Kategoriarkiv: intervju

Hans Olsson – så jobbar jag

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

Hans Olsson är författare och egenutgivare inom fantastik på egna förlaget Zakuli Förlag. Nu senast recenserade jag några av hans e-noveller men Hans har också gett ut ”King’s Hope” som även den är recenserad här på oarya.se. Jag begriper inte hur man hinner med att skriva och ge ut böcker samtidigt som man lever sitt vanliga liv. OCh vad gör man då? Man frågar.

Hans Olsson-porträttHans, vad gör du på dagarna?

På sidan av mitt författarskap jobbar jag som teknisk testare och testautomatiserare. Det innebär att jag testar mjukvara och försöker göra den bättre innan den kommer till en slutanvändare.

Ett ord som bäst beskriver ditt sätt att arbeta:

Kontinuitet.

Jag försöker jobba åtminstone en timme om dagen, fem dagar i veckan för att komma framåt med mina projekt. Jag siktar på 1000 ord om dagen, eller så redigerar jag texter. Just nu har jag under en period redigerat en hel del olika texter och då blir det inte lika mycket skrivet. Men att göra någonting varje dag är viktigt för mig.

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Ett bra tangentbord och en kopp kaffe. Jag köpte nyligen en laptop då min gamla gick sönder och där SHIFT-knappen brukar sitta är nu en PIL UPP-knapp. Det är som att hamra i spik med en såg. Man kan få det att fungera, men det är inte en behaglig upplevelse.

Hur ser din arbetsplats ut för författande? Var brukar du sitta?

Att skriva kan jag göra nästan var som helst, bara man har en liten stund ostört och en laptop. Jag tågpendlade länge och skrev mycket på tåget. Annars gillar jag fik som är lugna. Jag föredrar att redigera hemma, eftersom jag tycker det är behagligare att pilla med en text på en stationär dator med en stor skärm och ett bra tangentbord. Det ger mig bättre översikt, det är lättare att scrolla upp och ner och sådana saker.

Hur ser en typisk författardag ut för dig?

Just nu är jag pappaledig, så då försöker jag jobba en timme mitt på dagen när dottern sover. Om jag inte hinner det så får det bli på kvällen istället. Jag föredrar att försöka få ihop mitt dagliga beting så tidigt som möjligt, för då har man fritid om det skulle vara så att man är helt ägd när kvällen kommer. Annars har man förmånen att alltid känna en smula motsvarade pluggångest till dess att betinget är uppfyllt.

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i ”jobbet”?

Vänta inte med att göra saker, för det blir varken roligare eller lättare senare. Ibland behöver man skriva en scen som inte känns helt hundraprocentig just då. Ibland väljer jag att vänta med att skriva den, vilket är skönt för stunden, men oftast är det jobbigare att skriva den senare.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker? Du har ju både förlag och skriver osv.

Tankar och olika projekt snurrar ständigt runt i huvudet, men för att något ska bli gjort (och för att det ska bli bra) måste jag fokusera på en sak i taget. Jag har en handskriven lista som jag prickar av grejer ifrån, och så får man inse att trots att man vill ha fem nya böcker klara igår, så går det helt enkelt inte. Gör en sak i taget.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Det ska helst vara tyst så att jag kan sortera ut mina tankar och fokusera på min text. Musik funkar (synth), medan poddar, radio, TV och annat med prat stör mig.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi när du inte jobbar? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Förutom dottern så är böcker och spel mina intressen. Jag är en gamer och lirar så mycket jag kan, vilket i och för sig inte är särskilt mycket nu för tiden. Senast körde jag Dark Souls 3 och nu knegar jag mig så sakteliga igenom det nya South Park-spelet: Fractured but Whole. Annars läser jag så mycket jag kan och försöker hinna med en bok i veckan.

Vad läser du just idag?

Min sambo har en bokutmaning, och i december ska vi läsa en vit bok. Därför läser jag just nu Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Stephen King. Och också Jeff Long. Nuff said.

Annonser

Jenny Schyttberg – så jobbar jag

”Så jobbar jag” är en regelbundet återkommande intervjuserie med personer jag är nyfiken på inom och runt bokbranschen. De är såna personer som imponerat på mig på olika sätt och är personer som jag tror har mycket spännande att dela med sig av.

Först ut är Jenny Schyttberg. Jag kom först i kontakt med henne tidigt i oarya.se:s historia och hon har alltid imponerat med sin professionalitet och fantastiska personlighet och tyvärr har jag alldeles för få anledningar att ha att göra med henne med nån sorts regelbundenhet. Jenny är en sån person som verkar ha så otroligt många järn i elden att elden knappt får plats, det syns på hennes facebook och instagram och det gör automatiskt att jag blir otroligt nyfiken på hur hon får dagen att gå ihop. Hon sitter också mitt i smeten i kungliga huvudstaden, dvs raka motsatsen till undertecknad. Dock finns det hönor på båda ställena så nån likhet finns det trots allt.

Jenny_Schyttberg_©Zita_Wall_preview

Jenny, vad gör du egentligen på dagarna?

Jag driver en pr-byrå som heter Schyttberg PR, inriktad mot nöjesbranschen där jag har kunder inom framför allt litteratur, stand-up comedy och musik. www.schyttberg.se heter hemsidan.

Vilket ord beskriver bäst ditt sätt att arbeta?

Energiskt!

Vilka prylar, appar, program eller verktyg kan du inte leva utan?

Min Macbook Pro, Dropbox, Gmail för business, textredigeraren (den där som man kan göra om textmaterial i till ren, oformaterad text – SÅ briljant!), Photoshop och så officepaketet. Och tyvärr mejlappen i datorn, jag ogillar skarpt att jobba med mejlen i browsern men mejlappen vill just nu inte samarbeta med mig alls, så jag har svurit haranger i en månads tid. Varför känns det alltid som att man bör vara tekniskt geni för att man startar eget?!

Hur ser din arbetsplats ut? Var brukar du sitta?

Fil 2017-12-21 10 06 37Mitt kontor ligger på en av bakgatorna vid Hornstull. Det är världens bästa kontor! Vi är några stycken som sitter tillsammans i en liten ljus hörnlokal (jag har helt otippat tagit över halva lokalen med mina böcker). Två glaskonstnärer, en manager och en redovisningskonsult.  När det är fint väder kånkar vi ut balkongmöbler och sitter ute på gräsmattan och äter lunch eller fikar. Gården mitt emot har dvärghöns (japp, det är sant, bara på Södermalm, kids) som går fritt ute. Tupparna har fått spunk och tror de är värsta stadskatterna så de gal i kör 9-18. Det är rätt praktiskt, istället för vägbeskrivning ber man folk följa galandet.

Hur ser en typisk dag ut?

Det finns inga typiska dagar, bara mer eller mindre tid vid skrivbordet. Mina klienter skiljer sig så mycket från varandra, har så olika behov och tempo, så för att använda ett slitet uttryck: ingen dag är den andra lik. Det är det bästa med mitt jobb. Men på ett ungefär:

Stor kopp kaffe vid skrivbordet, sedan inleder jag med att se om något brinner i mejlkorgen – och med brinner menar jag då om det t ex är någon medieförfrågan jag måste agera på snabbt för att min klient ska få utrymmet, eller liknande som kräver raskt ingripande. Kollar pressbevakningen, om det kommit något nytt material att skicka till klienter med deras respektive medverkan här eller där. Stänger sen mejlen och går igenom dagens att-göra-lista.

Därefter skriver jag en omslagstext till en bok, eller en biografi eller pressrelease. Käkar lunch och sedan välkomnar jag någon av mina klienter som ska göra intervju, vi snackar ihop oss lite först så allt känns grundat och tryggt, och så kommer media. Efter att ha fixat fika tar jag en vända med fotografen för att visa bra fotograferingsmiljöer och sen smyger jag undan och betar av att-göra-listan och mejlen under tiden jag håller ett öga på klockan så intervjun håller tidsschemat. En stor del av tiden jag lägger vid mejlen är såklart i diskussion med olika medier där jag försöker få in mina klienter. Varje projekt skiljer sig från något annat, så jag tror på personliga och genomtänkta förslag som är skräddarsydda för både medie och projekt. Vissa är klockrena i soffan på Nyhetsmorgon, andra ska göra radio eller podd för att få bästa resultat.  Summerar så småningom dagen med att uppdatera att-göra-listorna.

Sen har vi de där dagarna när alla släpper bok/har turnépremiär/medverkar i direktsänd tv samma dag och kvällstidningarna båda vill flasha nyheter fast båda vill vara först och jag åker skytteltrafik mellan tv-studio och spelställe med mobilen fastlimmad vid handflatan och en alldeles för tung väska med dator och nyutgivna böcker i på axeln. En dag i höstas hade jag åtta olika mediemedverkan, från live till bandat, med sex olika klienter, samma dag. De dagarna är rätt vanliga de också. Ja, kanske inte med sex, det var nog mitt dagsrekord…

Vad är ditt bästa life-hack eller tidsbesparande påhitt i jobbet?

Stäng av och gå hem när arbetsdagen är slut!

Var tydlig mot dig själv: jobba när du avsatt tid för att jobba. I mitt fall försöker jag följa kontorstider när jag kan. Det kanske inte räknas som ett life-hack, att strukturera upp och avgränsa sin tid, men för mig har det gjort all skillnad i världen. Min första tid som egenföretagare var ett enda springande faktiskt. Och stressad (och hyfsat livrädd) var jag!

Testa skriv saker för hand! Min hjärna verkar ha någon form av funktion som gör att jag både kommer ihåg saker och kan utveckla resonemang enklare om jag skriver för hand.

Sen kan jag bli lite trött på life-hacks, vi i samhället av idag är liksom alltid sökandes efter The Quick Fix – och den finns ju inte. Kan man kalla mitt life-hack långsiktighet? Kanske.

Hur håller du reda på dina “att-göra”-saker?

Listor! Och de är alltid handskrivna. Min anteckningsbok har en färgmärkt sida (ni vet, såna där små olikfärgade flikar, men man kan vara budgetsmart och klippa remsor av post-itlappar också) per projekt där att-göra-listan för det projektet står. De uppdateras sedan mot slutet av varje dag.

Om det verkligen brinner – post-itlapp på skrivbordet så det görs omedelbart morgonen efter. Men jag har nån regel där, att det får bara finnas någon enstaka post-it. Annars förlorar den ju sin funktion. (Alternativt blir svårare att ignorera.) Men jag längtar efter den dagen då någon uppfinner en post-it som funkar som ett illvrål (ni som vet, ni vet) när det närmar sig panikläge.

Vad lyssnar du på när du jobbar? Musik? Radio? Poddar? Eller ska det vara knäpptyst?

Eftersom jag delar kontor lyssnar jag rätt ofta på mina kontorskollegor och deras två hundar, plus att P4 nästan alltid står på i bakgrunden. Just P4 ska sägas är för att de är så viktiga i mitt arbete, mina klienter är ofta med i olika program och deras målgrupper är lyssnare, så det är även för att hålla mig uppdaterad med mediet och kunna vara relevant när jag föreslår klientmedverkan i de olika formaten. (Ja, jag vet, fackskadad… jag är urtråkig att gå på konsert med sen min bakgrund i musikbranschen.) Om jag ska skriva bokomslagstext, eller producera annan form av text, jobbar jag bäst i tystnad.

Hur laddar du dina batterier och får mer energi? Vad har du för andra intressen och sidoprojekt?

Rent krasst: stänger av och går hem. Jag sitter inte och jobbar på kvällarna om jag inte verkligen måste, då umgås jag med familjen. Men sen tror jag också mycket på att välja sina projekt och göra sådant som jag både tror på och tycker om. Våga tacka nej om din magkänsla säger det.

Cyklar mycket om underlaget tillåter – överallt jag ska om jag kan. Cykling rensar hjärnan. Och man blir påkörd om man inte koncentrerar sig på cyklandet, det är onekligen en omständighet som hjälper en att fokusera.

Lagar mat! Jag är faktiskt sjukt bra på matlagning och älskar att både baka och laga mat. Har dessutom samma finess som cykling: om man inte koncentrerar sig på det går det åt helvete.

Sen har jag ju privilegiet att få jobba med inriktning mot nöjesbranschen, så jag får ju både titta på film, föreställningar och läsa briljanta böcker på arbetstid.

Fast vet du, nu inser jag att jag egentligen tycker att det här är samma fråga som den där om tidsbesparande påhitt. Man sparar ju enormt mycket tid och kan vara effektiv på jobbet genom att ladda batterierna. Allt hänger ihop.

Vad läser du just idag?

James Rhodes helt makalösa memoar Instrumental: pianot, pillren, psyket och jag – vi har precis fått översättarens svenska version! Läste den på engelska tidigare och blev helt golvad. Släpps på svenska i mars.

Sen är väl det min välsignelse och min förbannelse: jag läser ju alltid 3-4 böcker i pdf parallellt med varandra för att jag ska jobba med dem. Det gör att jag kan tappa lusten till att läsa i perioder när det är mycket att göra – av samma orsak som att jag slutade lyssna på musik när jag var i musikbranschen på heltid.

Pappersbok läser jag Stephen Kings Pestens tid, min gamla utgåva från 1988. När det är mycket för hjärnan läser jag om gamla favoritböcker. Det är något så tröstande i att läsa om en älsklingsbok. Jag har tänkt länge att det borde skapas en hashtag som heter #läseromjustnu.

Vem skulle DU vilja ställa de här frågorna till?

Oj, jättemånga ju! Vill man inte alltid veta hur andra gör så man kan förbättra och revidera sitt eget? Hur lång lista får jag göra?!

James Rhodes. Kanske för att jag är lite besatt av honom just nu, men hans hjärna alltså… wow!

Ida Söderberg, nyhetschef på nöjet på Aftonbladet, för jag fattar inte hur hon kan hålla allt i luften. Petra Brask, effektivitetskonsult, hon är min stora förebild vad gäller struktur och engagemang. Vilken himla produktchef på Facebook och Google som helst, och samma för Buffer och Trello, för jag har fattat att det finns tusen magiska möjligheter att spara tid och vara effektiv i alla apparna, men jag har ju för bövelen aldrig tid att sätta mig ner och gå igenom det ordentligt. Se det här som en inbjudan till mitt kontor! Jag bjuder på sjukt gott kaffe och mindfulnessutsikt med höns.

 

Elin Säfström – the intärvjuu

elin_safstrom_foto-ola-kjelbye_1-300x200 Som utlovat kommer här alltså en intervju med debuterande Elin Säfström. Elin hade vänligheten (eller sinnesförvirringen) att ställa upp på en intervju och jag måste själv säga att jag är väldigt glad över detta och framför allt de utförliga svaren. Enligt förlagets hemsida måste man också tala om vem som tagit fotot till vänster så därför gör jag det:  Ola Kjelbye!

Men nu över till det allra göttigaste, nämligen själva frågorna:

  • Vem är Elin Säfström egentligen?

Jag känner mig inte riktigt kvalificerad att svara på den frågan, men here goes: Jag är en ganska inåtvänd drömmare, med nästan enbart ensamvargiga intressen. Jag bodde en gång under min senare ungdom ensam mitt i skogen (i princip) med två kaniner som enda sällskap – stormtrivdes med det. Jag kan roa mig själv i det oändliga genom att plugga språk (är uppe i åtta stycken), spela musik (alltså instrument – inte bara klicka på play på Spotify) och skriva böcker. Mina vänner går förmodligen att räkna på ena handens fingrar (i alla fall om jag får låna några från den andra). Samtidigt kan jag när man träffar mig, fullständigt paradoxalt, upplevas som oerhört social – särskilt om jag fått lite champagne innanför västen. Jag får inte ens själv ihop dessa två sidor av mig.

  • Varför har vi så många böcker just nu om svensk folktro och oknytt? Har folk tröttat på vampyrer?

Vet du, jag hade ingen aning om att det var så. En sak jag är riktigt dålig på att hinna med är att läsa, så jag hade faktiskt ingen koll på vad andra människor skrev när jag satt hukad över mitt eget manus. Låt mig vara tydlig med att jag ÄLSKAR att läsa böcker, men jag är en extremt långsam läsare och jag måste dessutom på något sätt sprida ut den lilla, lilla tid jag har över mina åtta språk, fiolen och pianot, skrivandet, mitt lilla knippe vänner, samt min make och dotter. Och (host host) även jobbet då.

Men för min egen del är det i alla fall så att jag alltid gillat nordiska sagoväsen mer än de kontinentala/amerikaniserade blodsugarna. Jag är och förbli en Bauer-fan (”fan” som i ”beundrare”, inte ”satan”). För nästan tio år sedan skrev jag en annan bok som även den rörde sig i sagornas värld, men den var dessvärre det sämsta någon någonsin har skrivit, och dessutom på tok för lång. Jag har dock vaskat ut en del, i grunden sunda(?) idéer från det manuset och glatt återanvänt i En väktares bekännelser.

  • ”En väktares bekännelser” är väldigt rolig, och både din egen blogg och bloggen för boken är också humoristisk som attans. Vad gjorde att du valde den lite roligare vägen än den extrema diskbänksrealistiska fantasyn (som jag förvisso själv gillar) som vi sett i t ex Vattnet drar eller Engelsfors-trilogin?

Jag har inte valt någonting. Stilen – eller vad vi ska kalla det för någonting skitnödigt – valde mig, kan man väl säga. Jag skriver och så kommer det ut saker som jag har väldigt lite kontroll över. I alla fall vad gäller själva tonen. Möjligen försöker jag hålla viss distans till en hård och skrämmande värld genom att skruva till det och fokusera på det som ändå är lite lustigt. Jag gillar också diskbänksfantasy, men jag tror inte att jag kan skriva så. Det har i alla fall aldrig hänt hittills.

  • För mig som har utländsk bakgrund så är det här nåt som jag personligen tycker är väldigt intressant. Du har ovanligt många karaktärer i boken som inte är av svensk härkomst (Imane, Hakim osv), var det nåt som du tänkte på och såg som viktigt för dig att ha med?

Nu när du säger det så. Så var det nog. Jag vill inte fastna i någon sorts insnöad ärkesvenskhet – vilket jag nog alltför lätt gör, i och med att jag själv växte upp i Stockholms innerstad på 70- och 80-talet och knappt såg en enda människa med utländsk bakgrund under den tiden. Det är sant – det var faktiskt så. Men nu är detta inte längre fallet, och jag gör mitt bästa för att då och då kika ut ur min världsfrånvända tillvaro och försöka se hur läget är där ute. Och jag kan inte nog understryka hur viktigt jag tycker det är att människor får vara hur olika eller lika de vill, bara de inte plågar någon annan. Det är med stor, stor sorg jag ser hur SD vinner mark här hemma, och nu med Trump som president over there, så vill jag på sätt och vis bara gräva mig ett hål och försvinna ned i det för evigt.

Men, en sak som jag tänkte på mer än ”etnisk mångfald” när jag skrev – men som lustigt nog ingen kommenterat – var att jag ville att kvinnliga varelser skulle få ha en framträdande, drivande roll i handlingen. Det hör till det som gör mig rosenrasande, när fiktion (film, böcker, serietidningar) befolkas av idel män, och när man exempelvis på rutin utgår ifrån att ett djur är en ”han” (tänk efter själv – jag ser detta hela tiden, när folk pratar om min dotters gosedjur, hundar på stan, fiskar i akvarium och liknande). Som om det manliga könet vore något sorts grundkön. Jag har absolut ingenting emot män, men det finns ju ett till kön också. Minst.

  • Du har själv hört av dig till en hel del bloggare om att recensera boken. Hur tänkte du egentligen där, är det inte förlagets uppgift?

Jag har, mycket riktigt, snart mailat varenda bloggare i Sverige (och svensktalande Finland) och hade jag inte gjort det så hade jag fått … få se nu … tre recensioner. Tror jag. På fullt allvar. Nu är jag väl i alla fall uppe i ca femton stycken och jag vet att det är fler på väg. Förlaget gör säkert vad de kan, men shit, vad det är hopplöst att försöka synas i det ständigt susande bruset i media.

Så jag tänkte så här: När jag nu äntligen – efter tio års strävan – kommit så långt att jag fått en bok utgiven, så ska jag tamejfan ända in i kaklet, om jag så ska slå knogarna blodiga. Ja, eller åtminstone maila några bloggare.

  • What’s next? Uppföljare? Helt annan genre?

Håller precis på att avsluta manuset till uppföljaren till En väktares bekännelser. Det har varit tanken från början – även från förlagets sida – att det ska bli en serie. Jag har åtminstone vaga uppslag till handlingen fram till en del fem. Så får vi se sen. Kanske sätter förlaget p långt innan dess. Tiden får utvisa.

Men visst har jag andra planer också. Det är ju så att när man en gång blivit utgiven är chanserna plötsligt i jämförelse alldeles överväldigande att man kan bli det igen. Jag har en idé till en trilogi för en något äldre målgrupp. Hårt inspirerad av en japansk anime. Säger inte mer än så.

Sedan är jag ju en chicklittjej också. För mig är ”chicklit” inte något skällsord, utan en underbart befriande genre där man ohämmat kan frossa i ljuvligt banala små vardagskriser, eventuellt i kombination med problem av allvarligare karaktär – typ att man oroar sig för att det gått en maska på strumpbyxorna medan man ligger på golvet med en pistol mot tinningen under pågående bankrån.

I min privata idealvärld ligger jag på ”stora” Piratförlaget också inom några år, med ett gäng härliga chicklitböcker som i stort sett inte handlar om någonting annat än att få läsaren att må bra. I den världen är förresten någon annan president i USA också.

  • Hur många katter får man ha innan det blir konstigt?

Det beror väl på boytan. Jag hade under en period sju kaniner på trettionio kvadratmeter. Det är ju faktiskt drygt fem och en halv kvadrat per kanin, och det borde väl duga som riktlinjer även för katter? Men, det är klart, finns det hjärterum så är det väl bara att fylla på, liksom.

  • Vad borde jag ha frågat dig?

”Har du något bra julklappstips?” Då hade jag svarat: ”Ja, min bok, En väktares bekännelser. One size fits all!”
 

Intervju Marta Söderberg

athenaMarta Söderberg är aktuell med ”Athena”, utgiven på Gilla Böcker. Jag utsatte henne för ett antal mer eller mindre intelligenta frågor, och Marta var snäll nog (eller svag, eftersom hon var krasslig vid tillfället) att krafsa ner några rader som svar. Enjoy!

  • Skådespelare brukar ofta prata om att det är roligare att göra skurkroller eftersom man då får spela ut större delar av sitt register. Är det samma sak med ditt författarskap, är det roligare att gräva ner sig i det mörka, jävliga och dystra? Eller är det svårare?

Det kan nog vara lite åt det hållet för mig när jag tänker efter. Jag är värsta känsloknarkaren. Jag går igång på starka känslor. Ju jävligare desto bättre ungefär. Jag vill att det jag skriver ska kännas. Vara på liv och död. Detsamma gäller de böcker och filmer jag läser och tittar på. Om det inte känns som en råsopa i magen struntar jag i att fortsätta läsa eller titta. Mitt tålamod är närmast obefintligt och en film börjar alltid på -10. Jag skulle förmodligen bli världens elakaste recensent. Men tillbaka till frågan. Ja, jag tycker det är roligt att få fördjupa mig i mörkret. Det är inte jobbigt och ansträngande som vissa tycks tro. Jag sitter liksom inte i min ensamhet och gråter för att det är så mörkt och jävligt. I dystopigenren kommer man ju även undan med mycket mer än vad man gör i andra genrer. Det blir lite som att måla en tavla med en roller istället för med en liten pensel som i Ramona. Det är kul och befriande, det tråkiga är att mörker många gånger bara anses angeläget och viktigt om det utspelar sig i nutid. Jag tycker att mörker ALLTID ska diskuteras och problematiseras oavsett om det utspelar sig i det förflutna. Idag. Eller i framtiden.

  • Vad jag förstår så har skrivprocessen för Athena sett annorlunda ut än för dina tidigare böcker. Varför det? 

ctn465_465_1491_-115_1__Marta_SoderbergFör det första blev ju Ramona refuserad ungefär tio gånger. Det var bara Gilla Böcker som sa ja. Jag tror jag skrev om Ramona ca fem gånger. Det var mer slit med Ramona och länge trodde jag att den aldrig skulle bli utgiven. I och med att jag inte hade något förlag och att jag tvivlade mycket skrev jag mer sporadiskt och odisciplinerat än när jag skrev Athena. Med Athena fick jag tidigt positiv respons från flera förlag och när Gilla Böcker sa ja till utgivning var jag tvungen att arbeta mer strukturerat eftersom det fanns en tidsplan. För det andra är ju Athena en mycket större berättelse med många fler karaktärer än vad jag tidigare arbetat med. Jag var tvungen att vara disciplinerad för att få ihop textmassan, logiken och hålla koll på alla karaktärer. En stor utmaning var att skriva alla transportsträckor. Jag är inte bra på det. Jag tycker de är svintråkiga, men för en berättelse som Athena är de ju absolut nödvändiga. Att se om jag skulle klara av att skriva, enligt mig själv, på ett ganska tråkigt sätt, var samtidigt en av anledningarna till att jag började skriva Athena,

  • Vad har du lärt dig av att testa en ny genre jämfört med dina tidigare böcker?

En av de största lärdomarna och den kanske viktigaste är att jag idag faktiskt vet att jag kan slutföra en stor berättelse. Och att jag kan skriva den som jag vill. I början kände jag mig väldigt osäker eftersom jag inte läst något i genren och trodde att man var tvungen att skriva på ett visst sätt för att det skulle accepteras. En annan sak jag lärt mig är att bemötandet blir ett helt annat när man inte längre skriver i den socialrealistiska genren. Jag var inställd på att Athena skulle få ett annat bemötande, men tycker det är lite sorgligt att Athena reduceras endast till en spänningsroman. Om jag ska vara helt ärlig tycker jag det vittnar om både nonchalans och om okunskap. Jag hoppas att alla recensenter på Sveriges kulturredaktioner får en grundkurs i historia och filosofi av tomten.

  • Du fick väldigt bra kritik på din förra bok ”Ramona”, hur påverkar det dig inför nya projekt? Är det pepp eller leder det till prestationsångest?

atn1024_Ramona_2014Jag fick bra respons på Ramona, men ibland får jag känslan av att andra upplevde den bättre än vad jag själv gjorde. Men jag antar att det handlar om att få distans till saker och ting. Jag tyckte jag fick jättedåliga recensioner på min debutbok, men i efterhand kan jag ändå se att kritiken var väldigt bra. Jag tycker inte att den positiva responsen på Ramona har påverkat mitt skrivande särskilt mycket. Det är kul att den recenserades på grund av det viktiga ämnet. Men jag har haft mina projekt klara för mig och känner ingen direkt press. Jag vet att jag aldrig kommer skriva någon ny Ramona. Eller Sista chansen. Alla böcker är unika. Just nu är jag väldigt omotiverad att skriva något överhuvudtaget. Trots att jag fått ett ja från ett förlag på ett testprojekt. Den närmsta tiden ska jag ägna åt daytrading och poker. Förhoppningsvis känns det roligare att skriva om några månader.

  • Vad är det som är så bra med Nikita, för dem som inte vet?

Du fick ju en läsarutmaning. Att gissa vad du tror jag blivit inspirerad av. Du gissade på Nikita vilket är helt korrekt. I första hand av filmen och därefter av tv-serien. Och då den äldre versionen från 1997. Jag var elva år när jag såg filmen första gången och jag bara gillade hela konceptet. Kvinnlig hjälte, hemlig agent. Jag tror det var något med råheten och utsattheten jag attraherades av. För mig är Nikita och Leon, Luc Bessons bästa filmer. Jag kanske ska tillägga att jag tittade extremt mycket på film som barn. Plutonen och Terminator var två av mina favoritfilmer som nioåring. Jag var dessutom helt besatt av Navy Seals och då snackar vi till den grad att jag försökte lära mig simma med bakbundna händer för det hade jag läst att de fick lära sig under sin grundutbildning. Jag frågade till och med min pappa om han kunde binda mina händer. Han vägrade av naturliga skäl. Det var kanske inte en slump att jag fastnade för Nikita som är en ganska brutal film att se som elvaåring. Jag hoppade helt enkelt över Disneystadiet.

  • Hur många katter har du egentligen?

Jag har tre katter. Zickan, Zurri och Yoshi. Fast Yoshi flyttade till min mamma eftersom hon inte orkade med de andra två.

  • Och vad är grejen med alla dina blom- och insektsbilder på instagram?

Jag har aldrig fattat grejen med foto tidigare. På sin höjd har jag tagit något kort med mobilen. Men i somras fick jag en kamera och därefter har jag totalt spårat ur i objektivdjunglen. Ett av de första objektiven jag köpte var ett macro och då faller det sig ganska naturligt att fota just blommor och insekter. Dessutom gillar jag kort på blommor, kanske på grund av att jag aldrig lyckats hålla någon växt vid liv. Jag är väldigt glad att jag fick en kamera, annars hade jag aldrig skaffat Instagram. Jag har lyckats hålla mig undan sociala medier tills nu.

JUST NU – Mattias Edvardsson avslöjar allt!

11807418_949413861788843_2947067994162706979_oMattias Edvardsson är författaren som inte räds de svåra ämnena, men som också vill underhålla. Inte minst sig själv. Han är just nu aktuell med ”April, April” som recenserats här på oarya.se med väldigt gott betyg. Oarya.se har utsatt stackars Mattias för några mer eller mindre intelligenta frågor.

***

Jag förmodar att kombinationen av att vara psykologilärare och författare inte är en nackdel när det gäller att skriva om så pass svåra ämnen som du tar upp i April, April. Hur mycket tänker du på utformningen av karaktärerna i förväg, är de helt klara när du börjar skriva eller tar de nya vägar under skrivandets gång?

Jag har en ganska tydlig bild av karaktärerna när jag börjar skriva. Däremot är jag relativt ostrukturerad: inga postit-lappar, inga karaktärsbeskrivningar eller sådant. För mig utgår allt berättande från karaktärerna. Jag går in i karaktärerna och låter händelseförloppet ta avstamp i deras reaktioner.

Hur mycket av dig själv kan man återfinna i de olika karaktärerna?

Antagligen en hel del. Alla karaktärer är ett slags hopkok av ens egna karaktärsdrag och andra människor man mött, i verkligheten eller fiktionen. Det svåra, men också roliga, är att skapa karaktärer som läsaren både kan känna igen men samtidigt finna unika.

Både du och Alex Haridi hyllar Looking for Alaska av John Green. Vad är det som är så himla bra med den egentligen?

Karaktärerna. Språket. Dialogen. Storyn. Karaktärerna.

Hur ser själva skrivprocessen ut – kan du sitta och skriva 8-16 eller hur ser en dag ut i Mattias Edvardssons författarliv?

När jag är inne i en skrivperiod och jobbar på ett första utkast försöker jag skriva varje dag. Det kan handla om en timme eller två på kvällen eller en hel dag; det viktiga är att jag får kontinuitet i skrivandet. När jag väl sätter mig ner vid datorn försöker jag också ha klart för mig vad jag skriva. Den stora delen av det kreativa arbetet gör jag på andra platser: i bilen, på promenader, i joggingspåret, vid diskhon och tvättmaskinen.

I samband med boken så har ju April Falk såväl ett instagramkonto som twitter och ask.fm – kan du berätta lite om den marknadsföringsvarianten? Hur mycket har du varit inblandad i den? Vem är det som skriver och lägger upp bilder?

Lite förenklat så har förlaget stått för det ekonomiska (fotografer, modeller), medan jag har stått för allt det praktiska med uppdateringar. Det känns ganska självklart att man som ungdomsförfattare på olika sätt bör finnas på sociala medier eftersom det är en stor arena för de flesta tonåringar. Det har krävt en hel del av mig, men har samtidigt varit väldigt roligt.

April får ju en hel del svar på exempelvis instagram, allt från kommentarer om kläder till folk som erbjuder sig att prata med henne eller vill trösta henne. Hur känner du om detta? Har du som författare något ansvar mot de här personerna som inte verkar veta/förstå att hon är en litterär figur?

Väldigt bra fråga. Jag var faktiskt inte alls förberedd på all denna respons. För det första gör det mig väldigt glad. Jag har fått se motsatsen till näthat: människor har tagit sig tid att bry sig om en främling. Nätet är inte bara hot och skymfningar. Å andra sidan har det emellanåt ställt mig i moraliska dilemman. Det har aldrig varit någon hemlighet att April Falk är en litterär karaktär, det har man kunnat lista ut, men jag har samtidigt medvetet skapat konton i hennes namn i stället för att tydligt markera att det är frågan om PR. Vid något tillfälle, då personer förefallit uppriktigt berörda eller upprörda över sådant jag skrivit, har jag tagit kontakt och förklarat läget. I ett fall blev en ung kille väldigt intresserad av April och jag fick be om ursäkt om han kände sig lurad, men han tog det bra och lovade i stället att köpa boken.

Det här med killar i ungdomslitteratur – är det så himla svårt egentligen? Det finns ju massor av dem – Augustus Waters från The fault in our stars, Four i Divergent, Gale och Peeta i Hunger Games, Edward i Twilight  osv – tuffa, fotomodellsnygga och/eller supercharmiga killar som alltid säger rätt saker. De är ju populära som attans allihop. Varför skriva en bok om en sån som Hugo, en överviktig besserwisser? Det vill väl ingen läsa om?

Det sägs att man ska skriva för en tilltänkt läsare, något slags målgrupp eller ideal mottagare. Det gör jag. Jag skriver för mig själv, sådant som jag själv skulle vilja läsa. Och jag gillar Hugo. Tuffa, snygga, charmiga killar finns det, som du konstaterar, gott om. De intresserar mig sällan. Jag antar att jag är mer en Hugo-kille. I mina ögon är han både modig, vacker och en riktig jävla charmör.