Kategoriarkiv: läsning

Om jag gjorde sånt jag inte gör.

Det finns alltid nåt nytt runt hörnet.

Därför blickar jag inte tillbaka. I’m not going that way liksom.

Jag söker nya bekantskaper. Nya överraskningar. Kanske till och med nya besvikelser (utan motgångar vet man inte när det går bra för en, så tänker jag i nån sorts Emil Jensen/Kay Pollak-anda).

Jag var inte alltid sån här. När jag var yngre hade jag inga problem med det här. Tänkte inte ens på det. Jag bara gjorde.

Läste om saker alltså. Jag har läst David Eddings ”Sagan om Belgarion” tvåsiffrigt antal gånger mellan mellanstadiet och gymnasiet. Det fanns en trygghet. Det var lite som att komma hem varje omläsning.

Men jag har inte läst om en bokserie sen dess.

Jag kan känna att det kanske är dags. Jag har till och med ett par kandidater, men kanske framförallt en bokserie. Den om ”The Boy Who Lived.” Jag har liksom bara läst den serien i sin helhet en enda gång. EN. GÅNG. Det är nästan knäppt.

Sen finns det ett gäng till som är heta kandidater och som också skulle kunna funka.. Det är Engelsfors-trilogin. Det är Legend-trilogin. Det är Korpringarna. Och kanske, kanske till och med Sagan om Belgarion.

Om jag nu skulle läsa om nånting det vill säga. Jag ska bara läsa ett par andra böcker först. Och sen…

 

Annonser

”Det är ju ingen musik, de pratar ju bara”

Jag såg ett citat från Kanye West häromdagen där han stolt proklamerade sig som ”non-book-reader”. Nu är ju karln som bekant precis lika dum i huvudet som hans två första skivor är bra (alltså, ohyggligt bra) men såna dumheter får så klart inte stå emotsagda.

Det känns nämligen lite korkat att som rappare inte gilla böcker eftersom det är en musikstil som så pass mycket förlitar sig på sin text i förhållande till musiken. Klart att ett bra beat är viktigt, men det måste ändå vara texterna, raderna, rimmen som är det allra viktigaste och man kan i min mening egentligen inte bli bra på text om man inte konsumerar mycket text på olika sätt. ”Det finns inga genvägar till det perfekta rimmet” för att parafrasera Farbror Barbro.

 

Jag googlade därför lite på andra hiphopare för att se vad de läser. Och det gör de, tro det eller ej.

En av världens just nu mest omtalade hiphop-singlar är Childish Gambinos ”This is America”, inte minst på grund av videon, men det visar sig att Donald Glover som han egentligen heter, och som är aktuell i senaste Star Wars-filmen exempelvis gillar ”The Curious Incident Of The Dog In The Night-Time” av Mark Haddon, och nämner även Jonathan Safran Foers ”Extremely Loud And Incredibly Close” som en favoritbok.

Childish-Gambino-GQ-28July15_rex_b

A$AP Rocky släppte sitt nya album förra veckan, och han visar sig vara en stor Harry Potter-fan enligt en intervju i GQ från 2015.

ASAP2_GQ_13Apr12_pr_b

Vår svenska hiphop-gigant Petter har till och med skrivit en bok (”16 rader”) där han skriver om sin egen läsning och hans textförfattande.

Petter

Timbuktu eller Jason Diakité har översatt boken ungdomsboken ”Crossover”. Jag har inte läst den men är väldigt nyfiken på den.

crossover

Så visst finns det bevis på motsatsen, och tur är väl det?

 

Listornas lista

På omvägar hörde jag om en gymnasielärare som undrade över klassuppsättningar för användning i sin undervisning. Det fanns då önskemål om författare som Väinö Linna och Miguel de Cervantes…

I mitt stilla sinne så tänkte jag att inte ens jag läst de böckerna, varken i gymnasiet eller senare, men spontant känner jag att de kanske känns lite… gamla? Det finns ändå klassiker som känns mer relevanta och framförallt intressanta för 2018 (vi minns ju alla mitt försök att läsa ”Röda rummet” som slutade i ett totalhaveri).

Jag skulle därför vilja slå ett slag för Enligt O:s inspirerande lista ”Klassiker att läsa på gymnasiet”. Det jag tycker är extra roligt med just den listan är att många av böckerna är sådana som Linda och hennes elever själva tyckt om och därför vill rekommendera, samt att den ligger tillgänglig även för såna som mig som kanske vill bättra på allmänbildningen lite grann.

800px-Cervantes_Jáuregui.jpg

Vill du läsa en bok av den här mannen?

Top Ten Tuesday – att märka ord

Veckans Top Ten Tuesday handlar om det här:

Top Ten Quotes I Loved From Books I Read In The Past Year Or So

Ni som känner mig och hängt med ett tag vet att det här är helt kört för mig. Jag är inte en sån som stryker under eller fastnar för meningar och citat. Det är inte så att jag är okänslig. Jag uppskattar verkligen ett vackert språk och fina formuleringar, men det är inte sånt som jag lägger på minnet. För mig blir det lite som att stirra på enskilda tegelstenar istället för hela huset. Jag funkar inte så.

 

Förlåt mig, ty jag har syndat.

Just nu håller jag på med nåt som jag inte gjort på många år. Nåt som jag sagt om och om igen att jag aldrig gör. Andra människor gör sånt.

Inte jag.

Men den här gången var jag tvungen. Kroppen skrek. Huvudet skrek.

Jag kunde inte hålla emot.

Jag kunde inte må så dåligt utan att göra någonting åt det.

.

.

.

.

.

……Så nu slalomläser jag två böcker samtidigt.

Skämt åsido. Det känns faktiskt jättekonstigt. Men jag blir så otroligt illa berörd av ”När hundarna kommer” att jag måste spä ut den med nåt mer lättsamt och tramsigt, och vad passar bättre när det gäller fast food-litteratur än …eh… ”boken alla pratar om”, dvs en viss omdebatterad bok om en journalist och en superhacker som shoppat hela garderoben på Shock?

Intressant läsning

Sprang på första numret av den här tidningen via Bokhora, och det här verkar vara väldigt intressant läsning så självklart delar jag med mig av den även till er:

Rysningar

rysningarFörfattare: Bali Rai

Beskrivning: ”När Sam möter den rödhåriga Cassie i en snöstorm förändras hans liv för alltid. Cassie är vacker och modig och Sam kan inte fatta vilken tur han har som fått lära känna henne. Men Cassie har många hemligheter och snart fångas Sam in i en helt annan sorts storm, en så märklig att han riskerar att råka mycket illa ut …”

Omdöme: Som kontrast till onsdagens kommande recension av en riktig tjockis till bok, så kommer här en helt annan rackare: en lättläst tunnis! Rysningar är en ganska traditionell, men stundtals väldigt spännande spökhistoria som bör fungera oavsett vilket kön som läsaren har, och jag är övertygad om att det är en titel som kan locka till nyfikenhet hos även de mindre läsintresserade. Boken är enkel i sin struktur och språk som sig bör, men jag kan tycka att själva berättelsen i sig skulle kunna vara snäppet vassare. Framför allt känner jag att läsaren inte får riktigt det avslut som berättelsen kanske kräver – å andra sidan är det möjligt att använda händelserna som utgångspunkt för fortsatta diskussioner i klassrummet!

Finns på Adlibris och Bokus.

#TBT 5/2

Tidigt 1990-tal. Platsen är Väla Centrum utanför Helsingborg. Precis till vänster om en av ingångarna ligger en bokhandel. Där inne står en liten kille och ska än en gång välja en bok att köpa. Han kan inte läsa den på vägen hem, för då blir han åksjuk. Men det ska köpas en bok, inget snack om saken.

Som så många gånger förr blir det en bok med en grön rygg. En bok från Bröderna Wahlströms. Kanske var det en Biggles-bok. Kanske Honda-gänget. Kanske Tre Deckare.

När jag var liten var det verkligen de här böckerna som var grejen. Actionfyllda, spännande böcker. Inte direkt tegelstenar, men ändå en liten utmaning för nån strax över tio år. Och jag plöjde så många av de här böckerna att vi jämt köpte nya. Eller så fick jag av farmor och farfar eller andra i present.

Böckerna med de gröna ryggarna har troligen betytt jättemycket för mig när det gäller läsning eftersom det blev en trevlig tradition att gå och köpa/få en bok. Böcker blev kopplade till något positivt, och det hänger ju uppenbarligen kvar.

Och som tur är blir jag inte längre åksjuk av att läsa på bussar eller tåg.

IMG_0720[1]

Tryckt 1990, så jag antar att jag köpte den nånstans däromkring…

Bloggjerka 16-19 januari

Veckans bloggjerka kräver nästan en mindre uppsats, så vi kör väl igång direkt:

När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?

Jag kommer knappt ihåg att inte kunna läsa. Jag vet att jag satt och tragglade med Bamse-tidningar sen fyra års ålder kommer distinkt ihåg att jag lyckades läsa en Bamse innan pappa kom hem från jobbet. Jag förstod säkert inte allt, men tillräckligt med hjälp av bilderna. I förskolan var det jag, trots att jag var yngst, som faktiskt satt med de andra barnen och läste Klas Klättermus högt i kuddrummet!

Så jag började alltså tidigt. Mamma tog också jämt med mig och min bror på sagostunderna på biblioteket, och jag har ända sen dess haft ett väldigt nära förhållande till bibliotek och att låna böcker därifrån. När man sen kom upp i mellanstadiet fick man ju plötsligt låna både från skolbiblioteket OCH vanliga biblioteket, eftersom det låg på cykelvägen hem.

Läsningen har dock gått lite upp och ner under åren. Förra året var ju en all-time-high, självklart beroende på bloggen, men jag har varit nere på att bara läsa en handfull böcker om året också så det har verkligen pendlat. Det har varit helt beroende på lust och livet i allmänhet! Nu har jag ju både bloggen och en sambo som är bibliotekarie så just nu finns det nästan inte bättre förutsättningar för fortsatt läsning.

E eller F?

Tjugo minuter senare än till jobbet pga ett sanslöst snöfall här i Jönköpingstrakten (på sina ställen såg man knappt nån meter framför bussen), men nu är jag på plats i alla fall!

Hade en liten diskussion igår angående e-böcker vs. ”riktiga böcker”. Min tanke är ungefär så här att jag absolut föredrar fysiska exemplar av böcker, inget snack om saken. Det är trevligare att läsa och det finns nåt härligt traditionellt med dem. Däremot har jag inga större aversioner mot elektroniska böcker. Jag har t ex fått en del recensionsexemplar i elektronisk form, och jag förstår absolut förlagen som gör på det här sättet – det är så klart billigare och enklare på alla sätt i deras hantering, så det är ok med mig, åtminstone i nuläget. Jag har ju min iPad så jag har alla möjligheter att läsa dem på i stort sett samma sätt som en vanlig bok.

Men ett område där jag faktiskt utnyttjar elektroniska exemplar framför fysiska är faktiskt på seriefronten. Jag har babblat om det här tidigare, men där tycker jag faktiskt att det funkar fantastiskt bra. Det är många gånger billigare och t o m enklare än att jaga hem fysiska exemplar. Saga är en sådan titel där jag vill läsa alla nummer så fort de kommer ut, och det är faktiskt lättare att ta hem dem via Image Comics egen app än att jaga lösnummer (tro mig, jag har gjort den resan också). På samma sätt klickade jag hem Rat Queens efter att ha blivit tipsad om detta, så visst finns det områden där det är rätt gött med elektroniska motsvarigheter 🙂

Dags att sammanfatta året kanske?

Ja, det är väl så? Dags för en årssammanfattning över 2014, det är väl nåt en kan kosta på sig 29 december? Dessutom har ju varenda tidning med ett uns självrespekt listor till höger och vänster, så varför inte även jag?

För att börja någonstans så har det varit en fantastisk utveckling för oarya.se under 2014. Från att ha fört en ganska låg profil, helt enkelt för att jag inte riktigt visste vad och om jag ville med bloggen så har ju utveckligen och era besök och kommentarer ökat nåt ofantligt, speciellt nu under hösten. Så framför allt – ett jättetack till alla er som kommer hit, läser, kommenterar eller på annat sätt bidrar till att det faktiskt är roligt att hålla på med det här!

Jag är ju dessutom fortfarande helt till mig i trasorna över att förlag faktiskt skickar böcker till mig för recension, så ett stort tack även till alla förlag och författare som gör det här möjligt!

Men nu, raskt över till lite random ämnen som får sammanfatta 2014, för det är väl det som vi alla är nyfikna på eller hur?

Årets kommentator (och då räknas jag naturligtvis inte själv…): Katja på www.bokhuset.ax som leder med 30 kommentarer framför silvermedaljören!

Årets mest besökta inlägg: Utan tvekan recensionen av Sandra Beijers debutbok ”Det handlar om dig” som fullkomligt krossar all konkurrens med snart 2 000 visningar. Näst mest besökta bokrecension ligger på 143 visningar…

Årets cliffhanger: Slutet på Ransom Riggs ”Spökstaden”. Ge mig mer – nu!

Årets mest lästa författare: Här blir det oavgjort mellan två giganter i YA-genren, nämligen Tahereh Mafi och Marie Lu, där jag läst bådas samlade utgivning, dvs 4 böcker var. Vilket osökt leder till…

Årets besvikelse: Tahereh Mafis serie om Juliette. Ju mer jag tänker på det, desto sämre tycker jag om serien. För er som följt bloggen ett tag så vet ni allt om det här, men om ni fortfarande undrar, läs och begrunda.

Årets miljö: Miljön i Marie Lu:s ”The Young Elites”. Den här fantastiska miljön som är inspirerad av italienskt 1400-tal får min inre Assassin’s Creed-fanatiker att gå i spinn. Hedersomnämnande till Ranson Riggs, Laini Taylor och Jakob Wegelius för att vara ruskigt nära att knipa en förstaplats i den här kategorin.

Årets överraskning: ”Jag ger dig solen” av Jandy Nelson. Jag hade i princip inga förväntningar, och det är kanske just därför…

Årets huvudperson: Sally Jones, från Jakob Wegelius prisbelönta ”Legenden om Sally Jones” och ”Mördarens apa”. En gorilla som är mänskligare än de flesta människor!

Årets par: Eleanor och Park från Rainbow Rowells bok med samma namn.

Årets vanligaste autocorrect: ”Jandy” blir ”bandy” i min dator. Fruktansvärt irriterande!

Årets bästa bok: ”Världens viktigaste kyss” av David Levithan. Så bra. Köp. Låna. Läs.

Årets mysigaste:Fangirl” av Rainbow Rowell. Och som grädde på moset, i oktober kommer den här!

Årets läsare: du som läser det här så klart!

Så ser min sammanfattning ut för i år, god fortsättning på er, och så gör vi 2015 till ett ännu bättre år för oarya.se!

Jag ger dig solen

jag-ger-dig-solenFörfattare: Jandy Nelson

Beskrivning: ”Jude och Noah är tvillingar, men olika, även om båda drömmer om att bli konstnärer. De har alltid tävlat om föräldrarnas uppskattning, men när familjen drabbas av en stor tragedi förändras allt. Tre år senare är det bara Jude som tycks bry sig om att hålla ihop det som är kvar av familjen. Noah verkar inte bry sig om något, allra minst målandet. Men när Judes viktigaste konstprojekt sammanför henne med en excentrisk skulptör och hans unge skyddsling, avslöjas gamla hemligheter och historien nystas upp. Sakta börjar tvillingarna förstå vad som egentligen har hänt, och vad som är viktigt.”

Omdöme: Det ska erkännas – ibland är jag lätt att behaga. När jag läste om den här boken i pressreleasen, så tänkte jag ärligt talat inte längre än ”åh, det handlar om syskon, en av dem är en kille”. Ungefär där tyckte jag att det räckte som motivering, ett tillräckligt starkt kriterium var därmed uppfyllt. Jag har inte heller läst Jandy Nelsons debut, så jag hade egentligen extremt lite bakgrundsinformation om boken, och förväntade mig ungefär därefter.

Det är troligen en av de stora anledningarna till att jag blev så totalt golvad av vad jag anser är en av de två bästa böckerna jag läst i år (vilken den andra är? Läs den här veckans Top Ten Tuesday så får ni svaret). När man inte förväntar sig nåt så blir överraskningen desto större!

Men vad är det som är så bra då? För det första så porträtteras båda syskonen, dvs Jude och Noah, så väl och genomgående att de verkligen känns som trovärdiga personer – de är dessutom långt ifrån perfekta och tar både bra och dåliga och direkt usla beslut, men de är hela tiden mänskliga och sympatiska även om man ibland bara vill ta dem hårt i armen och väsa ”Nu skärper du till dig!” mellan sammanbitna tänder. Dessutom låter Nelson berättelsen växla mellan dem, och Judes kapitel utspelas i nutid medan Noahs i dåtid, och berättelsen kommer alltså fram med hjälp av växlandet mellan de olika tidpunkterna. Vi får alltså tidigt veta hur det är NU, och undan för undan får vi också reda på varför det blev som det blev, och det är ett berättartekniskt grepp som Nelson lyckas otroligt väl med. Det påminner lite om den känslan jag hade när jag läste Christin Ljungqvists debutroman som också handlar om en mörk syskonrelation, att man vet att nåt kommer att hända men inte riktigt när men när det väl händer så är det ändå på nåt sätt överraskande. Stundtals är det nästan på den nivån att man bara måste läsa vidare i bästa deckaranda även om det handlar om en bok i en helt annan genre, man måste bara få veta… och plötsligt är klockan alldeles för mycket. Igen.

Och vad mer då? Nelson har ett helt fantastiskt språk. Språket avspeglar båda syskonens konstnärlighet, men kanske framför allt i kapitlen där Noah är huvudperson – han är ju tecknaren/målaren, och hans inre monolog och tankar och känslor tar sig ofta uttryck i lika oväntade som målande ordvändningar att vänner av citat från böcker kommer att hitta hur mycket som helst i ”Jag ger dig solen”.

Dessutom en eloge till formgivningen av omslaget – när ni läser boken förstår ni varför det är så klockrent, och varför originalomslaget är så mycket sämre…

Så för att sammanfatta – karaktärerna, språket, berättandet. Tycker man av nåt av det där kan vara intressant när det gäller böcker så är det en underdrift att säga att jag starkt rekommenderar ”Jag ger dig solen”. Om man mot förmodan fortfarande behöver mer – gillar du Rainbow Rowell, John Green eller framför allt David Levithan? Då är Jandy Nelson din nästa nya favorit.

Tack till förlaget Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

KÖP! På t ex Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholm. Eller knalla ner till den lokala handlaren så bli hen glad!

Bokbloggsjerka 5-8 december

Då var det redan fredag, men en betydligt mer julpyntad sådan än förra veckan. Jag ska knöla i mig massor av julsnask och köpa en skinka och vörtbröd i helgen, men först ska jag naturligtvis ta mig an veckans bloggjerka:

Hur tror du att man kan inspirera barns läsande? Har du några goda exempel?

Jag skrev faktiskt ett blogginlägg om det här för jättelänge sen utifrån mitt eget perspektiv, och eftersom jag inte ändrat mig nämnvärt sen dess så blir det mitt svar. Håll till godo!

Det finns en oerhört intressant artikel på Litteraturmagazinets hemsida som handlar om pojkars läsning, skriven av KåKå Olsen baserat på hennes masteruppsats vid Lund universitet. Det här är nåt som jag tycker är väldigt intressant (min sambo skrev sin C-uppsats om samma ämne faktiskt), och den är väldigt läsvärd. Missa inte heller artiklarna som länkas på samma sida! Hon listar i alla fall 7 punkter, och jag tänkte sätta dem i relation till mig själv och varför jag är en sån där som läser en massa numera.

1. Barn gör som deras föräldrar gör och framför allt gör barn som föräldrar av samma kön gör. Så tjena alla pappor, farsor, snubbar och gubbar! Läs! Läs vad ni vill så länge ni i alla fall läser något!

Ja, min pappa läser en massa, har alltid gjort. Jag minns att jag plöjde hans Alistair McLean-böcker och allt vad han nu köpte hem. Han går fortfarande till alla möjliga bokhandlare och tittar när han får möjlighet. Det har garanterat haft stor betydelse.

2. Vidga definitionen av ”läsning” och sluta placera skönlitteratur på piedestal. All läsning är bra för språkutvecklingen och ordförrådet och man kan visst då lära sig om andra människors livsvillkor genom att läsa facklitteratur – och serietidningar också för den delen. Våra definitioner påverkar vad vi anser vara läsning och med en snäv definition faller pojkar ofta utanför och blir ”icke-läsare” trots att de egentligen kan läsa en hel del.

Jag fick läsa vad jag ville. Inget var för vuxet, eller för fult. Jag läste allt. Faktaböcker, skönlitteratur för båda barn och vuxna, kilovis med serietidningar. Det var en stor dag när jag fick min prenumeration på Spindelmannen.

3. Gör läsning roligt! Javisst älskar vi tyst och kontemplativ läsning, men det behöver ju inte alla göra. Högläsning, läsning och bokprat i mindre grupper samt pyssel och teater i samband med läsning kan gynna pojkar.

Min farmor läste väldigt mycket för mig. Jag har ett väldigt starkt minne av att hon plockade fram Nils Holgersson från deras bokhylla när jag låg sjuk i deras lägenhet och fortsatte där pappa slutat läsa hemma hos oss. Det är nånting jag själv vill göra den dagen vi får barn.

4. Sluta vifta med pekpinnar i barns och ungdomars läsval. Även fackböcker är ”riktiga böcker” och serier är också läsning. Erbjud, men påtvinga inte, alternativ med utgångspunkt från barnens egna intressen – och var positiv!

Som sagt, jag fick läsa allt. Däremot minns jag att min fröken hade stora problem med en kille i klassen, Daniel, som bara ville läsa faktaböcker om djur, och som hon hela tiden försökte få att läsa ”riktiga böcker”. Jag tror att hon kanske gjorde honom en otjänst, även om hon ville väl. Det är nog bättre att man läser nåt än inget alls.

5. Tjata inte! Barn gör ändå inte som du säger – de gör som du gör!

Återigen, så viktigt! Jag ser ju i min omgivning vad som händer om man som vuxen inte föregår med gott exempel, och det är tragiskt att se.

6. Ställ inte krav på barn och ungdomar och deras läsning som du inte kan leva upp till själv. Barn har också preferenser och det har de rätt att ha! Varför ska de läsa om deras föräldrar inte läser? Varför ska de läsa sådant de tycker är tråkigt när vuxna i deras närhet bara läser sådant de tycker är kul?

Jag läser ju bara sånt jag själv tycker verkar kul. Varför ska barnen inte få det? Jag tror inte att man ska tvinga barn att läsa riktigt tråkiga titlar – det stjälper mer än det hjälper. Barn ska inte tvingas läsa t ex gamla klassiker om de inte är redo för det. Hellre Gummitarzan än Doktor Glas!

7. Var säker på ditt svar när du får frågan ”Varför?” Säg absolut inte: ”Det är bra för dig!” Säg i stället: ”För att jag läste den när jag var i din ålder och tyckte att den var jätteintressant!” eller ”Min kollegas son som är i din ålder läste den och älskade den!” eller ”Jag tänkte att du kanske skulle gilla den, du gillar ju …”.

Vilket fantastiskt tips!

Därmed inte sagt att det här är ett universalmedel. Min bror läser, men inte alls i samma utsträckning som jag, och han läste definitivt inte mycket när vi var yngre. Ibland måste man få göra saker på sitt sätt, i sin takt.

Tomas Björnhjärta

tomasFörfattare: Ritva Toivola

Beskrivning: ”I de karelska skogarna fanns en gång en trollkarl vid namn Kurmo, som lär ha haft en björnpäls som förvandlade honom till en björn när han ville färdas genom skogarna.

Det var i brytningens tid mellan gammalt och nytt. Skulle ångloken verkligen kunna konkurrera ut gästgiverierna och hästskjutsarna? Hur skulle det då gå för Kärraboda gästgiveri, dit Tomas kom skidande en vinterkväll för att börja som lilldräng i stallet.

– Det här är våra hästar, visade honom Anni, dottern på gården. – Men rör inte Silver. Honom sköter gårdstomten om.
Tomas trivdes gott med sin syssla, men sedan kom Grim, den nya drängen, en elak bjässe till karl. Tomas blev anklagad för stöld och inlåst i boden i väntan på länsman. Det var en vårdag och det blev kallt när solen gick ner. Men där hängde ju en gammal björnpäls; det skulle säkert kännas varmare om han tog den på sig?  ”

Omdöme: Alltid när jag läser en finsk bok, vara sig det handlar om Mumintrollen eller Lumikki i Salla Simukkas böcker, så tar det ungefär två sidor innan den inre berättarrösten slår över till klingande finlandssvenska. Så även den här gången, när jag läst om drängen Tomas som genom olika omständigheter hittar en magisk björnfäll och förvandlas till en björn och lufsar runt i den finska skogarna. Toivola har tydligen gett ut en herrans massa böcker i Finland, men den här är den första jag stött på.

Det finns nåt väldigt charmigt och gammaldags över den här boken, ett anslag av gamla nordiska folksagor och sagor i allmänhet och det är något jag tycker väldigt mycket om. Det är en lätt melankolisk och nostalgisk air som genomsyrar boken, och det är väl nåt som jag lite fördomsfullt associerar med Finland i allmänhet. Men jag gillar det här väldigt mycket – jag har saknat böcker som använder sig av folksagor från Norden och tycker att det är något vi definitivt skulle kunna få se mer av i både barn- och ungdomslitteratur. Eller så är det bara jag som missat det, och då får ni gärna tipsa mig!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

Topp-Tio-Tisdag 4/11

Top Ten Tuesday den här veckan handlar om det här:

Top Ten Books I Want To Reread (or if you don’t reread…would reread in an ideal world)

Och den här gången är det sanslöst enkelt. Det blir inte tio böcker, men sju. Det är en serie som jag bara läst en gång totalt, och som jag många gånger funderat på att läsa om, inte minst i och med att jag börjat blogga mer intensivt. Samtidigt är det en serie där böckerna bara blir tjockare och tjockare ju längre in i serien man kommer, och skulle därför ta en jäkla tid att ta sig igenom = väldigt få uppdateringar på bloggen under ganska lång tid. Det är dessutom en serie där jag verkligen hängde på låset för att köpa delarna så fort de kom ut, och som var en så pass stor grej att till och med Coop Forum tog in de engelska böckerna så fort de släpptes.

Vilken serie är det då? Ja, om jag säger att det är en storsäljare av sällan skådat slag, om en ung föräldralös glasögonprydd pojke som får reda på att han är trollkarl och spenderar en hel del tid på en magisk skola tillsammans med en rödhårig pojke och en besserwisser till tjejkompis och kämpar mot en av de mest ikoniska onda trollkarlarna någonsin, en som knappt får nämnas vid namn?

Precis. Då vet ni.

Men nån dag så…

PAX – två recensioner för priset av en!

9789163879135Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell, illustrationer av Henrik Jonsson

Beskrivning: ”Populära Åsa Larsson, känd för sina kriminalromaner, debuterar för mellanåldern. I samarbete med författaren och forskaren Ingela Korsell och tecknaren Henrik Jonsson har hon skapat ett unikt urban fantasy-epos. Serien ”PAX” är ett actionfyllt drama om magi, som utspelar sig mitt i dagens Mariefred. 

I den lilla staden Mariefred börjar konstiga saker att hända. Onda krafter försöker erövra det hemliga, magiska biblioteket, som funnits under kyrkan i hundratals år. 
Väktarna Estrid och Magnar har vigt sina liv åt att skydda biblioteket, men i takt med att de blir äldre börjar bibliotekets magiska skydd försvagas. Bröderna Alrik och Viggo visar sig vara utvalda för att hjälpa till att försvara biblioteket mot de mörka krafter som vill ta makt över det. 

Alrik och Viggo måste använda både styrka och list för att övervinna alla övernaturliga otyg som väcks till liv i staden. Men pojkarna har också strider att utkämpa i sitt vardagsliv. Det finns ett killgäng i skolan som gör livet svårt. De har en mamma som de längtar efter, men som inte är att lita på. Och de måste kämpa med sin natur, den där ilskan som exploderar i huvudet, eller den där handen som liksom av sig själv tar grejer och stoppar i fickan.

9789163879128Omdöme: Jag såg Åsa Larsson på TV häromdagen, på Gokväll tror jag, där hon fick prata lite om den här bokserien i tio delar som hon skrivit i samarbete med Ingela Korsell och Henrik Jonsson som tecknat både Fantomen och Batman(!), och jag blev väldigt nyfiken. Tanken med den här bloggen är ju lite att fundera lite på böcker som jag själv skulle fastnat för när jag var i mellanåldern eller däromkring, och de här kändes som nåt som kanske skulle passat.

Och om jag gillade dem nu, då hade jag nog älskat dem då!

Jag bryr mig nämligen inte särskilt mycket om deckare. Det är en genre som för mig är helt ointressant just nu. Jag såg Gone Girl på bio för ett tag sen, och om den är baserad på det bättre i den genren, ja då kan det vara för mig. Så Åsa Larsson, lägg ner den delen av ditt författarskap och ägna dig åt det här istället, så kommer landets 9-12-åringar att vara dig evigt tacksamma (och troligen en hel del högläsande föräldrar också).

Ty mina vänner, det här är nåt jag tycker väldigt mycket om. Nordisk mytologi, spänning, bra huvudpersoner som är lätta att relatera till, en häxmästare som ser ut lite som Wolverine, riktigt snygga svartvita seriebilder som känns lite skönt retro, och cliffhangers i varje kapitel.  What’s not to like? Urban fantasy likt en viss Engelsfors-trilogi, men för en något yngre målgrupp. Och det är detaljer som att bok två börjar på kapitel 20 som gör att en sån som jag myser till lite extra. Jag gick faktiskt ut och googlade på både nidstång och kyrkogrim när jag läst klart, så det är lite allmänbildande läsning dessutom.

Grejen är så här: Omslagen och färgsättningen gör att en av de mest svårflörtade läsarkategorierna, nämligen småkillar i mellanstadiet, faktiskt kan bli intresserade. Jag har pladdrat om det här massor av gånger, att ett omslag MÅSTE vara säljande, och här tycker jag att det verkligen fungerar över förväntan. Jag vet att sambon hade med sig de här till nåt bokprat och kidsen blev superintresserade! Och självklart kan både killar och tjejer läsa det här, det är inte så jag menar att den är 100% ”killbok” men min känsla är att jag själv som 11-åring hade dragits som en geting till läskeblask om jag sett den här på biblioteket hemma i Skåne.

Det som också fungerar är huvudpersonerna Alrik och Viggo. De har ett jättefint band mellan sig som bröder som haft en strulig uppväxt, men de är inte helt perfekta utan kan ryka ihop ibland också, och känns både trovärdiga och sympatiska. visst känns de ibland som yngre Sam och Dean Winchester från Supernatural, men det är ju i min värld bara bra… Det samma gäller övriga karaktärer – de känns trovärdiga. Vissa är däremot rätt långt ifrån sympatiska!

Det är lite skräckkänsla ibland och innehållet kan vara lite väl rysligt för de yngre läsarna, men det är i så fall ett riktigt bra tillfälle i akt att som förälder vara med och läsa och diskutera, och för de lite äldre läsarna finns det väl få saker som är mer spännande än ett tecknat avhugget hästhuvud?

Jag rekommenderar varmt de här böckerna och hoppas verkligen på att Larsson och co. kan hålla samma höga kvalitet hela serien igenom.

Tack till förlaget för recensionsexemplaren!

Köp del 1 på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholm

Del 2: CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm

Eller som vanligt, den lokala bokhandlaren!

Vill ha dig så illa

vill-ha-dig-sa-illaFörfattare: Gunnar Ardelius

Beskrivning: ”Han andas in i hennes öra, hon blundar, viskar, drar i jeansen.

Ett tag tänker han att han ska berätta allt.

En strålande smärta genomfar honom.

Det är det som är så förskräckligt. Det är en stund som bara kan finnas till om man inte tänker på konsekvenserna.

Channa, Jeppe, Beate, Roozbeh, Olof och Lea. Sex kompisar från gymnasiet. Skolan är slut och allt känns plötsligt så länge sen. Channa har försvunnit. De andra är kvar. Under ytan vibrerar ett hot, en mörk hemlighet. De borde ha pratat om det. Nu är det försent.

Prisbelönte Gunnar Ardelius är tillbaka med en brännande och träffsäker berättelse om den sköra tiden efter gymnasiet. Då livet ska lossna. Men tänk om man förlorar allt man drömt om innan det ens börjat?  ”

Omdöme: Den här kom väldigt starkt rekommenderad av ett antal andra personer som jag har stort förtroende för, så jag hoppade på den här med stor entusiasm. När jag satte mig på bussen igår och började läsa fick jag också en väldigt bra känsla direkt efter bara någon sida: ”det här kommer att bli riktigt bra”.

Men…

Någonstans längs vägen släppte den där känslan, och efter tvåhundra sidor undrade jag nästan vad det var jag läst och varför. Som sagt, jag vet att många uppskattar den här boken väldigt mycket, men för mig är detta nog en av årets största överraskningar av det negativa slaget.

Jag tvivlar inte på att folk, och i synnerhet ungdomar kanske gör och uppför sig på det vis som karaktärerna gör. Mitt problem är inte att jag inte kan relatera till dem eller att de inte är trovärdiga. Istället är det att jag inte känner ett uns av sympati eller intresse för någon av dem. Istället gör jag som läsare några nedslag i de olika karaktärernas liv under drygt ett år, men jag känner aldrig intresse av att vilja veta mer om karaktärerna. Inte heller problematiseras de olika personernas agerande, framför allt ”den mörka hemligheten”. Ska jag känna sympati? Äckel? Ilska? Ja, jag känner obehag, det gör jag. Men kanske mer för att jag inte förstår vad författaren vill. Det är möjligt att det är exakt det Ardelius vill, att jag ska tvingas att fundera, och det är i så fall en framgångsrik strategi, men jag har svårt för den.

Stilistiskt så ärArdelius säker i sitt språk, speciellt de brev som Channa inleder och avslutar boken med är språkligt sätt lite utöver det vanliga. Samtidigt är det nog en av de delar som gör att jag har svårt att knyta an till boken, att den många gånger känns som en språklig stilövning. Och då har jag ändå läst Ranelid och kunnat stå ut med hans språkakrobatik…

Slutligen, omslaget? Vafalls?

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Igår fyllde jag 50!

Eller nja, igår läste jag ut årets 50:e bok! För några år sen kanske jag läste 5-6 böcker på ett år (ja, det var en REJÄL svacka), så det är en rätt rejäl uppryckning, och en trevlig sådan!

Bokbloggsjerka 5-8 september

Ah, bokbloggsjerka! Nu känns det att ordningen är återställd, när den är tillbaka för andra veckan. Veckans spörsmål:

Får böcker dig att somna eller håller de dig vakna i all oändlighet på nätterna?

 

Skulle nog svara att det har mer att göra med min egen dagsform än boken i sig. Jag har läst fantastiskt bra böcker, men ändå inte orkat läsa mer än några sidor innan man känner det där bekanta rycket när armarna är på väg ner och man håller på att få boken i ansiktet, och andra gånger kan man hålla på nästan hur länge som helst tills man inser att man borde lagt av för länge sen… speciellt om det är så pass lite kvar på boken att man vet att om man bara läser lite till så är boken slut. Då kan det bli lite väl sent ibland!

Är det en bok som inte är fullt så engagerande försöker jag inte ens läsa den på kvällen utan håller på det till min mer dedikerade lästid på bussen hem från jobbet.

 

Fredagsfundering

Alldeles nyss läste jag en recension på Maze Runner där recensenten inte alla tyckte som jag. Jag vet inte om jag är konstig, men det är nästan de recensionerna jag tycker bäst om. Ja, inte just Maze Runner-recensioner alltså, men såna som kanske får en att fundera lite på varför man tycker så olika.

Det är ju självklart kul att läsa att andra tycker som en själv, det blir ju en sorts bekräftelse på att man har ”rätt”, men det är nog minst lika viktigt att ta del av motsatsen? Eller?

Hur tänker ni om detta?

Ur mitt perspektiv

Jag är rätt ensam om det här. Självklart finns det andra, jag har väl bara inte hittat så många än. Men just därför tycker jag att det är så förbannat intressant att hitta artiklar om andra killar/män som läser YA, som artikeln ”Men should be able to read YA, too” av Rob Moran på Daily Life. Eller för den delen bloggen Real men read YA som dessutom nämns i artikeln. Läs till exempel bloggposten ”What the hell is this?” där. Jag kanske inte håller med om allt som de två herrarna skriver, eller ens känner igen allt, men det spelar mindre roll. Det handlar ändå om något jag håller på med.

Men som sagt, jag känner inte igen allt. Det här har jag till exempel aldrig upplevt:

I decided to read another YA book.  I swallowed my pride and took the long walk from the Wal-Mart book section to the cash register.  I swear everyone was looking at me.  I even had the cover up against my body so no one could see what I was buying, but they knew…they knew.

After seeing the teenage girl in the flowing red dress on the cover, then verifying that I wasn’t on the local sex offender registry, Cash Register Lady sold me the book.  I quickly hid the book inside the nearly transparent Wal-Mart bag and exited the building.  I used a different exit to throw the cameras off. (Aaron Bergh)

När jag sitter och läser på bussen så är det ingen som höjer på ögonbrynen. De skulle behöva lyfta blicken från mobiltelefonerna i så fall. Jag har utan problem kunnat läsa ”The fault in our stars” och ”Eleanor & Park” utan att nån tittat konstigt på mig. Inte ens när man går in i bokhandeln eller biblioteket och kikar på vad som finns på ”Unga vuxna”-hyllan är det nån som bryr sig.

Eller så är det bara jag som inte märker det? Så bra för mig i så fall.

Egentligen känner jag väl att det inte spelar nån roll vad det är jag läser, bara det är nåt jag är intresserad av eller nyfiken på. Det är lite som Moran skriver:

I mean, what’s really the difference between reading respected youth-oriented classics like Salinger’s Catcher In The Rye or Sagan’s Bonjour Tristesse and modern youth novels like Green’s Paper Towns or Chbosky’s The Perks Of Being A Wallflower? It’s basically just the shelf section of the bookshop.

Jag gör det här så länge jag tycker det är roligt. Så länge det ger mig något. Målet med den här bloggen har aldrig och kommer inte att vara nåt annat än ett sätt för mig att fundera och tänka på de böcker jag läst. Att ge mitt perspektiv på böckerna.  Ja, det finns ett visst mått av selektering. Jag har läst, och kommer att läsa, böcker som kanske inte passar in på bloggen, men det är bara att gilla läget. De dyker upp under ”Läst-listan” ändå om någon är nyfiken.

Men det är ju kul att ni tittar in!

 

Just nu…

… Läser jag den här på bussen. Vet ni vilken det är?

20140527-174757-64077058.jpg

Från bra till blä på nolltid

När det blev klart att Amazon tog över Comixology höjde i alla fall inte jag på ögonbrynen nåt nämnvärt. ”OK” tänkte jag, Amazon kan ju sina grejer. Det jag, och uppenbarligen många andra inte hade tänkt på var hur snabba Amazon kan vara på att implementera sin affärsmodell. För ett tag sen tipsade jag om appen Comixology, som VAR ett fantastiskt enkelt och bra sätt att köpa och testa amerikanska serier från flertalet av de stora förlagen i USA, även de två stora drakarna Marvel och DC, men även många indie-förlag. En av de riktigt trevliga funktionerna i iOS-versionen var möjligheten att göra in-app-purchases, och spontanshoppa serier genom att betalningen var kopplad till ens Apple-ID, precis som många spelföretag har fattat och tjänar grova pengar på varje dag.

Nu är ju Apple inte dummare än att de tar hela 30% i avgift för varje sådant köp, och Amazon är i sin tur inte mer korkade än att de inte vill betala så pass mycket till Apple. Därför har man till min och många andras stora sorg helt sonika tagit bort möjligheten till detta i den nya app som släpptes för ett tag sen, dvs exakt samma sak som de gjort i Kindle-appen. Man måste alltså numera registrera sitt kontokort eller använda PayPal på hemsidan och därefter gå in i appen och synka ner sina köpta serier, vilket alltså betyder ett par extra steg för att få sina inköp om man nu inte vill läsa dem på sin dator (och ärligt talat, det är inte nåt som funkar för mig).

Jag förstår så klart Amazons beslut, men det gör så klart att det hela känns väldigt tråkigt att hanteringen blir betydligt krångligare efter en så stor del av användarupplevelsen gått förlorad.

Zombies på Gotland?!? Ja, varför inte?

varelserna-elias-bokTitel: Varelserna. Elias bok

Författare: Magnus Nordin

Om: Elias och Emma, två av de överlevande efter en epidemi där en stor del av befolkningen förvandlats till zombie-liknande varelser.

Första raden: ”I natt drömde jag att världen var en stor och ödslig plats.”

Omdöme: Det här är första boken i en serie för 12-15-åringar på ett lite enklare språk och med riktigt snygga och mörka illustrationer av Lars Gabel, så den hamnar nästan i gränslandet mellan bok och serietidning. Jag tänker mig att det här lär fungera rätt bra för de som inte alltid är så där lässugna och blir avskräckta av tjockare böcker med mer text, och det är absolut en bra idé att skriva spännande, om än mörka och allvarliga böcker även för denna kategori av läsare. Mitt intryck är att det är väldigt TV-inspirerat (och det är naturligtvis väldigt svårt att inte bli påmind av The Walking Dead, både serietidnings- och TV-serieversionerna), men jag tycker att det fungerar bra ändå, så jag skulle absolut kunna rekommendera den här och uppföljaren till rätt person – som dock måste tåla lite våldsamheter och inte vara allt för lättskrämd!

Finns på Adlibris, CDON, Bokus och Fritz.

 

Bokbloggsjerka 11-14 april

Efter gårdagens fullständigt galna anstorming av besökare där besöksrekordet på den här lilla bloggen slogs på nolltid pga en liten tweet på rätt ställe av författaren till den senast recenserade boken här på bloggen (här du inte läst recensionen? Gör det här!) så lugnar det antagligen ner sig ganska rejält inom nån dag… Jag kan nog inte vänja mig vid de fantastiska siffror jag fick igår kväll, även om det hade varit trevligt!

Veckans bokbloggsjerka från Annikas litteratur- och kulturblogg handlar om det här:

Har du någonsin råkat ut för att du inte alls känner för att läsa någon av de böcker som står i din bokhylla? Om ja, vad gjorde du åt det? Om nej, tror du att det någonsin kommer att hända dig?

Ja, självklart. Det kan ibland gå så illa att det inte bara tar dagar, utan veckor innan man hittar nåt intressant igen i hyllan, men det ska sägas att sen jag började blogga mer seriöst så har det inte hänt än, även om jag gör uppehåll ibland – vissa dagar orkar man bara inte läsa på bussen utan vill bara blunda och slappna av. Och sen fuskar jag ju – jag lånar ju 95% av min läsning från biblioteket, och där finns det egentligen ALLTID nåt intressant.

För att lösa det? Jag vet inte om jag har nån strategi egentligen. Jag tycker att det verkar komma av sig självt. Att göra nåt annat är ju en variant, spela TV-spel eller dra igenom någon TV-serie eller film, men för mig så avlöser alla de här sakerna varandra ganska naturligt. Eller springa en runda eller gräva i trädgården eller nåt sånt, då är det rätt gött att sätta sig ner efteråt och då kanske det plötsligt är lättare att hitta nåt läsvärt i hyllan? Men när det gäller just läsning kanske det helt enkelt handlar om att läsa NÅT, vad som helst. En kort bok på 150 sidor, en graphic novel, eller helt enkelt nåt som man läst tidigare och verkligen tycker om. Och låta det ta tid, läslusten kommer tillbaka så småningom. Man måste inte läsa nåt hela tiden (får man säga så som bokbloggare?).

 

 

Lägesrapport

För övrigt går det så FRUKTANSVÄRT trögt med ”Vi måste sluta ses så här”. Jag vet inte vad det är. Det är ju bra när jag väl läser boken, men att plocka upp den för att börja läsa… nästan varje försök känns så här:

 

Hjärtans fröjd

9789129667707_200_hjartans-frojd_pocketPutting my money where my mouth is.. eller nåt. Så jag grävde fram och läste om Hjärtans fröjd igår kväll medan sambon tittade på tv. Så en svensk ungdomsklassiker, vessegoda!

Titel: Hjärtans fröjd

Författare: Per Nilsson

Om: Den allra första himlastormande kärleken ur en ledsen tonårspojkes perspektiv.

Citat: ”Där de pratade och pratade och pratade. Och skrattade och fnittrade. Och pratade och pratade. Konstigt. Han hade alltid tyckt att prata var svårt. Med henne var det lätt. Det löpte som på räls. Han behövde inte leta efter orden, han kom inte på sina repliker tio minuter för sent som han annars alltid brukade göra”

Omdöme: Den här är fortfarande så jäkla bra, lika bra som när jag läste den för flera år sen. Jag älskar språket och formen som Per Nilsson leker med igenom hela boken. Jag tycker om hur känslig den anonyma huvudkaraktärern är, att han får lov att vara känslig även om han är en kille. Han är ingen tuffing, tvärtom. Och det är det som är så bra! Det är trots allt en bok om den första förälskelsen, om det första krossade hjärtat. Man kan tycka att han är lite omogen i förhållandet till Ann-Katrin, men allvarligt talat är man inte särskilt smart när det gäller nåt i tonåren, och allra minst i sånt som gäller kärlek. Det är därför man får ha överseende med att man får en enorm lust att springa upp till tredje våningen och lappa till ungjäveln i slutet…

Finns att köpa på till exempel CDON, Adlibris och Bokus.

Bonus! Här kan ni läsa en C-uppsats om maskulinitet i ungdomslitteratur där Hjärtans fröjd är en av titlarna som analyseras!

Ut med det nya, in med det gamla

Jag har tänkt lite på att jag, och många andra bokbloggare med mig, jämt jagar efter det allra senaste. Vi lusläser amerikanska sidor och jagar efter den allra senaste från författare X och förhandsbeställer, gärna så att vi får den så snart den är släppt i USA. Men på vägen glömmer vi kanske bort fantastiska titlar som har några år på nacken. Jag har tänkt att efter att ha dragit igenom sista De Utvalda-boken och en eller två andra böcker, leta upp ett par gamla böcker ur hyllan av Per Nilsson och Peter Pohl. Jag minns att när jag läste dem flera år sedan så tyckte jag att t ex ”Hjärtans Fröjd” av Per Nilsson var väldigt bra och hade ett fantastiskt språk, men det kan ju vara ett nostalgiskt skimmer. Vi får väl se!

Sju punkter för att få pojkar att läsa!

Det finns en oerhört intressant artikel på Litteraturmagazinets hemsida som handlar om pojkars läsning, skriven av KåKå Olsen baserat på hennes masteruppsats vid Lund universitet. Det här är nåt som jag tycker är väldigt intressant (min sambo skrev sin C-uppsats om samma ämne faktiskt), och den är väldigt läsvärd. Missa inte heller artiklarna som länkas på samma sida! Hon listar i alla fall 7 punkter, och jag tänkte sätta dem i relation till mig själv och varför jag är en sån där som läser en massa numera.

1. Barn gör som deras föräldrar gör och framför allt gör barn som föräldrar av samma kön gör. Så tjena alla pappor, farsor, snubbar och gubbar! Läs! Läs vad ni vill så länge ni i alla fall läser något!

Ja, min pappa läser en massa, har alltid gjort. Jag minns att jag plöjde hans Alistair McLean-böcker och allt vad han nu köpte hem. Han går fortfarande till alla möjliga bokhandlare och tittar när han får möjlighet. Det har garanterat haft stor betydelse.

2. Vidga definitionen av ”läsning” och sluta placera skönlitteratur på piedestal. All läsning är bra för språkutvecklingen och ordförrådet och man kan visst då lära sig om andra människors livsvillkor genom att läsa facklitteratur – och serietidningar också för den delen. Våra definitioner påverkar vad vi anser vara läsning och med en snäv definition faller pojkar ofta utanför och blir ”icke-läsare” trots att de egentligen kan läsa en hel del.

Jag fick läsa vad jag ville. Inget var för vuxet, eller för fult. Jag läste allt. Faktaböcker, skönlitteratur för båda barn och vuxna, kilovis med serietidningar. Det var en stor dag när jag fick min prenumeration på Spindelmannen.

3. Gör läsning roligt! Javisst älskar vi tyst och kontemplativ läsning, men det behöver ju inte alla göra. Högläsning, läsning och bokprat i mindre grupper samt pyssel och teater i samband med läsning kan gynna pojkar.

Min farmor läste väldigt mycket för mig. Jag har ett väldigt starkt minne av att hon plockade fram Nils Holgersson från deras bokhylla när jag låg sjuk i deras lägenhet och fortsatte där pappa slutat läsa hemma hos oss. Det är nånting jag själv vill göra den dagen vi får barn.

4. Sluta vifta med pekpinnar i barns och ungdomars läsval. Även fackböcker är ”riktiga böcker” och serier är också läsning. Erbjud, men påtvinga inte, alternativ med utgångspunkt från barnens egna intressen – och var positiv!

Som sagt, jag fick läsa allt. Däremot minns jag att min fröken hade stora problem med en kille i klassen, Daniel, som bara ville läsa faktaböcker om djur, och som hon hela tiden försökte få att läsa ”riktiga böcker”. Jag tror att hon kanske gjorde honom en otjänst, även om hon ville väl. Det är nog bättre att man läser nåt än inget alls.

5. Tjata inte! Barn gör ändå inte som du säger – de gör som du gör!

Återigen, så viktigt! Jag ser ju i min omgivning vad som händer om man som vuxen inte föregår med gott exempel, och det är tragiskt att se.

6. Ställ inte krav på barn och ungdomar och deras läsning som du inte kan leva upp till själv. Barn har också preferenser och det har de rätt att ha! Varför ska de läsa om deras föräldrar inte läser? Varför ska de läsa sådant de tycker är tråkigt när vuxna i deras närhet bara läser sådant de tycker är kul?

Jag läser ju bara sånt jag själv tycker verkar kul. Varför ska barnen inte få det? Jag tror inte att man ska tvinga barn att läsa riktigt tråkiga titlar – det stjälper mer än det hjälper. Barn ska inte tvingas läsa t ex gamla klassiker om de inte är redo för det. Hellre Gummitarzan än Doktor Glas!

7. Var säker på ditt svar när du får frågan ”Varför?” Säg absolut inte: ”Det är bra för dig!” Säg i stället: ”För att jag läste den när jag var i din ålder och tyckte att den var jätteintressant!” eller ”Min kollegas son som är i din ålder läste den och älskade den!” eller ”Jag tänkte att du kanske skulle gilla den, du gillar ju …”.

Vilket fantastiskt tips!

Därmed inte sagt att det här är ett universalmedel. Min bror läser, men inte alls i samma utsträckning som jag, och definitivt inte när vi var yngre. Ibland måste man få göra saker på sitt sätt, i sin takt.

Reader Sutra

Snubblade över den här via Twitter. Vilken är ni? Jag är utan tvivel ”La metamorfosis”.24sutra Mon sambo påstår dock att jag är en ”Madame Bovary”. Hrmpf.

Att behöva göra tvära kast ibland

Jag håller på att läsa ”Lex Bok” av Sara Kadefors just nu. Innan dess ”Fangirl” och ”Eleanor & Park”. Innan det ”Doktor Glas”.

Och just nu känner jag att jag bara vill bli klar med boken och sen läsa nåt som inte har en enda populärkulturell referens. Inte till musik, film, böcker eller nåt som överhuvudtaget finns i verkligheten. Jag vill ha svärd. Drakar. Konstiga namn och påhittade kontinenter.

Kort sagt, all realism får hela kroppen att skrika efter fantasy. Jag behöver de här tvära kasten. Det är lite samma sak som att äta samma mat varje dag, det går liksom ett tag, men sen vill man ha nåt annat.

Så får det alltså bli. Hitte-på-världar, here I come.

EDIT:

Så klart så får man en bekräftelse via mailen just idag att nu finns min reserverade bok ”I huvudet på Colin Fischer” för avhämtning/hemleverans på biblioteket…

Måste man läsa färdigt?

En samvetsfråga egentligen. Å ena sidan, om jag tycker att nånting är riktigt dåligt – story, karaktärer, språk, varför ska jag då lägga en antal timmar på nåt som i slutändan inte kommer att ge mig mer än ”ännu en bok läst” när jag kanske kunde ägnat mig åt nåt mer vettigt, säg sortera strumpor istället?

Å andra sidan, är det så att det är nåt jag inte förstått storheten i? Kanske blir det bra om man läser hela boken, att nåt händer som bara vänder alltihop? Hur länge ska man förväntas hålla ut som läsare?

Typexemplet i mitt fall är den i mitt tycke fullkomligt värdelösa ”50 shades of Grey”. Jag började läsa den när det pratades så otroligt mycket om den, varenda människa höll ju på med den. Visst är det så att jag inte är den primära målgruppen för boken, men jag tyckte att jag var såpass intresserad att det borde gå bra ändå.

Jag klarade ungefär 60 sidor.

Men kan jag verkligen göra en vettig bedömning av en bok på 60 sidor? Är det ett rättvist beslut mot boken, mot författaren, mot mig själv när jag så snabbt ratar den till förmån för någon annan bok? Jellicoe Road är ju en sån bok som egentligen inte kommer igång förrän efter 100 sidor, nåt som fick min sambo att skippa boken trots mina högljudda protester. Vilka krav är egentligen OK att ställa?

Citat-situationen

När jag och min sambo lyssnar på musik gör vi det på helt olika sätt. Hon är en text-människa, medan jag är 100% musik-människa. Hon är fantastisk på låttexter, och tar till sig orden. Medan jag helt gräver ner mig i gitarrer och trummor och samplingar och allt sånt. Det beror ju givetvis en del på våra olika intressen. Hon älskar poesi och har läst massor av sånt – jag har spelat metal och hardcore i flera år och ägnat massor med tid till att plocka sönder låtar för att kunna skriva egna.

Så vad har det här med böcker och läsning att göra? Är inte det här en bokblogg?

Jo, så här är det.

Kollar jag igenom mitt Twitter- och instagramflöde just nu, så kryllar det av folk som plockar citat ur Tahere Mafis ”Ignite me”. Epicreads publicerade till exempel en bild på boken med massor av post-its som markerade citat i boken.

Jag kan inte relatera till det här alls.

För mig handlar läsning om den övergripande berättelse, inte enskilda meningar. Jag har aldrig strukit under citat i en bok förutom när jag pluggade och det behövdes för inlärning eller uppsatsskrivande.

Men varför är det så här?

När det gäller musik kan jag ju härleda det hela enligt vad jag skrev lite tidigare. Med böcker är det inte lika lätt.

Kan det handla om hur vi fostras att läsa? Vad vi blir lärda att leta efter i texter? Kan det skilja på manligt och kvinnligt läsande?

Blir tjejer mer uppmuntrade att läsa och skriva dikter och därför blir mer intresserade av ord och formuleringar än vad killar blir? Eller är det bara ett personligt intresse som inte har med kön och sociala konstruktioner att göra?

Eller är det rentav bara en grej som uppstått som ”man ska göra” för att man ser att alla andra gör det?

Barn och läsning

”– Det räcker inte att påtala att barn och unga måste läsa mer på fritiden och sluta spela dataspel eller surfa på internet, säger Catarina Schmidt, som skrivit en doktorsavhandling i pedagogik vid Örebro universitet. För att barn ska nå läsförståelse och upptäcka det fantastiska med att läsa måste de få prata om vad de läser och i den meningen är skolan en alltför tyst lärmiljö.”

Verkar vara en intressant doktorsavhandling som ska läsas. Barn och läsning är nåt som vi pratar mycket om därhemma eftersom min sambo är barn- och ungdomsbibliotekarie och jobbar en del ute på skolor, och det låter på henne som att det inte är helt lätt det här med barn och läsning.

Avhandlingen går att ladda ner här.

Dagens ilandsproblem

Föregående recension medför också ett lite annat spännande problem. Mortal Instruments-serien består av ytterligare sex böcker i nulägen, och en till släpps som bekant i mars. Och även om jag läser ganska snabbt så finns det en del andra böcker som jag skulle vilja gräva ner mig i, och just nu är det de väldigt aktuella ”Divergent” av Veronica Roth och Lev Grossmans ”The Magicians” som jag velar mellan.

Så blir det alltså ibland när man kollar runt på andra bloggar hela tiden. Precis som jag twittrade för nån dag sen så är det bästa med bokbloggar alla boktips, och det är precis det som är problemet med bokbloggar: alla boktips! Listan blir bara längre och längre!

The Mortal Instruments: City Of Bones

1406307629Ja, som jag redan babblat om ett par gånger, så är det här bra. Jag läste The Mortal Instruments: City Of Bones i rasande snabbt tempo, inte för att boken är särskilt tunn (ca 400 sidor i den version jag läste) utan för att jag kände den här sköna ”bara några sidor till så”-känslan, och då går det undan.

Bokserien ”The Mortal Instruments” av Cassandra Clare består av sex delar, där den sista, ”City Of Heavenly Fire” utkommer 2014. Dessutom finns det en prequel-serie som heter ”The Infernal Devices” där sista delen av tre utkommer i mars 2013. Ska man klassa den som nåt så är det urban fantasy – inga fotvandringar till Mordor så långt ögat når. Istället pratas det anime, piercings och motorcyklar lika självklart som det pratas skarpslipade vapen och magi.

Det som slog mig när jag läste den var hur rappt berättat den var. Ett drivet språk, naturlig dialog, och intressanta karaktärer – sånt som känns självklart, men som påfallande ofta saknas. Men Clare lyckas navigera runt uppenbara klavertramp och tar med läsaren in i en värld som känns mer ”Buffy the Vampire Slayer” eller kanske ännu hellre ”Angel” än ”Twilight”, och ingen kan vara gladare för det än jag. På samma sätt som i Buffyverse så finns så gott som varenda övernaturlig varelse man kan komma på och några till i verkligheten i New York, vilket huvudpersonen Cassie Fray upptäcker. Självklart finns den smått obligatoriska kärlekstriangeln med, men den ställs på ända på ett sätt som faktiskt gör det intressant att följa.

En annan trevlig sak är att Cassie, till skillnad från många av sina gelikar i t ex Twilight eller nyligen recenserade Halvblod, inte är komplett irriterande eller fullständigt dum i huvudet, utan tvärtom nån som man vill följa. Samma gäller de andra personerna, framför allt den manliga huvudpersonen Jace, men även den här seriens Voldemort, dvs Valentin Morgenstern som är sådär skönt fascistisk och obehaglig som en riktig skurk ska vara.

Som sagt, jag gillar det här skarpt. Vill man så kan man ju kolla in trailern i föregående inlägg för att få en bild av hur karaktärerna ser ut i den kommande filmen, men varför vänta? Spring och köp istället och börja läs!

Hur jag läser

Det mesta jag läst den senaste tiden var varit en salig blandning av nytt och gammalt, klassisk litteratur och sprillans nytt. Det mesta jag läst har faktiskt varit på min iPad, och till mindre del fysiska böcker. Det är faktiskt förvånansvärt bekvämt att läsa eböcker på paddan, inte minst som att jag jämt har med den till och från jobbet eftersom det är ett av mina arbetsverktyg. Jag har så klart inget emot att hålla i vanliga böcker, och det är trevligt attva en trave böcker på nattduksbordet, men frågan är om inte paddan passar mig bättre i många fall?

Det är ändå så att nästan allt mitt läsande är på tåget hem från jobbet, och inte liggande i soffan eller nån läsfåtölj, och då kan man inte släpa med sig så mycket prylar förutom matlåda, iPad och träningskläder då och då, även om det händer att böcker slinker ned.

Hur och var läser ni?

Annonser