Kategoriarkiv: livet

Det kom en grej eller två emellan.

Jag skulle skrivit en recension igår.

Jag skulle bara klippa gräset.

Och sen skruva ihop en grill.

Och äta.

Sen skulle vi bara kika på ett avsnitt av danska ”The Rain” på Netflix. Det råkade bli några fler.

Och nu på morgonen var jag tvungen att googla på om det heter ”emellan” eller ”imellan” eller båda två. Sen råkade jag klicka vidare på artiklar om ”mittimellan”, ”mittemellan” eller ”mitt i mellan”.

Det är mycket nu, OK?

#lifeofabloggare

Annonser

Represent, yo!

Eftersom Top Ten Tuesday för ungefär 117:e gången på kort tid är så otroligt tråkig att jag tvärvägrar som en unge vid grönsaksbuffén så kör vi på nåt annat i stället. Ok? Ok.

Idag ska vi vara lite allvarliga istället och prata om det jättevuxna ordet ”representation”. Vi kan faktiskt inte bara sitta och fika och prata om Rick Riordan hela tiden även om det är jättetrevligt.

Johanna borta på Kulturkollo skrev ett intressant inlägg om det här för nån vecka sedan och jag har gått och grunnat på det här ur mitt perspektiv sen en tid tillbaka.

Det här handlar alltså om att kunna känna igen sig i den omgivning och den kultur som representeras, bland annat genom sin hudfärg.

Johanna utgår i sitt inlägg ifrån sin hudfärg, och jag gör alltså detsamma – vilket naturligtvis innebär helt olika perspektiv, på samma sätt som för er som läser det här där hemma eller på jobbet eller var det nu är som ni avnjuter er dagliga dos av mitt svamlande.

Det här ska naturligtvis inte uppfattas som nån kritik mot Johanna, tvärtom!

Även ur mitt perspektiv så har det varit för jäkla dåligt med förebilder som på nåt sätt skulle påminna om mig själv eller mitt utseende under min uppväxt.

När jag var liten hände det inte alltför sällan att jag låg och grät och önskade att jag på nåt sätt skulle få samma vita hud och blonda hår som alla andra, för det fanns ta mig tusan inga andra med asiatiskt ursprung där vi bodde förutom jag, min mamma och min bror och en annan kille som var adopterad från Sydkorea. Jag trodde att livet skulle vara lättare då. Nu vet jag att det naturligtvis inte är så, men säg det till David 9 år och han kommer ändå inte att tro på vad du säger. Sorry.

Det fanns inga andra i verkligheten enligt mig. Och tittade man på TV var det inte riktigt överdrivet många asiater där heller. Hade man tur, och då pratar jag ENORM tur så såg man nåt nyhetsinslag på Rapport om nån sur kinesisk general, och det är inte direkt nåt som får mungiporna att peka uppåt.

Jag kan tänka mig att man inte känner sig så där jättekul representerad om man har sitt ursprung i mellanöstern heller, men nu är det här inte nån sorts tävling i vem som är sämst representerad i populärkultur. Jag säger bara att för mig som liten kille i nordvästra Skåne på 80-talet så tyckte jag att det var tråkigt att jag inte såg några andra med svart hår i skolan.

Det skiljer kanske inte jättemycket nu mot då. Visst ser jag fler asiater på stan och varenda människa och hens granne har varit på Thailandssemester. Men jag väntar fortfarande på den stora asiatiska huvudrollsinnehavaren i en film där han inte behöver vara varken den roliga asiatiska kompisen och/eller kung fu-mästaren. (”Asiatiska kvinnor då” säger nån. ”De är ju vanliga på film sen länge” och den lilla karamellen kan vi ju spara till nåt tillfälle då vi pratar om synen på asiatiska kvinnor i allmänhet och vad folk tror men inte säger om en när man säger att ens föräldrar träffades i Thailand och mamma flyttade hit.). Jag väntar också fortfarande på den grymme musikern som inte spelar i nåt jäkla ploj-”Gangnam Style”-trams. Det är snart slut på 2015, så nu är det ta mig tusan på tiden.

Men baby steps. Det går ändå långsamt framåt. Ingen har gjort mig så glad på senare tid som Glenn i ”The Walking Dead”. Eller Park i ”Eleanor & Park”. Jag tar pyttestegen framför inga steg alls.

Where the stars still shine

where_the_stars_still_shine-trish_doller-25288021-2545958848-frntlFörfattare: Trish Doller

Beskrivning: ”Stolen as a child from her large and loving family, and on the run with her mom for more than ten years, Callie has only the barest idea of what normal life might be like. She’s never had a home, never gone to school, and has gotten most of her meals from laundromat vending machines. Her dreams are haunted by memories she’d like to forget completely.

But when Callie’s mom is finally arrested for kidnapping her, and Callie’s real dad whisks her back to what ”would” have been her life, in a small town in Florida, Callie must find a way to leave the past behind. She must learn to be part of a family. And she must believe that love– even with someone who seems an improbable choice–is more than just a possibility.”

Omdöme:  Man tycker ju synd om Callie, det gör man ju. Hon lär ju haft ett riktigt skitliv. Samtidigt har hon ju bara haft sin mamma att ty sig till (mammans tillfälliga pojkvänner har ju varit mer eller mindra bra, och vissa fullkomligt horribla) så jag kan förstå och köpa att Callie slits mellan sin ”nya” familj och hennes mamma, och den aspekten av boken tycker jag är riktigt bra skriven och trovärdig och ärligt talat det stora plusset i boken. Även om mamman uppenbart inte är helt i balans så känns det ju rimligt att Callie inte kan lösgöra sig från hennes inflytande hur lätt som helst. Jag gillar också att hennes pappa känns väldigt sympatisk, och det är tydligt att det är en svår situation för honom också. Familjen på hennes sida verkar ju väldigt trevlig och inbjudande och det är trevligt att läsa om hur de försöker bjuda in henne i sin egen familj som hon ”fått tillbaka”. Skildringen av familjen är alltså väldigt trevlig och varm och sån där som man hoppas att man själv ska få vara med om. Callie som person har ju en hel del saker att bearbeta angående sin uppväxt så man kan ju undra varför en terepeut inte är mer närvarande, inte minst för att reda ut det här med Callies förståeligt svåra problem med att hantera relationer på ett vettigt sätt och inte bara kasta av sig tröjan det första hon gör.

Men boken lider väldigt mycket av att var just för mycket och det är här vi börjar dra ner betyget. Det är lite som när man lagar mat – några få ingredienser av bra kvalitet är bättre än att ösa på med allt möjligt konstigt. Om Doller lagar mat på samma sätt som hon skriver käkar jag nog faktiskt middag någon annanstans. För tydligen räcker det inte med det stora traumat att blivit bortrövad och levt på rymmen i över tio år och nu ska komma i kontakt med sin enorma grekiska familj – det måste läggas till att mamman är bipolär, att Callie blivit sexuellt utnyttjad och sen toppas med att hon inleder en sexuell relation med sin pappas nya frus bror. Att de två dessutom mest verkar vara attraherade av varandra på ett rent fysiskt plan är väl helt ok, sånt händer ju, men jag som läsare bryr mig aldrig särskilt mycket om deras relation eftersom den inte verkar bygga på nåt annat än att de tycker att den andra personen är ruskigt snygg naken. Att det finns risk för dålig stämning på familjemiddagarna är ju en annan sak… Men det är faktiskt svårt att läsa när man himlar så mycket med ögonen att man får ont i nacken.

Så på det stora hela så finns det saker som är bra och som jag önskar att Doller fokuserat på men också saker som är så irriterande och onödigt att man undrar hur författaren tänkt. Eller snarare inte tänkt.

Men här lilla byn i Florida verkar ju hur trevlig som helst och finns tydligen på riktigt. Varmt och gott och massor av grekiska restauranger och en rolig bokhandel (hoppas att den finns på riktigt). Jag kan tänka mig att åka dit. Och omslaget på boken är ju ganska fint. Alltid nåt.

CDON, Bokus, Adlibris eller lokala boklangaren.

Bloggjerka 16-19 januari

Veckans bloggjerka kräver nästan en mindre uppsats, så vi kör väl igång direkt:

När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?

Jag kommer knappt ihåg att inte kunna läsa. Jag vet att jag satt och tragglade med Bamse-tidningar sen fyra års ålder kommer distinkt ihåg att jag lyckades läsa en Bamse innan pappa kom hem från jobbet. Jag förstod säkert inte allt, men tillräckligt med hjälp av bilderna. I förskolan var det jag, trots att jag var yngst, som faktiskt satt med de andra barnen och läste Klas Klättermus högt i kuddrummet!

Så jag började alltså tidigt. Mamma tog också jämt med mig och min bror på sagostunderna på biblioteket, och jag har ända sen dess haft ett väldigt nära förhållande till bibliotek och att låna böcker därifrån. När man sen kom upp i mellanstadiet fick man ju plötsligt låna både från skolbiblioteket OCH vanliga biblioteket, eftersom det låg på cykelvägen hem.

Läsningen har dock gått lite upp och ner under åren. Förra året var ju en all-time-high, självklart beroende på bloggen, men jag har varit nere på att bara läsa en handfull böcker om året också så det har verkligen pendlat. Det har varit helt beroende på lust och livet i allmänhet! Nu har jag ju både bloggen och en sambo som är bibliotekarie så just nu finns det nästan inte bättre förutsättningar för fortsatt läsning.

Om detta talar man endast med kaniner

om-detta-talar-man-endast-med-kaninerFörfattare: Anna Höglund

Beskrivning: ”Anna Höglund är en av Sveriges mest nyskapande illustratörer. I Om detta talar man endast med kaniner utforskar hon en högkänslig kanins tankar och liv och provar bilderbokens gränser vad gäller tema och förväntad läsålder. 

Om detta talar man endast med kaniner är en poetisk bok där Anna Höglund kombinerar kollageteknik, fotografi och måleri för att skildra känslan av att vara annorlunda, men samtidigt sträva efter större gemenskap.”

Omdöme: Många av oss har personer i sin närhet som på ett eller annat sätt är drabbade av någon form av psykisk ohälsa. Vissa har fått diagnoser, andra inte. Den här bilderboken är ett fantastiskt direkt sätt för både oss som är i närheten eller den som själv är direkt drabbat att få en inblick i hur livet kan vara för en högkänslig person som huvudpersonen i Höglunds bok. Trots, eller kanske på grund av, de väldigt korta texterna så lyckas hon också sätta fingret på exakt de känslor och upplevelser som jag fått beskrivet för mig från de personer jag har i min närhet.

Rent tekniskt så har Höglund också hittat en berättarform som passar henne som hand i handske. Illustrationerna är enormt välgjorda och det märks att Höglund använt en rad olika tekniker och lagt ner mycket arbete på varje enskild bild, vilket gör att man kan spendera en hel del tid på att bara titta och utforska dessa utan att läsa själva texten, och det är väl ändå en av de stora poängerna med en bilderbok?

Man ska inte avskräckas av att det är just en bilderbok, för det här är inte en ”Totte bakar…” på något sätt utan har en helt annan målgrupp i ungdomar, unga vuxna och oss andra vuxna för den delen också. Det är inte boken du kommer att plocka upp för att den är rolig, men det är inte desto mindre en viktig och bra bok att läsa.

Finns att köpa på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller din lokala handlare!

Denna bok löser #1 i Kaosutmaningen 2015.

Annonser