Kategoriarkiv: författare

Nu har jag läst min första fanfic!

Som sagt, Wahlströms hade alltså en tävling för fanfictionförfattare (jättelångt ord) i samband med releasen av ”Fandom” och nu är alltså vinnaren utsedd och jag har dessutom läst.

Linnea Borg är namnet på författaren (eller Madcapt som hon heter på Wattpad) och enligt hennes profil är hon 21 år gammal och skriver främst på en egen fantasyserie vid namn ”Drakens dotter”. Hon har haft en profil i flera år och började alltså nånstans i tonåren att publicera sitt arbete på internet.

Det jag främst imponeras av är hur väl Linnea har satt sig in i världsbygget och den miljö som Fandom utspelar sig i. Jag tycker att hon fångat det väldigt väl, speciellt utifrån de begränsningar som fanns i o m tävlingens kriterier. Hon dyker dessutom rätt in i just den frågeställning som de flesta vill ha svar på efter att ha läst själva boken, och resultatet är inte alls dumt, tvärtom!

Linnea Berg har absolut talang för skrivande, och inte minst inom YA. Det ska bli spännande att se om vi får se hennes namn på en bokrygg i ens egen bokhylla om några år. Det skulle absolut inte förvåna.

Här finns hela Linnas fanfic att läsa.

Annonser

Hört på stan

Nåt jag verkligen upptäckte under 2017 var poddar. Jag var inledningsvis lite skeptisk eftersom jag nästan aldrig lyssnar på radio och ljudböcker och jag går ihop ungefär lika bra som lakritssnören på pizza, men bisarrt nog funkar poddar bra – så länge de inte är för långa. Är de över en timme passar de helt enkelt inte riktigt in så bra i hur min vardag ser ut.

Hur som helst, en av de senaste poddarna jag upptäckt och så definitivt bör tilltala många av er som läser den här bloggen är Marcus Olaussons podd ”Ordbyting”. Den passar som lillfingret i örat eftersom den som Marcus själv säger ”handlar om svensk fantastisk bakom kulisserna”. Jag har som några känner till snöat in mer och mer på HUR än VAD när det gäller författarskap och den här podden ger mig exakt det jag vill ha. Initierat, välgjort, intresserat från alla inblandade parter vilket gör det värdefullt för oss som lyssnar. Första avsnittet är exempelvis ett riktigt trevligt samtal med oarya.se-favoriten Anna Jakobsson Lund och trots att jag tycker mig ha hyfsad koll på henne så fanns det ändå saker som dök upp som jag inte hade en aning om.

Rekommenderas varmt!

Ordbyting_redigerad.jpg

(Bilden är lånad från poddens hemsida.)

Athena

athenaFörfattare: Marta Söderberg

Beskrivning: ”Maya lever i zonernas gränder, ständigt på sin vakt. Benjamin har ingen och inget, och längtar bort från sitt kriminella liv. Makten kallar dem nummerlösa. En natt kidnappas Maya och Benjamin, och vaknar upp på Athena, en hemlig agentorganisation. Tillsammans med andra nummerlösa ungdomar ska de genomgå ett rekrytprogram.

De lever i en tid när allt har fallit sönder. Ingen saknar dem. Maya och Benjamin tvingas vänja sig vid Athenas hårda värld. Men hur långt är de beredda att gå för att klara prövningarna? Hur mycket är de villiga att offra för att kanske få en ny chans?”

Omdöme: Jag är av den åsikten att alla filmer blir bättre av ett träningsmontage, men så är jag också en person som är matad med 80-talsaction så att det sprutar ur öronen på mig. Om nån filmar Athena nån gång kommer jag att KRÄVA träningsmontage på vilket socialt media som då kommer att vara aktuellt. För i ”Athena” tränas det mycket, ofta och länge. Maya och Benjamin skulle kunna tävla i Military Fitness och vinna hur många medaljer som helst.

Men i ”Athena” vinner man inga medaljer. Där är det en hård och mörk värld där nummerlösa är värda mindre än navelludd och Makten är… mäktig och totalitär. Inget nytt eller förvånande men inte heller nåt att förakta som läsare. Dystopi som det ska vara. Bakgrunden till dystopin är en världsomspännande ekonomisk kollaps och det känns ju oroväckande aktuellt med tanke på hur vissa länder sköter sina ekonomier, och skymtar Söderbergs eget intresse för både ekonomi och historia. Snyggt!

Jag tycker att ”Athena” är ett rätt trevligt genrebyte för en författare som inte tidigare arbetat i den här genren, och som enligt henne själv inte läst nån dystopi tidigare (men kanske sett nån film?). Det är inte några enorma överraskningar, men jag gillar ändå det jag får, men jag tror att Söderberg kan ännu bättre för att överraska och sätta sin egen prägel på sitt verk i jämförelse med alla böcker ”Athena” jämförs med.. Jag håller förresten inte alls med de som slentrianmässigt refererar till boken som en svensk ”Hunger Games” (Hej Svenska Dagbladet!). Min första tanke redan när jag läste beskrivningen var faktiskt TV-serien ”Nikita” och jag VET att jag har rätt. Jag hade önskat lite mer svar på vissa frågor om själva berättelsen och vissa karaktärers motiv till varför de gör saker och ting men eftersom det är som gjort för en fortsättning hoppas jag på mer sådan information i nästa del. För det måste ju komma minst en?

Tack till författaren för recensionsexemplaret!

Andra som skrivit om boken: Bokhuset, Vargnatts bokhylla, Boktjuven

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren och vettiga bibliotek.

JUST NU – Mattias Edvardsson avslöjar allt!

11807418_949413861788843_2947067994162706979_oMattias Edvardsson är författaren som inte räds de svåra ämnena, men som också vill underhålla. Inte minst sig själv. Han är just nu aktuell med ”April, April” som recenserats här på oarya.se med väldigt gott betyg. Oarya.se har utsatt stackars Mattias för några mer eller mindre intelligenta frågor.

***

Jag förmodar att kombinationen av att vara psykologilärare och författare inte är en nackdel när det gäller att skriva om så pass svåra ämnen som du tar upp i April, April. Hur mycket tänker du på utformningen av karaktärerna i förväg, är de helt klara när du börjar skriva eller tar de nya vägar under skrivandets gång?

Jag har en ganska tydlig bild av karaktärerna när jag börjar skriva. Däremot är jag relativt ostrukturerad: inga postit-lappar, inga karaktärsbeskrivningar eller sådant. För mig utgår allt berättande från karaktärerna. Jag går in i karaktärerna och låter händelseförloppet ta avstamp i deras reaktioner.

Hur mycket av dig själv kan man återfinna i de olika karaktärerna?

Antagligen en hel del. Alla karaktärer är ett slags hopkok av ens egna karaktärsdrag och andra människor man mött, i verkligheten eller fiktionen. Det svåra, men också roliga, är att skapa karaktärer som läsaren både kan känna igen men samtidigt finna unika.

Både du och Alex Haridi hyllar Looking for Alaska av John Green. Vad är det som är så himla bra med den egentligen?

Karaktärerna. Språket. Dialogen. Storyn. Karaktärerna.

Hur ser själva skrivprocessen ut – kan du sitta och skriva 8-16 eller hur ser en dag ut i Mattias Edvardssons författarliv?

När jag är inne i en skrivperiod och jobbar på ett första utkast försöker jag skriva varje dag. Det kan handla om en timme eller två på kvällen eller en hel dag; det viktiga är att jag får kontinuitet i skrivandet. När jag väl sätter mig ner vid datorn försöker jag också ha klart för mig vad jag skriva. Den stora delen av det kreativa arbetet gör jag på andra platser: i bilen, på promenader, i joggingspåret, vid diskhon och tvättmaskinen.

I samband med boken så har ju April Falk såväl ett instagramkonto som twitter och ask.fm – kan du berätta lite om den marknadsföringsvarianten? Hur mycket har du varit inblandad i den? Vem är det som skriver och lägger upp bilder?

Lite förenklat så har förlaget stått för det ekonomiska (fotografer, modeller), medan jag har stått för allt det praktiska med uppdateringar. Det känns ganska självklart att man som ungdomsförfattare på olika sätt bör finnas på sociala medier eftersom det är en stor arena för de flesta tonåringar. Det har krävt en hel del av mig, men har samtidigt varit väldigt roligt.

April får ju en hel del svar på exempelvis instagram, allt från kommentarer om kläder till folk som erbjuder sig att prata med henne eller vill trösta henne. Hur känner du om detta? Har du som författare något ansvar mot de här personerna som inte verkar veta/förstå att hon är en litterär figur?

Väldigt bra fråga. Jag var faktiskt inte alls förberedd på all denna respons. För det första gör det mig väldigt glad. Jag har fått se motsatsen till näthat: människor har tagit sig tid att bry sig om en främling. Nätet är inte bara hot och skymfningar. Å andra sidan har det emellanåt ställt mig i moraliska dilemman. Det har aldrig varit någon hemlighet att April Falk är en litterär karaktär, det har man kunnat lista ut, men jag har samtidigt medvetet skapat konton i hennes namn i stället för att tydligt markera att det är frågan om PR. Vid något tillfälle, då personer förefallit uppriktigt berörda eller upprörda över sådant jag skrivit, har jag tagit kontakt och förklarat läget. I ett fall blev en ung kille väldigt intresserad av April och jag fick be om ursäkt om han kände sig lurad, men han tog det bra och lovade i stället att köpa boken.

Det här med killar i ungdomslitteratur – är det så himla svårt egentligen? Det finns ju massor av dem – Augustus Waters från The fault in our stars, Four i Divergent, Gale och Peeta i Hunger Games, Edward i Twilight  osv – tuffa, fotomodellsnygga och/eller supercharmiga killar som alltid säger rätt saker. De är ju populära som attans allihop. Varför skriva en bok om en sån som Hugo, en överviktig besserwisser? Det vill väl ingen läsa om?

Det sägs att man ska skriva för en tilltänkt läsare, något slags målgrupp eller ideal mottagare. Det gör jag. Jag skriver för mig själv, sådant som jag själv skulle vilja läsa. Och jag gillar Hugo. Tuffa, snygga, charmiga killar finns det, som du konstaterar, gott om. De intresserar mig sällan. Jag antar att jag är mer en Hugo-kille. I mina ögon är han både modig, vacker och en riktig jävla charmör.

Top Ten Tuesday 18/8

Tjoho! Ny dag, nya utmaningar!

Ikväll ska jag avverka 5 kilometer i Blodomloppet i Jönköping, och resten av veckan kommer att fyllas med att hålla introduktioner på både svenska och engelska för nyanlända studenter här på högskolan samt personalfest på onsdag! Råkar nån av er därute hamna på en IT-intro med en otroligt charmig, rolig och allmänt dundersympatisk person som heter David, kom och säg hej vetja! Veckan kommer med andra ord att vara fylld med massor av aktiviteter, men jag har ju också lovat att oarya.se ska vara i full gång precis som innan sommaren, så det är med andra ord dags igen för veckans TTT:

Top Ten Of Your Auto-buy Authors

Och här är det väl inga överraskningar, dock bara en topp 5 utan inbördes ordning:

  • Rick Riordan
  • Ransom Riggs
  • Marie Lu
  • David Levithan
  • Neil Gaiman

EDIT:

På grund av… tja… HÅL I HUVET så glömde jag några stycken. Tur att andra bloggare finns som får en att tänka till. Så här är ett gäng till:

  • Melina Marchetta
  • Jandy Nelson
  • Christin Ljungqvist
  • Fredrik Backman
  • Rainbow Rowell

EDIT 2:

Det gick skitdåligt på Blodomloppet.

Tårpilens år

TarpilensArFörfattare: Lupina Ojala

Beskrivning: ”Som litet barn tas Disa från sin mor och växer upp hos fosterföräldrar i en enslig bergsby. En dag blir hon anklagad för att bruka den förbjudna kraft den gamla tidens tempelväkterskor behärskade och hon tvingas ge sig av och flyr söderut. På vägen träffar hon Lue, en ung weloi, som hon slår följe med. På grund av sitt ursprung är även han utstött från de jordfasta människornas värld och lever precis som alla av sitt folk, som vägfarare.

När Disa sedan släpper lös krafter hon inte förstår är det inte bara hon själv som blir skrämd. Rikets Härskare förnimmer hennes gåva och sänder ut sin närmaste man att söka efter henne. I Härskarens rike är det enbart han själv och hans underlydande besvärjare som tillåts bruka magi.”

Omdöme: Då var det dags igen att avhandla lite lokalproducerad fantasy (nåja, svensk i alla fall). Det här är dock inte fantasy med stora arméer som ska drabba samman eller stora politiska intriger värdiga påkostade såpoperor kryddade med halshuggningar och omotiverad nakenhet, utan en betydligt mer lågmäld fantasy med mer fokus på karaktärer och där magin är lite mer naturromantisk än annars och det funkar faktiskt rätt bra. Det gör att ”Tårpilens år” faktiskt är lite egen i genren och bara en sådan sak är ju värd att applådera.

Det obligatoriska vandrandet är dock med – det kan man ju inte vara utan i en fantasybok, det skulle vara som en hamburgare utan bröd och kött/grönsaksbiff. Kvar blir bara lite sallad med ketchup och det gör ju ingen glad. Världsbygget är intressant, lite som om man tar Australien och utgår därifrån och bygger upp en fantasyvärld. Ni fattar när ni läser den.

Storymässigt påminner ”Tårpilens år” lite om två böcker som jag läst hyfsat nyligen, nämligen ”Sista riket” av Brandon Sanderson och ”Ett folk utan land” av Melina Marchetta, så gillar man de teman som diskuteras i de böckerna så är den här inte alls tokig. Ojala är inte riktigt på samma nivå, men på god väg!

Min största kritik mot boken är dock tempot. Ja, jag vet att jag skrev att det är en stillsam fantasy vilket är lite av poängen, men resultatet blir tyvärr faktiskt lite av en ketchup-effekt där väldigt mycket av all action händer väldigt sent i boken och de första två tredjedelarna känns lite väl händelsefattiga i jämförelse.

Jag har aldrig gillat uttrycket ”Bra för att vara svenskt” precis som om det betyder att det ändå inte håller att jämföras med resten av världen, så jag vägrar använda det uttrycket. I stället säger jag att ”Tårpilens år” står sig väl i konkurrensen oavsett vilken postadress övriga författare har, och Ojala är något spännande på spåren angående Yddrios!

Andra som skrivit om boken: Fantastikportalen, Endast böcker (eller heter bloggen Bokskorpionen?), Carola Strömstedt

Tack till författaren och förlaget för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, lokala handlaren och biblioteket (och har de inte den kan ni ju fråga om den kan köpa den?)

Hälsningar från havets botten

halsningar-fran-havets-bottenFörfattare: Christina Lindström

Beskrivning: ”Och så plötsligt, nästan helt utan förvarning, lägger hon en hand runt min nacke och pressar sina läppar mot mina. Mitt hjärta slår ursinnigt när vi kysser varandra. Fan vad vi kysser varandra.

Det är första dagen på gymnasiet och när Fille får se Hanna är det som om tiden stannar. Det är ju hon! Som stal hans hjärta och tog det med sig när hon flyttade från staden i fjärde klass. Som alltid var smutsig och hade trasiga kläder men de mest fantastiska ögon han någonsin sett. Nu är hon tillbaka och Fille faller handlöst, igen. Det blir början på en trevande men fantastisk kärlekshistoria som bultar av hjärta, sorg och hudlöshet.”

Omdöme: Det är så mycket jag gillar med den här boken, men omslaget är inte ett av dem. Jag har så förbaskat svårt för gul text på svart/vit botten, och jag tycker att det i det här fallet blir alldeles för plottrigt när man lägger texten i just det här typsnittet över ett foto. Men man ska ju inte döma en bok efter omslaget, eller hur?

Jag blir så glad att läsa en bok som tar upp en ungdomsförälskelse i första året i gymnasiet från killens perspektiv, för det är ta mig tusan inte det vanligaste. Det är snudd på unikt att få läsa om killar i den ålderns känsloliv och hur de tycker och tänker och känner, så det är otroligt uppfriskande och välbehövligt. Lindström lyckas också med att skapa nyanserade karaktärer som är intresseväckande och undviker stereotyper – bara en sådan sak som att Fille är svensk-brasiliansk och att det inte görs några större affärer av det. Han bara ÄR, precis på samma sätt som om han varit helsvensk. Om det inte finns anledning att diskutera ursprung och etnicitet, låt bli. Det går så bra ändå!

Det finns en hel del svärta också i boken men som på ett bra sätt balanseras av det skojfriska i Filles personlighet och jargong. Fille bär inte humorn som en fasad, istället känns han som att han genuint är en ganska glad person som gärna skämtar. Lindström väjer alltså inte från att ta upp rejält allvarliga ämnen, men det är ändå Filles och Hannas relation som står i fokus och det är så jag vill att den här boken ska vara.

Tydligen är Lindström debutant men det märks verkligen inte, däremot märks att hon genom sitt arbete som gymnasielärare verkligen har bra kontakt med ungdomar och den miljö hon beskriver i sin bok. Faktum är att tankarna närmast går till en John Green-bok i svensk gymnasiemiljö och då vet ni själva om ni ska läsa den här eller inte. Jag rekommenderar den här varmt i alla fall.

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, bokhandeln eller på biblioteket (så klart).

Den röda pyramiden

den_roda_pyramiden_forsta_boken_i_kanekronikan-riordan_rick-30390805-2093383075-frntlFörfattare: Rick Riordan

Beskrivning: ”Carter & Sadie har inget annat gemensamt än att de har samma föräldrar. Deras pappa, doktor Julius Kane, är en framstående egyptolog, och deras mamma var en känd arkeolog som dog under mystiska omständigheter när de var små. Men en kväll sammanförs de på British Museum av doktor Kane, som berättar om ett »experiment« som ska ställa saker till rätta för deras familj.
Hans planer slår dock fruktansvärt fel. En explosion frigör en uråldrig ondska den egyptiska guden Set, som förpassar doktor Kane till glömskan och tvingar barnen att fly för sina liv.
Carter och Sadie måste ge sig ut på ett farligt uppdrag från Kairo till Paris till den amerikanska sydvästern, för att rädda sin pappa och förhindra Set från att förstöra allt de håller kärt.”

Omdöme: Jag är ju lite inne i ett Rick Riordan-träsk just nu. Jag plöjer ju Percy Jackson-böckerna varvat med lite annat, men det är väldigt mycket tonåringar och gudar till både höger och vänster. Skillnaden mellan PJ och Kane-krönikorna är ju vilka gudar som är inblandade, i det här fallet de egyptiska som kanske inte är riktigt lika kända i allmänhet.

Jag gillar Carter och Sadie, som delar på berättarskapet i den här boken. Även om jag inte för en sekund köper att de är runt fjorton och tolv år gamla (i så fall är de två sykonen de smartaste och kaxigaste ungarna i världen, men det kanske de måste vara i en sån här serie) så är de bra huvudpersoner. Bara det faktum att de är afroamerikaner är en trevlig omväxling.

Visst är det mycket namn och platser att hålla reda på, men Riordan förklarar och hanterar sin berättelse väldigt elegant och jag tycker att det märks att han har en bakgrund som lärare.

Rick Riordans specialitet är att driva berättelsen framåt i ungefär samma hastighet som när Clark Griswold åker tefat i ”Ett päron till farsa firar jul” och det är precis som vanligt även i ”Den röda pyramiden”. De nästan 600 sidorna går fort att läsa, även om det kan krävas lite trugande för att övertyga alla läsare om detta även om det är sant. Kanske hade lite hårdare redigering och bantning av boken gjort till en ännu mer lockande läsning, men det är i min värld petitesser. För är det så att man behöver fartfyllda och spännande böcker för framförallt killar från tolv års ålder, då kan man med fördel gå till bokstaven R i hyllorna och köpa eller låna hem böckerna!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Percy Jackson and the lightning thief

9780786856299_p0_v6_s260x420Författare: Rick Riordan

Beskrivning:”Half boy. Half God. All Hero. Look, I didn’t want to be a half-blood. I never asked to be the son of a Greek God. I was just a normal kid, going to school, playing basketball, skateboarding. The usual. Until I accidentally vaporized my maths teacher. Now I spend my time battling monsters and generally trying to stay alive. This is the one where Zeus, God of the Sky, thinks I’ve stolen his lightning bolt – and making Zeus angry is a very bad idea.”

Omdöme: Jag har flera gånger tagit upp att jag borde läsa Rick Riordans böcker med framför allt Percy Jackson i spetsen och när jag till slut fick ett tips om en riktigt läcker (och billig) Percy Jackson-box, så blev det äntligen av, och nu är första boken utläst. Projekt Percy Jackson har alltså startat! Eller kanske snarare Projekt Rick Riordan eftersom jag misstänker att det inte kommer att sluta med bara Percy utan efterföljande serier också…

Som tidigare nämnts har jag också en gammal förkärlek för grekisk mytologi, och jag har sedan tidigare sett båda filmerna som baserats på Percy Jackson-böckerna, så jag kände mig egentligen ganska hemma redan från första sidan. Däremot är ju böckernas Percy betydligt kaxigare och roligare än Logan Lermans tolkning av honom i filmerna så det var en positiv överraskning. Överlag är det en spännande och underhållande resa, som givetvis blir än mer underhållande ju mer man vet om de gamla grekernas gudar, men Riordan gör sitt bästa för det inte ska krävas några förkunskaper och förklarar för sina läsare om de olika varelserna som befolkar världen. På så vis introduceras vi läsare tillsammans med Percy för det myller av gudar och monster som döljer sig runtom i världen. Det märks givetvis att det handlar om första boken i en serie, det ska introduceras personer och miljöer stup i kvarten, men efter ett tag lugnar det ner sig och själva berättelsen får fortsätta i ett högt tempo. Samtidigt planteras storylines för kommande böcker vilket naturligtvis skapar mersmak och lust att plocka upp nästa bok i serien så fort man slagit igen pärmarna på den här.

På så vis är det här ju ingenting nytt – det är en klassisk hjälteberättelse om en huvudperson som går från alldaglighet till något extraordinärt. Har man läst Harry Potter eller Mortal Instruments-serien känner man igen strukturerna och de olika arketyperna väldigt snabbt. Men samtidigt bygger Percy Jackson-serien på just igenkännandet av de gamla grekiska gudasagorna och att skruva till dem och passa in dem i ett modernt sammanhang. Att förklara Percys ADHD och dyslexi-liknande besvär som att de beror på hans arv som ättling till en gud är också något jag tycker Riordan ska ha en eloge för. Jag tycker att det är riktigt smart att visa att det inte handlar om någon sorts handikapp eller sjukdom, utan om situationer som i sig är handikappande. När man dessutom antar perspektivet att det här är YA som yngre killar kan dras till tack vare lockande omslag och ämne så är det här faktiskt en liten pärla i sammanhanget.

Jag visste ju att jag skulle gilla den här boken – som sagt, förutsättningarna var goda redan från start, men jag gläder mig åt att tonen var överraskande kaxig och att boken i sig är en väldigt lovande start på en lång bekantskap!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm. Eller lokala handlaren!

Himlen börjar här

atn1024_himlen-borjar-har-pocket_3DFörfattare: Jandy Nelson

Beskrivning: En hisnande kärlekshistoria om sorg, saknad, kärlek och passion som förfört bokbloggare världen över. En berättelse om starka familjeband och väl dolda hemligheter. 

Lennie är sjutton år och lever ett stilla liv i skuggan av sin utåtriktade syster Bailey, en tillvaro hon trivs med. Men en dag händer det ofattbara Bailey faller ihop i en hjärtattack och dör. Sorgen och saknaden är oändlig, och Lennie drar sig undan alla i sin närhet. Samtidigt drabbas hon för första gången av kärleken, och passionen svindlande och förbjudna känslor som får Lennies värld att explodera.”

Omdöme: Man skojar inte bort Gilla Böckers utgivning. Jag ÄLSKADE Jandy Nelsons senaste bok ”Jag ger dig solen” och den växer sig allt starkare i mitt huvud för varje dag. Men eftersom jag inte läst Nelsons debutbok så fick jag ju ta tag i detta också. ”Himlen börjar här” är betydligt mer konventionell i sin struktur men det finns mängder med likheter, inte minst i Nelsons fantastiskt målande språk som är en njutning att läsa. Jag måste dock erkänna att jag blev sugen på att läsa just den här på engelska, vilket jag aldrig kände när jag läste ”Jag ger dig solen”. Den är dock inte sämre rent språkmässigt, det var bara en reflektion som dök upp under läsningen.

På samma sätt är temat kanske också lite mer konventionell i debutboken, men balansen mellan den otroliga sorgen efter systerns plötsliga dödsfall och den överväldigande första förälskelsen kräver en skicklig författare, vilket Nelson lyckligtvis är. Som läsare lever man sig in i båda ytterligheterna med samma överväldigande engagemang, och när Nelson väl går i mål med boken har hon dessutom lyckas använda de små inspränga handskrivna dikterna som en viktig del av själva berättelsen. En alldeles underbar liten debutroman som än en gång visar att ungdomsböcker inte bara är relevanta för ungdomar, utan för alla som har ett hjärta.

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller lokala handlaren!

 

Vinnaren av Bokbloggarnas Litteraturpris utsedd!

Ni kommer kanske ihåg att det finns ett sånt här pris? Jag skrev om det för en tid sedan. Nu är alltså resultatet sammanställt av breakfastbookclub.se och vinnaren är den omåttligt populära och omskrivna Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Jag har själv inte läst boken och det är inte heller någon som kommer att recenseras här på bloggen om/när jag gör det, men så här just på Förintelsens minnesdag 27/1 så känns det ju både som en värdig vinnare och en bok som är väldigt angelägen i Sverige 2015. Stort grattis hursomhelst!

jag-heter-inte-miriam

bokbloggarnaslitteraturpris_2013-240x300

Jag ger dig solen

jag-ger-dig-solenFörfattare: Jandy Nelson

Beskrivning: ”Jude och Noah är tvillingar, men olika, även om båda drömmer om att bli konstnärer. De har alltid tävlat om föräldrarnas uppskattning, men när familjen drabbas av en stor tragedi förändras allt. Tre år senare är det bara Jude som tycks bry sig om att hålla ihop det som är kvar av familjen. Noah verkar inte bry sig om något, allra minst målandet. Men när Judes viktigaste konstprojekt sammanför henne med en excentrisk skulptör och hans unge skyddsling, avslöjas gamla hemligheter och historien nystas upp. Sakta börjar tvillingarna förstå vad som egentligen har hänt, och vad som är viktigt.”

Omdöme: Det ska erkännas – ibland är jag lätt att behaga. När jag läste om den här boken i pressreleasen, så tänkte jag ärligt talat inte längre än ”åh, det handlar om syskon, en av dem är en kille”. Ungefär där tyckte jag att det räckte som motivering, ett tillräckligt starkt kriterium var därmed uppfyllt. Jag har inte heller läst Jandy Nelsons debut, så jag hade egentligen extremt lite bakgrundsinformation om boken, och förväntade mig ungefär därefter.

Det är troligen en av de stora anledningarna till att jag blev så totalt golvad av vad jag anser är en av de två bästa böckerna jag läst i år (vilken den andra är? Läs den här veckans Top Ten Tuesday så får ni svaret). När man inte förväntar sig nåt så blir överraskningen desto större!

Men vad är det som är så bra då? För det första så porträtteras båda syskonen, dvs Jude och Noah, så väl och genomgående att de verkligen känns som trovärdiga personer – de är dessutom långt ifrån perfekta och tar både bra och dåliga och direkt usla beslut, men de är hela tiden mänskliga och sympatiska även om man ibland bara vill ta dem hårt i armen och väsa ”Nu skärper du till dig!” mellan sammanbitna tänder. Dessutom låter Nelson berättelsen växla mellan dem, och Judes kapitel utspelas i nutid medan Noahs i dåtid, och berättelsen kommer alltså fram med hjälp av växlandet mellan de olika tidpunkterna. Vi får alltså tidigt veta hur det är NU, och undan för undan får vi också reda på varför det blev som det blev, och det är ett berättartekniskt grepp som Nelson lyckas otroligt väl med. Det påminner lite om den känslan jag hade när jag läste Christin Ljungqvists debutroman som också handlar om en mörk syskonrelation, att man vet att nåt kommer att hända men inte riktigt när men när det väl händer så är det ändå på nåt sätt överraskande. Stundtals är det nästan på den nivån att man bara måste läsa vidare i bästa deckaranda även om det handlar om en bok i en helt annan genre, man måste bara få veta… och plötsligt är klockan alldeles för mycket. Igen.

Och vad mer då? Nelson har ett helt fantastiskt språk. Språket avspeglar båda syskonens konstnärlighet, men kanske framför allt i kapitlen där Noah är huvudperson – han är ju tecknaren/målaren, och hans inre monolog och tankar och känslor tar sig ofta uttryck i lika oväntade som målande ordvändningar att vänner av citat från böcker kommer att hitta hur mycket som helst i ”Jag ger dig solen”.

Dessutom en eloge till formgivningen av omslaget – när ni läser boken förstår ni varför det är så klockrent, och varför originalomslaget är så mycket sämre…

Så för att sammanfatta – karaktärerna, språket, berättandet. Tycker man av nåt av det där kan vara intressant när det gäller böcker så är det en underdrift att säga att jag starkt rekommenderar ”Jag ger dig solen”. Om man mot förmodan fortfarande behöver mer – gillar du Rainbow Rowell, John Green eller framför allt David Levithan? Då är Jandy Nelson din nästa nya favorit.

Tack till förlaget Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

KÖP! På t ex Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholm. Eller knalla ner till den lokala handlaren så bli hen glad!

Mördarens apa

mordarens-apaFörfattare: Jakob Wegelius

Beskrivning: ”Augustprisvinnaren Jakob Wegelius nya bok är en makalös och vindlande historia om ett gåtfullt mordfall. Berättelsen rör sig från Lissabons nattliga hamnkvarter, över de stora oceanerna, till mysterierna vid en indisk maharadjas hov. Det är en historia om mörka hemligheter och svåra brott, men även om oväntad vänskap, hopp och förlåtelse. Mördarens apa är en fristående fortsättning på den hyllade Legenden om Sally Jones från 2008.

Historiens berättare är gorillan Sally Jones, maskinist på lastskutan Hudson Queen. Hon och hennes vän, sjömannen som kallas för Chiefen, är strandsatta i Lissabon. Där blir de inlurade i en smugglingsaffär som slutar illa. Hudson Queen går under och Chiefen blir oskyldigt dömd för mordet på den skugglike Alphonse Morro.

För Sally Jones börjar en lång och svår kamp, både för sin egen överlevnad och för att rentvå Chiefen. Hon har mäktiga krafter emot sig. Krafter som till varje pris vill skydda hemligheterna som Morro tog med sig när han försvann i floden Tejos svarta strömvirvlar.

Denna sällsamma berättelse är rikligt illustrerad med fantastiska och fantasieggande bilder i svartvitt, alla gjorda med utsökt precision in i minsta detalj.”

Omdöme: Wegelius fick som bekant Augustpriset alldeles nyligen för den här boken, och det är en riktigt härlig bok. Den är förvisso tjock som tusan, men för min del så gick det ändå snabbt och lätt att läsa den, mycket beroende på att den är så pass engagerande och spännande, och att Sally Jones är en så sympatisk huvudperson. Hon ger en distans genom sitt utanförskap, att hon är en gorilla i människornas värld, men på nåt sätt är det ändå henne som vi sympatiserar och känner med och som gör berättelsen så speciell. När det gäller själva miljöerna Mina tankar går till någon sorts blandning av Skrot-Nisse, Tintin och Agatha Christie-deckare, och att lyckas ro en sån blandning i hamn är ett tecken på Wegelius skicklighet som författare (och illustratör, eftersom hans teckningar är minst lika välgjorda). Och man blir ju så sugen på att åka till Portugal, sitta på restauranger och lyssna på fado!

Men, och det är i och för sig ett litet men, jag känner inte en enda unge som skulle vilja eller orka sätta tänderna i den här rejäla pjäsen. Jag hoppas verkligen att jag bara har otur eftersom jag tycker så pass mycket om boken, för den är absolut värd ett bättre öde än att vara en kritikerrosad barn- och ungdomsbok som ”bara” vuxna läser.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

The Young Elites

the-young-elitesFörfattare: Marie Lu

Beskrivning: ”Adelina Amouteru is a survivor of the blood plague: marked by a jagged scar, snow-white hair and lashes. Cast out by her family, Adelina has finally found a place to belong within the secret society of Young Elites. To some, the Elites are heroes, here to save innocents in desperate situations. But to the Inquisition Axis, the white-robed soldiers of Kenettra, they are monsters with demonic powers who must be brought to justice. As Adelina learns more about this perilous world where politics and magic clash, she soon realizes that her own powers may be in danger of bringing on an era of panic such as the world has never seen.”

Omdöme: Marie Lu lyckades med att skriva en av de bästa YA-dystopi-serierna på länge med Legend-trilogin, så det var med stor förväntan men med viss oro jag klickade hem den här från Bookdepository. Skulle  hon kunna hålla formen? Håller konceptet för en ny trilogi?

Det Lu gör som är väldigt klokt, och som gör att det här känns väldigt fräscht och nytt, är att hon gör en total miljöomvändning från sci-fi-världen i Legend-trilogin. Istället bygger Lu upp en fantasyvärld som hämtar inspiration främst från renässansens Italien men också en släng av den värld som Kristin Cashores böcker om de Utvalda rör sig i. Till och med språket som karaktärerna pratar har allvarliga slängar av ”italifiering”, men faktiskt på ett bra sätt.  Har man dessutom spelat Assassin’s Creed II eller dess efterföljare Brotherhood och Revelations kommer man också känna sig rätt bekväm i Lus miljöer. Det är en värld som känns rejält annorlunda än all den fantasy som jag läst, så det är absolut en av de starkare delarna av boken.

Man märker också att det är Marie Lu i läsningen genom att tempot är högt och fartfyllt, men samtidigt att Lu hela tiden har kontroll över berättelsen och dessutom skickligt kan kasta in ett par rejäla överraskningar längs vägen. Jag gillar också hur bra hon beskriver huvudpersonen Adelinas inre konflikt, hur hon slits mellan sin syster och sitt förhållande till de andra i X-Men, förlåt, Unga Eliten, och även hennes ambivalenta förhållande till sin superkraft. (Och nej, jag tycker att den Unga Eliten som boken kommer att heta på svenska är en fruktansvärt tramsig titel, men allvarligt talat så är gruppnamnet the Young Elites rätt tramsigt till att börja med…) Ska man prata de manliga karaktärerna är de inte riktigt lika väl definierade som Day är i Legend-trilogin, men det beror på att Adelina är den enda karaktären som beskrivs i första person, medan alla andra beskrivs ur tredje och det medför ju automatiskt en distansiering. Faktum kvarstår dock att Enzo inte är någon Day, så enkelt kan vi väl beskriva det.

Nåt som däremot är lite tröttsamt är att Lu ibland är farligt nära att trilla ner i Tahereh Mafi-träsket i vissa passager i boken, men för det mesta går det bra. Det finns dock en passage i boken där man verkligen känner ”nä men för i helvete”, men som tur går det ju för överkänsliga läsare så som mig själv att skumläsa just det partiet, och visst, det har en poäng för berättelsen som helhet, men dock. Det här är ju dock kanske ett mer generellt problem för genren med de här översvallande kärlekshistorierna, men vi slipper ju på sätt och vis i alla fall  YA-hatobjekt nr 1: kärlekstriangeln än så länge i den här serien.

Eftersom det är första delen av en serie så är det ju svårt att uttala sig om hur det kommer att arta sig, men om man fick önska så skulle jag faktiskt vilja att den blev ännu mörkare och ondare, och det finns en hel del saker som man kan tolka till att det faktiskt blir så också, och det vore ju kanon. Betyget blir därför: När kommer nästa, ge mig nu!!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller helst hos din lokala handlare!

 

Hjälp till självhjälp

Ibland när man har lite mycket att tänka på och känner sig lite näere, då brukar jag tänka på det här som jag läste om Björn Ranelid:

När Björn Ranelid någon gång ägnar sig åt distanserad självkritik kan han tycka att metaforerna i hans tidigare verk var så många att, hur träffande de än var, så skapade de ett slags andfådd rastlöshet.

– Numera är mitt tempo lugnare, och jag ger plats för in- och utandning. Jag håller igen mina hästar så att de inte skenar och stegrar sig.

Då blir jag genast lite gladare i sinnet. Att använda metaforer för att beskriva att man inte använder metaforer är så fint på nåt obeskrivligt sätt. Lite som Björn själv faktiskt.

 

Född fenomenal

9789163878626Författare: Josephine Bornebusch

Beskrivning: ”Det enda som Rut inte gillar hos sig själv är sitt namn. Och det är ju trots allt hennes föräldrars fel. Rut är nämligen självsäker, klarsynt och lite smartare än alla andra. Det här är inget hon kan rå för – hon är helt enkelt född fenomenal! 

Vid Ruts sida finns bästa kompisen Magda – en mytomanisk, översexuell hypokondriker helt utan spärrar – och den störige sportfånen Abbe. Fast om sanningen ska fram är Abbe ganska schysst och en solklar tiopoängare. Men för Rut finns det viktigare saker att tänka på, hon är nämligen nördigt intresserad av statistik och andra världskriget och på gränsen till besatt av Anne Franks dagbok. Därför skriver hon själv:

”Hittills lever jag ett väldigt odramatiskt liv. Jag har aldrig behövt fly från nazister och ingen jag känner har suttit fängslad i ett gårdshus. Inte ens min bror, som typ borde sitta fängslad gör det, så jag är fullt medveten om att denna dagbok kanske inte kommer vara helt späckad av spänning. Men jag kommer bjuda på exakthet. När någon hittar min dagbok, om ca 100 år, då ska alla luckor vara ifyllda, allt ska vara glasklart. Så om du läser det här är jag förmodligen redan död.” 

Men Ruts liv visar sig vara allt annat än odramatiskt. Det hela börjar med att den populära, ytliga Kattis paraderar runt i skolan i ett par nya jeans. När Rut försöker motarbeta Kattis hybris blir allt fel, och snart är Rut ansvarig för att få iväg hela sin dysfunktionella klass, med allt från lajvare till låtsasgangsters, på en skolresa. Frågan är bara vart fan de ska åka?”

Omdöme: Flickor kan vara roliga. Alla är inte det, men vissa är det, precis som killar. Revolutionerande tanke, eller hur? Så varför har vi så få exempel på det? Det här försöker Josephine Bornebusch, som väl inte behöver nån större introduktion, råda bot på med sin debutroman ”Född fenomenal”. Rut är helt enkelt är rolig tjej, faktiskt uppfriskande befriad från de trauman och trasiga bakgrund som ibland känns som ett nödvändigt ont i mycket ungdomslitteratur. Visst, hon är lite väl upphakad på andra världskriget i allmänhet och Anne Frank i synnerhet, men varför inte?

Och kanske är hon lite väl galen och snabb i sina tankar ibland, men det finns gott om sådana personer i verkligheten också, vi känner nog alla några sådana personer, och gör ni inte det är risken stor att det är ni som är just den personen… Jag vet att jag kan vara sån rätt ofta i alla fall!

Vi slipper alltså utseendefixering, ångest, psykoser, utan bara en underhållande och komisk berättelse med Rut i centrum och ett antal lika skruvade bifigurer.

Håller storyn då? Nja, det händer ju egentligen inte fantastiskt mycket i boken. Kanske hade sidohistorien om Ruts bror kunnat kortas ner eller strukits till förmån för lite mer karaktärsutveckling, framför allt när det gäller Ruts love interest Abbe, som helt enkelt inte blir så mycket mer än den snygge innebandykillen. Det funkar ju i nuläget, men förmodligen hade det blivit bättre om man kunde få mer kött på benen när det gäller Ruts och Abbes attraktion till varandra. I övrigt – samla pengar och planera klassresa, åka på klassresa, slut och lite tonårskärlek på vägen. Inte så mycket mer än så, men samtidigt är det stort nog när man är i Ruts ålder, och lätt att relatera till för den tänkta målgruppen så Bornebusch lägger sig på rätt nivå.

Jag kommer på mig själv att skratta till på flera ställen i boken – det finns en hel del riktigt roliga formuleringar, den är välskriven och engagerande. Med andra ord, en riktigt trevlig debutroman som ger mersmak.

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller din lokala bokhandel!

Vill ha dig så illa

vill-ha-dig-sa-illaFörfattare: Gunnar Ardelius

Beskrivning: ”Han andas in i hennes öra, hon blundar, viskar, drar i jeansen.

Ett tag tänker han att han ska berätta allt.

En strålande smärta genomfar honom.

Det är det som är så förskräckligt. Det är en stund som bara kan finnas till om man inte tänker på konsekvenserna.

Channa, Jeppe, Beate, Roozbeh, Olof och Lea. Sex kompisar från gymnasiet. Skolan är slut och allt känns plötsligt så länge sen. Channa har försvunnit. De andra är kvar. Under ytan vibrerar ett hot, en mörk hemlighet. De borde ha pratat om det. Nu är det försent.

Prisbelönte Gunnar Ardelius är tillbaka med en brännande och träffsäker berättelse om den sköra tiden efter gymnasiet. Då livet ska lossna. Men tänk om man förlorar allt man drömt om innan det ens börjat?  ”

Omdöme: Den här kom väldigt starkt rekommenderad av ett antal andra personer som jag har stort förtroende för, så jag hoppade på den här med stor entusiasm. När jag satte mig på bussen igår och började läsa fick jag också en väldigt bra känsla direkt efter bara någon sida: ”det här kommer att bli riktigt bra”.

Men…

Någonstans längs vägen släppte den där känslan, och efter tvåhundra sidor undrade jag nästan vad det var jag läst och varför. Som sagt, jag vet att många uppskattar den här boken väldigt mycket, men för mig är detta nog en av årets största överraskningar av det negativa slaget.

Jag tvivlar inte på att folk, och i synnerhet ungdomar kanske gör och uppför sig på det vis som karaktärerna gör. Mitt problem är inte att jag inte kan relatera till dem eller att de inte är trovärdiga. Istället är det att jag inte känner ett uns av sympati eller intresse för någon av dem. Istället gör jag som läsare några nedslag i de olika karaktärernas liv under drygt ett år, men jag känner aldrig intresse av att vilja veta mer om karaktärerna. Inte heller problematiseras de olika personernas agerande, framför allt ”den mörka hemligheten”. Ska jag känna sympati? Äckel? Ilska? Ja, jag känner obehag, det gör jag. Men kanske mer för att jag inte förstår vad författaren vill. Det är möjligt att det är exakt det Ardelius vill, att jag ska tvingas att fundera, och det är i så fall en framgångsrik strategi, men jag har svårt för den.

Stilistiskt så ärArdelius säker i sitt språk, speciellt de brev som Channa inleder och avslutar boken med är språkligt sätt lite utöver det vanliga. Samtidigt är det nog en av de delar som gör att jag har svårt att knyta an till boken, att den många gånger känns som en språklig stilövning. Och då har jag ändå läst Ranelid och kunnat stå ut med hans språkakrobatik…

Slutligen, omslaget? Vafalls?

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Champion, inte champinjon!

championFörfattare: Marie Lu

Beskrivning: ”June och Day har offrat mycket för medborgarna i Republiken och för varandra. Men det var långt ifrån tillräckligt. Nu står Republiken inför sin värsta kris någonsin och June, underbarnet, och Day, legenden, står i händelsernas mitt.

June har en hög befattning inom den styrande eliten och Day är en hyllad folkets hjälte. Men precis när fredsavtalet med Kolonierna, som stridit med Republiken i snart ett århundrade, ska bli verklighet orsakar en fruktansvärd pestsmitta panik i Kolonierna. Ett fullskaligt krig verkar oundvikligt. Den här gången kommer inte Republiken att kunna hålla stånd, och den enda lösningen är att finna ett botemedel mot smittan och det snabbt. Det är en kamp mot klockan, och samtidigt vacklar Days egen hälsa.

Day och June är återigen tvungna att sätta allt på spel, inklusive de människor de älskar. Kommer deras kärlek att bestå genom den slutgiltiga prövningen?

Den sista striden är här.”

Omdöme: Det är så skönt att slippa bli besviken. De två föregående delarna i serien, Legend och Prodigy, var böcker som jag gillade och som kändes som ovanligt bra för sin genre, och där författaren Marie Lu undvek de vanligaste problemen med genren genom ett gott hantverk och ett i övrigt kompetent författarskap, ja förutom en viss kärlekstriangel då…

Men två bra böcker betyder ju inte automatiskt att den tredje blir en höjdare, så jag hade trots mina höga förhoppningar en viss oro för att den tredje skulle göra nåt tvärt kast och göra mig gruvligt besviken. Men som sagt, det är skönt att slippa bli besviken, för det här är en värdig avslutning till serien om June och Day.

Man skulle kunna säga att Lu går all in i den avslutande delen av trilogin. Vi pratar öppet krig, dödssjukdom, konstant action från början till slut. Tempot som var högt i de tidigare böckerna ökar än mer och det känns verkligen som att läsa en anime. Jag tänker lite Ghost in the shell-aktigt fast utan robotar. (Det var faktiskt så att det inte var förrän jag kom på att jag skulle visualisera hela storyn som en anime som alla karaktärers utseende faktiskt lossnade för mig). Men samtidigt som det är mycket action får man ändå kontakt med huvudpersonerna och deras tankar och upplevelser. Mitt problem med att June och Day kändes för lika i Legend är som bortblåst i Champion. Däremot har jag svårt för typsnittet man valt på Days kapitel, men jag vande mig till slut. Det som också känns väldigt skönt är att karaktärerna känns konsekventa i sitt handlande, jag förstår varför de gör som de gör och vilken motivering de har, och bara det är ju ett tecken på Lus kompetens som författare. Det gläder mig att karaktärerna av båda kön får lika mycket tid och engagemang från författaren, och inte känns som stereotyper.

Dessutom är det ju för väl att den där förbannade kärlekstriangeln till slut löser sig, och faktiskt så som känns mest vettigt och realistiskt. (applåder även för detta).

Sen kan man ju ha åsikter om slutet, det finns delar i det som jag personligen har väldigt svår för, men visst, det är ju inget som förstör. Vi får ett slut som åtminstone jag är väldigt nöjd med ändå.

Den där blurben på omslaget förresten? ”Om du gillade hungerspelen kommer du att älska legend-trilogin”? Ja, inte långt ifrån i alla fall. Det är en serie som består av många bra komponenter som tillsammans ger en ännu bättre helhet, med huvudpersoner som känns trovärdiga och sympatiska och en historia som är medryckande från början till slut. Så mitt sammanfattande omdöme?

En av de absolut bästa YA-serierna ni kan läsa. Ja, faktiskt!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Världens viktigaste kyss

atn1024_david-levithan-varldens-viktigaste-kyss-3DFörfattare: David Levithan

Beskrivning: ”Harry och Craig har bestämt sig för att slå världsrekordet i längsta kyss: 32 timmar, stående, utan att släppa kontakt med den andres läppar. Kyssen följs av människor världen över. Runt dem finns vänner och familjemedlemmar i alla fall från den familj som accepterar sin son som han är. Snart samlas det även främlingar, några beväpnade med tillhyggen och glåpord, men de flesta är där för att stötta och skydda. Och runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten.

Världens viktigaste kyss är en berättelse om det omöjliga, och hur människor tillsammans kan göra det möjligt. En berättelse om att mötas, älska, skiljas, dö. Och där emellan: kyssas.”

Omdöme: Det är ingen hemlighet att jag gillar Gilla Böcker som förlag. Jag tycker att de har en ruskigt bra fingertoppskänsla när det gäller sin utgivning, och det är sällan någon titel gör mig besviken. David Levithan är för mig en av de absolut främsta amerikanska författarna just nu. Så kombinationen av Gilla Böcker och Levithan? Klockren!

Så hur står sig då ”Världens viktigaste kyss” eller ”Two boys kissing” som den heter i originalspråk? Lever den upp till de förväntningar jag har på den?

Och svaret är ett rungande JA.

Den är, i mitt tycke, en av de bästa, viktigaste och mest välskrivna ungdomsböckerna i år. No more, no less.

Det är själva kombinationen av alla bokens olika delar som gör boken så bra – kombinationen av ett viktigt ämne, av språket, att man verkligen känner hur viktig den här boken var att skriva för Levithan.

Problemet för mig blir att på nåt sätt få fram varför jag tycker att boken är så bra. Räcker det med att säga ”känslan”? Nä, det räcker väl inte riktigt.

Vi kan väl börja i den lätta änden: språket är stundtals svindlande vackert, och här måste vi ge en eloge till översättaren Helena Hansson. Levithan är fantastiskt bra även på svenska, och då har han en engelsk prosa som är i toppklass. Så som sagt, en eloge till Helena! Den som läst ”liten parlör för älskande” på antingen svenska eller engelska eller för den delen följer Levithan på Twitter vet att han har en fantastisk förmåga till one-liners, och för de läsare som tycker att John Green är en citatvänlig författare, ni kan ta och doppa hela den här boken i en burk med färg för överstrykningspennor – så pass bra är det faktiskt.

Sen är det också så att Levithan elegant hanterar de olika stadierna av kärlek som beskrivs i boken, från nyförälskelse till ett stadie där allt är lite mer etablerat och ”bara är”. Lika bra hanteras även de smärtsamma och mörka sidorna med homofobi, brist på acceptans och självdestruktivitet. Allt känns. Och det känns ordentligt.

Men det allra mest kraftfulla i boken, och som nästan får mig att tänka på gamla grekiska dramer, är det som beskrivs ovan: ”Och runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten. ” Det ger en sån kraft i boken och som gör det till något utöver det vanliga. Där finns så mycket känslor på en gång och är ett helt lysande sätt att rama in boken och sätta den i en samhällskontext.

Alltså, jag vet inte vad jag ska säga mer än: läs!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Röd som blod

29690798_O_1Författare: Salla Simukka

Beskrivning: ”Efter att tidigare ha varit mobbad har sjuttonåriga Lumikki Andersson bestämt sig för att hålla sig på sin kant och göra sin egen grej. Men allt ställs på ända när hon hittar tvättade sedlar i skolans mörkrum. Det visar sig att tre av skolans elever har kommit över plastpåsar fulla med blodiga sedlar och snart är Lumikki indragen i en härva av internationell narkotikasmuggling. Dessutom misstänker Elisa, en av de tre eleverna, att hennes pappa som är narkotikapolis är involverad i det hela. Lumikki tvingas med på en livsfarlig flykt undan ryska och estniska kriminella.

Det är den kallaste vintern i mannaminne och gatorna i Tampere är inbäddade i ett gnistrande vitt täcke. Och inget är så rött som blod i snö.”

Första raden: ”Snön lyste vit.”

Omdöme: Röd som blod var en titel jag inte hade någon som helst koll på, inte heller författaren Salla Simukka. Enligt informationen från förlaget har serien på tre böcker (trilogi, remember?) blivit en jättesuccé i Finland och även släpps i ett stort antal andra länder, och nu alltså även här i Sverige. Den här damp ner i brevlådan för ett tag sen utan att jag hade efterfrågat den, och när jag likt ett barn på julafton slet upp paketet måste jag erkänna att jag tänkte: ”men vad f-n, är det här nån ny vampyrbok eller?”. Ni ser ju själva på omslaget. Rött, vitt, svart. Blodstänk. ”Örk”, tänkte jag. Men som tur är så går det ju att läsa på baksidan av boken, och då kändes det genast mycket intressantare. Ungdomsthriller istället för huggtänder och tjafs, tackar ödmjukast, för det är minsann inte en genré som är överrepresenterad i hyllorna.

Så jag började läsa, och det ska jag vara glad för, för det här var en RIKTIGT trevlig ny bekantskap. Det är en riktigt spännande thriller med en huvudkaraktär i Lumikki Andersson som är svår att inte tycka om och en story som känns som tagen ur en film. Lumikki är bara 17 år och går i gymnasiet, mon hon är BAD-ASS! Jag har sett referenser till  Lisbeth Salander, men skillnaden är att Lumikki inte är fullt lika extrem och utan de lätt psykotiska drag som Salander har. Jag skulle hellre jämföra henne med en korsning av Buffy Summers och Veronica Mars, och det är inte fy skam!

Jag gillar tempot och miljöbeskrivningarna, det känns exotiskt även om boken utspelar sig i Finland, och eftersom boken bara är lite drygt 240 sidor är den nästan över på bara ett par sittningar. Det finns gott om tillfällen då man bara måste läsa vidare för att veta vad som ska hända! Jag kan tycka att slutet kanske kommer lite väl hastigt, men i övrigt är det här en riktig liten hit som släppts lös i butikerna!

Och dessutom så har förlaget tänkt till lite, och de övriga delarna släpps med ungefär ett halvårs mellanrum så nästa del dyker upp redan i vår. Väldigt trevligt!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

 

Rävsång

atn1024_Rävsång-3D-bok_2014Författare: Christin Ljungqvist

Beskrivning: ”Finns pappa är död, söp ihjäl sig. Finn vill gå vidare, men det är som att det inte går, som att något hindrar honom och resten av familjen. Något i lägenheten, som har att göra med sakerna som plötsligt försvinner, tv:n som ibland sätts på av sig själv, och Finns mystiska huvudvärk. Ingenting blir heller lättare av att det flyttar in en tjej på våningen under, med en utstrålning som gör Finn mållös.”

Omdöme: Så är alltså miniprojektet att läsa Ljungqvist över för den här gången. Rävsång skiljer sig en hel del från de tidigare böckerna. De övernaturliga inslagen finns kvar, och karaktären Hanna så blivit den röda tråden finns än en gång med, fast kommer ändå inte fram förrän ganska sent i boken.

Framför allt skiljer sig språket åt jämfört med tidigare. De tidigare så långa meningarna med oändliga satsradningar har nu kortats ner till raka motsatsen. Jag tänker mig att det ska reflektera Finns stammande, men för de som förälskat sig i Ljungqvists språk kanske det känns lite tråkigt.

Jag gläder mig åt att det här är en bok om främst familjrelationer, men även manlig vänskap och sorgearbete. Även om Finn och hans vänner drar lite mer åt hipsterhållet än vad jag skulle vilja umgås med, så tycker jag att de känns trovärdiga och varierade. Finn känns också sympatisk – jag förstår varför han gjort som han gjort, och hans inre resa där han börjar förstå hur hans handlande påverkat sin omgivning och hur lik han är sin döda pappa känns både logisk och sorglig.

Men utöver det händer det ju inte så fantastiskt mycket i boken. Den rullar på liksom, och jag kan sakna lite av drivet som fanns i de tidigare böckerna – i dem fick jag nån sorts känslor som genomsyrade dem, men så händer aldrig riktigt här. Jag läste i godan ro, och jag vill ju understryka att jag tycker att boken är bra, men att jag inte blev riktigt lika berörd som tidigare. Däremot är det roligt att se att Ljungqvist hela tiden utvecklas och söker nya teman, samtidigt som kärnan i hennes berättande är densamma.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholms.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Fågelbarn

fagelbarn-ljungqvist_christin-21663669-64010839-frntlFörfattare: Christin Ljungqvist

Baksidestext”Det var natt, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och hon förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas?”

Från början hade Hanna två bröder, Samuel och Jens. Det skiljde bara ett år mellan dem, men medan Samuel var känslig och försiktig, var Jens hans raka motsats. Nu är de borta, båda två. Och allt är Jens fel. Och kanske Hannas också, hon visste ju vad som skulle hända, kanske kunde hon ha stoppat det. Är det därför Jens har kommit tillbaka, för att hämnas?

Första raden: ”Den dagen var hela familjen med, det var pappa, mamma, Jens, Samuel och Hanna.”

Omdöme: Projekt Skogsdjur fortsätter alltså med Christin Ljungqvists andra bok. Den här gången får en av birollerna i Kaninhjärta, Hanna, kliva fram och bli huvudperson. Rent kronologiskt utspelar sig den här också innan Kaninhjärta, men det spelar egentligen ingen roll för läsningen som sådan. Snarare blir det så att Fågelbarn ger lite mer kött på benen åt en av de mer intressanta karaktärerna i Kaninhjärta.

Till skillnad mot just Kaninhjärta, som jag tyckte hade ett mer tragiskt skimmer över sig, är den här mer direkt otäck.Kanske för att Ljungqvist i den här ändå låter det övernaturliga ta ett litet steg bakåt och istället ger sig in på en mer psykologisk form av skräck, där familjen mer eller mindre lever i ett skräckvälde där Jens är en så otroligt obehaglig och våldsbenägen karaktär. Han kan faktiskt vara den obehagligaste unge jag någonsin läst om. Ljungqvist hoppar mellan att beskriva Hannas uppväxt och förhållandena i familjen i dåtid, och blandar detta med en nutidsskildring där Hanna står i centrum för den trasiga familj som blivit kvar när båda sönerna avlidit av olika orsaker. Det är en stark uppväxt- och frigörelseskildring, där även föräldrarna tar centrala roller, vilket jag ofta saknar i böcker i många böcker riktade mot unga vuxna.

Det är alltså väldigt mycket som är bra med den här, men ändå griper den ändå inte tag i mig riktigt lika mycket som Kaninhjärta, men vi snackar gradskillnader, inte mer än så. Läsvärt är det absolut, speciellt nu när hösten är på gång och lite rysligare böcker passar bra!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholms.

Kaninhjärta

kaninhjarta-pocket_3DFörfattare: Christin Ljungqvist

Baksidestext: Marys haka studsade mot bröstet och hon hängde med huvudet. Spökkvinnan smälte samman med hennes rygg och kvinnans ansikte framträdde över Marys som en färgad plastfilm, tät men ändå genomskinlig så Marys former syntes därunder. Henns huvud rätades upp och spökkvinnan såg på Anne över Marys stängda ögonlock.

”Livet handlar om vägval.” Spökkvinnan hade en annorlunda röst, mörkare och med en annan dialekt än Marys. ”Jag sa att ni inte skulle åka hemifrån.”

Mary och Anne är tvillingar, och det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar. Tillsammans utgör de ett medium; Mary lånar ut sin röst och Anne hör. Till synes av en slump blir de en del av en medial grupp som söker efter en försvunnen liten flicka, och det sökandet förändrar och splittrar dem. Mary blir besatt av att hitta flickan, medan Anne gör allt hon kan för att följa spökkvinnans råd och vända om. Men den väg de valt leder oundvikligen utför.

Första raden: ”Mary betyder Maria som betyder, man vet inte riktigt, men det kan betyda upprorisk eller bitter eller motspänstig och det stämmer precis för sådan var Mary.”

Omdöme: Jag är ju inte direkt först på bollen med den här, men bättre sent än aldrig, eller hur? Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debutroman och blandar både en historia om syskon- och familjerelationer, spöken, ett försvunnet barn och Kent-låtar. Det låter mycket, och det är det också, så därför blir jag så glad att hon faktiskt ror iland alltihop, och på ett sätt som ser så enkelt ut men som säkert var väldigt svårt.

Jag har i nåt gammalt blogginlägg raljerat lite om New Age och ”hitta din inre indian” och sånt, och naturligtvis inbegriper detta även en tro på övernaturligheter och spöken och sånt där, så till min stora förvåning köper jag det rakt av när jag läser Kaninhjärta, och kommer på mig själv att tycka ”men varför lyssnar de inte på det mediala Scooby Doo-gänget?”. Boken som sådan har en genomgående känsla av att tragedin väntar runt hörnet, och man sitter hela tiden och väntar på när olyckan väl ska komma. Det är inte någon hemlighet på något sätt, men eftersom man vet om det sen första meningen i boken så ligger det och lurar i bakhuvudet hela tiden. För mig är det ganska ovanligt att jag sitter och spänner mig så, och det är nåt som faktiskt imponerar!

Språkmässigt ägnar sig Ljungqvist åt långa, långa, låååååånga meningar, och gärna staplande av huvudsats på huvudsats på huvudsats. Jag vet att jag själv gör det rätt ofta, så för mig spelar det inte så stor roll. Det fungerar alltså för det mesta rätt bra eftersom det ger en viss sorts stämning när man läser, men ibland gör det att man tappar hur meningen faktiskt började och blir tvungen att läsa om några rader, och då faller man liksom ur den här läsbubblan man ska befinna sig inom.

Jag tycker ändå att det är en bok som jag är väldigt glad att jag läste, och framförallt att den höll för den hype jag lyckats bygga upp i mitt eget huvud! Det är riktigt skickligt skrivet, det är spännande och sorgligt på samma gång, och det är faktiskt en bok som jag läste på två sittningar, och det är alltid ett väldigt bra betyg.  Jag blev dock lite ledsen att höra att den knappt varit utlånad på det bibliotek min sambo jobbar på, så jag hoppas att den hittat sina läsare på andra ställen.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholms.

Det borde finnas regler

atn1024_det-borde-finnas-regler_3DFörfattare: Lina Arvidsson

Baksidestext: Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Dont call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma.

Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt.

Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga.

Mia bor in the middle of nowhere och det enda som händer där är att hennes bästis Mirjam har en hangup på en som heter Per, som är minst lika gammal som hennes pappa. Fast egentligen är allt bara tråkigt och vanligt, inte alls Los Angeles. Tills Vlad dyker upp, med hatt och hängslen och ett band och egen lägenhet. Men hur ska man våga, när det inte verkar finnas några regler?

Första raden:”Vi hänger vid gungorna, jag och Mirjam.”

Omdöme: Man känner sig lite som en smygtittare. Arvidsson är så ruskigt säker och mitt-i-prick i hur jag tänker mig att dagens fjortonåriga tjejer pratar, tycker och tänker. Jag kan vara helt ute och resa, men jag tror inte att Arvidsson är det. Det känns så äkta och trovärdigt, utan att någonsin spilla över i någon sorts parodi typ ”Grynet”, även om jag ska erkänna att det var det första jag tänkte när jag började läsa boken. Det är stundtals ruskigt nära, men det går faktiskt inte över gränsen så pass så att det stör mig. Mias tankar och inre monolog är, för att låna en viss prins uttryck: ”lite all over the place”, men ändå på ett sätt som känns fullt fungerande. En av bokens främsta egenskaper är som hyllning till två tonårsflickors tumultartade vänskap, ur det perspektivet är faktiskt boken alldeles utmärkt. Det finns ju naturligtvis en inbyggd tröskel i att jag som 34-årig kille ska kunna relatera till 14-åriga Mia, men det blir faktiskt aldrig något problem som jag reflekterar över en endaste gång under tiden jag läser boken. Däremot kan jag inte annat än att tycka att vissa av de äldre karaktärerna är otroligt motbjudande, och frågan är om inte den känslan intensifierats beroende på min egen ålder.

Något jag däremot har lite svårare för är faktiskt att det inte händer riktigt så mycket som jag hade hoppats på. Det finns förvisso en charm i att beskriva det vardagliga, men problemet är ju lite att det skulle kunna hända betydligt mer än vad det faktiskt gör. På samma sätt hade man kanske kunnat hoppas på lite vassare bikaraktärer, men där är problemet faktiskt det motsatta – Vlad är ett exempel på när det blir lite väl mycket av det goda. Och Per, bör man inte ha nån djupare diskussion i hur milt han faktiskt behandlas i boken? Jag förväntade mig aldrig sirener och poliser med dragna vapen, men det är nästan problematiskt hur lite hans handlingar får betydelse. Det blir liksom ett stor ”meh” av hela den delen av boken. Jag tyckte ju att boken började så lovande, men den känslan mattades tyvärr av ju längre jag kom. Och blurben på omslaget, om att boken är ”sjukt rolig”, den känns som att de satte den på fel bok.

Men jag måste ändå säga att sista stycket är ta mig tusan helt underbart.

 


Författare: Lina Arvidsson
Förlag: Gilla böcker (2012)
ISBN: 9789186634186
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms

Bandet som inte får brista

getimageFörfattare: Niklas Janz

Baksidestext:
Har du någonsin drömt samma dröm flera nätter i rad? Har du haft en känsla av att det är någon annan som egentligen styr din dröm?

Mirjam är spårlöst försvunnen. Hennes bästa kompis Linda har lovat Mirjam att aldrig någonsin berätta för någon om de hemliga dagböcker som Mirjam hittade i ett lönnfack i sitt sovrum strax innan hon försvann.

Dagböckerna är skrivna av Milan som också han är försvunnen, och handlar om drömlandet Kangar.

För att hitta Mirjam måste Linda söka sig ut på samma vägar som hon. Vägar som leder Linda allt längre bort från den verklighet hon känner. Egendomliga och skrämmande saker börjar hända och snart verkar det som om någon är henne på spåren, någon som vill stoppa henne till varje pris.

Första raden:
”Linda stängde grinden bakom sig och blickade upp mot det stora gråvita huset so tornade upp sig framför henne.”

Omdöme:
”Bandet som inte får brista” börjar bara några veckor efter där föregående bok, ”Tornrummets hemlighet” slutar, men det har gått några år mellan utgivning av de båda böckerna. Man hade ju kunnat tro att Janz läst min recension på föregångaren, men så är ju naturligtvis inte fallet. Däremot är det så att en hel del av de tankar om bristerna som jag hade om förra boken faktiskt blivit åtgärdade, vilket naturligtvis är glädjande! Dialogen är starkare, boken landar på 405 sidor och tempot är högre, precis sådant som jag hoppades på hos Janz. Till och med omslaget är betydligt bättre formgivet den här gången.

Janz fortsätter alltså utforska drömvärldar och tar ut svängarna betydligt mer den här gången, då Mirjam och Milan inte bara vistas i drömlandet Kangar, utan även hoppar runt i flera andra drömvärldar. Man får en känsla av att Janz hämtat inspiration från såväl Matrix-filmerna som Christopher Nolans mästerliga ”Inception”, inte minst när det gäller det här med att inse att man vistas i en dröm och att därmed bända lite på reglerna – ”Do not try and bend the spoon. That’s impossible. Instead… only try to realize the truth. There is no spoon.” liksom.

Samtidigt så får föräldrarna och vännen Linda i den vanliga världen betydligt mer utrymme i den här boken, och det är också där Janz faktiskt lyckas bäst, i skildringen av den vänskap och kärlek som flickorna har till varandra, och föräldrarnas saknad efter sin försvunna dotter. De får faktiskt ge sig ut på egna äventyr!

Däremot är det ju fortfarande ingen nervkittlande thriller vi pratar om även om tempot är högre, men ändå blir jag lite förvånad över hur underväldigad jag blir av slutet och upplösningen av boken. Boken hade definitivt behövt ett värdigare slut eftersom alltför många trådar inte knyts ihop och frågeställningar lämnas obesvarade.

Boken är ändå helt ok, men jag hoppas att Janz siktar betydligt högre än så med sin nästa bok!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Bandet som inte får brista
Förlag: Alfabeta (2014)
ISBN: 9789150116083
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms.

Prodigy

9789174994209_200_prodigyBaksidestext: En vecka har gått sedan June och Day med nöd och näppe lyckades fly från Los Angeles och Republiken med livet i behåll. Day antas vara död efter att ha förlorat sin bror till en avrättningspatrull som trodde att det i själva verket var honom de tog livet av. June är nu Republikens mest eftersökta förrädare.
Desperata efter hjälp vänder sig June och Day till Patrioterna – en rebellgrupp som vigt sina liv åt att få Republiken på fall. Men går det att lita på Patrioterna? Eller har dessa, utan att inse det, själva blivit brickor i det mest skrämmande av politiska spel?

Första raden: ”Day vaknar med ett ryck bredvid mig.”

Omdöme: Jag gillade som bekant Legend. Prodigy tar vid ganska direkt där den slutar, vilket är rätt trevligt eftersom man verkligen bara ville ha mer när man läste färdigt Legend. Day och June är på flykt undan Republiken och är inte direkt på topp, varken fysiskt eller mentalt, men dras snabbt in i ytterligare konflikter där man ändå inte vet var man har del olika karaktärerna och vad de har för motiv. Precis som tidigare har Lu ett actionfyllt författarskap och håller hela tiden läsaren på halster. Konflikten mellan Republiken och rebellerna (Patrioterna) och även Kolonierna eskalerar och blir allt allvarligare, och det finns ett trevligt inslag av samhällskritik som genomsyrar boken.

Världen fördjupas också, och precis som jag var inne på i min tidigare recension så känns den här världen ändå mer realistisk – det känns vettigt att den miljökatastrof som lagt stora delar av f d USA under vatten leder till att militären tar makten och att inbördeskrig lett till den värld som böckerna utspelar sig i. Det finns som sagt en tydligare koppling till ”vår” verklighet.

Det som fortfarande drar ner betyget är att den lätt irriterande kärlekshistorien i Legend blommar ut fullständigt och vi får inte bara en tvättäkta svartsjuke-tonårskärlekstriangel, utan även en varför-duger-inte-jag-triangel som grädde på moset. Yay… Det är dock inte lika påfrestande som i andra serier som tur är.

Men trots detta tycker jag ändå att denna faktiskt är snäppet bättre än del ett och inte alls lider av att vara ”mellan-boken” i en trilogi utan är väldigt läsvärd för de som tyckte om första delen. Gillade man den finns det egentligen ingen anledning att inte kasta sig över Prodigy så fort man kan.

Tredje och sista delen, Champion, utkommer under hösten på svenska och jag kommer naturligtvis att läsa och recensera även den.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Prodigy
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2014)
ISBN: 9789174994209
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris

Legend

lu_legend_coverFörfattare: Marie Lu

BaksidestextDet som en gång var västra USA är nu Republiken, en nation som ständigt befinner sig i krig med sina grannar.
Femtonåriga June är född i en elitfamilj i ett av Republikens rikaste distrikt, och hon får sin utbildning i Republikens högsta militära kretsar. Day, däremot, är född i slummen och är landets mest eftersökta brottsling. Men hans motiv är kanske inte så illasinnade som de verkar.

June och Day är från två olika världar, och det finns ingen anledning till att deras vägar skulle korsas förrän den dag då Junes bror Metias mördas och Day blir huvudmisstänkt. Indragen i den ultimata katt-och-råtta-leken kämpar Day för sin familjs överlevnad, medan June söker hämnd för Metias död.

Men så upptäcker June och Day, i en chockartad vändning, sanningen om vad som har sammanfört dem. Och hur skrämmande långt deras hemland är berett att gå för att bevara sina hemligheter.

Första raden: ”Min mamma tror att jag är död.”

Omdöme: Så har jag då äntligen fått gräva ner mig i den här serien som fått så mycket uppmärksamhet i kölvattnet på ni-vet-vilka-andra-dystopiska-YA-böcker-som-brukar-nämnas. Det är så klart med lite blandade känslor – kommer jag att gilla den lika mycket som Hunger Games, eller kommer jag att bli trött och arg som efter att ha läst Tahereh Mafi?

Svaret är nånstans nånstans där i mitten av de två, fast mest åt det positiva hållet som tur är.

Det jag gillar i den här är känslan av att det här är en mer vettig dystopisk värld än i t ex Divergent av Veronica Roth. Jag tycker att Lu lyckats lite bättre med att bygga en gedigen värld och måla upp den för läsaren, och det är ändå en värld som ”fungerar bättre” i sig självt, även om klasskillnaderna spelar en stor roll. Men vi snackar liksom inte en Mad Max-värld där i princip inget av dagens samhälle finns kvar – tvärtom. På så sätt får Lu oss att känna igen oss mer i den värld som hon målar upp, även om vi vet att det är en alternativ framtid som det handlar om. Kanske är det dessutom så att vissa saker i Legend är bättre än i vår värld – t ex är det inget konstigt med höga kvinnliga militärer eller i maktposition…

Jag gillar också draget med att skriva varannat kapitel ur June och Days perspektiv, för mig ger den en känsla av balans mellan karaktärerna, och de är lika mycket huvudpersoner båda två. Du jag däremot INTE känner, är att de har tillräckligt olika röster. Ibland känns de som samma person, och där önskar jag att Lu hade haft möjlighet att kika på Tahereh Mafi som lyckats mycket bättre med att just få olika berättarröster på sina olika karaktärer. Sen kan man ha synpunkter på hur snabbt de lyckas förälska sig i varandra, men det är ju inget unikt för den här boken det heller…

Handlingsmässigt är det full fart, och många gånger riktigt bra actionfyllda sekvenser, men Lu lyckas också dra ner tempot och får en bra balans. Känslan och behovet att bara läsa ett kapitel till är riktigt stark faktiskt! nu läste jag den här på iPaden, så den där riktiga blandvändarkänslan infann sig inte riktigt, men ni fattar.

Många av er som läser här har säkert redan läst den här, och även efterföljarna, men jag skulle absolut ändå rekommendera den här till de som precis som jag inte haft möjlighet förrän nu.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Legend
Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista (2013)
ISBN: 9789174992892
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris

Ignite me eller fram med stora yxan

190px-IgniteTitel: Ignite me

Författare: Tahereh Mafi

Om: Avslutande delen av The Juliette Chronicles – vem ska hon välja av Adam och Warner? Hur går det med upproret?

Första raden: ”I am an hourglass.”

Omdöme: Man kan inte prata om den här boken utan att spoila sönder den, så HAR DU INTE LÄST BOKEN SLUTAR DU LÄSA HÄR och kom tillbaka hit efteråt. Antingen så kommer du att hålla med mig, eller så kommer du att tycka att jag är dum i huvudet. Den här recensionen blir för övrigt lite av en korsning av recension av både boken och hela serien som sådan.

OK?

OK.

Då börjar vi.

Man kan väl börja med att säga att man bör läsa novellerna ”Fracture me” och ”Destroy me” för att få lite nya perspektiv, då de två berättas ur Adams och Warners perspektiv istället för Juliette. Därefter kan man sätta tänderna i den sista och avslutande delen i ”The Juliette Chronicles”.

Det första jag tänkte på var att mycket av det jag ironiserade över i min recension angående ”Unravel me” faktiskt inte var ett så stort problem längre. Mafi har ändrat språket i boken i takt med att Juliette blir mer självsäker och självständigt och det är mycket mer sammanhängande och mindre överstrukna meningar i Ignite me än i de tidigare böckerna. Intressant nog var det en av sakerna jag tyckte om i första boken, men som sen blev riktigt irriterande i del två, så det var skönt för mig personligen som läsare att slippa detta i den här. Av förklarliga skäl är språket ett helt annat i de båda novellerna jag nämnde tidigare.

Däremot kom jag på mig själv att kika ner på sidnumreringen och när jag var på sidan 250 undrade jag hur Mafi skulle få ihop ett tillfredställande slut på de sista 50+ sidorna, och föga förvånande lyckades hon inte det heller. Slutet känns alldeles för forcerat, för enkelt och inte alls som en värdig avslutning på serien. Det blir mest ett stort ”Jaha, och nu då?”. Jag har liksom stora problem med en 17-åring med superkrafter som nån sorts folkets ledare som ska leda massorna i krig mot resten av världen som styrs av det onda Reetablissemanget. Det funkar inte på någon nivå och känns inte särskilt trovärdigt. Det känns alldeles för mycket som att Mafi tagit den enkla vägen ut, och ändå lämnat öppet för sig själv att komma med ytterligare uppföljare nån gång i framtiden.

Sen måste vi faktiskt prata om det allra mest problematiska med hela serien – den här förbannade kärlekstriangeln.

Jag kan ju säga att min favoritslut hade varit att Juliette kommit fram till att båda killarna är emotionella naturkatastrofer och att hon bestämde sig för att be båda hålla sig på minst ett par mils avstånd ifrån henne. Allvarligt talat: att hon väljer Warner är i mitt tycke ingen större skillnad mot vad alla de där som skickar kärleksbrev till långtidsdömda fångar och tror att de kan omvända dem, för ”innerst inne är han ju snäll”, eller ”han är bara missförstådd” gör i verkliga livet. Det funkar liksom inte så. Det är bara naivt och dumt. Killen hade inga problem att utsätta henne för alla möjliga sorters vidrigheter, men eftersom det var för att han ville hitta nån sorts botemedel för sin mamma är det ok? Njaa…. Det skickar ruskigt konstiga signaler till läsaren och det kryper i kroppen på mig när jag läser. Jag förstår hela den här ”bad boy”-grejen som sådan (hallå, Damon i Vampire Diaries är ju den bästa karaktären just för att han är osympatisk ibland) men det finns gränser.

Och Adam… jag har hela tiden tyckt att det är en ganska trist karaktär, men att han ska göra en sån ruskigt snabb 180-graderssväng och bli så pass osympatisk känns ändå otroligt konstigt. Man kan ju se det som en sorts dramaturgiskt grepp för att göra Warner mer tilltalande eftersom han verkar trevligare i jämförelse med Adam, men det görs inte med finess eller på ett trovärdigt sätt.

Men finns det inget jag gillar?

Jo, det gör det väl. Jag tycker att det är föredömligt  långa böcker – man måste inte skriva 800-sidorsböcker som kräver gymkort för att kunna läsa. När Mafi skriver för att driva handlingen framåt så gör hon det bra, man kan ta novellerna som bra exempel på när hon inte är så nedtyngd med metaforer och får ett bra flyt i texten. Jag tycker så klart att Kenji är ganska rolig och det behövs definitivt lite komisk avlastning i böckerna. Som jag skrivit tidigare, en bra skurk, den här gången i Supreme Commander (jag vill också ha den titeln!) Anderson som är precis så där vidrig som man vill att en skurk ska vara.

Men handen på hjärtat då – ska man läsa den här serien?

Nä, jag tycker faktiskt inte att det är värt besväret, och det baserar jag på att det storymässigt inte har ett bra avslut, att huvudpersonerna är direkt osympatiska och att språket bildar en barriär mellan läsare och berättelse. Kanske är jag en gnällig vuxen, men jag tycker faktiskt att det här inte håller måttet. Jag vet att serien är väldigt omtyckt, men jag ser mer problem med den än att det är nåt jag skulle vilja rekommendera.

Så läs nåt annat i stället, tex fantastiska Jellicoe Road eller Eleanor & Park om ni vill läsa fantastiska kärlekshistorier, eller läs om The Hunger Games en gång till om ni måste ha dystopi, men om ni nu ändå vill köpa Mafis böcker så kan man göra det på Adlibris, CDON eller Bokus eller lokala bokhandeln.

 

 

 

 

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

miss-peregrines-hem-for-besynnerliga-barnFörfattare: Ransom Riggs

Om: Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter, och det visar sig att alla sagor som farfar berättat är mer sanna än vad man kunde tro.

Första raden: ”Jag hade just börjat acceptera att mitt liv skulle bli helt vanligt, när högst ovanliga saker började hända.”

Omdöme: Jag förstår att Ransom Riggs tyckte att fotografierna var intressanta nog att skriva en bok om. Vissa av dem är verkligen fantasieggande, och det är faktiskt många gånger som bilderna hjälper mig som läsare att förstå exakt vad som Riggs vill beskriva. Jag har sett att andra haft synpunkter på att storyn känns för konstruerad runt bilderna, men den tanken slår aldrig mig under tiden jag läser boken, tvärtom. Jag dras in med hull och hår i den här skräck/fantasy-korsningen av Tim Burton, Neil Gaiman och Guillermo del Toro (det är ingen slump att just Tim Burton regisserar den kommande filmen). Huvudpersonen Jacob är precis så neutral att det är lätt för vem som helst att identifiera sig med honom, men det övriga persongalleriet är verkligen något utöver det vanliga, allt från flickor som måste knytas fast med rep för att inte flyga iväg till en pojke som har levande bin inuti sin kropp!

Tempomässigt kände jag att Riggs verkligen trampade gasen i botten under den sista tredjedelen av boken, lite på bekostnad av att mittenpartiet kändes lite långsamt, men eftersom finalen är så pass stark stör det inte så mycket. Ett rappt och enkelt språk får berättelsen framåt på ett bra sätt, och det känns aldrig tillkrångat och sidorna bara flyger förbi.

Jag är ju lite svag för tidsresor och superkrafter och just den här mysrysliga blandningen av fantasy som börjar i vår verklighet men som kommer ut nån annanstans så är man från 12 år och uppåt och inte är alltför lättskrämd så tycker jag absolut att det här är en alldeles utmärkt bok att sätta tänderna i! Uppföljaren, ”Spökstaden: andra boken om miss Peregrines besynnerliga barn” har precis kommit ut på svenska och kommer att recenseras här inom kort!

Finns att köpa på Adlibris, CDON, Bokus.

Kolla in Ransom Riggs egen boktrailer här nedan:

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

På liv och död i andra världskrigets skugga

pa-liv-och-dod-i-andra-varldskrigets-skuggaTitel: På liv och död i andra världskrigets skugga

Författare: Kim M. Kimselius

Om: Theo, Ramona och Ulrika som reser i tiden och hamnar i Nazityskland och möter både tyska SS-officerare, förföljda judar och hamnar i koncentrationsläger.

Första raden: ”Trampet av militärstövlar ekade mellan husväggarna när klackarna rytmiskt slog mot gatans stenläggning.”

Omdöme: När jag gick i skolan sa lärare och skolbibliotekarien alltid att man skulle läsa Olof Svedelid för att läsa spännande historiska ungdomsböcker. Jag hoppas att de tipsar om Kim M. Kimselius på samma sätt. Mitt tolvåriga jag hade gått helt bananer i biblioteket efter att ha läst den här och lånat hem så många böcker som hans lilla Adidas-ryggsäck fått plats med, och antagligen några till. Det är en väldigt spännande bok med ett riktigt bra driv, inte minst som man precis som citatet ovan beskriver, kastas rätt in i handlingen på samma sätt som bokens huvudpersoner. Det är en hyfsat trovärdig dialog (undantagen är väl när ett par av huvudpersonerna håller lite väl insatta historielektioner för personer de möter i boken, men det är en sorts kreativ frihet som känns helt ok i sammanhanget) och kompletta karaktärer som tilltalar både killar och tjejer. Språket i sig är rappt och lättläst utan att vara förenklat, och förmedlar stämningar och miljöer på ett alldeles utmärkt sätt. Ett stort plus för faktadelen i slutet av boken med både ordlista och kronologisk förteckning över de viktigaste händelserna under andra världskriget. Det som gläder mig lite extra är att den är skriven på ett sådant sätt att både killar och tjejer kan läsa den med stor behållning, t o m omslaget och titeln är sådana att det bör locka även de killar som tycker att ”böcker ser så tråkiga ut”.

I dessa tider där främligsfientligheten bara växer sig starkare och högerextrema strömningar i Europa är en del av vardagen är den här boken nästan viktigare än någonsin för att barn och ungdomar (och vuxna för den delen) ska kunna förstå varför det är så viktigt att bekämpa detta. Den här boken är ett jättebra sätt att nå ut till skolungdomen och använda i skolan och knyta an till undervisningen, men fungerar naturligtvis jättebra som traditionell skönlitteratur. Rekommenderas varmt för alla över 12 år!

Adlibris, CDON, Bokus.

Provläs här!

Fjärde riket

fjarde-riketTitel: Fjärde riket

Författare: Maria Nygren

Om: Mobbing, klassrumshierarkier, att inspireras av historia och lära av sina misstag

Första raden: ”Det är skit.”

Omdöme: Blenda börjar på en ny skola och upptäcker att det är rätt hårt styrda hierarkier, och i topp sitter skolans drottning Hedvig, vars ord är lag på skolan. Fine, tänker jag, böcker om mobbing, maktstrukturer och hur det är att komma till en ny miljö och försöka passa in har alltid ett värde, inte minst för läsare i den åldern som böckerna handlar om och lätt kan identifiera sig med karaktärerna. Och det finns mycket att känna igen från sin skolgång. Det är därför den här boken ofta nämns i samband med Goldings ”Flugornas herre” eller filmen ”The Wave”. Tanken och förutsättningarna för boken är alltså goda. Eller borde vara.

För på nåt sätt borde trovärdigheten vara närvarande, åtminstone på ett hörn. Jag köper absolut att man utnyttjar sin kreativa frihet som författare och skruvar upp verkligheten för att göra saker tydligare och mer spännande, men inte till den nivå att man som läsare himlar med ögonen i takt med att trovärdigheten tar sitt pick och pack och drar till Kreta på semester. För maken till drivna och otroligt smarta, insiktsfulla och manipulerande högstadieungar får man leta efter. Återigen – HÖGSTADIE. Brådmogenheten hos det här gänget 14-15-åringar är helt uppåt väggarna, fullt i klass med inkompetensen i den samlade lärarkåren och rektorn på skolan som allt utspelar sig på. För mig blir det ett irritationsmoment som inte går att bortse ifrån. Och då har vi inte pratat om persongalleriet som är så fyllt av klichéer att det i sig blir ännu ett problem när alla reduceras till snudd på karikatyrer. Men det är ju åtminstone rättvist, alla, oavsett kön och ålder får samma omilda beskrivning, utom just huvudpersonen, som vi ändå inte får veta särskilt mycket om, vilket i sig gör det ännu svårare att relatera till henne.

Men boken är ändå inte utan kvaliteter. Tempot är högt, det är rappt berättat och som sagt, själva grundtanken är väldigt intressant precis som syftet med boken. Synd bara att det finns så mycket i den som åtminstone jag har svårt att bortse ifrån.

Smakprov finns här!

Säljs på CDON, Adlibris, Bokus

Kodnamn Verity

BildTitel: Kodnamn Verity

Författare: Elisabeth Wein

Om: Vänskap och överlevnad, att få flyga och att få berätta om sitt liv när man sitter i fångenskap som brittisk agent i ett nazi-ockuperat Frankrike 1943.

Första raden: ”Jag är en fegis.”

Omdöme: Den här beskrivs som en bok för unga vuxna. Det tror jag tyvärr inte alls på. Inte för att unga vuxna inte kan läsa och och tycka om den, utan för att jag tror att ämnet och berättelsens komplexitet tyvärr kommer att skrämma bort dem innan de ens börjat. Jag hade väldigt stor glädje av den, och när pusselbitarna börjar falla på plats ju längre in i boken man kommer, ju bättre blir det. Wein har strukturerat boken så ruskigt bra att det bara är att njuta, speciellt när boken byter berättarperspektiv och saker verkligen sätts in i sitt sammanhang. Kodnamn Verity, sin töntiga titel till trots, är både spännande och känslosam, och jag vet inte när jag läste en bok som skildrar en så stark vänskap senast. Jag rekommenderar den varmt, men som sagt, jag tror att vi vuxna uppskattar den mer än yngre läsare.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Fritz.

Läs ett smakprov här!

 

här ligger jag och blöder

har-ligger-jag-och-bloderTitel: Här ligger jag och blöder

Författare: Jenny Jägerfeld

Om: Maja som går estetiskt på gymnasiet, föräldrar som inte längre är de personer som vare sig Maja eller de själva tror att de är, humor, allvar och hur mycket en halv centimeter tumme som inte längre sitter där den borde kan betyda för tillvaron.

Första raden: ”Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen för den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.”

Omdöme: Jag blir alltid lite nervös när jag läser en bok som är unisont hyllad och vunnit priser – tänk om jag inte gillar den? Är det mig det är fel på då? Eller gillar jag den just för att den vunnit priser? I det här fallet löste det sig ändå – jag tyckte att Här ligger jag och blöder är en riktigt bra bok, Augustprisvinnare eller inte. Istället beror det på att Jag gillar Jägerfeld som författare, att hon har en ton och ett språk som passar mig väldigt bra.

Maja är egentligen en sån person som jag hade väldigt svårt för i gymnasiet – de här jättekonstiga människorna i konstiga kläder och mysko musiksmak – jag fattade aldrig att jag egentligen var en sån själv, bara annan klädstil och argare musik i lurarna. Så numera, vid 34 års ålder, kan jag tycka om och förstå henne på ett helt annat sätt än vad jag gjorde då. Hennes resa genom boken börjar ju med en avsågad fingertopp, men ändå med stor humor, till att bli en ganska tung och allvarlig berättelse om hennes relation till sina föräldrar som inte är närvarande, om än på olika sätt. Som tur är ger de sista 50-60 sidorna precis den typ av förlösning och slut som jag hoppades på och Jägerfeld lyckas därigenom sy ihop bocken på ett alldeles utmärkt sätt.

Jag tyckte att den förra boken av Jägerfeld som jag läste, Jag är ju så jävla easy going, kändes lite som en Guy Ritchie-film i skolmiljö. Den här skulle jag säga känns lite mer som om Cameron Crowe varit inblandad, och det är faktiskt ett riktigt högt betyg i min värld!

Köp på till exempel Adlibris, CDON, Bokus eller Fritz!

Och man kan provläsa också!

Zombies på Gotland?!? Ja, varför inte?

varelserna-elias-bokTitel: Varelserna. Elias bok

Författare: Magnus Nordin

Om: Elias och Emma, två av de överlevande efter en epidemi där en stor del av befolkningen förvandlats till zombie-liknande varelser.

Första raden: ”I natt drömde jag att världen var en stor och ödslig plats.”

Omdöme: Det här är första boken i en serie för 12-15-åringar på ett lite enklare språk och med riktigt snygga och mörka illustrationer av Lars Gabel, så den hamnar nästan i gränslandet mellan bok och serietidning. Jag tänker mig att det här lär fungera rätt bra för de som inte alltid är så där lässugna och blir avskräckta av tjockare böcker med mer text, och det är absolut en bra idé att skriva spännande, om än mörka och allvarliga böcker även för denna kategori av läsare. Mitt intryck är att det är väldigt TV-inspirerat (och det är naturligtvis väldigt svårt att inte bli påmind av The Walking Dead, både serietidnings- och TV-serieversionerna), men jag tycker att det fungerar bra ändå, så jag skulle absolut kunna rekommendera den här och uppföljaren till rätt person – som dock måste tåla lite våldsamheter och inte vara allt för lättskrämd!

Finns på Adlibris, CDON, Bokus och Fritz.

 

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

jag-ar-tyvarr-dod-och-kan-inte-komma-till-skolan-idagTitel: Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Författare: Sara Ohlsson

Om: Vad som händer när kärleken plötsligt tar slut, och hur man brottas med alla känslor som kommer sen och hur man går vidare.

Första raden: ”Han lutar armbågarna mot knäna och gömmer ansiktet i händerna.”

Omdöme: Jag är så imponerad av författare som kan skapa trovärdiga karaktärer, på den nivån att det känns som att allt är självbiografiskt för att det känns så på riktigt. Sara Ohlsson är en sådan författare. Jag tror på Olivia, vad hon känner och tycker och tänker. Jag känner med henne och hennes försök att hantera alla förvirrande känslor efter att drömkillen gör slut. Hur går man vidare? Jag kanske inte alltid tycker att Olivia gör de smartaste valen, men så är det ju att vara tonåring, det vet vi ju allihop som kommit så långt att vi kan se tillbaka på den tiden fast med vuxna ögon. Men just där, just då känns det ju nästan aldrig som att man har några andra val. Även om jag inte alltid kan relatera till just de problem som Olivia har, så är jag övertygad om att många andra kan göra det – inte bara ungdomar, utan alla vi andra också, och boken blir ju inte mindre läsvärd för det. Om både de som är i samma ålder kan känna igen sig, och vi andra får en möjlighet till att förstå, så är det ta mig tusan en rätt viktig bok som Ohlsson fått ut i handeln!

Det är nåt jag också gillar med boken. Den handlar dessutom lite om att inte vara så dömande, och att ta kontroll och göra saker på sitt eget sätt för att det är så man vill ha det – det är så jag tolkar slutet i alla fall, och det är något som gör mig glad att det kan få vara så.

Och titeln är ju helt underbar!

Köps på CDON, Adlibris, Bokus eller Fritz!

Jag är ju så jävla easy going

jag-ar-ju-sa-javla-easy-goingTitel: Jag är ju så jävla easy going

Författare: Jenny Jägerfeld

Om: 18-åriga Joanna som har ADHD, en fantastiskt inre tankeliv och en osviklig förmåga att sätta sig i riktigt knöliga situationer.

Första raden: ”Jag stod och stirrade in i skåpet, stod där som i trans.”

Omdöme: Ibland faller allting på plats av sig självt. Först får jag en fråga från en av er läsare (mer sånt – I love it!) om jag hade några planer på att läsa den här, sen kommer Världsbokdagen och sambon har fått just ett exemplar att dela ut, och här är vi nu! Och tur är väl det, för det här var en bok jag gillade väldigt mycket faktiskt. Jag har inte läst nåt av Jägerfeld innan, men jag kommer definitivt att göra det nu.

Joanna är ju en en huvudperson som av nån anledning är väldigt sympatisk, fast hon är otroligt olik mig. Det finns ungefär ingenting vi har gemensamt, men hon är väldigt bra  – jag gillade henne direkt. Hon är snabbtänkt, rapp i truten och troligen en av mina favorithuvudpersoner bland de böcker jag läst på senare tid. Lite som ADHD-versionen av Taylor i Jellicoe Road eller nåt.

Boken går i ett rasande snabbt tempo, men på rätt nivå ändå tycker jag, samtidigt som det är roligt, galet och överraskande. När jag läste den tänkte jag lite på att det kändes lite som om Guy Ritchie gjort en high school-film på svenska, och i min värld är det inte ett dåligt betyg (även om hans senare produktioner kanske inte varit i topp, men det är ju en annan sak…)

Men kort och gott: det här är bra, riktigt bra!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Fritzstahl.

Läs ett smakprov här!

 

Det handlar om dig

29689747_O_4Titel: Det handlar om dig

Författare: Sandra Beijer

Om: Den första kärleken och den emotionella berg- och dalbanan som bara ett tonårshjärta kan utsättas för.

Citat: ”Jag vill säga till henne att du kanske inte vet vem Morrissey är men du hånglar i alla fall som om jorden ska explodera imorgon.”

Omdöme: Jag vet inte mycket om Sandra Beijer.

Det här är vad jag vet:
Jag vet att hon har en sjukt populär blogg med fler besökare än jag nånsin kommer att ha på den här bloggen.
Jag vet att hon är copywriter.
Jag vet att jag därför varken har förförståelse eller bagage när jag sätter mig ner med boken.
Jag vet att det här är hennes debutbok.

Och jag vet att hon skrivit en jävligt bra sådan.

Det handlar om dig – handlar lika gärna om dig. Om mig. Om nån du känner. För alla kan känna igen sig i den här boken om två ej namngivna 15-åringar i Stockholm som blir som galna i varandra, hon mer än han kanske. Jag gillar att man inte får några namn på personerna, och jag gillar att inte någon av dem är felfria i sitt agerande. De är tonåringar för guds skull, och det finns inte en människa som inte gjorde dumma saker eller tog felaktiga beslut när man var femton. De är som tonåringar är mest, bara beskrivna lite bättre än vanligt.

Det Sandra Beijer dessutom gör så bra, är att hon kommer så otroligt nära huvudpersonen att man verkligen känner hur hon slits mellan den här hisnande förälskelsens toppar till hjärtesorgens bottenlösa mörker, och hon gör det med ett så knivskarpt och skickligt språk att det bara är att applådera. Jag skrev om Per Nilssons Hjärtans fröjd för ett tag sen, och de har ett visst släktskap i sin stil, även om Nilsson tar ut svängarna än mer i sin bok rent språkmässigt. Men Beijer är minst lika skicklig! Hon är klockren i sin ton att beskriva de där händelserna som känns så sanslöst stora och viktiga och jobbiga när känslorna svämmar över, som t ex den där känslan av att logga in på nätet och se att nån är online, men fullkomligt ignorerar en ändå.

Jag är ju hyfsat långt ifrån målgruppen för boken, men den store romantikern i mig kan inte annat än att kapitulera fullständigt. Det här är en bok som kommer att vara med på mångas favoritlistor när året är slut, det är jag säker på!

Ut och shoppa på Fritzstahl, CDON, Adlibris, Bokus eller var ni vill. Men gör’t!

Och här kan ni provläsa!

Vi måste sluta ses på det här sättet

slutasesTitel: Vi måste sluta ses på det här sättet

Författare: Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck

Om: Hur svårt det är med livet, kärleken och verkligheten när ena parten går i gymnasiet och den andra är en ensamstående småbarnsförälder.

Citat: nej, jag orkar inte den här gången.

Omdöme: Jag har dragit lite på det här i ett par dagar, jag läste ut den här redan i slutet av förra veckan nämligen. Och ärligt talat, jag har haft lite svårt att komma fram till nåt mer än att jag inte tycker särskilt bra om boken, men att jag inte tycker särskilt illa om den heller. Jag skulle kunna säga att den är lättläst, men å andra sidan har jag sällan tagit så lång tid på mig att läsa en så pass tunn bok. Den var bara så svårt att plocka upp den, men när jag väl läste den så tyckte jag om det jag läste, så det var en ganska konstig känsla. Det kändes mest skönt när det var över.

Men vad gillade jag då, för nåt var väl bra? Jo, det var det. Jag gillade Jens mer än Hanna som karaktär. Självklart är det så att det säkert har att göra med att jag är lite äldre och kille, och därför tycker det är lättare att relatera till honom, men han känns lite mer likeable helt enkelt. Jens har ju ett liv som många kan känna igen sig i med att försöka hitta en väg mellan småbarn, separation och det här vacklandet mellan att försöka än en gång med dotterns mamma eller om han ska försöka träffa någon ny. Jag tror på honom som figur. Hanna är mer… naiv kanske är rätt ord? Hennes världsbild är ju inte lika stor av naturliga skäl, och hon blir aldrig lika komplex i sin framställning. Sen får man ju trots allt lite pirr i magen när förälskelsen blossar upp och tar fart, man kommer ju liksom själv ihåg allt det där.

Jag märker egentligen aldrig av att det är två olika författare som skriver heller. Jag vet inte om det är bra eller dåligt eftersom jag inte läst nån av deras egna produktioner sen tidigare, så jag vet inte om nånting blir bättre eller sämre av deras samarbete.

Vad gillar jag inte då? Egentligen ogillar jag inte så mycket heller men… berättelsen griper inte tag i mig så som den borde. Jag bryr mig inte så fantastiskt mycket om dem, och kanske värst av allt – jag vill inte att de blir ihop i slutet, för allas skull, inklusive dem själva! Om man jämför med t ex Eleanor & Park so jag läste nyligen, så blir jag betydligt mer berörd och hejar på dem hela boken igenom men när det gäller Hanna och Jens vill jag alltså tvärtom att de gör slut.

Och hur kul är det, en romantisk ungdomsbok där jag vill att de unga tu går skilda vägar i slutet?

Vill ni köpa den så finns den på Fritzstahl, Adlibris, CDON och Bokus och en massa andra ställen.

 

Läs ett utdrag från The Iron Trial!

På USA Today så kan man få läsa de 21 första sidorna från Holly Black och Cassandra Clares samarbete ”The Iron Trial” som är första boken av fem i serien ”Magisterium”.

”The five-book series, aimed at readers 8-12, features students at the Magisterium, an academy for those with a propensity toward magic. Clare says she had ”a certain trepidation that I wouldn’t be able to capture a middle-grade voice, since I’ve only written for older teens. Working with Holly helped iron that out because she’s a middle-grade expert.””

Den första boken släpps i september och omslaget och länken hittar ni här:

1395846739000-IronTrialCover

Jag har själv inte hunnit läsa det lilla smakprovet, men vad tycker ni, verkar det intressant?

Lex-läsning

lex-bokTitel: Lex bok

Författare: Sara Kadefors

Om: Augustprisnominerad bok om Lex som går i gymnasiet, är allmänt ointresserad och som startar en blogg som alter egot Maya, en blogg som får långt större konsekvenser än hon nånsin kunnat ana.

CitatJag (Lex) pekar på honom med ciggen.”Släpp det där med att du måste skapa. Vi är lurade att tro att vi mår så bra av att vara kreativa, men egentligen ger kreativiteten oss bara en massa ångest. Märker du inte det själv? Jag tycker du ska försöka frigöra dig från kraven”

Omdöme: Ibland är det svårt att frigöra sig från sina förväntningar. Sara Kadefors har ju ett gott renommé, skrivit flera hyllade ungdomsböcker tidigare och boken blev som sagt Augustnominerad 2013. Den har fått höga betyg och massor av lovord från alla möjliga ord.

Jag tycker inte om den alls.

Ärligt talat hittade jag inte mycket jag tyckte i boken överhuvudtaget. Huvudpersonen Lex… är en av de mest irriterande huvudpersoner jag nånsin läst om. Det finns ingen charm, ingen sympati, inga försonande karaktärsdrag alls. Hon är bara en lat, cynisk och barnslig 18-åring, och det blir gammalt rätt snabbt. Jag fick konstant sitta och påminna mig själv om att ”tonåringar har det inte lätt, det är en jobbig tid i ens liv, du kanske inte kan relatera till henne för att du är 34 år och kille, kommer du inte ihåg hur det var” och så vidare. Och jo, jag kan känna igen en del. Jag minns visst hur det var. Jag var inte den gladaste av gymnasieelever heller. Jag hade åsikter. Tyckte andra människor som inte var som mig kunde vara helt värdelösa.

Men jag var ALDRIG ELAK. Aldrig dum i huvudet på det sätt som Lex faktiskt är.

Det hon utsätter folk i sin omgivning för är bara manipulativt och helt enkelt elakt. Fine, hon gillar inte mammas nya kille Bruno, ungdomsboksförfattaren som har dålig kontakt med ungdomar (farligt nära att kasta sten i glashus där eller?), men betyder det att man ska sjösätta en både barnslig och ond plan för att förstöra hans karriär, för det är ju det som är syftet med att hon startar en blogg från början?

Så, nej jag tycker inte om henne. Jag tycker ärligt talat inte om nån av karaktärerna, från den totala klichéorgien vid namn Jonathan, som är Lex enda vän till alla representanter från vuxenvärlden. Ja, ur en tonårings perspektiv är kanske alla andra dumma i huvudet och hela världen är emot en, men jag som läsare är inte det. Det finns inga, varken kvinno- eller mansporträtt, som känns nyanserade, intressanta eller trovärdiga. Något som egentligen i mitt tycker sammanfattar hela boken.

Jag förstår att syftet med boken är att skildra livet för moderna tonåringar, sökandet efter en egen identitet och lockelsen och faran med alla de former av sociala medier som finns och den snabba bekräftelsen och kickarna som det kan medföra, och det kan jag naturligtvis sympatisera med. Det är något som man ska problematisera och diskutera, för det är inga enkla saker. Jag kan bara inte se att den här boken gör det på ett sätt som tilltalar mig.

Synd – jag trodde verkligen på det här, men långt under förväntan.

Finns att köpa hos Adlibris, CDON och Bokus precis som vanligt.

Fangirl

fangirlTitel: Fangirl

Författare: Rainbow Rowell

Om: Cath, som är helt insnöad på bokserien om magikern Simon Snow och dessutom är en av världens mest lästa Simon Snow-fan fiction författare, och som måste kombinera detta med att flytta hemifrån, börja på college, och hantera nya bekantskaper i form av rumskamrater, professorer och de där killarna som plötsligt börja dyka upp överallt.

Citat: “In new situations, all the trickiest rules are the ones nobody bothers to explain to you. (And the ones you can’t Google.)”

Omdöme: Vi kan väl säga så här: jag är så jäkla långt ifrån den tänkta målgruppen som det bara går i det här fallet. Jag har aldrig läst fan fiction. Speciellt inte den typ av fan fiction som kallas slash som Cath specialiserat sig på. Jag har liksom inget förhållande till det. Fattar inte. Inte heller har jag pluggat på college eller har en tvilling eller psykisk ohälsa i familjen. Så manegen är ju krattad för att jag inte ska tycka om det här alls.

Men det gör jag ändå. Inte lika mycket som jag gillade Eleanor & Park av samma författare, men den är inte alls tokig. Återigen har Rowell skapat karaktärer som man hejar på genom boken, och jag tycker ändå om inslagen av delarna från de olika Simon Snow-böckerna och Caths fan fiction  – om något så blir man ju än en gång sugen på att ge sig in i Harry Potter-världen igen (och jag blev faktiskt tvungen att se om första filmen igen för nån dag sen). Jag vet att andra reagerat på att det kan kännas som att det är lite väl många sådana avbrott i boken, och jag kan förstå kritiken, men i mitt fall störde det mig inte så fantastiskt mycket. Och om man retar sig alldeles för mycket går det ju utmärkt att bara bläddra förbi de styckena…

Det jag däremot kan känna är att karaktärerna är lite väl endimensionella ibland. Levi är liksom lite väl perfekt och charmig och trevlig . Jag vill ha lite mer svärta och sprickor i fasaden. På samma sätt är vissa andra karaktärer också sådana att de har väldigt få olika egenskaper, vilket gör att de känns lite platta ibland.

Men ta inte det på fel sätt. Det är en väldigt trevlig och charmig bok, som är väl värd att läsa om man är ute efter en feel-good-bok. Jag kanske bara hade lite otur som läste denna direkt efter en bok som jag tyckte var ännu bättre!

Finns att köpa på Adlibris, CDON och Bokus som vanligt.

Ska/Ska inte

På tal om att bryta internet i två bitar:

http://www.hypable.com/2014/02/01/jk-rowling-ron-hermione-relationship-regret-interview/

Fantastiskt att man kan bli så förbannade över vad författaren tycker. Så länge Rowling inte gör en George Lucas och ska in och mixtra i materialet och skriver om böckerna, så spelar det liksom ingen roll. I böckerna blir det Ron och Hermione, sen kan man tycka vad man vill. Min personliga tanke är att det ska vara så som det blir i böckerna, jag kan inte på något sätt tycka att Harry och Hermione hör ihop.

Men nu blev jag lite sugen på att läsa hela serien igen, och kanske se filmerna igen. Undrar när man ska ha tid till det?

Allegiant och konsten att avsluta en serie

allegiantDet är något speciellt med att avsluta en serie. Särskilt om det är slut på riktigt – när det liksom inte kan bli nån uppföljare. Jag gillar det – ett tydligt, definitivt avslut, så länge det fungerar för själva berättelsen. Det får vi i Allegiant. Det är kanske inte slutet jag själv hade valt, men det är ett både värdigt och vettigt slut utifrån den kontext som karaktärerna befinner sig i. En liten del av internet gick ju sönder i samband med att allt fler läste ut Allegiant, och kritiken har inte varit nådig, titta till exempel på recensionerna på Amazon, men jag är en av de som tycker att Veronica Roth var modig i sitt beslut att hålla sig sann till sin ursprungstanke och tema, och därmed inte ta den enkla vägen ut. Att läsare sen inte nödvändigtvis håller med eller tycker om slutet är en helt annan sak.

Karaktärerna i Allegiant, eller rättare sagt hela Divergent-trilogin, gör en lång resa, kanske mer mentalt än fysiskt (de härjar ju trots allt mest runt i Chicago i två böcker, det är ju inte förrän i Allegiant de beger sig lite längre ut, hela vägen ut till O’Hare-flygplatsen). Att därför låta Tobias/Four få komma fram ytterligare genom att låta några kapitel berättas ur hans perspektiv blir därför ett lyckat drag, och jag önskar nästan att det hade gjorts tidigare för att låta hans röst höras tydligare.

Däremot är ett problem i hela serien att alldeles för stort persongalleri, vilket gör att åtminstone jag stundtals tappar överblicken och därmed även får ett mindre engagemang i alla sidokaraktärer. Jag satt flera gånger och fick fundera över ”vem var det här nu igen”. Inte heller världsbeskrivningen är så bra som den skulle kunna vara. Frågeställningen ”men varför skulle nån göra så?” dyker upp lite för ofta, och det förtar en del av intrycket och läsupplevelsen. Samtidigt är det ett gediget arbete, och läsningen går fort och boken är en riktig sidvändare.

Som sagt att det är ett väldigt starkt slut på en bra serie, klichéstapling och tidigare nämnda problem till trots. Det intressanta är vad Veronica Roth kommer att göra härnäst.

 

 

John Green-mania

Jag har som några kanske vet varit inne i ett litet John Green-träsk på sistone. I går kväll satt jag t ex och kollade på Mental Floss-videos och ratade kategoriskt bort alla där han inte var med.

De två senaste böcker jag läst har varit sådana han skrivit, och fan vet om jag inte kommer att läsa The Fault In Our Stars en tredje gång innan filmen kommer till sommaren. (Den minnesgode läsaren kanske kommer ihåg att jag inte var överdrivet imponerad av TFIOS första gången jag läste den, men den dröjer sig kvar på nåt skumt sätt.)

Så nu är både debuten Looking For Alaska och An Abundance Of Katherines avbetade, och om AAOK var bra, så var jag inte beredd på att LFA skulle vara så pass ÖVERBRA som den faktiskt är.

Jag ska försöka få ihop mina tankar om den i ett inlägg, men har ni inte läst den så försök få tag på ett ex, det är den verkligen värd!

Bäst 2013

Mina tre favoriter 2013 utan inbördes ordning:

Expeditionen – Bea Uusma

Tio lektioner i matlagning – Lotta Lundgren

Francesca – Melina Marchetta

Var och en helt fantastiska på sitt sätt, språkmässigt, innehållsmässigt, allt!

Och ett hedersomnämnande till 16 Rader av Petter Askengren, som passande nog kom ut under ett av hip hop-Sveriges starkaste år någonsin.

Plötsligt händer det

Jag vet inte varför, men det tog TRE försök innan jag kunde ta mig igenom Cirkeln, första boken i Engelsforstrilogin. Varför vet jag inte riktigt. Det kändes ju i teorin som att jag borde älskat den från första stund. en svensk mashup av X-Men och Buffy liksom, av två författare som jag alltid tyckt verkat riktigt bra och sympatiska och som har samma populärkulturella preferenser som jag själv.

Men det gick ju inte.

Jag gillade inte språket. Eller karaktärerna (det var till och med så att jag inte gillade vad de hette!). Eller storyn.

Så jag lade ner.

Men det kändes hela tiden som att jag borde gilla det. Vad var det jag missade? Alla andra älskar ju serien?

Och försökte igen. Kom några kapitel längre.

Och lade ner igen.

Men så kom tredje boken ut och jag läste om den ÖVERALLT. Och tänkte att, nä vad tusan.

Och försökte än en tredje gång.

Och då lossnade det. Jag vet inte varför, vad som var skillnaden den här gången jämfört med de första försöken förutom tid och att jag för första gången läste den i fysisk form och inte på iPaden. Och då ska det tilläggas att då har jag ändå läst samtliga Game of Thrones på iPaden, så jag är van att ta mig igenom böcker i elektronisk form.

Så under november/december brände jag igenom samtliga böcker i rekordfart, och tycker nu att trilogin är helt stundtals helt fantastisk, spännande, underhållande. En del av min ursprungliga kritik lever kvar, men samtidigt känns det som att både Eld och Nyckeln är så mycket bättre böcker i allmänhet att det på nåt sätt tar udden av mitt gnäll.

Skam den som ger sig!

John Green the collection

Ett bra julklappstips! Nu finns det en riktigt bra och prisvärd samlingsbox med alla John Greens böcker! Jag beställde min från engelska Amazon, men den finns på t ex Adlibris också.

81WQEEXhwzL._SL1500_

 

Gul utanpå

9129685761”Gul utanpå” är Patrik Lundbergs självbiografiska bok om att söka sitt ursprung. Han adopterades från Sydkorea och lyckas få kontakt med en organisation för adopterade som hjälper honom att få kontakt med sin biologiska familj, och genom ett stipendium får han möjlighet att resa till Sydkorea som utbytesstudent. Han berättar om kulturkrockarna i både Sydkorea och Sverige, livet som utbytesstudent och alla de känslor och tankar han har som adopterad.

Nåt av det första jag tänker på är hur mycket jag känner igen mig i Patriks historia, för även om jag inte är adopterad har jag inte ett helt svenskt ursprung då min mamma är kines, men uppvuxen i Thailand. Jag har också hört ”mamma kines, pappa japan, stackars lilla barn”, ”är du arg på mig? Varför tittar du snett på mig då?” fler gånger än vad man ska behöva höra. Jag har också legat i min säng och gråtit och önskat att jag var blond som alla andra. Men jag har också känt mig så otroligt svensk när jag varit i Thailand och alla där sett att man är ”farang”, dvs utlänning och förstått att jag aldrig skulle passa in där, även om man inte alltid känt sig hemma i Sverige heller.

Patrik är oerhört ärlig i sin bok i hans beskrivning om hans blandade känslor, och hur han slits mellan sitt svenska och koreanska påbrå. Hur han mår och hans känsloliv är väldigt tydligt och öppenhjärtigt beskrivet på ett rappt och lättläst språk som gör det lätt att sätta sig in i Patriks upplevelser.

Rekommenderas därför starkt!

Every Day

0307931889Alla har tänkt det: tänk om man fick vara nån annan. I en annan kropp. Ett annat liv. Hur skulle det kännas? Vad skulle man göra?

I Every Day, nyss utkommen på svenska under titeln ”Jag, en” av David Levithan så är det precis så livet är för A (alltså inte A i Pretty Little Liars). A vaknar varje dag upp i en ny kropp, och lämnar den vid midnatt. De kan vara en tjock kille ena dagen, en sportig tjej den andra.

Och fram tills romanens början har det inte varit ett jätteproblem, inte förrän A, som Justin, träffar Rihannon, och blir blixtförälskad. Och vi pratar förälskelsen med det största F du kan tänka dig. Men hur får man ett sådant förhållande att funka? Går det ens?

Allvarligt talat. Den här boken är helt sanslöst bra ibland. Rent språkligt är den så välskriven och med såna formuleringar att ni som letar vackra meningar lika gärna kan dra överstykningspennan genom hela boken direkt. Jag fullkomligt satt helt lyrisk på tåget när jag läste, och Every Day kvalar troligen in på topp 5 när det gäller vad jag läst senaste åren, så enkelt är det. Jag läser helst på engelska, och som sagt, språket… Ibland är det rent hisnande bra helt enkelt.

Sen tycker jag att det är en otroligt intressant diskussion om genus som förs genomgående i boken. A säger sig själv ibland känna sig mer som en kille vissa dagar, och andra dagar som en tjej och att det inte alltid matchar den kropp som A befinner sig i för dagen. Vi får även vara med när A besöker såväl straighta, gay och transsexuella personer med samma självklarhet. Jag tycker att det är otroligt djärvt och intressant och borde kunna inspirera till mängder av diskussioner i läsecirklar och klassrum.

Jag fastnade som sagt hook, line and sinker och kan inte rekommendera den här nog. Levithan har gjort det igen.

Udda Verklighet

9173552984Vi bodde i Malmö i några år, men det var ett tag sen. Jag kommer ihåg när SF-bokhandeln öppnade och att jag såg fram emot det eftersom det var nåt som saknades i stan.

Där jobbar även Nene Ormes, som är författare till den svenska urban fantasy-romanen Udda Verklighet som utspelar sig i just Malmö. Det är ett koncept som jag gillar skarpt, och det hela påminner rätt mycket om Neil Gaimans Neverwhere-roman. Nu gillar jag Gaiman som attans och ser absolut inte detta som nåt problem, tvärtom.

Udda, som huvudpersonen heter, dras in i en värld av magi och övernaturligheter mitt i centrala Malmö, en värld av hamnskiftare, orakel som bor i Turning Torso och sanndrömmar. I mitt huvud ser alla karaktärerna ut som figurer ur Spirited Away eller Howl’s Moving Castle. Jag vet inte varför, men det passar.

Jag läste nån kommentar som gick ut på att Malmö var helt fel miljö för urban fantasy. Det är helt fel – om det är nån stad som står med ena foten i det gamla och andra i det nya och alla möjliga sorters människor samlas i staden, då är det Malmö, och därför känns det helt naturligt och rätt att Udda Verklighet utspelas just där.

Jag kan känna att jag inte riktigt kommer karaktärerna så nära som jag skulle vilja, även om jag dras med i berättelsen – det beror väl dels på att den är ca 200 sidor kortare än motsvarande amerikansk roman, och dels på att jag på nåt sätt är mer intresserad av staden Malmö som karaktär i boken än vad som är tänkt, och det är ju naturligtvis beroende på mina år i staden.

Men återigen, jag gillar det här, och uppföljaren ligger just nu på nattduksbordet. Det säger väl nåt

The Perks Of Being A Wallflower

20130122-065836.jpgJag gillar inte titeln. Jag tror vi börjar där. Jag tror att den som ser titeln tänker: ”töntig tjejbok” och därmed kanske missar en av de bästa böckerna jag läst på väldigt länge, och ärligt talat är filmen inte så tokig den heller.

För berättelsen om Charlie, som under ett år upplever både första kärleken, psykoser, testar droger, slåss, får nya vänner och spelar med i Rocky Horror Picture Show, är en fantastisk sådan och är med all rätt en modern klassiker.

Boken berättas i brevform där alla brev skickas från Charlie till en anonym mottagare, och allt berättas via de här breven. Filmen börjar på samma sätt, men till skillnad från boken blir man mer närvarande eftersom man får se istället för att få händelseförloppet återberättat för sig.

Jag upplever också bokens Charlie som mer avståndstagande och reflekterande men ändå större känslosvall än filmens Charlie. Kanske är det därför jag tycker att bokens Charlie tydligare visar hans odefinierade diagnos, man skulle kunna gissa på nån sorts högfungerande autism, eftersom man som läsare verkligen får ta del av hans uppfattning av saker som händer honom. Jag får faktiskt en stark känsla av att läsa om Ingemar från ”Mitt liv som hund” som tonåring, och just den filmen nämns till och med ett par gånger i boken.

Filmen är lite lättsammare (men inte mycket), men i stort sätt följer den boken rätt bra. Jag tycker att Logan Lerman (Percy Jackson, Three Musketeers osv.) gör ett bra jobb och visar upp ett bredare register än vad man fått se tidigare, och Emma Watson, som inte behöver nån introduktion, är som gjord för sin roll som Sam. Men den verkliga stjärnan är Ezra Miller som spelar Patrick – fasen vad bra grabben är!

Kul birollsinnehavare också i form av folk från den underskattade Scott Pilgrim vs the World, Parenthood och Vampire Diaries, och Paul Rudd som engelskalärare.

Men det bästa med filmen tror jag ändå är att den faktiskt är regisserad av Stephen Chbosky som skrivit själva boken. Det har definitivt bidragit till att filmen blir så pass bra som den är, och så pass trogen sin förlaga och så pass rätt i tonen. Men ändå – det känns ändå som att boken väger tyngre, är lite mörkare och lite bättre, men det är nog en fråga om dagsform hos oss som läser eller tittar.

Så, med andra ord: mycket bra bok och mycket bra film. Vilken du gillar bäst är upp till dig, men det är helt klart värt att ta sig an båda versionerna!

The Winds Of Winter

För de som inte kan få nog av fantasyeposet Game Of Thrones, så har Författaren George R. R. Martin lagt ut ett kapitel från den kommande boken The Winds Of Winters på sin hemsida. Nya säsongen på HBO kommer nu 31 mars.

Underverk

913216100XFör nåt år sen snubblade jag över boken ”En fantastisk upptäctk av Hugo Cabret” av Brian Selznick. Jag blev helt såld på boken, och därefter även Martin Scorseses filmversion som kom i början av 2012. Kanske inte särskilt förvånande att jag fastnade för den då boken är en medryckande berättelse som förmedlas genom både ord och underbara blyertsteckningar om vänskap, saknad efter föräldrar, mystiska händelser och en kärleksförklaring till filmens barndom. Det säger nästan sig själv att den sitter som lillfingret i örat för en kille som hoppade av programmeringskurser för att läsa filmhistoria och älskar serietidningar och mysterier.

Så i höstas fick jag hem nästa bok, ”Underverk”. Den är i samma stil, text blandat med långa sekvenser av blyersteckningar som blir som en stum bilderbok eftersom ingen text finns i teckningarna förutom skyltar för gatunamn och liknande. I den här boken får det dessutom en dubbel effekt då teckningarna berättar den ena berättelsen som utspelar sig i dåtid, medans texten berättar om det som händer i nutid (ok, 1970-talet då). Dessutom, vilket är den riktiga finessen, så handlar bokem om två döva personer, och därför blir det en ytterligare finess i att man själv får tolka bilderna helt utan text. Ni fattar när ni läser den. Så här beskrivs handlingen i boken på Adlibris:

”I hemlighet önskar både Ben och Rose att deras liv såg annorlunda ut. Ben saknar sin döda mamma och längtar efter sin pappa som han aldrig har träffat. Rose drömmer om en berömd skådespelerska och samlar allt hon kan hitta om henne i en klippbok. Så kommer Ben oväntat sin pappa på spåren och Rose läser en lockande rubrik i tidningen. Upptäckterna leder dem ut på varsin vådlig resa, på jakt efter det som de saknar. De två barnens berättelser utspelar sig med femtio års mellanrum och skildras på olika sätt, Bens i ord och Roses i bilder. Men deras vägar korsas – trots avstånd i tid och rum – och deras öden flätas till slut samman.”

Jag gillar det här. Skarpt!

Sleznick har en förmåga att beätta på ett sätt som gör att man vill läsa vidare, njuta av teckningarna och i det här fallet få en inblick i hur tillvaron är för döva barn, dels sådana som varit döva hela livet, och även sådana som varit hörande tidigare.

Båda böckerna rekommenderas således varmt.

City of Ashes

CityOfAshesFörsta färdiglästa boken 2013 blev… föga förvånande ”City of Ashes”, andra delen i Mortal Instruments-sagan. I och för sig var det väl ingen jätteutmaning eftersom jag hade mindre än 100 sidor kvar vid årsskiftet, men ändå. Boken i sig tar vid nästan omedelbart efter händelserna den första boken, och fördjupar triangeldramat mellan Clary, Jace och Simon ytterligare på ettsätt som gör att man undrar lite över karaktärernas mentala hälsa, men förutom en lång slutstrid så märks det ändå att det här är en mellanbok som inte riktigt kommer upp i de nivåer som första boken gör. Däremot sätter den upp en del intressanta frågeställningar inför nästa bok!

Jellicoe Road

jellJag kan säga så här: Jellicoe Road är utan tvekan den absolut bästa ungdomsbok jag läst, definitivt topp 5 på min all-time-high, och definitivt en av de böcker som förtjänar vartenda lovord och utmärkelse den fått och kommer att få. Ska man gnälla, så är det väl att den är trögstartad, men när den väl börjar få upp farten efter 50-60 sidor så är det bara att att se till att man får vara ostörd och sitter bekvämt så att man kan få fortsätta läsa. Och omslaget! Vem godkände det där??

Den stora styrkan i boken är den snudd på perfekta blandningen av en spännande historia, ett underbart språk (och därmed bevis på en översättare av rang i Katarina Kuick) och karaktärer som är så välbeskrivna och levande att man önskar att de faktiskt fanns på riktigt, för att det faktiskt känns som om de gör det. Sättet som personerna tänker och pratar med varandra, återblickarna, kärlekshistorien, ångesten och osäkerheten, allt är så välskrivet att det är snudd på omöjligt att föreställa sig hur romanen skulle kunna vara bättre.

Det är svårt att skriva en recension som gör romanen rättvisa när jag inte kan annat än att höja den till skyarna och rekommendera den till varenda människa som överhuvudtaget tycker om böcker. Så pass bra är den. Jag ska läsa om den på engelska så snart jag kan.

Jag längtar redan.

The Mortal Instruments: City Of Bones

1406307629Ja, som jag redan babblat om ett par gånger, så är det här bra. Jag läste The Mortal Instruments: City Of Bones i rasande snabbt tempo, inte för att boken är särskilt tunn (ca 400 sidor i den version jag läste) utan för att jag kände den här sköna ”bara några sidor till så”-känslan, och då går det undan.

Bokserien ”The Mortal Instruments” av Cassandra Clare består av sex delar, där den sista, ”City Of Heavenly Fire” utkommer 2014. Dessutom finns det en prequel-serie som heter ”The Infernal Devices” där sista delen av tre utkommer i mars 2013. Ska man klassa den som nåt så är det urban fantasy – inga fotvandringar till Mordor så långt ögat når. Istället pratas det anime, piercings och motorcyklar lika självklart som det pratas skarpslipade vapen och magi.

Det som slog mig när jag läste den var hur rappt berättat den var. Ett drivet språk, naturlig dialog, och intressanta karaktärer – sånt som känns självklart, men som påfallande ofta saknas. Men Clare lyckas navigera runt uppenbara klavertramp och tar med läsaren in i en värld som känns mer ”Buffy the Vampire Slayer” eller kanske ännu hellre ”Angel” än ”Twilight”, och ingen kan vara gladare för det än jag. På samma sätt som i Buffyverse så finns så gott som varenda övernaturlig varelse man kan komma på och några till i verkligheten i New York, vilket huvudpersonen Cassie Fray upptäcker. Självklart finns den smått obligatoriska kärlekstriangeln med, men den ställs på ända på ett sätt som faktiskt gör det intressant att följa.

En annan trevlig sak är att Cassie, till skillnad från många av sina gelikar i t ex Twilight eller nyligen recenserade Halvblod, inte är komplett irriterande eller fullständigt dum i huvudet, utan tvärtom nån som man vill följa. Samma gäller de andra personerna, framför allt den manliga huvudpersonen Jace, men även den här seriens Voldemort, dvs Valentin Morgenstern som är sådär skönt fascistisk och obehaglig som en riktig skurk ska vara.

Som sagt, jag gillar det här skarpt. Vill man så kan man ju kolla in trailern i föregående inlägg för att få en bild av hur karaktärerna ser ut i den kommande filmen, men varför vänta? Spring och köp istället och börja läs!

Domovoi

Peter Bergting, som bland annat skrivit serieromanen The Portent, och samarbetat med deckarförfattaren Jens Lapidus, har utannonserat sitt nästa stora släpp: serieromanen Domovoi, som släpps i maj 2013. Jag ser väldigt mycket fram emot den här, och så här beskrivs den:

”In the Old Town of Stockholm, where myths are alive and creatures of folklore haunt the night, an extraordinary young woman named Jennie is caught in the scheme of a cadre of villains who control the means to free the Domovoi—the lethally dangerous, poltergeist-like spirit of the entire city!

• Acclaimed artist and writer Peter Bergting European folklore to this darkly modern fairy tale!

• Myth-tinged adventure in the tradition of Hellboy and B.P.R.D.!”

81yP1fI2yTL._AA1500_

Den som väntar på nåt gott

20121215-121034.jpgKommande läsning, levererad av husbibliotekarien:

Vassa tänders skog, av Carrie Ryan. Första delen av en postapokalyptisk zombietrilogi – lovande med andra ord, men titeln är ju… meh!

Cirkoli, av Patrik Stigson, som nästan är lokalförfattare eftersom han kommer från Alingsås. Det är nåt speciellt med övergivna nöjesfält och magi, och ska bli intressant att sätta tänderna i den här under julledigheten.

Sist ut är Jellicoe Road av Melina Marchetta. Den här har vunnit massor av priser och utmärkelser, men jag hade i alla fall inte hört om den innan. Har läst 40 sidor ungefär och det känns absolut lovande – får nån sorts Wes Andersonkänsla möter JD Salinger av inledningen samtidigt som det finns betydligt mörkare undertoner.

Skuggan

skugganSambon tog hem ”Skuggan” av Petrus Dahlin och Lars Johansson från sitt jobb (det har sina fördelar att bo ihop med en bibliotekarie om man gillar böcker), och jag läste igenom den under några tågresor hem från jobbet. Jag gillar den skarpt, en riktig sidvändare med väl beskrivna karaktärer och voodoo känns rätt exotiskt och fräscht i dessa vampyr/varulv/änglatider och på nåt sätt mer jordnära, hur rubbat det än kan verka. Mixen av vardagsrealism, tonårsproblem,förälskelse och BRUTAL magi (det finns ett parti i boken som är riktigt grisig, ni vet vad jag menar när ni kommer det) var med andra ord riktigt trevligt komponerad. Rekommenderas absolut till såna som redan läst igenom Engelsfors-trilogin och vill ha mer svensk litteratur i samma stil. Uppföljare är dessutom på gång enligt Petrus Dahlins blogg!

Hringurinn

Engelsforstrilogin, eller just i detta fall första boken Cirkeln, skördar ytterligare framgångar. Läste precis på Twitter att Cirkeln utnämnts till ”Book of the year” i kategorin ”translated YA fiction” på Island.

OARYA gratulerar naturligtvis!

Bra dag

Mats Strandberg följer mig på Twitter, där jag finns som ”OARYAtweets”. Jag är rätt nöjd idag med andra ord.

Ska snart sätta tänderna i ett maffigt julbord, men på tåget hem blir det läsning som vanligt!

Annonser