Kategoriarkiv: Fredagsfeeling

Fredagsfeeling #5

Ok, idag är jag lite mindre glad. Det kommer nämligen att göra ont både fysiskt och psykiskt eftersom jag ska till tandläkaren. Och framförallt gör det alltid ont i plånboken.

Därför behöver jag gotta mig i nån som har det ännu sämre, nämligen Jon Arbuckle i katten Gustaf. Det finns en sida på nätet (och en bok) som heter ”Garfield minus Garfield” där man helt enkelt photoshoppat bort alla djur så att det bara är stackars Jon och hans monologer kvar. Han känns då lite… well… inte riktigt frisk. Och ganska ensam. Och eftersom jag är en ohemult ond person ibland tycker jag att det är fantastiskt roligt.

fSymsOGXO5htp62pKSm4fu5j_500

fSymsOGXO6afm9hm0WjqNs1K_500

fSymsOGXO6c4d0zr8ptyUoTE_500

tumblr_oqqfm2RX6z1qz8z2ro1_500

Den enes död, den andres fredagsfeeling ni vet.

Annonser

Fredagsfeeling #4

Jag har nog sagt det tidigare, men jag hoppade av programmeringskurser för att läsa filmvetenskap istället. Det kanske är ett lite märkligt drag för nån som sen spenderat hela sitt yrkesverksamma liv med att jobba med datorer, men vissa saker passar liksom inte mig.

Som programmering. Eller matte. Eller allvar.

Nåt som hände då i alla fall, i högskolans biosalong, var att jag började tänka betydligt mer på hantverket och en av mina absoluta favoriter när det gäller film är den ”långa tagningen”, dvs när man låter bli att klippa utan följer en scen så länge att det blir nåt utöver det vanliga. Och lustigt nog är det två Netflix-produktioner nu på sistone som  hoppar på stället och ropar ”pick me! pick me” som åsnan i Shrek.

giphy.gif

Nya braiga skräckserien ”The Haunting of Hill House” har ett avsnitt som består av bara en handfull klipp och den längsta scenen är ca 17 minuter lång. Det är helt galet och fru-hu-hu-hu-uktanstvärt snyggt. Vissa kanske tycker att det är ett lite småsegt avsnitt, men jag tycker att det är helt fantastiskt.

Och sen har vi så klart Daredevil. Om det är nåt som de faktiskt lyckats med i Netflix Marvelserier så är det fight-scenerna i Daredevil, och in senaste säsongen så har de klämt in en 11 minuter lång fight-scen, med dialog och pauser och allt möjligt. Den är helt sanslös, speciellt med tanke på att de gjort liknande grejer i de tidigare säsongerna, men den här är liksom som de förra fast med extra grädde och strössel på toppen.

Det här är sånt som förgyllt min vecka lite extra, tanken på att nån stackars kameraman får jogga lite extra på jobbet.

Fredagsfeeling #3

Man kan säga vad man vill om Ben Afflecks Batman. Eller för den delen Christian Bales eller Adam Wests versioner.

Den Batman jag lagt mest tid på är ändå den tecknade i Batman: The Animated Series. Och även om jag inte gillar att köpa dyra Blu-Ray-boxar så kliar det nåt ofantligt i fingrarna just när man ser hur fint ompysslad serien har blivit inför att släppas på blåstråleskiva. Kolla!

Fredagsfeeling #2

Ja, se där! Redan inne på andra veckan med lite fredagsfeeling!

Idag blir det nåt helt annat än sist, det är liksom tanken med det här inslaget. Idag tar vi bussen till Greendale. Jag vet egentligen inte varför, för original-tvserien var ju ärligt talat fruktansvärd, men som ni vet har jag fått nån sorts hangup på rebooten av ”Sabrina”, inte minst för att den går i samma mörka klang (tritonus såklart!)  som ”Riverdale”.

Jag tycker det ser hur kul ut som helst, massor med hornprydda figurer och pentagram och grejer. Det är helt upp i min allé.

Och för att få upp fredagsfeelingen ännu mer, varför inte lite Slayer när man ändå håller på och hänger de uppochnervända korsen rätt?

Fredagsfeeling #1

Vi testar ett litet nytt inslag här på bloggen. Under rubriken ”Fredagsfeeling” så kommer jag att lista nån sorts festlig kulturyttring jag dykt på under veckan och som jag vill dela med mig av till er. Det kan vara en film, en podd, en skiva eller nåt annat festligt som kanske inte passar in i det vanliga utbudet här på bloggen, men eftersom det är min blogg så knölas det in ändå.

Den här veckan så är ämnet en tjomme som kanske inte är partykillen nummer ett, men herreminskapare vad han är bra så idag pratar vi om honom. John Moreland heter han. Han är som om Bruce Springsteen och Ryan Adams satt sig i en bar och beställt ett antal Jack Daniels och pratat om känslor. Jag har lyssnat igenom karlns diskografi och kan konstatera att i princip varenda låt där han har en akustisk gitarr i nävarna är fantastiska, men så fort han tar fram elgitarren så blir det… inte riktigt lika kul. Inte för mig i alla fall. Jag är inte en sån som lyssnar så mycket på texter förutom när det gäller sån här musik, och Moreland är en helt briljant textförfattare. Jag skulle utan tvekan köpa en bok av honom.

 

 

Annonser