Kategoriarkiv: film

Äntligen är den här!

Äntligen har trailern för ”The Hate U Give” dykt upp, och jag måste säga att jag tycker att det ser väldigt bra ut. Bilderna stämmer väldigt bra överens med de bilder jag fick upp i huvudet när jag läste boken och det känns som att det kan bli en ordentlig snackis när den går upp på bio i höst:

Annonser

Djupanalys av ”Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald”-trailern

Det ploppade ut en ordentlig trailer för ”Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald” nu i veckan. Även om jag önskat att de inte castat Johnny Depp så är jag ändå sugen på att se filmen. Alla kan behöva lite mer magi i sitt liv, inte minst jag.

Jag gjorde en liten summering av mina intryck av trailern:

0:05 HOGWARTS!!!!

00:25 Newt ska till Paris! Jag gillar det, en ny stad. Han är som en James Bond som kan trolla och med ett generöst Interrailkort.

00:27 Aaah, den där ”släcka-lampan-magin” hade varit bra att ha istället för att behöva springa runt och släcka varje lampa vid läggdags.

00:35. Är det… en dubbelknäppt skepparkavaj i manchester? Dumbledore var minsann en riktig fashionista back in the day.

00:41 I rest my case. Inte en kaftan och lustig hatt så långt ögat når. Dumbledore, VAD HÄNDE??

00:48. Det står en massa människor här. Alla ser väldigt allvarliga ut. Why?

00:59. Jacob Kowalski är tillbaka!

01:01 ”No, we’re going somewhere”. Som jag kan relatera till Jacob där. Men alltså, det där rådjuret bakom, det har väldigt konstiga horn, eller hur?

01:06 Det är långt till november.

01:07 Varför förorenar snubben med pottfrisyren från första filmen luften i Paris? Vet han inte om det här med luftföroreningar i storstäder? Från 2030 får man inte ens köra bilar med förbränningsmotorer i Paris och allt började med den här snubben.

01:10 Det här taket alltså! ”Le Niffleur”!!!

01:14. Draken/sjöormen/ålen/muränan är gjord av tång och sjögräs. Jag blir sugen på misosoppa och sushi.

01:18 Vad har de i buren?

01:29 ”När Harry mötte Batman”.

01:34. Och här har vi Johnny Depp som Grindelwald. Han ser lite blek ut, troligen pga vitaminbrist. Inte alls samma fashion sense som Dumbledore. Skumma ögon har han också. Typiskt skurkigt.

01:40 Koordinerade trolleritrick är de bästa trolleritricken, det har jag alltid sagt.

01:52 Ok, så den ska ha premiär 16/11. Nej, jag tänker inte se den i 3D, tackar som frågar. 3D-glasögonen klämmer så förbannat på mina egna glasögon.

En välkommen biverkning.

Efter att ha läst ”Fandom” av Anna Day så fick jag en omåttlig lust att plöja nåt som påminde hyfsat mycket om den fiktiva YA som boken handlar om (låter det rörigt? läs recensionen så förstår ni bättre). Valet stod då främst mellan de två mer eller mindre ursprungliga giganterna inom YA-dystopi-kärlekstriangelgenren – med andra ord ”Hunger Games” eller ”Divergent”. Eftersom ”Divergent” är en serie som verkligen inte åldrats med värdighet i mitt huvud sen jag läste ut den så föll valet naturligtvis på Katniss och co. Ska jag vara ärlig så har även den serien sina brister och jag har ta mig tusan varken tid eller lust att läsa den trilogin från pärm till pärm. Det kan också vara så att jag inte ens äger alla böckerna… Jag har i och för sig faktiskt den första, men då med det där mindre snygga omslaget:

Hungerspelen (gamalt bokomslag)

Så jag har faktiskt börjat se om filmerna, och har i skrivande stund två kvar. De sista två har jag märkligt nog inte ens sett.

Det jag märkt hittills är att jag dels inte kommer ihåg jättemycket och dels hur himla grått allting är. Det är lätt den gråaste filmskalan sen ”Schindler’s List” och det vägs faktiskt inte riktigt upp av att alla i District 12 cosplayar Lady Gaga som om livet hängde på det.

Jag återkommer naturligtvis med en er grundlig analys när jag betat av resterande filmer. Det ska bli väldigt spännande att se dem.

PS. Nån kanske säger: ”Men David, Divergent-filmerna då?”. Och då säger jag: ”NEJ, jag äter hellre gröt med sugrör än tittar på dem.” Usch och fy. DS.

 

Fantastic beasts och den jättelånga rubriken

fantaFöga förvånande så blev det ett biobesök i helgen för att dyka ner i J.K. Rowlings värld där alla har lustiga hattar och ännu konstigare efternamn. Det ska sägas att Tidaholms biograf är ruskigt vacker men har fåtöljer som är konstruerade av Djävulen själv, speciellt när en film passerat tvåtimmarsstrecket. Hur jag överlevde Batman v Superman där förstår jag knappt själv.

Jag tycker väldigt mycket om filmen. Så pass att jag verkligen vill äga filmen när den kommer, om inte annat så för att kunna se alla detaljer och alla fantasifulla saker som finns överallt i filmen. Framför allt gäller det så klart när Newt Scamander besöker alla magiska platser som visas i filmen, och absolut i en helt underbar sekvens där innehållet i Scamanders resväska visas upp. Arbetet med karaktärsdesign är helt sanslöst bra och jag gör min bästa professor Trelawney-imitation och förutspår att Funko kommer att sälja ungefär 40 000 miljarder Niffler-figurer till jul. Man vill bara flytta in i Scamanders resväska på heltid. Då kanske man inte ens skulle sakna wifi.

fb08

Kombinationen Rowling och Yates verkar också vara helt klockren. David Yates, som regisserat fyra Harry Potter-filmer får Rowlings allra första filmmanus att fungera väldigt väl och man har väldigt trevligt under tiden. Det märks också att det fungerat väldigt bra mellan skådespelarna, framför allt mellan ”the good guys”-kvartetten.

Men det finns också grejer som inte funkar riktigt lika bra. Johnny Depp? Allvarligt? För min del är han inte alls nån som höjer kvaliteten på en film och dessutom rätt uttjatad som skådespelare. Lägg dessutom till hans rätt smutsiga skilsmässa så kan jag tycka att man borde kunnat hitta nån annan – vem som helst – att spela hans roll.

Filmen lider också lite av samma problem som alla de senaste superhjältefilmerna. Det ska presenteras så mycket information på kort tid att det blir lite överlastat men ur perspektivet att det kommer fyra filmer till så är det inte konstigt egentligen men det blir mycket origin-story över alltihop.

Sen kan man allvarligt talat undra vad resterande fyra filmer ska vara bra för. Visst, redan från början kan man tycka att det är en onödig film och att det bara ska mjölkas mer pengar från Harry Potter men där håller jag inte med – en eller två filmer känns ändå rimligt men fem filmer? Speciellt som jag egentligen inte tycker att den har nån riktig cliffhanger utan hade funkat bra som en enskild film. Naturligtvis kommer jag att se de kommande filmerna ändå, det går inte att låta bli som Harry Potter-fan.

För självklart ska ni se den om ni är det minsta intresserade men det visste ni nog redan.

Batman v Superman, nu jäklar.

OK, så om ni inte har sett Batman v Superman: Dawn of Justice och tänkt se den, då kan ni vända här och göra nåt annat. Äta glass eller hacka lök eller vad ni nu vill. Kom tillbaka när ni sett filmen. Om ni däremot vill veta vad jag tyckte… enjoy.

xpkpmbwhnjnnaxv0zqrt

Så, då kör vi då. Hämta snask, det här kommer att ta ett tag.

Jag älskar ju premissen. Jag har varit Team Batman sen första stund, och tanken på att se Batman puckla på tråkmånsen Stålmannen på film har ju varit en våt dröm sen länge. Det finns naturligtvis massor av serier som tar upp detta, bland annat Frank Millers magnifika ”Dark Knight Returns” som ligger till grund för mycket av BvS story. Men det har aldrig gjorts på ett snyggt sätt på film tidigare. Och hela temat om att superpersoner kanske borde hållas ansvariga för sina handlingar är ju jätteintressant, och tas också upp i ”Captain America: Civil War” som kommer om ett par veckor.

DC gör nu alltså sitt första försök att komma ikapp största (ok, enda) konkurrenten Marvel som lyckats enormt med hela sitt Marvel Cinematic Universe. Därför kommer alltså även Suicide Squad senare i år och filmer med Flash ochWonder Woman och Aquaman och två Justice League-filmer och en massa mer de närmaste åren. För oss som går igång på detta finns det liksom ingen bättre tid än nu.

Meeeeeeeeeen…

BvS är inte riktigt det perfekta avstampet. Inte ens i närheten faktiskt. Jag skulle nog vilja påstå att den snubblar på sina egna skosnören nästan direkt.

Och sen snubblar den på i 2 och en halv timme till.

Det blir liksom mer och mer klart för mig att regissören Zach Snyder inte kan göra en film om han inte har en förlaga som han kan kopiera rakt av ner på bildrutenivå. Det funkade i ”300”. Det funkade i ”Watchmen”. Det funkar i sekvenser i ”BvS”, men när nåt unikt ska göras, då misslyckas han värre än en unge som pillar snorkråkor med tumvantar på sig.

Visst får han till en del snygga scener och en del grymt snygga bilder, men eftersom han inte ens kan stava till ”subtil” och dessutom förälskat sig i onödiga slow-motionsekvenser så blir han mer och mer av en one-trick-pony för varje dag. När Michael Bay känns som en dämpad och eftertänksam snubbe i jämförelse då vete tusan om man är på rätt spår som regissör.

Ben Affleck är hör och häpna en av de stora behållningarna med filmen. Jag gillar faktiskt hans stenansiktes-Batman, och jag gillar dräkten med de korta öronen och allt. Däremot, när han kränger på sig sin rustning för att börja banka Stålis är det HELT OMÖJLIGT att inte se Lego Batman framför sig. Förlåt, men det går bara inte. Once you’ve seen it, you cannot unsee it. Så förlåt om ni inte tänkt på det här innan. Nu förstörde jag för er också.

index

Lego Batman till vänster. Eller höger. Eller på båda sidorna. Fan vet.

Men vad värre är, i Snyders händer blir Batman en mördarmaskin som kastar handgranater som om det är ett godisregn, kraschar bilar och skjuter folk med automatvapen. Kort sagt, han blir the Punisher i konstigare kläder. Jag har sett att Snyder förklarat det med att ”joho, han har visst dödat folk, t ex i Nolans filmer men även i serietidningarna så då kan han göra det här”. Ursäkta, men det är ett jäkla skitargument. Den gängse bilden av Batman sen tja… 80 år tillbaka är ju trots allt att han INTE har ihjäl folk. I så fall skulle Jokern och co varit maskmat sedan åratal tillbaka. Om man så totalt misstolkar en karaktär på det här sättet så blir det inte bra. Det är inte nyskapande. Det är bara konstigt. För övrigt verkar Batman dessutom vara synsk i den här filmen. WTF?

Stålis då? Alltså, han ÄR så tråkig. Det har han alltid varit, men Henry Cavill spelar honom så förbannat tråkigt också att det blir dubbelt trist. ”Man of Steel” är en av de sämsta superhjältefilmer jag sett. Det är nog bara ”Elektra” och ”Green lantern” som är sämre. Att Metropolis byggt ett monument åt honom när han och Zod förvandlade hela stan till USA:s största grustag i ”Man of Steel” känns också lite… eh. Nej.

Faktum är att Wonder Woman är den som kommer undan lindrigast. Hon är inte så tokig, men är med på tok för lite för att man ska börja bry sig om karaktären. Men hon är bad ass. Så mycket får man lära sig.

Det absolut största problemet är dock exakt hur otroligt larviga vissa saker är. Det finns så mycket som makes no sense men rent spontant fem skumma grejer (utöver det som redan nämnts):

  • att Batman inte dödar(!) Stålis för att deras mammor båda råkar heta Martha.
  • Lex Luthors bisarra plan att låta Batman döda Stålis hur nu han kunde veta det och ändå släppa loss grottrollet från Sagan om Ringen, numera Doomsday, för att döda Stålmannen. Hur han nu skulle stoppa Doomsday om Batman lyckats, det förtäljer inte historien.
  • de otroligt uselt inklämda youtubeliknande klippen på Flash, Aquaman och Cyborg som bara knölats in med samma finess som en slägga. Det går att sätta upp Justice League på ett snyggare sätt, det är jag övertygad om. Men pluspoäng till Lex för att han designat allas logotyper åt dem. Alltid nåt.
  • Återigen, Batmans synska drömsekvenser. Jag kan inte släppa dem. Och Flash verkar ha snott en Iron Man-dräkt i drömmen.
  • varför i hela h-vete Stålis måste spetsa Doomsday med Batmans kryptonitspjut är beyond me. Varför kunde inte Wonder Woman gjort det som inte påverkas av kryptonit? Eller Batman kunde avfyrat det från sitt flygplan? Svaret är ju så klart att Stålis ska ”dö”. Men från ett situationsbaserat perspektiv… nä, jag fattar inte.

Nu kommer nån att säga: Men det har ju vräkt in biljettintäkter? Och den har 7,3 på IMDB?

Och då säger jag: Det är klart som korvspad att folk kommer att se filmen. Det har aldrig varit problemet. Men den ÄR INTE BRA. De där 7,3 är ju stort sett beroende på att mindre nogräknade fans smäller upp 10 som betyg på denna utan någon form av kritiskt tänkande. De slutade tänka så fort de såg namnet på filmen.

Ni som har sett filmen, vad tyckte ni? Och än en gång, tack för visat intresse. Ut och sträck på er, det kan ni behöva nu.

Jag och Earl och tjejen som dör

jag_erltjncmyk_11916Författare: Jesse Andrews

Beskrivning: ”Det här är den roligaste bok om döden du någonsin kommer att läsa. Det är en universellt accepterad sanning att high school suger. Hur är det ens möjligt att existera på ett sånt jävla skitställe? Första dagen på sista året har Greg Gaines äntligen räknat ut hur man överlever. Hans strategi är att smälta in. Hålla en sjukt låg profil. Den enda han umgås med är Earl. Tillsammans tillbringar de sin lediga tid med att spela in filmer. Ärligt talat är filmerna ganska usla, och Greg har inga planer på att någonsin visa dem för någon annan. Tills han lär känna Rachel. Rachel har leukemi, och Gregs mamma har fått den vansinniga idén att Greg ska bli hennes vän. Att han kan göra skillnad i hennes liv genom att muntra upp henne. Trots att Greg knappt känner Rachel och vet att det är en totalt idiotisk idé så går han med på att försöka.”

Omdöme: Pojke möter flicka. Cancer. En dör i slutet. Låter det bekant? Typ som en viss annan bok som alla snyftade sig igenom för ett par år sen?

Ja, det gör det väl. Men det är i ärlighetens namn inte många likheter mellan DEN DÄR BOKEN och den här. Likheterna är ungefär på nivån paprika i förhållande till habanero. Samma hylla i disken, påminner lite om varandra rent genetiskt men smakar RÄTT OLIKA om man tar en rejäl tugga. Det finns YouTube-videos om sånt om ni inte tror mig.

Det Jesse Andrews gör annorlunda är nämligen att han skruvar upp absurditeten till 11. Här ska det inte snyftas, här ska det skrattas och förfäras om vartannat. ”sa han verkligen”, ”skrev han”, ”men ååååh”. Den typen. Språkmässigt är det bland det grövsta jag läst på länge. Eller vi kan säga så här – det är nog första gången ordet ”åsnekuk” används tvåsiffrigt antal gånger i en ungdomsbok.

Samtdigt är det så att jag gillar det. Jag gillar att Andrews låter Greg och Earl vara så där otroligt tramsiga och omogna, för det är man faktiskt ganska ofta. Det är ärligt talat mer realistiskt än de snudd på Ranelidska kidsen som dyker upp i en massa andra böcker hela tiden.

Tramset är ju också en sköld. Det märks ju tydligt att Greg inte kan eller vill ta in verkligheten och istället använder humorn och tramsandet för att slippa hantera den. Jag gör så själv, så jag vet vad jag pratar om. Samtidigt gör man också så för att försöka få alla andra att tänka på nåt annat, så det är svårt det där. Det är inte alltid bra att göra så, men det är inte alltid dåligt heller. Grejen är att det är ok att känna så också. Allting går inte att göra på exakt rätt sätt hela tiden, och om humorn är ditt sätt att hantera en svår situation så är det faktiskt 100% mänskligt.

Jag gillar också strukturen i boken. Många delar är uppbyggda av filmmanus och punktlistor och jag är svag för sånt. Speciellt när det är one-liners av högsta klass som dyker upp i tid och otid. Andrews har för övrigt också skrivit manuset till filmen som är baserad på boken.

Så…

En väldigt speciell bok. Grov på ett sätt som få andra böcker är, men också väldigt känslosam. Rolig med en sorgsen underton. Helt enkelt uppfriskande och läsvärt. Och omslaget är så snyggt i all sin enkelhet.

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplaret.

Finns att köpa på Adlibris, CDON, Bokus, lokala handlaren och förhoppningsvis tillgänglig på ett bibliotek i närheten. Annars går ni in på bibblan och skriker. Sånt gillar inte bibliotekarier.

Det här inlägget är en del av bloggstafetten angående ”Jag och Earl och tjejen som dör”. Igår var det Fantastiska berättelser som stod för läsningen, och imorgon är det ingen mindre än The world I live in.

Percy Jackson and the lightning thief

9780786856299_p0_v6_s260x420Författare: Rick Riordan

Beskrivning:”Half boy. Half God. All Hero. Look, I didn’t want to be a half-blood. I never asked to be the son of a Greek God. I was just a normal kid, going to school, playing basketball, skateboarding. The usual. Until I accidentally vaporized my maths teacher. Now I spend my time battling monsters and generally trying to stay alive. This is the one where Zeus, God of the Sky, thinks I’ve stolen his lightning bolt – and making Zeus angry is a very bad idea.”

Omdöme: Jag har flera gånger tagit upp att jag borde läsa Rick Riordans böcker med framför allt Percy Jackson i spetsen och när jag till slut fick ett tips om en riktigt läcker (och billig) Percy Jackson-box, så blev det äntligen av, och nu är första boken utläst. Projekt Percy Jackson har alltså startat! Eller kanske snarare Projekt Rick Riordan eftersom jag misstänker att det inte kommer att sluta med bara Percy utan efterföljande serier också…

Som tidigare nämnts har jag också en gammal förkärlek för grekisk mytologi, och jag har sedan tidigare sett båda filmerna som baserats på Percy Jackson-böckerna, så jag kände mig egentligen ganska hemma redan från första sidan. Däremot är ju böckernas Percy betydligt kaxigare och roligare än Logan Lermans tolkning av honom i filmerna så det var en positiv överraskning. Överlag är det en spännande och underhållande resa, som givetvis blir än mer underhållande ju mer man vet om de gamla grekernas gudar, men Riordan gör sitt bästa för det inte ska krävas några förkunskaper och förklarar för sina läsare om de olika varelserna som befolkar världen. På så vis introduceras vi läsare tillsammans med Percy för det myller av gudar och monster som döljer sig runtom i världen. Det märks givetvis att det handlar om första boken i en serie, det ska introduceras personer och miljöer stup i kvarten, men efter ett tag lugnar det ner sig och själva berättelsen får fortsätta i ett högt tempo. Samtidigt planteras storylines för kommande böcker vilket naturligtvis skapar mersmak och lust att plocka upp nästa bok i serien så fort man slagit igen pärmarna på den här.

På så vis är det här ju ingenting nytt – det är en klassisk hjälteberättelse om en huvudperson som går från alldaglighet till något extraordinärt. Har man läst Harry Potter eller Mortal Instruments-serien känner man igen strukturerna och de olika arketyperna väldigt snabbt. Men samtidigt bygger Percy Jackson-serien på just igenkännandet av de gamla grekiska gudasagorna och att skruva till dem och passa in dem i ett modernt sammanhang. Att förklara Percys ADHD och dyslexi-liknande besvär som att de beror på hans arv som ättling till en gud är också något jag tycker Riordan ska ha en eloge för. Jag tycker att det är riktigt smart att visa att det inte handlar om någon sorts handikapp eller sjukdom, utan om situationer som i sig är handikappande. När man dessutom antar perspektivet att det här är YA som yngre killar kan dras till tack vare lockande omslag och ämne så är det här faktiskt en liten pärla i sammanhanget.

Jag visste ju att jag skulle gilla den här boken – som sagt, förutsättningarna var goda redan från start, men jag gläder mig åt att tonen var överraskande kaxig och att boken i sig är en väldigt lovande start på en lång bekantskap!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm. Eller lokala handlaren!

Top Ten Tuesday 15:e juli

toptentuesday

Let’s talk about other types of stories! Top Ten Favorite Movies or TV Shows!

Så lyder ordern i veckans topplista från The Broke and the Bookish, så då får det bli så.

 

  • Orphan Black (TV-serie). Det här är en av de få sci-fi-inspirerade serier min sambo kan tänka sig, och för mig är detta ett av veckans måsten de få veckor som det går på TV. Det är så förbaskat bra, så smart och välspelat och med så bra karaktärer att det liksom inte är nåt att snacka om.

 

  • The Walking Dead (TV-serie) Nästa TV-måste! Helt klart nåt av det mest välskrivna som visas, blodigt, karaktärsdrivet, dramatiskt. Jag längtar nåt sanslöst tills säsongen drar igång igen!

 

  • The Americans (TV-serie) Spioner på 1980-talet, familjedrama och en snortight story.

 

 

  • Arrow (TV-serie) Superhjälte-fantasten i mig måste ju också få sitt. Kan dock få spö av Gotham när den drar igång i höst – men det blir nog bara trevligt J

 

  • Love Actually (Film) Jag har ju sagt att jag gillar den här tidigare, så det är ju ingen överraskning.

 

  • Crazy, Stupid, Love (Film) Blir konstigt nog bara bättre varje gång. Underskattad, men förbaskat bra med Ryan Gosling, Emma Stone, Steve Carell.

 

  • Silver Linings Playbook (Film) Bradley Cooper har aldrig varit så här bra tidigare. Jennifer Lawrence (Katniss för tusan!) är som vanligt fantastisk. Lysande film som jag sett alldeles för få gånger.

 

  • Hot Fuzz (Film) Jag gillar Simon Pegg. Jag vill vara kompis med Nick Frosts karaktär i Hot Fuzz. Precis min typ av humor, och en film som hyllar Point Break på det här sättet är helt enkelt given på listan.

 

  • Det är här ni ska tipsa mig – vilken ska bli min nyaste favorit?

 

 

Inte för mig

Av nån anledning så funkade filmatiseringen av Markus Zusaks ”Boktjuven” inte alls för mig. nu var det ett tag sen jag läste boken, men av vad jag minns och såg i filmen så är det mesta väldigt likt, i princip rakt av. Men medan jag tyckte att boken var väldigt bra, och trots att jag just nu är väldigt inne på saker som utspelar sig under andra världskriget, så tyckte jag filmen var sanslöst tråkig. Den har hela 7,6 av 10 på IMDB, men jag kan inte fatta varför. Kollar man på Kritiker.se snittar den istället 2,7 av 5.

Vad tycker ni, som både läst och sett filmen?

boktjuven

 

 

Fyra dagar fyra nätter

fyra-dagar-fyra-natterTitel: Fyra dagar fyra nätter

Författare: Morgan Matson

Om: Amy och Roger som ska köra från Kalifornien till Connecticut, musik, en död förälder, och så klart en kärlekshistoria som sig bör i den här typen av böcker.

Första raden: ”Jag satt på trappan utanför vårt hus och såg den beige Subarun svänga för snabbt mot vändplatsen.”

Omdöme: Vi kan väl börja med att säga att originaltiteln ”Amy & Rogers Epic Detour” passar lite bättre. Och att jag är en sucker för romantiska komedier med lite svärta i. Tänk ”Silver Linings Playbook”, ”Definitely, Maybe””, ”(500) Days of Summer” och så vidare.

Ja, boken är förutsägbar. Ja, vi har sett och läst nästan exakt samma sak förut. Hela boken känns inte så lite som en bättre version av filmen ”Elizabethtown”. Men jag har alltid varit av den åsikten att om man inte kan göra något nytt, så ska man åtminstone göra det bra, och jag tycker att Matson lyckas med det, bättre än vad Cameron Crowe gjorde med ”Elizabethtown” faktiskt. Det hjälper ju så klart att det är insprängt lite foton, teckningar, låtlistor, etc. i boken, och jag tycker att det fungerar riktigt bra. Kanske kan man klaga lite på att karaktärerna är lite väl endimensionella, kanske främst Roger, men det är ändå ok.

Så även om den här är exakt så förutsägbar och klichéfylld som det bara går så kan jag inte låta bli att tycka om den här boken. Förutom att den gör att lusten att göra en roadtrip genom USA, lyssna på musik och käka hamburgare på flottiga diners på ställen som knappt finns på kartan ökar exponentiellt när man läser den här så blir man engagerad i Amy och Rogers resa  – båda har ett ganska tungt emotionellt bagage när de sätter sig i samma bil för att korsa USA.

Jag blev i alla fall väldigt glad av boken, och sträckläste 2/3 av den på en kväll. Rekommenderas varmt som sommarläsning. Lyssna gärna på soundtracket samtidigt, nån lustig människa har så klart gjort en lista på Spotify!

Kan införskaffas hos Adlibris, CDON, Bokus osv.

 

Det är väl ingen som missat den här va?

cirkeln

Vad tycker ni? Jag gillar det jag ser i alla fall!

Divergent går bra

Enligt bland annat Hollywood Reporter öppnade Divergent riktigt bra, inte minst för att vara en YA-adaption, genom att håva in 56 miljoner dollar under öppningshelgen, och då är det alltså bara i USA, filmen har ju inte haft premiär någon annanstans än, och eftersom filmen ”bara” kostade 85 miljoner dollar så är det ju inget snack om att uppföljarna är på gång. Lite spännande var dock det här:

”As expected, females made up the majority of the audience (69 percent). Half of the audience was over the age of 25, easing concerns that Divergent would only have appeal among younger demos.”

Lite äldre biobesökare alltså än vad man kanske kunde vänta sig, vilket stämmer väldigt bra överens med vad man själv upplevt när det gäller läsandet av YA, vi är många som är betydligt äldre än ”young adults”.

Det här är ju också intressant:

”Interestingly, only 50 percent of ticket buyers had read the book, compared to 74 percent for Twilight and 76 percent for The Hunger Games.”

Undrar vad detta beror på?

 

 

Wall Street Journal och YA, eller inlägg nr 100!

Intressant läsning om hur viktig Divergent är för fortsatta YA-filmatiseringar och minskningen av publicerade YA-titlar i USA. Spontant kan jag ju också känna att det bara vräkts ut titlar och det kan helt enkelt inte vara så att alla håller måttet.

Erik Feig, motion picture group co-president at Lionsgate, the studio behind the ”Twilight” and ”Hunger Games” films as well as ”Divergent,” says the studio has grown wary of formulaic teen fantasy-movie pitches ever since 2008’s ”Twilight.”

”We got every single kind of Romeo and Juliet with star-crossed species that you can think of: She’s an angel, he’s a devil. He’s a werewolf, she has a silver bullet,” Mr. Feig said. ”We did not pick them up.”

Säger en del, eller hur?

På samma sätt har vi ju sett att flera filmatiseringar i princip floppat trots att de bygger på populära serier. Jag tänker t ex på ”Beautiful Creatures” av Kami Garcia så var så dålig att jag inte ens kunde se klart den, ”The Mortal Instruments” av Cassandra Clare och ”The Host” av Stephanie Mayer, titlar som inte heller är direkt okända i bokform men som underpresterat rejält som filmer. Jag hoppas ju ändå på att ”Divergent” håller, men vi får väl se om några veckor när recensionerna rullat in.

Divergent lever på hoppet!

#TFIOS

Det är väl lite av tjänstefel som bokbloggare att inte länka till den här:

Jag kan ju, trots att jag vid första läsningen inte direkt golvades av boken, säga att jag som 34-årig metal/hardcore-fanatiker med lång bakgrund inom kampsort och stort intresse för MMA och liknande, inte ens jag kunde låta bli att känna att det blev lite fuktigt i ögonvrån. AV EN TRAILER LIKSOM. När jag kollade i morse hade just den här visats 2 miljoner gånger, men är nu uppe i 3 miljoner, bara några timmar senare. Helt galet!

 

Jag lever faktiskt.

Skrev för ett tag sen att Shailene Woodley kanske skulle få rollen som Hazel Grace i filmatiseringen av allas favoritbok ”The fault in our stars”. Nu har hon fått den.

Jag håller på att läsa om boken eftersom alla utom jag tycker att den är F-A-N-T-A-S-T-I-S-K. Och den är bra, men jag tycker fortfarande inte om den lika helhjärtat som ni gör. Det är ungefär samma som Åsa på www.bokhora.se känner för ”Wallflower” som jag å andra sidan tokhyllar.

Favorit i repris

Ser om The perks of being a wallflower och äter hembakt äppelpaj med vaniljsås.

Den är faktiskt nästan bättre den här gången, och då har jag som sagt redan sett den en gång och hunnit läsa boken.

Twilight – en riktig vinnare

"Vi är bäst på att vara sämst."

”Vi är bäst på att vara sämst.”

I samband med Oscars-galan så hålls en inte lika fullt så glamorös filmgala, nämligen Razzie Awards. Där utses de sämsta filmerna, skådespelarna, regissörerna etc. Inte direkt en gala man vill ta storslam i om man säger så…

Föga förvånande tog en viss vampyrfilm hem ett helt lass priser, tror till och med att det var ett nytt rekord. Och allvarligt talat, vi kollade lite på filmen igår, men den var så usel att det inte gick att se klart den… se själva lite längre ner för listan över vinnarna (?):

Worst Pic­ture

Bat­tle­ship
The Oogieloves in Big Bal­loon Adven­ture
That’s My Boy
A Thou­sand Words
*WIN­NER The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II

Worst Direc­tor
Sean Anders – That’s My Boy
Peter Berg – Bat­tle­ship
*WIN­NER Bill Con­don – The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Tyler Perry – Good Deeds / Madea’s Wit­ness Pro­tec­tion
John Putch – Atlas Shrugged: Part II

Worst Actress
Kather­ine Heigl – One for the Money
Milla Jovovich – Res­i­dent Evil: Ret­ri­bu­tion
Tyler Perry – Madea’s Wit­ness Pro­tec­tion
*WIN­NER Kris­ten Stew­art – The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II / Snow White and the Hunts­man
Bar­bra Streisand – The Guilt Trip

Worst Actor
Nico­las Cage – Ghost Rider 2: Spir­it of Vengeance / Seek­ing Jus­tice
Eddie Mur­phy – A Thou­sand Words
Robert Pat­tin­son – The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Tyler Perry – Alex Cross / Good Deeds
*WIN­NER Adam San­dler – That’s My Boy

Worst Sup­port­ing Actress
Jes­si­ca Biel – Play­ing For Keeps / Total Recall
Brook­lyn Deck­er – Bat­tle­ship / What to Expect When You’re Expect­ing
Ash­ley Greene – The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Jen­nifer Lopez – What to Expect When You’re Expect­ing
*WIN­NER Rihan­na – Bat­tle­ship

Worst Sup­port­ing Actor
David Has­sel­hoff – Pirannha 3-DD
*WIN­NER Tay­lor Laut­ner – The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Liam Nee­son – Bat­tle­ship / Wrath of the Titans
Nick Sward­son – That’s My Boy
Vanil­la Ice – That’s My Boy

Worst Screen Ensem­ble
Bat­tle­ship
The Oogieloves in Big Bal­loon Adven­ture
That’s My Boy
*WIN­NER The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Madea’s Wit­ness Pro­tec­tion

Worst Screen­play
Atlas Shrugged Part II
Bat­tle­ship
*WIN­NER That’s My Boy
A Thou­sand Words
The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II

Worst Remake, Rip-Off, or Sequel
Ghost Rider 2: Spir­it of Vengeance
Pirannha 3-DD
Red Dawn
*WIN­NER The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Madea’s Wit­ness Pro­tec­tion

Worst Screen Cou­ple
Any two cast mem­bers from Jer­sey Shore in The Three Stooges
*WIN­NER Macken­zie Foy and Tay­lor Laut­ner in The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Robert Pat­tin­son and Kris­ten Stew­art in The Twi­light Saga: Break­ing Dawn Part II
Tyler Perry and his drag in Madea’s Wit­ness Pro­tec­tion
Adam San­dler and Andy Sam­berg, Leighton Meester, or Susan Saran­don in That’s My Boy

 

Trevliga nyheter

Man kan inte låta bli att bli lite glad så här nu när helgen snart är här när man läser att Neil Gaimans ännu inte släppta ”the ocean at the end of the lane” inte bara ska bli film, utan dessutom att den fantastiske regissören Joe Wright är mannen som ska ro det i hamn. Neil Gaimans briljans har jag skrivit om tidigare, och Joe Wright är en otroligt skicklig regissör, och hans ”Atonement”, vars svenska titel är ”Försoning”, är en av de vackraste och sorgligaste filmer jag vet. Peppen är med andra ord redan skyhög!

Regissör klar till ”The fault in our stars”

Igår blev det bekräftat att det blir Josh Boone som kommer att regissera ”The fault in our stars”. Han verkar vara rätt ny då han bara är listad som regissör och författare (ambitiöst!) till en enda film på IMDB, nämligen ”Writers”, eller ”Stuck in love” som verkar vara den tidigare titeln på samma film. Snurrigt värre!

Lustigt nog har två andra aktuella skådespelare i filmatiseringar av YA-litteratur huvudrollerna i Boones debutfilm, nämligen Lily Collins som är med i ”City of bones” och Logan Lerman från ”The perks of being a wallflower”. Filmen verkar rätt intressant, men kommer tyvärr inte förrän i höst så vi får vänta tills dess för att se vad han går för!

Ambitiös chey

MV5BOTIxNTE2NTQ3Nl5BMl5BanBnXkFtZTcwMzMwOTk2Nw@@-1._V1._SX214_CR0,0,214,314_Shailene Woodley verkar vara på gång att vara inblandad i varenda YA-filmatisering just nu. Förutom att vara med i Spider-Man 2 (och allvarligt, om det finns nåt som varit YA sen så är det Spider-Man i unga år) så har hon fått huvudrollen i filmatiseringen av Divergent, och nu pratas det om att hon kanske dessutom får huvudrollen som Hazel Grace i filmatiseringen av ”The fault in our stars”.

Just den boken har jag allvarliga tankar på att läsa om, eftersom i princip hela världen verkar tycka att den är bland det bästa sen brödrosten uppfanns, och som bekant tyckte jag inte det. Så frågan är om jag skulle tycka annorlunda andra vändan?

Och vad tycker ni, kommer hon att passa i de olika rollerna?

 

The Perks Of Being A Wallflower

20130122-065836.jpgJag gillar inte titeln. Jag tror vi börjar där. Jag tror att den som ser titeln tänker: ”töntig tjejbok” och därmed kanske missar en av de bästa böckerna jag läst på väldigt länge, och ärligt talat är filmen inte så tokig den heller.

För berättelsen om Charlie, som under ett år upplever både första kärleken, psykoser, testar droger, slåss, får nya vänner och spelar med i Rocky Horror Picture Show, är en fantastisk sådan och är med all rätt en modern klassiker.

Boken berättas i brevform där alla brev skickas från Charlie till en anonym mottagare, och allt berättas via de här breven. Filmen börjar på samma sätt, men till skillnad från boken blir man mer närvarande eftersom man får se istället för att få händelseförloppet återberättat för sig.

Jag upplever också bokens Charlie som mer avståndstagande och reflekterande men ändå större känslosvall än filmens Charlie. Kanske är det därför jag tycker att bokens Charlie tydligare visar hans odefinierade diagnos, man skulle kunna gissa på nån sorts högfungerande autism, eftersom man som läsare verkligen får ta del av hans uppfattning av saker som händer honom. Jag får faktiskt en stark känsla av att läsa om Ingemar från ”Mitt liv som hund” som tonåring, och just den filmen nämns till och med ett par gånger i boken.

Filmen är lite lättsammare (men inte mycket), men i stort sätt följer den boken rätt bra. Jag tycker att Logan Lerman (Percy Jackson, Three Musketeers osv.) gör ett bra jobb och visar upp ett bredare register än vad man fått se tidigare, och Emma Watson, som inte behöver nån introduktion, är som gjord för sin roll som Sam. Men den verkliga stjärnan är Ezra Miller som spelar Patrick – fasen vad bra grabben är!

Kul birollsinnehavare också i form av folk från den underskattade Scott Pilgrim vs the World, Parenthood och Vampire Diaries, och Paul Rudd som engelskalärare.

Men det bästa med filmen tror jag ändå är att den faktiskt är regisserad av Stephen Chbosky som skrivit själva boken. Det har definitivt bidragit till att filmen blir så pass bra som den är, och så pass trogen sin förlaga och så pass rätt i tonen. Men ändå – det känns ändå som att boken väger tyngre, är lite mörkare och lite bättre, men det är nog en fråga om dagsform hos oss som läser eller tittar.

Så, med andra ord: mycket bra bok och mycket bra film. Vilken du gillar bäst är upp till dig, men det är helt klart värt att ta sig an båda versionerna!

Catching Fire och Hunger Games

Läste på Aftonbladet att Hunger Games och Jennifer Lawrence tog hem en hel hög med priser på People’s Choice Awards nu i veckan, bland annat Årets favoritskådespelerska och Årets favoritfilm. Passande nog dök det upp lite bilder från kommande Catching Fire nyligen också, och de kan ni kika på nedan. November känns långt bort, även om det är novemberväder nu…

20130111-071106.jpg

20130111-071418.jpg

20130111-071610.jpg

20130111-071642.jpg

Underverk

913216100XFör nåt år sen snubblade jag över boken ”En fantastisk upptäctk av Hugo Cabret” av Brian Selznick. Jag blev helt såld på boken, och därefter även Martin Scorseses filmversion som kom i början av 2012. Kanske inte särskilt förvånande att jag fastnade för den då boken är en medryckande berättelse som förmedlas genom både ord och underbara blyertsteckningar om vänskap, saknad efter föräldrar, mystiska händelser och en kärleksförklaring till filmens barndom. Det säger nästan sig själv att den sitter som lillfingret i örat för en kille som hoppade av programmeringskurser för att läsa filmhistoria och älskar serietidningar och mysterier.

Så i höstas fick jag hem nästa bok, ”Underverk”. Den är i samma stil, text blandat med långa sekvenser av blyersteckningar som blir som en stum bilderbok eftersom ingen text finns i teckningarna förutom skyltar för gatunamn och liknande. I den här boken får det dessutom en dubbel effekt då teckningarna berättar den ena berättelsen som utspelar sig i dåtid, medans texten berättar om det som händer i nutid (ok, 1970-talet då). Dessutom, vilket är den riktiga finessen, så handlar bokem om två döva personer, och därför blir det en ytterligare finess i att man själv får tolka bilderna helt utan text. Ni fattar när ni läser den. Så här beskrivs handlingen i boken på Adlibris:

”I hemlighet önskar både Ben och Rose att deras liv såg annorlunda ut. Ben saknar sin döda mamma och längtar efter sin pappa som han aldrig har träffat. Rose drömmer om en berömd skådespelerska och samlar allt hon kan hitta om henne i en klippbok. Så kommer Ben oväntat sin pappa på spåren och Rose läser en lockande rubrik i tidningen. Upptäckterna leder dem ut på varsin vådlig resa, på jakt efter det som de saknar. De två barnens berättelser utspelar sig med femtio års mellanrum och skildras på olika sätt, Bens i ord och Roses i bilder. Men deras vägar korsas – trots avstånd i tid och rum – och deras öden flätas till slut samman.”

Jag gillar det här. Skarpt!

Sleznick har en förmåga att beätta på ett sätt som gör att man vill läsa vidare, njuta av teckningarna och i det här fallet få en inblick i hur tillvaron är för döva barn, dels sådana som varit döva hela livet, och även sådana som varit hörande tidigare.

Båda böckerna rekommenderas således varmt.

The Mortal Instruments: City Of Bones

1406307629Ja, som jag redan babblat om ett par gånger, så är det här bra. Jag läste The Mortal Instruments: City Of Bones i rasande snabbt tempo, inte för att boken är särskilt tunn (ca 400 sidor i den version jag läste) utan för att jag kände den här sköna ”bara några sidor till så”-känslan, och då går det undan.

Bokserien ”The Mortal Instruments” av Cassandra Clare består av sex delar, där den sista, ”City Of Heavenly Fire” utkommer 2014. Dessutom finns det en prequel-serie som heter ”The Infernal Devices” där sista delen av tre utkommer i mars 2013. Ska man klassa den som nåt så är det urban fantasy – inga fotvandringar till Mordor så långt ögat når. Istället pratas det anime, piercings och motorcyklar lika självklart som det pratas skarpslipade vapen och magi.

Det som slog mig när jag läste den var hur rappt berättat den var. Ett drivet språk, naturlig dialog, och intressanta karaktärer – sånt som känns självklart, men som påfallande ofta saknas. Men Clare lyckas navigera runt uppenbara klavertramp och tar med läsaren in i en värld som känns mer ”Buffy the Vampire Slayer” eller kanske ännu hellre ”Angel” än ”Twilight”, och ingen kan vara gladare för det än jag. På samma sätt som i Buffyverse så finns så gott som varenda övernaturlig varelse man kan komma på och några till i verkligheten i New York, vilket huvudpersonen Cassie Fray upptäcker. Självklart finns den smått obligatoriska kärlekstriangeln med, men den ställs på ända på ett sätt som faktiskt gör det intressant att följa.

En annan trevlig sak är att Cassie, till skillnad från många av sina gelikar i t ex Twilight eller nyligen recenserade Halvblod, inte är komplett irriterande eller fullständigt dum i huvudet, utan tvärtom nån som man vill följa. Samma gäller de andra personerna, framför allt den manliga huvudpersonen Jace, men även den här seriens Voldemort, dvs Valentin Morgenstern som är sådär skönt fascistisk och obehaglig som en riktig skurk ska vara.

Som sagt, jag gillar det här skarpt. Vill man så kan man ju kolla in trailern i föregående inlägg för att få en bild av hur karaktärerna ser ut i den kommande filmen, men varför vänta? Spring och köp istället och börja läs!

filmåret 2013

Så här mellan jul och nyår så är det läge att börja blicka framåt, och jag är en sån som älskar film nästan mer än böcker så det faller sig naturligt att kolla lite på vad som kommer under 2013 som kan vara kul att se.

Först ut är filmatiseringen av ”Beautiful Creatures”, som dyker upp i svenska biografer den 13:e februari. Jag har själv inte läst boken, som är den första i en trilogi, men den ligger i den alltjämt växande ”Att läsa”-högen. Lite roligt är att om man kollar SF:s hemsida, så rekommenderas filmen ”End of Watch” om man gillar den här, men jag har OTROLIGT svårt att se hur en film om häxor i södra USA och en extremt realistisk film om patrullerande poliser i Los Angeles har med varandra att göra…

Nästa film ut som har med YA att göra är ”The Host”, som bygger på Stephanie ”Twilight” Meyers bok, som på svenska heter ”Genom dina ögon”. Istället för vampyrer, varulvar och darrande underläppar så får vi rymdvarelser som invaderat människokroppar, vilket låter rätt mycket som YA-versionen av ”Invasion of the body snatchers”, eller varför inte ”The Faculty”. Jag kan väl inte direkt säga att jag är superintresserad, men man vet ju aldrig. 29 mars kommer den hur som helst.

Veckan efter går ”Warm Bodies” upp på bio, och den filmen (och boken) har ju en story som jag önskar att jag kommit på själv, så galen är den. Jag menar: ”R is a zombie. After a zombie apocalypse, he shambles across an America filled with collapsed buildings, rusted cars, shattered windows, and abandoned high-rises. He can only grunt or moan and craves human brains to get high on their memories. After eating the brains of a teenage boy, R is overcome with love for the teen’s companion, Julie Grigio” Och hur ofta får man egentligen se en romantisk zombiekomedi?

Därefter blir det ett rejält hopp över sommaren, fram tills augusti. Då kommer ”Percy Jackson and the sea of monsters” den 16:e augusti. Jag läste massor av grekisk mytologi när jag var liten, samtidigt som jag läste superhjälteserier, och därför har jag en ganska rejäl svaghet för båda. Jag gillade faktiskt första Percy Jacksonfilmen, och ser fram emot den här också. Tyvärr finns ingen trailer än så länge.

Veckan efter så kommer en av mina nya favoritbokserier med sin första filmatisering. Jag har sett trailer alldeles för många gånger redan och hoppas verkligen att det här blir början på nåt stort. Jag pratar om ”The Mortal Instruments: City of bones”, som jag också kommer att recensera nu i dagarna.

20:e november kommer slutligen en film som jag också ser väldigt mycket fram emot, och det är del två i The Hunger Games-trilogin, ”Catching Fire”. Det var länge sen jag läste igenom en bokserie så snabbt som den!

Det kommer naturligtvis en massa annan bra film under året, så vi har mycket att se fram emot nu när vi vet att maya-indianerna hade fel 🙂

Less is more

Med anledning av att jag läst att the Hobbit är 2 timmar och 45 minuter lång – vad hände egentligen med konceptet actionkomedi på 90 minuter som var så inarbetat på 80-talet? Då hinner man ju nästan se två filmer på samma tid!

Sen kan man ju undra just när det gäller the Hobbit över det vettiga i att få en bok på knappt 150 sidor att sträcka sig över tre filmer som är närmare tre timmar vardera…

World War Z

Så, har alla sett World War Z-trailern än? Här är den i alla fall. Gå bananer.

Annonser