Men det där är ju mer praktiska detaljer och så. Över till själva läsningen då.

Ni som hängt på den här bloggen vet ungefär vad jag gillar när det kommer till den här typen av böcker. Ska vi kolla hur den här boken ligger till på den listan?

Manlig huvudperson – check.

Förstapersonsperspektiv – check

Högvis med popkulturreferenser – check.

Liten ensemble – check.

High school-miljö – check.

Allmän nördighet – check.

Jämförelser med John Green och Rainbow Rowell på omslaget – check.

På pappret är det alltså som gjort för mig, och det finns mycket riktigt en hel del som jag gillar av allt ovanstående. Sutherland kan skriva och lyckas göra nåt eget av nåt som skulle kunna vara riktigt icke-originellt. Samtidigt är det nåt som retar mig nästan hela boken. Det är inte förrän jag kommit halvvägs genom boken som jag kommer på vad det är – det är dialogerna. Och det är för att alla är så där förbannat amerikansk YA-rappa i käften och ironiska och sarkastiska hela tiden och i 87% av alla meningsutbyten inte kan svara seriöst. Det är som en häxblandning där en John Green-bok marinerats i Gilmore Girls, och exakt där förstår minst två av den här bloggens läsare att det där, det är INTE Davids kopp torkade blad i varmvatten.

Samtidigt var det otroligt förlösande att förstå vad det var som skavde, för det värsta som finns är att veta att nåt är fel, men inte exakt vad. Lite som stackars Henry har det i boken.

Och det är där nånstans det lossnar lite. Kanske är det också för att det putslustiga får ge vika för lite mer allvar nånstans där och det är faktiskt det jag föredrar i den här boken, trots att jag annars älskar tramsighet och ironi.

Framför allt är det så att jag gillar det Sutherland vill säga med boken, även om jag kanske inte är helt nöjd med hur hon tar sig fram till slutpoängen.

Så boken är inte alls tokig, och jag vet att många därute kommer att gilla den. Råkar ni dessutom älska de dära Gilmorarna som bor i Stars Hollow, då kommer ni att tycka om den hör boken betydligt mer än vad jag gör. Jag är lite mer ljummen.

Finns på Adlibris, Bokus och de där.

En sån där dag där David känner sig gammal. Igen.

10 mars 1997. Då visades det första avsnittet på amerikansk TV om en tjej med ett töntigt förnamn som flyttade till en liten stad i Kalifornien tillsammans med sin mamma. Hon hade haft lite… problem… på sin förra skola och flytten var alltså tänkt som en nystart.

Kruxet var bara att den här nya staden var byggd ovanpå en så kallad ”Hellmouth” så all möjlig och omöjlig hemskhet drog sig dit. Lite som Ullared ungefär. Med ett extra IKEA på toppen. Med andra ord blev det inte riktigt lugnt och skönt för cheerleadern med högsta betyg i träslöjd.

Serien gick i sju säsonger, Joss Whedon som skapade serien gick vidare till att till slut göra riktigt fina grejer för Marvel och Buffy, Willow, Spike och de andra är rätt älskade fortfarande, även om de olika skådespelarnas karriärer kanske inte gått spikrakt uppåt sen dess.

Men alltså…

20 år.

Det är faktiskt inte alls rimligt. Jag tänker liksom inte på ”Buffy the Vampire  Slayer” som en gammal serie. Jag bortser naturligtvis från det faktum att det betyder att jag gick i GYMNASIET när jag såg de första avsnitten på dansk TV (som alltid låg före svensk och som faktiskt inte klippte bort slagsmålen. Danskar = hårdingar.). Gymnasiet är väldigt länge sen.

Men grattis på tjugoårsdagen då! Jag kanske borde se färdigt hela serien nån gång när jag bearbetat min åldersångest?

buffy-the-vampire-slayer-main-characters-wallpaper-5903.jpg

 

Det är så knäppt, och samtidigt himla roligt tänkt. Serietecknaren Robert Sikoryak har ritat en serieroman baserat på nåt så träigt och trist som iTunes användaravtal. Jag, vet det låter ju helsjukt. Men det är faktiskt väldigt fyndigt och snyggt gjort, och förutom att läsa avtalet igen (ni läser väl alla avtal?) så får man en liten snabbguidning i amerikansk serietecknarhistoria. Sikoryak är väldigt duktig på att härma andra tecknare så bara för dens sakens skull så är det kul läsning. Den tryckta och färglagda versionen kommer ut nu i veckan, men för den som vill kika kan man läsa hela här i svart/vit version. Här ser ni några exempel:

234

Bonuspoäng till de som kan berätta vad originaltecknarna heter!

The Dream Thieves

the-dream-thievesFörfattare: Maggie Stiefvater

Beskrivning: ”If you could steal things from dreams, what would you take?
Ronan Lynch has secrets. Some he keeps from others. Some he keeps from himself.  One secret: Ronan can bring things out of his dreams.

And sometimes he’s not the only one who wants those things.

Ronan is one of the raven boys – a group of friends, practically brothers, searching for a dead king named Glendower, who they think is hidden somewhere in the hills by their elite private school, Aglionby Academy. The path to Glendower has long lived as an undercurrent beneath town. But now, like Ronan’s secrets, it is beginning to rise to the surface – changing everything in its wake.”

Omdöme: Mina projekt tenderar att dra ut på tiden. Det var rätt länge sen jag läste ”The Raven Boys” och först nu avslutar jag del två i serien. Bättre sent än aldrig antar jag.

Men vi kan säga så här, det kommer inte att ta lika lång tid innan jag ger mig på nästa del. Sent ska syndaren vakna heter det ju.

Jag är fortsatt förtjust i Stiefvaters sätt att skriva. Som jag skrev i recensionen om ”The Raven Boys” så är det här böcker som i princip måste läsas på engelska. Hon har en så speciell ton och frasering att det helt enkelt är tvunget att läsa på originalspråk för att få med allting på bästa sätt. Det finns en fyllighet och komplexitet i språket med fler nyanser än valfri vinexpert kan hitta på. Inget ont om svenska översättningen dock, men det är lite som skillnaden mellan färska och frysta bär – det är fortfarande samma bär, men det är faktiskt inte riktigt samma sak ändå.

Det här är framför allt Ronans bok , och vi får lära oss mer och mer om både honom och hans förmåga att hämta saker ur drömmar. (Om jag hade haft den kraften hade det gått käpprätt åt skogen vill jag bara säga. Det hade legat helstekta dinosaurier till höger och vänster, och motorcyklar och jackor och gud vet vad.) Men alla karaktärerna utvecklas på något sätt och gestaltas tydligare och tydligare, och inte minst The Gray Man. Vilken biroll! Femtio nyanser av grått. Minst.

Ronan växer väldigt mycket i den här boken, och jag uppskattar verkligen hur han skildras. Hur han brottas med sitt förhållande till sina bröder, Gansey, hans antagonist Kavinsky. Varför han är som han är med all ilska han har inuti sig.

Ska man nu gnälla lite så är det här en sorts mer eftertänksam urban fantasy, vilket kanske inte tilltalar prcis alla. Den som förväntar sig Marie Lu- eller Rick Riordan-tempo får alltså lugnt ta en kaka till och stilla sig lite. Därmed inte sagt att det inte är actionscener, men det är liksom inte där tyngden ligger. Styrkorna ligger som sagt på andra ställen!

En ruskigt bra uppföljare på en redan bra bok med andra ord, som bygger vidare på allt det som var bra med första boken. Vad mer kan man begära?

Köp på Adlibris, Bokus eller nåt annat ställe.

Veckans meny v. 10-2017

Hej, hur har ni det i snökaoset? Idag har jag själv lyckats fastna med bilen en gång och sen sett en Volvo köra i diket och  passerat en lastbil som lekte dragspel mitt på vägen. Ta det lugnt med er, jag har inte så pass många läsare att jag har råd med att bli av med er pga snö och halka.

Hur som helst: den här veckan blir det en recension på del två i en av alla de serier som jag försöker läsa mig igenom. Det tar en himla tid det här, jag vet. Och därefter tänker jag naturligtvis börja på en annan serie.

Jag funderar också på att ompröva mitt beslut om att inte hänga på diverse veckoinlägg, inte minst för att ni ska ha nåt att läsa här på oarya.se.

Och på fredag ska vi fira en 20-åring! Kul va?

Carve the mark

carve-the-markFörfattare: Veronica Roth

Beskrivning: ”On a planet where violence and vengeance rule, in a galaxy where some are favoured by fate, everyone develops a currentgift, a unique power meant to shape the future. While most benefit from their currentgifts, Akos and Cyra do not – their gifts make them vulnerable to others’ control. Can they reclaim their gifts, their fates, and their lives, and reset the balance of power in this world? Cyra is the sister of the brutal tyrant who rules the Shotet people. Cyra’s currentgift gives her pain and power – something her brother exploits, using her to torture his enemies. But Cyra is much more than just a blade in her brother’s hand: she is resilient, quick on her feet, and smarter than he knows. Akos is from the peace-loving nation of Thuvhe, and his loyalty to his family is limitless. Though protected by his unusual currentgift, once Akos and his brother are captured by enemy Shotet soldiers, Akos is desperate to get his brother out alive – no matter what the cost.”

Omdöme: Det allra coolaste med den här boken är egentligen att den släpptes överallt samtidigt, vilket alltså måste inneburit att nån fick sätta sig och översätta den här i turbofart. Inte för att det spelade nån roll i mitt fall, jag läste den på engelska och jag måste säga att jag nog föredrar Roth på engelska. Hon känns lite vuxnare i tonen då.

Det har alltså som sagt varit en hel del kontroverser om den här boken som jag nämnde i gårdagens inlägg. Jag kan inte för mitt liv förstå vad de pratar om. Nog om detta.

Boken däremot. Jag kan inte påstå att jag hade några jättestora förväntningar, det lyckades Roth vaccinera bort med Allegiant. Däremot var jag naturligtvis nyfiken på vart det skulle ta vägen utan världens tråkigaste YA-karaktärer i centrum.

Och i det här fallet bar det ut i rymden, och det är också i miljöerna som Roth faktiskt utvecklats åt rätt håll. Världsbygget är  till och med lite skoj med sina planeter och rymdfarande och allt det där. Betydligt roligare än ett dystopiskt Chicago med lite bondgårdar runt om. Däremot har hon kvar sin ovana att trycka in förbannat många namn och oviktiga karaktärer, fler än vad det finns invånare i Flen. Helt odrägligt.

Jag gnällde lite igår om det det här med olika perspektiv och det är egentligen mitt allra största problem med boken. Jag tycker inte att berättelsen vinner ett dugg på de ständiga perspektivbytena och då faller hela poängen. Med andra ord, välj ett perspektiv och håll fast vid det. Det är dagens lärdom.

Men som sagt, boken är inte heller jätteengagerande. Den är inte usel utan har sina stunder, men det är långt ifrån ett rafflande äventyr som håller en sömnlös på nätterna. Den tråkiga mikrade matlådan med gårdagens rester liksom – man blir mätt, men inte särskilt upphetsad.

Så nej, jag läser nog inte uppföljaren. Jag tycker inte ens att ni ska lägga energi på den här om ni inte verkligen är riktigt riktigt intresserade sen innan.

Finns på Adlibris och Bokus osv. Länkar till den svenska översättningen.

Perspektiv, pronomen och problem

Imorgon kära vänner så ska jag recensera en bok, i det här fallet ”Carve the mark” av Veronica Roth. Den har debatterats rätt flitigt utomsocknes och Bokhuset gör en bra redovisning av det så jag kommer inte att gå in på det mer än vad jag gör i recensionen. Jag kan säga att jag håller med Katja.

Istället vill jag prata lite om en sak som jag stötte och blötte lite i samband med förra boken som recenserades, ”Amuletten från Samarkand”, nämligen det här med att byta mellan första och tredje person i samma bok.

Jag begriper nämligen inte riktigt vad det är bra för. Jag har läst mig till att det i Roths fall handlar om hur hon vill beskriva karaktärerna där den ena mer impulsiva ”här och nu”-personens kapitel skrivs i första person och den mer eftertänksamma i tredje person. Kul tanke, men jag är lite osäker på om jag tycker att det funkar.

Eller nä, jag tycker inte att det blir så alls.

Det enda det leder till i mitt huvud är att det blir mer distans till tredjepersons… eh..personen. Lustigt nog tycker jag inte att det blir så när allt berättas i tredje person, där tänker jag aldrig på saker som distans kontra närhet till karaktärerna. Jag kan dock säga att jag nog aldrig tänkt ”men gud vad mycket roligare det skulle vara om det här berättades i första person” medan motsatsen alltså dykt upp flera gånger under de senaste två böckerna.

Frågan är alltså – varför välja att skriva på det här sättet? Jag som läsare tycker inte att det är ett grepp som tillför någonting till berättelsen och absolut inte så som Roth verkar ha tänkt. Istället gör det att jag favoriserar en av karaktärerna på bekostnad av den andra, och det är inte för att jag kanske tycker bättre om den ena utan för att texten styr mig åt det hållet. Sen ska jag ju inte förneka att jag personligen gillar böcker som är skrivna i jag-form, det vore lögn att påstå nåt annat så det kan ju så klart spela in.

Hur känner ni? Speciellt ni som läst senaste Veronica Roth?

 

Nytta med nöje

Idag blir det finfrukost på Stora Hotellet. Jag ska på frukostseminarium med titeln ”Att tillreda en text” och tanken är att man ska få lite tips om hur man skriver en intresseväckande text. Det här är så klart i jobbsyfte, men det känns naturligtvis som att det borde gå att överföra till bloggandet. Vi får väl se om det märks i framtiden 😜

Hur sköter du ditt egentligen?

Varning för inlägg av bloggarteknisk karaktär. Om ni inte är intresserade så kan ni med fördel lyssna på senaste avsnittet av ”Bladen brinner” istället.

Jag har en tid slitit med att försöka bli bättre på att faktiskt komma ihåg vad jag läser. Ibland känns det lite som att min hjärna är täckt av ett tjock lager teflon vilket gör att jag är himla dålig på att komma ihåg saker, och kombinerar man det med att det tar lite längre tid för mig att få ihop recensioner nuförtiden så inser ni ju snabbt att den där matten inte riktigt går bra ihop.

Därför tänkte jag att jag skulle testa att slänga upp ”skalet” till en recension så fort jag satt tänderna i en ny bok så att det är klart redan från början, och sen fylla på med tankar och funderingar längs vägen istället. Jag har ju trots alltid telefon eller dator i närheten så de tekniska lösningarna finns ju alltid där. I teorin borde det här hjälpa till att få upp kvaliteten på recensionerna, eller åtminstone göra att det blir lättare för mig att skriva dem.

Ni andra som är lika nere i träsket som jag, vad har ni för strategier?

teflon

Everything, everything. Verkligen.

Trailern för filmen ”Everything, Everything” damp ner nyligen. Jag gillade boken och tyckte att det var himla trevlig myspysläsning, helt utan mobbade barn med automatvapen som omväxling.

Och det ser ju bra ut, det gör det. Karaktärerna ser ut som de ska, huset och allt ser fint ut. Och det verkar vara väldigt troget boken.

Jag har bara ett problem. Jag har redan sett hela filmen. Genom trailern.

Nån klåpare, hädanefter kallad ”praktikanten”, har ju klippt en trailer som är nästan två och en halv minut och då lyckas man faktiskt visa i princip ALLT.

Praktikanten tog alltså titeln bokstavligt när hen klippte trailern och det är ju förstås lite trist för de som inte läst boken och tänkt att se filmen.

Här får ni alltså snabbversionen istället för att plöja igenom ett par hundra sidor döda träd:

 

Amuletten från Samarkand

amuletten-fran-samarkandFörfattare: Jonathan Stroud

Beskrivning: ”Den femtusen år gamla djinnen Bartimaeus väcks plötsligt till liv av trollkarlseleven Nathaniel. Nathaniel är bara tolv år men tänker beordra Bartimaeus att stjäla Amuletten från Samarkand från den mäktige trollkarlen Lovelace. Snart inser han dock att han begått ett fruktansvärt misstag. Lovelace, som äger amuletten, smider sina egna fruktansvärda planer för att röja undan konkurrerande trollkarlar. Nathaniel blir tvungen att använda all sin list och alla de magiska kunskaper han har, men också hänsynslöst utnyttja Bartimaeus för att ta sig ur knipan han försatt dem båda i. ”

Omdöme: Oj oj oj vad den här boken har fått stryk i min väska. Jag har faktiskt aldrig utsatt en bok för så mycket under hela mitt vuxna liv. Den har liksom bott i en gymväska, doppats i schampo och slutligen dunkats i brunsås. Förlåt Bartimeus, det var verkligen inte meningen.

Om nån tycker att beskrivningen på boken känns bekant så beror det på att det här är en nyåtergivning, den gav faktiskt ut redan 2003 på annat förlag men jag gissar på att B. Wahlströms ger ut serien igen eftersom de även ger ut Strouds serie om Lockwood och Co.

I likhet med just Lockwood och Co. så utspelar sig även den här boken i ett alternativt England, eller mer specifikt London där magikerna tagit över och mugglarna, förlåt ”ofrälse” lever lite i skymundan. Det är magiker som sitter i parlamentet och styr alltihop och vi vanliga nämns knappt alls. Sånt är kul, Stroud har alltså redan från början hittat en variant i sitt världsbygge som går igen i båda serierna (nej, det är INTE menat som en ordvits som refererar till spökerierna i Lockwood-böckerna. Vad tror ni om mig egentligen?).

Boken berättas ur både första- och tredjepersonsperspektiv, vilket ibland kan kännas lite konstigt. Kapitlen där man följer Bartimeus är i första person, medan Nathaniel-kapitlen alltså är i tredje. Det skapar en distans till Nathaniel som jag inte riktigt vet om jag tycker är så bra. Stroud klarar det ju så klart rent tekniskt av att hoppa mellan ”jag” och ”han”, men jag vet inte om berättandet stärks av formen. Tål att funderas på i alla fall.

Bartimeus är i alla fall en rejält sarkastisk och babblig liten djinn – tänk anden i Aladdin om han växt upp på Nilecity och doppats i ironi när han döptes så har ni honom ungefär. Han vill också förklara sig väldigt ofta och bryta fjärde väggen genom alla de fotnoter som finns på var och varannan sida i boken. Det här med fotnoter är en berättarteknisk grej som jag har ett lite kluvet förhållande till, speciellt när de är så pass återkommande som de är i den här boken.

Med det sagt så vrålar storyn förbi i full fart från början till slut.Fans av författare som exempelvis Rick Riordan kan med fördel ge sig på Stroud för mer av samma vara. Dock tycker jag nog att Strouds senare böcker och redan nämnde Rick Riordan är strået vassare, men Amuletten av Samarkand är inte på nåt sätt dålig. Den är inte alls tokig, men läs Strouds nyare böcker först.

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus und so weiter.

Hjälp sökes

Förra året tyckte jag att jag hade hyfsad koll på vad som kom ut, vilka böcker om verkade intressanta och vilka som kändes som att man kunde prioritera ner.

Men i år är det precis tvärtom. Jag har skitdålig koll rent ut sagt. Det är en handfull böcker som jag känt till, men resten dyker liksom bara upp. ”Oj, är den ute?”

Till stor del handlar det ju om att jag inte lusläst katalogerna för våren, det har liksom inte blivit av.

Så nu frågar jag er kära läsare – vilka är vårens måsten i utgivningen, både svenska och engelska?

”Äh, det är väl inte så svårt.”

Jag lyssnade på senaste avsnittet av ”Bladen brinner” igår. Det bör nog de flesta som läser den här bloggen också göra, men om ni inte gör det så är det en väldigt bra podd av Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo om barn- och ungdomslitteratur. Ibland kan jag tycka att det handlar lite för mycket om böcker för mindre barn och inte så mycket om de böcker jag är intresserad av, men det är på petitessnivå.

Hursomhelst, det intressantaste inslaget för min del i senaste avsnittet handlade om översättning av böcker. Helena Hansson, som översatt den helt briljanta ”Världens viktigaste kyss” blev intervjuad och fick berätta lite om hur det går till.

I mitt dagliga jobb, ni vet, verkligheten, så ingår det att skriva en hel del material och instruktioner på svenska, och sen översätter jag det själv till engelska. Nu handlar det förvisso om ganska teknisk text, men samtidigt så måste det ändå vara både korrekt och framför allt professionellt och det är faktiskt rätt svårt. Jag har själv satt upp som mål att det måste ligga på samma nivå som utländska motsvarigheter (och som folk som följer mig på instagram har sett så har jag också börjat plugga engelsk grammatik igen).

Grejen är att det är skitsvårt ibland. Jag är, om jag får säga det själv, rätt bra på engelska, men jag får slita rätt hårt ibland för att få till det så att det blir bra. Man kan inte översätta rakt av eller bara köra Google Translate på hela texten. Det funkar liksom inte. Samtidigt måste texten betyda samma sak och innehålla samma information även om man inte kan använda samma ord eller ens meningsbyggnad. Jag skulle få panik av att översätta en hel bok.

Därför tyckte jag att det här var väldigt intressant att höra lite mer om, eftersom jag många gånger tycker att översättarna är de okända hjältarna när det gäller de böcker som vi alla älskar. De ska göra ett så bra jobb att de inte själva märks. Otacksamt, eller hur? I exempelvis Helena Hanssons fall så har David Levithan en lite speciell ton som jag tycker att hon lyckas väldigt bra med att få fram i sina översättningar.

Jag har också en tanke om att läsa om Jandy Nelsons ”Jag ger dig solen” fast på engelska just på grund av det här med översättningen. Den är helt fantastisk på svenska i Emö Malmbergs översättning, men jag är ändå otroligt nyfiken på hur originaltexten är. Har nån läst båda och vill kommentera?

(För övrigt finns det en två-stjärnorsrecension på den boken på Adlibris. Jag har nog aldrig  varit så oförstående till en recension nånsin.)

Det blir faktiskt bättre.

Jag vill prata om en sak. En av de saker som gör ”The Edge of Seventeen” till en så in i helvetes bra film. Den är förvisso himla bra på alla sätt, från manus och regi till hur bra skådespelarna är, men det finns en grej som verkligen gör mig extra glad.

Det är Hayden Szeto.

Det är för att han är kines.

Och för att han inte är med i egenskap av att vara just asiat.

Han ska alltså hör och häpna inte vara med som rolig sidekick till den riktiga huvudrollen som spelas av nån klassisk amerikansk ”jock”-snubbe.

Han ska inte heller vara med som kung fu-expert.

Eller nån sorts teknisk snubbe – bilmekaniker, hacker. Ni vet.

Han ska ”bara” vara den manliga huvudrollen. The love interest. Ingen big deal.

Men för nån som växt upp med att de enda filmer där asiatiska killar överhuvutaget är med är ”karatefilmer” är det faktiskt en big deal. Jag ska förresten vara tydlig med att när jag pratar om asiater så är jag medveten om att jag är rätt hårt vinklad mot ostasiater, eftersom det är där jag själv har mina rötter. Jag tänker mig iofs att har man indiskt eller pakistanskt ursprung eller liknande så har man inte direkt mängder av tuffa förebilder i Hollywood att kika på då heller.

Jag är hur som helst väldigt glad att serier som ”Crazy Ex-Girlfriend” och ”The Walking Dead” äntligen kommit på att asiatiska killar kan vara just killar. De kan vara precis som vem som helst. Sjukt revolutionerande eller hur? Ni vet det. Jag vet det. Nu verkar det som att en eller två i Hollywood börjar fatta. Cynikern i mig tänker att det kanske beror lite på att Kina växer som ekonomisk maktfaktor och helt enkelt tvingar till sig plats. I det här fallet är jag i så fall all for it. Mer diversifiering, ja tack.

Sen finns det ju naturligtvis fullkomligt idiotiska karaktärer också – vad i HELVETE håller de till exempel på med i den där förbannade ”Two broke girls”?

Men på det stora hela verkar det alltså gå framåt. Baby steps. Och nu alltså, äntligen som huvudperson i en ungdomsfilm. Jag tycker faktiskt att det är rätt stort, för jag kommer inte på ett enda ytterligare exempel på det här i just ungdomsfilm så det är så skönt när det äntligen dyker upp.

Vet ni? Vissa saker blir faktiskt bättre i världen. Kan vara rätt gött att tänka på, eller hur?

Gåtan om Gotham

Det är nåt konstigt med Gotham. TV-serien alltså, inte den påhittade staden. Att staden aldrig kommer att vara med på Aftonbladets resebilagor är liksom självklart.

För de som inte vet så är själva poängen med Gotham att berätta om James Gordon och många av de karaktärer som kommer att bli skurkar i Batman-världen innan Bruce Wayne hunnit bli så pass gammal och vältränad att han drar på sig den berömda dräkten för första gången. Det finns gott om superhjälteserier på TV nuförtiden, men Gotham är lite som den där släktingen som man bara pratar lite viskande om eftersom ”hen mår inte riktigt bra just nu”. Det är mycket mörkare och konstigare. Som om manusförfattarna och showrunnern en dag sa ”fuck it” och sen freestylade sig fram mellan 8-17 med paus för lunch och kaffe med finska pinnar.

Mitt förhållande till Gotham är ändå ganska bra tycker jag. Jag gillar det trots (eller kanske just på grund av) att serien har en rätt avspänd attityd till ”det riktiga Batman”. Det är inte mycket som känns bekant från serietidningarna så man får ta det för vad det är. Just nu håller de på att köra en grej med karaktären Jerome som kanske eller kanske inte är Jokern. Jag vet inte riktigt. För problemet är att jag hela tiden somnar när jag kollar på serien – oavsett tid på dygnet.

Hur löser man sånt här? Jag vill ju kolla men det är rätt svårt när man stämplat ut i soffan. Jag försökte i går igen så nu har jag nog rätt bra koll på de första 10 minuterna, men sen… kaffe is not an option förresten. Det funkar inte så bra på mig, dvs inte alls. Jag bränner mig mest på tungan och blir inte det minsta piggare.

Om du vill ja oxå

0000197_om-du-vill-ja-oxa_420Författare: Maj Lundgren

BeskrivningCaroline är femton år och tillbringar helst sin tid med bästa kompisen Alice. En kväll när Caroline sitter ensam på bussen händer någonting obehagligt. Ett gäng äldre killar gör otäcka närmanden och Caroline flyr gråtandes därifrån. Några dagar senare stöter hon på en av killarna i gänget, Alex, av en slump. Vad gör man om man tycker om någon som man egentligen borde avsky? Ibland är det bara helt omöjligt att kontrollera sina känslor. När det känns som om någonting sliter och drar ens hjärta i två delar, hur ska man då kunna fatta rätt beslut?

Omdöme: Ni vet den där norska TV-serien som alla sett och som fått alla att prata låtsasnorska? Om man sett vartenda avsnitt och vill ha mer och kanske skulle få för sig att kanske läsa en bok i ungefär samma stil och innehåll och som dessutom är skriven av nån som är i samma ålder som huvudpersonerna, vad finns det då?

Maj Lundgren och hennes ”Om du vill ja oxå”.

Det är vansinnigt imponerande att nån som precis fått börja övningsköra släppt inte bara en utan två böcker, och dessutom har uppenbar talang. Ingen avundsjuka här inte. Nej då.

Det gör också att det känns som en väldigt närhet mellan författaren och texten, det hela känns väldigt trovärdigt och realistiskt, vilket också är en av de stora styrkorna med boken. Läsare i samma ålder borde därför lätt kunna identifiera sig med Caroline och hur hon känner sig. Tyvärr är det väl också så att speciellt tjejer kan känna igen sig i den typ av trakasserier som Caroline utsätts för och som är en av de centrala händelserna i boken. Här tycker jag att Lundgren på ett riktigt bra sätt beskriver hur Caroline påverkas rent psykiskt av det här. Lundgren är även väldigt duktig i allmänhet på att hantera språket både i dialog och miljöbeskrivningar och även detta bidrar till den här ”Skam-i-bokform”-känslan jag pratade om i inledningen.

Det jag har lite svårare för är det här triangeldramat som finns i boken. Dels för att jag upplever att Alex är lite för mycket av en efterhängsen douche för att man ens ska heja på dem men även att den delen som handlar om Alice haltar ordentligt. Den här kärlekstriangeln är inte direkt liksidig om man säger så. Jag engagerar mig helt enkelt inte så mycket som jag skulle vilja. Den kommer också lite för sent i boken för att det ska bli särskilt mycket av det, så dispositionen blir tyvärr lite som att snubbla på sina egna skosnören.

Nu låter jag rätt kritisk, men grejen är ändå så här: jag tror att det finns mycket som unga läsare kommer att känna igen sig i, jag tror att det är ett stort plus att den är skriven av någon i samma ålder och jag är ÖVERTYGAD om att Maj Lundgren bara kommer att bli bättre och bättre hela tiden. Det ska bli väldigt spännande att se hur det går.

Finns på Adlibris, Bokus och de vanliga ställena. Ni vet var.

Tack till Bokförlaget Langenskiöld för recensionsexemplaret!

Det skulle vara så trevligt om något hängde ihop för en gångs skull.

Sååå…. jag är inte den som är den. Jag tycker att man ska lite då och då ska testa saker som man inte gillat tidigare. Saker kan ju ändra sig. Man blir äldre. Smartare. Smaklökarna förändras.

Så därför läste jag Alice’s Adventures in Wonderland (på engelska alltså) i helgen.

Jag vet inte om jag pratat om det här innan, men Alice och jag har inget bra förhållande till varandra. Jag har väl mest betraktat oss som lakrits och pizza – det funkar bra var för sig, men man ska inte blanda. Vem som är vem i den analogin kan ni själva få fundera på, jag ska inte komma här och bestämma hela tiden.

Hur som helst, jag läste boken. Det hör till saken att alla mina fördomar om Alice i Underlandet är helt och hållet baserat på snuttar här och var från både text, Disneyfilmen och den där hemska Tim Burton-filmen som jag stängde av efter en kvart. Jag hade alltså inte läst boken i sin helhet innan helgen.

Och här ska man väl krypa till det berömda korset och säga, ”jo, men nu fattar jag! det är ju jättebra”. Men det blir alltså inte så.

Jag kan däremot glatt erkänna att jag numera inte har några fördomar om Alice i Underlandet. Det är nämligen inga fördomar om nånting är sant.

Den är nämligen ALLDELES för konstig för min smak, och det här säger jag alltså som killen som en gång drömde om att äta helstekt dinosaurie och därefter rida ut som riddare tillsammans med Kung Arthur. Jag blir liksom åksjuk av alla konstigheter och alla underliga figurer och repliker. Fantasifullt -JA. Hanterbart för undertecknad? – NEJ.

Ur ett mer intellektuellt och resonerande perspektiv så kan jag ju se hur betydelsefull den är för engelsk litteratur, och det populärkulturella avtrycket är ju enormt, om inte annat så är ju den vita kaninen, Cheshire-katten, den galne hattmakaren och Hjärter dam väl etablerade figurer. Det finns enstaka citat som jag tycker är helt fantastiska, det kan jag absout erkänna.

Men skulle jag tänka mig att läsa boken igen om jag släpper på den här pretentiösa intellektualiseringen? Bar för att bli underhållen liksom?

ICKE.

down_the_rabbit_hole

Den här killen gillar jag av nån anledning. Oklart varför.

 

Crooked kingdom

crooked-kingdom-a-sequel-to-six-of-crowsFörfattare: Leigh Bardugo

Beskrivning: ”Kaz Brekker and his crew have just pulled off a heist so daring even they didn’t think they’d survive. But instead of divvying up a fat reward, they’re right back to fighting for their lives. Double-crossed and badly weakened, the crew is low on resources, allies, and hope. As powerful forces from around the world descend on Ketterdam to root out the secrets of the dangerous drug known as jurda parem, old rivals and new enemies emerge to challenge Kaz’s cunning and test the team’s fragile loyalties. A war will be waged on the city’s dark and twisting streets a battle for revenge and redemption that will decide the fate of the Grisha world”

Omdöme: Som jag var inne på i recensionen på den föregående delen av serien (nej, jag kommer fortfarande inte att kalla det en duologi. Det ordet är fult. Så det så.) så måste det ha hänt nåt hemma hos Leigh Bardugo mellan de här böckerna och de första Grisha-böckerna. Kanske bytte de vattenfilter eller fick en ny spis, för det här är så enormt mycket bättre på exakt vartenda plan. Boken tar vid ganska snabbt efter cliffhangern i ”Six of Crows” och Bardugo vrider upp temperaturen till kokpunkten. Allt blir mer intensivt och hetsigt, lite som när Lars Ulrich i Metallica får feeling och spelar 1,5 gång snabbare än han borde. Till skillnad mot den glade dansken dock så är Bardugo tight och rätt även i högre tempo.

Den här genren, ”det-stora-brottet”-genren kräver egentligen två riktigt viktiga saker för att funka. Det handlar om karaktärer som man gillar, och om en sjuhelsikes avslutning. Har ”Crooked Kingdom” och ”Six of Crows” det då? Vi kan börja med karaktärerna.

Och svaret är: SÅ IN I. Alla som läser lär väl hitta sin favorit/er, om det nu är Jesper, Kaz, Inej, Nina eller Mattias osv är nog mer en fråga om personlig preferens, men gudars skymning vad man tycker om dem allihop. Jag personligen gillade Nina/Mattias-dynamiken mest.

Det här med avslutningen då? Som sagt, Man vill ju att slutet ska kännas mer Ocean’s 11 än Ocean’s 13 om man säger så och ”Crooked Kingdom” levererar även där på precis den nivå man förväntar sig. Och så klart på ett sätt som man inte förväntar sig.

Grymt bra, och återigen, extremt överraskande beroende på de låga förväntningarna jag hade efter de tre första böckerna. Skam den som ger sig med andra ord.

Köp på Adlibris, Bokus eller var ni vill. Men köp båda två på en gång, det är lättast så.

 

Mer att grisha ner sig i!

la-et-leigh-bardugo-20170130Precis när jag håller på att läsa färdigt ”Crooked Kingdom” får man läsa på Twitter att Leigh Bardugo släpper en novellsamling i höst med noveller baserade i Grisha-universumet, ”The Language of Thorns:  Midnight Tales and Dangerous Magic”:

“It’s a collection of stories,” Bardugo said. “The kind of stories that the characters in the books might have heard growing up. They’re basically the fairy tales and folk tales of the Grisha world.”

Med tanke på vilken enorm uppryckning ”Six of Crows” och ”Crooked Kingdom” är jämfört med de tre första böckerna så ser jag faktiskt väldigt mycket fram emot den här samlingen. Men ännu längre ner i intervjun, som faktiskt är rätt läsvärd i sin helhet, så står det nåt väldigt trevligt:

“There is a grand plan, and we’re going to have some news later in the year about something else that readers might be excited about,” said Bardugo. “There’s more to come in the Grishaverse. I’m just not free to say exactly what yet.

“I know that this [book] is a little bit different than what readers are used to getting, so I’m hoping that they will go along for the ride, but we’ll also have something a little more in the traditional line of things coming down the road soon.”

Wee!

Smålands litteraturfestival

Till helgen pågår andra upplagan av vår egen lilla bokmässa och litteraturfestival här i krokarna, nämligen Smålands litteraturfestival. Den äger rum både i Jönköping och Värnamo och gästas i år av ett antal rätt stora namn som Åsne, Seierstad, Lina Wolff och Theodor Kallifatides för att nämna några.

Dessutom ställer en del förlag ut med lokal anknytning, som exempelvis Ordspira förlag och Seraf förlag, så man kan springa på både Eva Holmquist och Gabriella P. Kjeilen (Gabriella ska för övrigt hålla föredrag om varför hon skriver fantasy).

Förutom dem så kommer även Madeleine Bäck att hålla föredrag och medverka i en bokcirkel, så är det nån som har vägarna förbi så kika in. Jag kommer tyvärr inte att vara där men tycker ändå att det är väldigt roligt att en sån här sak kan bli av även utanför Stockholm och Göteborg. Det behövs!

Mer info på www.smalit.se

Ack, Ack, Acke!

En recension jag läste på nätet om CW:s tv-serieversion av Acke, som naturligtvis (?) är ett mordmysterium som ekar Gossip Girl, Pretty Little Liars och Veronica Mars var överlag ganska positiv, och vi tyckte nog att den hade potential baserat på första avsnittet. Men det fanns en textrad i recensionen som PERFEKT summerar CW:s samlade produktion och som jag tyckte var otroligt rolig:

”Everyone is beautiful and sad.”

Det är roligt för att det är sant. Inte bara i Acke, f’låt ”Riverdale” men i alla deras serier.

riverdale-poster1-700x300

Så här är förresten pitchen för serien:

”As a new school year begins, the town of Riverdale is reeling from the recent, tragic death of high school golden boy Jason Blossom — and nothing feels the same. Archie Andrews (KJ Apa) is still the all-American teen, but the summer’s events made him realize that he wants to pursue a career in music and not follow in his dad’s footsteps despite the sudden end of his forbidden relationship with Riverdale’s young music teacher, Ms. Grundy (Sarah Habel). Now Archie has no one to mentor him, certainly not singer Josie McCoy (Ashleigh Murray), who is only focused on her band, the soon-to-be-world-famous Pussycats. It’s all weighing heavily on Archie’s mind — as is his fractured friendship with budding writer and fellow classmate Jughead Jones (Cole Sprouse).

Meanwhile, girl-next-door Betty Cooper (Lili Reinhart) is anxious to see her crush Archie after being away all summer, but she’s not quite ready to reveal her true feelings to him. And Betty’s nerves, which are hardly soothed by her overbearing mother Alice (Mädchen Amick), aren’t the only thing holding her back. When a new student, Veronica Lodge (Camila Mendes), arrives in town from New York with her mother Hermione (Marisol Nichols), there’s an undeniable spark between Veronica and Archie, even though Veronica doesn’t want to risk her new friendship with Betty by making a play for Archie. And then there’s Cheryl Blossom (Madelaine Petsch)… Riverdale’s Queen Bee is happy to stir up trouble amongst Archie, Betty and Veronica, but Cheryl is keeping secrets of her own. What, exactly, is she hiding about the mysterious death of her twin brother, Jason? Riverdale may look like a quiet, sleepy town, but there are dangers in the shadows.”

Ordbrodösen

ordbrodosenFörfattare: Anna Arvidsson

Beskrivning: ”Med skrivna ord kan hon styra dina tankar och handlingar. Du märker aldrig när du blir hennes marionett.

I en värmländsk bruksort bor sedan århundraden tillbaka en säregen släkt. De har en stark ställning och en kraft som till varje pris måste hållas hemlig. Kvinnorna i släkten är ordbrodöser. Alba har aldrig önskat sig förmågan att styra andra människor, men accepterat att hennes framtid är utstakad. Hennes mor, mormor och mormors mor har alla fått kraften på sin artonårsdag. Inträdesprovet ska vara en ritual, inte ett verkligt test. När Alba misslyckas står alla handfallna. Ingen berättar vad de misstänker ligger bakom hennes oförmåga. Istället skickas Alba hastigt till en avlägsen släkting i Stockholm och bit för bit börjar hon själv lägga pusslet.

Men någon försöker hindra hennes sökande. Någon som inte skyr några medel för att nå sitt mål.
Någon som kan få vem som helst att lyda.”

Omdöme: När jag besöker folk brukar jag jämt kolla i deras bokhyllor, deras skivsamlingar, filmsamling och så vidare. Det är så jag tar reda på saker om personer. Bra smak betyder bra människor (ok, jag vet att det inte är så enkelt, men man måste ju börja nånstans, eller hur?) och ska jag döma utifrån det så vill jag boka in mig på luncher/frukostar/middagar med Anna Arvidsson och gärna resten av pannkaksklubben också, helst igår. I ”Ordbrodösen” refereras det till både Harry Potter och Veronica Mars, och inte bara en utan TVÅ Richard Curtis-filmer och då framför allt min favoritjulfilm genom alla tider: ”Love Actually”. Den andra är förresten ”About time” om det är nån som undrar. Med andra ord: högsta betyg.

Men nu är det ju inte Anna som ska recenseras, istället ska den här bloggen som omväxling recensera en bok.

”Ordbrodösen”alltså. Vi kan börja utifrån och in. Om inte det här är ett av årets snyggaste omslag så ska jag äta upp min New Era-keps. Eller åtminstone gnaga lite på skärmen. Rasande snyggt formgivet, från färgsättning till guldreliefen och reservoir-pennan på ryggen. Dessutom älskar jag flexband, jag vill bara säga det.

Det som finns mellan de mjuka pärmarna är som tur är inte långt efter. Jag har haft sygelige forventninger som man säger numera i denne post-SKAM-verlden och det är ju en himla tur för alla inblandade att jag slipper bli besviken. Förväntningarna har varit höga ända sedan jag hörde pitchen för första gången och med tanke på allt jag läst och hört, inte minst från två andra flitigt omnämnda författare på den här bloggen, så hade det ju varit förbannat tråkigt om det visade sig att Anna nummer tre levererade en bok som man inte tyckte om. Det var faktiskt ett orosmoment hos mig innan jag läste boken. Jag skojar inte.

Men det här är faktiskt bra på riktigt. Jag gillar så många saker med den här boken att det bestående intrycket blir att allting är top notch. Karaktärsbygge, miljöer, intrig. Sidantalet. Rubbet. Och så är det en debut också, vilket gör det ännu mer imponerade.

Speciellt så vill jag lyfta fram tonen i språket som är så bra avvägd för att passa både tonårsläsaren utan att för den delen kännas för lätt eller barnslig för alla oss som varit med så länge att vi upptäcker att alla våra favoritlåtar kom ut för 20 år sedan (eller mer). Det gör att boken får ett tilltal som skär rätt igenom alla ålderskategorier och ger den möjlighet att nå ut till en väldigt bred läsekrets. Här tror jag att Annas bakgrund som kommunikatör varit till stor hjälp, och på ett utmärkt sätt.

Nån kanske undrar ”men är den spännande då?”. Eh, ja. Det här är en bladvändare av högsta klass. Som läsare kan man inte låta bli att läsa lite till och det är kanske det finaste betyg man kan få som författare, att man lyckats med just den saken.

Grattis Anna – du har som sagt redan fått högsta betyg, men du får samma betyg för boken. Attans vad bra ni är! (För övrigt är du skyldig mig två kolor men det blev rätt bra ändå skulle jag vilja påstå.)

Köp för bövelen på Adlibris, Bokus eller vilken handlare ni nu föredrar.

Det bakvända skrivtipset

Det haglar med skrivtips från höger och vänster om man är intresserad av sånt. Jag har som bekant själv fått en hel del och det är givietvis något jag är väldigt tacksam för. Det har handlat om allt ifrån att sätta ett mål på ett visst antal tecken/dag till att skriva en mening till för att beskriva saker tydligare.

Ett av tipsen jag däremot gett mig själv är att göra precis tvärtom. Jag tror att ett av de ställen jag lärt mig absolut mest om författarskap och dessutom skrattat så att jag kiknat är genom att lyssna på podden ”My dad wrote a porno”. Hiss-pitchen lyder så här:

”Imagine if your Dad wrote a dirty book. Most people would try to ignore it and pretend it had never happened – but not Jamie Morton. Instead, he’s decided to read it to the world in this hilarious comedy podcast. With the help of his friends, James Cooper and BBC Radio 1’s Alice Levine, Jamie reads a chapter a week and discovers more about his father than he ever bargained for.”

Grejen är så här: boken ifråga, ”Belinda blinked” som alltså är skriven av Jamie Mortons pappa under pseudonymen ”Rocky Flintstone” är nåt av det absolut sämsta och mest icke-upphetsande som nånsin skrivits i genren erotisk fiktion, och däri ligger alltså själva humorn och alltså även lärdomarna. Rocky Flintstone bryr sig inte om petitesser som tid, geografi, grundläggande anatomi, vettig dialog, hur och när karaktärer presenterar sig. Småsaker liksom. Det räcker ju med pseudonymen så fattar man åt vilket håll det är på väg.

Just på grund av detta är det FRUKTANSVÄRT roligt, och inte minst att höra hur Jamie plågar sig igenom sin pappas böcker är fantastiskt roligt på nivån där man får ont i käken. Om ni inte har nåt emot lite beskrivningar av sexuell karaktär, om än hysteriskt skrattframkallande och så långt ifrån upphetsande som man kan komma, så vill jag varmt rekommendera den.

Som sagt, man kan dessutom lära sig saker om man lägger den sidan till. Hela podcasten blir som en sorts ”how not to” vilket funkar väldigt bra åtminstone för mig. Jag har klagat tidigare på att man inte behöver vara överdrivet detaljfixerad men det är ju självklart att raka motsatsen inte är jättebra heller. Så man måste väl åtminstone lite då och då ställa sig frågan ”är det rimligt?” för att slippa de värsta felen. Att Rocky Flintstone inte gjort det utan istället hällt i sig en extra flaska billigt rödvin är dock extremt tydligt.

Ni författare som läser här ibland, vad är era bästa tips i ”gör inte som jag för det var himla dumt”-kategorin?

Hon har så rätt, så rätt!

Det är bara tisdag, men Linda borta på Enligt O drar till med veckans fullträff, kanske till och med ett av de bättre inläggen på länge. Det handlar om ersättare till de här eviga tråkiga skoluppsättningarna av böcker med Ondskan i spetsen. Jag har själv varit inne på det här temat vid andra tillfällen, men Linda är klockren både i sin analys och sina rekommendationer. OArYA ger båda tummarna upp!

Läs inlägget här:

http://www.enligto.se/2017/01/23/om-du-tankt-lasa-ondskan/

Att få lov att hallucinera i timmar med hjälp av döda träd.

Jag gjorde nåt jättekonstigt i helgen, nåt som jag inte gjort på år och dag. Jag läste en bok från början till slut i ett svep, och då pratar vi ändå en strax över 320 sidor lång  ”riktig” bok, inte en serieroman. Det kan ju så klart ha nåt att göra med att jag satt på ett flyg och inte hade så mycket annat att göra, men ändå. Det var rätt gött faktiskt och som sagt en helt annorlunda upplevelse. Vanligtvis blir det snuttar på ca 30 minuter om dagen för mig och inte så mycket mer och det ger naturligvis en annan sorts läsupplevelse, en betydligt mer upphackad sådan.

Alltså avundas jag alla er som har möjlighet att sitta lite längre och verkligen få gräva ner er i böcker, för så är det inte alltid möjligt att göra när man jobbar heltid och ska lägga det där berömda livspusslet. Så ni som har möjlighet att sitta och läsa i timmar, njut!

 

Att läsa äro som att framföra ett fordon medhelst muskelkraft i en vätska av hög viskositet.

Det går lite trögt just nu med läsningen. Ska man vara ärlig ligger det ungefär på en nivå som går att likna vid att paddla kajak i gröt. Det har tagit mig en hel vecka att dra mig igenom de första 102 sidorna av Leigh Bardugos ”Crooked Kingdom” och då snackar vi ändå en bok jag verkligen sett fram emot och gillar.

Tråkigt men sant. Lite beror det så klart på att jag har huvudet fullt med annat, typ den den grejen som just nu är på 7000 ord som ligger och jäser i bakhuvudet hela tiden, men så är det ju så mycket annat när man precis kommit tillbaka på jobbet efter ledigheter. Dessutom är det ju terminsstart gubevars och julen ska rensas ut och… ja ni vet. Livet.

Men ha förtröstan kära läsare! Det kommer!

Amazing fantastic incredible: a marvelous memoir

amazing-fantastic-incredible-a-marvelous-memoirFörfattare: Stan Lee, Peter David, tecknad av Colleen Doran

Beskrivning: ”In this gorgeously illustrated, full-color graphic memoir, Stan Lee comic book legend and cocreator of Spider-Man, the X-Men, the Avengers, the Incredible Hulk, and a legion of other Marvel superheroes shares his iconic legacy and the story of how modern comics came to be.

Stan Lee is a man who needs no introduction. The most legendary name in the history of comic books, he has been the leading creative force behind Marvel Comics, and has brought to life and into the mainstream some of the world s best-known heroes and most infamous villains throughout his career. His stories filled with superheroes struggling with personal hang-ups and bad guys who possessed previously unseen psychological complexity added wit and subtlety to a field previously locked into flat portrayals of good vs. evil. Lee put the human in superhuman and in doing so, created a new mythology for the twentieth century.”

Omdöme: Jag visste egentligen inte särskilt mycket alls om Stan Lee, trots att han är skapare av en rätt stor procentsats av all den populärkultur jag med glädje proppar i mig dagligen. Det är naturligtvis helt logiskt att Stan Lees memoarer är i serieform eftersom det är just i den världen han varit mest aktiv – inte som nu när han mest syns i roliga biroller i Marvelfilmerna.

Den börjar så klart med Lees barndom och hans läsande av gamla klassiker fram till hans jobb som manusförfattare till propagandafilmer under WW2 fram tills nu. Kryddat med lite kändisspotting, massor av superhjältar och sånt där. Ungefär vad man tror. Kanske inga enorma överraskningar eller skandaler, men inte heller ointressant.

Som biografi betraktat är den troligen lite hoppigare än en traditionell sådan. Författarna, och inte minst illustratören Colleen Doran använder seriemediet på ett sådant sätt att småsaker som tid och berättarstruktur kan klippas sönder och klistras ihop på ett helt annat sätt än vad traditionell text medger. Det är gott om insprängda homager till Lees samlade verk – ett tydligt exempel är den bildruta där han träffar sin blivande fru för första gången, en bild som är en faksimil av den ruta där Peter Parker träffar Mary Jane.

Det jag känner är att boken ibland inte gräver tillräckligt djupt. Saker som är uppenbart problematiska, som exempelvis varför Stan Lee haft så svårt att jobba med andra legendariska tecknare som Steve Ditko och Jack Kirby närmast avfärdas med ett ”jag vet inte varför det blev som det blev” eller varför vissa affärssatsningar gick åt skogen. Sånt kan klaras av i en enda bildruta ibland och det bara måste finnas mer att säga om den typen av händelser. Sånt som är lite roligare stannar författarna gärna lite längre vid och det är väl förståeligt, men varför man vill prata så pass länge om Pamela Anderson och Stripperella-serien som en bra grej känns bara… trist.

För att nosa lite på Stan Lee så är den ju så klart kul läsning. Den är ju väldigt lekfull i sin form och innehåller en hel del skoj nördigheter, men lämnar också en känsla av att det finns mer som inte tas upp här. Wikipedia nästa?

Finns på Adlibris, Bokus och sånt där.

 

Nu får du faktiskt banta.

För flera år sen körde jag stenhårt efter principen ”ju fler sidor desto bättre”, dvs ju tjockare bok, desto bättre måste den ju vara. Om nån skrivit en bok med fler sidor än det finns souvenirbutiker i Gamla Stan så måste det ju vara en läsupplevelse av högsta klass. Och på motsvarande sätt tänkte jag när jag gick ock köpte böcker, för visst måste det vara så att tjockare böcker ger mer för pengarna? Ett kronor/sida-index som på nåt sätt skulle vara till hjälp när man stod där och valde bland pocketböckerna.

Som en parantes var det också på den tiden jag automatiskt valde en director’s cut om det fanns någon.

Ni hör ju själva. Jag var ju en komplett idiot.

Verkligheten fungerar inte så. Och om man tittar vilka böcker som fortfarande är olästa i hyllan så är ju föga förvånande en stor del av dem riktiga tjockisar. Såna man tittar på och tänker en tanke om att om jag läser den där så behöver jag bli arbetslös för att hinna läsa på vettig tid. Och när det gäller director’s cuts så finns det absolut ingenting som sätter likhetstecken mellan en sådan och att det blir en bättre film. Snarare tvärtom. Oftast blir filmen bara längre.

Kanske är det jag. Kanske har jag blivit latare. Kanske har min läsning påverkats av snuttifieringen som genomsyrar det mesta numera. Allt ska gå att göra snabbt, så även att läsa ut en bok. Eller så har jag bara till slut upptäckt att de författare jag tyckt bäst om de senaste åren faktiskt klarat av att hålla sig under tegelstensformaten och ändå klarat av att berätta sina historier?

Det är så klart svårt att svara på. Men faktum kvarstår. Jag är en sån som fatshamear böcker. Och jag står för det.

 

 

Kommer inte på en fyndig rubrik

Jag har fått för mig att jag i researchsyfte kanske ska läsa om några böcker. Dels för att se hur ända in i norden respektive författare gör, och dels för att se till så att jag inte omedvetet nallar för mycket. Jag vet att jag oundvikligen kommer att göra det, men det kunde ju vara kul att nån gång vara medveten om vad man håller på med. Omväxling förnöjer sägs det.

Men på tal om att sno saker, så länge jag inte skriver nåt på låtsasnorska får det väl anses som ett steg i rätt riktning.

Jag läser faktiskt inte om böcker annars så bara den grejen är lite ovan för mig. Jag har ju alltid satsat på att läsa nytt enligt ”så mycket böcker så lite tid”-principen, om inte annat så för att beta av recensionsexemplaren. Den högen är förvisso onödigt stor ändå, men jag får väl växla lite.

Paradoxalt nog så jobbar jag inte alls efter samma princip när det gäller film – där är det liksom helt ok att slänga in en Star Wars eller Indiana Jones-film igen. Och igen. Och igen.

Vilket för övrigt påminner mig om att jag inte har Indiana Jones-filmerna på blu-ray.

Hur gör ni? Finns det böcker ni läst om tills sidorna trillar ut eller är varje bok en sommarkatt?

De rotlösa

serahema-sapatorium-11-de-rotlosaFörfattare: Marcus Olausson

Beskrivning: ”Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Nattlöpare härjar landsbygden om nätterna och dödar både boskap och människor. Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven överfalls och dödas hans läromästare. Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Han lär sig snart att den som inte snabbt anpassar sig är dömd att gå under. När hans väg korsar de två legoknektarna Rendon och Cal dras han in i ett tragiskt triangeldrama och en komplott mot Menadors kungahus. Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra hela världen.Även tjuven Belmonne tjusas av den förbjudna Saven men när hon stjäl en magisk artefakt får hon dasheptier på halsen och när de väl fått blodvittring tappar de aldrig spåret. Ty blod är liv och Han Som Viskar i Natten har åter vaknat.”

Omdöme: Jag gillar folk som gjort sin läxa. Ska man skriva klassisk high-fantasy så finns det vissa saker som bara måste vara med:

profetia – check.

komplicerat magisystem – check.

”the chosen one” – check.

fler karaktärer än det finns invånare i en mellanstor kommun – check.

Marcus Olausson har med andra ord gjort läxan ordentligt. ”De rotlösa” är i och för sig den första boken i en serie men Marcus tar i från tårna för att introducera läsaren i den värld som beskrivs i boken, en värld som han uppenbarligen snickrat på ett bra tag med tanke på hur detaljerad den är. Här finns lite new age-liknande influenser, inte minst i hur magisystemet fungerar, men även lite moralfilosofiska funderar av ett slag som inte så ofta dyker upp i den här genren.

Hantverket är alltså gediget på alla plan. Olausson spänner med andra ord musklerna som en av landets främsta fantasyförfattare. Men om det är nåt jag skulle vilja peka på som förbättringsförslag så är det nog dialogerna. De har nåt drag av ”nä men så pratar man väl ändå inte” som gör att de inte flyter på fullt så naturligt som de skulle kunna göra. Jag har fuskat lite och läst om de kommande böckerna och får intrycket av att Marcus fått styrsel på även detta, men nu var det ju ändå den här boken vi pratade om. Och de avslutande scenerna i slutet är riktiga stänkare *höhö*.

Sm summering är det ändå en väldigt trevlig introduktion till Elderims äventyr, gillar ni klassisk fantasy så slå till!

Tack till författaren för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus och övriga interwebz-handlare.

Tillbaka till rötterna

Förra veckan handlade väldigt mycket om att massera mitt alldeles för stora ego. Jag hade väl aldrig kunnat tro att jag skulle få så mycket bra och uppskattande respons, och inte minst otroligt konstruktiv. Jag kommer att uppdatera er lite om hur det går med projektet (det är så klart inte det slutgiltiga namnet, det är lite för mycket dystopi över det och jag gillar ju dessutom obscent långa titlar) lite då och då, men just nu får Charlie och Felicia vila lite och ägna sig åt varandra utan vår inblandning.

Vi ska trots allt inte glömma det här är en bokblogg så därför går vi tillbaka till rötterna, det blir med andra ord recensioner i veckan. Bara företagshälsan gör sitt jobb, den här förbannade hostan och förkylningen som hängt i sen början av december har våldgästat lite för länge nu.

All I wanted for christmas was you

Jag brukar älska julen. Alla ljus, alla dekorationer, julmusik överallt. Det är verkligen nåt jag längtar efter hela året. Jag är liksom den som börjar planera julen i vår familj redan från sportlovet. ”Felicia Jönsson, jul-general” som pappa brukar säga.

Men den här julen var den absolut långsammaste nånsin.

Av nån anledning fick nämligen mamma och pappa för sig att vi skulle fira den med mammas släkt istället för att vara hemma som vi brukar. Normalt så skulle det ju inte vara en stor grej, alla på mammas sida är jättemysiga utom möjligtvis mosters man Kenneth som alltid vill prata om nåt han läst på de där konstiga sidorna han brukar läsa på internet, men just den här gången åkte vi två dagar efter julfesten. JULFESTEN!

Inte ens 48 timmar efteråt om man ska vara petig. Mer typ 32 timmar, 14 minuter och 42 sekunder efter att pappa hämtade mig. Efter det största som hänt mig. Efter att jag och Charlie kysstes för första gången.

Det är väl lite av en underdrift att säga att jag var lite disträ under julen. Frank, som vanligtvis är min favoritsläkting, lyckades till och med att lura mig att ta fel på brysselkål istället för köttbullar på julafton. Jag märkte det inte förrän jag ätit en halv och fick tvinga ner den för att inte göra bort mig vid julbordet medan han skrattade så att han kiknade.

”Förlåt” sa han när han hämtat sig en stund senare. (En alldeles för lång stund senare faktiskt.) ”Men du skulle sett dig själv. Du är liksom helt borta så det gick inte att låta bli.”

”Mhm… tack. Jätteroligt. Verkligen. Men ärligt, hur kan folk äta de där? De smakar som nåt ur Harry Potter.”

”Inte vet jag” sa Frank och ryckte på axlarna. ”John älskar dem, men jag tycker att de smakar öronvax. Men kan du inte berätta lite om varför du går runt som i en dimma? Jag kan så klart gissa, men det är roligare om du själv berättar.”

Så jag berättade allt för honom. Om festen. Om hur jag trott att Charlie och Fille var ett par och därför aldrig tagit första steget. Om hur Fille till slut berättade för mig hur det verkligen låg till. Om kyssen. Om att jag är övertygad om att han hade nåt att göra med misteln i taket.

När jag var klar satt han och John och höll varandra i händerna.

”Det där var…” började John.

”…nåt av det finaste jag hört” sa Frank. ”Har ni pratat mycket på telefon eller så sen dess? Det måste ju vara hur trist som helst att vara här uppe, även om du har helt fantastiskt sällskap av yours truly?”

Jag svarade att vi ringer och messar och kollar varandras insta så mycket att våra telefoner håller på att brinna upp, men att det ändå känns som evigheters evighet innan vi åker hem i mellandagarna.

Men dagen kom till slut. Vi packade bilen full och kramade om alla släktingar. Mitt bland alla förmaningar från alla om att köra försiktigt och att vi borde ses oftare drog Frank mig åt sidan, gav mig en jättekram och ett litet paket inslaget i turkost omslagspapper och guldfärgat band.

”Jag och John ville ge dig och Charlie det här. Ni får öppna det tillsammans när ni träffas nästa gång. Och inte tjuvkika! Och vi vill ha konstanta uppdateringar. Om ALLT!”

Vägen från Uppsala och hem kan vara den absolut längsta i hela världen och det blev inte bättre att det var snöstorm och långa köer nästan hela vägen. Det kändes som att det hade gått fortare att gå. Jag messade med Charlie tills mitt batteri tog slut strax norr om Jönköping. Vi hann i alla fall bestämma att vi skulle ses utanför bion så snart jag kunde komma hemifrån.

Jag var innanför dörren precis så lång tid som det tar för att springa uppför trappan till mitt rum, kasta en väska på sängen och sen ner igen.

Hon stod och väntade när jag kom, som alltid i sin blåa skidjacka som hon senare berättade hade tillhört hennes mamma och sina höga sneakers som hon alltid har oavsett årstid. Hon lyste klarare än neonskylten ovanför dörren.

Det är konstigt att man kan bli både obeskrivligt blyg och samtidigt fullständigt bekväm för samma person på en och samma gång. Precis så kändes det. Men så fort hon flätade ihop sina fingrar med mina släppte allting.

”Jag har längtat efter dig.”

”Och jag dig. Förlåt för att jag försvann, mitt batteri dog precis när man åker förbi nån trägubbe vid Vättern…”

”Det är lugnt” sa Charlie. ”Ska vi gå in? Jag har redan köpt godis och biljetter” sa hon och pekade på en jackficka som såg ut att kunna explodera vilken sekund som helst.

”Kom igen, du måste tycka att du åtminstone är lite lik henne?”

”Vadå, näe, hon ser ju ut som en anka med den där överläppen”

”Jag tycker att ni är lika i alla fall. Nästan samma hår, ögonfärg, överläpp…”

”Hallå!”

”Jag tycker att den är jättesöt. Inte lika söt som din, men ändå.”

Vi stannar i nästan varje portuppgång för att ta skydd mot snöstormen som nu har hunnit ikapp oss från Uppsala. Varje stopp är perfekt. Charlie döper snabbt det till ”pusshållplatser”. Jag vill aldrig komma hem även om kylan och vinden bara blir värre och värre hela tiden.

Sista nattbussen hem till Charlie har gått för länge sen och vi bestämmer till slut att vi tar oss hem till mig så att pappa kanske kan skjutsa henne hem om det går.

När vi kommer innanför dörren är vi genomblöta och kalla.

”Hallå, vi är hemma!”

Mamma och pappa kommer och möter oss i hallen. ”Men gud, ni måste ju vara genomfrusna! Felicia, spring upp och hämta nåt så att ni kan byta om så fixar vi nåt varmt att dricka och äta när ni är klara, ok?” säger mamma bestämt. När hon har det tonfallet gör man som hon säger. Det är 97 % order, 3% förslag.

Vi sitter snart i köket tillsammans med mamma och pappa och dricker varm choklad och äter ostmackor och pratar. Båda är jättenyfikna på Charlie. Pappa frågar:

”Varför kallas du Charlie egentligen? Alltså, jag förstår att det är för att du heter Charlotte egentligen men varför Charlie?”

”Hoppas att det är ok att jag frågar” lägger han till när mamma tittar på honom och höjer ena ögonbrynet så som hon alltid gör när man håller på att göra bort sig. Både jag och pappa är väldigt väl bekanta med det ögonbrynet.

”Det är helt ok, alla frågar, så det gör absolut ingenting! Det är för att mina föräldrar ville att jag skulle heta Charlotte för att farmor tyckte om namnet, men mamma tyckte inte om Lotta som smeknamn. Tydligen bråkade de om mitt namn nästan hela tiden mamma var gravid med mig.”

”Vadå, varför inte? Lotta är väl fint?” frågar mamma.

”Hon sa att barn är elaka och skulle kalla mig Lotta-Potta direkt och att det dessutom var det fulaste rimmet i svenska språket. Så pappa kompromissade efter ett tag och sa att jag kanske kunde kallas Charlie istället. Det värsta som skulle hända var att nån skulle rimma Charlie med farlig och det tyckte mamma bara var bra så då blev det så. Nästan ingen kallar mig Charlotte utom farmor men det går så klart bra att säga det också.”

”Charlie blir bra för oss också, det är jättefint.” 

Mamma tittar menande på pappa och säger: ”Nä, men om vi kanske skulle gå och lägga oss då och lämna ungdomarna ifred ett tag. Ni kan ju plocka undan efter oss gamlingar, eller hur? Det går ju inte att köra i natt ändå så du får så klart stanna Charlie. Det är redan bäddat i gästrummet ändå.”

”Självklart, oj vad trött man är så här när man är gammal och grå” säger pappa och gäspar överdrivet stort. ”God natt tjejer!”. Mamma himlar med ögonen så att hon nästan får nackspärr.

”De gillar dig jättemycket” säger jag till Charlie när vi är ensamma. ”Det märks.”

”Jag gillar dem med” säger hon och skrattar. ”Men din pappa kanske får jobba på sin teatergäspning? Inte helt övertygande va?”

”Haha, vet du vad det värsta är? Han tror på riktigt att han är jättebra på det! Han pratar jämt om att han spelade amatörteater när han var yngre, men mamma har berättat att han bara spelade en bagare i en skolpjäs på mellanstadiet.”

Då kommer jag på att jag inte öppnat paketet från Frank och John.

”Du, vi fick en julklapp från min morbror och hans pojkvän. Jag fick inte öppna det själv, vi skulle öppna tillsammans. Har du lust att göra det nu?”

Jag tar fram paketet från min väska och lägger det på sängen mellan oss. Det har klarat sig bra trots allt slängande fram och tillbaka men jag får ändå lite skuldkänslor. Tänk om jag haft sönder nåt? Charlie drar försiktigt i guldbandet så att rosetten sakta knyts upp.

”Det är verkligen jättefint inslaget! Nästan synd att öppna.”

”Ja, morbror Frank är superduktig på sånt där. Men han säger att även de vackraste paket är gjorda för att öppnas av rätt person.”

Vi tar loss omslagspapperet så försiktigt vi kan. Innanför pappret finns det en rosa låda med lock på.

”Ska du eller jag?” säger Charlie.

”Öppna du” säger jag. Jag har blivit så nervös att jag inte vågar.

Charlie lyfter på locket.

Och blir helt tyst.

”Vad? Vad är det för nåt?”

”Kolla! Jag har aldrig sett nåt liknande… de är superfina!”

Hon tar försiktigt upp innehållet ur lådan.

Det är två papperstranor, men vikta på ett sånt sätt att de ändå sitter ihop i näbbarna. De är helt perfekta.

I botten på lådan ligger en handskriven lapp, med Franks finaste handstil. På den står det:

”Från två som vet precis”.

 

Men hur tusan börjar man då?

Ok, så jag har alltså outat mig. Jag vill skriva skönlitterärt. Inte så att jag inte gillar att blogga för er, men man ska bejaka sina infall.I alla fall om de är lagliga.

Så första steget till att göra nåt är att bestämma vad man ska låta bli. Avgränsningar. Jag har så klart inte den blekaste aning om vad jag gör så jag freestylar mest hela tiden och det måste ju vara ok tycker jag. Hell, det är min metod.

Men ett sätt kan som sagt vara att fundera på vad jag gillar. Därför har jag funderat ut några saker som jag är i princip 100% bestämd med.

  1. Vardagsnära ungdomsbok. Man ska kunna gå och se ungefär samma saker som mina huvudpersoner. Jag älskar fantasy, dystopier, superhjältar. Det vet ni.  Men jag vill absolut inte skriva sånt. Jag reder inte ut att hitta på stora komplicerade magisystem och rita kartor och grejer. Jag vill kunna skriva att nån handlar på ICA.
  2. Liten ensemble. Jag är inte en sån som klarar av att ha lika många karaktärer som det finns invånare i en mellanstor svensk kommun. Det kan ha att göra med mitt attention span. Eller så vill jag bara minimera risken att skriva fel namn (vilket jag säkert kommer att göra ändå, tro mig).
  3. Max 300 sidor. Helst mindre, säg 250-300?
  4. Korta kapitel. Jag avskyr kapitel som är 40 sidor långa.
  5. Humor! Jag vill ha en balans mellan allvar och humor, och det finns allvarligt talat för få roliga ungdomsböcker.
  6. Det kommer att vara en kille som är huvudperson. Högst troligt andra generations invandrare. Typ 97% sannolikhet att det blir så.

Om nån undrar så ja, det finns en idé till story. Och en 500 ord lång inledning. Men vi bekantar oss fortfarande med varandra, den här idén och jag. Vi har en lång väg att gå.

Men vet ni? Imorgon får ni en trettondagspresent! Och för den som fortfarande inte läst julklappen så kikar ni in här. Det underlättar nog.

SKAM den som ger sig.

Tycker ni också att ordet ”russebuss” låter påhittat?

Undrar ni också hur sextonåringar kan ha så stora garderober?

Pratar ni också låtsasnorska hemma med era partners?

Jepp, då har ni också sett en himla massa avsnitt av norska succén SKAM på SVT Play. Jag och sambon har dragit igenom de två säsongerna som finns där nu under julledigheten och det är väl ungefär 99,3% chans att vi kommer att se säsong tre nu när den blir tillgänglig via SVT på fredag. Allt jag kommer att säga från och med nu bygger alltså på säsong ett och två och skulle nåt av det förändras av säsong tre så får jag väl äta upp det sen då.

Förresten, spoilervarning och allt det där. Har ni inte sett och vill se, då vet ni. Blablabla.

Jag måste få prata lite om säsong två och det FULLSTÄNDIGA haveriet som är Noora och William.

Ni som följt den här bloggen ett tag har nog listat ut att om det finns en sak jag är allergisk mot på nivån ”var-god-öppna-inte-jordnötspåsen-i-flygkabinen-för-då-dör-en-medpassagerare” så är det konceptet att försöka hångla bort en idiot. Eller med SKAM-termer, ”hooke”.

Ju mer jag tänkt på det, ju mer besviken blir jag på säsong två just på grund av detta. Det är samma tråkiga unkna story om att ”jo, men han är ju så söt och gullig innerst inne bakom luggen.”

Och det är faktiskt fel. Snubben är en röv. 110% röv. På alla sätt man kan komma på.

Och jag fattar inte varför man inte låter en karaktär som är helt fantastisk i första säsongen – charmig, rolig, smart, bara helt tappa konceptet efter lite lätt manipulerande stalking. Varför man som manusförfattare och regissör inte tar chansen att berätta en story om hur hon säger att ”ja, du kan vara supercharmig och söt, men så länge du är en manipulativ och våldsam idiot så får det vara” begriper jag inte riktigt.

Det säsongen däremot lyckas med är att låta Vilde skina lite mer och återupprätta karaktären som jag och säkert många andra tyckte var ett ytligt pucko – scenen när hon lagat mat till Noora var ta mig tusan nåt av det finaste jag sett på år och dag.

Sen väntar jag också med spänning på om de kommer att göra nåt spännande med Chris (inte Penetrators-Chris, han är också en röv) som inte går ut på att hon ska ha konstigast klädsmak och vara nån sorts comic relief.

Med det sagt, dags att ge sig på säsong tre till helgen alltså.

23s04-skam1-65

2017, here we go!

Jag lekte länge med tanken på att göra nån sorts årssummering. Eller nån sorts lista. Problemet med det var bara att det kändes så himla tråkigt. Lite 2016 sådär.

Man vill ju blicka framåt. Det kommer en himla massa spännande böcker i år, om bara en liten stund kommer exempelvis en av de böcker som jag sett fram emot sedan bokmässan ut, nämligen Anna Arvidssons ”Ordbrodösen”. Charlotte Cederlund följer upp med ”Gryningsstjärna” och sen rullar det på. Förhoppningsvis kommer ännu fler roliga nya bekantskaper under 2017!

Rent personligen har jag fått(?) hybris och kollar lite på kurser i kreativt skrivande och bra litteratur om att skriva skönlitterärt.

Ja, jag vet.

Jag har ju sagt om och om igen att jag inte har några tankar på att skriva sånt. Att jag är bättre på att kritisera andra än att hitta på eget. Att jag inte har några idéer.

Men allvarligt talat – hur vet man det om man inte testar? Så 2017 kommer att bli ett år för utmaningar. Jag ska testa crossfit, anmälan till Toughest-loppet i Malmö i maj är gjord sedan länge och då  kan jag ju lika gärna prova lite mer seriöst. Kanske plågar jag några av er med frågor och inlägg om det här under året. Kanske visar jag till och med upp nåt.

2017 lär bli ganska spännande, eller hur?

God jul!

Idag är det julafton och förhoppningsvis får vi alla en trevlig dag med nära och kära! 
 Ni fick en julklapp av mig redan igår och den var sprängfylld med referenser till både höger och vänster. Vissa har letat som galningar så jag tänkte att ett facit kanske kan vara på sin plats. Vad jag sett hittills så har nog ingen tagit alla…

  • Citatet från filmen som Charlies pappa gillar är från ”Den där Mary”.
  • Fille är huvudpersonen i Christina Lindströms ”Hälsningar från havets botten”.
  • Felicia Jönsson är faktiskt den svåraste referensen och den förväntade jag mig inte att nån skulle knäcka. Hennes namn är en försvenskning av Felicity Jones som spelar huvudrollen i senaste Star Wars. Hon är modell rent utseendemässigt för Felicia också. Det är nåt med hennes överläpp…
  • Levi och Leymah är ifrån Anna Jakobsson Lunds trilogi om Systemet. Tracy Chapmans låt ”Talking about a revolution” spelas i en scen där och jag gick och lyssnade konstant på den skivan i en vecka efter att ha läst boken. Att Levi  gillar Takida kommer från ett gammalt blogginlägg om musik och karaktärer i böcker. Det var Anna själv som kom med det förslaget.
  • Felicias hund är ytterligare en referens till Christina Lindström, den här gången ifrån ”Jack” och hans hund.
  • Hennes kompis som flyttade till Norrland är Aili från Charlotte Cederlunds ”Middagsmörker”.
  • Charlies kompis Tilda kommer från Elin Säfströms ”En väktares bekännelser”.
  • Strumporna med juldinosaurier är mina egna.

Och ett jättetack för alla fina saker som sagts om den, alla delningar och kommentarer! Nu får jag fundera på hur jag ska följa upp det här…

Än en gång, GOD JUL! 

En julklapp till er från mig

Läser ni Debutantbloggen? Jag tycker att den är jätteintressant. Den här veckan kör de en liten specialare där alla författarna har eller kommer att publicera en novell där start- och slutmeningen är densamma. Det är meningarna ”Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig” och ”Kanske var det aldrig meningen att den skulle finnas”.

Det är en jätterolig idé! Så pass rolig faktiskt att jag tänkte bjuda på nåt alldeles extra idag såhär dagen före julafton. Jag hakade helt enkelt på och har för första gången på typ 15 år skrivit nåt skönlitterärt så ni får ta det för vad det är. Ni som frågat och bett om det här, enjoy.  Det här är ert fel.


Det här blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Eller tänkt och tänkt, det kanske är att överdriva. Jag planerar liksom inte så mycket. Jag har lärt mig den hårda vägen att det inte är någon idé. Saker brukar hända mig ändå. Mamma brukar säga att jag mest utsätter den stackars världen för mig och inte tvärtom.

”Vad ska det bli av dig Charlie? Jag vet inte om världen har tillräckligt bra försäkringar.” brukar hon säga på sin brutna svenska och sucka lite och skaka på huvudet.

Jag vet att hon skämtar, men ibland känns det faktiskt lite orättvist. Jag kan faktiskt inte hjälpa det.

Man kan tänka hur mycket man vill. Saker kan bli helt annorlunda ändå. Som det här till exempel.

Allting handlar naturligtvis om en tjej. Jag säger som gubben i den där gamla komedin pappa fortfarande tycker är jätterolig: ”Love will make you do fucked-up things.”

Än så länge är det rätt så mycket en enkelriktad kärlek, men det är bara en tidsfråga hoppas jag. Även om det tagit typ… sen andra klass och vi är halvvägs igenom första året i gymnasiet nu.

Min kompis Fille brukar mobba mig för det här, tex när vi spelar Battlefield online. Eller i skolan. Eller typ hela tiden.

”Döö, när ska du bli ihop med Felicia Jönsson då? Idag ellä’?”. Så brukar Fille låta.

Om jag visste det.

Hon vet ju så klart vem jag är. Vi går ändå i samma klass och har väl haft nåt grupparbete ihop då och då. Men vi kan säga att vi kanske inte riktigt har samma umgängeskrets ändå. Lite beror det väl på att vi har lite olika intressen. Jag vill intala mig själv det i alla fall eftersom jag inte vet så mycket om henne egentligen och att det inte alls har att göra med att jag hamnar betydligt längre ner på coolhetsgraden än vad hon gör.

Fille är en sån som går till skolan i samma bandtröja och jeans varje dag så han är bortom all räddning. Ändå så skulle jag inte vilja vara utan honom. Vi har varit kompisar ända sen hans mamma och min mamma gick i samma SFI-klass. Min mamma pratade thailändska, hans mamma portugisiska men på nåt sätt lyckades de förstå varandra ändå och bli bästa vänner. Ja, tills hon bara försvann en dag alltså. Fille pratar inte så mycket om det så jag frågar inte.

Hursomhelst har vi sista lektionen i skolan idag innan jullovet. Mats-Åke, läraren, har redan tagit semester mentalt och låter oss köra ”Hänga gubbe” på tavlan men med kravet om att det ska handla om fysik.

”Det får väl ändå vara nåt som påminner om bildning”, sa han innan han lämnade över pennan till Gabriel Andersson i början av lektionen.

Jag får bu-rop och visslingar när jag till slut hänger gubben för att ingen lyckats lista ut att ordet jag hittat på var ”valenselektron” men jag ser att Felicia ler där hon sitter vid fönstret och det gör hela min dag.

Klockan ringer och Gabriel reser sig upp snabbt innan nån hinner närma sig dörren:

”Jag vill bara påminna om att vi har klassens glögg- och julfest hemma hos mig ikväll. Alla vet var jag bor va? Annars messa mig så fixar vi det!”

Han tittar lite snabbt på Mats-Åke och lägger till:

”Och alla vet att det är alkoholfritt va?”

Mats-Åke tittar upp och ler på ungefär samma luriga sätt som när han delar ut oförberedda prov.

”Visst Gabriel, visst. Ha så roligt ikväll och drick varannan vatten, det är allt jag säger. Ut med er nu så ses vi nästa år!”.

Några timmar senare så är jag och Fille tillsammans med resten av klassen hemma hos Gabriel. Jag visste att Gabriels föräldrar var rika eftersom de äger ICA-butiken här i stan och Gabriel alltid klätt sig skitsnyggt i dyra märkeskläder men shit vad fint de har. Det känns nästan som att gå in i en kyrka, så himla högt i tak har de. Eller som i en sån där inredningstidning med dyrt papper och alla möbler är antika och importerade från Frankrike. Det är nåt helt annat än såna lägenheter som min och Filles familj bor i.

Till en början är det faktiskt ganska lugnt och städat. Gabriel serverar alkoholfri glögg och nån har satt på en spellista med julsånger. Jag har tagit på mig en jultröja med en katt med tomteluva på och där det står Santa Claws i vitt.

Men nånstans under kvällen så börjar alkoholen komma fram och folk börjar byta låt på Spotify typ hela tiden och volymen blir bara högre och högre. Till slut går jag ut i köket för att hitta nån läsk att dricka eftersom Levi och Leymah från parallellklassen börjar bråka för att han vill spela upp ”världens bästa låt med Takida” och Leymah kallar honom ”jävla bonnunge” och vill höra en låt med nån Tracy nånting istället.

När jag står där med kylskåpsdörren öppen och kollar på familjen Anderssons extremt välorganiserade kylskåp knackar nån mig lätt på ena axeln. Jag vänder mig om alldeles för snabbt och välter så klart en glasflaska med nåt jättedyrt utländskt mineralvatten så att den krossas mot stengolvet i köket.

Självklart är det Felicia som står där. Vem annars?

”Oj, skrämde jag dig? Det var inte meningen! Du skar dig inte väl?”

Hon ser genuint orolig ut och jag hinner nästan förlora mig i de där nötbruna stora ögonen innan jag märker att mineralvattnet håller på att sugas upp i mina strumpor med juldinosaurier på.

”Oj, nej då, ingen fara. Men du kanske kan hjälpa mig torka upp det här innan vi drunknar?” säger jag. Jag vet inte var jag får det ifrån men det lät ju nästan smooth så jag high-fivear mig själv mentalt.

När vi städat undan frågar Felicia om jag har lust att sätta mig och prata lite nånstans avskilt eftersom: ”de där två kommer bara bråka och hångla om vartannat ändå och jag orkar inte höra en enda låt till av nåt svenskt amatör-Nickelback”.

Jag nickar och hon tar en flaska läsk och min hand och drar mig genom ännu ett rum som är större än vår lägenhet. Jag hör bara nån som sjunger ”…talking ’bout a revolution” innan vi sätter oss i den mjukaste soffan i världen.

Jag vill aldrig resa mig upp ur den här soffan. Jag vill bara sitta här med henne och titta på hennes överläpp och hennes mörkbruna hår som hon satt upp i en kort hästsvans och den stickade koftan och hur hon gestikulerar när hon pratar och precis allting är så att jag skulle vilja stanna tiden och bara vara just här just nu.

”Och du då?”

Jag rycker till. Vad pratade hon om alldeles nyss? Jag försöker komma ihåg men det är helt borta. Jag minns exakt hur hon strök bort en slinga ur luggen men vad hon sa? Gud!

”Ja, vad vill du göra efter gymnasiet? Vad vill du bli? Ska du bo här i stan för alltid?”

Jag tänker efter lite och tar en klunk Fanta för att hinna komma på nåt svar.

”eh… jag vet inte. Jag vill så himla många olika saker. Jag gillar ju till exempel fysik jättemycket, så det kunde vara kul att plugga nåt sånt kanske. Eller jobba utomlands ett tag. Men jag vill nog flytta härifrån, det tror jag.”

”Jag gillar också fysik! Det är lite nördigt jag vet, men….”

Och så fortsätter det. Jag får veta massor om henne som jag inte visste innan. Som att hon inte gillar alkohol men älskar julmust. Att hon har en dobermann-hund som ser jätteläskig ut men är världens snällaste. Att hennes bästa kompis flyttade härifrån till Norrland för att bo med sin morfar som hon typ aldrig träffat i hela sitt liv innan. Att hon tränar MMA och tycker det är jätteroligt men att hennes mamma tycker att det är så fult med alla blåmärken. Att hon älskar min jultröja. Att hon tyckte att det var jätteroligt med ”valenselektron” på lektionen idag. Att hon aldrig sett Sagan om ringen-filmerna men älskar Star Wars.

Jag berättar också jättemycket för henne. Till och med saker som kanske bara Fille vet om. Att jag tycker att min underläpp är för stor (Fille brukar säga att det ser ut som att jag är besviken hela dygnet runt. Då säger jag att det är för att han existerar.) Att jag tycker att det är jättetråkigt att inte ha några syskon men är glad för att jag har Fille. Att jag fått tröjan av min kompis Tilda i Stockholm. Att jag har sett Sagan om ringen-filmerna men tycker att de är jätteöverskattade.

Och så plötsligt ringer hennes telefon och förstör allting.

”Det är pappa” säger hon. Han sa att han skulle ringa en kvart innan han hämtade mig. ”Följer du mig till hallen?”.

Hon hade inte ens behövt fråga.

Vi står i hallen och hon tar på sig jackan. Jag tänker att det här kan vara den bästa kvällen i mitt liv.

Felicia pekar upp i taket.

”Titta! En mistel! Hängde den där innan också?”

Jag svarar att jag inte vet, men att jag faktiskt inte tror det. Jag såg i alla fall inte den när vi kom.

”Det är viktigt att hålla på traditionerna, eller hur?” säger hon och ställer sig väldigt nära mig. Jag blundar. Jag vågar helt enkelt inte titta. Jag känner hur hon andas snabbare och plötsligt hur hennes läppar försiktigt rör mina.

Ni vet hur det står i alla såna där böcker med glittrande vampyrer eller dystopier där barn skjuter varandra med automatvapen? Då beskrivs sånt här som elektriskt. Eller som explosioner. Eller som att nånting fattar eld.

Det är inte alls så. Istället så är det som att allt annat försvinner. Ingenting annat är viktigt. Allt är bara här och nu.

”Charlotte ”Charlie” Davidsson, vet du hur länge jag velat göra på det här?” viskar Felicia och kysser mig igen. ”För att vara så smart som du är så är du förbannat trög ibland. Jag fattar inte vad du väntat på.”

Jag är helt stum. Och förvirrad. Och troligen den gladaste människan i världshistorien. Mitt hjärta slår tusen slag och inga slag alls just nu. Nu vet jag att det här är den bästa kvällen nånsin.

”Ring mig imorgon” säger hon och ler innan hon går ut till sin pappa som väntar i bilen utanför.

Så blev det som jag tänkt mig?

Det är väl årets underdrift.

Jag hade aldrig kunnat tro det att det här skulle hända.

Om några timmar ska jag ringa Felicia.

Alla de där hindren jag tänkt och trodde fanns? Jag verkar ha hittat på dem själv.

Kanske var det inte ens meningen att de skulle finnas.

En uppföljare att längta efter!

Det här är faktiskt en väldigt fin födelsedagspresent. Tack kära SVT! Mer göttig läsning finns på Expressen av alla ställen.

Astrid: Vulkanmånens kult

astridFörfattare: Kim W. Andersson

Beskrivning: ”Hon var bäst i klassen. Den galaktiska koalitionens toppstudent. Hennes framtid var utstakad och hennes mål var inom räckhåll. Hon skulle bli en av koalitionens elitagenter: en Galaktisk Fredsskipare.

Nu, ett år senare, driver hon genom rymden och tar skitjobb för usel betalning. Utskämd, vanärad och utan någon chans att nå sin dröm – tills hon får ett specialuppdrag från sin forna kommendör. Tillsammans med sin gamla klasskamrat Ulf och skolan nya stjärnskott Isobel, måste Astrid bekämpa jättelika insekter, en brutal kult och uråldrig ondska på en okänd vulkanisk måne.
Ska hon lyckas med sitt livsfarliga uppdrag, och få en ny chans att tillhöra galaxens främsta?”

Omdöme: Kim W. Andersson gör mig glad. Det gör han genom att vara en svensk serietecknare som hellre går i den amerikanska skolan än den svenska självbiografiska svartvita serietecknarskolan. Amerikanskt och färgglatt har alltid varit min grej. Dessutom kan karln teckna.

”Astrid” är alltså rymdopera av det klassiska slaget. Det doftar Linda och Valentin blandat med Saga och Mass Effect och är precis så där tramsigt högtravande med en massa konstiga figurer med valfritt antal spetsiga öron eller tentakler/armar och sånt där som det ska vara. EXAKT så som det ska vara alltså. Fantasifullt, färgglatt och tydlig kärlek till genren. Jag tänker mig att Kim och jag har en hel del gemensamt när det gäller vad vi läst och sett genom åren.

Allting är väldigt snyggt och vältecknat, precis som jag förväntat mig efter att ha läst exempelvis ”Alena”. Dessutom a är att det är tydligt att det finns en större plan, en betydligt längre berättelsebåge utöver berättelsen om kulten på vulkanmånen. Det finns kanske inget som överraskar i berättelsen, men det är ett gediget hantverk av någon som verkligen kan och vill förmedla sin egen vision, och det är värt extremt mycket.

Finns att köpa från förlaget, Bokus, Adlibris och sånt där.

Du och jag, Darth. Du och jag.

Jag vet inte exakt, men jag borde varit nånstans mellan 5-7 år gammal. Mina föräldrar hade bekanta borta i Perstorp och de hade två pojkar i ungefär samma ålder som mig och min bror. När våra föräldrar satt på ovanvåningen och pratade och gjorde tråkiga vuxensaker brukade vi sitta i källaren och antingen spela Nintendo eller titta på video (ja, de hade dyra tekniska prylar jättetidigt. Vi hade inga såna saker förrän långt senare.). En av de filmer som de hade satte enormt djupa spår i mig.

Till exempel så var jag under lång tid livrädd för att filmens stora svarta väsande bad guy gömde sig under vår trappa och om man inte sprang nerför trappan så skulle han sträcka in handen mellan trappstegen och tag tag i foten så att man ramlade. Att själva springandet nerför trappan skulle kunna vara skäl i sig att ramla var så klart ingenting som jag tänkte på.

darth-vader-star-wars

Klart att Darth Vader skulle hänga under vår trappa. Han hade väl inget bättre för sig liksom.

 

Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag sett de tre första filmerna. Det är tvåsiffrigt i alla fall – för varje film. Och efter att ha sett ”Rogue One” i söndags var min första tanke i bilen hem att jag måste se om dem igen så snart som möjligt och sen trycka in ”Force
Awakens” på slutet. När jag räknar är det alltså runt 30 år sedan jag såg ett litet rymdskepp bli bordat av soldater i vita rustningar och lasergevär för första gången. Det är helt galet egentligen. Och jag är fortfarande lika frälst. När jag slängde i blu-ray-skivan igår tänkte jag på att det kändes precis lika roligt att börja titta på filmen som alltid. Jag hade en bekant en gång som sa att han älskade ”Hajen” så mycket att han kunde se den två gånger på raken och bli lika exalterad på andra varvet. Jag kan absolut känna igen mig i det.

Det är fortfarande svårt att tycka om de där tre andra Star Wars-filmerna. Jag har inte sett dem på flera år förutom snuttar när de gått på TV. Det är liksom så att kärleken till de andra filmerna är så stor fortfarande att jag än idag inte är helt ok med hur brutalt usla de där filmerna med Jar-Jar Binks faktiskt är. Men jag måste nog se om dem, om inte annat för att det alltid är bra att ompröva sina likes och dislikes med jämna mellanrum.

Man lever ju på hoppet, inte sant? A new hope?

anewhope1-e1447523164712

Nån undrar kanske om Star Trek? Pfft. Det är inte ens i närheten.

Filmen ingen behöver.

Det har ju dykt upp en himla massa träjlers nu på sistone. Allt från Guardians of the Galaxy 2 (pepp!) till Spider-Man: Homecoming (dubbelpepp!) till en ny Mumien-film med Tompa Cruise (opepp) och en åttonde Fast and the Furious. Men den absolut mest onödiga, och som jag verkligen inte begriper överhuvudtaget är:

Baywatch.

Filmen alltså.

Alla som kände att de längtade efter en långfilm med folk i röda baddräkter som springer i slow-motion räcker upp en hand. Nähä? Tänkte väl det.

Högt spel

hogt-spel.jpgFörfattare: Leigh Bardugo

Beskrivning: ”Ketterdam är en myllrande hamnstad där allt är till salu för rätt pris och ingen vet det bättre än det kriminella geniet Kaz Brekker. Han erbjuds möjligheten att genomföra en livsfarlig kupp som kan göra honom rikare än han någonsin kunnat drömma om. Men han klarar det inte ensam.

En hämndlysten straffånge. En spelgalen prickskytt. En rymling född med silversked i munnen. En spion känd som Vålnaden. En hjärtskärare som använder sin magi för att överleva i slummen. En tjuv med osannolika utbrytartalanger. Kaz gäng är kanske de enda som kan rädda världen från undergång om de inte tar livet av varandra först.”

Omdöme: Jag HATAR ordet ”duologi” som börjat dyka upp här och var. Det är fult att skriva, fult att säga och jag vill hellre klia mig i ögat med habaneros än att använda det, men alltså – det här är första boken av två om Leigh Bardugos egen lille Danny Ocean, nämligen Kaz Brekker och hans hans lilla gäng av tjuvar och banditer med flexibel moral.

Jag önskade mig mer böcker i Leigh Bardugos Grisha-universum men utan Mal och Alina eftersom världsbygget… vi tar det igen: VÄRLDSBYGGET!!! är det som Bardugo gör bäst. Och Mal och Alina hade mindre utstrålning än en släckt glödlampa. Tillsammans.

”Högt spel” utvidgar och fördjupar världen åt alla möjliga håll. Ketterdam är naturligtvis nån sorts holländsk hamnstad, Fjerda skriker vårt eget Skandinavien osv. Namedroppandet av semlor och brännvin höjer självklart betyget. Allting känns levande och genomtänkt och… mustigt. Det är snart jul så vi kan väl jämföra världsbygget med en riktigt bra glögg, kryddig, ordentligt varm utan att vara sötsliskig och med rätt sorts bett i eftersmaken. Ingen varm saft här inte. Per Morberg skulle vara stolt.

Dessutom är ju det här rätt upp min allé i allmänhet . Ensembledrama blandat med fantasy och heist-film liksom, det är som en liten lösgodispåse med bara gott godis.

Ensembledrama kräver naturligtvis bra karaktärer. Med tanke på Grisha-trilogin var det faktiskt den saken jag var bekymrad över, men ”Högt spel” känns knappt som att den är skriven av samma författare. Nånting hände på vägen, det är helt klart, för här pratar vi karaktärer man snabbt tar till sig och som dessutom har egna röster och som man faktiskt intresserar sig för. Hon lyckades inte med det på tre böcker, men det tar bara första akten i den här boken innan allt sitter som en keps. Undrar vad det var som hände egentligen?

Hur som helst är det så klart en rent illvillig klipphängare i slutet. Det kunde man ju tro. Behöver uppföljaren. NU.

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus, ja, ni vet.

Jag är nog sjuk.

Eller, jag ÄR sjuk. Jag tycker att min hosta borde låta bra nu, jag har faktiskt övat på den både dag och natt i en hel vecka. Så det så.

Men det stora tecknet på att nåt inte står riktigt rätt till är att jag under hela min Englands-vistelse shoppade hela:

  • 1 st nyckelring med Spindelmannen.
  • 1 st korthållare med Hogwarts-loggan till mitt pendelkort.
  • 1 par nya jodhpurs. Och det var för att de andra skorna jag hade gick sönder.

Ok, jag köpte mat och sånt och presenter hem, men det viktigaste är väl ändå presenter till en själv? Det sket ju sig kapitalt.

Jag letade faktiskt efter roliga böcker både på Forbidden Planet och på ett par WH Smith, men jag hittade inget som kittlade jättemycket. Jag var nog mest sugen på Illuminae och Gemina eftersom vanligtvis intelligenta personer hyllat, men hittade inte bokuslingarna i tre butiker och nånstans där tröttnade nog både jag och mitt resesällskap.

Inte konstigt att jag tröståt på Shake Shack med andra ord.

Sååå… Hur har ni haft det? Allt bra? Fångat några Pikachus med tomteluva än?

”Hej, jag är inte på kontoret”

Det är sant. Jag flyr landet. Eller flyr och flyr, jag gör en bakvänd brexit och åker till Swansea och London på jobbresa. Eller ”internationellt erfarenhetsutbyte inom ramen för EU-finansierat projekt” om man vill vara sån. Det blir alltså kanske lite mindre skrivet här än vanligt, men kanske desto mer bilder och det är väl aldrig fel kan man tycka. Jag lovar inget men om man inte följer mig på instagram än så kan det vara läge att hoppa på tåget, det finns obokade platser kvar.Jag är borta från och med idag och kommer hem på lördag.

Jag är förvisso bara i London i ca 24 timmar och vet att Shake Shack i Covent Garden och Forbidden Planet är två givna stopp, men om nån vill tipsa om nåt annat så gör gärna det i kommentarsfältet.

Ni andra tar väl hand om bloggandet här hemma under tiden? Vattnar blommorna och tömmer posten och så?

Fantastisk hjälp

Så här strax innan jul så är det inte fel att höja blicken lite från årets julklapp (VR-glasögon? WTF?) och tänka lite på de som är tvungna att tänka på basala saker som att hålla sig vid liv. Det kan handla om fattigdom, krig, flykt, sjukdom eller nåt annat elände.

Ett fint initiativ i vår lilla bubbla är Fantastikhjälpen. Det är ett projekt som går ut på att skriva en barn/ungdomsbok och därefter donera så mycket som går av intäkterna till någon hjälporganisation. Dessutom får man en bra inblick i alla de stadier som en författare går igenom under skrivandet av en bok och nu finns också ett par kapitel att provläsa. Det leds av Marcus Olausson, känd för Serahema-böckerna och är hans första försök att skriva för en yngre publik.

Jag kommer att följa det här med stort intresse och hoppas att flera andra kommer att göra det också!

Skogen för alla träd

Jag hänger lite i en författargrupp på Facebook och smygkikar lite. Inte för att jag tänkt skriva en bok, men det är ju alltid lite intressant. Nu när jag hängt där ett tag så har det utkristalliserat sig två saker.

Dels så är det som bekant det här med att alla frågor är ok. ”Rent hypotetiskt alltså, hur lång tid tar det för en människa på ca 73,2 kg att förruttna helt om man gräver ner kroppen på 22 cm djup i en lövskog av främst bok, björk och asp där marken sluttar lite lätt? OBS att man gräver ner kroppen i mitten av september.” Ok, jag hittade på den här, men liknande frågor har varit uppe.

Jag förstår att man vill att saker ska vara autentiska. I en värld där folk sitter och kollar Darryls blinkningar för att undersöka om han blinkar morsekod till Rick i Walking Dead så antar jag att det är viktigt att inte komma med totala faktafel. Jag gnällde ju exempelvis själv på sånt i senaste Millennium-boken. Folk älskar sånt och klart att man vill bjuda på sånt i sitt magnum opus. ”I know my shit” liksom. Jag gillar också sånt. Nördig trivia är min grej.

Men jag hoppas att alla de här som skriver på sina deckare, för det är faktiskt mest deckarförfattare som frågar – man ser väldigt sällan frågor om relationer mellan karaktärer, busstidtabeller eller miljöer för andra typer av böcker. Jag hoppas att alla inte glömmer bort att det som faktiskt gör en bok till nåt speciellt inte är labbrapporterna och de köttigaste detaljerna utan karaktärerna. Den övergripande berättelsen. Den interna logiken. Att jag som läsare faktiskt bryr mig. 

Som jag skrivit om många gånger tidigare är det jättesvårt för mig att läsa en bok om karaktärerna inte har nåt jag tycker om. Då känns det som att det kvittar om man i övrigt spikat varenda naturvetenskapliga grej eller gatunamn eller vad det nu kan vara.

Som sagt, jag vill önska alla de blivande författarna lycka till och att de får sina drömmar uppfyllda, men hoppas att de inte stirrar sig blinda på fel saker.

 

Korpgudinnan

sagan-om-turid-korpgudinnanFörfattare: Elisabeth Östnäs

Beskrivning: ”Turids resa går över irernas rike. Mot bergen skulle hon, det sa Holme. Men var ligger bergen? Tillsammans med Frode och Unna färdas Turid till Dyflin, irernas stora handelsby. Där möter hon de nordmän som slagit sig ned på den gröna ön. Hon får också uppleva irernas gudinnor. En av dem är mild, men en annan är en krigsgudinna, långt från något Turid tidigare mött. Är det här, i irernas rike, som hennes resa ska avslutas?”

Omdöme: När jag läst den avslutande boken om Turid har jag tänkt väldigt mycket på bandet Cult of Luna.  Det kan låta konstigt, men jag ska försöka förklara varför. För de som inte känner till bandet så är det ett svenskt band från Luleå och Umeå som spelar en typ av metal som ofta kallas post-metal. Det är en stil som kännetecknas av långa låtar med långa instrumentala partier som sakta bygger upp till svinhårda crescendon och sen tillbaka igen. Kopplingen till Turid är den att i Cult of Lunas musik finns samma hårda kylighet, men också samma sorts introspektivitet och eftertänksamhet som i Östnäs böcker. Även det här med kontrasterna mellan det brutala och det lugna återfinns i Turids berättelse. Jag har haft Cult of Lunas senaste skiva som soundtrack när jag läst boken och det har verkligen passat som hand i handske.

När det gäller sagan om Turid så har karaktärsutvecklingen varit det som som slagit mig mest nu är jag sammanfattar de tre böckerna. Dels hennes resa rent fysiskt, från nuvarande Skåne till Danmark till Irland och vidare, men också hennes inre resa från den där ullkardande flickan till den Turid vars röst får höras på de sista sidorna i boken. Det är en enorm förändring som karaktär, och framför allt är det en utveckling som känns sann och äkta i varje förändring. Hon har verkligen växt i varje bok och det är naturligtvis tack vare Elisabeth Östnäs skickliga hantverk som lyser igenom överallt.

En annan intressant sak med Sagan om Turid är som sagt andligheten. Närheten till hennes religion har funnits där hela tiden, men det är verkligen i Korpgudinnan som den ställs på sin spets i konfrontationen med dels de gamla gudar som dyrkas på Irland men också den nya Vite Krist och de nunnor och munkar som tillhör den här nya guden. Vad är rätt, vem ska man tro på? Vad händer när man inte känner närhet till den gud man tror på? För mig som troligen skulle kunna vinna priset ”Mest sekulariserad i Sverige” så är det här jätteintressant att fundera på och det är bara en av de många saker som gör att jag än en gång vill ta fram stora stämpeln ”Klassuppsättning” så att folk fattar att det är precis sånt här som kidsen ska läsa istället för att nån ska komma dragande med Röde orm igen.

Kidsen förresten. Sagan om Turid är rätt brutal stundtals, men det som knäckte mig i den här boken var inte Fight Club-scenen i skogen eller vad som händer den lilla flickan med hårbandet utan nåt helt annat som utspelar sig på sidorna 160-170 ungefär. Det är en händelse som är helt hjärtskärande och som berörde mig på ett väldigt pendlingsovänligt sätt. Uppenbarligen är Östnäs inte rädd för att ge sig på hemskheter som går way beyond att slå ihjäl en söt hund i första boken. Säg inte att jag inte varnade er.

Har ni läst de andra två böckerna ska ni naturligtvis läsa den här men det vet ni ju redan eftersom ni läst så här långt. Och dessutom är hela serien utmärkta presenter till midvinterblotet, förlåt,  julafton.

Tack till Berghs förlag för recensionsexemplaret!

Boken finns att köpa på Adlibris, Bokus och de andra ställena.

 

Om man skulle slaska lite vitt på väggarna kanske?

Jag satt och lekte lite med de olika mallar som finns i WordPress (gratisvarianterna då, tydligen smittar den småländska snålheten värre än vinterkräksjukan) men jag blir banne mig inte nöjd. Inte så att jag är vansinnigt trött på den layouten som är nu, men det är ju alltid roligt att förnya sig. Man kan liksom inte gå omkring i samma kläder hela tiden. Det är inget roligt varken för en själv eller andra.

Jag har tidigare nämnt att jag ofta dras till bloggar som har en liknande design som den här så oddsen är väl rätt låga att det skulle bli nåt liknande vitt om/när jag byter så ni kommer att känna igen er, det är inte så att det kommer att bli vansinnigt färgglatt.

Ni andra som bloggar, hur har ni tänkt med designer ni valt? Och ni som inte bloggar utan bara läser, vad gör att ni fastnar för en blogg rent designmässigt? Och vad stör ni er på?

Förresten, om nån tror att jag själv bor i ett hem som ser ut som om nån sprängt en snögubbe så har ni fel. En del syns på instagram så den nyfikne tjuvkikar givetvis där.

const

Som jag har saknat den här animeringen.

 

Halvtomt eller halvfullt?

Jag sitter och kikar på den där berömda högen. Den med en himla massa spännande böcker som bara väntar på uppmärksamhet. Jag tänker att det är så många spännande och intressanta böcker som jag bara vill sätta mig ner och läsa att jag nästan får beslutsångest på det bra sättet och det känns så förbannat lyxigt att kunna välja.

Om man bara hade tid det vill säga. Sanningen är ju den att det är väldigt mycket som konkurrerar om de där vakna timmarna – allt från matlagningen till djuren och att det just nu plötsligt är ovanligt roligt att plinka på gitarren. Ja, och så det där med att simulera arbete också för att få lön. Och just nu då, det här med försäkringsbolag och hantverkare. Jag kanske skulle blivit hantverkare förresten – de verkar ju ha all tid i världen.

Men vi ska inte prata om sånt tråkigt här. Just nu är det i alla fall den sista boken om Turid som gäller. Och att spela Tomas Andersson Wij och lära sig introt till Tennessee Whiskey så att det sitter i fingrarna. Och Westworld och… ja, ni fattar. Och att jag ska på jobbresa till Swansea och London och säkert kommer att nörda ner mig på Forbidden Planet eller valfri bokhandel! Och äta burgare på Shake Shack!

Så mycket roligt, så lite tid! Så ska vi se det. Som en korsning av Bridgeblandning och livspussel på det bra sättet.

 

Hör upp kamrater!

Likt Deadpool kan jag inte dö, bara bli ordentligt blåslagen så imorgon återgår vi till ordinarie djupdykning i den underliga värld som är mitt huvud. Jag tänker att vi mjukstartar med lite film och pratar lite om exakt varför man vill bo i en resväska och sen kanske vi kan prata lite om de döda träd som jag just nu hallucinerar med/till/om. Kanske tar vi nåt för öronen också om sånt som går på radio (nej, inte Danny Saucedo). Bra va?

Detta inlägg skulle kunna vara sponsrat av Länsförsäkringar men det är det inte.

deadpooltheater-01302016

 

Ursäkta oredan.

Det kan bli lite lägre aktivitet (jo, det går faktiskt!) på bloggen den här veckan, åtminstone i början. Detta på grund av extremt oförutsedda händelser utanför bloggens kontroll. Sånt som händer IRL som kidsen säger.

Jag är nämligen tvungen att fixa och dona lite mer på hemmaplan. Det här är ingen inredningsblogg så jag kommer inte att gå in på några detaljer, men tyvärr är det nåt i trakterna kring ”vattenskada” + ”försäkringsbolag” + ”hantverkare” som gör att jag inte riktigt är på samma ohemult glada humör som vanligt.

Tack för att ni väntar!

En väktares bekännelser

en-vaktares-bekannelserFörfattare: Elin Säfström

Beskrivning: ”Stockholm är fullproppat med tomtar, troll, vättar och älvor. De flesta människor ser dem inte tack vare Tilda. Det är nämligen hennes ansvar att rådare och människor hålls ifrån varandra.

I vanliga fall delar Tilda jobbet som stans väktare med sin mormor, men eftersom hon är i Norrland på ett särskilt uppdrag, är allt upp till Tilda nu. Ett angrepp av jordvättar i skolans källare hade räckt gott, och när det börjar rapporteras i nyheterna om folk som försvinner är det verkligen för mycket för en femtonåring, med bara en skabbig gammal hund till hjälp (även om han kan lukta sig till magiska överträdelser). I skolan finns dessutom Hakim, killen med världens brunaste ögon. Om han bara inte var helt trollbunden av överjordiskt vackra Natta, som av någon outgrundlig anledning verkar vilja bli vän med Tilda.”

Omdöme: Jag kan förstå att man som författare kan känna ”frak, nu ska jag vara tvåa efter Backman”. Visst, hur kul kan det vara när jag nyligen postat hyllningarnas hyllning om Björnstad?

Rätt kul faktiskt. ”En väktares bekännelser” var precis den bok jag behövde just då.

Grejen är att jag som bekant gillar det här med tomtar och troll. Jag jobbar i John Bauers Jönköping så jag antar att det har nåt med dricksvattnet att göra. Det var faktiskt så att jag för ett par år sedan skissade lite på ett manus som nog egentligen kan jämföras med en mash-up av Martin Jerns ”Svensk Synd” och den här utan men att ha läst nån av dem (obviously). Det råkade bara vara på samma tema. Jag hade till och med börjat på prologen. Kanske tar jag upp den tråden igen, kanske inte. Tills dess fungerar ”En väktares bekännelser” alldeles utmärkt.

Jag gillar väldigt mycket med Elin Säfströms debut. Framför allt gillar jag att den har ett humoristiskt anslag som gör att den skiljer sig från den gravallvarliga diskbänksfantasy som vi är vana vid, framför allt i den svenska fantastiken. Inget fel i allvar, men ibland behöver man få fnissa lite också. Säfström lyckas väldigt bra med det utan att dra det till en sorts Terry Pratchett-kopia, snarare mer åt kärleksfull vinkning från andra sidan gatan. Bland annat är grejen med tomtarnas skäggväxt oavsett kön lite som en blinkning åt Skivvärldens dvärgar där ungefär samma sak gäller.

Jag gillar också huvudpersonen Tilda väldigt mycket och för en gångs skull tycker jag att hon faktiskt känns helt on point som femtonåring. Till skillnad från kidsen i exempelvis närbesläktade ”Djupgraven” så tycker jag att hon ”är sin ålder” och det verkar ju tydligen vara svårare att skriva än vad man tror. Det är helt seriöst en av de absolut största styrkorna med boken att Säfström är mitt i prick med sina karaktärer på den punkten. Persongalleriet i allmänhet är bra och varierat från hustome till bästa kompisen Imane, och som hundägare känner man ju lite extra för Dumpe, det gör man ju.

När det gäller intrigen har jag egentligen inga större klagomål heller- kanske är ”skurkens” motiv lite i tunnaste laget, men å andra sidan finns det betydligt sämre anledningar till att göra som hen gör trots allt. Det jag kan känna är dock att mysteriet i sig är lite för mycket i bakgrunden i första halvan av boken men å andra sidan har det en hel del att göra med att karaktärerna och världen ska introduceras så det kanske är ett övergående problem till kommande böcker. Världsbygget är för övrigt helt underbart – jag älskar alla tomtar och inte minst tomtarnas namn, uppenbarligen hade nån roligt i författarfåtöljen… och jag känner absolut att jag behöver en hustomte. Helst igår. Ingår det verkligen inte i hundraåriga torp?

Som sammanfattning är det här alltså en trevlig ny bekantskap som skiljer sig på ett positivt sätt genom sin humor och sina trevliga karaktärer. Den har inte marknadsförts jättemycket vad jag sett men är faktiskt en liten pärla väl värd att unna sig så här i höstmörkret!

Håll utkik efter en intervju med Elin här på bloggen inom kort.

Tack till Gilla Böcker/Lilla Piratförlaget för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus och de andra vanliga ställena.

Det är mest misär alltihop.

Imorgon ska jag recensera en bok.

Idag ska jag mest tycka illa om saker. Världspolitiken. Vädret. Microsoft Office.

Det är mest skit alltihop.

Björnstad

bjornstadDet är rätt meningslöst att berätta om vad ”Björnstad” handlar om. Precis lika onödigt är det att introducera Fredrik Backman.

Varenda bloggande kollega har redan varit på den här boken och sagt sitt och det mesta har handlat om att ösa superlativ som om det vore gratisglassen på Pizza Hut. Så vad kan lilla jag ha att komma med då? Egentligen bara samma sak, men ur mitt huvud. Sen kanske det finns nån av er därute som litar på mitt omdöme. Bara en sån sak.

För det första så är det här en sån bok av Frdrik Backman som jag nog inte skulle köpa till min pappa i julklapp. Pappa tyckte ”Ove” var skitrolig, inte minst för att han kände igen sin bästa kompis Åke i Ove så pass mycket. ”Det är ju Åke som går och kollar garagedörrarna i bostadsföreningen, höhö”. Att jag och min sambo var en smula oroliga för att pappa skulle ta illa upp eftersom vi ser så mycket av honom i Ove är ju en annan sak.

Men när det gäller just den här vet jag inte om pappa skulle tycka att Björnstad var lika kul att läsa. för den är ju faktiskt inte det – kul alltså. Istället så har jag sällan varit så arg och frustrerad och gråtfärdig och varit tvungen att lägga ifrån mig boken och lyssna på ”My dad wrote a porno” som under läsningen av ”Björnstad”. Och samtidigt också varit helt förstummad över hur jävla duktig Fredrik Backman är som författare.

Bokuslingen är stundals rätt jäkla hemsk. Och då pratar jag inte bara om händelser i boken utan i ett mer övergripande perspektiv. Jag tvivlar inte en sekund på att det som vissa utländska pseudopolitiker kallar ”just locker-room talk” låter exakt så som i boken och antagligen rätt så mycket värre i verkligheten. Jag tvivlar inte heller på att vuxna annars rätt välanpassade människor kan förvandlas till de sämsta av människor av en så löjlig sak som att se andra människor jaga efter en boll eller puck eller rentav varandra. Eller gängmentaliteten bland så kallade fans. Eller hur olika man behandlas på grund av kön och klass. Bara det här gör att varenda människa som håller på med organiserad idrott borde få den här med medlemskortet. Och så kan vi väl byta ut nån av de klassiska klassrumsuppsättningarna till ett gäng med den här? Det kan knappast bli sämre.

Samtidigt kan jag också känna att kärleken till ett lag är nåt jag själv saknat utan att ha vetat om det. Jag är ingen sportkille. Har aldrig varit. Jag kan känna att jag aldrig kommer att känna den där hängivenheten  och galet fanatiska kärleken som på nåt sätt ändå verkar så otroligt härlig att vara en del av.

Mitt lag kommer aldrig att vinna en turnering, kommer aldrig att vinna en serie. Jag har ju inget.

Det kan jag sakna mitt i allt.

På samma sätt som jag inte alls kan sakna de hockeykillar som gick i mitt gymnasium och som jag läste en del kurser med då. Men jag känner igen dem i boken. Jag känner igen och kommer ihåg hur lärarna lät dem hållas för att de hade en viktig match bakom sig/framför sig och vilka låga krav de hade på sig. Samtidigt hade de enorma krav på sig som jag aldrig behövde bry mig om och det har jag aldrig tänkt på förrän nu.

En bok som får en att känna så här mycket på samma gång kan inte vara dålig. Björnstad är alltså precis så bra som alla säger. Även jag.

Jo förresten…

Det går lite trögt med läsningen just nu med ”Björnstad”. Dels för att det är en lite tjockare bok än vad jag brukar läsa och eftersom jag bara hinner läsa ungefär 50-60 sidor om dagen så rent praktiskt tar det längre tid. Och dels för att den är rätt tung, speciellt nu när jag kommit till den del av boken där det verkligen blir för jävligt på riktigt.

Därför finns risken att det blir lite mer annat tramsande här än bokrecensioner. Om det inte passar så kan ni kika förbi nästa vecka så hörs vi då, ok?

Konstigare saker.

Ah, ”Stranger Things”. Som jag tyckte om dig. Så mycket att varje liten sak som ens påminner om dig gör att jag blir lite till mig. Jag kunde knappt slita mig från E.T när den gick på TV för några dagar sen.

The weird shit in my head

Det här har egentligen inget med böcker att göra men det kanske kan ge en lite större förståelse för hur jag fungerar. Eller inte.

Jag drömde hursomhelt härom natten. Till saken hör att jag väldigt sällan kommer ihåg vad jag drömmer om, men då och då fastnar nåt. Som t ex den där gången jag drömde om att äta en helstekt dinosaurie.

Men den här gången drömde jag alltså om att jag och Justin Timberlake hängde på ett skitstort ICA Maxi i Köpenhamn. Vi satt mest i en soffa i glassavdelningen och spelade lite gitarr, snackade skit och lät folk ta en massa selfies med oss. Good times helt enkelt.

Som ni säkert förstår vid det här laget har det här ändå gett mig en hel del huvudbry. Det är så otroligt orealistiskt alltihop. Det är så svårt att förstå hur min hjärna fungerar ibland.

Det finns liksom inget ICA Maxi i Köpenhamn.

 

Kyrkogårdsboken

Finns det nåt som är mer passande så här i Halloween-tider och läslov och grejer än att läsa/lyssna på nåt mysrysligt? Just Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman är en sån bok som är ett liten glapp i min läsning – trots att jag läst en del av honom så har den här boken på nåt sätt trillat mellan de berömda stolarna (kan inte nån ställa dem lite närmare varandra?) så när jag såg den utmärkte och trevlige Alex Haridis inlägg på instagram om att han producerat en radioföljetong av just Kyrkogårdsboken så bestämde jag mig snabbt att haka på och lyssna och den gullar i bakgrunden just nu när jag skriver det här.

För er som också vill lyssna så har ni länken här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/394952?programid=3171

2016-10-31_08-12-28

En bild säger kanske lite mer och i alla fall nåt annat.

Jag har funderat lite på det här med min instagram. Som det är nu så är den som ni ser längst ner på sidan min ”vanliga” privata instagram. Den har egentligen väldigt lite med oarya.se att görai nuläget, men å andra sidan så blir det ju som en inblick i vad jag pysslar med på dagarna. Men är det bättre att ha ett separat konto som är oarya.se-specifikt och som verkligen handlar om böcker och det som avhandlas här på bloggen eller bara öka på bokeriet i det vanliga kontot? Jag vet att vissa har separata konton, men andra har det ungefär så som jag har det. Hur tänker ni om det här? Hur vill ni att jag ska ha det?

Jag tycker själv att det är väldigt roligt att kolla just instagram och kikar nog in där alldeles för ofta egentligen. Ibland känns det så att det känns som att det är där som man kan få lite snabbare och fler kommentarer än just på bloggen så av den anledningen så skulle det kunna vara en poäng med att anstränga sig lite mer där och inte bara fotografera katterna?

Scooby what?

Kära läsare, är det nån av er som läst relaunchen av Scooby Doo?

[…the Mystery. Inc. gang is transplanted to unfamiliar territory, a near-future where Daphne is a mystery-seeking TV show host and Fred her doting cameraman, Velma is a scientist involved in a top-secret project involving nanites and “smart-dog” experiments, with Scooby as one of her emoticon-emitting subjects and Shaggy as his hipster handler. As the key players come together in an underground laboratory complex, a nanite plague is unleashed, transforming humans into monsters.]

scooby-apocalypse1

Jag har alltså inte själv läst serien, och att säga att jag är skeptisk är nog bara förnamnet. Det kryper lite av obehag bara jag tittar på bilden. Men det KAN ju vara kul också? Eller? Trots att de inte ser ut så här?

scooby-and-the-gang-scooby-doo-73839_500_335

Snack Parrows intergalaktiska rymdbyrå för underliga mysterier och piratbestyr

snack-parrows-intergalaktiska-rymdbyra-for-underliga-mysterier-och-piratbestyrFörfattare: Camilla Linde

Beskrivning: ”Rymdpiraten Snack Parrow har fått ge upp sitt piratande och startar istället en rymdbyrå för att lösa mysterier. Av en slemmig humfurk köper han ett rymdskepp med kristallkrona för att kunna resa mellan galaxerna. Ett skeppsspöke blir kapten eftersom han själv inte kan köra skeppet.Tillsammans med kompanjonen Flax drar de ut på äventyr. Men resan blir kort, för rymdbaljan går sönder. De måste till Skrotplaneten för att skaffa reservdelar. Men Skrotplaneten vaktas av universums farligaste varelser: Robotkaninerna.Ska de lyckas komma levande därifrån?”

Omdöme: Nio ord i titlen. You had me at nio ord. ”Snack…” är en barnbok för kids som gillar roliga och fantasifulla berättelser som är både roliga och spännande. Ganska brett tilltal alltså. Är det dessutom så att de kanske har nån liten dragning till rymden – ännu bättre. Det jag gillar är att Camilla Linde har ett trevligt sätt att skriva som gör att det dels funkar för barnen, men utan att för den delen tråka ut de vuxna som antagligen får läsa den här om och om igen – ni vet, lite som de bästa Pixar-filmerna. Eller som en litterär smörgåstårta med flera olika lager. Och om nån nu missat det så gillar jag smörgåstårta, både litterära och såna man äter. Rent åldermässigt kan den nog funka för 6-10 år, och kanske även som lättläst bok för ännu äldre barn. Det är inget onödigt svårt språk, men Linde har inte heller gjort det extremt förenklat för den sakens skull vilket jag upplever som något positivt.

Boken är en introduktion i det fullkomligt skruvade universum som Snack Parrow bor i, befolkat med mängder av konstiga varelser. Den uppenbara referensen är ju Douglas Adams och ”Liftarens guide till galaxen” eller för den delen Terry Pratchett och en sorts Firefly-möter-Tintin-grej. Det är helt enkelt i samma anda och det är verkligen inte fel i min bok.

Det jag skulle vilja ha mer av är illustrationer, ös på bara! Det är en av sakerna som jag tror att PAX-böckerna vinner mycket på och jag ser ingen anledning till att det inte skulle kunna funka även här. Det behöver inte vara serierutor, men gärna ännu fler illustrationer av de olika varelserna till exempel. För övrigt skulle jag vilja se merchandise med robotkaninerna. Jag behöver ett sånt mjukisdjur på mitt kontor som guldfiskar behöver vatten.

Tack till Whip Media för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus och de andra ställena.

 

 

Jag får såna skuldkänslor nu när jag ser trailern för Rockstars uppföljare till westernspelet Red Dead Redemption. Det är alltså ett jättestort open-worldspel som lite elakt kallades ponny-GTA när första spelet kom. Jag vill så klart spela det även om jag aldrig slutförde ettan, men det är ju ett helt år kvar… så om nån uppfinner en tidsmaskin så att man kan få lite extra tid så ska jag nog kunna hinna.

Hursomhelst är det hela tv-serien Westworlds fel. Självklart har det att göra med att Westworld på nåt sätt är RDR draget till extrema längder. Leka kopojke och göra lite vad man vill är ju liksom själva grejen i båda.

Men nu börjar jag ju sympatisera och TYCKA SYND OM bifigurerna i spelet pga vad de stackars ”hosts” blir utsatta för i Westworld. Damn it!

 

Bladen brinner-funderingar

Jag lyssnade på senaste avsnittet av Bladen brinner nyss och fastnade lite extra på punkten där de pratade om den där perfekta killkompisen som dyker upp i rätt många böcker. I det här fallet valde Lindbäck och Bjärbo att använda exempel från Johanna Thydells, Sandra Beijers och Sara Ohlssons senaste böcker. Alla tre har recenserats här på bloggen så jag har för en gångs skull hyfsad koll på vad de pratar om.

Det som avhandlas är alltså den där otroliga killkompisen som i princip är en tjejkompis eller i stort sett är en pojkvän fast utan allt hånglande (men dock med huvudet i knät eller kramande och pill-i-håret-situationer). Jag tror att ni läst om den här snubben rätt många gånger – det känns som att jag gjort det i alla fall.

Det roliga är att när jag kollade mitt instagramflöde lite senare igår kväll så hade Sara Ohlsson själv kommenterat podden. Hon höll inte riktigt med om den analys som gjorts i podden men det riktigt fina i kråksången är då att både Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck snabbt och nyfiket svarade i kommentarsfältet. Sånt gillar jag! Ödmjukhet och intelligent diskussion, sånt är man inte bortskämd med alla gånger.

Dels så ser jag fram emot en djupintervju med Sara (om ni kommer ihåg så tyckte jag hennes senaste var ruskigt bra) men framför allt så slås jag av hur roligt det är att vara en pytteliten del av den här litterära ankdammen här i Sverige. Det är ändå en så pass liten scen när det gäller barn- och ungdomslitteratur att man kan känna till eller var bekant väldigt många i branschen på ett eller annat sätt, även om man som jag sitter ute i skogen. Jag antar att de sociala medierna spelat en stor roll i detta.

För övrigt måste jag varmt rekommendera Bladen brinner, framför allt så lyser engagemanget och kärleken till litteraturen igenom i varje avsnitt vilket gör att jag lyssnar även om det handlar om bilderböcker eller böcker som jag egentligen inte haft nåt större intresse av tidigare. Och framför allt, vilket också är mitt allra högsta betyg när det gäller poddar, är att jag ofta kommer på mig själv med att argumentera och vilja kommentera allt som sägs och det händer bara när jag verkligen engagerar mig i en podd.

 

 

 

 

Avdelningen för konstig produktplacering

Ok, så Doctor Strange går snart upp på bio. Jag är pepp – trolleri möter Inception med Benedict Cumberbatch i huvudrollen passar ju som lillfingret i örat för mig. Tydligen är fler personer pepp, inte minst folket i General Hospital, vilket tydligen är den evighetssåpa som visats allra längst i Amärrka, 54 säsonger! Enligt CBR.com så ligger det tydligen till så här ungefär:

Ned och Olivia nosar lite lätt på varandra, så som man ofta gör när man hjälpt nån fejka sin nyfödde sons död. Att Ned dessutom inte kan hålla tassarna ifrån Olivia trots att han är ihop med Alexis är ju naturligtvis också ett sätt att ta saker till nästa nivå i bästa såpastyle. Och vilket sätt är bättre  för att komma ännu närmare varandra än att gå på bio och kika på the Sorcerer Supreme?

Måste erkänna att jag blir lite nyfiken på hur det här förhållandet utvecklas. God help me.

4-avsnittsregeln

Varje höst så vräker det ut nya TV-serier. Det är ju omöjligt att kunna se allt (även om man som jag dumt nog ändå hopplöst försöker) så därför måste man hitta nån sorts strategi.

Enter ”4-avsnittsregeln”.

Namnet är ju rätt självförklarande, men den funkar ändå som nån sorts riktmärke. Vissa serier behöver lite tid på sig att växa och blir inte nåt att ha förrän efter några avsnitt, men andra kan man kassera redan efter fem minuter in i första avsnittet.

Vad har passerat 55″:aren hittills då av de nya serierna?

”Conviction” med Hayley Atwell från Marvelfilmerna och ”Agent Carter”. Den fick två avsnitt. Det räcker inte att göra ett tråkigare ”Cold Case” med mer osympatiska karaktärer för att få mig att spendera dyrbar tid.

”Lethal Weapon”-remaken. Den har fått ett avsnitt hittills, och det avsnittet var ju i princip en sämre version av den majestätiska första filmen i serien. Är man en sån som växt upp med 80-talsaction så är man. Jag kan tänka mig att ge den ett par avsnitt till, men då måste den rycka upp sig ännu mer.

”Westworld”. Nu snackar vi! Det här gillar jag skarpt – smart, tankeväckande, ruskigt snyggt. Den lider lite av HBO-sjukan när det gäller nakenhet, men än så länge överväger resten till fördel för fortsatt tittande.

”Van Helsing” Det gick inte ens att se ett helt avsnitt. På pappret kändes det som min grej men nej.

”Luke Cage” visste jag på förhand att jag skulle gilla. Gangsters, hiphop, Marvel. Jag kan inte låta bli.

Nån som sett nåt annat som ni skulle vilja rekommendera? Håller ni med eller inte om ovanstående?

fyrkantigaogon

Djupgraven

djupgravenFörfattare: Camilla och Viveca Sten

Beskrivning: ”Även om tolvåriga Tuva inte har mycket gemensamt med sina klasskompisar och mest håller sig för sig själv har hon alltid känt sig hemma i skärgården och på Harö, där hon bor. Hon kan alla kobbar, skär och och grund utan och innantill. Men den här hösten har något förändrats. Människor försvinner spårlöst i havet, mörka skuggor böljar under vattenytan och övernaturliga väsen visar sig bland träden …”

Omdöme: Man kan lite slentrianmässigt kalla ”Djupgraven” en mash-up av två pågående trender inom svensk barn- och ungdomslitteratur: dels ”deckarförfattare goes 9-12” och dels ”nordisk oknyttsfantasy”. Men har David nåt problem med nåt av det?

Nä. Bara man gör det bra. Och allt som gör att vi slipper fler småstadsdeckare är av godo. Det jag kan tänka mig är det svåra när man år 2016 skriver för den här ålderskategorin och inom den här genren är att det är halvt omöjligt att inte bli jämförd med the almighty PAX.

Mor och dotter Sten löser det här på ett par olika sätt. Dels så är det miljön – för de som inte  känner till Viveca Sten sen tidigare så har hon valt att placera sina deckare i skärgårdsmiljö, och så är även fallet med ”Djupgraven”. Skärgården har i många andra böcker visat sig vara en alldeles utmärkt plats för övernaturliga och spännande berättelser och ”Djupgraven” är inget undantag. En annan sak som skiljer är texten i sig – den ställer helt enkelt lite mer krav på läsaren. Det är en traditionell kapitelbok och har ett språk inte är särskilt svårt men inte heller onödigt förenklat utan ligger på en nivå som känns passande för de som kanske ligger närmare 11-12 än 9-åringarna om man nu ska prata ”slukaråldern”. Det jag också tycker väldigt mycket om är att det väldigt elegant petas in lite miljömedvetenhet i alltihop. Det är klart att man tycker att det är hemskt att Havsfolket inte kan leva i Östersjön på grund av all förorening av havsbottnen, och så börjar man tänka lite och tjoff så finns det möjlighet för föräldrar och lärare att prata lite verklighet. Stor tumme upp för detta.

Det jag däremot inte riktigt känner är lika klockrent är att jag inte köper att huvudpersonerna Tuva och Rasmus är tolv år gamla. För mig känns det ändå som att de är några år äldre än så. Det är inget jätteproblem, men det var ändå nåt som jag tänkte på under berättelsens gång – de tolvåringar jag känner är inte i närheten av att vara så pass mogna som Tuva och Rasmus.

Men är det bra då? Ska man läsa boken?

Jag tycker absolut att det är bra grejer. Väldigt spännande och medryckande och jag gillar att författarna verkligen går all in med oknyttet. Här hymlas det inte. Vi pratar vättar, älvor, havsmonster, och vi är bara på första delen av en trilogi så det finns gott om fler skojiga figurer att peta in i kommande böcker. Jag tycker också att det märks att det är erfarna författare då såväl miljöbeskrivningar, tempo och dialoger känns genomarbetade och bra. Läsvärt både för den som läst PAX och vill ha mer och för ja… alla som tycker att havsmonster låter som en kul grej. Och vem gör inte det?

Adlibris, Bokus, lokala handlaren yadayadayada.

Svensk synd – the radio edition

Jag hade helt missat att Sveriges Radio dramatiserat ”Svensk synd” av Martin Jern. Jag har tidigare recenserat boken och ska absolut ta och lyssna. Lite kul att Martin själv har regisserat. Det är tydligen uppdelat på tre delar och första delen finns redan nu att lyssna på borta på P1:s sidor. Värt att kolla upp!

ludvigotto

Ludvig Särnklint som spelar Otto i ”Svensk synd”.

Ta en kaffepaus!

Eller lyssna på den. På mitt jobb har vi ett gäng duktiga studenter som läser Media och Kommunikationsvetenskap och som förutom att de bidrar till att jag får lön varje månad också driver en podd med namnet Kaffepaus JKPG. Podden handlar om precis sånt som både ni och jag gillar, dvs allt som är nördigt – böcker, film, TV, spel osv. Och jag gillar som närodlat.

Podden hittar ni på iTunes, och lite mer info om dem hittar ni på facebooksidan. Där finns också länkar till de äldre avsnitt som inte finns på iTunes eller om man inte vill använda iTunes när man lyssnar… För det är klart att ni ska lyssna, om inte annat för att höra Gabriellas klockrena Jönköpingsdialekt. (Om ni känner igen henne så är det för att hon skrivit ett gäng urban fantasyböcker, böckerna om Mellody Looh på Seraf Förlag).

kaffepaus

Jag tänker inte prata om Nobelpriset…

…för som Rhett Butler så magnifikt säger: ”Frankly my dear, I don’t give a damn.”

Jag har roligare saker för mig. Jag försöker pyssla lite här i bakgrunden. Dels styra upp en intervju utifrån de recensionsexemplar som ska trilla in och sen också försöka göra nån sorts ordning över vilka böcker som ska läsas. Jag har som bekant tänkt att dra ner på recensionsexemplaren till bara de som jag absolut vill läsa istället för ”jo, men den här verkar ju lite kul”men det blir ändå en del böcker. Och sen har vi ju alla de där böckerna som är på engelska som man är sugen på att läsa också.

Jag ska försöka läsa lite i helgen med andra ord. Jag har ett manus som ska lektörsläsas och analyseras utöver den vanliga läsningen.

Dessutom kallar Luke Cage på mig, och även de ”vanliga” serierna på TV. Och så ska hönsen få en värmelampa installerad. Det finns att göra alltså.

Vad ska ni göra i helgen? Berätta gärna!

 

Ingenting och allting

9789163889448_200x_ingenting-och-allting_haftadFörfattare: Nicola Yoon

Beskrivning: ”Maddy lider av en extremt ovanlig sjukdom som i princip innebär att hon är allergisk mot världen. På sjutton år har hon aldrig varit utanför huset. Hon fördriver sina dagar med att plugga på distans, umgås med sin mamma och sköterskan Carla och läser mängder av böcker.

Så en dag flyttar den jämnårige Olly in i huset bredvid – svartklädd, graciös som en katt och med ögon blåa som Atlanten. Fascinerade betraktar de varandra från varsitt fönster. Men när de börjar chatta och lär känna varandra på riktigt inser Maddy att hon måste få träffa honom, vilka riskerna än är. För vad är egentligen livet värt om man aldrig får veta hur det är att älska någon på riktigt?”

Omdöme: Jag ska inte gilla den här. Precis allting är fel. Den är så kopiöst förutsägbar  – jag kan räkna ut precis allting och ”twisten” är så uppenbar att de lika gärna kunde tryckt den på omslaget. Det är insta-love och brådmoget och kliché på kliché inslaget i ytterligare en kliché med rosa omslagspapper och ett färgglatt snöre om alltihop. Den är så…amerikansk. Jag tror ni fattar vad jag menar med det.

Men som ni vet är ju inte allting så där enkelt. För vem satt på tåget och oohade och aahade och tänkte menhurskadetgåärhoninteriktigtklok och åh nej och allt det där?  Rätt i fällan med andra ord. Jag åkte dit så det bara stänkte om det. Men jag står för det.

Sanningen är att det här är en kopiöst trevlig bok. Jag tycker allvarligt talat bättre om den än allt jag läst av John Green, Morgan Matson och Stephanie Perkins.

Ja, boken har problem, precis som jag skrev i första stycket. Framför allt är det det här med att det går så förbannat fort alltihop. ”På min tid osv…”

Men det är så charmigt alltihop, löjligt charmigt. Språket är väldigt välskrivet och bra formulerat och boken är riktigt trevligt illustrerad av Yoons make. En del av texten är email och chattloggar och ger en skön känsla av närhet till verkligheten. Jag tycker om Stina Wirséns omslag, men ärligt talat tycker jag nog ännu bättre om det amerikanska originalomslaget, jag tycker det är ruskigt snyggt. Jag vet inte riktigt vad det är som gör att Yoon lyckas trots allt och tro mig när jag säger att jag försökt analysera mig fram till det. Jag vet bara att det funkade väldigt bra på mig.

Inte nödvändig läsning på nåt sätt, men är ni på humör för lättsmält myspys a lá ovanstående författare, då är det faktiskt bara för er att slanta upp. You’ll like.

Finns på Adlibris, Bokus, biblioteket. Ni vet.

Random funderingar

  1. Ibland undrar jag om jag siktar för högt med att hålla kurser i Skype eller IT-introduktioner för nya studenter. Det här med ”daaaaata” kanske är alldeles för avancerat. Speciellt när det största problemet verkar vara att förstå hur en vanlig klocka fungerar. Jag vet att jag inte alltid är jättepunktlig. Men jag är inte heller en sån som medvetet missbrukar eller misstolkar det här med stora och lilla visaren och hur det förhåller sig till ”att när klockan är en viss tid så ska jag vara på en viss plats”.
  2. Jag sprang på ett recept på makaronipudding där man rekommenderade lingonsylt som tillbehör? What? Nån annan som stött på det här?
  3. Jag gillar den här lilla trenden med att dra in mer tomtar och troll och annat oknytt i svensk fantasylitteratur. Vi behöver egentligen inte vampyrer och annat krafs när vi har så många spännande figurer själva i den svenska folktron. Se exempelvis ”Vattnet drar”, ”En väktares bekännelser”, ”Djupgraven” osv.
  4. Årets smak på Skumtomtar, ”Tomtegröt och kanel”? Är det bara en tidsfråga innan vi landar på senapssillen eller?
  5. Kanske har jag tur, men just nu känns det som ett rätt bra flow i läsandet. Kul böcker, bra tempo. Bäst att njuta så länge det varar.

Jaha, läget med er då? Imorgon kommer det förresten en recension igen.

Ingen normal står i regnet och sjunger

ingen-normal-star-i-regnet-och-sjungerFörfattare: Sara Ohlsson

Beskrivning: ”Varför finns det inga kvinnliga trubadurer? Varför är det alltid Ella som ska skriva när det är grupparbete? Varför förväntas tjejer vara på ett sätt och killar på ett annat, och hur gör en egentligen för att vara tvärtom? Och om kärleken är som ett elstängsel och elstängslet redan är ihop med någon och någon är ens bästa vän i hela världen. Hur gör en då?”

Omdöme: Sju ord är lagom långt för en titel, det har jag alltid tyckt. Det gör också att jag ställer högre krav på sånt som har långa titlar – om nån har haft den goda smaken att dra till med en löjligt lång titel måste hen vara en vettig person och därmed höjs ribban. Sån är jag.

”Ingen normal står i regnet och sjunger” fick faktiskt ligga till sig lite innan jag skrev recensionen. Den behövde mogna och landa lite i mitt huvud. Inte för att den är särskilt tung eller svårläst utan snarare för att jag behövde få rätt på mina funderingar kring den och hitta rätt ord.

Fast egentligen är det inga konstigheter. Jag överkomplicerar bara alltihop. Så här är det nämligen –  jag gillade boken. Som tusan. På sätt och vis påminner den en hel del om en viss Anna Ahlunds ”Du, bara” fast med ett annat anslag. Där Ahlund som bekant är jazz och duggregn mitt i sommaren är Ohlsson indiepop från Göteborg och orkaner och det fina är att båda gör det så himla bra när de i grunden berättar om liknande saker och med samma självklarhet.

Som jag skrev så är boken varken tung eller svårläst. Tvärtom så går det fruktansvärt fort att läsa boken och Ohlsson hinner samtidigt på ett elegant sätt väva in både samhällsfrågor, feminism och normkritik på ett sätt som gör att det aldrig känns forcerat eller föreläsande. Istället känns det både provocerande självklart och relevant i sammanhanget samtidigt som boken är riktigt underhållande samtidigt. Sånt är supersvårt men Ohlsson löser det utan att ens bli lite svettig i pannan. Hon skriver så som jag skulle vilja kunna skriva.

Jag hade faktiskt rätt höga förväntningar på den här eftersom jag gillade debuten ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag” (Se! Sketalång titel även där!) så mycket och jag blev inte besviken. Tvärtom. Det här är riktigt bra grejer, kanske en av höstens bästa.

Finns på Adlibris, Bokus, biblioteket och där ni vanligtvis brukar hitta döda träd.

Vattnet drar

vattnet-drarFörfattare: Madeleine Bäck

Beskrivning: ”Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.”

Omdöme: Vi lyckades köra vilse en gång i skogarna mellan Ockelbo och Gävle, det vill säga ungefär i de trakterna som ”Vattnet drar” utspelar sig i. Det är trakter som passar utmärkt för den här sortens berättelse (kan man säga urban fantasy om den utspelar sig utanför storstäder?) där Bäck korsar Engelsfors-trilogins diskbänksfantasy med tv-serien ”Jordskott”. Men det är samtidigt en rätt slentrianmässig jämförelse även om den funkar för att sätta in ”Vattnet drar” i nån sorts sammanhang.

Men ”Vattnet drar” är grisigare (på det bra sättet!), innehåller mer black metal-referenser och har en spännande intern mytologi som gör att den ändå känns väldigt tilltalande. Persongalleriet är brokigt med allt från den frånskilde småbarnspappan till den psykopatiske hembrännaren. Ganska snart så får ändå ett par personer lite större utrymme men det finns gott om utrymme för Bäck att göra karaktärerna lite mer flerdimensionella än vad det är nu. Jag tror att karaktärerna får stå tillbaka lite för att Bäck behöver etablera premisserna för berättelsen på ganska begränsat utrymme och då får persongalleriet helt enkelt vänta lite på att utvecklas. Eftersom det är en trilogi förutsätter jag att detta löser sig av sig självt med tiden. Jag är inte det minsta orolig för det.

Jag gillar verkligen de miljöer som Bäck beskriver. Det påminner lite om samma typ av miljö som i Christoffer Carlssons ”Oktober är den kallaste månaden” men i ”Vattnet drar” så är det inte riktigt så illa som i Carlssons bok även om det enligt Bäck är rätt nedgånget och sunkigt även i Gästrikland. Nån kallade det en sorts postapokalyps och det kanske inte helt fel ibland. Avfolkningen av landsbygden och de dåliga förutsättningarna känns kanske lite Distrikt 12? Eller så säger jag bara så för att jag själv bor vid en grusväg där tjälskotten verkar fridlysta.

Det som också särskiljer ”Vattnet drar” lite grann är hur mycket av magin är baserad på…eh… utbyte av kroppsvätskor. På nåt sätt så känns det ändå fullt rimligt att det är kopplat till nån sorts djurisk och primal urkraft och dessutom i förhållande till nåt som har med gammal folktro och magi att göra.Det ska bli spännande att se vart det här tar vägen i kommande böcker och få lite mer förklaringar till varför saker är som de är i boken.

Vi behöver dock fundera lite på just vilka som ska läsa boken. Det svåra är nämligen att säga var nånstans ni ska gå i butiken för att hitta boken. Den går säkert att hitta på fantasyhyllorna, men det är ju ingen ”vifta med svärd”-fantasy. Det är inte heller omöjligt att den står på nån sorts urban fantasy-hylla, men den innehåller inte glittrande vampyrer eller kittlande kärlekstrianglar. Kanske står den på ungdomshyllan, men den innehåller nästan ingen karaktär som är under 20?  Så ni har ett antal ställen att leta på, men leta för bövelen efter den gröna boken med de snygga gröna sidorna. Grymt snyggt formgivet!

Jag tycker att det här är riktigt kul läsning även om det finns saker som går att lyfta ännu högre. Jag saknar det där lilla extra än så länge. Men det är en bra debut och en trevlig ny bekantskap som bådar gott. Och alla böcker som namedroppar Watain och Behemoth förtjänar en extra stjärna i min bok. I skrivande stund (7/10 2016) kostar den dessutom under 100 bananer på Adlibris…

Tack till Natur & Kultur för recensionsexemplaret!

Finns på Bokus och Adlibris och de flesta handlare.

Författarintervju Anna Jakobsson Lund

Alla som följt den här bloggen ett tag vet att jag har ett väldigt gott öga när det gäller Systemet-trilogin av Anna Jakobsson Lund, det är bara att läsa gårdagens recension så vet ni. Jag hade också det stora nöjet att träffa Anna (och Anna och Anna) på Bokmässan. De här frågorna hade jag redan mailat över , men vi fick ändå tillfälle att prata lite om dem och en himla massa annat. håll tillgodo!

Den klassiska sportfrågan: Hur känns det? Det har blivit dags att lämna Levi, Ava och Leymah? Blev det nån separationsångest eller är det mest skönt att du är i mål?

Både och! Jag håller verkligen av mina karaktärer, och har haft svårt att släppa dem. Att jag har börjat stöka med Tredje principen igen i och med att den översätts till engelska har faktiskt funkat lite som en snuttefilt, eftersom jag inte behöver lämna dem riktigt lika snabbt.

Samtidigt känns det skönt att jag nu har gett dem ett slut som jag kan vara nöjd med. Nu vet jag hur det blev och jag har rott dem och mig själv i land. Många andra projekt ligger ju och väntar på min uppmärksamhet, så det är bra att få ur dem ur hjärnan.

Att skriva fristående noveller om sina karaktärer är ju annars populärt i dystopigenren, men det lovar jag att jag bara ska göra om jag kommer på någon riktigt, riktigt bra idé!

På bloggen annaskriverunder.se har du och dina två partners in crime Anna Ahlund och Anna Arvidsson skrivit en hel del om hur era böcker växer fram. Det jag tycker är intressant är hur ert samarbete ser ut och den feedback som ni vågar ge varandra. Hur stor påverkan tror du det har haft för ditt författarskap (och de andras också för den delen)? Hade ni varit där ni är annars?

Jag tror inte det kan förklaras riktigt, vad som hänt med mig sedan vi började hänga med varandra på nätet. De utmanat mig att skriva om ämnen jag inte trott att jag kunde, fått mig att tänka kring vad det är jag vill berätta och i allra högsta grad påverkat handlingen i trilogin om Systemet. Jag är en så mycket bättre skribent idag än jag någonsin hade varit utan dem. Vi har alla olika kompetenser, och genom deras feedback får jag tillgång till styrkor som jag inte har själv. Det känns nästan som doping!

Den verkliga skillnaden ligger dock inte där, utan i att jag hela tiden får stöd, uppmuntran, sparkar i arslet och hurrarop från dem. För mig har vårt samarbete inneburit att jag luftar något jag inte vågar göra (till exempel ge ut en bok på eget förlag igen) och Annorna ställer nyfikna frågor om varför, eller säger ”nä men, det är ju en jättebra idé” eller helt enkelt presenterar en lösning. Och så slutar det med att jag gör det där jag är rädd för. Skitläskigt och jättehärligt!

 Vad har du satt för spår i de andras böcker? Mer än ”stryk/gör om/gör rätt” eller ”bra, fortsätt så?”? Finns det några in-jokes eller andra hyss?

Alltså, jag är inte den hyssiga i vårt gäng. Mer den som strängt går fram med machete och säger ”stryk, stryk”. Jag brukar ge Anna Ahlunds karaktärer deras efternamn, det är på den nivån. De har däremot stoppat in massa saker i mina böcker. Karaktärer som får ta större plats, namn, händelser. Mycket sånt. I projektet jag arbetar med nu har jag faktiskt skrivit in oss alla tre i en cameo, som orkester. Vi får se om det blir kvar.

Vad har du lärt dig om dig själv som författare under tiden du skrivit? Vilka misstag kommer du aldrig att göra igen?

Jag har lärt mig hur mycket som helst om dramaturgi. All min utbildning inom kreativt skrivande har varit fokuserad på språk, och jag hade faktiskt ingen aning om vad jag höll på med när jag började skriva Tredje principen. Jag fick jobba jättemycket för att få till en handling som har rätt rytm, är tillräckligt spännande och där allt som händer känns naturligt och inte ”ditskrivet av författaren”.

Aldrig ensamma var på många sätt eldprovet, för där bet jag av ett så stort stycke när det gäller vad jag ville åstadkomma. Jag var tvungen att gå tillbaka till ritbordet minst tre gånger och brukar säga att bara tjugofem procent av det som var med i första manuset är med i boken, och det mesta inte på samma plats. Efter den ”roliga” upplevelsen har jag försökt att vara mer strukturerad kring handlingen, och jag har lärt mig lite mer om vilka typer av scener som passar ihop. Mina shitty first drafts är helt klart mindre dåliga nu än när jag började skriva trilogin.

Du har under senaste tiden jobbat mycket med att få ”Tredje principen” översatt till engelska. Hur känns det att lämna ifrån sig texten och se den omtolkad på ett annat språk?

Jag och översättaren har jobbat väldigt nära, så jag fick se en version av några kapitel i taget för att sedan ge input som hon tog vara på och gav mig en ny version. De första varven kändes texten helt främmande och det var nästan surrealistiskt att se sin egen handling med någon annans ord. Men ju längre vi kom i arbetet, desto mer känns det som min röst, bara på ett annat språk.

Sedan händer det roliga saker i ett sådant här samarbete. Jag frågade översättaren (den fantastiska Clare Barnes) om Ava kunde låta lite Londonsk, för att kompensera för att det är svårt att behålla Levis norrländska i översättningen. Jag hade kanske tänkt mig att hon skulle tänka ”cuppa” istället för ”cup of tea”. När texten kom tillbaka hade Ava fått en helt ny dialekt i sina repliker. Jag föll för det och vi vred det ännu mer, och nu pratar hon en väldigt fin cockney-dialekt.

Vad kan du berätta om ditt nya skrivprojekt? Vad har egentligen ”kemisk lunginflammation” med det hela att göra?

Mitt nya projekt är inte en trilogi, vilket är skönt! Det är en bok som går under arbetsnamnet Equilibrium och handlar om magi, illusionister, kön, eldslukare (därav den kemiska lunginflammationen) och att hitta sig själv. Vi får följa Ari, som tvingas fly sin hemstad och hamnar på restaurangen med ”stans bästa burlesk och trolleri”.

Om Systemet är skriven ganska kargt i en rejält karg värld så blir det här något helt annat. Miljön kan kanske beskrivas som New Orleans möter Moulin Rouge, mycket mer färgstark och intensiv än Systemets nedrasade ruiner. Jag vill använda historien för att säga något om könsroller och vilka vi kan välja att vara, så det kommer att finnas många olika typer av karaktärer i historien. Jag har redan några favoriter!

Hur många katter får man ha innan det börjar bli konstigt?

Jag hade en kompis som hade elva norska skogskatter hemma, det var ganska många. Men det finns mycket underligare saker folk kan syssla med, så jag tycker att massor av katter är helt okej.

Vad borde jag ha frågat dig?

Jag vet att du ville fråga något om country, eftersom vi båda är mycket förtjusta i den musiken. Och på ett vis tror jag att country och mina böcker om Systemet har stora likheter. Det finns ett vemod där, som det går att luta sig mot, och det går ofta illa för karaktärerna. Men jag är också noga med att låta det finnas kärlek runt dem jag skriver om. Lätt kärlek och svår kärlek, men tillräckligt mycket av den för att ge läsaren hopp. En välkomponerad text ska kännas på djupet, precis som en bra countrylåt gör, utan att vara för komplicerad och snygg. Att kunna skriva enkelt och samtidigt beröra är en utmaning jag tampas med ofta, och då får jag mycket inspiration från countrymusiken.

141209-annajakobssonlund-web-118

Enda vägen

enda-vagenFörfattare: Anna Jakobsson Lund

Beskrivning: ”I sista delen av trilogin om Systemet får vi följa Ava, Levi och Leymah när de tar på sig sin största utmaning hittills – att försöka förändra samhället och göra sig av med förtrycket. Samtidigt kämpar de för att hålla ihop gruppen och förstå sig själva. Kampen mot Systemet är full av svåra val och det går inte att besegra makten utan att först ha bestämt sig för vilken väg som är den rätta.”

Omdöme: I januari 2015 fick jag ett mail om en ”punkig, normbrytande dystopi” på ett litet svenskt indie-förlag. När jag läste mailet tänkte jag nåt i stil med att det var en av de lökigaste beskrivningarna av en bok sen Eldkvarn brann. Punkig? Yeah right. Normbrytande? Snark. Samtidigt så var det nåt i följebrevet, det ovanligt snygga omslaget för ett indie-förlag och kanske framförallt en rekommendation från en av de vettigaste bokbloggarna jag stött på (Hej Katja!) som gjorde att jag tackade ja till ett recensionsexemplar. ”Är den kass kan den få vila sig i form i hyllan” tänkte jag.

Och nu sitter vi här, hösten 2016. ”Enda vägen” är utläst. Det blir inga fler böcker om Levi, Leymah, Ava och alla de andra bifigurerna med skojiga namn. Jag kommer kanske att spoila så smått, men det här är trots allt tredje boken i en trilogi. Har ni inte läst serien tidigare slutar ni här och så börjar ni på ”Tredje pricipen” omedelbums. OK? OK.

Alla ni andra som läst böckerna fattar nog att Systemet och TeBUS får mer däng än en MMA-fighter i sista ronden. Frågan är bara hur.

Det jag gillar så mycket är de val som Anna Jakobsson Lund gör i berättelsen. ”Enda vägen” är inte den enkla vägen, men det är den rätta vägen. Det skulle kunna gå att välja andra sätt att slutföra trilogin, men istället går berättelsen en väg som dels är mer vettig i förhållande till böckernas interna logik men också är nåt vi egentligen inte brukar se i den här typen av dystopier. Det är ett händelseförlopp som känns sant och rätt för power-trion Levi, Ava och Leymah. Lösningar som fungerar i andra böcker passar helt enkelt inte här. Hade jag tyckt att det var ok om nån av alla birollerna strök med längs vägen? Ja, men sån är jag. Det finns utrymme för det, men det är ok med mig. Jag är dock en blodtörstig figur, men det vet ni ju redan. Det där ”normbrytande” alltså? Jag får nog böja mig lite för den där till slut. Ta mig tusan om hon inte fick till det.

Om Levi och Leymah fick spela förstafiolerna i förra boken, så är det Ava som får stå för den största karaktärsutvecklingen, och det är ju också hon som haft mest lösa trådar som behövde knytas ihop. Här gäller det dock att hänga med i svängarna för lite lätt Game of Thrones-anda svävar det allt över familjeträdet. Gudar vad folk det är.

Jag har skrivit i tidigare recensioner av böckerna i trilogin att jag gillar språket i dem. Jag tilltalas verkligen av kylan och kargheten i språket, men också att man anar i de Inception-liknande avsnitten att det finns ett annat språk som bubblar där bakom och att det handlar om ett stilval snarare än en begränsning i författarskapet. (Därför blir det också så spännande att se varthän det tar vägen i framtiden för Anna Jakobsson Lund. Inte för att det hjälper er, men googla på kemisk lunginflammation så kanske det är en liten ledtråd. Eller inte.)

Vi kan också prata lite om drivet i boken, och för den delen i trilogin som helhet. Jag tänker som bekant ofta på böcker som musik, och kanske är det så att ”punkigt” kanske inte var en så dum beskrivning i alla fall. Det jag alltid älskat med punk och ännu hårdare musikaliska släktingar är hur det hela tiden finns en aggressiv och drivande framåtrörelse i musiken. Rytmen ligger liksom framtungt och ska kännas som en galopphäst som bara måste sätta iväg så fort det bara går. Och jag menar inte att man ska spela så snabbt som möjligt. Alla kan spela jättesnabbt med lite övning, men det är inte samma sak som bra. Den litterära motsvarigheten är att bara slänga in händelse på händelse utan att ha nån sorts styrsel på det hela. Nej, drivet handlar mer om en sorts attityd och sväng (jo, man kan visst det prata om sväng i punk och liknande. Men vi tar det en annan gång.) och kom igen katten, det svänger ju som tusan i Systemet-trilogin.

”Enda vägen” kommer inte göra någon besviken. Man kan inte bli besviken på ett perfekt avslut på en lysande dystopisk trilogi och som dessutom lämnar en med den värsta känsla man kan få som läsare, nämligen den där känslan av övergivenhet när man inser faktum: ”Är den verkligen redan slut?!?”

Tack till författaren för recensionsexemplaret.

Finns på Adlibris och Bokus och sånt där.

A day late

Den här helgen var så fullpackad med en massa saker, både bra och dåliga, så jag hann helt enkelt inte förbereda veckan så som jag brukar. Det har varit veterinärbesök, födelsedagar, sprängande huvudvärk och snabbvisiter till Göteborg om vartannat, så det är inte konstigt egentligen.

Den här veckan borde egentligen ha nån sorts superhjältetema eftersom Netflix lagt ut hela ”Luke Cage” (har ni sett nåt? Jag har sett första avsnittet och det ledde till intensivlyssning av Gang Starr och Raphael Saadiq.) och det dessutom är så att CW kör igång med alla sina serier, dvs Arrow, Flash, Legends of Tomorrow och nu även nytillskottet Supergirl som är lite lättsammare i sitt uttryck än tidigare nämnda serier men också charmig, i alla fall de avsnitt jag sett.

Bokmässigt så blir det recension av glesbygdsnoir i Gävleborgs län och en hyllning till en serie som nu gått hela (enda?) vägen in i mål.

 

Det här med att recensera.

Det är inte alltid så himla lätt. Det finns så många sätt att ta sig an en bok att det svåra ibland är att hitta ”rätt” ingång eller tråd att börja dra i. Hittar man en sådan brukar det oftast lösa resten av recensionen. Ibland är det nåt i handlingen, ibland huvudpersonen i sig eller så kan det vara en känsla eller nåt annat.

Ett sätt som ofta fungerar för mig är att fråga ”vad är det jag tyckte om?”och framför allt ”varför tyckte jag om det?” eller tvärtom. Jag känner att för min egen skull så behöver jag vrida och vända lite på texten och jag vill få fram det resonemanget i en recension. Jag vill undvika att bara rada upp ord utan motivering. Ni som läser ska helst förstå hur jag tänkt även om ni inte nödvändigtvis håller med.

Men nåt som jag tänker mer och mer på är just hur mycket eller lite jag håller igen med kritik med hänsyn till den som läser. Jag vet ju att den nyfikne författaren lätt kan googla på sitt namn och med lite tur så dyker nåt jag skrivit upp på en av de första sidorna i google. (Ni vet väl att allt efter sida 3 vid en googlesökning går att likställa med ett Mordor för webbsidor? Där dör de både plågsamt och ensamt.)

Jag går aldrig in med ambitionen att såga någon bok, varken utländska eller svenska. Däremot känner jag mer och mer att om jag på förhand tror att en bok inte kommer att passa eller vara tillräckligt bra, då låter jag bli att ta den. Jag avböjer fler och fler recensionsexemplar av exakt den här anledningen. Jag vill inte läsa sånt jag tror är ointressant. Jag vill inte ge nån en dålig recension i onödan. Därför kanske det bara blir så att det blir bra recensioner, men då får ni läsare tänka att jag bara plockar ut sånt som jag faktiskt tycker är läsvärt och vill rekommendera. Det är väl en bra grej för er? Eller?

Sen händer det ju naturligtvis att det dyker upp böcker som jag inte gillar, men då känner jag att det enda förhållningssätt som fungerar för mig är att vara ärlig men också konstruktiv i min kritik – sen får författare och förlag gnissla lite tänder i värsta fall. Det är lite svårt om man vet att författaren kanske läser recensionen när man är kritisk men så länge jag är saklig och kan redogöra för hur jag tänkt så tycker jag ändå att det är ok.

 

Men jag trodde ju att jag hade läget under kontroll.

Heh. För ett tag sen tyckte jag att det inte verkade dyka upp särskilt mycket spännande under hösten, att det kanske skulle bli lite lugnt.

Tji fick jag. Helt plötsligt är den där traven med böcker så hög att man behöver syrgas uppe på toppen och mail trillar ner från alla håll och kanter om böcker som kommer ut. Och då snackar vi ändå bara om den svenska utgivningen. Plötsligt upptäcker man att det är en massa spännande böcker som dyker upp där på andra sidan Atlanten också som man gärna vill läsa. Och sen börjar ju både filmhösten och TV-serierna dra igång på allvar och helt plötsligt finns ju ingen tid alls och vips är det dags att julhandla. Julmusten och skumtomtarna finns liksom redan i butikerna, jag har själv sett pallarna.

NÄR SKA MAN HINNA!?!?!?!

Allt som blir kvar

allt-som-blir-kvarFörfattare: Sandra Beijer

Beskrivning: ”Mitt under brinnande juli gör Matildas pojkvän slut. Kvar är hon, i en öde lägenhet. Vem är hon, utan honom? Matilda måste fylla tomrummet och bästa vännen Miron tar henne under sina vingar. Han lovar att bedöva smärtan med nya äventyr. Tillsammans ska de rida ut sorgen, explodera i natten. Men hur långt kan man egentligen gå och vilka är Mirons verkliga motiv? Och när vet man om man mår bättre eller inte längre känner något alls? En mästerlig skildring av den vilsenhet som kan uppstå i gränslandet mellan ungdom och vuxenhet.”

Omdöme:Egentligen har Sandra Beijer skrivit en countrylåt på 200 sidor. Så är det faktiskt. Det är hjärta och smärta filtrerad genom ett konstant alkoholrus på fler Stockholmsadresser än vad en genomsnittlig chaufför för Taxi Stockholm har i huvudet.

På ett sätt är jag otroligt glad att jag inte kan känna igen mig i bokens huvudperson Matilda. Hon mår helt enkelt så jävla dåligt efter att ha blivit dumpad av sin pojkvän. Så dåligt att hennes bästa kompis(?) Miron tar på sig att hjälpa henne bearbeta dumpningen genom att festa så hårt att allting annat försvinner. Alkohol. Knark. Springa tvärs över motorvägar. Ni vet, sånt man gör. Eller?

Och den är alltså brutalt deppig. När jag googlade lite på boken såg jag att Beijer själv fått höra att den borde trilla in i facket ”feel-bad” och det är inte helt fel resonerat. Jag köper det.

Men som sagt då: jag kan inte känna igen mig. Jag kan inte relatera till Matilda. (Ni som läste gårdagens blogginlägg kan nu börja ana vart det här är på väg). Jag har aldrig mått så dåligt som Matilda gör i hela mitt liv. Jag har väl haft tur. Det är egentligen inget större problem, man behöver nog inte kunna relatera till en karaktär för att kunna läsa en bok. Men det är ett större problem för mig personligen att jag inte kan sympatisera med henne.

Jag tycker liksom inte synd om henne. Inte tillräckligt i alla fall – jag landar nånstans i ett ”jaha, vad tråkigt då. Move along.”.

Det är egentligen inte så att jag tycker att ”Allt som blir kvar” är en dålig bok. Tvärtom. Dialoger flyter på som de ska, grammatik och stilistik är exakt så som jag förväntar mig av Sandra Beijer. Hon kan sina grejer. Omslaget är snyggt som attans. Bra disposition. Alltå sånt där tekniskt är på plats. Jag är bara på den platsen i mitt liv där jag inte längre automatiskt går upp i brygga så fort nån nämner smala handleder och puls som slår i takt med varandra men det är ju inget fel i det på nåt sätt heller. Jag har dessutom all respekt i världen för att man som författare vill gräva ner sig i ämnet uppbrott och sorg och för många läsare kommer den här boken också att kännas som att den är skriven just för dem. Och den kommer att älskas, det är jag säker på. Jag kommer garanterat att en av få som tycker så som jag gör om boken.

Men varför tycker jag inte synd om Matilda? Jag tror att det beror på att jag inte hittar några drag hos henne som jag tycker om (återigen, gårdagens inlägg. Den trogne läsaren får alltså sin belöning…) och därför blir resultatet därefter. Framför allt tror jag att det handlar om att jag upplever det som att hon blir ledd och REAGERAR och inte AGERAR självständigt under en stor del av boken. Det är en stor skillnad. Jag upplever egentligen inte att hon REFLEKTERAR tillräckligt, hon bedövar bara och flyr in i dimman. Och jag köper att man kan göra så, det är inte det. Det är bara inte min grej. Det är inte så jag jobbar.

Nån kommer säkert att högljutt argumentera ”Åh, du fattar ingenting! Du är för gammal, du är kille, varför läser du det här om du inte ens gillar Sandra?”.

Fast grejen är att det gör jag. Jag tyckte att ”Det handlar om dig” var svinbra. Kanske till och med en av de bästa böckerna jag läste det året. Kolla på min recension om ni inte tror mig. Jag vet att Sandra är skitduktig på det hon gör och framgångsrik som tusan och det är grymt på alla sätt. Jag ville jättegärna läsa den här boken. Jag vill tycka om den. Men det här handlar om att jag uppenbarligen ändå inte fastnade för den just här boken. Det här var helt enkelt inte min kopp. Inte just nu. Fast jag som bekant gillar country.

Tack till Natur & Kultur för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris och Bokus

 

Varför tycker jag som jag gör?

Jag brottas lite med ett problem. Jag försöker reda ut för mig själv hur jag förhåller mig till huvudpersoner som jag inte kan relatera till jämfört med huvudpersoner jag helt enkelt inte tycker om. Och nu pratar jag alltså inte om skurkar eller mindre älskvärda personer som Lucius Malfoy eller så.

Till viss del kan det hänga ihop – det är svårt att relatera till en karaktär där man inte har nåt gemensamt. Men samtidigt undrar jag om man måste? Vad har jag egentligen gemensamt med Katniss Everdeen även om jag gillar henne? Eller Frankie Landau-Banks?

Inte ett skit egentligen. Men där kan jag ändå hitta nåt sympatiskt, nåt karaktärsdrag som jag kan knyta an till. Det är väl så det funkar, att hittar man nåt sånt så kan man köpa resten? ”Hon är rolig och lojal, då kan jag köpa att hon bor i ett nedgånget ruckel och skjuter bävrar med armborst samtidigt som hon blir jagad av stormtrupper med lasergevär”. Typ så.

Då är det värre med de där andra figurerna, de där Adelina Amouteru-liknande typerna. De som ska vara huvudpersoner och som man kanske i bästa fall ska tycka lite synd om men som jag är helt likgiltig för. Sympatin är som bortblåst.

Men jag funderar lite på hur det där fungerar – varför finns det ingen sympati från min sida? Är det just för att det inte finns nåt drag jag uppskattar? ”Tycka-synd-om” fungerar tydligen riktigt dåligt för mig som nån sorts trigger. Eller är det för att jag inte håller med om de val som karaktären gör? För det är ju nånting jag tydligen kan acceptera hos andra karaktärer. Jag håller inte alltid med till 100% även när det gäller figurer som jag gillar.

Anledningen till den här förvirringen är huvudpersonen i den bok som kommer att recenseras imorgon. Just nu är klockan 10:15 och jag vet fortfarande inte vad jag tycker om boken. Otroligt frustrerande!

Oktober är den kallaste månaden

oktober-ar-den-kallaste-manadenFörfattare: Christoffer Carlsson

Beskrivning: ”Vega är sexton år och håller tyst när polisen frågar om hennes bror, om hans bil och om hagelgeväret. Om var han är, och vad som har hänt. Samtidigt vet hon alldeles för mycket och blir själv indragen.

Oktober är den kallaste månaden handlar om ett brott, och om en syster som söker efter sin bror. Det är berättelsen om en enslig bygd där någon ljuger, och om priset man betalar för att växa upp.”

Omdöme:Man kan tro att Varvet är en sån plats som bara finns i gamla Johnny Cash-låtar. Att såna platser inte finns i Sverige. Att hillbilly-noir i gamla bruksorter i Småland omöjligt kan funka för att det är så orealistiskt.

Det är naturligtvis helt fel. Utan att peka ut en specifik ort kan jag säga att jag stannat till i orten som lätt skulle kunna vara Varvet om de nånsin gör en film av boken. En sån plats där man åker en timme åt ena hållet för att handla och en timme åt andra hållet för att komma till jobbet. Där bussen går två gånger om dagen men ingen flyttar för de har ändå ingen annanstans att ta vägen.

I precis den miljön utspelar sig den prisbelönade ”Oktober är den kallaste månaden”. Här är outlaw country inte en musikstil. Det är livet så som det är. Det är liksom inget konstigt att Vegas storebror och hennes farbror livnär sig på att tillverka och sälja hembränt. Eller att man ärver husen och familjefejder pågått så länge att ingen kommer ihåg varför, bara att det är så det ska vara.

Vega blir därför en produkt av sin omgivning. Att som sextonåring röka och dricka whisky som om det var apelsinjuice och åka med på leveranserna av hembränt-dunkarna är kanske inte nåt man själv kan relatera till, men det vore konstigt om hon inte var färgad av livet i Varvet.

Jag gillar hur Carlsson sakta släpper pusselbit efter pusselbit i det mysterium som boken faktiskt är. Varför är brodern försvunnen? Vad är det som har hänt? Vems blod? Varför? Samtidigt betyder inte detta att handlingen går långsamt, snarare att det portioneras ut precis lagom information för att hela tiden hålla intresset uppe. Boken är dessutom under 200 sidor, men Carlsson får det att funka perfekt och det ligger på nåt sätt helt i linje med innehållet och berättelsen. Det behövs varken mer eller mindre. Less is more och allt det där.

”Oktober är den kallaste månaden” är en bok som ni absolut ska kika närmare på. Den är en frisk fläkt (eller nja, den luktar nog mer mäsk och blöta löv) mot alla långa 2000-sidiga fantasytrilogier, är elegant strukturerad och har en riktigt härligt sunkig höstig känsla över sig. Ni som gillade Salla Simukkas thriller-serie men tyckte att den var lite over-the-top bör verkligen kolla upp den här. Christoffer Carlsson är bättre.

Finns på Adlibris och Bokus och de vanliga langarna.

Det enda jag kommer att säga om årets bokmässa.

Jag kommer inte att göra nåt sorts sammandrag över vad jag gjorde eller vilka böcker jag fick med mig. Jag tycker inte att det är intressant varken för mig eller er. (Ni får väl fråga om ni är väldigt nyfikna).

Däremot är det intressantare att lägga ett par minuter på vad den betydde för mig även om jag bara var där några timmar.

För det första – otroligt trevligt att få hälsa och få ansikten på många av er som läser den här bloggen, vare sig ni är andra bloggare, författare eller förlagsrepresentanter på ett eller annat sätt! Det var utan tvekan den allra största behållningen. Att kändisspana Fredrik Backman eller Jan Guillou var ingenting mot att få byta några (eller många) ord med er, så stort tack för detta!

För det andra – vad korta alla är? Är alla kändisar så korta? Och nu pratar jag inte om andra bloggare utan om alla författare generellt. Jag trodde inte att jag var längre än Mons Kallentoft exempelvis.

För det tredje – nytändning. Ibland tryter inspirationen och allt känns som att det går på tomgång. Besöksstatistiken pekar nedåt och allt känns trögt. Men Bokmässan gjorde faktiskt att jag känner mig mer inspirerad och sugen att hålla på med det här än på flera månader!

Och för det fjärde – var faaaan var alla roliga Pokémons? Jag fick inte med mig en enda ny som jag inte redan plockat upp där jag vanligtvis befinner mig.

På tåget

Herrljunga ser precis så sömnigt ut som jag minns det. Dimman ligger i slöjor över Västgötaslätten. En stor upplyst skylt proklamerar stolt att här görs det minsann cider så det sprutar ur kranarna. Är Herrljunga känt för nåt mer?

Det är som att man i det bruna kommunhuset där glas och tegel slåss om att se så intetsägande ut som möjligt beslutat att man måste vara stolt över det lilla man har. Kommunens slogan? ”En plats i världen att bo på”. En slogan som är svår att argumentera mot, men också svår att hitta någon större entusiasm i. Lite som Herrljunga kanske. Jag vet inte

Jag sitter på ett grått SJ-tåg på väg genom Herrljunga mot Göteborg. Mot Bokmässan.

Denna pilgrimsvandring som förenar både den som älskar lättsmälta deckare av män i illasittande kavajer och de som bara läser de svåraste av författare (vars kavajer kan vara nog så illasittande, det har tydligen inte med varandra att göra).

Jag vet inte vad som väntar. Jag har aldrig varit där innan. Bokmässans omslagspapper är fortfarande skinande och blankt även om de senaste veckornas turer kanske stött till ett hörn och skavt sönder den fina ytan. Men förväntan finns fortfarande.

Och jag hoppas på att Bokmässan siktar högre än Herrljunga. Att mässan är mer än bara en plats att vara på. Om ett par timmar vet jag.

(M)ornitologen

mornitologenFörfattare: Johanna Thydell

Beskrivning: ”Moa har det utmärkt, tack så mycket. Hon bor med sin pappa, pappas fru Susanne och sin älskade lillebror Lucas. Sedan finns vapendragaren och bästa vännen Otto. Livet leker, himlen är blå. Moas mamma Hedvig försvann visserligen utan ett spår när Moa var två år gammal, men det är inte direkt något Moa går och grubblar över.

En dag berättar hennes pappa att Hedvig har hört av sig. Moas försvunna morsa vill hux flux träffa Moa, men aldrig i livet att hon tänker skutta in i en famn som försvann för fjorton år sedan. Det vore visserligen bra med en förklaring. Men Hedvig ska inte få inbilla sig att Moa vill ha något med henne att göra. Ett möte ska det bli, inget mer.”

Omdöme: Jag har följt Johanna Thydell på Twitter rätt länge, och där har hon visat sig vara betydligt roligare och fyndigare än vad jag trodde. Jag har inte heller läst nåt av henne i bokväg tidigare utan bara sett ”I taket lyser stjärnorna” och ska jag vara ärlig så var det inte nåt som jag tyckte var så intressant. Så återigen, Twitter är det som gjort mig mest intresserad av (M)ornitologen överhuvudtaget.

Som tur är går en hel del av humorn igen i boken, även om det är ett ganska så allvarligt ämne som boken handlar om – dvs när föräldrar sviker och lämnar. Nu är det ju så klart inte riktigt så enkelt och Moas mamma har ju så klart en anledning, även om man som läsare naturligtvis kan ha en hel del åsikter om detta.

För mig handlar en del i att växa upp att inse att ens föräldrar inte är de superhjältar man tror när man är liten. Att omvärdera sina hjältar är inte så lätt oavsett vilken ålder, men Moa får i den här boken göra det samtidigt som så mycket annat händer i hennes liv i förhållande till sin bästa vän och sin ex-pojkvän och familjen. Det gör henne både sympatisk och sårbar och väldigt lätt att tycka om. Dessutom är hon ju rolig, och det har ju aldrig varit nåt negativt i min bok. Fotnoterna med kvällstidningsrubriker om hennes liv är ett roligt grepp.

Det jag tycker är så intressant är temat om alla människor är lämpliga som föräldrar. Hedvig är ju uppenbart en förälder som inte passar in i den traditionella bilden, men kan det vara så att det mest kärleksfulla hon kunde göra var att lämna? Jag gillar (M)ornitologen väldigt mycket, just för att jag tvingas tänka och tycka, och Thydell lämnar ordentligt med utrymme för detta.

Jag kan tänka mig att folk kanske inte gillar hur boken slutar och normalt är jag inte en stor fan av öppna slut, men i (M)ornitologen så gillar jag det faktiskt.

Som ni förstår så är det här bra. Thydell är en duktig författare, det är inget snack om det och hon vet vad hon vill skriva om. Hon är också skicklig nog till att skruva till ämnet på ett sätt som gör det lättillgängligt och allvarligt på samma gång. Rekommenderas varmt och så kan ni skicka in max två A4-sidor om vad en bra förälder är efteråt. Ok? Ok.

Tack till Alfabeta för recensionsexemplaret!

Finns på Bokus och Adlibris och hos de vanliga langarna på stan.

 

King’s Hope

kings-hopeFörfattare: Hans Olsson

Beskrivning: ”Den stora torkan i Portugal fick oanade konsekvenser. Omvälvande reformer infördes, både globalt och lokalt, som förändrade världen i grunden. Ur dammet reste sig King’s Hope. Där hålls den årliga pokerturneringen som lockar deltagare från världens alla hörn. Löften om rikedomar erbjuds till de som ställer upp. Reglerna i turneringen är enkla. Texas hold’em no limit spelas under tio pokeromgångar. Men turneringen på King’s Hope är farlig och minsta misstag kan vara ödesdigert. Turneringens snabba utslagningstempo får de tiotusen deltagarna att ideligen ställas inför extremt svåra beslut. Ska de gå all-in med korten de fått, eller vänta och hoppas på en bättre hand? Peter Norrqvist ställer upp av personliga skäl. I världen utanför kasinots väggar glöms man lätt bort. Om han lyckas ta sig till toppen kan allt det ändras. Han kan bli odödlig. Hur skulle du spela, om ditt liv hängde på det?”

Omdöme: ”King’s Hope” är förmodligen den mest nischade bok jag nånsin läst utanför facklitteraturen på högskoleutbildningen. Här är det nämligen så att ju bättre koll du har på Texas Hold’em, desto mer behållning har du av boken. Dock är det så att det absolut går att läsa boken även om man som jag är rätt okunnig inom poker (allvarligt talat kommer jag inte ens ihåg reglerna till Skitgubbe, så kortspel är nog inte min starkaste sport öht) eftersom Olsson ändå gör sitt bästa för att förklara spelet. Det hade kanske inte skadat med en ordlista eller regelsammanfattning som appendix men som sagt – är man insatt sedan tidigare går det nog bra ändå.

Uppbyggnaden är rätt klassisk – den påminner om valfri sportfilm men med twisten att man dör om man åker ut. Lite mer hardcore än när de visade poker på TV för en massa år sedan om man säger så. Därför blir det också det som ger själva beskrivningen av pokerspelandet en extra dimension och mer intressant. Olsson har valt att låta i stort sett hela boken utspela sig inne på casinot vilket för med sig att beskrivningen om VARFÖR allt är som det är blir lite skissartad. Hur kan det vara ok att skjuta folk i huvudet för att de förlorar sina pengar? Det lämnar iofs utrymme för att skriva om annat i samma värld och bara referera till King’s Hope lite i bakgrunden, eller hur?

Olsson skriver på ett rappt och okomplicerat språk och driver berättelsen framåt på ett bra sätt. Tempoväxlingarna när han skiftar mellan kapitlen där spelandet äger rum och paustimmarna mellan fungerar bra och dispositionen och längden på kapitlen är väl avvägda. Jag gillar också de inledande styckena som expanderar världsbygget ur de olika deltagarnas perspektiv.

För min del var boken lite av ett experiment och rätt så mycket utanför min comfort zone vilket så klart är nåt som spelar in i bedömningen. Jag tycker ändå att Olsson lyckas rätt bra för att skriva om nåt så speciellt som temat i den här boken. Är du eller känner nån som har intresse för Texas Hold’em, gör en chansning på ”King’s hope”. Oavsett så slipper du ju en kula i pannan 🙂

 

Veckans matsedel v. 38

Det blir en lite kortare vecka än normalt pga det dära stora tabberaset i Katthu… Göteborg. OArYA åker alltså till storstan och jagar Pokémons och kändisspanar. Men den här veckan kommer också att bjuda på nischad indiedystopi och the return of bejublad författare (hennes mest kända bok rimmar på ”i knaket fryser tärnorna”). Häng med!

Vad har ni för planer i veckan?

Snart så.

Hör ni, om en vecka är det dags!

Då är det bokmässa på gång, och undertecknad kommer att vara där – kom gärna fram och säg hej, ni kommer att kunna känna igen mig, det lovar jag.

Planen är att jag kommer att vara där tidigt och käka frukost i Massolits monter, där ett gäng författare och bloggande kollegor kommer att glufsa i oss ofantliga mängder ost så att vi står oss under dagen. Sen kommer jag väl att kryssa runt och kika på vad som bjuds och kändisspana (vilka författare kommer att dyka i nästa Let’s Dance t ex, spekulationerna kan börja redan nu om ni vill). Och med kändisspana så tänker jag mig att kanske hinna springa förbi i Bokmässans eget Diagon Alley och snatta godis hos de som ställer ut och som jag redan läst lite böcker av och känner sedan tidigare. Kulturkollos bloggrum känns väl också som ett ställe som kommer att besökas både en och två gånger. Vi kanske ses där?

Men jag är ju nybörjare på Bokmässan. Vad är era bästa tips? Behöver man tandskydd och MMA-handskar? Ska man ha de snygga skorna eller de fotriktiga sneakerserna? Do tell!

The Raven Boys/Kretsen

the-raven-boysFörfattare: Maggie Steifvater

Beskrivning: ”Every year, Blue Sargent stands next to her clairvoyant mother as the soon-to-be dead walk past. Blue never sees them–until this year, when a boy emerges from the dark and speaks to her. His name is Gansey, a rich student at Aglionby, the local private school. Blue has a policy of staying away from Aglionby boys. Known as Raven Boys, they can only mean trouble. But Blue is drawn to Gansey, in a way she can’t entirely explain. He is on a quest that has encompassed three other Raven Boys: Adam, the scholarship student who resents the privilege around him; Ronan, the fierce soul whose emotions range from anger to despair; and Noah, the taciturn watcher who notices many things but says very little. For as long as she can remember, Blue has been warned that she will cause her true love to die. She doesn’t believe in true love, and never thought this would be a problem. But as her life becomes caught up in the strange and sinister world of the Raven Boys, she’s not so sure anymore.”

Omdöme: Jag måste börja med att bekänna en sak. Jag har haft den här boken i EVIGHETER. På svenska dock, inte den engelska versionen. Jag tror att den kan ha varit bland de allra första recensionsexemplar jag nånsin bad om, och sen har den bara legat och jäst i iPaden tills nu. Skitdåligt, eller hur?

Jag kan inte förklara riktigt varför jag väntat så pass länge – kanske för att det varit en sån bok som jag varit rätt säker på att jag skulle gilla, så då kan man vänta lite. Några av er borde känna igen det där korkade beteendet lite grann i alla fall.

Som tur är finns det en snudd på maffialiknande organisation där ute som till slut fått mig att läsa boken, och därför har jag nu blivit av med en gammal synd i alla fall.

Och det här var ju inte så dumt – alla böcker som får mig att googla på saker har på nåt sätt satt igång några tankar i huvudet och jag har väl sällan googlat på så skumma saker som efter den här boken (att jag dessutom blivit ÄNNU MER skeptisk mot new age-flum på kuppen är väl bara att betrakta som en bonus).

Jag tänker också på att jag började läsa på svenska, men sen gick över till engelska. Steifvater lägger så mycket tyngd och konnotationer i sitt språk att det helt enkelt faller lite platt i översättningen. Inte för att den är dålig, utan för att det helt enkelt inte går att få med alla dimensioner av texten. Att översätta skräp som Becca Fitzpatrick är en ljummen sommarbris i jämförelse skulle jag tro. Ta bara ”the raven boys” som exempel – där finns nåt i hela namnet som dryper av dyr internatskola och överklass och en hel aura av attityd och vi-och-dem och det blir bara inte samma sak på svenska. Eller när Ganseys språk beskrivs som ”old Virginia money” och man förstår precis hur mycket överklass och vilken uppfostran och typ av familj det handlar om. Med andra ord – läs på engelska om ni kan och vill, det blir nog en mycket rikare läsupplevelse. Och hon skriver så elegant dessutom!

Så ni ska nog läsa det här – även om jag kan tycka att det är lite av ett långkok, så det får ni vara beredda på. Det går inte jättefort framåt i Rick Riordan-fart, men däremot så kokas allting ihop och blir jättemört och fint i grytan till slut. Och det smakar ruskigt bra! Ett exempel är väldigt snygga berättelsebågar där Steifvater inte bara jobbar internt i den här boken utan över hela serien. Ett annat är en färgstarkt (kryddigt?) persongalleri där så klart Gansey och Blue sticker mest ut men Ronan är en stark kandidat till prispallen.

Jag gillar verkligen hur hon knyter ihop det här anglofila new age-flummet om walesiska kungar och leylinjer med sömnig amerikansk småstad och magiska skogar som pratar latin och spöken och… det är så KREATIVT alltihop! Utan att bli spretigt dessutom, vilket det lätt skulle kunna blivit. Smakerna gifter sig, som de säger i matprogrammen.

Om man ska prata vilka som skulle kunna uppskatta den här så känns det väl ändå som att man verkligen ska gilla att läsa, och kanske dessutom gilla att läsa liiiite svårare saker än James Dashner eller Riordan (jag gillar båda gubbarna, bara så ni vet). Och sen ska man ha tid att gå all in på alla böckerna. För fastnar man, då fastnar man hårt.

Tack till Wahlströms för recensionsexemplaret!

 

Det högst ovetenskapliga testet om tjänsterna för ljudböcker i telefonen.

Jo, alltså. Jag har jättesvårt för ljudböcker. Dels så verkar jag alltid hitta på nåt annat att göra samtidigt som jag lyssnar på en bok och därför missar hälften eller så tycker jag att det går för långsamt. Jag vet att man kan skruva upp hastigheten, men uppläsaren kan ju inte låta som en heliumsniffande smurf, det går liksom inte.

Så why, oh why, skapade jag två testkonton på Nextory och Storytel? Man kan ju undra.

För er skull naturligtvis. Och min egen – man måste ompröva sina fördomar då och då. Det gäller allt, från om gröt är gott (nej) till färggladare kläder (ja) till… ljudböcker.

Så jag satte som sagt upp två konton, och bestämde mig för att kika utifrån ett par kriterier:

  • Hur trevlig är appen att använda? Är den snygg och/eller funktionell?
  • Hur ser det ut med utbudet? – Har de titel 1,2,3. Hur pass nya böcker har de?

Det jag var lite oförberedd på var hur pass stor slagsida det var åt ena hållet – jag tyckte nämligen att Storytel var fullkomligt förkrossande överlägsna, och då gör ändå inte Nextory nånting fel. Det är bara det att Storytel gör allt så mycket bättre.

img_1368Storytel-appen (bara testad till iOS) är väldigt mycket tilltalande rent utseendemässigt, men har också den trevliga funktionen att det finns en massa ”Vi rekommenderar”-inslag överallt, och som faktiskt är rätt snyggt genomförda. Det är enkelt att navigera runt och det är som sagt helt enkelt presenterat på ett sätt som känns modernt och användarfokuserat. Nextorys app är funktionell, men har ett mer avskalat standard-utseende, lite som iBooks i iOS. Det funkar och är logiskt, men utan fluff.

Det skiljer så klart en del när man går in och väljer en bok att lyssna på också. Även här tycker jag att Storytel väljer ett trevligare sätt att presentera boken och dess information. Det är lite snyggare och modernare presenterat och jag gillar att man tydligare ser relevant information om boken. Jämför själva, Nextory till vänster, Storytel till höger:

Jag kollade som sagt lite på innehållet också. Jag blev lite förvånad över att ingen av dem har Harry Potter-böckerna. Å andra sidan hade båda Djupgraven som är sprillans ny, och t ex Vattnet drar. Storytel sägs ha större utbud men Nextory verkar komma ikapp, och jag fick känslan av att de kanske var snäppet bättre på eböcker och fick in dem lite snabbare, men det är inget jag vill ta e

Jag hade alltså föredragit Storytel om jag var tvungen att välja – jag gillar den lite mer polerade ytan och presentationen som känns mer 2016 och mer användarvänlig.

Vad har ni för erfarenheter? Och hur står sig de andra tjänsterna, som t ex Bookbeat?

 

 

Vicious

vicious.jpgFörfattare: V.E. Schwab

Beskrivning: ”Victor and Eli started out as college roommates brilliant, arrogant, lonely boys who recognized the same sharpness and ambition in each other. In their senior year, a shared research interest in adrenaline, near-death experiences, and seemingly supernatural events reveals an intriguing possibility: that under the right conditions, someone could develop extraordinary abilities. But when their thesis moves from the academic to the experimental, things go horribly wrong.

Ten years later, Victor breaks out of prison, determined to catch up to his old friend (now foe), aided by a young girl whose reserved nature obscures a stunning ability. Meanwhile, Eli is on a mission to eradicate every other super-powered person that he can find aside from his sidekick, an enigmatic woman with an unbreakable will. Armed with terrible power on both sides, driven by the memory of betrayal and loss, the archnemeses have set a course for revenge but who will be left alive at the end?”

Omdöme: Jag hatar superhjältar i bokform. För mig ska superhjältar antingen synas i serietidningar eller på film eller TV. Jag kräver ett visuellt medium, kanske just för att det är så jag är van att ta mig an genren överhuvudtaget. Jag skyller på Tahereh Mafi.

Och så läser jag den här och får börja omvärdera alltihop. Åtminstone när nån så kompetent som Schwab ger sig in i leken. Schwab är nämligen både kirurgiskt skicklig i sin stilistik och sin berättarteknik och dessutom så insatt i genren att hon kan vända och bända på den nästan precis så som hon själv vill. Hon är rent ut sagt skitbra på sitt jobb.

Schwab jobbar i ”Vicious” enormt mycket med berättarstrukturen på ett sätt som nästan påminner om hur de allra klurigaste deckare/thrillers är berättade. Bruten kronologi är bara förnamnet – Schwab bollar mellan inte bara två utan flera tidslinjer samtidigt, och antagligen är hon och/eller redaktören helt bananer men som tur är på det bra sättet. Strukturen är faktiskt ruskigt bra genomförd, och balansen mellan de olika berättelsebågarna och perfekt avvägd på knarklangarnivå.

Men struktur är trots allt ingenting om inte innehållet är nåt att ha, eller hur? Som tur är håller ”Vicious” där också, både storymässigt och framför allt karaktärsmässigt. Schwab lyckas betydligt bättre än exempelvis Marie Lu att göra göra sina karaktärer flerdimensionella och har alltså betydligt mer nyanser i sina figurer än ”löjligt god” och ”jävligt ond”. Till skillnad från till exempel Adelina i Marie Lus ”The Young Elites” så sympatiserar jag mer med både Victor och Eli än med henne. Jag håller fullständigt med Victor om att Eli är galen, men samtidigt kan jag hålla med Eli om att det kanske ändå är så att nåt gått sönder i varje EO, dvs de som fått superkrafter. Det är så riktigt bra karaktärsbygge fungerar, när karaktärerna känns kompletta och genomarbetade.

Så för att sammanfatta – vansinnigt underhållande och nästan löjligt skickligt berättad. Och superskurkar. What’s not to like? Fet sträckläsningsvarning utfärdas!

J-vla grupptryck.

Jag var uppe till alldeles för sent igår och läste färdigt en bok. En väldigt bra bok ska det sägas. Men anledningen till att jag är trött idag är bara för att läste ut den så att jag kan börja på en annan bok. En bok som för många andra tjatat om för att jag ska kunna ignorera det, speciellt när det droppas referenser till så mycket annat bra på en gång. Jag har tydligen gett upp det här med egen vilja och följer istället med strömmen som en död fisk.

imageedit_2_7833332166

 

Vi behöver ett nytt ord.

Att sitta och blogga är ofta ett ganska ensamt tragglande. Har man tur dyker det upp en kommentar nån gång i månaden, och kanske har man lite utbyte med nån på sociala medier men då är det ju ändå oftast andra bokbloggare man pratar med. Så är det i alla fall för mig.

Då är det ju roligt när författare och/eller förlag uppmärksammar en och kanske använder nån av ens omsorgsfullt ihoprafsade meningar på omslaget eller nån webbsida eller så. Jag har samlat de som jag har stött på under fliken ”wall of fame”.

Men kan vi prata om ordet ”blurb” som vi så gärna använder? Jag förstår ju att ”citat” kanske inte känns helt klockrent heller, men ”blurb” låter ju mer som ett ljud som kommer när man har problem med magen än nåt som är värt att lyfta fram.

Kan vi inte hitta på nåt bättre? Jag tycker verkligen att vi behöver ett nytt ord för det här.

Svensk synd

svensk-syndFörfattare: Martin Jern

Beskrivning:”Otto och hans mamma är ständigt på flykt och hamnar i Ryda – en skitig håla mitt ute i ingenstans. Här finns bara skog och risiga original som bränner hemma. Och kyrkan förstås, som typ 99 % av samhällets invånare tillhör. Kanske är Ryda the place to hide om man har en mörk hemlighet? Synd bara att Otto inte är den enda som har något att dölja. Jävligt synd. ”

Omdöme: Jag har tidigare talat mig varm om två saker som jag ofta saknar inom ungdomsböcker idag. Dels är det spännande böcker som är befriade från allt övernaturligt eller post-apokalyptiskt, dvs thrillers i nutida miljö, och dels är det böcker som utspelar sig i normaltråkiga städer med gult tegel och ett Konsum i en grå betonglåda från mitten av 1960-talet.

Och en tredje sak – jag vill att man ska kunna rekommendera dem till framför allt killar som säger ”alla böcker är skit, det händer ju ingenting”.

”Svensk synd” av Martin Jern är väldigt nära att passa in på de här kriterierna. Det den förlorar på är faktiskt bristen på ett grått Konsum. Byn som bokens huvudperson Otto och hans mamma flyttar till är helt enkelt inte stor nog att ha ett sådant. Däremot är byn fylld med skumma personer, original och religiösa fanatiker. Alltid nåt!

Det ska sägas att jag lyssnade på en P3-dokumentär om Knutby för nån vecka sen, så jag är troligen rätt färgad av den. Just därför är det kanske inte konstigt att jag tyckte att Svensk synd hade en hel poänger och var betydligt mer underhållande och spännande än vad jag trodde, den otroligt usla titeln till trots.

Det finns nåt väldigt kittlande i det här med religiösa fanatiker där religion bara blir en yta för något betydligt mer cyniskt och ondskefullt. Ottos möte med de vattenkammade och välklädda sektmedlemmarna som egentligen är skolans värsta mobbare gör nästan ont i magen.

På omslaget beskrivs boken som en blandning av Twin Peaks och Engelsforstrilogin, och det är väl kanske inte en helt korrekt jämförelse, men visst finns det nåt intressant i mötet mellan diskbänksrealism och sekter ute i den svenska obygden.

Det man däremot kan tycka är mindre lyckat är karaktärsbeskrivningarna, som aldrig blir så mycket än ganska tunna karaktärer med få utmärkande drag. Otto är naturligtvis den som läsaren för lära känna bäst eftersom boken berättas ur hans perspektiv, och där tycker jag att Jern lyckas rätt bra med gestaltningen av en fjortonårings tankeliv och syn på världen. Otto är kanske inte helt sympatisk alla gånger, men han är inte heller osympatisk. Han är en alltså en tonåring på alla sätt och vis…

Svensk synd är en bok som alltså förvånade mig med att vara mer spännande än vad jag trodde, men den är också en bok som inte lämnar något större avtryck mer än en stunds förströelse. Det är inte så dåligt det heller.

Finns på Adlibris, Bokus och de vanliga handlarna.

Bokmässan

Det sista var tydligen inte sagt om Bokmässan. Idag 31/8 berättar Svensk Bokhandel att Bokmässan får göra en helomvändning när det gäller förlaget bakom Nya Tider, som nu alltså får ställa ut ändå, detta på grund av att man har ett juridiskt avtal med förlaget om att ställa ut och inte kan backa ur det och därmed måste låta dem ställa ut.

Hela den här röran angående Nya Tider och Bokmässan handlar egentligen om två saker – dels om huruvida de skulle få ställa ut överhuvudtaget och dels om hur Bokmässan hanterat det hela.

När det gäller själva utställandet så var min första reaktion ”nej, i helvete heller”, precis som många andras. Däremot gick jag aldrig så långt som till att på nåt sätt protestera mot det, och kanske är det bra. Det första reaktionen är ofta den riktiga, men det finns faktiskt tillfällen då man ska ta tio djupa andetag och försöka tänka två eller tre steg längre. Grejen är nämligen att jag numera är övertygad om att det allra bästa som nånsin hänt AlternaMedia och Nya Tider är just den här debatten om huruvida de ska få ställa ut och det efterföljande beslutet om att de inte skulle få det. Och så nu det här att de kommer att få det i alla fall.

Det här är inte bra alls utan faktiskt precis tvärtom. Det här martyrskapet som de lyckats förskansa sig på det här sättet och all publicitet är EXAKT det som de är ute efter. De är inte ute efter att sälja lite böcker eller bli en accepterad del av kulturetablissemanget, eller att etablera sig som seriösa förläggare genom Bokmässan.

Självklart inte.

Man skulle till och med kunna tänka sig att de rent av hoppats på den här typen av reflexmässiga bojkotter. Det som händer är nämligen att vi alla är så förbannat förutsägbara att vi precis som ungarna i knattefotbollen springer på varje boll och istället lämnar målet helt öppet så att de kan plocka onödigt enkla poäng. De må vara rasister, men alla är inte idioter.

Nya Tider har väl aldrig nämnts så många gånger i etablerad media som den senaste tiden, eller hur? Helt vansinnigt.

Och jag håller till stor del Bokmässan själva till svars för det här. Hanteringen både internt och i media har ärligt talat varit så dålig att Donald Trump känns som en lugn och sansad snubbe i jämförelse. Reaktivt så det visslar om det och inte proaktivt för fem öre.

Att låta dem ställa ut eller inte är naturligtvis inte ett lätt beslut, och jag är säker på att Bokmässan hade fått kritik oavsett. Just därför är ju hanteringen av situationen så otroligt viktig och där har Bokmässan brustit nåt så katastrofalt att de borde hamna i läroböcker som avskräckande exempel.

Hur kunde det bli så här? För det första så borde man redan från början bestämt sig för om de skulle få ställa ut eller inte och researchat lite. Google är din vän liksom. Hade man valt scenariot att inte låta dem ställa ut så skulle man ju kört på det från början: ”Vi har tyvärr inte plats/vi anser inte att ni motsvarar det här och det här kravet/värdegrund/tack men nej tack” eller vad man nu hade svarat. Det är och har aldrig varit en mänsklig rättighet att ställa ut på en privat arrangörs mässa. Kanske hade några brunskjortor suttit och bölat i sina facebook-grupper men mer än så hade det väl inte blivit.Långt ifrån den mediastorm som det faktiskt blivit.

Scenario två, där man låter dem ställa ut för att man har högt i tak och yttrandefrihet och allt det där – fine. Kör på det men ge dem en riktigt jäkla usel plats, eller en plats där de skulle vantrivas nåt otroligt. Låt dem få monterplats bredvid nåt new age-flum eller nån som tror att Gotland är den sista resten av Atlantis eller vad som helst som är så ointressant att inte en jävel går dit, bakom nåt hörn längst in längst bort. Låt dem ställa ut men gör det så obekvämt för dem att det blir ohållbart för dem.

Det man absolut INTE gör är att först låta dem ställa ut, sen dra tillbaka det, för att sen missa den här lilla detaljen att I FÖRVÄG kolla igenom de avtal man skriver om man nu faktiskt skriver ett avtal. Det borde de så klart ha gjort redan innan de gick ut med att kasta ut Nya Tider av den enkla anledningen att man faktiskt ska ha lite koll på vad det är man själv ingår för avtal. Det är ta mig tusan helt bedrövligt dåligt att behöva backa på det man en gång bestämt sig för inte bara en utan TVÅ gånger bara för att man inte kopplade in juristen direkt.

Så känner jag. Med is i magen och vettigt långsiktigt tänkande kunde Bokmässan gått ur det här med stolthet på ett bra sätt och undvikt att göra bort sig.

Istället korkar brunskjortorna upp hembränt-dunkarna och firar. Igen.

Satan i gatan

Jag fastnade lite för Lucifer igår. Ingen fara, det låter värre än vad det är. Jag gillar liksom inte ens mer än ett par black metal-band.

Jag menar tv-serien Lucifer. Premissen är tillräckligt tramsig för att jag ska gilla den – Lucifer har tröttnat på sitt jobb som härskare över helvetet och tar helt enkelt och pressar några vita skjortor, måttbeställer några kostymer och flyttar till Los Angeles (var annars?) och öppnar nattklubb (såklart). Den är löst baserad på den Lucifer-karaktär som återfinns i Neil Gaimans ”Sandman” och som dessutom hade en fristående serietidning under en tid. TV-serien har dock troligen ganska få likheter med den tecknade versionen men det är vi ju vana vid, eller hur?

Så som serien är upplagd så landar den i någon sorts mix av Buffy, iZombie och valfri polisserie och som vanligt fullsmockad med löjligt vackra människor oavsett om de är poliser eller städare. Och en väldigt trevlig mix faktiskt!

Storheten ligger framförallt i huvudkaraktären som spelas av den brittiske skådespelaren Tom Ellis – han ser ut EXAKT så som åtminstone jag tänker mig att Lucifer skulle se ut i mänsklig skepnad. Alltid med en rolig replik på gång och en… eh… djävulskt lurig blick. Han ser ut att stortrivas på jobbet minst sagt.

200

Det finns en risk att det blir lite för mycket polisserie och för mycket oneliners, men serien har blivit förnyad så det finns uppenbarligen kvaliteter i den. Och i säsong två kommer ingen mindre än Charisma Carpenter från Buffy och Angel…

Skärvor av minnen

skarvor-av-minnenFörfattare: Laurie Halse Anderson

Beskrivning: ”De senaste fem åren har Hayley och hennes pappa Andy flyttat runt i USA, utan att någonsin stanna tillräckligt länge på en och samma plats för att Hayley ska hinna rota sig, gå i skolan eller skaffa vänner. Andy är gammal krigsveteran och varje dag försöker han fly minnena av krig, smärta och död som plågat honom ända sedan han återvände från Irak och Afghanistan.

Nu är de tillbaka i staden de en gång kallade sitt hem, för att Hayley ska kunna gå klart skolan. Där möter hon Finn, killen som vägrar låta henne vara i fred och som långsamt bryter igenom de skyddande murar hon byggt upp.”

Omdöme: Min familj på pappas sida bestod länge av två sorters familjer – antingen soldatfamiljer eller bondefamiljer. Det är först i efterkrigstid som vi lagt av med det militära och nu mest består av tjänstemän på alla möjliga olika ställen. Det här beror på att vi trots allt varit väldigt förskonade från krig i vårt land. Hade vi däremot varit amerikaner tror jag att det med största sannolikhet betytt att några av oss fortfarande varit verksamma inom det militära. Kanske hade det betytt att några av oss hade haft det som Hayley och Andy.

Det finns ett talesätt som är nåt i stil med ”support the troops, not the war”. ”Skärvor av minnen” visar exakt varför. Det är en väldigt tung bok på det sättet – PTSD:n ligger som ett blytungt täcke över allting som händer, men Laurie Halse Anderson skriver trovärdigt och kraftfullt om hur livet som anhörig till en krigsveteran kan vara ett rent helvete. Hayley förstår liksom inte själv hur påverkad hon själv blivit rent psykiskt utan ser bara hur skadad hennes far är och hur mycket hon måste ta hand om honom. Titeln på boken syftar inte bara på Andys återupplevda trauman utan också hur Hayley omedvetet satt sitt eget liv på sparlåga och undantryckt sina egna minnen av en bättre tid. Det är vansinnigt tragisk men stark läsning. Ett stycke som verkligen fastnade är när Hayley pratar med en av hennes fars gamla armékompisar och hon berättar att pappan fortfarande hade svårt för att köra under broar eller nära soptunnor på grund av rädsla för krypskyttar eller improviserade bomber.

Balansen i boken kommer av hur Hayley sakta återetablerar vänskapen med en barndomsvän, men framför allt är det när Finn blir en del av hennes liv, vare sig hon vill eller inte. Kanske är han lite för over-the-top-mysig för att vara trovärdig, men jag väljer att fria istället för att fälla eftersom Finn är precis en sådan människa som Hayley behöver.

Det finns saker med boken jag tycker är lite för bekvämt lösta av författaren, men överlag tycker jag att det är en bok med ett starkt och angeläget tema som kanske inte uppmärksammats tillräckligt, varken här eller utomlands. En av de minst lättsmälta men en av de mest tänkvärda böckerna jag läst på länge.

Tack till Lavender Lit för recensionsexemplaret!

Finns numera i både pocket och inbunden på Adlibris och Bokus och välsorterade bokhandlare.

Team Thor!

Vi var nog några stycken som undrade var Thor och Hulken höll hus under Captain America: Civil War. Fick de inte vara med att leka? Var de på semester? Nu får vi äntligen svaret!

Veckans meny v. 35 2016

Det här med att hålla vad man lovar verkar ju vara svårare än vad man tror. De utlovade tre recensionerna förra veckan blev – en. Ok, det blev en liten utvikning om den senaste Harry Potter-boken men så mycket till recension var det ju inte. Bot och bättring således. Det kommer en recension redan imorgon bara för att få lite ordning på det här. Med lite tur kanske det rentav blir en till, men veckans intressantaste inlägg (speciellt för mig) blir en liten utredning av hur det ligger till med ljudböcker egentligen. Dels om hur det egentligen är med utbudet av YA-böcker i dem, men faktiskt också lite om hur pass trevliga och lättanvända de är. Det kan ju vara en yrkesskada, men  jag tycker sånt är rätt intressant, och då får ni också följa med. De två tjänsterna som  jag kommer att ge mig på är Storytel och Nextory. Jag vet att det finns fler, men nånstans får man avgränsa sig.

boy_in_headphones_by_mitchellf-d4ti4qs.png

Bilden är snodd från http://mitchellf.deviantart.com/art/

 

Den där Kaosutmaningen…

…som jag inte tittat på alls under flera månader. Den är tydligen avklarad i år igen tack vare Harry Potter. Ska man vara ärlig så var just punkten ”läs en bok på ett annat språk än svenska” nåt som jag helt enkelt låtit bli att fylla i. Jag hade ju kunnat använda andra böcker till den.

Frågan är nu snarare om jag kommer att lägga någon energi på att lösa de resterande punkterna eller försöka lösa dem lite oengagerat som jag gjort hittills? Jag brukar köra principen att det blir vad det blir och så kollar jag om det finns nåt som kan passa in i utmaningen. Just därför kommer väl punkten ”läs en lyriksamling” inte att bockas av, det är helt enkelt inte jag…

Hur går det för er andra som är med? Och ni som inte är med, ni hinner fortfarande om ni vill!

Älvkorset

alvkorsetFörfattare: Jenny Töredal

Beskrivning: ”En ung kvinna ärver ett magiskt smycke. Ett smycke som tillverkades för länge, länge sedan, i en annan tidsålder än vår. Det magiska smycket tillverkades djupt inne i De otämjda bergen och fick bära namnet Älvkorset. Dess magiska egenskaper skulle ge beskydd emot onda krafter. Men vem som helst kunde inte använda smyckets krafter. Det måste vara rätt bärare, Älvkorsets bärare, och smycket kunde bara användas av den som knöts till dess kraft via blodsband. Den unga kvinnan blir Älvkorsets bärare och hon dras in i en kamp emot onda krafter. En kamp på liv och död.  ”

Omdöme: Jag fick frågan om att läsa ”Älvkorset” av bokens författare Jenny Töredal för ett tag sen. I sitt mail så skriver Jenny att boken är tänkt för tjejer från 13 år och uppåt men att hon ändå var nyfiken på vad jag skulle tycka om den. Och nåt tycker jag ju alltid, det vet ni ju.

För det första så tycker jag nog att 13 år kan vara lite i yngsta laget, boken är nog lite vuxnare än så ibland, men samtidigt tycker jag att bokens budskap om kvinnors rättigheter absolut är nåt som kan behöva ta upp i den åldern, om inte ännu tidigare. Men vad menar jag med att den är lite vuxnare ibland – jo, bland annat handlar det om en del händelser i boken, exempelvis ”Mannens mage var uppskuren. Tarmarna var söndertrasade och hängde ut, utanför kroppen. Blodet som flutit, hade bildat en delvis intorkad pöl på marken.” från bokens allra första stycke faktiskt.. Lite hardcore för vissa ungar, för andra är det lugna puckar. Man får helt enkelt göra en bedömning där om hur man tror boken landar.

Storymässigt så utspelar sig det mesta inne eller runt ett större slott med kringliggande områden även om Ella förflyttats från vår värld till den här medeltida fantasyvärlden. Inget fel i det, jag är som bekant en sucker för små ensembler och kammarspel, och det blir lite åt det hållet här. Nackdelen med att använda den formen är dock att så mycket av händelserna i boken antingen utspelar sig någon annanstans eller i annan tid. Ella förflyttas exempelvis till den här världen innan boken börjar, de stora slagen äger rum nån annanstans långt bort och så vidare. Jag tror att jag personligen hade föredragit att få läsa om sakerna när de händer, ”vara där” så att säga. Språkligt måste jag också anmärka på att jag tycker att lite väl många meningar börjar med bindeord och istället kunde skrivas i hop med den föregående meningen eller kanske bara utelämna orden. Jag vet att jag är petig nu, men jag har väldigt svårt för meningar som börjar med ”Men, Och” eller liknande. Återigen, petig. Jag vet.

Däremot kan vi väl prata lite om Ella, som verkligen är en huvudperson som är en positiv förebild. Hon tar ingen skit och säger vad hon tycker och tydliggör verkligen det för vissa människor så svårbegripliga att kvinnor också är människor. Bra där Jenny! På så vis är hon sympatisk och fungerar utmärkt som en karaktär som läsaren fattar tycke för och vill heja på. Jag gillar henne verkligen.

Den stora styrkan i boken är just diskussionen om kvinnosyn och hur Töredal petar ner allt i en fantasyförpackning där huvudpersonen verkligen står för sina åsikter. Töredal gör alltså detta på ett bra sätt och visar verkligen hur fantasy kan användas för att diskutera viktiga frågor från ”verkligheten”. Det ska bli spännande att se hur Töredal utvecklas som författare härifrån. Men till nästa bok kan vi väl dra ner lite på alla supervackra charmiga människor med bländande leenden som får knäna att skaka?

Finns på Adlibris och Bokus.

Tack till författaren och Visto förlag för recensionsexemplaret!

Boken alla pratar om

Ja, alltså, jag kommer inte att recensera den där gula boken alla pratar om. Inte för att den inte är bra, utan för att jag tycker att allt runt omkring är ännu mer intressant.

För det första är det ju lätt att tycka att varenda bokblogg härifrån till Katmandu recenserat den, och det är faktiskt nästan sant. Det intressanta är att eftersom det är en så ohemult älskad serie så bedöms den stenhårt av alla som läser den. Och roligt nog är vi inte överens, vilket faktiskt är ännu festligare än vanligt då vi bokbloggare annars är så löjligt överens om allting. Mer fighting och mer diskussion I say!

En sak som folk faktiskt haft olika åsikter om har varit varför boken överhuvudtaget ges ut. Vissa är själaglada över en fortsättning på hela Harry Potter-franchisen, medan andra helst hade sett att Rowling bara gav fan i alltihop. Jag landar väl… nånstans mittemellan.Jag förstår båda sidorna, och för min del så gillade jag boken väldigt mycket. När det dessutom är så att det inte finns en enda biljett till föreställningen under hela 2016 och 2017(!) så är boken allvarligt talat det enda sättet som man kan ta del av berättelsen överhuvudtaget, så bara av den anledningen så är den ju underbar.

Däremot känner jag inte nån dragning alls när det gäller att läsa manuset till ”Fantastic beasts…”, jag kommer ju inte ha några svårigheter att se filmen, så där köper jag absolut mjölkningsargumentet. När det gäller den här utgivningen av berättelser (”Pottermore Presents”) så är det väl ändå inte heller nåt att hetsa upp sig över. Pottermore-siten är ju inte något nytt och har funnits i flera år så hela nyheten i sig är ju lite av en icke-nyhet. Skillnaden är väl att man gör material tillgängligt på fler ställen, dvs utanför Pottermore.

Så tänker jag och nu ska jag läsa allas recensioner. Vi ses imorgon.

David pratar allvar

Har ni hört det senaste? Regeringen tycker att svenska grundskoleelever rider alldeles för lite. ”Det är viktigare än nånsin att kunna sitta på en häst för att delta i det moderna samhället” säger statsministern. ”Därför har vi beslutat att döpa om höstlovet till HÄSTLOVET för att lyfta fram ridningen.”

Alla ridhus och liknande institutioner får därför dela på hela 5 miljoner kronor om året fram tills 2020. Med tanke på att det enligt Skolverket finns ca 985 000 elever i grundskolan innebär det här att det blir den svindlande summan 5 kr/elev och år! Tänk så mycket ridning man får för det! Speciellt utsatta områden, där ridningen är som allra minst kommer att få ytterligare 10 miljoner/år för att se till så att ännu fler barn får lära sig sitta på en häst och dessutom tycka om det.

Skämt åsido.

Det här handlar naturligtvis inte om en satsning på ridning. Däremot har ju faktiskt regeringen gått ut med en utökad satsning på barn och ungdomars läsning, inte minst med bakgrund av PISA-resultat och liknande. Det kommer att gå till ungefär som jag skrev ovan. Siffrorna stämmer t ex.

Det är jättebra att man uppmärksammar läsning för barn och ungdomar. Men räcker verkligen ett namnbyte från höstlov till läslov, en femma om året och en läsdelegation för detta?Jag är osäker, även om jag hoppas att jag har fel.

Jag vill också ta upp Gustav Fridolins uttalande lite snabbt. Han sa nämligen ”[…]biblioteken och våra kulturinstitutioner ska vända sig till barn med böcker som får upp läslusten hos dem.”. Min tanke är väl: GÖR inte bibliotek det redan?? Gustav, det är precis det de gör hela tiden redan nu.

Ett annat initiativ är att utöka Läslyftet till att även omfatta förskolor och skolbibliotek, och där drar man till med ytterligare 6 miljoner om året. Just skolbibliotek kan på många ställen verkligen behöva stöd, men redan på förhand känns det som alldeles för lite pengar fördelat på alla ställen som kan vara med att dela på det. Vill man få mer effekt måste man vräka in betydligt mer pengar och på ett intelligent sätt. Det behövs personal och kunskap – det går inte bara att få några tusenlappar för att köpa en Billy-bokhylla och en klassuppsättning böcker om resten av resurserna inte finns där.

Läs hela pressmeddelandet från regeringen.

 

Veckans meny v 34 2016

Den här veckan blir tung. Den här veckan kommer nämligen alla nya studenter och det är som allra körigast på jobbet – tänk mellandagsrea/Black Friday/tjurrusningen i Pamplona så är  ni nånstans i närheten. Men frukta icke kära läsare – självklar tlämnar jag inte er i sticket. Vi kör recensionerna som skulle varit förra veckan och så filosoferar jag lite om en gul bok. Funkar va?

Kul på vägen

Hörni, jag har funderat på en grej ett tag. Var är alla roliga böcker för alla som är över 11 men under 35? Vilka böcker är det jag missat?

Jag tänker lite så här. ”Dagbok för alla mina fans” och liknande. När jag var liten så var det Gummi-Tarzan och Bert-böckerna som gällde. Principen är dock densamma tror jag (i hopp om att bli motbevisad). Men för en hel åldersgrupp så är det som om de humoristiska böckerna helt försvinner. Jag menar, böcker med den roliga side-kicken som är lite humoristisk avlastning finns det ju hur många som helst av. Allt är så DRAMATISKT. Eller ÖDESMÄTTAT. EPISKT OCH STORT I TRILOGIER MED PREQUELS OCH SPIN-OFFER. Sen kommer väl roliga böcker igen när man blivit lite äldre, men inte vill man läsa Fredrik Backman och Erlend Loe som tonåring eller hur?

På rak arm kommer jag bara på ”Det är dags att inte freaka ut”, och den var ju ändå fylld med trasigheter, men det är ju å andra sidan ok – det är som att balansera salt med socker.Nån säger kanske ”Men David, Percy Jackson-böckerna då? De är ju roliga, det har du själv sagt.” Och det är helt korrekt, men de faller liksom ändå in i EPISKA kategorin, även om de är betydligt roligare än gravallvarliga Hungerspel och Divergentar och sånt där. Men jag undrar liksom var böckerna är som utspelar sig i mellanstora mellansvenska städer för att låna en titel från Tomas Andersson Wij (fantastisk låt förresten, kolla upp den) och som utgår ifrån att de ska vara roliga först och främst?

Jag gjorde en snabb googling och hittade en artikel där de nämnde några andra bekanta böcker som skulle få en att ”laugh out loud”, men där tror jag nog att nån rökte nåt konstigt på vägen hem? ”Fangirl” är väl inte direkt tokrolig? Eller ”Anna and the French Kiss”?

superbad_primary

Jag vill läsa om såna här nötter!

”Problemet” är väl just vart YA-motsvarigheterna till komedifilmer tagit vägen? Är det för att det är så svårt med humor i skriven form? Säljer det för dåligt? Finns det inga roliga författare? Eller marknadsförs de så dåligt att vi alla missar dem och istället väljer de färgglada böckerna med svärd och drakar på omslagen? Ni som är bibliotekarier, vilka böcker tipsar ni om för alla som är för gamla för

Dela upp er i smågrupper och diskutera så ses vi här om en stund, OK?

Run-run-run-run-run-aways

Förlåt, jag skulle uppdaterat med nåt roligare än att jag sliter med ett konstigt problem på jobbet. Jag skjuter på recensionerna till nästa vecka eftersom jag kom på ett roligare ämne till i morgon. Men dagens absolut överjäkligt bästa nyhet är ändå den här:

runaways

Jag har alltid tyckt att Runaways känns som en serie som har väldigt bra potential för TV. Ja, förutom att det var en himla trevlig serie överlag med härliga karaktärer. Att Josh Schwartz (O.C, Chuck, Gossip Girl, Hart of Dixie) är inblandad är som lönnsirap på pannkakor, dvs helt fantastiskt. Snacka om rätt person på rätt plats.

PEPP!

Snott från Comicbook.com

Börja om från början, börja om på nytt…

…varför ska man sörja tralalala.

Höstterminen drar alltså igång nu. Själv är jag lite orolig – kombinationen fullmåne och nya studenter känns lite som att nån duschat i bensin och sen börjat leka med tändstickor, men vi får väl hoppas på det bästa ändå. Nån gång ska väl en terminsstart gå som den är tänkt.

Hur som helst – många flyttar till en ny plats. Eller börjar i en ny klass. Ny skola. Allt är nytt.

Litteraturen ger oss mängder på exempel på det här. Allt från Janne Flanells ”Ondskan” till valfri Harry Potter-bok.

Oavsett så finns det nog en bok om det. Och eftersom det är mer regel än undantag att man ärver böcker i skolan numera så kan vi väl nämna lite äldre böcker idag?

Martin Jerns ”Svensk synd” ligger till exempel i min TBR-hög. När nån säger att den är som en blandning av Twin Peaks och Engelsforstrilogin så blir åtminstone jag lite sugen, och med P3 Dokumentärs Knutby-avsnitt färskt i minnet så känns en bok om att flytta till liten håla med med skumma typer och hemligheter som nåt väldigt intressant.

Har man flyttat för att läsa på högre utbildning kan man med fördel ge sig hän åt E. Lockharts ”The Disreputable History of Frankie Landau-Banks” (den engelska titeln är faktiskt nåt i hästväg). Jag tyckte väldigt mycket om boken när jag läste den för nåt år sen och den är fruktansvärt fyndig och smart på alla sätt.

En bok jag däremot inte gillade, men som är rätt intressant ur ett ”så-ska-man-inte-göra”-perspektiv är ”Fjärde riket” av Maria Nygren. Att ta inspiration från Nazi-Tyskland för att bli tuffast i skolan är kanske inte rätt väg att gå, men å andra sidan är det ju alltid trevligt med historieintresserade ungdomar. Eller?

När det gäller intresseväckande omslag så kan man inte direkt påstå att ”Flyga högt” av Katarina Bredow når några svindlande höjder (förlåt, jag kunde inte låta bli) men innehållet är dock mer intressant. Det här med att vara tyst och blyg och sen konfronteras med nån som är mer naturkraft än människa är ett otroligt tacksamt ämne.

Kommer ni på några fler spännande böcker? Det borde finnas massor därute!

 

 

 

 

Veckans meny v33 2016

Nu börjar det verkligen kännas att allt är på gång igen. Det känns som skolstart – allt är nytt och luften är fylld av förväntningar och man har nya skor på sig när klockan ringer in för första gången för terminen. Därför kör vi ett litet ”Back to school”-tema i veckan, och kör dessutom inte mindre än två recensioner som med lite god vilja och (extremt) flexibelt tänjande på reglerna också får passa in i temat.

Så packa ryggsäcken, vässa pennorna och sätt väckarklockan  för nu börjar HT-16 på riktigt på oarya.se!

education-school-apple-learn-ss-1920

David leker spågubbe

Myrna Loy vintagegal.tumblr.comSom jag sa i måndags, vi kan väl plocka fram spåkulan för att se vad det dyker upp för roligheter under höstterminen?

Jag ser till exempel att Wahlströms återsläpper Bartimaeus-trilogin av Jonathan Stroud – jag har inte läst den, men hört bra om den och med tanke på att jag verkligen gillat det jag läst tidigare av Stroud (Lockwood och Co.) så kan det här bli minst lika trevligt.

Modernista släpper nästa Brandon Sanderson på svenska, med titeln ”Uppstigandets brunn” och med tanke på hur bra förra boken var så är det glädjande att de fortsätter utgivningen.

Gilla Böcker är nog det förlag som intresserar mig mest i höst. De har ett par riktigt intressanta titlar på gång, dels Christoffer Carlssons första ungdomsbok ”Oktober är den kallaste månaden”, men också en ny Sara Ohlsson och debutanten Elin Säfström som kommer med en urban fantasy med nordisk folktro i botten. Jag gillar tomtar och troll. Det kan bero på att jag bor och jobbar i John Bauer-country.

På filmfronten är det som vanligt JÄTTEMEGAFRANCHISE-fest. Jag peppar stenhårt på ”Doctor Strange”, men kanske ännu mer på ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” och ”Rogue One: A Star Wars Story”. Däremot är jag lite mer skeptisk mot Tim Burtons filmatisering av ”Ms. Peregrines hem för besynnerliga barn”, dels för att Burton inte gjort en bra film på åratal men också för att de verkar ha ändrat en hel del från böckerna, men vi får väl se. Jag kommer att se den, det är liksom ingen tvekan.

Och just det, en sak till…

Vi ses väl på bokmässan? Jag åker dit för första gången i år och har redan bestämt mig för att hälsa på en del kändisar. Några ska jag till och med äta frukost med på fredagen…

Sommarens bok

Men du David, är det här inte en bokblogg? Du har pratat om film och TV, men inga böcker än så länge?

Nä, och det har lite att göra med att jag bara läst två böcker under semestern – dels den här jag tänker prata om nu och dels en som jag inte KAN prata om än.

Åh, och jag som gillar hemlisar…

Fast du vet ju redan? Du är ju jag osv.

Tänkte inte på det. Vilken bok är det som du kan prata om då?

”Pojken på bergets topp” av John Boyne. Pojken är den lille Pierrot som några år innan andra världskriget bryter ut blir föräldralös och får flytta från Paris till sin faster som är hushållerska åt en mäktig man i Tyskland.

”En mäktig man”?

Ja. en ledtråd är kanske att huset heter Berghof?

Ah. Hon är hushållerska åt Hitler himself alltså. Nåt har ju fastnat från historielektionerna. Det här låter ju spännande!

pojken_abrgtscmy_12963

Ja, och det är det också. Boyne beskriver väldigt bra hur lille Pierrot (eller Pieter som han döps om till) blir omhändertagen av Adolf Hitler och hur han mer och mer indoktrineras till att bli fullfjädrad Hitlerjugend under sina år på Berghof.

Låter som ett typexempel på att man blir som man umgås?

Precis, och det är också där boken har sina största poänger – Boyne driver stenhårt tesen att miljö och umgänge i unga år har stora konsekvenser för individen. Genom att förlägga handlingen till just den här platsen med de här karaktärerna blir det extremt tydligt. Subtilt som en slägga, men det är inte heller poängen. Istället blir det en spännande historisk roman för unga och för den delen föräldrarna också. Det är inte direkt ett långskott att omsätta handlingen till nutid.

Vad tycker du om språk och layout då?

Alltså, där är jag lite kluven. Även om den inte är krånglig på något sätt så är det nåt i stilen som påminner lite om de gamla ärvda äventyrsböcker jag läste när jag var liten, och det kan ju vara både ett plus och ett minus beroende på vem som läser. Jag personligen gillade det. Boken är dessutom inte så tjock vilket säkert kan tilltala en del läsare.

Låter som att du gillade boken?

Absolut. Den är både spännande och intressant och för min del så tycker jag att alla kön och åldrar kan läsa den här med stor behållning. Och gärna prata med varandra efteråt om innehållet i boken!

Tack till Wahlströms för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, Bokus och de vanliga knallarna.

Sommarens bästa TV

Igår pratade vi film, idag blir det alltså TV.

Det stämmer, och den här gången så ska vi prata om nåt helt nytt men som känns tidigt 1980-tal.

Ah, du menar…

”Stranger things”.

stranger

Misstänkte att du skulle säga det. Vad är det för en tv-serie för de som inte vet?

”Stranger things” är den ultimata hyllningen till några av de bästa från 1980-talet. Det är en TV-serie från Netflix skapad av bröderna Duffer som gjort en del avsnitt av den underhållande ”Wayward Pines” som vi kan prata om en annan gång . ”Stranger things” handlar om ett kompisgäng där en av killarna mystiskt försvinner och ungefär samtidigt så hittar de en flicka i samma ålder ute i skogen. Hon visar sig ha superkrafter och har rymt från en forskningsanläggning som ägs av amerikanska regeringen.

Men vänta – det här låter ju som om man mosar ihop Stephen King och Steven Spielberg?

EXAKT. Och det är precis det som är så himla bra. Dufferbröderna hymlar inte heller med sina inspirationskällor – det hänger precis rätt planscher på väggarna, det finns scener och händelser som man direkt kan härleda till andra filmer hela tiden. Jag blev vansinnigt sugen på att se om en hel hög med gamla klassiker: ”Goonies”, ”Stand By Me”, ”Poltergeist”, Eldfödd”, ”E.T”… Introt är så våldsamt snyggt i sin enkelhet dessutom.

Jaha, men riskerar det inte att bara bli referensbingo av alltihop då?

Jo, det gör det ju absolut. Jaktscenen på cykel går liksom inte att känna annat än att jaha, ”E.T” men samtidigt så tycker jag att de håller det på en vettig nivå ändå. Ett kärleksbrev får innehålla lite smetiga klichéer tycker jag.

Jag förutsätter att det är ganska okända skådespelare i huvudrollerna?

Ja, den mest kända är väl Winona Ryder, och hon är väl inte direkt ett toppnamn år 2016. Annars är det en del stabila biroller, men de stora fynden är ju naturligtvis barnen och kanske speciellt Gaten Matarazzo som är så charmig och påminner så mycket om en ung Corey Feldman att han stjäl varenda sekund han är i bild. Älskar ungen.

Det är åtta avsnitt om jag förstår det rätt?

Det stämmer, och jag tycker att den har en rätt bra tempovariation längs hela serien. Det håller liksom hela vägen in i kaklet. Slutet öppnar dessutom för en fortsättning så vi får väl se om det blir av.

Finns det nåt som är mindre bra då?

Jag måste säga att jag kanske inte ser någon jättestor dragning för de lite yngre, säg 90-talisterna. Det är trots allt en 80-talsskildring som hyllar 30 år gamla filmer och jag vet inte om det är nåt jättespännande för dem, men man vet ju aldrig. Men för oss äldre är det bara att sätta sig och påminnas om en tid då man hade limpsadel på cykeln, inte hade internet och telefonen satt fast i väggen.

 

Sommarens biofilm

maxresdefault

Jaha David, sommarens biofilm? Är det verkligen ”Suicide Squad”?

Ja, om man är ute efter film som handlar om att koppla bort intellektet, mosa in popcorn i ansiktet och skratta åt knäppa one-liners från Harley Quinn så absolut. Lämnar den ett enormt intryck på dig rent filmhistoriskt? Innehåller den nån form av vettig story? Nej, det gör den inte.

För de som inte läst lika mycket serietidningar som du, vad handlar Suicide Squad om? Det låter lite som ett svindeppigt Manchesterband som tyckte Joy Division var för poppiga?

Det är exakt det den handlar om! Filmat i svart-vitt, bara gnisslande gitarrer och byggnadsställningar som rasar i 183 minuter. Nä, så är det faktiskt inte alls. ”Suicide Squad” är ett gäng skurkar i DC:s universum (Batman, Superman, Flash etc) som egentligen är mer på C-listan än de stora tuffingarna, även om skurkarnas skurk Jokern (spelad av Jared Leto) faktiskt är med ganska mycket i filmen. Pojkarna och töserna får ett uppdrag de inte kan säga nej till. Dvs om de inte vill att en pyttebomb inplanterad i nacken ska göra dem ett huvud kortare. Den i särklass mest kända skurken är som redan nämnts Harley Quinn, dvs Jokerns main squeeze (spelad av Margot Robbie). Resten är lite löst folk som vi t ex känner igen från tv-serierna ”Arrow” och ”Flash” och eventuellt ”Smallville” men den har jag så dålig koll på. Will Smith spelar exempelvis Deadshot, Joel Kinnaman spelar soldaten Rick Flag…

Soldat i amerikanska armén och heta ”Flag” i efternamn? Nådde man inte botten med ”Captain America”?

Jo, man kan ju tycka det.

Men ok, superskurkar och massa pangpang alltså. Och one-liners? Låter lite som ”Deadpool”?

Haha, exakt. Även om regissören David Ayers inte lånat hela bildspråket direkt (bara ca 67 %) från den känns en hel del av konceptet igen, ända ner till de blinkande introduktionerna av de olika karaktärerna.

Och det här med att samla ett gäng rätt okända figurer som ett team, det påminner en hel del om den här, vad heter den nu…

”Guardians of the Galaxy”. Helt riktigt. ”Suicide Squad” är på många sätt som en blandning av den och ”Deadpool” fast inte riktigt lika bra. Nu ska det sägas att jag tycker att både ”Deadpool” och ”GotG” är helt lysande superhjältefilmer så ”Suicide Squad” får det svårt att hävda sig mot dem.

Om man ska prata om vad som är bra med filmen då?

Jo, den ÄR faktiskt rätt underhållande. Det finns en bra kemi mellan flera av de olika karaktärerna där exempelvis Kinnaman och Smith verkligen får till det bra mellan varandra. Jag tycker att Robbie gör en väldigt bra Harley Quinn och hon får också väldigt mycket utrymme i filmen, inte minst eftersom det finns en sidoberättelse om henne och Jokern i filmen som säkerligen sätter upp den kommande Batman-filmen.

Han är väl med också? Många av skurkarna har ju anknytning till honom? Deadshot, Killer Croc osv.

Yes, precis som man kan se i trailern så är han med i ett par scener, och även en viss rödklädd supersnabb kille med blixtar vid öronen är med i en scen. Kan vi förresten prata om hur illa jag tycker om hans dräkt i de här filmerna?

Nej.

Snälla?

NEJ.

Nähä. Ok då.Får jag prata mer om vad som är bra då?

Kör på!

Jag gillar tempot i filmen och även längden. Det är faktiskt trevligt när man inte drar ut på nåt en halvtimme för länge utan istället tightar till det och håller sig till runt två-timmarsstrecket. Musiken är faktiskt också rätt kul, väldigt udda låtval men ändå väldigt passande. Att man kan få en av Eminems absolut sämsta låtar till att ändå funka är en bedrift i sig. Jag tycker att det är en kul och uppfriskande film, speciellt för DC vars DCEU-filmer varit rätt usla faktiskt. Här går det åt rätt håll.

Vad var mindre bra då, det låter ändå på dig om som att det finns sånt också?

Alltså, jag fattar inte varför ingen lyckas med att få till engagerande skurkar i nån av de nya superhjältefilmerna. Visst, Jokern är med som sagt men han är med på tok för lite och det är ändå inte han som är huvudskurken i den här filmen. Det är istället ett stort CGI-troll med sydamerikansk inspiration och hans lillasyster som mest får stå och dansa zumba på ett podium medan de återanvänder lite sunkiga datoranimationer från Mumien-filmerna med Brendan Fraser. Det är så oengagerande att man blir grinig. Storyn verkar dessutom vara ännu tunnare än vanligt i sådana här filmer, lite på utspätt vatten-nivå faktiskt..  Och allvarligt, Harley Quinns paljettshorts/trosor/skärp. Det vrålar ”nu ska vi ge tonårskillarna nåt att gå igång på”. Eller visst, äldre personer oavsett kön också. Men det är så dåligt. Ge mig inte nåt skitargument om att ”jo, det passar karaktären blablabla”. Ja, men vad fasen, hon är så labil att hon kan ha vad som helst på sig bara attityden stämmer. När tjejen i Dukes of Hazzard ser ut att ha vinterbyxor på sig i jämförelse, då är det faktiskt bara trams.

Dukes-of-Hazzard

Haha, ouch. Men om man ska sammanfatta då?

Sevärd om man gillar konceptet med superhjältar och skurkar iallmänhet och kan koppla bort hjärnan och uppskatta lite dum action, den är underhållande men det finns superhjältefilmer som gör allt bättre. Men i det stora hela, ett stort steg framåt för DC på film.

 

 

Nu är semestern slut!

Jajjebox, nu är semestern slut. Nu har ni haft semester från mig länge nog.

Har ni haft det bra? Bra.

Själv tänker jag inte tråka ut er med nån jättelång sommarsammanfattning, men vi kan väl säga så här: det har lästs enormt lite under min semester, och det har faktiskt varit helt ok. Jag har haft massor att göra. Kakor som skulle ätas, grillat som skulle ätas, glass i stora lass. Ni vet. Så precis som alla som nu måste krypa in i gymmet igen för att bli av med semesterkilona så ska oarya.se nu tillbaka till verkligheten och och bli större, bättre, starkare och snabbare än någonsin.

Vi kör väl lite back-to-school-tema den här veckan och redovisar sommarens höjdpunkter. En dag för böcker, en för TV, en för film och en dag ägnar vi åt att kika i kristallkulan och lista lite höjdpunkter under hösten och vintern. Känns det ok? Då ringer klockan in för första gången för hösten… NU!

o-BACK-TO-SCHOOL-facebook

 

 

Diagram, Kriss Kross och boktips, kan det bli roligare?

Ibland behöver man gå utanför sin egen komfortzon för att utvecklas. Det har Paolo Roberto sagt så det måste ju vara sant, eller hur?

Så istället för boktips från alla mina fina bloggande kollegor så kikade jag lite på vad tidningen Café tipsade om för böcker för läsning i hängmattan/beachen/altanen (eller om man ska vara realistisk, inomhus när det är 13 grader och regnigt. Svensk sommar yo.).

Vid en närmare studie så slås man av lite fascinerande saker. Dels så är väl de tipsande personerna inte riktigt vad man skulle kunna kalla ett representativt urval av befolkningen – det är ju av naturliga skäl mest journalister, redaktörer, art directors och så vidare vilket självklart färgar resultatet en smula, och dessutom är det troligen väldigt få under 18 och över 40. Könsfördelningen bland tipsarna ser ut som följer: 20 män, 9 kvinnor.

meta-chart

Hursomhelst så slås min inledande teori om att ”här blir det deckare” helt i spillror. Inte heller feelgood dominerar listan. Ska man säga nåt så är det mest biografier, även om jag kan tycka att det är snudd på fusk att nämna Knausgård samlade verk. Det är trots allt tegelstenar så att de räcker till att bygga ett trevåningshus och hela serien är i sex delar. Än så länge.

Över lag så är det vissa författare som återkommer hela tiden. Donna Tartt tar ledningen med både ”Steglitsan” och ”Den hemliga trädgården”, men följs av just Knasgården och därefter Roxane Gay och Chris Kraus (är det bara jag som  tänker ”Kriss Kross is gonna make you jump”? Det kan det väl inte vara?).

Tipsaren Andreas Modig gör för övrigt en liten fuling och tipsar om en bok som han själv varit redaktör för. Busigt!

meta-chart(1)

Ja, jag vet att jag stavade fel på Gays förnamn men jag orkar inte göra om diagrammet.

När det gäller böckerna som det tipsas om är det väldigt många säkra kort. Redan nämnda ”Steglitsan” återkommer, men även ”Konsten att höra hjärtslag”, ”Stoner”, ”Egenmäktigt förfarande” omnämns. Lite överraskande tipsas det dock även om Martin Kellermans ”Rocky”-album. Den riktiga outsidern är dock Kim Kardashian Wests ”Selfish”, som kanske inte kan räknas till den mest intellektuellt utmanande läsningen där ute. En av vårens stora snackisar, ”Min fantastiska väninna” lyser dock med sin frånvaro.

Ska man se det från mitt eget perspektiv så är det väldigt få böcker som jag läst eller ens tänkt att läsa – de enda två som jag faktiskt läst är ”Cirkeln” och ”Magikerna”.

Nån undrar kanske – men könsfördelningen av författarna då? Den ser ut så här:

meta-chart(2)

Och för att illustrera det ännu tydligare: 66,1% av författarna är män, 33,9% av författarna är kvinnor. Här är det ju intressant att undersöka korrelationen mellan könsfördelningen bland tipsarna jämfört med de föreslagna författarna, men det statistiska underlaget är lite för litet för att göra en utförlig analys.

Trevlig läsning!

Thunberg, Marcus.Bokälskare avslöjar sina favoriter till semestern. Café. 2016-07-08.http://www.cafe.se/boktips-sommar/ (Hämtad 2016-07-08)

 

 

Igår gick det undan

Det är roligt att lektörsläsa böcker, det är det faktiskt. Men ibland kan frustrationen bli stor som ett troll när man inte kan nöjesläsa det på samma sätt och texten kanske inte är på den nivå som den borde vara.

Igår kväll skickade jag in ett omdöme, och det var ta mig tusan ett rent nöje att få sätta sig ner med en ”riktig” bok efteråt. Nu kan ju även recensionsexemplar vara av skiftande läsbarhet, men den här gången satt boken faktiskt som lillfingret i örat och nästan halva boken flög förbi i en enda sittning. Kan man prata om ”reader’s high” på samma sätt som man pratar om ”runner’s high”? Det måste man väl?

LettercolFlash

Fight Club 2 (jo, det är säkert!)

fight-club-2Författare: Chuck Palahniuk, tecknad av Cameron Stewart

Beskrivning: ”Ten years after starting Project Mayhem, he lives a mundane life. A kid, a wife. Pills to keep his destiny at bay. But it won’t last long, the wife has seen to that. He’s back where he started, but this go-round he’s got more at stake than his own life.The time has arrived . . .Rize or Die. ”

Redan från början så kan vi väl etablera att jag egentligen inte tycker att Fight Club behöver en uppföljare. Den klarar sig bra ändå. Det ska också sägas att jag faktiskt inte läst boken utan bara sett filmen så därför utgår alla jämförelser från denna.

Däremot kan jag förstå att Palahniuk känt att ”ja, men vad fan, här finns ju pengar att tjäna” och jag och många andra går ju naturligtvis all in som ett blått monster på en kakbuffé.

Och stundtals är det väldigt bra – det är engagerande, roligt, fyndigt, våldsamt. Alla de beståndsdelar som gör första filmen så bra. Det finns exempelvis ett underbart elakt drag i att låta mer realistiskt tecknade piller ligga över vissa dialogrutor och pratbubblor för att  dölja texten som en sorts kommentar om medicinering och hur den påverkar ens världsuppfattning. Men det är också förbannat rörigt och plottrigt ibland och efter att ha läst sista numret var jag tvungen att ta några minuter och fundera på vad jag precis läst, men inte på det där bra sättet. Tvärtom. Speciellt sista numret är otroligt märkligt och det har mycket att göra med att Palahniuk skrivit in sig själv som en plot device i själva handlingen och det blir bara väldigt knepigt alltihop.

Men samtidigt, när satt jag och analyserade en serietidning på det här sättet sist? Det gör jag ju liksom inte med en X-Men-blaska.

Det är det som gör Fight Club 2 så intressant. I mitt tycke så har den absolut en poäng som social kommentar 17 år efter filmens premiär och Tyler Durden hade, precis som i boken, blivit ett fenomen som varit större än Kardashian-familjen. Det är jag övertygad om. Och den kräver något av läsaren. Man kanske inte gillar den – fan vet om jag ens själv uppskattar den som ren underhållningsläsning – men jag uppskattar att den provocerar läsaren och tvingar igång ett tänkande.

fightclub2_pages.0

Finns på Adlibris, Bokus och andra vettiga handlare.

Om den riktiga slagsmålsklubben, inte blippbloppbandet.

Visste ni att det finns en uppföljare till en av 1990-talets bästa filmer, nämligen Fight Club? Och den finns dessutom i serieform, ett medium som borde passa som hand i handske för just Fight Club. Jag läser färdigt den i kväll och så kan vi prata lite mer om den imorgon och om huruvida Chuck Palahniuk försöker satsa på nån sorts författarbingo i att få böcker, filmer och nu serier producerade. Flest medier vinner?

FightClub2_coverset1.0

Att veta hur man börjar men inte när man slutar

Jag har för länge sedan insett att jag inte ska skriva böcker. Jag har inte tålamodet eller självdisciplinen.

Det hindrar ju som bekant inte mig från att tycka saker om författande, det är liksom hela poängen med bloggen.

Nu i veckan har jag suttit och läst ett manus och det har fått mig att fundera på vissa saker om språkliga krumbukter.

Metaforer till exempel. Jag själv älskar metaforer, men inser ju att man kanske måste hålla igen lite. ”Numera är mitt tempo lugnare, och jag ger plats för in- och utandning. Jag håller igen mina hästar så att de inte skenar och stegrar sig. ” som Björn Ranelid sagt. Jag kan väl känna att ”litteraturens Zlatan” kanske inte var helt klockren i sin självrannsakan där…

Ibland funkar det – Jandy Nelson är mästerlig på det till exempel. Men man kan definitivt gå för långt, och nåt som jag också upptäckt är att motsatsen också är riktigt illa, dvs om man använder samma metafor om och om igen. Som läsare så blir det konstigt, speciellt som i ett fall jag läst nyligen där samma metafor dyker upp två gånger på samma uppslag. Osnyggt!

Det andra otyget som jag retat mig mycket på är de alldeles för långa meningarna. De som aldrig tar slut. För lite punkt, för mycket kommatecken. Utan att hänga ut nån vill jag dra exemplet ”Nånting händer, miljöbeskrivning, huvudkaraktären minns en händelse, miljöbeskrivning av denna händelse, jämförelse av händelserna”. I samma mening. Det hade fungerat oändligt mycket bättre att dela upp meningen i flera delar, inte minst för att slippa en mening som tar mer än tre rader på en sida. Jag förstår att avsikten kan vara att skriva i nån sorts ”stream of consciousness”-anda men då krävs en enorm fingertoppskänsla. Det lämpar sig kanske inte lika bra i fantasy som i andra genrer alla gånger exempelvis.

Vad har ni för litterära företeelser som ni retar er på?

 

 

Så. Meta.

cmjkkgbwiaqnlfg-188077

Från Spider-Man/Deadpool #6.

Ursäkta, men vad var det jag nyss läste??

Det kanske är en liten skada jag har, men jag gillar att läsa recensioner på böcker som jag själv läst. Å ena sidan kan det bli en bekräftelse på vad man själv tycker (kolla, nån annan tyckte också så, alltså har jag rätt!) eller så kan det vara så att andra recensenter tycker nåt helt annat och är man på bra humör och ätit en stabil frukust så kan man tycka ”jaha, hen tycker så, vad spännande” eller så sitter man med kurrande mage och är lite mer ”hen är ju helt dum i huvudet”. Jag och mat ni vet.

Jag jobbade som några kanske vet flera år i Borås. Lokaltidningen där, Borås Tidning, har sedan flera år ett debutantpris som delas ut och har då också på nåt sätt visat en ambition att vara lite bättre än andra i sin litteraturbevakning. Därför kikar jag inte minst av nostalgiska skäl ibland i tidningen (fördelen med att ha ett bibliotek på jobbet med Starbucks-kaffemaskin betyder ju också att man kan kika in i tidningsrummet ibland) för att se vad de skriver om.

Och där kommer vi alltså till veckans absolut konstigaste inslag. Sitt ner, för nu blir det intressant.

Jag gillade boken, och nästan varenda recension av den har varit lyrisk. Jag pratar naturligtvis om ”Du, bara” av Anna Ahlund.

Och när jag läser recensionen i BT fattar jag INGENTING. Jag känner ta mig tusan inte igen boken. Det är nämligen bortom allt rimligt tvivel att recensenten möjligtvis läst tre-fyra kapitel och en pressrelease men aldrig läste mer än så utan bara svamlade ihop resten på en kafferast. Det här är ju iofs någorlunda rätt:

”Ramhandlingen är ett sommarlov i Uppsala. Mamma och pappa är på landet. Kvar i stan är John som just slutat nian. Han går och väntar på brevet som ska meddela om han kommit in på fotbollsgymnasiet eller inte. Men när brevet äntligen kommer öppnar han det inte. När man inte vet måste man inte välja och riskera att välja fel.”

Därefter… not so much. För då är vi förbi de första kapitlen i boken.

Tro mig, jag är fullt medveten om att man tar med sig olika saker när man läser en bok. Det handlar om perspektiv och personliga erfarenheter och intresse och så. När ni läser en bok och jag läser en bok läser vi inte riktigt samma bok ändå. Jag tror ni fattar. End of filosofilektion.

Men det kan faktiskt omöjligt vara förklaringen här. Jag håller med om omdömet ”välskriven och tankeväckande” men sen tar det tvärstopp. Jag menar, ni andra som läst boken, håller ni med om att det är det här som är bokens kärna?

” Det övergripande temat är normbrytande och om hur samhällets och kulturens normskapande styr våra liv och vägval. Hur man ser på den andre påverkar också hur man ser på sig själv. Om du får vara du, bara du, kanske jag får vara jag bara jag?”

Eller:

”Över detta, eller kanske är det snarare ett underliggande skikt, svävar J.D. Salingers ”Räddaren i nöden”. Kultboken som Mark Chapman, John Lennons mördare, lär ha haft i sin ficka när han dödade Lennon. John och Frank letar efter någon sorts ledtråd, finns det något i boken som fick Chapman att begå sitt illdåd? Snarare tvärtom tänker de, att vilja rädda ett barn, att vara den som offrar sig torde inte framkalla någon inneboende dräpare. ”

Nä, jag tänkte väl det.

Inte ett ord i hela recensionen handlar om någonting som i princip alla andra nämnt om boken: den spirande förälskelsen mellan två killar, sexskildringarna, vänskapen mellan John och Elli.

Inte. Ett. Enda. Ord.

Jag tycker att det här är otroligt slappt och tråkigt. Jag kan inte på nåt vis tolka det som något annat än lathet och dåligt omdöme av recensenten ifråga och allt förtroende är ju som bortblåst för henne.

Jag vet att man ibland ser ner på bloggare som en sorts lägre stående litteraturkritiker, inte minst kan ”riktiga” kritiker och författare tycka att vi kanske inte ska prata om sånt vi inte vet nåt om. Vi är bara nån sorts outbildade bokmalar med bekräftelsebehov. Och självklart vill vi synas och få uppmärksamhet. Och visst, många av oss har ingen litteraturvetarutbildning. Jag har absolut inte det till exempel. Men vi gör det för att vi älskar böcker och vill dela med oss om det vi tycker är bra och det vi tycker är dåligt. Kanske är vi lite för positiva ibland, det medger jag. Vi är inte perfekta.

Men vi har ta mig fan respekt nog att läsa mer än de första 50 sidorna i en bok innan vi recenserar den.

 

Fotnot: Recensionen publicerades i BT 25/6.

 

”Jag vill bara se snygg ut naken”

Vi kan väl stanna lite där. Vi pratar alltså inte funktionell styrka. Vi pratar inte flexibilitet. Inte uthållighet. Vi pratar Beach 2016 och inte ”Gömma-sig-i-vassen” 2016.

Vi pratar tight.

I princip body paint.

Anatomi som är en korsning mellan yogamästare och  en plastikkirurgs Best Of-album.

Vi pratar naturligtvis superhjältar, och i synnerhet kvinnliga sådana. Det är dock exakt samma sak som gäller i princip all populärkultur och kanske framför allt inom gaming-världen. Sen finns det ju också en del korsbefruktning och fans som har fötterna i båda världarna (jag själv är ju en sån).

Jag vill nämligen ägna lite tid åt världens tröttaste argument ”men öööööh, kolla på de manliga figurerna då, de är också superöverdrivna så det är lika synd om killar” så då kan vi väl ta den punkten.

JA, de är också överdrivna. Ja, det är förbannat svårt att ha samma fysik som Batman. Men, och det här är ett men som är stort som Gotland, DET SKER INTE PÅ BEKOSTNAD AV KARAKTÄREN. Snarare tvärtom. Sexualiseringen av den manliga superhjälten finns absolut, men vänd på tanken och tänk: när är den kvinnliga superhjälten/superskurken INTE sexualiserad? Hur många bilder får ni upp i huvudet då?

Hur många bilder på Catwoman eller Harley Quinn där rumpa och bröst inte står i fokus dyker upp? Den riktiga självplågaren kan bildgoogla Starfire eller Red Sonja och sucka djupt.

”Hur kan du gilla serietidningar då?” tänker nån. Ja, alltså, det är inte på nåt sätt omöjligt att tycka om en kulturell företeelse och ändå förhålla sig kritisk till den. Genom att stanna i kulturen och stödja och prata om det man inte tycker är förenligt med post-neandertalnivå så kan man ju ändå kanske komma nånstans. Jag tror också att vi som är lite äldre faktiskt får ta vårt ansvar och hjälpa till att problematisera det här för den yngre publiken. I serietidningsvärlden så har ju bättre exempel kommit som exempelvis Ms. Marvel om en muslimsk tonårstjej där fokus ligger på berättandet och inte så mycket på urringning och rumpa. Inte en dag för tidigt.

main-qimg-25a61a59b52665a19a62d537b7dd9dbf

Veckans matsedel v.26

Hörni, era solbadande små rackare! Vad gör ni?

Jag sitter på ett kontor där luftkonditioneringen inte riktigt funkar. Det är ungefär som att luften är som en pannacotta där nån haft i lite för mycket gelatin. Den typ dallrar och går att skära i med kniv om man vill.

Många verkar ha sommarstängt på sina bloggar och besöksstatistiken droppar snabbare mjukglassen i solen men jag kör på lite till, åtminstone i ett par veckor fram tills jag har semester.

Imorgon ska vi prata superhjältetjejer med och utan kläder. Jag tänker också att vi i veckan kan uppehålla oss lite vid ämnet ”författare-som-kan-börja-en-mening-men-inte-vet-när-den-ska-sluta”. Och troligen lite Tronspel eftersom det sista avsnittet är på gång.

 

 

Att gå pyttelite i barndom

Jag hade inte förstått det riktigt själv, men jag känner mig löjligt peppad på att mina gamla hjältar Blink-182 kommer med ny skiva 1 juli. Tom DeLonge är inte längre med och har ersatts av Matt Skiba från Alkaline Trio (har ni inte koll på dem så in och lyssna, ruskigt bra!) och där förra skivan ”Neighborhoods” från 2011 faktiskt var lite av en besvikelse känns den kommande ”California” som en efterlängtad återgång till det som gjorde Blink-182 till soundtracket de där somrarna från 1999 och framåt. Det är nåt med skatepunk, sol, nervevade rutor och smältande mjukglass som bara känns 120% rätt.

 

Bonusvideo (NOSTALGIVARNING!!!!):

 

Bloggandets smör och bröd

Jag gillar recensioner, även om de kan vara ett rent helvete ibland att skriva. Ibland får man ändå till det tycker jag, som i recensionen av ”Du, bara”. Den är jag väldigt nöjd med.

”Vad är det jag tycker om?” ”Varför?” ”Varför inte?” Det är de viktiga frågorna för mig. Det är därför jag aldrig vill skriva recensioner som bara är några få ord utan motivering. Jag vill själv veta VARFÖR nån tycker som de gör, inte bara ATT de tycker. Det är också därför jag aldrig kommer att ha sifferbetyg, jag tycker helt enkelt inte om det.

Jag har lärt mig läsa böcker på ett annat sätt än tidigare sen jag började med det här. Jag har lärt mig att sluta läsa böckerna på det sättet också. Att analysera en bok behöver inte stå i direkt motsättning till att ge sig hän och bli helt uppslukad, men jag vill återigen kunna förklara varför jag tycker som jag gör och förstå varför för min egen skull. Det här kunde jag inte riktigt förhålla mig till under en lång tid, men jag tror att det börja sitta nu.

Hur tycker ni att en bra recension ska vara?

 

Det litterära landslaget, YA-style.

Det hör ju liksom till vid stora sportevenemang att man ska ta ut sitt eget drömlag. För att överbrygga den annars så traditionella klyftan mellan de som sportar och vi som.., äh, ni vet… inte direkt fått så många tacklingar så tänkte jag så här dagen innan ÖDESMATCHEN mellan oss och de där från landet där man har majonäs på pommesen ta ut en startelva jag också. Fast med böcker. Det här är ju ändå en blogg om sånt. Ibland.

Jag tänker mig en 4-4-2-taktik. Klassiskt, men ändå effektivt.

Som målvakt behöver vi någon lugn och sansad, men samtidigt reptilsnabb när det gäller. Legend United håller fortfarande ställningarna och är en given placering i målet.

Backlinjen måste kunna jobba koordinerat och kunna täppa till när motståndarlaget anfaller, kunna rensa undan och både ge och ta smällar. Samtidigt måste de kunna skicka upp bollen snabbt till både mittfält och anfallare. En riktigt tung backlinje skulle kunna bestå av norska Korpringarna, Engelsfors BK, Hogwarts Castle och Twilight Sparkles ute på vänsterkanten. Twilight har förvisso några år på nacken och gör förmodligen sin sista match i karriären men kan fortfarande överraska, man vet aldrig. Lite samma gäller för Hogwarts, medan Engelsfors och framför allt nykomlingen Korpringarna kan ha mer spring i benen.

Mittfältet måste jobba hårt åt båda hållen, och vill man vara riktigt effektiv så kan både en och två mittfältare gå upp och stödja anfallet, speciellt på de så viktiga kanterna. Här snackar vi alltså löpstarka spelare, och ingen är väl mer löpstark ute på flanken än Maze Runner FF? På motsatt sida hittar vi det engelskegyptiska Kane Chronicles – de är verkligen överallt hela tiden och helt omöjliga att gissa sig till var de kommer att vara härnäst. Med andra ord en ren mardröm för motståndarlaget. Inre mittfält består av rutinerade IFK Hungerspelen och något otippade PAX IK som har visat en starkt uppåtgående formkurva.

Slutligen har vi ju anfallet – de som är själva spjutspetsen i laget. Här vill vi ha folk som är kreativa, ser öppna ytor, är tekniska och går all in. Vi har ett i mitt tycke väldigt starkt anfallspar i form av Percy Jackson Villa och Peregrines FC.

Vad tror ni? EM-guld eller tre raka förluster?

 

Du, bara

9789129699517_200x_du-bara_haftadFörfattare: Anna Ahlund

Beskrivning: ”Du, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker.

Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex.

Du, bara är en smärtsamt ärlig och vacker debut om hur kärleken alltid gör som den vill.”

Omdöme: Gå och hämta fika med er, det här kommer att ta en stund.

Är ni klara?

Sitter ni bekvämt?

Bra. Då kör vi.

Vi kan börja lite lätt – jag tål inte författare som är yngre än jag själv och som dessutom lyckas göra nånting riktigt bra. Damn you and the horse you rode in on. Hej mindervärdeskomplex, vi delar tydligen tandborste. Det är inte du, det är jag och allt det där. Så var det sagt, och därmed är det elakaste jag har att säga om ”Du, bara” och Anna Ahlund avklarat. Det var väl inte så himla farligt, eller hur?

”Du bara” är kanske en av de allra intressantaste svenska ungdomsböckerna i år och på så många olika sätt. I vår tragiska värld där man blir nedskjuten på klubben för att man råkar vara intresserad av någon av samma kön så behövs verkligen en bok som den här. Vad jag känner till så finns det väldigt få böcker på det här temat av svenska författare som utgår från ett YA-perspektiv. Nej, jag har inte läst Gardell, men jag tänker mig att Ahlund kommer från ett annat håll ändå. Och det är förresten skit samma, det finns gott om utrymme oavsett.

För det som är så spännande är just att den värld som ”Du, bara” utspelar sig i är så väldigt lik vår egen, förutom en enda sak – den dömer inte. Två killar får bli kära i varandra och ha sex med varandra utan att någon dömer eller tycker att det är konstigt. Det bara ÄR, så som det borde vara. För kids, om det är någon livsvisdom jag kan erbjuda från den här  bloggen så är det den här: Man ska skita fullkomligt i vilken kön det är på den personen som nån vill rulla runt i sänghalmen med. Det enda man ska bry sig om är om den är snäll och inte dum i huvudet. Så enkelt är det egentligen. Men där är vi inte än. Tyvärr.

Förlåt, det var ett litet sidospår.

Tematiskt sett så är det egentligen inte, bortsett från att huvudpersonerna är två killar då, superunikt. Två syskon, en ny flirt, triangeldrama, kriser osv. Men det är ju inget problem så länge man inte landar i nån sunkig telenovela-grej eller amerikanska böcker om där världen gått åt skogen och bara tonåringarna kan ställa allt tillrätta om de får tre böcker på sig, för det är då det kan bli skitdåligt.

Och här skiner faktiskt Ahlund istället som en jäkla billboard på Times Square och gör precis allting rätt. Det är så snyggt, så smidigt och så elegant hela tiden. Rätt ton, rätt handlag, rätt timing. Ska man prata om språket så handlar det hela tiden om en hantering av svenska språket som är just elegant utan att vara tillkrånglat. Det droppas musikreferenser till Nick Drake i boken, men jag vill faktiskt hellre prata jazz än singer/songwriter. Det är imponerande att en debutant kommer in och skriver på ett sätt som känns som när Chet Baker sjunger ”My Funny Valentine”. Ett fjäderlätt tilltal hela tiden men hela tiden perfekt avvägt. Inte för mycket, inte för lite. Läs boken, lyssna på låten. Ni kommer att fatta.

Jag fick rådet av min kära kollega Bokhuset att kanske inte läsa boken om det satt nån bredvid mig på bussen. Jag är ju själv en sån som gärna sneglar för att se vad nån läser så jag förstår precis. Till skillnad från många andra så går Ahlund verkligen hela vägen. Och då menar jag verkligen hela. Nånstans innan jag fick boken så läste jag nåt om ”för de som tycker att David Levithan inte går tillräckligt långt”. Nåt sånt. För här sexas det. Inte bara en gång, utan flera. Och dessutom detaljerat ända ner på biologilektionsnivå.

Det är djärvt som attans och ett jättespännande val. Men ärligt talat, varför inte? Inte för att jag därmed vill att varenda ungdomsbok måste innehålla detaljerade sexscener (tvärtom faktiskt – en kass sexscen kan ju snarare stjälpa), men det är ju en stor del av hur det faktiskt är i verkligheten, och vill man som författare spegla verkligheten trovärdigt så varför inte? Vissa kommer att reagera negativt, men det kommer att finnas en publik som kommer att älska att John och Frank faktiskt får ta i varandra på ett annat sätt än ”och så vaknade de upp efteråt”. Men det blir aldrig ”Fråga Olle”-snaskigt och det är värt applåder. Återigen, det handlar om handlaget.

Jag är, som trogna läsare av den här bloggen redan vet, en stor vän av tighta ensembledraman (hur i helvete jag kan älska superhjälteserier som X-Men vet jag faktiskt inte) och i ”Du, bara” så är det precis så tight som jag vill. I stort sett handlar boken om fyra personer och det gör att Ahlund kan ägna sig åt att ge allihop ordentligt med utrymme att bli komplexa personer. Ska jag vara helt ärlig är jag faktiskt inte helt såld på Frank, men så är det ju inte jag som vill bli ihop med honom heller, men som ensemble betraktat så lyckas Ahlund skapa personer, inte bara halvtaskiga potatistryck. Vem vill inte ha en sån syster som Caroline? Eller en kompis som Elli?

Hursomhelst så finns det garanterat en massa personer därute som längtat efter en bok som ”Du, bara”. En massa personer som kommer att kunna relatera fullständigt till det Anna Ahlund vill berätta om John och Frank. Och det är en debutroman som dessutom är förbannat bra.

Och vet ni vad det betyder? Precis, att det är en bok för oss allihop.

Tack till Rabén och Sjögren för recensionsexemplaret, och extra mycket till Anna för att du orkade vika så himla många fåglar. Du är tydligen knäpp, men på det bra sättet.

Finns på Adlibris, Bokus, biblioteket och i handelsboden. Go get it.

Historiens berså

Det här med att jag nu lyssnat på alla avsnitt av ”Historiens berså”. Fan också.

Å andra sidan kan jag nu allt som är värt att veta om toapapper, varför Nederländerna finns, helvetets historia och Sveriges regentlängd från Gustav Vasa och framåt och några ämnen till. Alltid nåt antar jag.

Annonser