Kategoriarkiv: funderingar

Att byta perspektiv på siffrorna.

Varje lunch på vardagarna brukar jag gå en sväng. Och med sväng menar jag ett varv runt Munksjön här i Jönköping, vilket innebär en liten runda på 5 km. Jag försöker gå den oavsett väder, för skulle man bara gå en runda när det är fint väder och vindstilla, då blir det minsann inte många promenader gjorda. OK, är det snöstorm eller hällregn kanske jag står över, men det är faktiskt förvånansvärt många dagar där det går jättebra att promenera.

Igår när jag var nånstans i höjd med den byggnad som fått ök/smeknamnet ”Toarullen” här i stan tänkte jag på statistiken på bloggen. Framförallt tänkte jag på att den gått ner en hel del.

Det finns säkert en massa olika anledningar till det. En stor anledning är säkert att jag inte spottar ur mig lika många inlägg som tidigare – då tappar man besökare, det är dagens sanning. En annan anledning är kanske att folk helt enkelt inte läser bloggar längre. Det känns lite så, och jag ser inte heller lika många inlägg i mitt flöde längre. Många kanske tröttnat att skriva till förmån för instagram eller vloggande. Bokbloggande kanske är på väg att bli lika kulturellt relevant som balett eller nyckelharpa? Det finns ett gäng entusiaster som håller på och älskar det, men i de stora massornas ögon är det inte intressant längre. Kanske är jag själv inte så kul att läsa längre?

Jag började tänka på hur min blogg står sig i förhållande till andras. Vad andra gör bättre. Eller varför bloggar jag själv inte tycker om eller ens begriper varför folk läser är mer populära.

Men nån kilometer längre bort och en hel del ältande i huvudet senare så kom jag fram till en sak. Ungefär samtidigt som jag fick medvind och solen dök upp. Det kanske fanns en mening med det.

Det borde inte handla om högre staplar i bloggverktyget. Strunt samma vad andra gör. Det borde handlar om vad JAG gör.

Jag ska helt enkelt inte sitta och stirra på siffrorna och titta på om det står 20 eller 45 eller 89 eller 312 och bara se det som grafer i ett diagram. Det jag ska göra är att tänka på alla er som läser som personer. Som om jag skulle fylla ett rum eller boka ett bord på restaurang för oss allihop. Då är det plötsligt nåt helt annat som händer. Då slutar det handla om ”ååååh, det är bara 20 personer som läst det här inlägget”. Istället handlar det om ”oj, det är hela 20 stycken som undrar hur det är med mig i dag och om jag har nåt spännande att säga”. Det är en jätteskillnad. Då är varje siffra betydelsefull.

Fattar ni hur mycket lugnare jag blev i tanken av det? Och hur mycket roligare bloggandet kommer att kännas?

Annonser

Represent, yo!

Eftersom Top Ten Tuesday för ungefär 117:e gången på kort tid är så otroligt tråkig att jag tvärvägrar som en unge vid grönsaksbuffén så kör vi på nåt annat i stället. Ok? Ok.

Idag ska vi vara lite allvarliga istället och prata om det jättevuxna ordet ”representation”. Vi kan faktiskt inte bara sitta och fika och prata om Rick Riordan hela tiden även om det är jättetrevligt.

Johanna borta på Kulturkollo skrev ett intressant inlägg om det här för nån vecka sedan och jag har gått och grunnat på det här ur mitt perspektiv sen en tid tillbaka.

Det här handlar alltså om att kunna känna igen sig i den omgivning och den kultur som representeras, bland annat genom sin hudfärg.

Johanna utgår i sitt inlägg ifrån sin hudfärg, och jag gör alltså detsamma – vilket naturligtvis innebär helt olika perspektiv, på samma sätt som för er som läser det här där hemma eller på jobbet eller var det nu är som ni avnjuter er dagliga dos av mitt svamlande.

Det här ska naturligtvis inte uppfattas som nån kritik mot Johanna, tvärtom!

Även ur mitt perspektiv så har det varit för jäkla dåligt med förebilder som på nåt sätt skulle påminna om mig själv eller mitt utseende under min uppväxt.

När jag var liten hände det inte alltför sällan att jag låg och grät och önskade att jag på nåt sätt skulle få samma vita hud och blonda hår som alla andra, för det fanns ta mig tusan inga andra med asiatiskt ursprung där vi bodde förutom jag, min mamma och min bror och en annan kille som var adopterad från Sydkorea. Jag trodde att livet skulle vara lättare då. Nu vet jag att det naturligtvis inte är så, men säg det till David 9 år och han kommer ändå inte att tro på vad du säger. Sorry.

Det fanns inga andra i verkligheten enligt mig. Och tittade man på TV var det inte riktigt överdrivet många asiater där heller. Hade man tur, och då pratar jag ENORM tur så såg man nåt nyhetsinslag på Rapport om nån sur kinesisk general, och det är inte direkt nåt som får mungiporna att peka uppåt.

Jag kan tänka mig att man inte känner sig så där jättekul representerad om man har sitt ursprung i mellanöstern heller, men nu är det här inte nån sorts tävling i vem som är sämst representerad i populärkultur. Jag säger bara att för mig som liten kille i nordvästra Skåne på 80-talet så tyckte jag att det var tråkigt att jag inte såg några andra med svart hår i skolan.

Det skiljer kanske inte jättemycket nu mot då. Visst ser jag fler asiater på stan och varenda människa och hens granne har varit på Thailandssemester. Men jag väntar fortfarande på den stora asiatiska huvudrollsinnehavaren i en film där han inte behöver vara varken den roliga asiatiska kompisen och/eller kung fu-mästaren. (”Asiatiska kvinnor då” säger nån. ”De är ju vanliga på film sen länge” och den lilla karamellen kan vi ju spara till nåt tillfälle då vi pratar om synen på asiatiska kvinnor i allmänhet och vad folk tror men inte säger om en när man säger att ens föräldrar träffades i Thailand och mamma flyttade hit.). Jag väntar också fortfarande på den grymme musikern som inte spelar i nåt jäkla ploj-”Gangnam Style”-trams. Det är snart slut på 2015, så nu är det ta mig tusan på tiden.

Men baby steps. Det går ändå långsamt framåt. Ingen har gjort mig så glad på senare tid som Glenn i ”The Walking Dead”. Eller Park i ”Eleanor & Park”. Jag tar pyttestegen framför inga steg alls.

Pssst!

pssstFörfattare: Anette Herzog, illustrerad av Katrine Clante

Beskrivning: ”Varför är jag just den jag är? Varför har jag inte blivit någon annan? Vad var jag innan jag föddes, och vad blir jag när jag dör? Skulle jag fortfarande vara jag, om jag fötts någon annanstans? Om mitt hår var blont,och jag gick i en annan klass?

PSSST! belyser livets små och stora frågor, som de ter sig för den 12-åriga Viola. I ett enastående samspel mellan text och bild får vi inblick i de tankar hon gör sig om livet, döden, vänner, familj, ensamhet, utseende och popularitet.

PSSST! är ett lågmält, poetiskt utforskande av identitet, och vad det innebär att vara flicka i dag.”

Omdöme: Pssst! Har fått väldigt fina omdömen av flera andra bloggar som jag gillar, och vann även danska kulturministeriets illustratörspris 2013. Det är ju alltid trevligt.

Det är också något som betyder exakt noll och intet när det gäller att hitta till läsare – tyvärr.

För även om det är en väldigt välskriven och skickligt illustrerad bok, där både text och bild blandar stilar och tekniker på ett väldigt elegant sätt, så har jag så otroligt svårt att se hur barn och ungdomar i ungefär den ålder som bokens huvudperson Viola skulle vilja ta i den här. Däremot ser jag absolut hur vi vuxna kan känna igen 99,7% av vad Viola tänker på och upplever. Jag hoppas att jag har fel och att fler hittar och läser och känner igen sig och förstår att de inte är ensamma om sina tankar. För visst är den väl mer värd än att bli en sån där barn- och ungdomsbok som inga barn och ungdomar läser? (För övrigt något av det sorgligaste jag vet i bokväg).

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, lokala handlaren eller på lokala biblioteket.

Ett folk utan land

atn1024_ett-folk-utan-landFörfattare: Melina Marchetta

Beskrivning: ”I tio år har Finnikin levt i exil. Han har inte varit i hemlandet Lumatere sedan den kaotiska tid då kungafamiljen blev brutalt mördad och en förbannelse lades över landet. Nu håller förbannelsen Lumateres folk fångna inom rikets gränser och hindrar de som tvingades fly att återvända hem. På Finnikins resor för att hjälpa Lumateres utsatta exilbefolkning träffar han Evanjalin, en ung kvinna som hävdar att hennes drömmar kan leda honom till Lumateres rättmätiga tronföljare, den enda som kan häva förbannelsen. Hon hävdar också att Finnikins pappa, den forne kungens hedersvakt, inte dog i Lumatere utan sitter fängslad, och tillsammans ger de sig av för att rädda honom. Och Lumatere.”

Omdöme: Melina Marchetta är fascinerande. I min bekantskapskrets så är hon verkligen en vattendelare – vissa tycker att det hon skrivit är jättebra (jag är en av dem) och andra tycker att det är tråkigare och mer händelsefattigt än telefonkatalogen – för er yngre läsare så var telefonkatalogen en jättetjock bok med massor av telefonnummer i, som hitta.se fast analog liksom.

Och Marchettas mest kända böcker är i en helt annan genre, så därför blir det ju lite intressant att hon ger sig in i fantasy-världen med ”Ett folk utan land”. Det hon gör är att hon tar med sig sina största styrkor, nämligen karaktärerna, och lägger större fokus på dem än på de mer traditionella fantasy-inslagen, dvs Det Stora Slaget och Nu Ska Vi Förklara Magi och sånt där. Det finns naturligtvis en del sånt också, men i betydligt mer nedtonad skala. Istället använder Marchetta sin fantasybok till att göra nåt som jag hörde författaren Eva Holmquist (Attentaten i Gallus) prata om under sin intervju på vårt Kultur på Campus, nämligen att använda sin fantasy till att diskutera och analysera vår egen värld. I det här fallet handlar det om flyktingströmmar, främlingsfientlighet och hur krig och trauma påverkar människor, och det tycker jag Marchetta behandlar väldigt väl.

När det gäller karaktärerna så är det ju faktiskt så att huvudpersonerna Finnikin och Evanjalin (ok, jag HAR lite svårt för de namn som Marchetta hittat på) växer enormt under bokens gång och framför allt så är de några av de mest tjurskalliga och envisa karaktärer jag läst om på länge.

Ja, det är ett lite lägre och mer lågmält tempo än mycket annan fantasy, och jag kan förstå hur det gör att det blir svårare att närma sig den här boken, men jag gillar den. Det är inte den bästa fantasy jag läst, och inte heller det bästa Marchetta skrivit, men det är faktiskt en av de mest tänkvärda fantasyböcker jag stött på, och det är ta mig tusan nåt helt unikt.

Tack till Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

Andra som recenserat: C.R.M. Nilsson

Finns på t ex Adlibris, CDON, Bokus eller lokala handlaren.

I brist på tid och recensioner

Snacka om att sabba sin planering – jag jobba över fram till kl 20 igår och var inte hemma förrän strax efter 20:30, så då blev det inte mycket bloggande gjort. Däremot hann jag läsa ut första delen av Grisha-trilogin, ”I ljusets makt” av Leigh Bardugo och påbörja ”Huset vid havet” av norrmannen Hans Olav Lahulm som nästa bok. Sen finns det ju ett gäng böcker som står i kö dessutom så det finns resurser på Trastgatan, inget snack om saken. Måste bara få tid till att skriva recensioner på ett gäng böcker också. Jag har börjat tappa fart och ligger efter lite när det gäller just recenserandet och det är inte bra egentligen. Tycker att det känns som att jag tappar bort en del av känslan för boken och vad det var jag tyckte var bra och dåligt, men samtidigt finns det ju en poäng med att låta tankarna mogna också – men för att det ska funka borde jag i så fall ta anteckningar om böckerna och det gör jag ju inte i nuläget…

Vad har ni andra bloggare för strategier för sånt här?

 

Bokbloggsjerka 10-13 april – Eller varför jag gör det jag gör när ingen annan gör det.

Ojojoj, jag har sugit på den här lilla frågan hela dagen känns det som, lite som en för gammal Djungelvrål som klibbar sig fast i hörntänderna. Det är en väldigt intressant fråga som kanske egentligen skulle ställas till någon annan än mig eftersom jag faktiskt gör det – istället borde kanske nån stackare med en bok i näven ställas till svars. ”Jaså, du läser böcker och ser ut att tillhöra den manliga delen av populationen, varför bloggar inte du om det om jag får fråga?”. Så kan man ju naturligtvis inte göra utan att få onda ögat så då får jag dra mitt lilla strå till stacken.

Veckans fråga i bloggjerkan är helt enkelt:

Varför är det nästan bara kvinnor som bokbloggar?

Sätt er ner kära läsare, för det här kommer att bli en uppsats. Har ni laddat med scones och nåt att dricka? Om inte, well…

Till att börja med tänker jag luta mig mot lite forskning som gjorts in-house. Och då menar jag verkligen in-house eftersom det är sambons uppsats från bibliotekarieutbildningen som jag kommer att luta mig mot. Den handlar egentligen om tonårspojkars syn på bibliotek, men där finns så mycket nyttigt så vi kör ändå.

Därför ska vi ägna några rader åt det här skojiga med genus och könsroller. Här finns det ju högvis med forskning att gräva ner sig i, men vi kör på de tre som finns med i sambons uppsats, dvs tre teorier av Yvonne Hirdman, Daniel Ekman och Elaine Millard. Superkort så ser det ut så här:

Hirdman menar att genussystemet i samhället upprätthålls genom ett genuskontrakt. Detta kontrakt kännetecknas av två principer: isärhållningens princip och den så kallade manliga normens primat. Könen hålls isär genom att de tillskrivs olika egenskaper. Dessa egenskaper är dessutom ofta varandras motsatser, exempelvis är män hårda
medan kvinnor är mjuka, bråkiga pojkar ställs i motsats till tysta flickor och flickleksaker mot pojkleksaker. Vidare kallar Hirdman dessa motsatser för motsatsförhållandet ens primat handlar om att det manliga värderas högre än det kvinnliga. Det som pojkar gör är enligt Hirdman därmed mer värt än det som flickor gör. Ett exempel på detta är att det är bättre för en flicka att bli kallad pojkflicka än vad det är för en pojke att bli kallad flickaktig.

Hirdman understryker att i princip alla i samhället är med och skapar genusordningen eftersom vi upprätthåller genuskontraktet. Ofta görs detta helt omedvetet då vi upplever det som naturligt att det ska vara på ett visst sätt.

Ekman kompletterar med:

[…] genus är ett begrepp som syftar till att identifiera biologiska och kulturella faktorer. Han understryker att genus är kulturellt medan kön är biologiskt. Vidare resonerar författaren kring det biologiska respektive det kulturella könet. Ekman menar att även biologin är en social konstruktion då det är människor som avgör vad som får rum i biologin. Ekman tar också upp att mannen har tre olika plan på vilka han har kontakt med sin manlighet: psykologiskt, socialt och idémässigt. På det psykologiska planet innebär det att den enskilde individen tillägnar sig manlighet och manlighetens egenskaper. På det sociala planet handlar det om att mannens bild av sig själv och hans bild av manlighet måste kunna leva upp till de förväntningar som mannen ser/tror finns samhället. Idémässigt rör det sig om att mannen måste förhålla sig till de mediala bilder av manlighet som finns i till exempel massmedia, bilder, litteratur, myter, sagor och liknande.

Och Millard:

I sin forskning fokuserar Millard på hur man kan få pojkar att intressera sig för läsning samtidigt som hon ger möjliga förklaringar till varför läsintresset minskar bland pojkar och varför läsning oftast ses som en typiskt kvinnlig sysselsättning. Millard menar att de skillnader i beteende och intressen som kan ses mellan könen är något som skapats kulturellt. Hela samhället vilar på dessa kulturella föreställningar vi byggt upp, könsroller vi skapat, hur barn uppfostras och liknande.

Vad får vi då ut av detta? Jo, det här: Vi kan med all rimlighet utgå ifrån att läsning är nåt som främst kvinnor gör. Eftersom manligt beteende baseras på motsatsförhållandet till kvinnligt beteende så innebär detta att läsning är omanligt, alltså bör man låta bli om man ska anses vara en ”riktig man”. Självklart det inte hela sanningen och det är inte alltid riktigt så här enkelt, men jag tycker att det här är en otroligt rimlig utgångspunkt. Om vi sedan tänker på vad Ekman skriver om att leva upp till de bilder som finns av manlighet, exakt hur många läsande män tänkte ni på där? Nä precis. Och manliga bloggare förutom Fredrik Backman? Och sen manliga bokbloggare förutom undertecknad? Eeeeeexakt.

Läsning är alltså nåt som åtminstone i många killar/mäns (nu klumpar vi ihop och generaliserar, men vad fasen) föreställningsvärld är ”kvinnogöra”. På samma sätt är det med bloggande i allmänhet – det tror jag vi kan vara rörande överens om bara genom att se oss omkring. Det uppfattas som en kvinnlig aktivitet.

Klart som korvspad att killar/män inte läser böcker eller bokbloggar om man ser till ovanstående. ”Ingen annan gör det, varför skulle jag?” ”Det är bara tjejer som läser/bloggar” och allt det där andra som vi hört tusen gånger tidigare.

Men vad är det för konstigt med mig då, som alltså kommer att skriva över 1000 ord om det här? David, varför håller du på med det här?

För att jag tycker att det är roligt.

För att jag tyckte att jag kunde göra nåt unikt.

För att jag tror att någon annan kan tycka att det jag gör är intressant.

Jag kanske ska motivera mig lite. Jag skulle så klart inte hålla på med det här om det inte var roligt att göra det. Att läsa böcker och prata om böcker är ju kul – annars skulle ingen blogga om böcker. Men jag ville ju prata om sånt som jag läser, och jag känner ingen som läser samma saker som jag. Det är ju där kommunikationen med andra bloggare kommer in. Vi har ju också så klart pratat om den här bloggen hemma innan den ens startade, fast då i termer av ”tänk om nån kille skrev om ungdomsböcker så att man kunde få ett sånt perspektiv på det”. Nu går det ju givetvis att argumentera om vilka böcker jag läser och hur intressanta de är för den och den läsaren, men det är inte själva grejen – istället handlar det om att jag vill visa att jag kan läsa vilken jäkla bok jag vill och berätta vad jag tyckte om den för det är ok att läsa vilka böcker som helst som kille även om den råkar vara knallrosa och skriven av Sandra Beijer (en av de där kända bloggarna ni vet). Men ingen gjorde ju det, inte vad jag hittat hittills i alla fall. Så varför inte muta in det lilla hörnet av interwebben åt mig själv och ha roligt under tiden? Nån annan kanske roas av mitt svamlande också och det är väl inte så tokigt?

Tack för uppmärksamheten.

Vårlängtan

Vad är detta? Drar herrn till med två inlägg samma dag? Vad kommer härnäst? Två torsdagar i en vecka? Flygande grisar? Pengar kvar på lönekontot i slutet av månaden?

Många frågor som kräver svar, och förklaringen är nomineringen till att fylla i enkäten om vårlängtan. I det här fallet så är det Bokhuset hela vägen ifrån Åland som nominerat så det tackar jag för.

Vårlängtan alltså. Det kunde vara mitt mellannamn, om nu mina föräldrar inte snålat och helt enkelt inte gett mig något mellannamn. Jag försökte en gång göra en deal med vintern om att jag kunde låta bli att gnälla över den, om vintern bara lämnade mig ifred. Gissa hur bra det gick? Jag är för övrigt usel på att hålla koll på vem som gjort eller inte gjort den här enkäten, så har du som läser det här inte gjort den än, varsågod!

1. Vilket vårtecken längtar du mest efter?

Vilket som helst. Men allra mest när asfalten slår ut. Det är bland det vackraste jag vet.

2. Ett annat säkert vårtecken är när bokrean startar i slutet av februari. Har du någon särskild bok som du hoppas ska finnas till fyndpris på årets rea? 

Jag handlar liksom aldrig på bokrean. Men om jag skulle hoppas på nåt speciellt så skulle jag vilja hitta lite svenska serier som Theo eller del två av The Portent till bra priser, eller kanske så att jag kan komplettera med lite nya Elvis-böcker. Sköldpaddan alltså. Inte han med de stekta jordnötssmör/bacon/banan-mackorna.

3. Våren bjuder också på många nya böcker. Är det någon/några som du längtar extra mycket efter?

Ja, faktiskt! Jag vill gärna läsa ”Vit som snö” av Salla Simukka, ”Ett folk utan land” av Melina Marchetta, ”Mistborn” av Brandon Sanderson och ”Den viskande dödskallen” av Jonathan Stroud. De toppar listan, sen dyker det garanterat upp annat som är grymt bra under våren som jag inte har koll på än.

4. Finns det någon författare du önskar ( men inte vet om det är aktuellt ) ska komma med en ny bok/uppföljare i vår eller senare under året?

Utan tvivel Ransom Riggs! För bövelen karl, ut med nästa bok typ omedelbums!

5. Många tycker det är roligt att uppdatera garderoben när våren kommer med tex en ny jacka eller nya skor. Är du på jakt efter något särskilt bokplagg?

Ursäkta, bokplagg? Say what? Seriöst så handlar hela 2015 om att snygga till allt möjligt, inte minst garderoben, så ja – skjortor, chinos, slipsar, accessoarer. Det kanske man inte tror, men jag är rätt stiliserad och äger alldeles för många jackor och par skor för att det ska vara helt hälsosamt. Men typ så här ska jag se ut i år: http://instagram.com/rule_of_thumbs

6. Finns det någon särskild debutant du ser fram extra mycket emot att läsa i vår?

Har urusel koll på debutanter. Den enda jag visste om som jag tänkt på var Alex Haridi, och vad jag tyckte om hans ”Huset mittemot” hittar ni här.

7. Det kommer många nya pocketböcker i vår. Är det några särskilda titlar du har väntat på ska komma i pocket?

Se fråga 2.

8. Sist men inte minst, det är ju inte vår än och även vintern har ju sina positiva sidor. Berätta vad du tycker är bäst med vintern. 

Julen, min födelsedag och att den förhoppningsvis tar slut innan semestern börjar.

#TBT 15 januari

9789132324499_200_sagan-om-belgarion-bok-1-stenens-vaktare_kartonnageSå, efter mycket funderande fram och tillbaka, men med hjälp av flera av er läsare därute så har jag ÄNTLIGEN landat i att torsdagarna hädanefter ska fyllas med lite nostalgi i form av Throwback Thursday, eller #TBT som det bekant kallas på andra delar av det här så kallade internet. Lite gamla böcker, lite funderingar och kanske lite annat smått och gått, vi får väl se vad det landar i.

Först ut under den här lilla taggen:

David Eddings och hans stora epos ”Sagan om Belgarion”, och den efterföljande serien ”Sagan om Mallorea”. Jag kommer ihåg att jag hittade den första boken i skolbiblioteket någon gång på mellanstadiet och blev helt frälst, och verkligen tokplöjde serien så fort det bara gick. Jag är dock lite osäker på om ”Sagan om Mallorea” hade kommit ut och/eller avslutats vid det laget, men jag vet att jag läste allt som fanns på biblioteket och sen gick vidare till det ”riktiga” biblioteket om böckerna inte fanns inne.

Jag har inte läst dem på väldigt länge, men på den tiden så hade jag läst hela serien (räknar man båda två så är det totalt 10 böcker, samt ett par tillhörande böcker) om och om igen. Det är första gången jag kan minnas att jag känt en saknad efter karaktärerna efter att jag läst ut böckerna. Jag är rätt säker på att Eddings-böckerna öppnade mina ögon för fantasy som genre och jag plöjde Ringen-trilogin och Övärlden-böckerna snart därefter, men hjärtat klappar starkast för Eddings fortfarande. Kan dock tillägga att jag inte tycker att han lyckades komma upp i nåt lika bra i efterföljande serier igen.

 

E eller F?

Tjugo minuter senare än till jobbet pga ett sanslöst snöfall här i Jönköpingstrakten (på sina ställen såg man knappt nån meter framför bussen), men nu är jag på plats i alla fall!

Hade en liten diskussion igår angående e-böcker vs. ”riktiga böcker”. Min tanke är ungefär så här att jag absolut föredrar fysiska exemplar av böcker, inget snack om saken. Det är trevligare att läsa och det finns nåt härligt traditionellt med dem. Däremot har jag inga större aversioner mot elektroniska böcker. Jag har t ex fått en del recensionsexemplar i elektronisk form, och jag förstår absolut förlagen som gör på det här sättet – det är så klart billigare och enklare på alla sätt i deras hantering, så det är ok med mig, åtminstone i nuläget. Jag har ju min iPad så jag har alla möjligheter att läsa dem på i stort sett samma sätt som en vanlig bok.

Men ett område där jag faktiskt utnyttjar elektroniska exemplar framför fysiska är faktiskt på seriefronten. Jag har babblat om det här tidigare, men där tycker jag faktiskt att det funkar fantastiskt bra. Det är många gånger billigare och t o m enklare än att jaga hem fysiska exemplar. Saga är en sådan titel där jag vill läsa alla nummer så fort de kommer ut, och det är faktiskt lättare att ta hem dem via Image Comics egen app än att jaga lösnummer (tro mig, jag har gjort den resan också). På samma sätt klickade jag hem Rat Queens efter att ha blivit tipsad om detta, så visst finns det områden där det är rätt gött med elektroniska motsvarigheter 🙂

Torsdagstrubbel

Torsdagar är lite av ett problem för mig. Jag har nämligen väldigt svårt att hitta något att fylla bloggen med just på torsdagar av någon anledningen. Det brukar vara lugnt i början av veckan, då har jag hunnit läsa någon bok, tisdagar har Top Ten Tuesday, onsdagar brukar också oftast fyllas med recensioner, och fredagar har vi ju bloggjerkan. Men torsdagar…

Finns det inga roliga memes man kan hoppa på? Jag har inte hittat nåt som riktigt klickat för mig. Så hur gör ni andra bloggare, för jag hittar inte riktigt nån gemensam trend? Och ni som inte bloggar utan bara besöker, finns det nåt som ni vill att jag ska gräva ner mig i på torsdagar?

Avblattefieringsprocessen

9180_250Författare: Zulmir Bečević

Beskrivning: ”Alen har alltid tänkt att han är svensk. Han är född i Sverige, är svensk medborgare, pratar bara svenska. Okej, hans pappa flydde från det forna Jugoslavien en gång för länge sedan, så visst har han blatteblod i sig, men inte trodde han att det skulle få såna här konsekvenser.

Men sedan Partiet tog makten är det inte så lätt för såna som Alen. Partiet har infört nya regler och restriktioner, nya tankar har tagit fäste. Hur ska blattarna lära sig att bli svenska på riktigt? Det är den stora frågan. 

Alen tvingas att påbörja Avblattefieringsprocessen. Alen ska bli svensk, helt svensk och inget annat än svensk. Annars är han illa ute.

Zulmir Becevic är tillbaka med en dystopisk men ändå humoristisk berättelse om att inte ha en plats i ett Sverige där ett främlingsfientligt parti är i majoritet. 
Avblattefieringsprocessen är en berättelse som sätter fingret på det absurda i den nationalistiska strävan efter att antingen höra till eller vara främmande. För vad innebär det egentligen att vara svensk?”

Omdöme: Det här är en sån där bok som tyvärr är alldeles för nödvändig. En önskar ju att en bok på det här temat skulle kännas alldeles för främmande och orealistisk i Sverige 2015, men så är ju tyvärr inte fallet, vilket vi inte minst såg under hösten 2014 då ett visst parti hade alldeles för stora framgångar för att det ska vara helt rimligt. Bečevićs bok är således inte bara en satirisk ungdomsbok, det är en viktig sådan. En bok som borde köpas in i klassuppsättningar och användas i skolundervisning och bokcirklar som diskussionsunderlag. för vad är egentligen svenskhet? Vad är det som vi har gemensamt, du och jag? Kan jag vara svensk som andra generations invandrare, trots att jag aldrig känt mig så svensk som när jag var i min mors hemland för första gången och inte heller talar språket därifrån? Det är sådana saker som boken tar upp (dock skulle jag gärna se ännu mer diskussion om detta i boken, men det är trots allt en skönlitterär bok, ingen essä i ämnet) och det är sådant som vi verkligen kan behöva tänka på. Jag hade utan tvekan hamnat i Processen i boken trots allt. Jag är precis som bokens huvudperson född i Sverige, har bara haft svenskt medborgarskap, kan bara prata de språk jag lärt mig i skolan. Men det räcker alltså inte?

Det är lätt att tro att boken på grund av detta är tung och svårläst, men så är inte fallet. Det är en rolig bok, fylld av roliga passager och ett lättläst och kompetent språk, så i princip bör den kunna tilltala de allra flesta läsare. Jag rekommenderar denna varmt, och önskar att fler läste den här och att den ger en välbehövlig tankeställare?

Tack till Alfabeta förlag för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren.

Den här boken löser #25 i Kaosutmaningen 2015.

Dags att sammanfatta året kanske?

Ja, det är väl så? Dags för en årssammanfattning över 2014, det är väl nåt en kan kosta på sig 29 december? Dessutom har ju varenda tidning med ett uns självrespekt listor till höger och vänster, så varför inte även jag?

För att börja någonstans så har det varit en fantastisk utveckling för oarya.se under 2014. Från att ha fört en ganska låg profil, helt enkelt för att jag inte riktigt visste vad och om jag ville med bloggen så har ju utveckligen och era besök och kommentarer ökat nåt ofantligt, speciellt nu under hösten. Så framför allt – ett jättetack till alla er som kommer hit, läser, kommenterar eller på annat sätt bidrar till att det faktiskt är roligt att hålla på med det här!

Jag är ju dessutom fortfarande helt till mig i trasorna över att förlag faktiskt skickar böcker till mig för recension, så ett stort tack även till alla förlag och författare som gör det här möjligt!

Men nu, raskt över till lite random ämnen som får sammanfatta 2014, för det är väl det som vi alla är nyfikna på eller hur?

Årets kommentator (och då räknas jag naturligtvis inte själv…): Katja på www.bokhuset.ax som leder med 30 kommentarer framför silvermedaljören!

Årets mest besökta inlägg: Utan tvekan recensionen av Sandra Beijers debutbok ”Det handlar om dig” som fullkomligt krossar all konkurrens med snart 2 000 visningar. Näst mest besökta bokrecension ligger på 143 visningar…

Årets cliffhanger: Slutet på Ransom Riggs ”Spökstaden”. Ge mig mer – nu!

Årets mest lästa författare: Här blir det oavgjort mellan två giganter i YA-genren, nämligen Tahereh Mafi och Marie Lu, där jag läst bådas samlade utgivning, dvs 4 böcker var. Vilket osökt leder till…

Årets besvikelse: Tahereh Mafis serie om Juliette. Ju mer jag tänker på det, desto sämre tycker jag om serien. För er som följt bloggen ett tag så vet ni allt om det här, men om ni fortfarande undrar, läs och begrunda.

Årets miljö: Miljön i Marie Lu:s ”The Young Elites”. Den här fantastiska miljön som är inspirerad av italienskt 1400-tal får min inre Assassin’s Creed-fanatiker att gå i spinn. Hedersomnämnande till Ranson Riggs, Laini Taylor och Jakob Wegelius för att vara ruskigt nära att knipa en förstaplats i den här kategorin.

Årets överraskning: ”Jag ger dig solen” av Jandy Nelson. Jag hade i princip inga förväntningar, och det är kanske just därför…

Årets huvudperson: Sally Jones, från Jakob Wegelius prisbelönta ”Legenden om Sally Jones” och ”Mördarens apa”. En gorilla som är mänskligare än de flesta människor!

Årets par: Eleanor och Park från Rainbow Rowells bok med samma namn.

Årets vanligaste autocorrect: ”Jandy” blir ”bandy” i min dator. Fruktansvärt irriterande!

Årets bästa bok: ”Världens viktigaste kyss” av David Levithan. Så bra. Köp. Låna. Läs.

Årets mysigaste:Fangirl” av Rainbow Rowell. Och som grädde på moset, i oktober kommer den här!

Årets läsare: du som läser det här så klart!

Så ser min sammanfattning ut för i år, god fortsättning på er, och så gör vi 2015 till ett ännu bättre år för oarya.se!

Hjälp till självhjälp

Ibland när man har lite mycket att tänka på och känner sig lite näere, då brukar jag tänka på det här som jag läste om Björn Ranelid:

När Björn Ranelid någon gång ägnar sig åt distanserad självkritik kan han tycka att metaforerna i hans tidigare verk var så många att, hur träffande de än var, så skapade de ett slags andfådd rastlöshet.

– Numera är mitt tempo lugnare, och jag ger plats för in- och utandning. Jag håller igen mina hästar så att de inte skenar och stegrar sig.

Då blir jag genast lite gladare i sinnet. Att använda metaforer för att beskriva att man inte använder metaforer är så fint på nåt obeskrivligt sätt. Lite som Björn själv faktiskt.

 

Ska vi slå vad

ska-vi-sla-vadFörfattare: Rebecka Fredriksson

Beskrivning: ”Jag tycker du och jag slår vad. Du kan väl be till Gud tio gånger den här terminen och så får du se om Gud svarar på bön.”

”Äh”, sa jag.

Det var det löjligaste jag hört. Vad skulle Gud tycka om det? Att man slog vad om ifall han svarade på bön. Förresten trodde jag ju inte ens att det fanns någon Gud.

Matildas bästa kompis har precis flyttat, så Matilda måste börja sjuan på nya skolan inne i stan ENSAM. Men så dyker Sara upp. En nyinflyttad tjej med en
hemlighet. Det blir början till en omtumlande termin för både Matilda och Sara, där inte mycket blir som någon av dem tänkt sig.

Vad händer egentligen i Kristna Skolgruppen? Och är Oliver Matildas drömkille eller inte? Varför är dryga Stephanie så dryg och vad är på gång med Matildas pappa? Och måste man vara med på yogan i skolan, även om det känns helt fel?”

Omdöme: På många sätt är ”Ska vi slå vad” en av de böcker som fått mig att tänka till, betydligt mer än vanligt faktiskt. Bakom det rätt intetsägande omslaget så döljer sig en ungdomsbok som förutom de vanliga tonårsproblemen faktiskt främst tar upp att hitta sin tro i allmänhet och kristendom i synnerhet, och det gör den här boken till något av en unik bok.

Jag är väl ungefär så sekulariserad som det bara går, vilket gör att jag personligen inte kan relatera till mycket av det som beskrivs i boken, men jag inser att det mycket väl kan vara så för många andra, bland annat tonåringar, att man känner att man nästan måste ”komma ut” som kristen beroende på sin omgivning. Jag kan inte minnas några problem med detta under min högstadie- eller gymnasietid, men det är säkert väldigt annorlunda beroende på var man befinner sig.

Som diskussionsunderlag tror jag därför att den här boken absolut kan vara användbar. Språket är enkelt och dialogerna är trovärdigt återgivna. Däremot kan jag känna att temat ”allt löser sig om man ber” upprepas lite väl många gånger och används för att lösa allt för många problem, allt från skrikande barn till uppvaknande på sjukhus.

Så vad tycker jag? Jag tycker kanske inte särskilt mycket om boken som en rent skönlitterär upplevelse – det händer helt enkelt inte så fantastiskt mycket i boken, och karaktärerna är ganska platta. Men den är som sagt väldigt tänkvärd, även för sådana som mig som ställer sig rätt tvivlande till allt vad religion heter, och det är faktiskt den största bedriften som Fredriksson och hennes bok lyckas med.

Finns på CDON, Adlibris, Bokus och Glansholm, och hos lokala handlaren.

Superhjältesöndag

Vem kan motstå möjligheten att vara med på Superhjältesöndag? Inte jag i alla fall, så ett stort tack till Helena för att hon anordnar det här!

Jag tänker i mitt lilla bidrag faktiskt vända lite på den berömda steken och därmed fundera lite mindre på själva superhjältarna och lite mer på superskurkarna. Jag har varit inne och snuddat vid det här tidigare i recensioner, men nu försöker vi väl gå lite på djupet.

Min tes är egentligen ganska simpel: En hjälte definieras av sina skurkar. Ju intressantare skurkar, desto intressantare blir hjältens äventyr. Hjälten måste utmanas, antingen fysiskt eller psykiskt eller helst på båda sätten, och gärna samtidigt. De mest kommersiellt framgångsrika superhjältarna är också de vars antagonister är så pass intressanta i sig själva att de blir en del av själva attraktionen med superhjälten.

Så, en bra skurk gör en bra hjälte. Hur visar man annars hjältens storhet om hen inte får mäta sig mot ordentligt motstånd?

Enklast är väl att titta på mina två favorithjältar, det vill säga Batman och Spindelmannen (ja, jag vet att kidsen idag antagligen säger Spider-Man, men jag är för gammal för det. Däremot vägrar jag säga Läderlappen…).

De två är de hjältar som har de mest ikoniska antagonisterna (eller ”rogues gallery” som amerikanerna så gärna kallar det, ). De flesta, även de som inte har nåt större intresse av superhjälteserier känner till åtminstone ett par av av Batmans skurkar. I princip alla vet vem Jokern är, kanske Penguin och The Riddler. De etsar sig fast. Det som är så spännande med just Batmans skurkar är hur väl definierade och utmanande de är i relation till Batman själv. Om man tar de mest klassiska av skurkarna har ingen av dem, i likhet med Batman, några superkrafter alls. Visst har han sådana motståndare också, men de tillhör på nåt sätt ändå inte kärnan av skurkgalleriet, de tillhör B-laget. Ingen skulle väl sätta Clayface på samma nivå som Jokern, eller hur?

Utmaningen är därför inte fysisk på samma sätt som t ex Stålmannens, där han ständigt får slåss mot andra utomjordingar och andra hot som kräver helt andra förmågor. Batman kan ju utan tvekan slå ner t ex Penguin eller Riddler utan att ens bli så svettig att han behöver lämna in dräkten på kemtvätt. Alltså handlar det om helt andra saker som gör dem intressanta.

Jag tror att det handlar extremt mycket om de bästa skurkarna reflekterar olika aspekter av hjältarna – i fallet med Batman är ju t ex Riddler en intellektuell motpol, Penguin den extremt organiserade motsvarigheten, Two-Face dualismen i Batmans identitet. Och Jokern – den absolut raka motsatsen till Batman. Impulsiv, oberäknelig, komplett galen. Naturligtvis är inte Batman/Bruce Wayne riktigt som han ska rent mentalt, men han representerar en sorts iskall medvetenhet som Jokern är den absoluta motsatsen av. Man vet aldrig var man har honom, och det är också den stora tjusningen med honom som skurk – lika delar ”vad ska han hitta på härnäst” och ”han är ju fullkomligt knäpp”.

Tittar man på andra superhjältar, t ex TV-serieaktuella The Flash så har han givetvis också ett antal återkommande skurkar, men vad har egentligen en skurk som Captain Boomerang att hämta mot Batmans Scarecrow? Captain Boomerang, eh, kastar bumeranger, ungefär så djup är den karaktären. Scarecrow däremot, en skurk som använder en sorts förvriden variant av Batmans taktik att rädslan är hans främsta vapen, där snackar vi en direkt koppling till hjälten som faktiskt är något att ha.

Spindelmannen då? Många av hans skurkar är också förvridna versioner av honom själv – Doctor Octopus, som förutom djurtemat också får sina superkrafter vid en olycka i ett labb, har en bakgrund som mobbad plugghäst, eller The Vulture, som använder sitt tekniska kunnande för att bygga en dräkt som ger honom möjlighet till övermänskliga förmågor. För tusan, Venom är ju Spindelmannens egen dräkt  som vänder sig emot honom!

Och det här är ju naturligtvis inte nåt som bara handlar om superhjältar – vad vore Sherlock Holmes utan Moriarty? Eller Harry Potter utan Voldemort?

Så visst behöver vi skurkarna minst lika mycket som vi behöver hjältarna?

Batman_Villains_01

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOaryaSmutstitelnVildvittra

Böckerna ni aldrig kommer att läsa om här

Det finns faktiskt sådana. Det är inte nödvändigtvis böcker som är dåliga, men jag har inte som målsättning att blogga om alla böcker jag läser heller. Vissa böcker passar av olika anledningar inte in på det jag vill skriva om på bloggen helt enkelt.

Ett typexempel på en bok som jag både ser fram emot att läsa och som är oerhört aktuell är Fredrik Backmans ”Britt-Marie var här”. Jag kommer med största säkerhet att tycka om den – jag gillar Backman och har läst hans blogg sen länge, men boken är inte en sådan som ska recenseras här. Jag har inte heller varit på jakt efter ett recensionsexemplar utan reserverat den i vanlig ordning på biblioteket.

En annan bok, som faktiskt redan ligger på bordet därhemma är Jack Werners ”Creepypasta”. Den kommer inte heller att recenseras eftersom att den inte är skönlitterär, oavsett hur intressant jag kommer att tycka att den är.

Hur tänker ni?

Tur man har sina böcker.

Bra vecka det här. Folk går i taket över att SVT klipper i Pippi, Trillingnöt och Körsbär i likör försvinner ur Aladdin-asken, andra tror att en iPhone 6 är lika lätt att böja som kokt  spagetti, och La Boule från Fångarna på Fortet har avlidit. Och det är bara tisdag…

Fredagsfundering

Alldeles nyss läste jag en recension på Maze Runner där recensenten inte alla tyckte som jag. Jag vet inte om jag är konstig, men det är nästan de recensionerna jag tycker bäst om. Ja, inte just Maze Runner-recensioner alltså, men såna som kanske får en att fundera lite på varför man tycker så olika.

Det är ju självklart kul att läsa att andra tycker som en själv, det blir ju en sorts bekräftelse på att man har ”rätt”, men det är nog minst lika viktigt att ta del av motsatsen? Eller?

Hur tänker ni om detta?

Ur mitt perspektiv

Jag är rätt ensam om det här. Självklart finns det andra, jag har väl bara inte hittat så många än. Men just därför tycker jag att det är så förbannat intressant att hitta artiklar om andra killar/män som läser YA, som artikeln ”Men should be able to read YA, too” av Rob Moran på Daily Life. Eller för den delen bloggen Real men read YA som dessutom nämns i artikeln. Läs till exempel bloggposten ”What the hell is this?” där. Jag kanske inte håller med om allt som de två herrarna skriver, eller ens känner igen allt, men det spelar mindre roll. Det handlar ändå om något jag håller på med.

Men som sagt, jag känner inte igen allt. Det här har jag till exempel aldrig upplevt:

I decided to read another YA book.  I swallowed my pride and took the long walk from the Wal-Mart book section to the cash register.  I swear everyone was looking at me.  I even had the cover up against my body so no one could see what I was buying, but they knew…they knew.

After seeing the teenage girl in the flowing red dress on the cover, then verifying that I wasn’t on the local sex offender registry, Cash Register Lady sold me the book.  I quickly hid the book inside the nearly transparent Wal-Mart bag and exited the building.  I used a different exit to throw the cameras off. (Aaron Bergh)

När jag sitter och läser på bussen så är det ingen som höjer på ögonbrynen. De skulle behöva lyfta blicken från mobiltelefonerna i så fall. Jag har utan problem kunnat läsa ”The fault in our stars” och ”Eleanor & Park” utan att nån tittat konstigt på mig. Inte ens när man går in i bokhandeln eller biblioteket och kikar på vad som finns på ”Unga vuxna”-hyllan är det nån som bryr sig.

Eller så är det bara jag som inte märker det? Så bra för mig i så fall.

Egentligen känner jag väl att det inte spelar nån roll vad det är jag läser, bara det är nåt jag är intresserad av eller nyfiken på. Det är lite som Moran skriver:

I mean, what’s really the difference between reading respected youth-oriented classics like Salinger’s Catcher In The Rye or Sagan’s Bonjour Tristesse and modern youth novels like Green’s Paper Towns or Chbosky’s The Perks Of Being A Wallflower? It’s basically just the shelf section of the bookshop.

Jag gör det här så länge jag tycker det är roligt. Så länge det ger mig något. Målet med den här bloggen har aldrig och kommer inte att vara nåt annat än ett sätt för mig att fundera och tänka på de böcker jag läst. Att ge mitt perspektiv på böckerna.  Ja, det finns ett visst mått av selektering. Jag har läst, och kommer att läsa, böcker som kanske inte passar in på bloggen, men det är bara att gilla läget. De dyker upp under ”Läst-listan” ändå om någon är nyfiken.

Men det är ju kul att ni tittar in!

 

Lite allvar ibland.

Ja, läs och häpna! Ibland kan även den här bloggen få för sig att vara lite vettig. Snubblade över en intressant artikel borta på io9.com med titeln ”Why do we care so much about what female superheroes wear, anyway?” och den tar upp något som faktiskt är väldigt intressant även i andra medier, men så klart främst i serietidningar. man behöver dock inte anstränga de små grå särskilt mycket för att se att samma problematik naturligtvis återkommer i TV, film, dator/tv-spel ja, media i allmänhet.

Ta t ex tv-serien Arrow, som jag ändå tycker är rätt bra och underhållande, men karaktären Canarys dräkt är så ”bystig” att man nästan måste dra fram skämskudden. Det finns absolut noll, nada, zero anledning till att hon ska ha en sån dräkt förutom sex appeal. Som ett brev på posten då dyker ju argumetet ”ja, men killarna då, de är ju sjukt vältränade och kroppsideal och muskler de är minsann lika sexualiserade då ju och bla bla bla…”. Jag har sett det argumentet fler gånger jag kan räkna på olika ställen, t ex på spelforum.

Då svarar man så här:

Bild

Serien är lånad från http://www.shortpacked.com/2011/comic/book-13/05-the-death-of-snkrs/falseequivalence/

Eller som Lauren Davis skriver i artikeln på io9.com:

Superhero costumes are powerful, emblematic things. This about how important it is that Batman’s costume look grand and intimidating—and not have ridiculous nipples—or how Superman’s shield evokes a sense of goodness and right. When you see Power Girl’s leotard or Starfire’s barely there whatever-it-is, they don’t say ”power.” They don’t say ”justice” or ”strength” or ”competence.”

They say, ”Here are my breasts.”

 

Det här är ju naturligtvis så jäkla dumt och tråkigt att större delen av den populärkultur som man mer eller mindre frivilligt engagerar sig i fungerar på det här sättet, men eftersom saker inte blir bättre så får man faktiskt ta och tjata om det om och om igen tills nån börja fatta.

Bloggen går härmed tillbaka till ordinarie verksamhet och tramsande.

 

Det här med att omvärdera saker i efterhand.

Min sambo berättade att på hennes bibliotek så har av nån okänd anledning serien Starcrossed av Josephine Angelini fått ett stort uppsving. Det är en serie om ättlingar till grekiska gudar och (så klart) ödesmättad kärlek. Jag har läst de två första delarna för ett tag sen, och tyckte väl att det var rätt ok. Inte skitbra, inte usel, utan helt ok, 3 av 5 liksom. Det fanns nämligen en bok om grekisk mytologi på biblioteket när jag var liten och den lånade jag massor av gånger, så därför var det ju lite kul med nåt som åtminstone hämtade inspiration därifrån.

Men så var det ju det här med att omvärdera saker som sagt.

Ju mer jag tänkt på serien, desto sämre blir den. Så känns det i alla fall. Karaktärerna känns dummare och mindre trovärdiga för varje gång. Och storyn? Som en blaskig blandning av X-Men och Twilight, och då ska det ändå sägas att jag älskar superhjältegrejen i alla former. Nu när jag tänker på Starcrossed-trilogin så blir jag nästan lite illa berörd – just nu tycker jag att den är så pass dålig!

Samma sak, fast exakt tvärtom, gäller ju den inte helt okända The fault in our stars. Den tyckte jag var helt ok, men inget märkvärdigt med alls. Jag läste till och med om den ganska snart efter första genomläsningen för att försöka fatta vad alla andra tyckte var så bra. Fattade ändå inte. Men nu… flera månader senare! I mitt huvud är har den blivit en alldeles lysande bok som jag varmt skulle rekommendera till nästan vem som helst.

Är det inte lustigt hur mycket saker kan förändras när man får lite distans till det?

 

Funderingar och ett omvänt köptips

Avoid at all costs!

Avoid at all costs!

Dumt nog sitter jag redan och funderar på vad jag vill läsa framöver – trots att jag håller på med De Utvalda-serien, och efter det har jag minst tre böcker uppradade som jag ska läsa, så det känns ju helt onödigt egentligen. Men jag är ändå nyfiken på båda serierna som Marie Lu och Tahereh Mafi skrivit så det lär väl bli nåt av dem framöver, om inte nåt annat dyker upp längs vägen. Jag kollade lite på kommande släpp på epicreads.com, och även via Amazon och det är ju bra sätt att hålla lite koll, förutom andra bloggar förstås.

Hur gör ni för att hitta intressanta lästips?

För övrigt vill jag starkt avråda från att prova Dafgårds cronuts. För den som inte vet är en cronut en korsning av två av världens främsta bakverk, nämligen croissanten och donuten, och borde ju därför vara så nära perfektion man kan komma, men nog för att köpekakor inte alltid är fantastiska jämfört med hembakat eller från bageri, men dessa cronuts som jag köpte på Hemköp måste ju på nåt sätt vara bakverkens Antikrist. Gå omvägar runt dem. Köp dem absolut inte!

Sju punkter för att få pojkar att läsa!

Det finns en oerhört intressant artikel på Litteraturmagazinets hemsida som handlar om pojkars läsning, skriven av KåKå Olsen baserat på hennes masteruppsats vid Lund universitet. Det här är nåt som jag tycker är väldigt intressant (min sambo skrev sin C-uppsats om samma ämne faktiskt), och den är väldigt läsvärd. Missa inte heller artiklarna som länkas på samma sida! Hon listar i alla fall 7 punkter, och jag tänkte sätta dem i relation till mig själv och varför jag är en sån där som läser en massa numera.

1. Barn gör som deras föräldrar gör och framför allt gör barn som föräldrar av samma kön gör. Så tjena alla pappor, farsor, snubbar och gubbar! Läs! Läs vad ni vill så länge ni i alla fall läser något!

Ja, min pappa läser en massa, har alltid gjort. Jag minns att jag plöjde hans Alistair McLean-böcker och allt vad han nu köpte hem. Han går fortfarande till alla möjliga bokhandlare och tittar när han får möjlighet. Det har garanterat haft stor betydelse.

2. Vidga definitionen av ”läsning” och sluta placera skönlitteratur på piedestal. All läsning är bra för språkutvecklingen och ordförrådet och man kan visst då lära sig om andra människors livsvillkor genom att läsa facklitteratur – och serietidningar också för den delen. Våra definitioner påverkar vad vi anser vara läsning och med en snäv definition faller pojkar ofta utanför och blir ”icke-läsare” trots att de egentligen kan läsa en hel del.

Jag fick läsa vad jag ville. Inget var för vuxet, eller för fult. Jag läste allt. Faktaböcker, skönlitteratur för båda barn och vuxna, kilovis med serietidningar. Det var en stor dag när jag fick min prenumeration på Spindelmannen.

3. Gör läsning roligt! Javisst älskar vi tyst och kontemplativ läsning, men det behöver ju inte alla göra. Högläsning, läsning och bokprat i mindre grupper samt pyssel och teater i samband med läsning kan gynna pojkar.

Min farmor läste väldigt mycket för mig. Jag har ett väldigt starkt minne av att hon plockade fram Nils Holgersson från deras bokhylla när jag låg sjuk i deras lägenhet och fortsatte där pappa slutat läsa hemma hos oss. Det är nånting jag själv vill göra den dagen vi får barn.

4. Sluta vifta med pekpinnar i barns och ungdomars läsval. Även fackböcker är ”riktiga böcker” och serier är också läsning. Erbjud, men påtvinga inte, alternativ med utgångspunkt från barnens egna intressen – och var positiv!

Som sagt, jag fick läsa allt. Däremot minns jag att min fröken hade stora problem med en kille i klassen, Daniel, som bara ville läsa faktaböcker om djur, och som hon hela tiden försökte få att läsa ”riktiga böcker”. Jag tror att hon kanske gjorde honom en otjänst, även om hon ville väl. Det är nog bättre att man läser nåt än inget alls.

5. Tjata inte! Barn gör ändå inte som du säger – de gör som du gör!

Återigen, så viktigt! Jag ser ju i min omgivning vad som händer om man som vuxen inte föregår med gott exempel, och det är tragiskt att se.

6. Ställ inte krav på barn och ungdomar och deras läsning som du inte kan leva upp till själv. Barn har också preferenser och det har de rätt att ha! Varför ska de läsa om deras föräldrar inte läser? Varför ska de läsa sådant de tycker är tråkigt när vuxna i deras närhet bara läser sådant de tycker är kul?

Jag läser ju bara sånt jag själv tycker verkar kul. Varför ska barnen inte få det? Jag tror inte att man ska tvinga barn att läsa riktigt tråkiga titlar – det stjälper mer än det hjälper. Barn ska inte tvingas läsa t ex gamla klassiker om de inte är redo för det. Hellre Gummitarzan än Doktor Glas!

7. Var säker på ditt svar när du får frågan ”Varför?” Säg absolut inte: ”Det är bra för dig!” Säg i stället: ”För att jag läste den när jag var i din ålder och tyckte att den var jätteintressant!” eller ”Min kollegas son som är i din ålder läste den och älskade den!” eller ”Jag tänkte att du kanske skulle gilla den, du gillar ju …”.

Vilket fantastiskt tips!

Därmed inte sagt att det här är ett universalmedel. Min bror läser, men inte alls i samma utsträckning som jag, och definitivt inte när vi var yngre. Ibland måste man få göra saker på sitt sätt, i sin takt.

Att behöva göra tvära kast ibland

Jag håller på att läsa ”Lex Bok” av Sara Kadefors just nu. Innan dess ”Fangirl” och ”Eleanor & Park”. Innan det ”Doktor Glas”.

Och just nu känner jag att jag bara vill bli klar med boken och sen läsa nåt som inte har en enda populärkulturell referens. Inte till musik, film, böcker eller nåt som överhuvudtaget finns i verkligheten. Jag vill ha svärd. Drakar. Konstiga namn och påhittade kontinenter.

Kort sagt, all realism får hela kroppen att skrika efter fantasy. Jag behöver de här tvära kasten. Det är lite samma sak som att äta samma mat varje dag, det går liksom ett tag, men sen vill man ha nåt annat.

Så får det alltså bli. Hitte-på-världar, here I come.

EDIT:

Så klart så får man en bekräftelse via mailen just idag att nu finns min reserverade bok ”I huvudet på Colin Fischer” för avhämtning/hemleverans på biblioteket…

Måste man läsa färdigt?

En samvetsfråga egentligen. Å ena sidan, om jag tycker att nånting är riktigt dåligt – story, karaktärer, språk, varför ska jag då lägga en antal timmar på nåt som i slutändan inte kommer att ge mig mer än ”ännu en bok läst” när jag kanske kunde ägnat mig åt nåt mer vettigt, säg sortera strumpor istället?

Å andra sidan, är det så att det är nåt jag inte förstått storheten i? Kanske blir det bra om man läser hela boken, att nåt händer som bara vänder alltihop? Hur länge ska man förväntas hålla ut som läsare?

Typexemplet i mitt fall är den i mitt tycke fullkomligt värdelösa ”50 shades of Grey”. Jag började läsa den när det pratades så otroligt mycket om den, varenda människa höll ju på med den. Visst är det så att jag inte är den primära målgruppen för boken, men jag tyckte att jag var såpass intresserad att det borde gå bra ändå.

Jag klarade ungefär 60 sidor.

Men kan jag verkligen göra en vettig bedömning av en bok på 60 sidor? Är det ett rättvist beslut mot boken, mot författaren, mot mig själv när jag så snabbt ratar den till förmån för någon annan bok? Jellicoe Road är ju en sån bok som egentligen inte kommer igång förrän efter 100 sidor, nåt som fick min sambo att skippa boken trots mina högljudda protester. Vilka krav är egentligen OK att ställa?

Veckans bloggjerka 14-17 feb

Ny bloggjerka, som vanligt på initiativ av Annikas litteratur- och kulturblogg. Veckans ämne:

Skriv om för- och nackdelar med att vara en slav under böckerna, och ge gärna tips på hur du brukar skapa mer tid för mer läsning.

Det första jag tänker på är det klassiska ”så mycket böcker, så lite tid”. Det finns så enormt många böcker jag skulle vilja läsa, och fler kommer hela tiden. Men tiden! Jag får liksom inte mer timmar på dygnet ändå. Man måste ju hinna med annat också! Jag läser främst på bussen hem från jobbet, då får jag ca 45 minuter då jag inte kan göra så mycket annat. I med lurarna, bra musik, och sen gräva fram veckans projekt ur väskan, sen är resan fixad. Väl hemma kan det ju bli några sidor när man lagt sig, eller när sambon kollar på nåt på TV som jag inte är särskilt intresserad av.

I övrigt har jag svårt att hitta nackdelar. Det kanske inte finns några? Andra kanske kommer att säg att de inte har råd – jag har ju lyckligtvis inte det problemet. Sambon plockar hem böcker från biblioteket, så jag har t o m hemleverans. Kostar inte en krona extra!

Dock är det ju så att det ibland dyker upp en del böcker som är gallrade från biblioteket, och som får nytt hem hos oss, så enda nackdelen är kanske snarare var nästa bokhylla ska få plats!

Annonser