Jag och Earl och tjejen som dör

jag_erltjncmyk_11916Författare: Jesse Andrews

Beskrivning: ”Det här är den roligaste bok om döden du någonsin kommer att läsa. Det är en universellt accepterad sanning att high school suger. Hur är det ens möjligt att existera på ett sånt jävla skitställe? Första dagen på sista året har Greg Gaines äntligen räknat ut hur man överlever. Hans strategi är att smälta in. Hålla en sjukt låg profil. Den enda han umgås med är Earl. Tillsammans tillbringar de sin lediga tid med att spela in filmer. Ärligt talat är filmerna ganska usla, och Greg har inga planer på att någonsin visa dem för någon annan. Tills han lär känna Rachel. Rachel har leukemi, och Gregs mamma har fått den vansinniga idén att Greg ska bli hennes vän. Att han kan göra skillnad i hennes liv genom att muntra upp henne. Trots att Greg knappt känner Rachel och vet att det är en totalt idiotisk idé så går han med på att försöka.”

Omdöme: Pojke möter flicka. Cancer. En dör i slutet. Låter det bekant? Typ som en viss annan bok som alla snyftade sig igenom för ett par år sen?

Ja, det gör det väl. Men det är i ärlighetens namn inte många likheter mellan DEN DÄR BOKEN och den här. Likheterna är ungefär på nivån paprika i förhållande till habanero. Samma hylla i disken, påminner lite om varandra rent genetiskt men smakar RÄTT OLIKA om man tar en rejäl tugga. Det finns YouTube-videos om sånt om ni inte tror mig.

Det Jesse Andrews gör annorlunda är nämligen att han skruvar upp absurditeten till 11. Här ska det inte snyftas, här ska det skrattas och förfäras om vartannat. ”sa han verkligen”, ”skrev han”, ”men ååååh”. Den typen. Språkmässigt är det bland det grövsta jag läst på länge. Eller vi kan säga så här – det är nog första gången ordet ”åsnekuk” används tvåsiffrigt antal gånger i en ungdomsbok.

Samtdigt är det så att jag gillar det. Jag gillar att Andrews låter Greg och Earl vara så där otroligt tramsiga och omogna, för det är man faktiskt ganska ofta. Det är ärligt talat mer realistiskt än de snudd på Ranelidska kidsen som dyker upp i en massa andra böcker hela tiden.

Tramset är ju också en sköld. Det märks ju tydligt att Greg inte kan eller vill ta in verkligheten och istället använder humorn och tramsandet för att slippa hantera den. Jag gör så själv, så jag vet vad jag pratar om. Samtidigt gör man också så för att försöka få alla andra att tänka på nåt annat, så det är svårt det där. Det är inte alltid bra att göra så, men det är inte alltid dåligt heller. Grejen är att det är ok att känna så också. Allting går inte att göra på exakt rätt sätt hela tiden, och om humorn är ditt sätt att hantera en svår situation så är det faktiskt 100% mänskligt.

Jag gillar också strukturen i boken. Många delar är uppbyggda av filmmanus och punktlistor och jag är svag för sånt. Speciellt när det är one-liners av högsta klass som dyker upp i tid och otid. Andrews har för övrigt också skrivit manuset till filmen som är baserad på boken.

Så…

En väldigt speciell bok. Grov på ett sätt som få andra böcker är, men också väldigt känslosam. Rolig med en sorgsen underton. Helt enkelt uppfriskande och läsvärt. Och omslaget är så snyggt i all sin enkelhet.

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret.

Finns att köpa på Adlibris, CDON, Bokus, lokala handlaren och förhoppningsvis tillgänglig på ett bibliotek i närheten. Annars går ni in på bibblan och skriker. Sånt gillar inte bibliotekarier.

Det här inlägget är en del av bloggstafetten angående ”Jag och Earl och tjejen som dör”. Igår var det Fantastiska berättelser som stod för läsningen, och imorgon är det ingen mindre än The world I live in.

Huset mittemot

huset_mittemot-haridi_alex-30364058-333839207-frntlFörfattare: Alex Haridi

Beskrivning”Det finns historier som berättas om och om igen trots att alla redan har hört dem. Historien om Jonathan Andersson var en av dessa. Det fanns inte en elev på Uddviksskolan som inte kunde den utantill och ändå slutade den aldrig att fascinera. Det var ingen lång historia och den var inte särskilt komplicerad. Den gick så här: ”Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.”

Alla i stan kan den här historien. Även Joel: en smart, grubblande kille som växer upp mittemot huset där allting hände. Det kallas Ödehuset eftersom ingen har bott där sedan det hemska för tjugo år sen. Men så en septemberdag parkerar en bil vid infarten. En man kliver in med en papperspåse och kommer ut tomhänt. Och den enda som ser honom är Joel. Det här blir början på ett sökande efter sanningen där alla gränser suddas ut. Är det lek eller allvar? Verklighet eller fantasi? Joel eller Jonathan?”

Omdöme: Förvånansvärt nog har jag sett väldigt lite om den här boken på bokbloggar – däremot en hel del i olika dagstidningar. Haridi är mest känd som manusförfattare till inte helt okända SVT-produktioner som Anno 1790, Äkta människor och Blå ögon, och debuterar nu med ungdomsromanen Huset mittemot.

Det finns mycket jag gillar med den här boken. För det första tycker jag att Haridi träffar väldigt rätt i sina dialoger, de känns trovärdiga och helt rätt i ton för dagens trettonåringar. Haridi lyckas också väldigt väl med miljöerna och tonen i boken i allmänhet – han lägger sig någonstans i närheten av den känsla som finns i filmer som Stand by me och tidiga Spielberg- och Zemeckisfilmer. Om man bortser från utomjordingarna i J.J. Abrams Super 8 så ligger även den nära till hands när det gäller stämningen. Det är något med den här speciella åldern där man så gärna vill vara mer vuxen än vad man egentligen är som är så tacksamt att berätta om, men som jag ofta tycker glöms bort. Därför gläder det mig att Haridi medvetet haft för avsikt att skriva om just den här åldern. Man får en känsla av Sommarlovsmorgon-program om de var regisserade av Tim Burton, eller varför inte de urgamla klassikerna Kullamannen eller Kråkguldet?

Nåt som också är tilltalande är att Haridi ägnar sig så mycket åt vänskapen mellan Joel och hans killkompisar, framför allt vänskapen till bästa kompisen Kalle. Det skrivs helt enkelt alldeles för lite om vänskap i förhållande till hur många böcker som skrivs om kärleksbekymmer, och speciellt när det gäller den här åldersgruppen. Visst finns det lite kärleksbekymmer, men de beskrivs mer utifrån Joel och Kalle och hur deras vänskap påverkas av detta.

Det jag däremot känner är mer problematiskt med boken är att det ofta känns som att Haridi inte riktigt bestämt sig för vilken typ av bok han vill skriva i sin debutroman. Ska det vara en ”coming-of-age”-roman eller en mer skräck/psykologisk thriller-aktig bok för ungdomar? Han har absolut kompetensen att skriva båda typerna, det framgår klart och tydligt av boken, men jag hade hellre sett antingen eller. Det är lite för lite av uppväxtskildring och djupdykning i de mer karaktärsdrivna delarna av boken, och när det gäller skräck/thrillerbiten hade jag gärna sett att den skruvats till ännu hårdare och lite mörkare. Som det är nu svajar Haridi lite för mycket för att boken ska vara riktigt så bra som det skulle kunna vara.

Ska man läsa den då? Jo, men det tycker jag nog att man kan göra trots allt. Haridi kommer med något eget inom den svenska ungdomslitteraturen just nu, och kommer säkert att utvecklas i positiv riktning med erfarenheterna från sitt arbete som manusförfattare och skrivandet av den här boken.

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller helst hos den lokala handlaren!

 

Jag ger dig solen

jag-ger-dig-solenFörfattare: Jandy Nelson

Beskrivning: ”Jude och Noah är tvillingar, men olika, även om båda drömmer om att bli konstnärer. De har alltid tävlat om föräldrarnas uppskattning, men när familjen drabbas av en stor tragedi förändras allt. Tre år senare är det bara Jude som tycks bry sig om att hålla ihop det som är kvar av familjen. Noah verkar inte bry sig om något, allra minst målandet. Men när Judes viktigaste konstprojekt sammanför henne med en excentrisk skulptör och hans unge skyddsling, avslöjas gamla hemligheter och historien nystas upp. Sakta börjar tvillingarna förstå vad som egentligen har hänt, och vad som är viktigt.”

Omdöme: Det ska erkännas – ibland är jag lätt att behaga. När jag läste om den här boken i pressreleasen, så tänkte jag ärligt talat inte längre än ”åh, det handlar om syskon, en av dem är en kille”. Ungefär där tyckte jag att det räckte som motivering, ett tillräckligt starkt kriterium var därmed uppfyllt. Jag har inte heller läst Jandy Nelsons debut, så jag hade egentligen extremt lite bakgrundsinformation om boken, och förväntade mig ungefär därefter.

Det är troligen en av de stora anledningarna till att jag blev så totalt golvad av vad jag anser är en av de två bästa böckerna jag läst i år (vilken den andra är? Läs den här veckans Top Ten Tuesday så får ni svaret). När man inte förväntar sig nåt så blir överraskningen desto större!

Men vad är det som är så bra då? För det första så porträtteras båda syskonen, dvs Jude och Noah, så väl och genomgående att de verkligen känns som trovärdiga personer – de är dessutom långt ifrån perfekta och tar både bra och dåliga och direkt usla beslut, men de är hela tiden mänskliga och sympatiska även om man ibland bara vill ta dem hårt i armen och väsa ”Nu skärper du till dig!” mellan sammanbitna tänder. Dessutom låter Nelson berättelsen växla mellan dem, och Judes kapitel utspelas i nutid medan Noahs i dåtid, och berättelsen kommer alltså fram med hjälp av växlandet mellan de olika tidpunkterna. Vi får alltså tidigt veta hur det är NU, och undan för undan får vi också reda på varför det blev som det blev, och det är ett berättartekniskt grepp som Nelson lyckas otroligt väl med. Det påminner lite om den känslan jag hade när jag läste Christin Ljungqvists debutroman som också handlar om en mörk syskonrelation, att man vet att nåt kommer att hända men inte riktigt när men när det väl händer så är det ändå på nåt sätt överraskande. Stundtals är det nästan på den nivån att man bara måste läsa vidare i bästa deckaranda även om det handlar om en bok i en helt annan genre, man måste bara få veta… och plötsligt är klockan alldeles för mycket. Igen.

Och vad mer då? Nelson har ett helt fantastiskt språk. Språket avspeglar båda syskonens konstnärlighet, men kanske framför allt i kapitlen där Noah är huvudperson – han är ju tecknaren/målaren, och hans inre monolog och tankar och känslor tar sig ofta uttryck i lika oväntade som målande ordvändningar att vänner av citat från böcker kommer att hitta hur mycket som helst i ”Jag ger dig solen”.

Dessutom en eloge till formgivningen av omslaget – när ni läser boken förstår ni varför det är så klockrent, och varför originalomslaget är så mycket sämre…

Så för att sammanfatta – karaktärerna, språket, berättandet. Tycker man av nåt av det där kan vara intressant när det gäller böcker så är det en underdrift att säga att jag starkt rekommenderar ”Jag ger dig solen”. Om man mot förmodan fortfarande behöver mer – gillar du Rainbow Rowell, John Green eller framför allt David Levithan? Då är Jandy Nelson din nästa nya favorit.

Tack till förlaget Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

KÖP! På t ex Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholm. Eller knalla ner till den lokala handlaren så bli hen glad!

Den skrikande trappan

den_skrikande_trappan-stroud_jonathan-25503504-1476588695-frntlFörfattare: Jonathan Stroud

Beskrivning: ”Nervkittlande spänning och humor i oemotståndlig kombination med krypande skräck! Din hemsökelse vår huvudvärk! I över femtio år har varenda landsände i England plågats svårt av en epidemi av vålnader. Spöken, andar och gengångare som inte är speciellt vänliga, snarare rent livsfarliga. Antalet parapsykiska agenturer har ökat med åren, alla med samma affärsidé: att förgöra spöken. Bara barn och unga har den rätta övernaturliga förmågan när det gäller att uppsöka och förinta. Till detta används värjor, järnkedjor och magnesiumeld. Konkurrensen mellan agenturerna är stenhård. Lucy Carlyle, en talangfull, mycket ung agent med stor ambition, anländer till London, säker på att hon ska få anställning hos en av de mest framstående agenturerna. Istället hamnar hon hos Anthony Lockwood. Hans firma befinner sig på fallrepet, men han driver den med stolthet, och utan någon vuxens närvaro. Efter att ett jobb får ett katastrofalt avslut, sinar uppdragen. Mot sin vilja måste de därför anta sin farligaste utmaning någonsin. På ett av de absolut mest hemsökta godsen i England. En historia där skräckinjagande spöken flåsar huvudpersonerna i nacken samtidigt som de löser mysterier i sann Sherlock Holmes-anda.”

Omdöme: Stroud är nog mest känd för Bartimaeus-trilogin. Jag har dock inte läst den, så han är en ny bekantskap för mig. Jag kan tycka att för att vara första boken i en serie så har Stroud en del lustigheter för sig. Boken börjar verkligen ”in medias res” som det så fint heter, och därefter får vi lite bakgrund om Lucy, som är bokens berättare. Den berömda skrikande trappan, som boken alltså är döpt efter, dyker dock inte upp förrän lite drygt 200 sidor in i boken, vilket känns lite märkligt rent tempomässigt och också gör att man tappar lite fart som läsare.

Styrkorna i boken ligger däremot i världsbygget, även om jag skulle vilja veta betydligt mer om den, och framför allt karaktärerna. Lockwood känns som en tonårig korsning av, ja vad ska vi dra till med.. Sherlock Holmes á la Benedict Cumberbatch och Doctor Who i Matt Smiths tappning? Och då kan ni räkna ut med lillfingret att undertecknad myser lite extra. Mysteriet i sig är också i slutändan engagerande och spännande, och jag var tvungen att läsa ut den sista delen av boken så fort jag kommit hem och ätit.

Boken kan nog absout uppfattas skrämmande, t ex en lätt The Shining-inspirerad scen i slutet av boken, mer än tillräckligt för att kittla lite om man är i bokens tänkta målgrupp. Språkligt sett så har den också ett kul anslag, lite gammaldags men som passar perfekt för den semi-gotiska version av London och England som Stroud målar upp, smaka på den här från den engelska versionen: ”Of the first few hauntings I investigated with Lockwood & Co. I intend to say little, in part to protect the identity of the victims, in part because of the gruesome nature of the incidents, but mainly because, in a variety of ingenious ways, we succeeded in messing them all up.”. Jag älskar’t!

I slutändan är det alltså inte så tokigt alls, utan rätt läsvärt såhär i höstmörkret, och jag tror och hoppas att i och med att vi nu introducerats till karaktärerna får en betydligt bättre läsupplevelse i del två, som kommer på svenska i vår!
Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

Endgame: Kallelsen

Fendgame-kallelsenörfattare: James Frey

Beskrivning: ”Tolv ungdomar från tolv uråldriga släkten är kallade till slutstriden. Den släkt som vinner blir ensam kvar på jorden. Alla andra människor dör.
De flesta civilisationer har någon berättelse som handlar om att gudar eller varelser som besitter större krafter och kunskaper än människorna kommit ner till jorden från himlen. Nu är varelserna tillbaka för att kräva in det som människorna lovade dem. 
Under tusentals år har familjer övat varje generation i hur de ska överleva och döda om de blir kallade som spelare i slutstriden. De som är mellan 13 år och 19 år och 364 dagar är ständigt beredda. Men ingen har blivit kallad. Förrän nu. Tolv meteoriter slår ner på jorden och tolv familjer skickar iväg ett barn till Xi’an i Kina där spelet börjar. 
Sarah Alopay ska just hålla tal för avgångsklasserna i highschool. Hon tänker att det är 377,43625 dagar kvar till hennes 20-årsdag, då hon inte längre kan bli kallad till slutstriden. Då det riktiga livet kan börja.
Jago Tlaloc tänker att några av de andra spelarna kommer att vara starkare eller smartare än vad han är. Några kommer kanske till och med vara fulare. Men han vet att han kan döda dem alla.
Chiyoko Takeda är stum, liten och späd som en tolvåring trots att hon är nästan arton. Det tänker hon använda till sin fördel i spelet på samma sätt som den som är smart använder sin intelligens eller den hjärtlöse använder mord.
An Liu är en lysande hacker och sprängämnesexpert. Han tänker att det bästa är om så få deltagare som möjligt över huvud taget kommer fram till mötesplatsen i Xi’an. 
Ingen av dem eller de andra åtta spelarna har superkrafter, men alla är noga förberedda. 
Det är dags för slutstriden om vem som ska överleva kampen om vår jord – spelet kan börja.”

Omdöme: Jag fick en del kommentarer på senaste bloggjerkan om att många ville läsa den här, men jag har (hittills) inte sett särskilt många recensioner på den här, så jag får väl dra mitt strå till stacken!

Så vad tycker jag då? Ibland vill man bara läsa en riktig bladvändare, koppla bort hjärnan och bara bli underhållen. Är det en sån ni är ute efter, look no further. Endgame har ett rasande tempo rakt igenom, som en galopphäst i full fart. Ju närmare slutet man kommer, desto mindre troligt är det att ni kommer att lägga ner boken… Det jag uppskattade väldigt mycket var att den här, till skillnad från så mycket YA-litteratur av Hunger Games-slaget faktiskt utspelar sig i nutid, runt saker som vi faktiskt kan relatera till (nåja). Varför inte snickra ihop en story där Pyramiderna, Stonehenge, skumma utgrävningar osv används som bakgrund?

Jag kan lätt se en tv-serie på CW (starkt ungdomsinriktad tv-kanal som visar t ex Vampire Diaries, the 100, Arrow osv i USA) framför mig i framtiden, och boken är på många sätt strukturerad på ungefär samma sätt som en tv-serie med många parallella historier och karaktärer som ska jongleras samtidigt.

Däri ligger också en del av problemet. Det är ALLDELES för många karaktärer, och man får egentligen väldigt lite kontakt med flera av dem (men eftersom det här är en YA-serie som handlar om jordens ungdom så löser det det här sig på sätt och vis längs vägen, dvs en hel hög hinner trilla av pinn på ett mer eller mindre brutalt sätt). Inte ens de som kan räknas som bokens huvudpersoner är några som man riktigt tar till sig, och det beror nästan alldeles säkert på ”överbefolkningen”, så när man kommit en bit in i boken ligger man lite efter i sitt eget förhållande till huvudpersonerna.

En annan sak som är av mer språklig typ är Freys nästan maniska fixering vid detaljer och decimaler, det gjorde mig nästan lite irriterad. Jag behöver inte veta att någon varit vaken i säg 16 timmar, 47 minuter och 27.34523634 sekunder…

Boken är också nedlusad med fotnoter som är länkar till mer eller mindre underliga webbsidor, vissa är youtube-klipp om mystiska företeelser, andra är Google Maps-länkar osv. Det är inget som krävs för att ta sig igenom boken, men ett visst mervärde ger det ju. Detta är väl en del av den tävling som ingår i konceptet, där Google varit inblandade genom att skapa ett Augmented Reality-spel och med hjälp av ledtrådar så kan man alltså vinna ett guld-pris. Kul koncept tycker jag!

Däremot visade det sig att när jag läste epoken så fungerade inte alla länkar på iPaden! Det finns nåt inbyggt problem i att ge ut e-böcker där en del av länkarna är spärrade för  mobila enheter…

Men ändå? Jag blir ju rejält underhållen under de timmar jag läser boken och ser fram emot nästa del, och det är väl ett betyg gott nog?

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller lokala bokhandeln!

Ibland blir skogen vred

ibland_blir_skogen_vred-ahlund_rebecka-27303511-3287200774-frntlFörfattare: Rebecka Åhlund

Beskrivning: ”Det blir mycket bättre på kollo än vad Ella först tänkt, men allt är inte bara kanotutflykter och brännboll. På nätterna smyger de ut i skogen, trots att det är strängt förbjudet. Det är som om de vet att något kommer att hända – men de har ingen aning om vad.

Vad ska Dylan göra med Tjocke-Jimmy och hans polare som bara ger honom problem? Vad känner egentligen Ella för Dylan? Vem är tjejen med rosa hår som ingen träffat förut? Ibland blir skogen vred handlar om kollo, kärlek och kompisar. Och en mörk, magisk skog.

Rebecka Åhlund är kritiker och krönikör som älskar att skrämma barn. I en fristående fortsättning på kritikerrosade debuten Flickan på tavlan fortsätter hon att undersöka relationer, skogar och hemska skrönor.”

Omdöme: Jag har bara goda minnen från när vi åkte på lägerskola i mellanstadiet. Det var en gammal röd byggnad vid en trevägskorsning bredvid en gammal kyrka, en skogssjö och en skånsk lövskog runt alltihop. Stället ligger bara några kilometer in i skogen från där jag växte upp, men som ni förstå är det ju prime location för lite mysrysliga skräckhistorier för mellanstadiebarn. Och visst var det lite läskigt, jag menar mörka sjöar och en kyrkogård på andra sidan fönstret! Därför var det lite spännande att ta sig an den här när sambon bad om det, en bok som är avsedd för lite yngre läsare än de böcker som vanligtvis recenseras här.

Jag tänkte alltså en hel del på Tåssjö Lägerskola när jag läste den här. Skillnaden är ju att huvudpersonen Ella och de andra personerna vistas på sitt sommarkollo betydligt längre än några dagar, och det påstås att folk försvunnit i skogarna runt kollot.

Åhlund lyckas få fram en bra  och kuslig stämning i boken – den ligger helt rätt i ton och nivå för den tänkta målgruppen 9-12 år. Själv är jag väldigt svag för konceptet ”magisk skog” och när historierna knyter an till folksagor och liknande, så även det är något jag ser som väldigt positivt. Själva mysteriet är kanske inte direkt svårt att räkna ut, men lite av charmen ligger ju i att få känna sig smart men ändå vilja veta om man har rätt i sina gissningar, så det gör inte så mycket. Däremot kan jag tycka att Åhlunds karaktärer ibland är så pass klichéartade att de gränsar till karikatyrer – karaktären Lo är lite rebellisk av sig och det kan jag köpa, men hon behöver kanske inte hela kitet med rosa spretigt hår, pandasminkning, svarta kläder, kritvit hud och näsring? Å andra sidan kanske klichéerna fyller en viktig funktion i den här typen av litteratur för igenkänning och underlättande för att kunna sortera in de olika personerna i respektive fack och därmed underlätta läsningen? Det kanske ni som är mer inlästa på litteratur för 9-12 och strax däröver kan svara på, vore väldigt intressant att veta.

Är man ute efter en bok som faktiskt kan vara spännande för både killar och tjejer och inte är väldigt lättskrämd så ska man nog ta sig en liten titt på den här. Och jag älskar titeln!

Köp boken hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

You won’t believe what happens next!

Gårdagens batalj i Quizkampen var tydligen nåt ni gick igång på, då det var fler besökare här på bloggen på en onsdag än på väldigt länge. Idag kan jag nog inte erbjuda nåt fullt så rafflande, men nåt kul ska väl vi som inte är på bokmässan ändå kunna hitta på?

TV-serien Gotham hade premiär nu i veckan, och för de som inte känner till denna, så handlar alltså serien om när den unge James Gordon börjar jobba som polis i Gotham City, och hela serien sparkar igång med mordet på Thomas och Martha Wayne, dvs självaste Batmans föräldrar. Jag funderade då på hur många gånger jag sett och/eller läst just den sekvensen, och tack vare den magi som är internet visade det sig att det var fler som tänkt ungefär samma sak;

Blandband

blandbandFörfattare: Steven Camden

Beskrivning: ”2013 flyttar Ameliah in hos sin mormor efter att hennes föräldrar har dött. Där hittar hon ett kassettband i gästrummet. Ett band med en pojkes röst på en röst som hon nästan inte kan höra, men som tycks tala till henne.

1993 spelar Ryan in en dagbok på ett gammalt kassettband. Han pratar om sin mammas död och om kärleken till en ny tjej som han precis har sett och som inte ens vet att han existerar.

Det är mer än bara kassettbandet som binder samman Ameliah och Ryan.

Det här är deras berättelse.”

Omdöme: Jag är ju så pass gammal att jag gjort massor med blandband. Suttit där och försökt pilla ihop en bra låtlista som utnyttjar minuterna maximalt. Skrivit med pyttesmå bokstäver i konvolutet. Nick Hornby har ju beskrivit det här minutiöst i ”High Fidelity”, som för övrigt är en av mina favoritböcker någonsin (filmen också för den delen). Dagens kids, ni fattar väl inte nånting just nu va? Ni har spotify-listor på 400 låtar istället.

Jag har oavsiktligt trillat in i nåt sorts ”död i familjen”-tema på sistone. Även den här boken handlar om döda föräldrar och hur man hanterar sorgen och saknaden. Steven Camdens debutbok utspelar sig alltså i två olika tidsperioder med 20 års mellanrum, och musiken tar stor plats för de båda karaktärerna Ryan och Ameliah. På sätt och vis blir musiken tidsmarkörer på samma sätt som i Rainbow Rowells ”Eleanor & Park”, och det finns likheter med denna även i bokens struktur. Handlingen förs framåt genom att man växelvis får läsa ur Ryans respektive Ameliahs perspektiv, och för att ytterligare särskilja dem används olika typsnitt.

Samtidigt finns det ju ett sorts mysterium i den här länken mellan 1993 och 2013 via kassettbandet som Ameliah hittar, och man undrar ju hur de hänger ihop. Det krävs iofs ingen Sherlock Holmes för att räkna ut det, men det är ändå en liten extra push. Det finns ett stycke alldeles i slutet av boken som syr ihop alltihop väldigt elegant.

Men så är det det här med 13-14-åringar som är lite väl brådmogna för sin ålder, men som samtidigt uppför sig som om de var runt 10 kräver att man tar allt med en rejäl nypa salt, men samtidigt är jag lite svag för lillgamla barn så för mig funkar det i det stora hela.

När jag kollade upp den här på Goodreads så har den förvånansvärt inte så höga betyg, och det verkar vara en ”antingen-eller”-bok. Vissa släpper den efter 50-100 sidor och tycker att den är urtråkig, och andra, där jag nog får räkna mig själv, tycker att det är en rätt trevlig bok. Inte på nåt sätt världsbäst, men rätt söt debut, och speciellt om man som sagt gillar ”Eleanor & Park” och vill ha mer i samma stil.

 

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholm.

Rävsång

atn1024_Rävsång-3D-bok_2014Författare: Christin Ljungqvist

Beskrivning: ”Finns pappa är död, söp ihjäl sig. Finn vill gå vidare, men det är som att det inte går, som att något hindrar honom och resten av familjen. Något i lägenheten, som har att göra med sakerna som plötsligt försvinner, tv:n som ibland sätts på av sig själv, och Finns mystiska huvudvärk. Ingenting blir heller lättare av att det flyttar in en tjej på våningen under, med en utstrålning som gör Finn mållös.”

Omdöme: Så är alltså miniprojektet att läsa Ljungqvist över för den här gången. Rävsång skiljer sig en hel del från de tidigare böckerna. De övernaturliga inslagen finns kvar, och karaktären Hanna så blivit den röda tråden finns än en gång med, fast kommer ändå inte fram förrän ganska sent i boken.

Framför allt skiljer sig språket åt jämfört med tidigare. De tidigare så långa meningarna med oändliga satsradningar har nu kortats ner till raka motsatsen. Jag tänker mig att det ska reflektera Finns stammande, men för de som förälskat sig i Ljungqvists språk kanske det känns lite tråkigt.

Jag gläder mig åt att det här är en bok om främst familjrelationer, men även manlig vänskap och sorgearbete. Även om Finn och hans vänner drar lite mer åt hipsterhållet än vad jag skulle vilja umgås med, så tycker jag att de känns trovärdiga och varierade. Finn känns också sympatisk – jag förstår varför han gjort som han gjort, och hans inre resa där han börjar förstå hur hans handlande påverkat sin omgivning och hur lik han är sin döda pappa känns både logisk och sorglig.

Men utöver det händer det ju inte så fantastiskt mycket i boken. Den rullar på liksom, och jag kan sakna lite av drivet som fanns i de tidigare böckerna – i dem fick jag nån sorts känslor som genomsyrade dem, men så händer aldrig riktigt här. Jag läste i godan ro, och jag vill ju understryka att jag tycker att boken är bra, men att jag inte blev riktigt lika berörd som tidigare. Däremot är det roligt att se att Ljungqvist hela tiden utvecklas och söker nya teman, samtidigt som kärnan i hennes berättande är densamma.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholms.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Fågelbarn

fagelbarn-ljungqvist_christin-21663669-64010839-frntlFörfattare: Christin Ljungqvist

Baksidestext”Det var natt, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och hon förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas?”

Från början hade Hanna två bröder, Samuel och Jens. Det skiljde bara ett år mellan dem, men medan Samuel var känslig och försiktig, var Jens hans raka motsats. Nu är de borta, båda två. Och allt är Jens fel. Och kanske Hannas också, hon visste ju vad som skulle hända, kanske kunde hon ha stoppat det. Är det därför Jens har kommit tillbaka, för att hämnas?

Första raden: ”Den dagen var hela familjen med, det var pappa, mamma, Jens, Samuel och Hanna.”

Omdöme: Projekt Skogsdjur fortsätter alltså med Christin Ljungqvists andra bok. Den här gången får en av birollerna i Kaninhjärta, Hanna, kliva fram och bli huvudperson. Rent kronologiskt utspelar sig den här också innan Kaninhjärta, men det spelar egentligen ingen roll för läsningen som sådan. Snarare blir det så att Fågelbarn ger lite mer kött på benen åt en av de mer intressanta karaktärerna i Kaninhjärta.

Till skillnad mot just Kaninhjärta, som jag tyckte hade ett mer tragiskt skimmer över sig, är den här mer direkt otäck.Kanske för att Ljungqvist i den här ändå låter det övernaturliga ta ett litet steg bakåt och istället ger sig in på en mer psykologisk form av skräck, där familjen mer eller mindre lever i ett skräckvälde där Jens är en så otroligt obehaglig och våldsbenägen karaktär. Han kan faktiskt vara den obehagligaste unge jag någonsin läst om. Ljungqvist hoppar mellan att beskriva Hannas uppväxt och förhållandena i familjen i dåtid, och blandar detta med en nutidsskildring där Hanna står i centrum för den trasiga familj som blivit kvar när båda sönerna avlidit av olika orsaker. Det är en stark uppväxt- och frigörelseskildring, där även föräldrarna tar centrala roller, vilket jag ofta saknar i böcker i många böcker riktade mot unga vuxna.

Det är alltså väldigt mycket som är bra med den här, men ändå griper den ändå inte tag i mig riktigt lika mycket som Kaninhjärta, men vi snackar gradskillnader, inte mer än så. Läsvärt är det absolut, speciellt nu när hösten är på gång och lite rysligare böcker passar bra!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholms.

Kaninhjärta

kaninhjarta-pocket_3DFörfattare: Christin Ljungqvist

Baksidestext: Marys haka studsade mot bröstet och hon hängde med huvudet. Spökkvinnan smälte samman med hennes rygg och kvinnans ansikte framträdde över Marys som en färgad plastfilm, tät men ändå genomskinlig så Marys former syntes därunder. Henns huvud rätades upp och spökkvinnan såg på Anne över Marys stängda ögonlock.

”Livet handlar om vägval.” Spökkvinnan hade en annorlunda röst, mörkare och med en annan dialekt än Marys. ”Jag sa att ni inte skulle åka hemifrån.”

Mary och Anne är tvillingar, och det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar. Tillsammans utgör de ett medium; Mary lånar ut sin röst och Anne hör. Till synes av en slump blir de en del av en medial grupp som söker efter en försvunnen liten flicka, och det sökandet förändrar och splittrar dem. Mary blir besatt av att hitta flickan, medan Anne gör allt hon kan för att följa spökkvinnans råd och vända om. Men den väg de valt leder oundvikligen utför.

Första raden: ”Mary betyder Maria som betyder, man vet inte riktigt, men det kan betyda upprorisk eller bitter eller motspänstig och det stämmer precis för sådan var Mary.”

Omdöme: Jag är ju inte direkt först på bollen med den här, men bättre sent än aldrig, eller hur? Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debutroman och blandar både en historia om syskon- och familjerelationer, spöken, ett försvunnet barn och Kent-låtar. Det låter mycket, och det är det också, så därför blir jag så glad att hon faktiskt ror iland alltihop, och på ett sätt som ser så enkelt ut men som säkert var väldigt svårt.

Jag har i nåt gammalt blogginlägg raljerat lite om New Age och ”hitta din inre indian” och sånt, och naturligtvis inbegriper detta även en tro på övernaturligheter och spöken och sånt där, så till min stora förvåning köper jag det rakt av när jag läser Kaninhjärta, och kommer på mig själv att tycka ”men varför lyssnar de inte på det mediala Scooby Doo-gänget?”. Boken som sådan har en genomgående känsla av att tragedin väntar runt hörnet, och man sitter hela tiden och väntar på när olyckan väl ska komma. Det är inte någon hemlighet på något sätt, men eftersom man vet om det sen första meningen i boken så ligger det och lurar i bakhuvudet hela tiden. För mig är det ganska ovanligt att jag sitter och spänner mig så, och det är nåt som faktiskt imponerar!

Språkmässigt ägnar sig Ljungqvist åt långa, långa, låååååånga meningar, och gärna staplande av huvudsats på huvudsats på huvudsats. Jag vet att jag själv gör det rätt ofta, så för mig spelar det inte så stor roll. Det fungerar alltså för det mesta rätt bra eftersom det ger en viss sorts stämning när man läser, men ibland gör det att man tappar hur meningen faktiskt började och blir tvungen att läsa om några rader, och då faller man liksom ur den här läsbubblan man ska befinna sig inom.

Jag tycker ändå att det är en bok som jag är väldigt glad att jag läste, och framförallt att den höll för den hype jag lyckats bygga upp i mitt eget huvud! Det är riktigt skickligt skrivet, det är spännande och sorgligt på samma gång, och det är faktiskt en bok som jag läste på två sittningar, och det är alltid ett väldigt bra betyg.  Jag blev dock lite ledsen att höra att den knappt varit utlånad på det bibliotek min sambo jobbar på, så jag hoppas att den hittat sina läsare på andra ställen.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholms.

Fyra dagar fyra nätter

fyra-dagar-fyra-natterTitel: Fyra dagar fyra nätter

Författare: Morgan Matson

Om: Amy och Roger som ska köra från Kalifornien till Connecticut, musik, en död förälder, och så klart en kärlekshistoria som sig bör i den här typen av böcker.

Första raden: ”Jag satt på trappan utanför vårt hus och såg den beige Subarun svänga för snabbt mot vändplatsen.”

Omdöme: Vi kan väl börja med att säga att originaltiteln ”Amy & Rogers Epic Detour” passar lite bättre. Och att jag är en sucker för romantiska komedier med lite svärta i. Tänk ”Silver Linings Playbook”, ”Definitely, Maybe””, ”(500) Days of Summer” och så vidare.

Ja, boken är förutsägbar. Ja, vi har sett och läst nästan exakt samma sak förut. Hela boken känns inte så lite som en bättre version av filmen ”Elizabethtown”. Men jag har alltid varit av den åsikten att om man inte kan göra något nytt, så ska man åtminstone göra det bra, och jag tycker att Matson lyckas med det, bättre än vad Cameron Crowe gjorde med ”Elizabethtown” faktiskt. Det hjälper ju så klart att det är insprängt lite foton, teckningar, låtlistor, etc. i boken, och jag tycker att det fungerar riktigt bra. Kanske kan man klaga lite på att karaktärerna är lite väl endimensionella, kanske främst Roger, men det är ändå ok.

Så även om den här är exakt så förutsägbar och klichéfylld som det bara går så kan jag inte låta bli att tycka om den här boken. Förutom att den gör att lusten att göra en roadtrip genom USA, lyssna på musik och käka hamburgare på flottiga diners på ställen som knappt finns på kartan ökar exponentiellt när man läser den här så blir man engagerad i Amy och Rogers resa  – båda har ett ganska tungt emotionellt bagage när de sätter sig i samma bil för att korsa USA.

Jag blev i alla fall väldigt glad av boken, och sträckläste 2/3 av den på en kväll. Rekommenderas varmt som sommarläsning. Lyssna gärna på soundtracket samtidigt, nån lustig människa har så klart gjort en lista på Spotify!

Kan införskaffas hos Adlibris, CDON, Bokus osv.

 

Nybörjarguide till livet eller kaosteori

nyborjarguide-till-livet-eller-kaosteoriTitel: Nybörjarguide till livet eller kaosteori

Författare: Lia Hills

Om: Att förlora en förälder, bli kär, gräva ner sig i filosofi och att komma ut på andra sidan levande.

Första raden: ”Hon är rätt snygg för att vara ett lik.”

Omdöme: Det händer att jag tänker på hur det är att mista en förälder, speciellt så där plötsligt så som Will gör i den här boken (hans mamma dör i en bilolycka). Jag har inte haft så mycket med döden att göra, förutom när jag och min sambo var tvungna att avliva vår förra hund. Jag vet hur mycket vi båda gick sönder då, och det ”bara” var en hund som inte ens blev fem år gammal. Hur är det då att förlora sin förälder?

Jag förstår att Will både behöver och försöker hitta ett sätt att hantera detta, inte minst genom Taryn, som han blir kär i på sin mors begravning och sen blir tillsammans med. Han gräver ner sig i filosofer som Wittgenstein och Heidegger, Nietzsche, provar droger och beger sig ut i skogen och vandrar.

Det är så klart hans resa, och hans sätt att hantera sorgen och saknaden. Mitt problem är att jag inte knyter an till grabben ändå. Jag tycker synd om honom, man jag får liksom inget intresse för hans berättelse. Jag vet inte om det är det ständiga filosofi-rabblandet som jag har svårt för, men nånting är det. Eller att han gör så annorlunda val mot vad jag tror att jag hade gjort.

Samtidigt behövs det alltid böcker om det här ämnet, och definitivt med manliga huvudpersoner, så det finns absolut ett läsvärde för rätt läsare, så i mitt fall landar betyget på helt ok, men inte så mycket mer än så.

Finns att köpa på Fritz, Adlibris, CDON, Bokus.