Kategoriarkiv: fantasy

Hört på stan

Nåt jag verkligen upptäckte under 2017 var poddar. Jag var inledningsvis lite skeptisk eftersom jag nästan aldrig lyssnar på radio och ljudböcker och jag går ihop ungefär lika bra som lakritssnören på pizza, men bisarrt nog funkar poddar bra – så länge de inte är för långa. Är de över en timme passar de helt enkelt inte riktigt in så bra i hur min vardag ser ut.

Hur som helst, en av de senaste poddarna jag upptäckt och så definitivt bör tilltala många av er som läser den här bloggen är Marcus Olaussons podd ”Ordbyting”. Den passar som lillfingret i örat eftersom den som Marcus själv säger ”handlar om svensk fantastisk bakom kulisserna”. Jag har som några känner till snöat in mer och mer på HUR än VAD när det gäller författarskap och den här podden ger mig exakt det jag vill ha. Initierat, välgjort, intresserat från alla inblandade parter vilket gör det värdefullt för oss som lyssnar. Första avsnittet är exempelvis ett riktigt trevligt samtal med oarya.se-favoriten Anna Jakobsson Lund och trots att jag tycker mig ha hyfsad koll på henne så fanns det ändå saker som dök upp som jag inte hade en aning om.

Rekommenderas varmt!

Ordbyting_redigerad.jpg

(Bilden är lånad från poddens hemsida.)

Annonser

Recension – Drakviskaren

drakviskaren.jpgFörfattare: Lovisa Wistrand

Beskrivning: ”Hämnd. Kärlek. Förbjuden magi. Och en tusenårig kraft som väcks till liv igen.Vid 21 års ålder får alla kvinnliga solalver en förmåga. Men Iszaelda får ingen. Hon är annorlunda. Utstött. Passar inte in. När byn attackeras och bränns till marken, ger sig Iszaelda av efter hämnd. Ödet tar henne från den frost-klädda skogen Valeanrae, till Gorgoroths djungler och ruinerna av den underjordiska staden Sumetra. Fiendens ledare måste dö, och hon ska bli den som dödar honom. Men så får hon känslor för en man. En man vars kärlek skulle förstöra allt. Och medan en uråldrig kraft väcks till liv, en kraft som alla trodde var utdöd, kastas Iszaelda in i en farlig kamp, där gränsen mellan det goda och det onda är vingtunn. Allting har ett pris och ingenting är gratis. Hur mycket är Iszaelda villig att offra? Kan hon viga sitt liv åt krafter som ingen borde lita på? Och kan hon döda den hon älskar?”

Omdöme: ”Drakviskaren” har förmodligen nån sorts rekord i att vara den mest instragrammade boken under 2017. I alla fall har det känts så när jag scrollat igenom mitt flöde den senaste tiden så där bör både författare och förlag vara ganska nöjda med allt förhandssnack och buzzande.

Jag tycker precis som många andra att det är ett väldigt gediget hantverk. Det är ett rejält världsbygge som är väldigt detaljrikt ner till minsta beståndsdel. Exempelvis är det tid- och måttsystem som Wistrand hittat på är en sådan sak och jag uppskattar det verkligen. Det finns mängder av sådana detaljer i boken av olika slag, och själv har jag funderat lite extra på om djungeln Gorgoroth är en passning till black metal-bandet eller till Tolkien eller kanske båda två…

Det är också på sin plats att prata lite om Wistrands sätt att skriva. Hon har en dragning att kanske främst i de mer actionfyllda passagerna skriva på ett sånt sätt att de lärare i svenska som jag känner troligen skulle få utslag och gå bananer med rödpennan. Det är många meningar som bara består av enskilda ord (”Ont! Ont!”) eller som börjar med konjunktioner. Jag uppskattar hur Wistrand sätter sin egen prägel på sin text och i vissa passager så ger det ett extra driv och tryck som fungerar väldigt bra. Att jag däremot aldrig själv skulle komma på tanken att skriva på det sättet, det är en helt annan sak. Däremot finns det ibland en inkonsekvens i språket där en del uttryck känns malplacerade. Jag har exempelvis svårt för att karaktärer använder ”gå på dejt” som ett uttryck i en fantasybok, det skär sig alldeles för mycket i mina ögon.

Jag har läst i en intervju med Wistrand att det är viktigt med en kärlekshistoria i de böcker hon läser. Därför är det lite förvånande att mitt absolut största problem med ”Drakviskaren” är just kärlekselementet.

Här är det på sin plats att säga att om ni vill läsa boken men slippa spoilers så slutar ni ungefär här i recensionen. Spoilervarning utfärdas härmed. OK? OK.

Jag köper det helt enkelt inte. Jag har ett jättestort problem med ”falla för bad boy”-klichén i allmänhet och ”Drakviskaren” gör faktiskt ingenting för att göra den saken bättre. I fallet med ”Drakviskaren”  tycker jag inte att karaktärernas attraktion till varandra motiveras på ett sätt som gör att jag förstår varför de gör som de gör. Kärlek är så klart nåt som inte alltid kan förklaras på ett logiskt och vettigt sätt, men man måste nog försöka förklara tydligare hur många av de ärligt talat hemska saker som det manliga kärleksintresset gjort kan övertrumfas av att han är fysisk attraktiv. Jag ser det i alla fall inte tydligt i nuläget. Jag måste absolut inte hålla med om varför en karaktär i en bok gör vissa val, men jag skulle i sådana fall vilja förstå bättre, speciellt som det är en så central del av berättelsen.

Slutomdömet blir alltså lite blandat – höga poäng för världsbygge och ett eget avtryck, men det finns en del stora element i berättelsen som jag inte riktigt kommer överens med men som debutverk betraktat så är det ändå en imponerande bok på många sätt.

Whip Media har bidragit med recensionsexemplaret.

Adlibris / Bokus

 

Gudar och monster

9789170284137_200_gudar-monsterFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ” Två världar på väg mot ett till synes oundvikligt, våldsamt krig. Genom riskfyllda villfarelsekonster har Karou tagit kontroll över kimärernas rebellarmé och föresatt sig att styra den bort från hämndens återvändsgränd. Framtiden vilar på hennes axlar.

När änglarnas brutala kejsare för in sin armé i människornas värld förenas slutligen Karou och Akiva – inte i kärlek, men i en bräcklig allians mot deras gemensamma fiende. Det är en skruvad version av den dröm de en gång närde, och de börjar hoppas att det kan leda till en väg framåt för deras folk. Och, kanske, för dem själva.

Men än värre hot siktas i fjärran och är Karou och Akiva starka nog att stå fast bland gudar och monster?”

Omdöme: Uppenbarligen är jag blodtörstigare än vad jag trott. Jag tyckte nämligen att förra boken ”Blod och stjärnstoft” i serien om Önskemånglarens dotter (det är en titel att att ha på sitt visitkort, önskemånglare… undrar hur många högskolepoäng som krävs?) var bättre än den första då den helt enkelt vad betydligt blodigare än sin föregångare.

”Gudar och monster” avslutar alltså serien om Karou och Akiva och deras kamp mot de onda änglarna som i slutet av förra boken klädde sig i vita pyjamaser och nedsteg på jorden och började slänga sig med latin. Det är en för jäkla kul idé egentligen. Om man nu ser ut som en biblisk ängel och inte är riktigt den svärmorsdröm som folk kan tro men däremot är lömsk nog att dra nytta av det, varför skulle man låta bli?

Det här är den biten som jag tycker bäst om i ”Gudar och monster”, domedagskänslan när varenda kamera riktas mot Vatikanstaten (duh!) där änglarna landat. Det där ögonblicket som skulle kunna vara precis innan allt brakar käpprätt åt helsike.

Men nåt sånt händer aldrig riktigt – jag har inget problem med att slippa Peter Jackson-inspirerade slag där varenda skott från en pilbåge måste beskrivas, men tro det eller ej, det är nästan provocerande lite våldsamheter i boken. Allt händer ”off camera” och hur kul är det? Den raffinerade upplösningen blir liksom en kinapuff istället för ett fyrverkeri och inte alls den upplösning jag hoppats på. Rätt långt ifrån faktiskt. Kanske hade serien mått bättre av att introducera berättelsen om Eliza tidigare, precis som de delar som berör revorna mellan världarna som gör alltihop möjligt istället för att introducera de här elementen i sista boken?

Nåt som däremot inte händer ”off camera” är alla trånande blickar och elektriska snuddande händer och kippande efter andan och… ja ni vet. Som första boken fast med plusmeny och extra socker i kaffet. Ni vet om det är nåt ni själva går igång på eller inte. Vissa älskar’t, vi andra… det är dock inte lika illa som Tahereh Mafis böcker, det ska sägas.

Så kontentan – jag tycker att det finns en hel del som är intressant – världsbygget är fortfarande väldigt eget, det är än en gång befriande att det inte är särskilt fixerat vid amerikanska miljöer utan rör sig mellan Nordafrika, Rom, Patagonien osv. Men jag tycker att dispositionen av olika element av den övergripande berättelsen, dvs inte bara i Gudar och monster utan serien som helhet är lite märklig, och jag tycker tyvärr inte att Taylor levererar på upploppet så som hon hade möjlighet till. synd på så rara ärtor som det heter.

Tack till Bazar Förlag för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren eller biblioteket.

 

Röta

rta-pettersen_siri-33273515-frntlFörfattare: Siri Pettersen

Beskrivning: ”Hon hade lämnat Rime. Han hade kysst henne och hon hade hejdat honom. Utan anledning. Hon var inte rötan. Hade aldrig varit det. Och nu var det för sent. Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma. Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.”

Omdöme: Tvära kast, ditt namn är Röta. Jag föll stenhårt för Odinsbarn. STENHÅRT. Världsbygget med sina pseudonordiska inslag, de snygga passningarna till aktuella ämnen i vår värld, omslagen. Jag gillade Hirka och Rime (Rime är ju faktiskt den tuffaste ninjan med svans sen Mäster Splinter). Jag köpte allt.

Och så är Röta helt plötsligt nån sorts urban fantasy!?!? Ett skitigt England, där en papperslös Hirka diskar och bor i ett kyrktorn?? Där nånstans förvandlades jag till ett frågetecken till den grad att jag nästan slog knut på mig själv.

Det var ju fortfarande bra, men ändå ett väldigt djärvt grepp av Pettersen. Som tur är ror hon iland det och boken växer till något som med lätthet svingar sig upp på min topp tio när året ska summeras. Det är när hon sätter Ymslanden i relation till vår egen värld som samhällskritiken från Odinsbarn blir ännu vassare och även tar upp en del nya ämnen, och man blir allt lite ledsen över att man bor här och inte i Ymslanden… där är allt grönt och levande, men här är allt döende, vi vet bara inte om det än eller vill kanske inte veta. Världsbygget skruvas också till ännu ett varv när det gäller hur vissa karaktärer påverkat vår egen värld och vilka berättelser de gett upphov till.

Karaktärsmässigt så tycker jag också att det är spännande att de tillåts göra både bra och dåliga val, och att det speciellt i den avslutande tredjedelen av boken inte alls är lika självklart vem som är ond eller god längre och framför allt vad konsekvenserna kommer att bli i den avslutande delen av trilogin. Har Röta lite mellanbokstendenser? Ja, lite kanske. Har den en lika elak cliffhanger som Odinsbarn? Nej, inte riktigt. Men är jag fortfarande all-in? JA.

Jag har lite svårt för att säga vad det är som jag gillar så mycket utan att upprepa mig allt för mycket från Odinsbarn-recensionen, men det står klart att Pettersen är en fantasyförfattare av hög klass, och definitivt bland de allra främsta nordiska jag läst. Nu var det bara dags att ta upp frågan igen om jag ska lära mig norska för att kunna läsa Evna innan den kommer ut på svenska till sommaren?

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren eller så är det bara att ställa sig i kö på biblioteket.

Det här inlägget är en del av en bloggstafett om Röta. Igår höll Fantastiska Berättelser i stafettpinnen och imorgon får ni gå in på Youtube och se och höra vad Emm tycker!

#TBT 16/7 – så var vi där igen

Första dagen på semestern, oh yes! Nu ska det semestras…. i 18 plusgrader och molnigt…

Nå ja, det går nog bra ändå ska ni se.

Dagens #TBT tar oss än en gång in i fantasins förlovade land, och inspireras av en viss trailer på San Diego Comic Con (gudars vad jag skulle vilja åka dit, ska vi anordna en gruppresa?).  Det vill säga den här:

Terry Brooks började att krafsa på serien om Shannara redan 1977, dvs två år innan jag föddes, och senaste boken i serien kom ut i juni i år enligt Wikipedia, vilket alltså är HELT bananer. Det finns med andra ord FRUKTANSVÄRT många böcker att läsa in sig på egentligen.

Jag började läsa de här nånstans efter att jag upptäckte Eddings och Tolkien, men jag kommer allvarligt inte ihåg ett smack – det här är ju liksom tjugo år sedan jag läste dem, men en sak jag kommer ihåg var just det här med att den utspelar sig i vår värld långt efter Den Stora Katastrofen, och nånstans därefter så dyker alver och dvärgar upp. Och magi så klart. Så det är fantasy men samtidigt post-apokalyps och traliern gör mig faktiskt rätt nyfiken på hur det här kan bli. För tusan, Manu ”Deathstroke/Crixus” Bennett är ju med! Hade jag haft mer tid och pengar så hade det ju varit kul att läsa åtminstone nån innan januari 2016, men visst ser det rätt kul ut?

Min inre tolvåring får nästan hjärtstillestånd av nostalgi av det här omslaget.

Min inre tolvåring får nästan hjärtstillestånd av nostalgi av det här omslaget.

Tårpilens år

TarpilensArFörfattare: Lupina Ojala

Beskrivning: ”Som litet barn tas Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade och hon tvingas ge sig av och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk, som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.”

Omdöme: Då var det dags igen att avhandla lite lokalproducerad fantasy (nåja, svensk i alla fall). Det här är dock inte fantasy med stora arméer som ska drabba samman eller stora politiska intriger värdiga påkostade såpoperor kryddade med halshuggningar och omotiverad nakenhet, utan en betydligt mer lågmäld fantasy med mer fokus på karaktärer och där magin är lite mer naturromantisk än annars och det funkar faktiskt rätt bra. Det gör att ”Tårpilens år” faktiskt är lite egen i genren och bara en sådan sak är ju värd att applådera.

Det obligatoriska vandrandet är dock med – det kan man ju inte vara utan i en fantasybok, det skulle vara som en hamburgare utan bröd och kött/grönsaksbiff. Kvar blir bara lite sallad med ketchup och det gör ju ingen glad. Världsbygget är intressant, lite som om man tar Australien och utgår därifrån och bygger upp en fantasyvärld. Ni fattar när ni läser den.

Storymässigt påminner ”Tårpilens år” lite om två böcker som jag läst hyfsat nyligen, nämligen ”Sista riket” av Brandon Sanderson och ”Ett folk utan land” av Melina Marchetta, så gillar man de teman som diskuteras i de böckerna så är den här inte alls tokig. Ojala är inte riktigt på samma nivå, men på god väg!

Min största kritik mot boken är dock tempot. Ja, jag vet att jag skrev att det är en stillsam fantasy vilket är lite av poängen, men resultatet blir tyvärr faktiskt lite av en ketchup-effekt där väldigt mycket av all action händer väldigt sent i boken och de första två tredjedelarna känns lite väl händelsefattiga i jämförelse.

Jag har aldrig gillat uttrycket ”Bra för att vara svenskt” precis som om det betyder att det ändå inte håller att jämföras med resten av världen, så jag vägrar använda det uttrycket. I stället säger jag att ”Tårpilens år” står sig väl i konkurrensen oavsett vilken postadress övriga författare har, och Ojala är något spännande på spåren angående Yddrios!

Andra som skrivit om boken: Fantastikportalen, Endast böcker (eller heter bloggen Bokskorpionen?), Carola Strömstedt

Tack till författaren och förlaget för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, lokala handlaren och biblioteket (och har de inte den kan ni ju fråga om den kan köpa den?)

Ett folk utan land

atn1024_ett-folk-utan-landFörfattare: Melina Marchetta

Beskrivning: ”I tio år har Finnikin levt i exil. Han har inte varit i hemlandet Lumatere sedan den kaotiska tid då kungafamiljen blev brutalt mördad och en förbannelse lades över landet. Nu håller förbannelsen Lumateres folk fångna inom rikets gränser och hindrar de som tvingades fly att återvända hem. På Finnikins resor för att hjälpa Lumateres utsatta exilbefolkning träffar han Evanjalin, en ung kvinna som hävdar att hennes drömmar kan leda honom till Lumateres rättmätiga tronföljare, den enda som kan häva förbannelsen. Hon hävdar också att Finnikins pappa, den forne kungens hedersvakt, inte dog i Lumatere utan sitter fängslad, och tillsammans ger de sig av för att rädda honom. Och Lumatere.”

Omdöme: Melina Marchetta är fascinerande. I min bekantskapskrets så är hon verkligen en vattendelare – vissa tycker att det hon skrivit är jättebra (jag är en av dem) och andra tycker att det är tråkigare och mer händelsefattigt än telefonkatalogen – för er yngre läsare så var telefonkatalogen en jättetjock bok med massor av telefonnummer i, som hitta.se fast analog liksom.

Och Marchettas mest kända böcker är i en helt annan genre, så därför blir det ju lite intressant att hon ger sig in i fantasy-världen med ”Ett folk utan land”. Det hon gör är att hon tar med sig sina största styrkor, nämligen karaktärerna, och lägger större fokus på dem än på de mer traditionella fantasy-inslagen, dvs Det Stora Slaget och Nu Ska Vi Förklara Magi och sånt där. Det finns naturligtvis en del sånt också, men i betydligt mer nedtonad skala. Istället använder Marchetta sin fantasybok till att göra nåt som jag hörde författaren Eva Holmquist (Attentaten i Gallus) prata om under sin intervju på vårt Kultur på Campus, nämligen att använda sin fantasy till att diskutera och analysera vår egen värld. I det här fallet handlar det om flyktingströmmar, främlingsfientlighet och hur krig och trauma påverkar människor, och det tycker jag Marchetta behandlar väldigt väl.

När det gäller karaktärerna så är det ju faktiskt så att huvudpersonerna Finnikin och Evanjalin (ok, jag HAR lite svårt för de namn som Marchetta hittat på) växer enormt under bokens gång och framför allt så är de några av de mest tjurskalliga och envisa karaktärer jag läst om på länge.

Ja, det är ett lite lägre och mer lågmält tempo än mycket annan fantasy, och jag kan förstå hur det gör att det blir svårare att närma sig den här boken, men jag gillar den. Det är inte den bästa fantasy jag läst, och inte heller det bästa Marchetta skrivit, men det är faktiskt en av de mest tänkvärda fantasyböcker jag stött på, och det är ta mig tusan nåt helt unikt.

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

Andra som recenserat: C.R.M. Nilsson

Finns på t ex Adlibris, CDON, Bokus eller lokala handlaren.

Percy Jackson and the sea of monsters

SoM_Cover_2.1Författare: Rick Riordan

Beskrivning: ”Percy har knappt hunnit hämta sig från förra sommarens blixtjakt, innan han hamnar i ett nytt svindlande äventyr! Den här gången med havsmonster, sirener och andra mytologiska figurer. Det är inte så lätt att vara hjälte. Hans mål är att rädda sina kompisar och sommarlägret från undergång, men för att kunna göra det måste han hitta det gyllene skinnet, som en grym cyklop har lagt beslag på. Samtidigt flåsar andra odjur honom i hälarna, de vill gärna se att han misslyckas.”

Omdöme: Projekt Rick Riordan fortsätter med del två i serien om Percy Jackson. Det som slår mig är Riordans förmåga till att hålla uppe tempot och ändå lyckas få med sig mängder av små detaljer som gör att den som har lite koll på mytologin bakom får lite extra kul men ändå utan att tappa bort de läsare som inte läst nåt om de gamla grekerna sedan tidigare.

Det som också är rätt skönt är avsaknaden av kärleksbekymmer, även om det hintas lite i den här boken om lite framtida känslor mellan vissa karaktärer – å andra sidan är det en naturlig utveckling i den ålder som Percy och co. är i.

Jag var bara bekant med filmversionerna av ”Percy Jackson and the sea of monsters”, och det är väl egentligen inte ovanligt  att böckerna är bättre än filmerna, men att hela sekvenser utspelar sig så pass olika i de olika versionerna var faktiskt förvånande.

Det är hur som helst fortfarande väldigt underhållande och kul läsning med en vettig huvudperson som bör kunna locka den som är sugen på en händelserik och spännande bok. Så snart är det dags att ta sig an bok tre i serien!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus.

Odinsbarn

korpringarna-1-odinsbarnFörfattare: Siri Pettersen

Beskrivning: ”Tänk dig att du saknar något som alla andra har. Något som visar att du hör hemma i den här världen. Något som är så viktigt, att utan det är du ingenting. En pest. En myt. En människa. Hirka är femton vintrar gammal när hon får veta att hon är ett odinsbarn ett svanslöst odjur från en annan värld som sprider röta omkring sig. Hela hennes tillvaro ställs på ända. Hon är föraktad, fruktad och jagad, och någon vill döda henne för att hennes identitet ska förbli en hemlighet. Men det finns värre saker än odinsbarn, och Hirka är inte den enda varelsen som har tagit sig igenom världarna …Odinsbarn är första delen i serien Korpringarna en spektakulär fantasyberättelse med rötter i den nordiska mytologin och är den första av tre böcker i serien Korpringarna. Det är en episk och våldsam uppgörelse med främlingsrädsla, blind tro och ärelystnad. Boken har blivit en sensationell succé i hemlandet Norge där den hyllats för sin originalitet, sitt språk och sin intrig.”

Omdöme: Bli inte avskräckt av att Odinsbarn är över 660 sidor. Det är nämligen så här att när du läst sista sidan kommer du att fundera på om det är värt att försöka ta sig igenom del två på bokmål istället för att vänta på att nästa del översätts till svenska.

Pettersens debutroman (eller möbel, beroende på vad man tycker om tjockleken) är ett riktigt imponerande förstlingsverk som hämtar lika delar inspiration från fornnordisk mytologi som från en Ronja Rövardotter i tonåren. Världsbygget, som är så extra viktigt inom fantasy, är otroligt genomarbetat och sprängfullt med referenser till saker som nästan känns som vår värld, men ändå inte. Inledningsvis kände jag mig smått överväldigad av alla karaktärer och namn på såväl personer som platser, men det var en övergående känsla som inte ställde till något bekymmer ju längre in i boken jag kom. Historien är genomgående väldigt spännande och det märks att det är en bok som skrivits med stort engagemang och kärlek till genren.

Pettersen väjer heller inte från att använda sin fantasyroman till att diskutera relevanta ämnen som främlingsfientlighet, religionskritik och samhällsstrukturer och maktmissbruk, och ror faktiskt i hamn detta på ett elegant sätt utan att det känns påklistrat eller onödigt – tvärtom, berättelsen i sig kräver det!

Jag tycker väldigt mycket om huvudpersonerna Hirka och Rime och deras förhållande till varandra. Det påminner lite om förhållandet mellan June och Day i Marie Lus Legendtrilogi, fast med den skillnaden att de mer eller mindre växt upp tillsammans. Hirka har som sagt drag av Ronja Rövardotter men är faktiskt mer sympatisk och visar på stor intelligens och inre drivkraft som karaktär. Rime å andra sidan är ju snudd på en superhjälte – han är ju både bra på att slåss och använda Kraften. Faktum är att han är en sorts korsning av en jediriddare och ninja, fast med svans! Jag skulle vilja se lite fler nyanser av honom, men det framgår att han verkligen inte är rädd för att ta svåra beslut när det gäller. Vi slipper också den ack så tröttsamma kärlekstriangeln eller de beroendeförhållanden som är så vanliga inom YA – istället får vi två huvudpersoner som verkligen är jämlika och som är trovärdiga i sina handlingar.

Jag har verkligen fängslats av den här boken – känslan av att vara med om något riktigt stort och spännande inom fantasy i allmänhet och nordisk fantasy i synnerhet är stor – jag hoppas att det här blir en succé på samma sätt som den och dess uppföljare blivit i hemlandet Norge. Odinsbarn är en av de stora överraskningarna i år och en bok som jag läst med väldigt stort nöje och inte kan annat än att rekommendera!

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren!

Järnprovet – Magisterium #1

jarnprovetFörfattare: Holly Black och Cassandra Clare

Beskrivning: ”Callum Hunts pappa har alltid varnat honom för magi. Han har satt upp tre enkla regler: 1. Lita aldrig på en trollkarl 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig 3. Låt aldrig en trollkarl ta dig med till Magisteriet. Och nu är Call på väg att bryta alla tre.

När Call blir kallad till inträdesprovet till Magisteriet, skolan för magiker, gör han sitt yttersta för att misslyckas. Han bränner upp papper, gör sönder utrustning och är otrevlig – allt för att bli utkastad så fort som möjligt. Men vad gör det när han blir utvald ändå? Och är verkligen Magisteriet så illa som hans pappa alltid har fått honom att tro? Call kommer snart att upptäcka att allt inte är vad det ser ut att vara och att den största prövningen ännu ligger framför honom …”

Omdöme:Ska man börja någonstans är det lika bra att börja från början. Clare började som författare av Harry Potter-fan fiction. Black vet jag inte så mycket om och har aldrig läst nåt av henne, men jag tror att jag sett filmen som är baserad på Spiderwick-böckerna. De bestämde sig för att skriva en bok tillsammans då de är goda vänner och tydligen bor 10 minuter från varandra.

Jag märker inte ett dugg av att det är två olika författare. De har skrivit på ett sådant sätt att deras respektive stilar blandats och de har mer eller mindre samma röst och tonläge, så det är inte någonting som man varken stör sig på eller för den delen får någon bonus av. Det märks helt enkelt inte att det är två författare. Det som de däremot lyckats med är att skriva en riktigt underhållande och trevlig bok för yngre tonåren och däromkring. Boken är rolig, fantasifull, actionfylld och allmänt välskriven. Jag fick faktiskt mersmak direkt, och som tur är ska nästa bok komma redan i september (på engelska då förstås) och tanken är att de resterande böckerna kommer med ett års mellanrum därefter. Och omslaget? Min inre tolvåring hade slitit till sig boken från hyllan direkt, perfekt för att locka lässugna i alla åldrar!

Men Den Stora Frågan när det gäller den här boken – Hur mycket kommer du som läsare att störa dig på likheterna med Harry Potter? Kommer du att tjuta som en kelsjuk katt i mars över alla likheterna och ondgöra dig över allt som är likt/inspirerat/lånat/stulet, eller kan du bortse från detta och låta Blacks och Clares första gemensamma bok stå på egna ben?

För om man ska vara ärligt så finns det OTROLIGT mycket som påminner om J.K Rowlings mästerverk, det går att hitta hur många exempel som helst. Men å andra sidan – om det ska skrivas en bok om ett gäng 12-13-åringar på en magi-skola, hur ska man undvika likheter? Det handlar som sagt om ens egen attityd i stor utsträckning. Är någon dessutom svältfödd på mer Harry Potter, eller rentav inte läst HP, ja, varför inte ge Järnprovet en chans?

Om det inte går att göra skriva nåt unikt, så får ju ambitionen istället bli att göra det så bra och underhållande som möjligt, och jag tycker faktiskt att jag blev tillräckligt underhållen och sugen på att läsa vidare om Callum och hans vänner och fiender för att se fram emot september!

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Köp på Adlibris, CDON, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren!

Rat Queens Vol 1: Sass & Sorcery

132982Författare: Kurtis J. Wiebe, Roc Upchurch

Beskrivning: ”Who are the Rat Queens? A pack of booze-guzzling, death-dealing battle maidens-for-hire, and they’re in the business of killing all god’s creatures for profit. It’s also a darkly comedic sass-and-sorcery series starring Hannah the Rockabilly Elven Mage, Violet the Hipster Dwarven Fighter, Dee the Atheist Human Cleric and Betty the Hippy Smidgen Thief. This modern spin on an old school genre is a violent monster-killing epic that is like Buffy meets Tank Girl in a Lord of the Rings world on crack!”

Omdöme: I ett försökt att ge mig utanför min älskade superhjältegenre i serievärlden så har jag efter tips från flera olika håll plockat upp Rat Queens Volume 1: Sass & Sorcery av Kurtis J. Wiebe och Roc Upchurch. Och nog är det annorlunda alltid. Miljöerna är i och för sig bekanta för alla som läst ens en gnutta fantasy eller spelat dator/TV-spel av rollspelskaraktär. Jag har väl varit inne och härjat på båda områdena, och det märks att författarna också varit det. Igenkänningsfaktorn är på topp, med den ack så viktiga skillnaden att vi har fyra kvinnliga huvudkaraktärer istället. Ungefär här kommer nån och ropar ”Men Red Sonja då? Hon är ju gammal hack n’ slash/sword n’ sorcery-hjältinna! Det här är väl inget nytt?”. Jo, det är det. Den här lilla detaljen att de får behålla kläderna på och inte ser ut som Jessica Rabbit med svärd… fundera på den ett tag.

ratqueensbetty

Sen tar serien inte sig på så otroligt stort allvar – det är inte Conan direkt. Det är massvis med humor och ett högt tempo, vilket gör det till en snabbläst men trevlig läsning. Serien är dessutom rätt blodig när det väl är dags för fight, vilket hanteras lika skickligt av författarna som de lugnare partierna av serien. Teckningsstilen är trevlig också, klar och ganska rena linjer istället för överarbetat eller alltför orealistiskt, däremot har det inte lagts lika mycket krut på bakgrunderna som inte är särskilt detaljrika, men jag har inte något större problem med detta. Just den här volymen samlar de första fem numren av serietidningen som ges ut av Image, så den tjänar främst som en introduktion och sätter ut spelpjäserna inför kommande nummer i form av storylines och liknande, och det finns gott om potential i serien, så Rat Queens är något jag kommer att hålla utkik efter i fortsättningen också!

Rat-Queens-pgs-6-7
Köp på CDON, Adlibris, Bokus

Den här boken löser #2 på Kaosutmaningen 2015

 

Outtalat

brennan_outtalat_omslag_inb_0Författare: Sarah Rees Brennan

Beskrivning: ”För Kami Glass har han alltid funnits där: Jared, ­pojken hon kan tala med i sitt huvud, men som ingen någonsin sett i verkliga livet – inte ens hon själv. Hon har inte helt lyckats dölja sina inre samtal med Jared för sin omgivning och Kami betraktas därför som ett lite udda inslag i Sorry-in-the-Vale, den sömniga engelska småstad hon bor i.

Trots detta har Kami funnit sin plats i det lilla sam­hället. Hon har precis startat en skoltidning tillsammans med sin bästa vän och är nöjd med det mesta i tillvaron.

Men på sista tiden har konstiga saker börjat hända. Från skogen hörs illavarslande skrik om natten och bakom fönstren på Aurimere slott är lamporna plötsligt tända igen: familjen Lynburn, som styrt staden i många generationer, har återvänt efter flera års gåtfull frånvaro. När Kami i hopp om ett scoop börjar forska i familjens historia inser hon att den lilla stad hon trott sig känna så väl är full av hemligheter. Och att pojken hon talar med i sitt huvud mycket väl kan vara nyckeln till alltihop.”

Omdöme: Gillar du Veronica Mars? Gillar du Buffy the Vampire Slayer? Gillar du Gilmore Girls? Och skulle du vilja läsa om häxerier i en gotisk Morden i Midsomer-miljö? Har du svarat ja på åtminstone ett par av de här frågorna så är det bara att leta upp ett exemplar av Outtalat av Sarah Rees Brennan. Nu ska det sägas att jag AVSKYR Gilmore Girls. Jag har till och med drömt mardrömmar om att fastna i Stars Hollow och tvingas umgås med Lorelei och Rory Gilmore, så illa är det faktiskt.

Därför är det faktiskt rätt förvånande, inte minst för mig själv, att jag faktiskt tyckte att Outtalat var ruskigt charmig. Huvudpersonen Kami är ju nån sorts korsning mellan just Veronica Mars och Rory Gilmore, så det där enorma rappkäftigheten som jag har så svårt för normalt sett fungerar förvånansvärt ofta (men inte alltid, och då himlar David med ögonen så mycket att han får nackspärr). Att jag inte dör av skratt över vissa situationer kan ju också vara beroende på att humor är väldigt svårt och indivuduellt, så det har jag överseende med.

Jag tycker också att det är väldigt trevligt med asiatiska/halvasiatiska huvudpersoner – det är något jag aldrig varit bortskämd med under min uppväxt och det är alltid roligt med huvudpersoner som går utanför den traditionella mallen. Författaren har också lyckats med att ha ett lagom stort och tillräckligt väl beskrivet persongalleri – det finns inte mycket som är värre än alldeles för många bifigurer så att man till slut inte kan hålla reda på vem som är vem.

Utan att avslöja för mycket så tycker jag också att förhållandet och beroendeställningen mellan Kami och Jared är intressant. Det finns en del likheter med den här hemska serien som börjar på T och slutar på whilight, men här är det åtminstone lite mer underhållande och inte fullt så överdrivet allvarligt. Självklart är det lite obligatoriskt kärlekttriangel-klyscheri på gång även i den här boken, och beroende på hur känslig man är så kanske det spelar roll, jag börjar bli immun… Och visst kan man spela referens-bingo med boken, den innehåller inte en enda grej som jag inte läst/sett i annan form innan, men det är väl hopkoket som helhet som gör det. Man kan ju laga spagetti och köttfärssås på en miljard olika sätt på i stort sett samma ingredienser, eller hur?

Men jag gillar alltså det här. Jag vill veta vad som händer. Och jag hade riktigt trevligt under läsningen. Det räcker långt!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 Den här boken löser punkt 13 i Kaosutmaningen 2015.

#TBT 15 januari

9789132324499_200_sagan-om-belgarion-bok-1-stenens-vaktare_kartonnageSå, efter mycket funderande fram och tillbaka, men med hjälp av flera av er läsare därute så har jag ÄNTLIGEN landat i att torsdagarna hädanefter ska fyllas med lite nostalgi i form av Throwback Thursday, eller #TBT som det bekant kallas på andra delar av det här så kallade internet. Lite gamla böcker, lite funderingar och kanske lite annat smått och gått, vi får väl se vad det landar i.

Först ut under den här lilla taggen:

David Eddings och hans stora epos ”Sagan om Belgarion”, och den efterföljande serien ”Sagan om Mallorea”. Jag kommer ihåg att jag hittade den första boken i skolbiblioteket någon gång på mellanstadiet och blev helt frälst, och verkligen tokplöjde serien så fort det bara gick. Jag är dock lite osäker på om ”Sagan om Mallorea” hade kommit ut och/eller avslutats vid det laget, men jag vet att jag läste allt som fanns på biblioteket och sen gick vidare till det ”riktiga” biblioteket om böckerna inte fanns inne.

Jag har inte läst dem på väldigt länge, men på den tiden så hade jag läst hela serien (räknar man båda två så är det totalt 10 böcker, samt ett par tillhörande böcker) om och om igen. Det är första gången jag kan minnas att jag känt en saknad efter karaktärerna efter att jag läst ut böckerna. Jag är rätt säker på att Eddings-böckerna öppnade mina ögon för fantasy som genre och jag plöjde Ringen-trilogin och Övärlden-böckerna snart därefter, men hjärtat klappar starkast för Eddings fortfarande. Kan dock tillägga att jag inte tycker att han lyckades komma upp i nåt lika bra i efterföljande serier igen.

 

Blod och stjärnstoft

blod_och_stjarnstoft-taylor_laini-27217504-1936374732-frntlFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ”Det var en gång en ängel och en demon som förälskade sig i varandra. De började drömma om en värld utan blod och krig. Det här är inte en sådan värld. 

Laini Taylor är tillbaka med den andlöst spännande fortsättningen på Mörk ängel, första boken i trilogin om Karou.

Konststudenten och monsterlärlingen Karou har funnit de svar hon sökt. Nu vet hon vem hon är, och vad hon är. Men med den kunskapen framkommer också en annan sanning. Hon har älskat en fiende, han svek henne och det måste en hel värld betala för. 

I den andlöst spännande fortsättningen på Mörk ängel måste Karou bestämma sig för hur långt hon är villig att gå för att hämna sitt folk. Fylld av skönhet och omöjlig kärlek, hemligheter och svåra val för Blod och stjärnstoft berättelsen om Karou och Akiva vidare. De befinner sig på var sin sida i ett urgammalt krig som nu vaknar till liv igen, och Karou samlar en monsterhär i ett land bestående av blod och stjärnstoft.”

Omdöme: Den minnesgoda bloggläsaren (du alltså!) kommer säkert ihåg att jag till min glädje och förvåning gillade första delen ”Mörk ängel” trots att jag tyckte att det fanns en del brister, och såg fram emot fortsättningen.

Nu har jag tagit mig igenom den också (det tog lite längre tid än vanligt pga petitesser som jul och ledigheter och födelsedagar och sånt) men skam den som ger sig osv. Men det var trevligt nog väl värt besväret, för den här gången gillar jag Taylor ännu mer!

Nu när hon etablerat karaktärerna och miljöerna ordentligt så har hon kunnat ägna sig åt att dels fördjupa dessa och sen verkligen kunna driva själva berättelsen framåt, och det gör hon med råge. Det är en rejäl djupdykning och i princip nästan klassisk fantasy med mängder av blod och död på alla håll och kanter – det här kärlekstörstandet som jag klagade lite på angående första boken? Den här gången tar det 300 sidor inan Karou och Akiva ens träffas, och då är det inte med glada tillrop direkt…  (det där kommer jag så klart att få igen i bok tre, men ändå!)

Jag måste säga att jag faktiskt blev helnöjd. Jag tycker att det är ett bra och lagom stort persongalleri, miljöerna är bra beskrivna, det är kreativt och fantasifullt utan att luta sig åt slitna klichéer och det känns som att Taylor vet vart hon ska ta sin berättelse så för den som är ute efter nåt fräscht och underhållande så kan jag faktiskt inte annat än att varmt rekommendera Laini Taylors serie. Så nu väntar jag bara på bok tre…

Tack till Bazar Förlag för recensionsexemplaret!

Finns att köpa på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren!

Denna bok löser punkt #7 i Kaosutmaningen 2015.

Mörk Ängel

mork-angelFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ”På olika ställen i världen framträder plötsligt inbrända handavtryck på helt vanliga dörrar. De är ditsatta av främmande varelser med vingar.

I en mörk, dammig butik har en djävuls förråd av människotänder börjat minska.

Och i de trånga gränderna i Prag dras en ung konststuderande in i ett brutalt krig med främmande väsen från en parallell värld.

Möt Karou. Hon fyller sina skissblock med monster som kanske är verkliga, kanske inte. Ofta försvinner hon iväg på mystiska «ärenden». Hon talar många olika språk och inte alla är människospråk. Dessutom har hon naturligt blått hår. Vem är hon egentligen? Frågan plågar henne, och hon är fast besluten att ta reda på svaret.När en av de främmande den vackre Akiva som är på flykt undan förföljare spänner ögonen i henne på en bakgata i Marrakesh, hamnar hon snart i en strid mellan änglar och demoner. Hemligheter avslöjas och en kärlekshistora som har rötter i en våldsam forntid börjar spira. Kommer Karou att få ångra att hon ville veta sanningen om sig själv?” 

Omdöme: Till att börja med så blir jag fruktansvärt sugen på att åka till Prag igen eftersom en så stor del av boken utspelar sig där –  en YA-roman som i princip inte alls utspelar sig i USA eller England, bara en sån sak! Det är också en miljö som lämpar sig förvånansvärt väl till den typen av historia, fullproppad med övernaturligheter, magi, mytologi och kärlek. Taylor har lyckats hitta en ganska fräsch ingång till sin berättelse genom att bygga sin värld med lite andra byggstenar än de vanligast förekommande, både när det gäller huvudpersonerna och bikaraktärerna men även när det gäller själva det mytologiska ramverket.

När det gäller karaktärerna är det nämligen så att Karou, är nåt så konstigt som en huvudperson som faktiskt inte är tonåring, och dessutom lite mer medveten om den övernaturliga delen av världen, även om hon är långt ifrån allvetande. På samma sätt är ”kimärerna”, några av de varelser som Karou, betydligt ovanligare inslag än det otroligt överexponerade vampyrerna och varulvarna som vi fått dras med de senaste åren.

Därför känns också hela boken ganska uppfriskande överlag, tills man trillar in i den traditionellt kletiga kärlekshistorian, och där tappar jag lite intresse – däremot vet jag att många andra går i spinn av den här typen av mer eller mindre omöjlig kärlek, så det säger nog mer om mig än om storyn i allmänhet. Däremot tycker jag att det hittills är bättre genomfört än i t ex Cassandra Clares ”Mortal Instruments”-serie, som är relativt likartad som serie. Gillar man den bör man absolut kunna uppskatta den här också!

Jag tycker ändå att det är en väldigt lovande första bok i serien, och kommer att läsa uppföljaren inom kort, så så pass bra är den absolut 🙂

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

The Young Elites

the-young-elitesFörfattare: Marie Lu

Beskrivning: ”Adelina Amouteru is a survivor of the blood plague: marked by a jagged scar, snow-white hair and lashes. Cast out by her family, Adelina has finally found a place to belong within the secret society of Young Elites. To some, the Elites are heroes, here to save innocents in desperate situations. But to the Inquisition Axis, the white-robed soldiers of Kenettra, they are monsters with demonic powers who must be brought to justice. As Adelina learns more about this perilous world where politics and magic clash, she soon realizes that her own powers may be in danger of bringing on an era of panic such as the world has never seen.”

Omdöme: Marie Lu lyckades med att skriva en av de bästa YA-dystopi-serierna på länge med Legend-trilogin, så det var med stor förväntan men med viss oro jag klickade hem den här från Bookdepository. Skulle  hon kunna hålla formen? Håller konceptet för en ny trilogi?

Det Lu gör som är väldigt klokt, och som gör att det här känns väldigt fräscht och nytt, är att hon gör en total miljöomvändning från sci-fi-världen i Legend-trilogin. Istället bygger Lu upp en fantasyvärld som hämtar inspiration främst från renässansens Italien men också en släng av den värld som Kristin Cashores böcker om de Utvalda rör sig i. Till och med språket som karaktärerna pratar har allvarliga slängar av ”italifiering”, men faktiskt på ett bra sätt.  Har man dessutom spelat Assassin’s Creed II eller dess efterföljare Brotherhood och Revelations kommer man också känna sig rätt bekväm i Lus miljöer. Det är en värld som känns rejält annorlunda än all den fantasy som jag läst, så det är absolut en av de starkare delarna av boken.

Man märker också att det är Marie Lu i läsningen genom att tempot är högt och fartfyllt, men samtidigt att Lu hela tiden har kontroll över berättelsen och dessutom skickligt kan kasta in ett par rejäla överraskningar längs vägen. Jag gillar också hur bra hon beskriver huvudpersonen Adelinas inre konflikt, hur hon slits mellan sin syster och sitt förhållande till de andra i X-Men, förlåt, Unga Eliten, och även hennes ambivalenta förhållande till sin superkraft. (Och nej, jag tycker att den Unga Eliten som boken kommer att heta på svenska är en fruktansvärt tramsig titel, men allvarligt talat så är gruppnamnet the Young Elites rätt tramsigt till att börja med…) Ska man prata de manliga karaktärerna är de inte riktigt lika väl definierade som Day är i Legend-trilogin, men det beror på att Adelina är den enda karaktären som beskrivs i första person, medan alla andra beskrivs ur tredje och det medför ju automatiskt en distansiering. Faktum kvarstår dock att Enzo inte är någon Day, så enkelt kan vi väl beskriva det.

Nåt som däremot är lite tröttsamt är att Lu ibland är farligt nära att trilla ner i Tahereh Mafi-träsket i vissa passager i boken, men för det mesta går det bra. Det finns dock en passage i boken där man verkligen känner ”nä men för i helvete”, men som tur går det ju för överkänsliga läsare så som mig själv att skumläsa just det partiet, och visst, det har en poäng för berättelsen som helhet, men dock. Det här är ju dock kanske ett mer generellt problem för genren med de här översvallande kärlekshistorierna, men vi slipper ju på sätt och vis i alla fall  YA-hatobjekt nr 1: kärlekstriangeln än så länge i den här serien.

Eftersom det är första delen av en serie så är det ju svårt att uttala sig om hur det kommer att arta sig, men om man fick önska så skulle jag faktiskt vilja att den blev ännu mörkare och ondare, och det finns en hel del saker som man kan tolka till att det faktiskt blir så också, och det vore ju kanon. Betyget blir därför: När kommer nästa, ge mig nu!!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller helst hos din lokala handlare!

 

Årets 40:e bok – Tornrummets hemlighet

tornrummets_hemlighet-janz_niklas-26534764-3082970784-frntlFörfattare: Niklas Janz

BaksidestextI ett lönnfack i det hus familjen flyttat till hittar Mirjam tolv svarta skrivböcker. De är skrivna av Milan som tidigare bodde i huset och handlar om drömlandet Kangar. Till en början tycker Mirjam att böckerna bara är spännande läsning. Men snart börjar det hända saker i hennes liv som får henne att undra om inte Milans berättelse är sann. När så en av de svarta skrivböckerna blir stulen från Mirjams sovrum förstår hon att det är någon som håller henne under uppsikt. Någon som också vill läsa vad som står i Milans böcker. Någon som smyger omkring i trädgården om natten…

Första raden: Mirjam såg skylten flimra förbi i mörkret: ”Forshamra”.

Omdöme: Nä jag läste den här boken fick jag känslan av såna där serier som visades på sommarlovsmorgnar när jag var liten. Ofta var de gjorda i Australien eller liknande, och ofta dubbade till svenska av så där lagom engagerade barnskådespelare. Ofta handlade de om att barn hittade något, eller hamnade i koma, eller nåt annat som gjorde att de förflyttades till en annan värld, och samtidigt hände det saker i ”vår” värld och i slutet så förenades barnen. Det kanske är nån annan som känner igen det här?

”Tornrummets hemlighet” känns alltså precis så. Det är lite småspännande och ganska snäll vardagsfantasy om Mirjam som hittar Milans böcker och sakta dras in i böckerna och Milans historia. Mirjams delar av boken berättas i tredje person, medan Milans dagboksanteckningar är skrivna ur första person (vad annars i en dagbok?) och är tryckta med annat typsnitt för att göra skillnad, och det greppet fungerar som det ska. Janz skriver sin debutroman utan problem när det gäller miljöbeskrivningar och händelseförlopp, men har svårare för dialog. Den känns på många ställen lite för onaturlig och stel. Det är inte bra när jag som läsare stannar upp och tänker: ”Men så där pratar ju inte folk…”.

Intressant nog tycker jag bättre om de delar av boken som utspelar sig i vardagen hos Mirjam och inte i den drömvärld som beskrivs i Milans delar av boken och som känns lite som en blandning av Nangijala och Hogwarts. Vardagen känns faktiskt mer spännande och trovärdig, även om drömvärlden som tema inte är särskilt utforskat i åtminstone den fantasy jag läst hittills.

Ytterligare problem är att boken faktiskt är för tjock. Den hade mått bra av att trimmas på en del mindre viktiga stycken och då kommit ner i sidantal från sina över 460 sidor – det finns helt enkelt en del lite väl långrandiga och överflödiga passager och det hade blivit ett bättre flyt och driv i berättelsen om man kommit ner under 400 sidor tror jag. Som det är nu tror jag tyvärr att sidantalet kan driva bort en del presumtiva läsare. Jag skulle säga att den passar bra för båda könen, men jag skulle ha svårt att rekommendera den som förstaval för nån som inte är van vid att läsa tjockare kapitelböcker just på grund av det långsamma tempot i kombination med bokens tjocklek. Därmed inte sagt att det är en dålig bok, bara inte nåt som känns som en blockbuster i bokhyllan. Snittet på Adlibris ligger på strax över tre stjärnor av fem, och det känns rätt rimligt även i mina ögon.

Samtidigt är jag lite nyfiken på vad Janz åstadkommit i sin uppföljare,och den har jag också fått från förlaget, så recension på den kommer om en månad.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp hos din lokala bokhandel, eller på Adlibris, CDON eller Bokus.

 

Spökstaden

spokstaden-andra-boken-om-miss-peregrines-besynnerliga-barnTitel: Spökstaden: andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn

Författare: Ransom Riggs

Om: Jacobs tidsresa tillsammans med de andra besynnerliga barnen fortsätter i ett england 1940. Nya bekantskaper, nya faror och en riktig jäkla klipphängare på slutet!

Första raden: ”Vi rodde ut från hamnen, förbi guppande jollar som blödde rost från fogarna, förbi tysta sjöfåglar som satt i högtidliga församlingar bland havstulpanerna på resterna av sjunkna bryggor, förbi fiskare som sänkte sina nät och stirrade när vi kom glidande, osäkra på om vi var verkliga eller inbillade.”

Omdöme: Spökstaden tar vid nästan omedelbart där förra boken slutar, och det funkar absolut. Man vill ju veta vad som ska hända Jacob, Emma och de andra besynnerliga när de försöker ta sig till London för att bota Miss Peregrine från att vara fångad i sin fågelkropp, och allt detta under brinnande världskrig. Tempot är högre i den här boken, vilket naturligtvis beror på att Riggs inte behöver ägna någon tid till att introducera världen och dess karaktärer för oss läsare. Däremot fortsätter han göra sin värld ännu mer fantasirik och just besynnerlig, och återigen spelar fotografierna han samlat på sig en avgörande roll. Jag står fast vid att fotografierna är ett lyckodrag och tillför till berättelsen, och visst hade det varit roligt att få veta mer om ursprunget till vissa av fotografierna?

Vi får dessutom äntligen en uttalad och riktigt obehaglig skurk, även om det dröjer till slutet av boken, istället för ”bara” väsen och tomgastar i allmänhet. Man ska inte glömma bort vikten av en riktigt bra skurk, en bra hjälte definieras av hur välskrivna skurkarna är! Och jag måste säga att jag gillar Jacob och hans resa in i de besynnerligas värld och hur han slits mellan sin gamla och sin nya verklighet som en av de besynnerliga och den spirande kärleken till Emma.

Det är fortfarande ett rappt och drivet språk det handlar om och det går ruskigt snabbt att läsa boken – jag läste ut den här för flera dagar sen, men som vanligt tar det en stund innan jag får ur mig en recension…

Nåt jag uppskattar väldigt mycket med den här boken är faktiskt omslaget. Det här är en bokserie som har omslag som faktiskt fungerar väldigt bra för att intressera både killar och tjejer! Killar är ju oftast lite mer svårflörtade, men just att fotografierna på omslagen är så pass konstiga i kombination med bokens titel och omslagets typografi tror jag gör mycket för att göra främst killarna mer intresserade av boken.

Om man ska hitta något negativt är det nog så att största problemet med boken är att det lär dröja innan del tre kommer ut…

Tack till förlaget Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Köp på Adlibris, CDON eller Bokus.

 

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

miss-peregrines-hem-for-besynnerliga-barnFörfattare: Ransom Riggs

Om: Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter, och det visar sig att alla sagor som farfar berättat är mer sanna än vad man kunde tro.

Första raden: ”Jag hade just börjat acceptera att mitt liv skulle bli helt vanligt, när högst ovanliga saker började hända.”

Omdöme: Jag förstår att Ransom Riggs tyckte att fotografierna var intressanta nog att skriva en bok om. Vissa av dem är verkligen fantasieggande, och det är faktiskt många gånger som bilderna hjälper mig som läsare att förstå exakt vad som Riggs vill beskriva. Jag har sett att andra haft synpunkter på att storyn känns för konstruerad runt bilderna, men den tanken slår aldrig mig under tiden jag läser boken, tvärtom. Jag dras in med hull och hår i den här skräck/fantasy-korsningen av Tim Burton, Neil Gaiman och Guillermo del Toro (det är ingen slump att just Tim Burton regisserar den kommande filmen). Huvudpersonen Jacob är precis så neutral att det är lätt för vem som helst att identifiera sig med honom, men det övriga persongalleriet är verkligen något utöver det vanliga, allt från flickor som måste knytas fast med rep för att inte flyga iväg till en pojke som har levande bin inuti sin kropp!

Tempomässigt kände jag att Riggs verkligen trampade gasen i botten under den sista tredjedelen av boken, lite på bekostnad av att mittenpartiet kändes lite långsamt, men eftersom finalen är så pass stark stör det inte så mycket. Ett rappt och enkelt språk får berättelsen framåt på ett bra sätt, och det känns aldrig tillkrångat och sidorna bara flyger förbi.

Jag är ju lite svag för tidsresor och superkrafter och just den här mysrysliga blandningen av fantasy som börjar i vår verklighet men som kommer ut nån annanstans så är man från 12 år och uppåt och inte är alltför lättskrämd så tycker jag absolut att det här är en alldeles utmärkt bok att sätta tänderna i! Uppföljaren, ”Spökstaden: andra boken om miss Peregrines besynnerliga barn” har precis kommit ut på svenska och kommer att recenseras här inom kort!

Finns att köpa på Adlibris, CDON, Bokus.

Kolla in Ransom Riggs egen boktrailer här nedan:

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Sword Princess Amaltea

webb_SPA1Titel: Sword Princess Amaltea

Författare: Natalia Batista

Om: Manga-fantasy om prinsessan Amaltea som måste ge sig ut för att befria en prins, gifta sig med honom för att vinna halva drottningdömet.

Omdöme: Det här är min första bekantskap med Natalia Batista, och vilken trevlig sådan! Greppet att vända på könsrollerna (i Batistas fantasyvärld är det kvinnorna som är det dominanta könet) fungerar faktiskt över förväntan och jag kommer på mig själv flera gånger att tänka på vilken effektiv ögonöppnare Sword Princess Amaltea faktiskt är om hur bisarr vår egen verklighet faktiskt är. Stort plus för den stora variationen av karaktärer av olika hudfärg och kroppstyp dessutom. Jag är inte så van vid att läsa manga, min läsning inskränker sig till en handfull volymer av Naruto, men jag har sett en del manga under åren och jag tycker definitivt att Batista med assistenter har en riktigt läcker teckningsstil och har ett bra driv i sitt berättande, serien är både spännande och humoristisk samtidigt som det är riktigt bra fart i storyn.

Kombinationen av en tänkvärd egen värld kombinerat med en bra och snyggt berättad story gör att jag definitivt ser fram emot nästa del som ska komma under hösten! Sword Princess Amaltea är ett välbehövligt och intressant inslag i den svenska serievärlden och jag hoppas att den ger upphov till många spännande och tankeväckande funderingar hos läsaren – det gjorde den i alla fall för mig.

Köp på Adlibris, CDON eller Bokus.

Saga, #1-18

saga-volume-oneTitel: Saga

Författare: Brian K. Vaughan, tecknad av Fiona Staples

Om: Förbjuden kärlek mitt i ett pågående krig, om att rädda livet på sitt nyfödda barn och den fullkomligt vansinniga galax de lever i i en av de bästa rymdoperorna jag nånsin stött på. Romeo och Julia korsat med Star Wars är en av de bättre beskrivningarna jag stött på.

Omdöme: Jag är helt såld från första början. Jag är ett stort fan av Brian K. Vaughans tidigare verk, speciellt Y: The last man och Runaways, för att inte tala om Pride of Baghdad där man inte kan låta bli att lipa i slutet. Så när jag fick möjlighet att sätta tänderna i Saga hoppades jag ju så klart på nåt riktigt trevligt.

Och snacka om att jag fick det jag ville ha. Den här serien är så totalt rubbad, så helt galet fantasifull och och medryckande att det bara är att spänna fast sig och åka med. Det är ett fantastiskt möte mellan Vaughans knivskarpa dialog och manus och Staples underbara teckningsstil, och man skulle ju verkligen vilja vara med när de spånar om alla de fantastiska varelserna som finns i världarna som man får se när man åker med Alana, Marko och deras dotter Hazel.

Det känns verkligen som att man läser nåt unikt och sanslöst kreativt och jag kan knappt vänta tills nästa nummer kommer ut.

Jag har läst alla nummer som kommit ut via appen Comixology till iPad, men vill man köpa i tryckt form kan man köpa första delen bland annat på CDON, Adlibris, Bokus.

saga12

De Utvalda

978915525755297891552575909789155258825Titel: De Utvalda: Tankeläsaren (del 1), monstrets Dotter (del 2), Hemligheternas rike (del 3)

Författare: Kristin Cashore

Om: krig och kärlek i de sju kungadömena, monster och förmågor och om att acceptera sig själv och att utvecklas som människa.

Omdöme: Jag funderade rätt länge på om jag skulle ge mig på att recensera hela trilogin i ett svep eller om jag skulle gräva ner mig i var och en av de tre böckerna i serien. Med facit i hand hade jag egentligen kunnat ge mig på dem allteftersom jag läste dem, då de är betydligt mer fristående än t ex Hungerspelen.

Det som framför allt gläder mig med Cashores trilogi är att de tre olika kvinnliga huvudkaraktärerna Katsa, Flamma och Bitterblue är riktigt bra karaktärer. De är fighters, var och en på sitt sätt utifrån sina egna förutsättningar – smarta, självständiga, viljestarka och helt enkelt riktigt positiva bekantskaper. De är inga späda varelser som inte kan göra annat än att sitta och tråna efter de tuffa killarna och bli helt svimfärdiga så fort någon som ser ut som en grekisk gud går genom dörren. Jag blir så glad, och det fina är att det inte heller sker på de manliga karaktärernas bekostnad! Tvärtom finns det en stark känsla av ömsesidig respekt mellan de olika konstellationerna och det är ju bara att tacka och ta emot.

Rent storymässigt gillar jag serien i stort. Cashore har lyckats skapa en fantasyvärld som känns fräsch, utan att vara nerlusad av fantasyklichéer. Jag tycker att första boken lider lite av ett för plötsligt och abrupt slut, jag hade gärna sett lite mer utdraget händelseförlopp (och det är ju ändå ett gott betyg i det här fallet) innan själva upplösningen händer mellan Katsa, Bitterblue och Leck.
Monstrets dotter som är den andra boken i serien är ju den mest fristående av böckerna både rent tidsmässigt men även geografiskt eftersom den utspelar sig i en annan del av världen och med väldigt få beröringspunkter med föregående bok, och är ju därför om man ska vara helt ärlig inte helt nödvändig egentligen… Om man ska vara helt krass skulle man ju hyfsat enkelt kunna skriva in de viktigaste delarna av den i de andra böckerna som epiloger eller prologer, men samtidigt är det helt enkelt så att det är ganska trevlig läsning så man kan gott läsa den ändå, men den är ju inte helt livsviktig för den övergripande berättelsen om man säger så.
Bitterblue, det töntiga namnet till trots, är istället en mer direkt uppföljare till Tankeläsaren och fungerar därför bättre i sammanhanget och ger läsaren en möjlighet att få reda på mer om världen och vad som hände efter händelserna i första boken
Böckerna är alla skrivna på ett lättläst och bra språk, även om jag har jättesvårt för de engelska namnen på saker, Leck City t ex och hade säkert inte stört mig på det om jag läst serien på engelska. Så där har översättningen inte fungerat klockrent för mig, men har man överseende med dtta så finns det inget annat att klaga på.

Jag kan alltså inte göra annat än att rekommendera serien till alla som gillar vettiga karaktärer (och vem gör inte det?) i en trevlig serie böcker som lätt får några timmar att flyga förbi.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller allra helst på Fritzstahl.com .

Bokbloggsjerka 28 februari – 3 mars

Äntligen fredag, vilket inte minst betyder veckans bloggjerka. Den här gången ställer Annika frågan:

Har du gjort några fynd på bokrean i år? Om ja, vilken bok är du särskilt sugen på att läsa? Om nej, vad fällde avgörandet för att du bestämde dig för att avstå?

I mitt fall: Nej. Har inte köpt nånting. Jag gick faktiskt förbi Akademibokhandeln och kikade lite, men ärligt talat var det inget som gjorde mig så pass intresserad att jag ville ställa mig i kön. Jag har tappat lite när det gäller det här med att äga böcker, det är helt enkelt inte så intressant för mig. Visst vill jag läsa, men jag känner inte det här enorma behovet av att äga särskilt många böcker. Dels handlar det ju så klart om att jag så enkelt kan få hem böcker via min sambo, men även till viss del att vi flyttat så mycket att jag är otroligt trött på att kånka flyttlådor med böcker – de är ju så tunga, de rackarna!

Men ok, jag fick lite inspiration av rean ändå. Som jag skrev i nåt inlägg sen så ville jag tvunget läsa nån fantasy, och ett par av Kristin Cashores böcker fanns på rean, så nu ligger första delen av ”De utvalda” i väskan. Fast via biblioteket.

På riktigt!

Ibland när jag är på lite dåligt humör kollar jag på den här, och då blir man genast lite gladare. Helt underbar!

Och jag missade tydligen nåt viktigt i somras när vi var i London. Vi borde ju ha tagit oss till Kings Cross Station och plattform 9 3/4. Varför? Se själva!

Harry-Potter-Platform-9-3-4-kings-cross-600x400

 

 

Plötsligt händer det

Jag vet inte varför, men det tog TRE försök innan jag kunde ta mig igenom Cirkeln, första boken i Engelsforstrilogin. Varför vet jag inte riktigt. Det kändes ju i teorin som att jag borde älskat den från första stund. en svensk mashup av X-Men och Buffy liksom, av två författare som jag alltid tyckt verkat riktigt bra och sympatiska och som har samma populärkulturella preferenser som jag själv.

Men det gick ju inte.

Jag gillade inte språket. Eller karaktärerna (det var till och med så att jag inte gillade vad de hette!). Eller storyn.

Så jag lade ner.

Men det kändes hela tiden som att jag borde gilla det. Vad var det jag missade? Alla andra älskar ju serien?

Och försökte igen. Kom några kapitel längre.

Och lade ner igen.

Men så kom tredje boken ut och jag läste om den ÖVERALLT. Och tänkte att, nä vad tusan.

Och försökte än en tredje gång.

Och då lossnade det. Jag vet inte varför, vad som var skillnaden den här gången jämfört med de första försöken förutom tid och att jag för första gången läste den i fysisk form och inte på iPaden. Och då ska det tilläggas att då har jag ändå läst samtliga Game of Thrones på iPaden, så jag är van att ta mig igenom böcker i elektronisk form.

Så under november/december brände jag igenom samtliga böcker i rekordfart, och tycker nu att trilogin är helt stundtals helt fantastisk, spännande, underhållande. En del av min ursprungliga kritik lever kvar, men samtidigt känns det som att både Eld och Nyckeln är så mycket bättre böcker i allmänhet att det på nåt sätt tar udden av mitt gnäll.

Skam den som ger sig!

På tal om…

På tal om...

Är det bara jag som tänker mig att rektor Adriana Lopez i Engelsforstrilogin borde se ut ungefär EXAKT som Regina Mills/Onda drottningen i Once Upon A Time?

Udda Verklighet

9173552984Vi bodde i Malmö i några år, men det var ett tag sen. Jag kommer ihåg när SF-bokhandeln öppnade och att jag såg fram emot det eftersom det var nåt som saknades i stan.

Där jobbar även Nene Ormes, som är författare till den svenska urban fantasy-romanen Udda Verklighet som utspelar sig i just Malmö. Det är ett koncept som jag gillar skarpt, och det hela påminner rätt mycket om Neil Gaimans Neverwhere-roman. Nu gillar jag Gaiman som attans och ser absolut inte detta som nåt problem, tvärtom.

Udda, som huvudpersonen heter, dras in i en värld av magi och övernaturligheter mitt i centrala Malmö, en värld av hamnskiftare, orakel som bor i Turning Torso och sanndrömmar. I mitt huvud ser alla karaktärerna ut som figurer ur Spirited Away eller Howl’s Moving Castle. Jag vet inte varför, men det passar.

Jag läste nån kommentar som gick ut på att Malmö var helt fel miljö för urban fantasy. Det är helt fel – om det är nån stad som står med ena foten i det gamla och andra i det nya och alla möjliga sorters människor samlas i staden, då är det Malmö, och därför känns det helt naturligt och rätt att Udda Verklighet utspelas just där.

Jag kan känna att jag inte riktigt kommer karaktärerna så nära som jag skulle vilja, även om jag dras med i berättelsen – det beror väl dels på att den är ca 200 sidor kortare än motsvarande amerikansk roman, och dels på att jag på nåt sätt är mer intresserad av staden Malmö som karaktär i boken än vad som är tänkt, och det är ju naturligtvis beroende på mina år i staden.

Men återigen, jag gillar det här, och uppföljaren ligger just nu på nattduksbordet. Det säger väl nåt

Rubinröd

9163869616

Sambon ville som sagt ha ett utlåtande angående Rubinröd, av tyska Kerstin Gier (jag trodde hon var svensk först, men sen slog det mig att ”svenska” namn av nån anledning också är väldigt vanliga i Tyskland). Och jag tycker väl att den är ok, om än med förbehåll, och passar troligen bra för sådana som kanske inte riktigt har åldern inne eller av andra anledningar inte är mogna för lite våldsammare YA-litteratur som t ex Hunger Games eller Divergent eller liknande. Jag såg att den stod sorterad under ”feel-good fantasy” på Akademibokhandeln och det känns som en vettig beskrivning, mer chick-lit än sci-fi liksom.

Bokens huvudpersoner Gwendolyn och Gideon tillhör två familjer som har en genetisk förmåga att resa i tiden och dras in i ett äventyr med hemliga planer och intriger, mystiska sällskap och spännande händelser.

Den är oerhört lättläst och lätt att ta till sig, även om den utlovade romatiken och jämförelserna med såväl Romeo och Julia och Edward och Bella känns lite väl ansträngd, men den utvecklas säkert i de två kommande delarna. 

Men det finns ett par saker med boken som slår en. Det är själva berättelsen som intresserar mig nåt så när – för guds skull, jag är uppfödd på superhjälteserier där man reser i tiden lika lätt som man tar bussen, så det är klart att jag gillar det – men huvudpersonerna känns väldigt grovyxade. Jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket om den, vilket är bokens stora problem. Gideon har få, om ens några sympatiska drag, och Gwendolyn framstår som både mentalt yngre och dummare (eller utan självkänsla) än vad hon egentligen är har. Det stör, som för många sura toner i ett annars ok framfört musikstycke, att jag som läsare ska sitta och bli frustrerad över att huvudpersonerna uppför sig så som de gör, och det är ett problem som jag inte tidigare upplevt så tydligt som i den här boken. Jag fattar liksom inte deras attraktion till varandra, var den kommer ifrån förutom att han är snygg, men det får ju ändå inte anses räcka i dagens samhälle. Med det sagt så har boken ändå kvaliteter som gör att den fungerar som läsning för bokhungriga tweens som vill ha lite lagom småmysig läsning när alla anda böcker är utlästa/utlånade.

Del två och tre kommer ut på svenska under 2013.

The Winds Of Winter

För de som inte kan få nog av fantasyeposet Game Of Thrones, så har Författaren George R. R. Martin lagt ut ett kapitel från den kommande boken The Winds Of Winters på sin hemsida. Nya säsongen på HBO kommer nu 31 mars.