Kategoriarkiv: Dystopi

Recension – Fandom

fandom.jpgFörfattare: Anna Day

Beskrivning: ”Tänk om du kunde vara Katniss i Hungerspelen – på riktigt? Coolt, va? Fast sedan kommer du på att du ju inte kan skjuta med pil och båge eller klättra i träd som hon, och inte har hennes överlevnadskunskaper … För Violet och hennes kompisar är det inte Hungerspelen utan boken och filmen Galgdansen som gäller. De skriver fanfiction och håller på med cosplay, och under en fandomträff på Comic Con händer det ofattbara – Violet och hennes vänner transporteras till The Galgdansen på riktigt. Fem minuter senare har de orsakat hjältinnans död. Det blir upp till Violet att ta hennes plats, spela huvudrollen, förälska sig i hjälten och ta sig levande tillbaka till sin värld. Men berättelser har en tendens att få ett eget liv.”

Omdöme: Om den här boken getts ut i sin ursprungsform hade jag sågat den med Största Bästa Jättesågen. Den hade nämligen varit fullkomligt förfärlig. Sprängfylld med klichéer ovanpå klichéer och inte en enda unik idé så långt ögat kan se.

Som tur är kom någon på förlaget med den i det här fallet fullkomligt briljanta idén att lägga Inception-lightfilter över hela kalaset och helt plötsligt blir det en väldigt njutbar och trevlig liten sak istället. Det ska vi nog vara glada för.

Jag tror att min favoritpassage i hela boken kan få illustrera vad jag menar:

IMG_2582

Sånt tycker jag är roligt. Sån är jag.

Grejen är ju som sagt att huvudrollerna blir insugna i YA-boken ”Galgdansen” och om man läst och sett åtminstone en Hunger Games-film och läst en eller två andra liknande böcker som kom i kölvattnet efter att Suzanne Collins blev rik som ett troll, då vet man EXAKT vad ”Galgdansen” handlar om. Och det är det jag menar, det som gör att ”Fandom” funkar är det här metalagret där Anna Day både gosar med och sparkar genren i revbenen på samma gång. Det är underhållning och lite fanservice på samma gång.

Jag tycker ”Fandom” är charmig som tusan. Den har en humor och ton som tilltalar mig väldigt mycket, och jag blir faktiskt lite småsugen på att se färdigt Hunger Games-filmerna (vi kan prata om tjänstefelet att jag inte sett alla filmerna en annan gång, ok?) så gillar ni samma saker som jag så kan ni göra betydligt sämre val än att ägna ett par timmar åt den här.


Recensionsexemplar från B. Wahlströms.

Adlibris / Bokus

 

Annonser

Aldrig ensamma

aldrig-ensammaFörfattare: Anna Jakobsson Lund

Beskrivning: ”När Systemet inte är det största hotet – vem väljer du att lita på? Tillbaka i huvudstaden. Allt ser ut som vanligt, men ingenting är sig likt. Samtidigt som de högklassade förbereder sig för val planerar rebellerna ett attentat som ska ändra spelreglerna för alltid. Ava blir inblandad på båda sidor. Lögn, myt och sanning trasslas ihop och snart vet hon inte vem hon kan lita på. Levi kämpar mot vansinnet. Leymah säger att han har glömt vem han egentligen är. Att han är stark nog att kontrollera sin förmåga. Han måste tro henne om han ska kunna rädda sin syster. Ava, Levi och Leymah tvingas ta hjälp av gamla vänner och oväntade bundsförvanter för att få den kunskap de behöver. Men vem är det som förföljer dem? Vem har räknat ut sanningen?”

Omdöme: Jag gillar inte uttrycket ”bra för att vara svenskt”. Det antyder liksom att det oavsett hur bra någonting är så är det ändå underlägset allt utländskt, oftast amerikanskt, vad det än gäller – musik, film, litteratur.

Anna Jakobsson Lund verkar tycka samma sak – jag vet att hennes ambition med sina böcker är att vara minst lika bra och helst bättre än sina amerikanska motsvarigheter i den genre hon arbetar inom. Ni vet vilka jag menar.

Det är ambitiöst. Väldigt ambitiöst.

Men det är faktiskt helt rätt tänkt och jag önskar att fler författare tänkte så och inte bara nöjde sig med att skriva en hafsig kopia av den senaste trilogin som filmatiserats. ”Aldrig ensamma” är uppföljaren till ”Tredje principen”, en bok som överraskade mig fullständigt med sin höga kvalitet. Naturligtvis innebar detta att ribban höjts betydligt inför uppföljaren. Så hur klarar den sig då?

En av de första sakerna jag slås av i boken är språket. Det är korta meningar och replikskiften. Kyligt. Hårt. Sen inser jag hur det i sin tur reflekterar det genomarbetade världsbygge som Anna Jakobsson Lund ägnat sig åt i både ”Aldrig ensamma” såväl som ”Tredje Principen”, för den världen är minsann kylig och hård så att det både räcker och blir över. Och världsbygget är verkligen i toppklass – jag älskar hur man förstår att den till största delen utspelar sig i London tack vare omslaget och referenser till byggnader men utan att nämna namn. Men jag saknar faktiskt de militanta samerna från ”Tredje principen”, det måste jag erkänna. Det råder inte ens Tracy Chapman-referensen bot på, även om jag uppskattade den väldigt mycket.

Handlingen då? Levi, Leymah och Ava kämpar vidare med att träna Levi i hans psykiska förmågor och jag tycker att jag kommer närmare både Levi och Leymah i den här boken – speciellt Leymah som i mitt huvud blivit en tvilling (eller ska vi säga klon?) till Cosima i fantastiska TV-serien ”Orphan Black”. Jag blir nästan lite kär i henne. I sina bästa stunder påminnner de scenerna om en korsning av ”X-Men” och ”Inception”. Och gillar seriefantasten och Christopher Nolan-dyrkaren David sånt? Gissa tre gånger.

Ava kommer ikapp lite på slutet av boken eftersom hennes story har större betydelse då, men inledningsvis är det verkligen Levi och Leymahs show, lite på bekostnad av Ava. Men när hennes berättelse tar fart så visar hon en enorm målmedvetenhet och offervilja, och jag både hejar på och våndas med henne under hennes undercover-arbete.

Det jag dock kan känna inte hade riktigt så stor impact på mig, och det beror nog på att det var ett tag sen jag läste förra boken, var de karaktärer som finns lite i periferin som t ex de andra medlemmarna i Motståndet, och därmed får vissa händelser inte riktigt den påverkan som är tänkt. Kanske hade det hjälpt med lite mer påminnelser om vilka personerna var – eller så är jag bara glömsk och det kan jag inte lasta någon annan för…tyvärr.

Hur som helst, som ni förstår så tycker jag väldigt bra om boken och serien i allmänhet. Anna Jakobsson Lund visar än en gång att hon är i toppklass när det gäller den här genren – det här är inte alls bra för att vara svenskt. Det är bra för att det är riktigt bra, punkt slut.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Finns på Adlibris, CDON, Bokus, bokhandeln eller så går ni som vanligt in och vänder alla deckarböckerna med ryggen inåt i hyllorna tills bibliotekarierna reagerar.

Athena

athenaFörfattare: Marta Söderberg

Beskrivning: ”Maya lever i zonernas gränder, ständigt på sin vakt. Benjamin har ingen och inget, och längtar bort från sitt kriminella liv. Makten kallar dem nummerlösa. En natt kidnappas Maya och Benjamin, och vaknar upp på Athena, en hemlig agentorganisation. Tillsammans med andra nummerlösa ungdomar ska de genomgå ett rekrytprogram.

De lever i en tid när allt har fallit sönder. Ingen saknar dem. Maya och Benjamin tvingas vänja sig vid Athenas hårda värld. Men hur långt är de beredda att gå för att klara prövningarna? Hur mycket är de villiga att offra för att kanske få en ny chans?”

Omdöme: Jag är av den åsikten att alla filmer blir bättre av ett träningsmontage, men så är jag också en person som är matad med 80-talsaction så att det sprutar ur öronen på mig. Om nån filmar Athena nån gång kommer jag att KRÄVA träningsmontage på vilket socialt media som då kommer att vara aktuellt. För i ”Athena” tränas det mycket, ofta och länge. Maya och Benjamin skulle kunna tävla i Military Fitness och vinna hur många medaljer som helst.

Men i ”Athena” vinner man inga medaljer. Där är det en hård och mörk värld där nummerlösa är värda mindre än navelludd och Makten är… mäktig och totalitär. Inget nytt eller förvånande men inte heller nåt att förakta som läsare. Dystopi som det ska vara. Bakgrunden till dystopin är en världsomspännande ekonomisk kollaps och det känns ju oroväckande aktuellt med tanke på hur vissa länder sköter sina ekonomier, och skymtar Söderbergs eget intresse för både ekonomi och historia. Snyggt!

Jag tycker att ”Athena” är ett rätt trevligt genrebyte för en författare som inte tidigare arbetat i den här genren, och som enligt henne själv inte läst nån dystopi tidigare (men kanske sett nån film?). Det är inte några enorma överraskningar, men jag gillar ändå det jag får, men jag tror att Söderberg kan ännu bättre för att överraska och sätta sin egen prägel på sitt verk i jämförelse med alla böcker ”Athena” jämförs med.. Jag håller förresten inte alls med de som slentrianmässigt refererar till boken som en svensk ”Hunger Games” (Hej Svenska Dagbladet!). Min första tanke redan när jag läste beskrivningen var faktiskt TV-serien ”Nikita” och jag VET att jag har rätt. Jag hade önskat lite mer svar på vissa frågor om själva berättelsen och vissa karaktärers motiv till varför de gör saker och ting men eftersom det är som gjort för en fortsättning hoppas jag på mer sådan information i nästa del. För det måste ju komma minst en?

Tack till författaren för recensionsexemplaret!

Andra som skrivit om boken: Bokhuset, Vargnatts bokhylla, Boktjuven

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren och vettiga bibliotek.

Ready Player One

ready-player-oneFörfattare: Ernest Cline

Beskrivning: ”It’s the year 2044, and the real world has become an ugly place.

We’re out of oil.

We’ve wrecked the climate.

Famine, poverty, and disease are widespread.

Like most of humanity, Wade Watts escapes this depressing reality by spending his waking hours jacked into the OASIS, a sprawling virtual utopia where you can be anything you want to be, where you can live and play and fall in love on any of ten thousand planets. And like most of humanity, Wade is obsessed by the ultimate lottery ticket that lies concealed within this alternate reality: OASIS founder James Halliday, who dies with no heir, has promised that control of the OASIS – and his massive fortune – will go to the person who can solve the riddles he has left scattered throughout his creation.

For years, millions have struggled fruitlessly to attain this prize, knowing only that the riddles are based in the culture of the late twentieth century.

And then Wade stumbles onto the key to the first puzzle.

Suddenly, he finds himself pitted against thousands of competitors in a desperate race to claim the ultimate prize, a chase that soon takes on terrifying real-world dimensions – and that will leave both Wade and his world profoundly changed.  ”

Omdöme: Blurben på omslaget från USA Today säger allt – ”Willy Wonka meets The Matrix”. Det är den absolut bästa beskrivningen på den boken som går att hitta, inget snack om saken. Är man en sån som växte upp på 1980-talet, är helt dopad med populärkultur i allt från musik till film och framför allt gamla datorspel och dessutom inte tvekar att dra fram detta i tid och otid, då är man som regel headhuntad till att läsa den här boken.

Som vissa läsare kan vittna om så är jag utan att skryta rätt vass på den här typen av frågor i frågesporter, så gissa om jag kände mig tvungen att läsa den här när jag fick nys om den.

Och funkade den?

Eh.

Ja.

Det är ju liksom ett hyfsat tecken när man märker att man borde släckt lampan för flera timmar sedan istället för att bara ha strax över fem timmar innan man ska gå upp igen.

Ska man vara lite ärlig så är själva storyn inte så fantastiskt märkvärdig – det är liksom en sorts digital Willy Wonka-berättelse, eller en Da Vinci-koden med dataspel istället för italienska fresker. Istället är det själva utförandet – Cline måste själv vara en meganörd och ha svart bälte i skräpkultur och därför blir också resultatet därefter. Det är så löjligt mycket jag känner igen eller blir sugen på att kolla upp när jag läser boken. ”Hmm, War Games, hur länge sedan var det jag såg den och är det inte dags snart? Eller bok X och tv-serie Y eller… osv”. Självklart kan det bli så att det blir lite överlastat med referenser ibland, men bokens story går till stor del ut på att karaktärerna ska gräva i obskyra skräpkulturreferenser så det är liksom tvunget.

Jag har lite svårt för att förstå hur dagens ungdom ska få intresse för den här boken eftersom många av referenserna borde gå helt över huvudet på dem även om de kanske testat nåt av spelen som nämnts i sina mobiltelefoner, men för oss nostalgiska 30+ så är det faktiskt riktigt kul och spännande läsning.

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Avblattefieringsprocessen

9180_250Författare: Zulmir Bečević

Beskrivning: ”Alen har alltid tänkt att han är svensk. Han är född i Sverige, är svensk medborgare, pratar bara svenska. Okej, hans pappa flydde från det forna Jugoslavien en gång för länge sedan, så visst har han blatteblod i sig, men inte trodde han att det skulle få såna här konsekvenser.

Men sedan Partiet tog makten är det inte så lätt för såna som Alen. Partiet har infört nya regler och restriktioner, nya tankar har tagit fäste. Hur ska blattarna lära sig att bli svenska på riktigt? Det är den stora frågan. 

Alen tvingas att påbörja Avblattefieringsprocessen. Alen ska bli svensk, helt svensk och inget annat än svensk. Annars är han illa ute.

Zulmir Becevic är tillbaka med en dystopisk men ändå humoristisk berättelse om att inte ha en plats i ett Sverige där ett främlingsfientligt parti är i majoritet. 
Avblattefieringsprocessen är en berättelse som sätter fingret på det absurda i den nationalistiska strävan efter att antingen höra till eller vara främmande. För vad innebär det egentligen att vara svensk?”

Omdöme: Det här är en sån där bok som tyvärr är alldeles för nödvändig. En önskar ju att en bok på det här temat skulle kännas alldeles för främmande och orealistisk i Sverige 2015, men så är ju tyvärr inte fallet, vilket vi inte minst såg under hösten 2014 då ett visst parti hade alldeles för stora framgångar för att det ska vara helt rimligt. Bečevićs bok är således inte bara en satirisk ungdomsbok, det är en viktig sådan. En bok som borde köpas in i klassuppsättningar och användas i skolundervisning och bokcirklar som diskussionsunderlag. för vad är egentligen svenskhet? Vad är det som vi har gemensamt, du och jag? Kan jag vara svensk som andra generations invandrare, trots att jag aldrig känt mig så svensk som när jag var i min mors hemland för första gången och inte heller talar språket därifrån? Det är sådana saker som boken tar upp (dock skulle jag gärna se ännu mer diskussion om detta i boken, men det är trots allt en skönlitterär bok, ingen essä i ämnet) och det är sådant som vi verkligen kan behöva tänka på. Jag hade utan tvekan hamnat i Processen i boken trots allt. Jag är precis som bokens huvudperson född i Sverige, har bara haft svenskt medborgarskap, kan bara prata de språk jag lärt mig i skolan. Men det räcker alltså inte?

Det är lätt att tro att boken på grund av detta är tung och svårläst, men så är inte fallet. Det är en rolig bok, fylld av roliga passager och ett lättläst och kompetent språk, så i princip bör den kunna tilltala de allra flesta läsare. Jag rekommenderar denna varmt, och önskar att fler läste den här och att den ger en välbehövlig tankeställare?

Tack till Alfabeta förlag för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren.

Den här boken löser #25 i Kaosutmaningen 2015.

Maze Runner: I vansinnets öken

maze-runner-i-vansinnets-okenFörfattare: James Dashner

Beskrivning: ”Efter flykten från labyrinten trodde Thomas att han och de andra skulle få sina liv tillbaka. Men ingen av dem visste vilken sorts liv som väntade dem.

Nu vet de. En bränd jord, förstörd av klimatförändringar och sjukdom. En värld som härskas av kaos.
Flykten är långt ifrån över. De står inför en ny och fruktansvärd prövning. De har två veckor på sig att korsa en förbränd öken och ta sig till andra sidan. De kommer att möta sjukdom, galenskap och vänner som inte går att lita på – ingen går säker.
Kommer Thomas och hans vänner någonsin att bli fria? Finns gåtans lösning bland Thomas förlorade minnen?”

Omdöme: Semic har varit snabba med att få ut uppföljaren till Maze Runner: i dödens labyrint som jag faktiskt tyckte var överraskande bra. Jag såg filmen nyligen och tyckte att den också var helt ok, så den här satt som lillfingret i örat när den trillade ner i brevlådan.

Den här tar vid ganska omedelbart där första boken slutar, men ganska snart kastas Thomas och de andra gläntingarna ut i världen i surprise, surprise, en öken! Dashner fortsätter ha ett högt tempo och actionfyllda och dramatiska sekvenser och eftersom kapitlen är rätt korta så hamnar i varje fall jag väldigt ofta i ”äh, bara ett kapitel till, det är ju bara några sidor” och sen upprepas det där några gånger.

Dashner introducerar också några nya karaktärer, bland annat ett ytterligare kärleksintresse för Thomas (YA-kärlekstriangel – check!) och expanderar även världen och ger oss lite mer förståelse för de naturkatastrofer som format den värld som serien utspelar sig i. Genom Thomas drömmar får vi också brottstycken av vad som hänt innan Thomas och Theresa hamnade i labyrinten, och som läsare sitter man och försöker pussla ihop hur det hela egentligen hänger ihop.

Det som jag har lite svårare för är egentligen det här – jag tycker att dialogen flyter sämre i den här boken än i den föregående, och jag får ingen ordning på de två tjejerna som karaktärer. Jag tycker att de är ovanligt inkonsekventa och ombytliga, speciellt jämfört med de manliga karaktärerna och det känns rätt märkligt alltihop. Det är naturligtvis möjligt att det finns en poäng med detta som kommer att komma fram i kommande böcker, men just nu är det inte uppenbart för mig. Och måste Thomas somna eller svimma hela tiden?

Men ändå – det är en spännande serie och man vill ha mer så fort man läst ut boken…

Tack till Semic för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm eller gör den lokala handlaren glad så här i juletid och shoppa där!

 

Champion, inte champinjon!

championFörfattare: Marie Lu

Beskrivning: ”June och Day har offrat mycket för medborgarna i Republiken och för varandra. Men det var långt ifrån tillräckligt. Nu står Republiken inför sin värsta kris någonsin och June, underbarnet, och Day, legenden, står i händelsernas mitt.

June har en hög befattning inom den styrande eliten och Day är en hyllad folkets hjälte. Men precis när fredsavtalet med Kolonierna, som stridit med Republiken i snart ett århundrade, ska bli verklighet orsakar en fruktansvärd pestsmitta panik i Kolonierna. Ett fullskaligt krig verkar oundvikligt. Den här gången kommer inte Republiken att kunna hålla stånd, och den enda lösningen är att finna ett botemedel mot smittan och det snabbt. Det är en kamp mot klockan, och samtidigt vacklar Days egen hälsa.

Day och June är återigen tvungna att sätta allt på spel, inklusive de människor de älskar. Kommer deras kärlek att bestå genom den slutgiltiga prövningen?

Den sista striden är här.”

Omdöme: Det är så skönt att slippa bli besviken. De två föregående delarna i serien, Legend och Prodigy, var böcker som jag gillade och som kändes som ovanligt bra för sin genre, och där författaren Marie Lu undvek de vanligaste problemen med genren genom ett gott hantverk och ett i övrigt kompetent författarskap, ja förutom en viss kärlekstriangel då…

Men två bra böcker betyder ju inte automatiskt att den tredje blir en höjdare, så jag hade trots mina höga förhoppningar en viss oro för att den tredje skulle göra nåt tvärt kast och göra mig gruvligt besviken. Men som sagt, det är skönt att slippa bli besviken, för det här är en värdig avslutning till serien om June och Day.

Man skulle kunna säga att Lu går all in i den avslutande delen av trilogin. Vi pratar öppet krig, dödssjukdom, konstant action från början till slut. Tempot som var högt i de tidigare böckerna ökar än mer och det känns verkligen som att läsa en anime. Jag tänker lite Ghost in the shell-aktigt fast utan robotar. (Det var faktiskt så att det inte var förrän jag kom på att jag skulle visualisera hela storyn som en anime som alla karaktärers utseende faktiskt lossnade för mig). Men samtidigt som det är mycket action får man ändå kontakt med huvudpersonerna och deras tankar och upplevelser. Mitt problem med att June och Day kändes för lika i Legend är som bortblåst i Champion. Däremot har jag svårt för typsnittet man valt på Days kapitel, men jag vande mig till slut. Det som också känns väldigt skönt är att karaktärerna känns konsekventa i sitt handlande, jag förstår varför de gör som de gör och vilken motivering de har, och bara det är ju ett tecken på Lus kompetens som författare. Det gläder mig att karaktärerna av båda kön får lika mycket tid och engagemang från författaren, och inte känns som stereotyper.

Dessutom är det ju för väl att den där förbannade kärlekstriangeln till slut löser sig, och faktiskt så som känns mest vettigt och realistiskt. (applåder även för detta).

Sen kan man ju ha åsikter om slutet, det finns delar i det som jag personligen har väldigt svår för, men visst, det är ju inget som förstör. Vi får ett slut som åtminstone jag är väldigt nöjd med ändå.

Den där blurben på omslaget förresten? ”Om du gillade hungerspelen kommer du att älska legend-trilogin”? Ja, inte långt ifrån i alla fall. Det är en serie som består av många bra komponenter som tillsammans ger en ännu bättre helhet, med huvudpersoner som känns trovärdiga och sympatiska och en historia som är medryckande från början till slut. Så mitt sammanfattande omdöme?

En av de absolut bästa YA-serierna ni kan läsa. Ja, faktiskt!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

The Maze Runner: I dödens labyrint

9789155260576Författare: James Dashner

BaksidestextNär Thomas vaknar upp i en hiss minns han ingenting, bara sitt eget namn. När hissdörrarna öppnas möter Thomas en stor grupp tonårskillar, som liksom han själv har fått sina minnen raderade. De är inlåsta i ett stort område som omges av höga stenmurar.

Allt de vet är att dörrarna till en enorm labyrint som omger dem öppnas varje morgon, och varje kväll stängs de. Labyrinten myllrar av dödliga faror, och väggarna i den flyttas dessutom varje natt. På något sätt måste de försöka hitta ut, men hur?

Då händer något oväntat – Teresa skickas dit. Hon är den första tjejen någonsin som kommit. Det verkar som om hon och Thomas känner varandra sedan tidigare. Vad betyder det? Kan hon vara till hjälp när de ska försöka ta sig därifrån levande? Och vem vet vilka svar som väntar där ute…

Första raden: ”Han började sitt liv stående, omgiven av kallt mörker och instängd, dammig luft.”

Omdöme: När jag först fick den här i brevlådan tänkte jag – men vad fasen, har nån skrivit en bok baserad på spelet Temple Run? Kändes ju liiiiite småskumt, men som tur är hade jag fel.

Även om premisserna på förhand känns mer än lovligt löjliga – fast i en labyrint, minnesförlust, löpning(?) så fungerar det faktiskt. Man kastas in i handlingen precis som huvudpersonen Thomas, och även om början av boken känns lite som den första kilometern innan man får igång puls och andning, så drar tempot och spänningen iväg ganska fort, och jag läste i princip färdigt boken på två eller tre sittningar fördelat på två dagar.

Språket är riktigt rappt och driver handlingen framåt, och är kryddat med en del slangord som invånarna i Gläntan lagt sig till med. Slangorden låter antagligen lite bättre på engelska, men på det stora hela måste jag framhäva översättaren Ylva Spångberg som på ett bra sett arbetat in dem i texten på ett förvånansvärt naturligt sätt.

Spänningsnivån är alltså riktigt hög, och storyn är så pass intressant att man lätt hamnar i ”bara ett kapitel till-träsket”, inte minst eftersom det handlar om kapitel på bara några sidor. Dessutom är den ofta ganska oförutsägbar, vilket bara gör saken bättre.

Det som tilltalar mig lite extra med den här boken, är att den faktiskt (på gott och ont) är en sådan som till skillnad från annan dystopisk ungdomslitteratur troligen är lite lättare att rekommendera till lässugna killar – dels på grund av omslaget och även för att det är en lite mer actionfylld och romansbefriad YA-roman. Missförstå mig rätt nu – jag tycker väldigt bra om t ex Hunger Games-trilogin, men för att attrahera 12-13-åriga killar behövs kanske böcker där kärlekstrianglarna lyser med sin frånvaro, och där fungerar den här serien (hittills) alldeles utmärkt. Därmed inte sagt att inte tjejer kan eller bör läsa den här, för gillar man att läsa spännande böcker bör man absolut ta en titt!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

De verkar ha gjort en del ändringar i filmen jämfört med boken, så vi får väl se om det är till det bättre eller sämre…


I dödens labyrint
Författare: James Dashner
Förlag: Semic (2014)
ISBN: 9789155260576
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris
Provläs här!

Prodigy

9789174994209_200_prodigyBaksidestext: En vecka har gått sedan June och Day med nöd och näppe lyckades fly från Los Angeles och Republiken med livet i behåll. Day antas vara död efter att ha förlorat sin bror till en avrättningspatrull som trodde att det i själva verket var honom de tog livet av. June är nu Republikens mest eftersökta förrädare.
Desperata efter hjälp vänder sig June och Day till Patrioterna – en rebellgrupp som vigt sina liv åt att få Republiken på fall. Men går det att lita på Patrioterna? Eller har dessa, utan att inse det, själva blivit brickor i det mest skrämmande av politiska spel?

Första raden: ”Day vaknar med ett ryck bredvid mig.”

Omdöme: Jag gillade som bekant Legend. Prodigy tar vid ganska direkt där den slutar, vilket är rätt trevligt eftersom man verkligen bara ville ha mer när man läste färdigt Legend. Day och June är på flykt undan Republiken och är inte direkt på topp, varken fysiskt eller mentalt, men dras snabbt in i ytterligare konflikter där man ändå inte vet var man har del olika karaktärerna och vad de har för motiv. Precis som tidigare har Lu ett actionfyllt författarskap och håller hela tiden läsaren på halster. Konflikten mellan Republiken och rebellerna (Patrioterna) och även Kolonierna eskalerar och blir allt allvarligare, och det finns ett trevligt inslag av samhällskritik som genomsyrar boken.

Världen fördjupas också, och precis som jag var inne på i min tidigare recension så känns den här världen ändå mer realistisk – det känns vettigt att den miljökatastrof som lagt stora delar av f d USA under vatten leder till att militären tar makten och att inbördeskrig lett till den värld som böckerna utspelar sig i. Det finns som sagt en tydligare koppling till ”vår” verklighet.

Det som fortfarande drar ner betyget är att den lätt irriterande kärlekshistorien i Legend blommar ut fullständigt och vi får inte bara en tvättäkta svartsjuke-tonårskärlekstriangel, utan även en varför-duger-inte-jag-triangel som grädde på moset. Yay… Det är dock inte lika påfrestande som i andra serier som tur är.

Men trots detta tycker jag ändå att denna faktiskt är snäppet bättre än del ett och inte alls lider av att vara ”mellan-boken” i en trilogi utan är väldigt läsvärd för de som tyckte om första delen. Gillade man den finns det egentligen ingen anledning att inte kasta sig över Prodigy så fort man kan.

Tredje och sista delen, Champion, utkommer under hösten på svenska och jag kommer naturligtvis att läsa och recensera även den.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Prodigy
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2014)
ISBN: 9789174994209
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris

Legend

lu_legend_coverFörfattare: Marie Lu

BaksidestextDet som en gång var västra USA är nu Republiken, en nation som ständigt befinner sig i krig med sina grannar.
Femtonåriga June är född i en elitfamilj i ett av Republikens rikaste distrikt, och hon får sin utbildning i Republikens högsta militära kretsar. Day, däremot, är född i slummen och är landets mest eftersökta brottsling. Men hans motiv är kanske inte så illasinnade som de verkar.

June och Day är från två olika världar, och det finns ingen anledning till att deras vägar skulle korsas förrän den dag då Junes bror Metias mördas och Day blir huvudmisstänkt. Indragen i den ultimata katt-och-råtta-leken kämpar Day för sin familjs överlevnad, medan June söker hämnd för Metias död.

Men så upptäcker June och Day, i en chockartad vändning, sanningen om vad som har sammanfört dem. Och hur skrämmande långt deras hemland är berett att gå för att bevara sina hemligheter.

Första raden: ”Min mamma tror att jag är död.”

Omdöme: Så har jag då äntligen fått gräva ner mig i den här serien som fått så mycket uppmärksamhet i kölvattnet på ni-vet-vilka-andra-dystopiska-YA-böcker-som-brukar-nämnas. Det är så klart med lite blandade känslor – kommer jag att gilla den lika mycket som Hunger Games, eller kommer jag att bli trött och arg som efter att ha läst Tahereh Mafi?

Svaret är nånstans nånstans där i mitten av de två, fast mest åt det positiva hållet som tur är.

Det jag gillar i den här är känslan av att det här är en mer vettig dystopisk värld än i t ex Divergent av Veronica Roth. Jag tycker att Lu lyckats lite bättre med att bygga en gedigen värld och måla upp den för läsaren, och det är ändå en värld som ”fungerar bättre” i sig självt, även om klasskillnaderna spelar en stor roll. Men vi snackar liksom inte en Mad Max-värld där i princip inget av dagens samhälle finns kvar – tvärtom. På så sätt får Lu oss att känna igen oss mer i den värld som hon målar upp, även om vi vet att det är en alternativ framtid som det handlar om. Kanske är det dessutom så att vissa saker i Legend är bättre än i vår värld – t ex är det inget konstigt med höga kvinnliga militärer eller i maktposition…

Jag gillar också draget med att skriva varannat kapitel ur June och Days perspektiv, för mig ger den en känsla av balans mellan karaktärerna, och de är lika mycket huvudpersoner båda två. Du jag däremot INTE känner, är att de har tillräckligt olika röster. Ibland känns de som samma person, och där önskar jag att Lu hade haft möjlighet att kika på Tahereh Mafi som lyckats mycket bättre med att just få olika berättarröster på sina olika karaktärer. Sen kan man ha synpunkter på hur snabbt de lyckas förälska sig i varandra, men det är ju inget unikt för den här boken det heller…

Handlingsmässigt är det full fart, och många gånger riktigt bra actionfyllda sekvenser, men Lu lyckas också dra ner tempot och får en bra balans. Känslan och behovet att bara läsa ett kapitel till är riktigt stark faktiskt! nu läste jag den här på iPaden, så den där riktiga blandvändarkänslan infann sig inte riktigt, men ni fattar.

Många av er som läser här har säkert redan läst den här, och även efterföljarna, men jag skulle absolut ändå rekommendera den här till de som precis som jag inte haft möjlighet förrän nu.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Legend
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2013)
ISBN: 9789174992892
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris

Ignite me eller fram med stora yxan

190px-IgniteTitel: Ignite me

Författare: Tahereh Mafi

Om: Avslutande delen av The Juliette Chronicles – vem ska hon välja av Adam och Warner? Hur går det med upproret?

Första raden: ”I am an hourglass.”

Omdöme: Man kan inte prata om den här boken utan att spoila sönder den, så HAR DU INTE LÄST BOKEN SLUTAR DU LÄSA HÄR och kom tillbaka hit efteråt. Antingen så kommer du att hålla med mig, eller så kommer du att tycka att jag är dum i huvudet. Den här recensionen blir för övrigt lite av en korsning av recension av både boken och hela serien som sådan.

OK?

OK.

Då börjar vi.

Man kan väl börja med att säga att man bör läsa novellerna ”Fracture me” och ”Destroy me” för att få lite nya perspektiv, då de två berättas ur Adams och Warners perspektiv istället för Juliette. Därefter kan man sätta tänderna i den sista och avslutande delen i ”The Juliette Chronicles”.

Det första jag tänkte på var att mycket av det jag ironiserade över i min recension angående ”Unravel me” faktiskt inte var ett så stort problem längre. Mafi har ändrat språket i boken i takt med att Juliette blir mer självsäker och självständigt och det är mycket mer sammanhängande och mindre överstrukna meningar i Ignite me än i de tidigare böckerna. Intressant nog var det en av sakerna jag tyckte om i första boken, men som sen blev riktigt irriterande i del två, så det var skönt för mig personligen som läsare att slippa detta i den här. Av förklarliga skäl är språket ett helt annat i de båda novellerna jag nämnde tidigare.

Däremot kom jag på mig själv att kika ner på sidnumreringen och när jag var på sidan 250 undrade jag hur Mafi skulle få ihop ett tillfredställande slut på de sista 50+ sidorna, och föga förvånande lyckades hon inte det heller. Slutet känns alldeles för forcerat, för enkelt och inte alls som en värdig avslutning på serien. Det blir mest ett stort ”Jaha, och nu då?”. Jag har liksom stora problem med en 17-åring med superkrafter som nån sorts folkets ledare som ska leda massorna i krig mot resten av världen som styrs av det onda Reetablissemanget. Det funkar inte på någon nivå och känns inte särskilt trovärdigt. Det känns alldeles för mycket som att Mafi tagit den enkla vägen ut, och ändå lämnat öppet för sig själv att komma med ytterligare uppföljare nån gång i framtiden.

Sen måste vi faktiskt prata om det allra mest problematiska med hela serien – den här förbannade kärlekstriangeln.

Jag kan ju säga att min favoritslut hade varit att Juliette kommit fram till att båda killarna är emotionella naturkatastrofer och att hon bestämde sig för att be båda hålla sig på minst ett par mils avstånd ifrån henne. Allvarligt talat: att hon väljer Warner är i mitt tycke ingen större skillnad mot vad alla de där som skickar kärleksbrev till långtidsdömda fångar och tror att de kan omvända dem, för ”innerst inne är han ju snäll”, eller ”han är bara missförstådd” gör i verkliga livet. Det funkar liksom inte så. Det är bara naivt och dumt. Killen hade inga problem att utsätta henne för alla möjliga sorters vidrigheter, men eftersom det var för att han ville hitta nån sorts botemedel för sin mamma är det ok? Njaa…. Det skickar ruskigt konstiga signaler till läsaren och det kryper i kroppen på mig när jag läser. Jag förstår hela den här ”bad boy”-grejen som sådan (hallå, Damon i Vampire Diaries är ju den bästa karaktären just för att han är osympatisk ibland) men det finns gränser.

Och Adam… jag har hela tiden tyckt att det är en ganska trist karaktär, men att han ska göra en sån ruskigt snabb 180-graderssväng och bli så pass osympatisk känns ändå otroligt konstigt. Man kan ju se det som en sorts dramaturgiskt grepp för att göra Warner mer tilltalande eftersom han verkar trevligare i jämförelse med Adam, men det görs inte med finess eller på ett trovärdigt sätt.

Men finns det inget jag gillar?

Jo, det gör det väl. Jag tycker att det är föredömligt  långa böcker – man måste inte skriva 800-sidorsböcker som kräver gymkort för att kunna läsa. När Mafi skriver för att driva handlingen framåt så gör hon det bra, man kan ta novellerna som bra exempel på när hon inte är så nedtyngd med metaforer och får ett bra flyt i texten. Jag tycker så klart att Kenji är ganska rolig och det behövs definitivt lite komisk avlastning i böckerna. Som jag skrivit tidigare, en bra skurk, den här gången i Supreme Commander (jag vill också ha den titeln!) Anderson som är precis så där vidrig som man vill att en skurk ska vara.

Men handen på hjärtat då – ska man läsa den här serien?

Nä, jag tycker faktiskt inte att det är värt besväret, och det baserar jag på att det storymässigt inte har ett bra avslut, att huvudpersonerna är direkt osympatiska och att språket bildar en barriär mellan läsare och berättelse. Kanske är jag en gnällig vuxen, men jag tycker faktiskt att det här inte håller måttet. Jag vet att serien är väldigt omtyckt, men jag ser mer problem med den än att det är nåt jag skulle vilja rekommendera.

Så läs nåt annat i stället, tex fantastiska Jellicoe Road eller Eleanor & Park om ni vill läsa fantastiska kärlekshistorier, eller läs om The Hunger Games en gång till om ni måste ha dystopi, men om ni nu ändå vill köpa Mafis böcker så kan man göra det på Adlibris, CDON eller Bokus eller lokala bokhandeln.

 

 

 

 

Unravel me

unravel-meTitel: Unravel me (The Juliette Chronicles #2)

Författare: Tahereh Mafi

Om: Andra delen om Juliette och invånarna i  Omega Points kamp mot Reetablissemanget, och ytterligare fördjupning i kärlekstriangeln mellan Juliette, Adam och Warner (eller konsten att hångla i en dystopisk X-Men-möter-Twilight-remix).

Första raden: ”The world might be sunny side up today.”

Omdöme: Jag vet inte längre vad som är rätt. Kampen mellan hjärtat som skriker gråter orkar inte och hjärnan som säger viskar antyder något helt annat och jag blir svag av att tänka och känna.

Jag vill bara sluta.

Jag vägrar fortsätta.

Men jag fortsätter ändå.

Jag vänder blad som om varje ny sida är en ny möjlighet en chans att ändra allt ställa saker tillrätta. Men istället sjunker jag djupare ner och undrar om jag någonsin kan komma upp till ytan igen. Ytan som jag ibland undrar om den finns på riktigt eller om det är någonting jag bara hittat på. Det jag jag en gång föll så hårt för börjar spricka när man synar det närmare finns ändå kvar men jag kan förstå om man börjar tröttna på metaforer på metaforer på metaforer tills det tar fyra sidor för att beskriva smyghångel känslor som väller upp när man möts i en undanskymd korridor. Hjärtat säger ”fortsätt”, hjärnan viskar ”lägg undan”.

Saker måste hända snart.

Man kan bara beskriva saker i så många kapitel innan nånting måste

explodera.

Man kan inte bara ha inre monolog man måste ha händelser för att föra saker framåt och jag undrar ibland vad författaren vill skriva om är det en actionfylld sci-fi-historia eller är det en trilogi om tonårskärlek där huvudpersonen slits mellan en psykopat och en kärlekskrank  fjant.

Ändå kan jag inte slita mig. Jag måste läsa. Jag måste komma vidare för jag vill ju veta vad som händer. Det finns nånting där, och ibland tycker jag att språket är fantastiskt och liknelserna fungerar och storyn om X-Men Omega Point-invånarna med superkrafter spännande. Men ändå. Den här gången vann hjärtat, inte hjärnan.

Men jag hoppas jag hoppas jag hoppas på att sista boken, som titeln antyder verkligen

antänder.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus.

 

 

Rör mig inte!

9789174750973Titel: Rör mig inte!

Författare: Tahereh Mafi

Om: 17-åriga Juliette vars beröring kan döda, och Adam och Warner som på var sitt sätt är besatta av henne.

Första raden: Jag har varit inlåst i 264 dagar.”

Omdöme: Mitt intresse för den här serien började egentligen med att alla möjliga andra bokbloggar och amerikanska sidor gick fullkomligt bananer över att sista delen i den här serien, ”Ignite me” kom ut på engelska för nån månad sen. Varenda sida jag kollade gick ner i spagat och allt och kunde inte göra nåt annat än att skriva om boken. Så jag började undra vad det var jag hade missat, och till slut tog jag hem första delen som på svenska alltså heter ”Rör mig inte!”. Jag var från början mer än lovligt skeptisk över det här med Mafis stilgrepp med de överstrukna meningarna i texten, men efter att ha läst boken måste jag säga att det faktiskt fungerade betydligt bättre än vad jag trodde. De överstrukna passagerna blir som Juliettes förbjudna tankar eller underförstådda meningar, och det är nåt som jag inte sett göras på det här sättet tidigare.

Om man ska fortsätta att prata om språket i boken så är det ett språk fyllt med målande metaforer och ett kraftfullt och nästan poetiskt språk ibland. Mafi är en skicklig författare och översättaren måste haft fullt upp men har gjort ett riktigt bra jobb, så boken är nästan värd att läsa bara för den sakens skull, för det ska gudarna veta, att göra en bra översättning är inte alls så enkelt som man skulle kunna tro.

Vad kan man säga mer om boken då? Nu är det ju så här att det här är en dystopi med tonåringar i huvudrollen. Då är det ju nästan obligatoriskt med… ja, vad tror ni?

En himlastormande kärlekshistoria så klart. Och för det mesta tycker jag att det funkar. Ibland känns det som att det blir lite väl överdrivet och halvvägs till tantsnusk, men mestadels så är det en tonårsförälskelse med superkrafter och utifrån den situation och förhållande som karaktärerna har till varandra är det ändå fullt förståeligt att känslorna är så häftiga som de är.

Hur som helst, det här är bra. Det går blixtrande fort att läsa, det är actionfyllt och romantiskt om vartannat och man har både karaktärer att tycka om och en riktigt härligt ondskefull figur att tycka illa om (och så klart sympatisera med, annars blir det ingen bra skurk).

Adlibris, CDON, Bokus eller Fritzstahl.

Provläs här via Smakprov.se!

Åsså en bokträjler på det:

Annonser