#Fredagsfeeling 7: Country edition

Det är countrygala på MGM Grand Arena i Las Vegas. Det betyder glitter och paljetter utan dess like någon annanstans i världen. Bländvita perfekta tandrader och plastikopererade ansikten vart kameran än vänder sig. Boots och cowboyhattar som aldrig varit i närheten av den miljö multimiljonärerna som bär dem beskriver i sina texter. Tiotusentals människor i publiken, ända upp i ”the nose-bleed sections”., det vill säga de platser längst upp och längst bort där man egentligen hade sett bättre om man stannat hemma och sett alltihop på TV.

Prisutdelarna avlöser varandra. Det är sportstjärnor från NFL. Andra artister från andra genrer. Det är superstjärnor från TV. Nikolaj Coster-Waldau från Game of Thrones drar ett misslyckat skämt om att välja drottningar eller de nominerade i kategorin ”årets kvinnliga artist”.

Flera av de nominerade artisterna uppträder. Med dansare, med stora animationer som får scenerna att ena stunden se ut som en kyrka för att nästa gång en sylta som knappt nån av artisterna skulle kunna tänka sig att spela i på riktigt. Med gästartister som Khalid, som för att visa ”hej, vi hänger med, vi vill slåss på topplistorna bland dansmusiken och modern R n’ B.”

Men när Ashley McBryde ska spela, då händer något. Ensam, på en liten puck mitt ute i publiken står hon. I skinnjacka och bootcut-jeans. En enkel spotlight lyser upp henne där hon står med sin akustiska gitarr. Låten heter ”Girl Goin’ Nowhere”.

”Don’t waste your life behind that guitar
You may get gone, but you won’t get far
You’re not the first, you won’t be the last
And you can tell us all about it when you come crawling back
That road you’re on, just winds and winds
Your spinning your wheels and wasting you’re time”

Hon ser sig om, ut i publiken. Förmodligen ser hon inget mer än en svart massa, men kanske en del tända mobilskärmar. I stället fortsätter hon in i refrängen:

But when the lights come up
And I hear the band
And where they said I’d never be is exactly where I am
I hear the crowd
I look around
And I can’t find an empty chair

Not bad for a girl goin’ nowhere”

Publiken tjuter och applåderar efter EN refräng.

Man ser på henne hur stort det här är för henne. Det syns i hela hennes ansikte. Trots det är hon stadig på rösten och fingrarna när hon fortsätter sjunga och plocka sina ackord ända tills hon utbrister ett enkelt ”wow” efter det avslutande ”Not bad for a girl goin’ nowhere”. Där ser man hur mycket texten betyder för henne.

MGM Grand reser sig unisont och ger henne stående ovationer. Jag ser om klippet. Om och om igen.


Annonser

Fredagsfeeling #6

Äntligen fredag igen! Det var dessutom väldigt länge sen det kom ett inlägg i serien ”Fredagsfeeling” så nu får det verkligen vara dags.

Nåt som gjort min vecka lite skojigare var att jag upptäckte en kille som heter Viktor Olsson, och hans senaste skiva, som fantasifullt nog också heter ”Viktor Olsson”.

Om ni gillar musik på svenska som tassar omkring i nån sorts Tomas Andersson Wij/Mauro Scocco/Peter LeMarc och ett stänk Håkan Hellström fast spelad av nån som inte fyllt 30, då tycker jag att ni ska lyssna lite på Viktor. I mina öron är han ruskigt underskattad och jag kommer att spela skivan en hel del framöver, och tror att den kan vara helt fantastisk varma sommarkvällar. Det känns så i alla fall. Han har fått svinbra recensioner i en massa tidningar, men när jag kollar YouTube så har han knappt några visningar på många av sina videos så jag fattar inte nånting. Killen är ju grym.


Fredagsfeeling #5

Ok, idag är jag lite mindre glad. Det kommer nämligen att göra ont både fysiskt och psykiskt eftersom jag ska till tandläkaren. Och framförallt gör det alltid ont i plånboken.

Därför behöver jag gotta mig i nån som har det ännu sämre, nämligen Jon Arbuckle i katten Gustaf. Det finns en sida på nätet (och en bok) som heter ”Garfield minus Garfield” där man helt enkelt photoshoppat bort alla djur så att det bara är stackars Jon och hans monologer kvar. Han känns då lite… well… inte riktigt frisk. Och ganska ensam. Och eftersom jag är en ohemult ond person ibland tycker jag att det är fantastiskt roligt.

fSymsOGXO5htp62pKSm4fu5j_500

fSymsOGXO6afm9hm0WjqNs1K_500

fSymsOGXO6c4d0zr8ptyUoTE_500

tumblr_oqqfm2RX6z1qz8z2ro1_500

Den enes död, den andres fredagsfeeling ni vet.

Fredagsfeeling #4

Jag har nog sagt det tidigare, men jag hoppade av programmeringskurser för att läsa filmvetenskap istället. Det kanske är ett lite märkligt drag för nån som sen spenderat hela sitt yrkesverksamma liv med att jobba med datorer, men vissa saker passar liksom inte mig.

Som programmering. Eller matte. Eller allvar.

Nåt som hände då i alla fall, i högskolans biosalong, var att jag började tänka betydligt mer på hantverket och en av mina absoluta favoriter när det gäller film är den ”långa tagningen”, dvs när man låter bli att klippa utan följer en scen så länge att det blir nåt utöver det vanliga. Och lustigt nog är det två Netflix-produktioner nu på sistone som  hoppar på stället och ropar ”pick me! pick me” som åsnan i Shrek.

giphy.gif

Nya braiga skräckserien ”The Haunting of Hill House” har ett avsnitt som består av bara en handfull klipp och den längsta scenen är ca 17 minuter lång. Det är helt galet och fru-hu-hu-hu-uktanstvärt snyggt. Vissa kanske tycker att det är ett lite småsegt avsnitt, men jag tycker att det är helt fantastiskt.

Och sen har vi så klart Daredevil. Om det är nåt som de faktiskt lyckats med i Netflix Marvelserier så är det fight-scenerna i Daredevil, och in senaste säsongen så har de klämt in en 11 minuter lång fight-scen, med dialog och pauser och allt möjligt. Den är helt sanslös, speciellt med tanke på att de gjort liknande grejer i de tidigare säsongerna, men den här är liksom som de förra fast med extra grädde och strössel på toppen.

Det här är sånt som förgyllt min vecka lite extra, tanken på att nån stackars kameraman får jogga lite extra på jobbet.

Fredagsfeeling #3

Man kan säga vad man vill om Ben Afflecks Batman. Eller för den delen Christian Bales eller Adam Wests versioner.

Den Batman jag lagt mest tid på är ändå den tecknade i Batman: The Animated Series. Och även om jag inte gillar att köpa dyra Blu-Ray-boxar så kliar det nåt ofantligt i fingrarna just när man ser hur fint ompysslad serien har blivit inför att släppas på blåstråleskiva. Kolla!

Fredagsfeeling #2

Ja, se där! Redan inne på andra veckan med lite fredagsfeeling!

Idag blir det nåt helt annat än sist, det är liksom tanken med det här inslaget. Idag tar vi bussen till Greendale. Jag vet egentligen inte varför, för original-tvserien var ju ärligt talat fruktansvärd, men som ni vet har jag fått nån sorts hangup på rebooten av ”Sabrina”, inte minst för att den går i samma mörka klang (tritonus såklart!)  som ”Riverdale”.

Jag tycker det ser hur kul ut som helst, massor med hornprydda figurer och pentagram och grejer. Det är helt upp i min allé.

Och för att få upp fredagsfeelingen ännu mer, varför inte lite Slayer när man ändå håller på och hänger de uppochnervända korsen rätt?

Fredagsfeeling #1

Vi testar ett litet nytt inslag här på bloggen. Under rubriken ”Fredagsfeeling” så kommer jag att lista nån sorts festlig kulturyttring jag dykt på under veckan och som jag vill dela med mig av till er. Det kan vara en film, en podd, en skiva eller nåt annat festligt som kanske inte passar in i det vanliga utbudet här på bloggen, men eftersom det är min blogg så knölas det in ändå.

Den här veckan så är ämnet en tjomme som kanske inte är partykillen nummer ett, men herreminskapare vad han är bra så idag pratar vi om honom. John Moreland heter han. Han är som om Bruce Springsteen och Ryan Adams satt sig i en bar och beställt ett antal Jack Daniels och pratat om känslor. Jag har lyssnat igenom karlns diskografi och kan konstatera att i princip varenda låt där han har en akustisk gitarr i nävarna är fantastiska, men så fort han tar fram elgitarren så blir det… inte riktigt lika kul. Inte för mig i alla fall. Jag är inte en sån som lyssnar så mycket på texter förutom när det gäller sån här musik, och Moreland är en helt briljant textförfattare. Jag skulle utan tvekan köpa en bok av honom.