#Fredagsfeeling 7: Country edition

Det är countrygala på MGM Grand Arena i Las Vegas. Det betyder glitter och paljetter utan dess like någon annanstans i världen. Bländvita perfekta tandrader och plastikopererade ansikten vart kameran än vänder sig. Boots och cowboyhattar som aldrig varit i närheten av den miljö multimiljonärerna som bär dem beskriver i sina texter. Tiotusentals människor i publiken, ända upp i ”the nose-bleed sections”., det vill säga de platser längst upp och längst bort där man egentligen hade sett bättre om man stannat hemma och sett alltihop på TV.

Prisutdelarna avlöser varandra. Det är sportstjärnor från NFL. Andra artister från andra genrer. Det är superstjärnor från TV. Nikolaj Coster-Waldau från Game of Thrones drar ett misslyckat skämt om att välja drottningar eller de nominerade i kategorin ”årets kvinnliga artist”.

Flera av de nominerade artisterna uppträder. Med dansare, med stora animationer som får scenerna att ena stunden se ut som en kyrka för att nästa gång en sylta som knappt nån av artisterna skulle kunna tänka sig att spela i på riktigt. Med gästartister som Khalid, som för att visa ”hej, vi hänger med, vi vill slåss på topplistorna bland dansmusiken och modern R n’ B.”

Men när Ashley McBryde ska spela, då händer något. Ensam, på en liten puck mitt ute i publiken står hon. I skinnjacka och bootcut-jeans. En enkel spotlight lyser upp henne där hon står med sin akustiska gitarr. Låten heter ”Girl Goin’ Nowhere”.

”Don’t waste your life behind that guitar
You may get gone, but you won’t get far
You’re not the first, you won’t be the last
And you can tell us all about it when you come crawling back
That road you’re on, just winds and winds
Your spinning your wheels and wasting you’re time”

Hon ser sig om, ut i publiken. Förmodligen ser hon inget mer än en svart massa, men kanske en del tända mobilskärmar. I stället fortsätter hon in i refrängen:

But when the lights come up
And I hear the band
And where they said I’d never be is exactly where I am
I hear the crowd
I look around
And I can’t find an empty chair

Not bad for a girl goin’ nowhere”

Publiken tjuter och applåderar efter EN refräng.

Man ser på henne hur stort det här är för henne. Det syns i hela hennes ansikte. Trots det är hon stadig på rösten och fingrarna när hon fortsätter sjunga och plocka sina ackord ända tills hon utbrister ett enkelt ”wow” efter det avslutande ”Not bad for a girl goin’ nowhere”. Där ser man hur mycket texten betyder för henne.

MGM Grand reser sig unisont och ger henne stående ovationer. Jag ser om klippet. Om och om igen.


Annonser

Fredagsfeeling #6

Äntligen fredag igen! Det var dessutom väldigt länge sen det kom ett inlägg i serien ”Fredagsfeeling” så nu får det verkligen vara dags.

Nåt som gjort min vecka lite skojigare var att jag upptäckte en kille som heter Viktor Olsson, och hans senaste skiva, som fantasifullt nog också heter ”Viktor Olsson”.

Om ni gillar musik på svenska som tassar omkring i nån sorts Tomas Andersson Wij/Mauro Scocco/Peter LeMarc och ett stänk Håkan Hellström fast spelad av nån som inte fyllt 30, då tycker jag att ni ska lyssna lite på Viktor. I mina öron är han ruskigt underskattad och jag kommer att spela skivan en hel del framöver, och tror att den kan vara helt fantastisk varma sommarkvällar. Det känns så i alla fall. Han har fått svinbra recensioner i en massa tidningar, men när jag kollar YouTube så har han knappt några visningar på många av sina videos så jag fattar inte nånting. Killen är ju grym.


Blogstafett – The Soundtrack of OArYA.se

När Kulturkollo hojtade om att köra en stafett om soundtracket till ens blogg var jag inte sen att haka på. Jag, och i förlängningen OArYA.se, är lite smått besatt av musik. Jag har nämligen i mina både bästa och sämsta stunder varit farligt nära att lajva Rob i Nick Hornbys ”High Fidelity”. Jag har köpt skivor som varit creddiga men i ärlighetens namn inte spelats särskilt många gånger. Jag har köpt alldeles för tighta skinnjackor för att nån i ett visst band sett sjukt cool ut i för tight skinnjacka. Jag har haft alldeles för stora kläder för att banden jag lyssnade på vid den tiden hade alldeles för stora kläder. Jag har svettats längst fram på konserter. Jag har stått längst bak med korsade armar. Jag har stått på scen med eget band och skrikit punkare i ansiktet (han tackade faktiskt efteråt). Jag har stått i en studio och spelat samma sak om och om igen. Jag har sett så fruktansvärt många bra band. Jag har sett så många fruktansvärt usla band också. Jag har stått i baren på svartklubbar på båda sidorna om disken. Jag har alltså gjort nästan allt som har med musik att göra.

Jag tror och hoppas att jag lugnat ner mig. Och att jag köper kläder i rätt storlek.

Men jo, musik är en stor grej för mig ända sen högstadiet. Så vilken musik är egentligen soundtracket till den här bloggen? Om man vill hitta kärnan i OArYA.se?

Då får man vara beredd på tvära kast. Whiplash-skadesnabba kast. Jag har inga problem med att byta från Ariana Grande till Behemoth till Wu-Tang Clan på tre hopp.

Jag tänker att min smak när det gäller böcker är lite samma sak som min musiksmak, eller vilken mat jag tycker om. Jag är både löjligt petig och öppen för allt.

Ibland när jag recenserar så använder jag musik som en metafor, det kanske vissa har märkt. Några exempel: Anna Ahlund fick en släng av jazz för ”Du, bara” för att jag fick samma känsla som att lyssna på Chet Baker sjunga av att läsa hennes bok. Att hon sen använde ”In a sentimental mood”, en av världens absolut mest fantastiska jazzlåtar, i sin nästa bok gjorde det bara ännu bättre.

En annan Anna som nämns väldigt ofta här, Anna Jakobsson Lund, utnämnde sin Systemet-trilogi som punkig, men när det gäller Anna tänker jag främst på Tracy Chapman. Och det är fasiken inte dåligt det heller.

Eller för den delen, när böcker själva ger sig själva ett soundtrack som i ”The Hate U Give”, en bok som förutom att vara helt fantastisk även svänger rent musikaliskt. Min kärlek till hiphop har faktiskt funnits sen 90-talet, men den har verkligen blommat ut på senare år, och då går jag gärna lite bakåt och plockar upp 80- och 90-talsrapparna. Boom-bap snarare än mumble rap liksom. Nas skiva ”Illmatic” från 1994 är kanske en av de allra bästa hiphop-skivorna nånsin och texterna hakar klockrent in i ”The Hate U give” som kom ut betydligt senare.

Men de som läser den här bloggen kanske mest känner till min stora fäbless för country. Country i sig är också väldigt brett när man bryter ner den, vi snackar liksom allt ifrån banjodueller i Appalacherna till paljetter och popcountry som tidig Taylor Swift och skäggiga gubbar som druckit alldeles för mycket whiskey. Och jag gillar nästan alla varianter, bara det finns en antydan till cowboyhatt nånstans. Nån klok människa jag läst nån gång sa ungefär att det finns en countrysång för varje händelse i livet, från låtar om att få barn till låtar om ens sjuka hund. Det är faktiskt sant och det är nog det jag älskar allra mest med den genren. Och framför allt smälter jag om det finns en riktigt bra text, som i ”Whiskey and you”, framför allt om det är Chris Stapleton som sjunger den.

Det är alltså här nånstans i mitten som man hittar OArYA.se, bland jazzen, hiphopen och countryn. Och då har vi ändå inte pratat om dödsmetallen. Eller skatepunken. Eller operan. Eller. Eller. Eller. Men jag är där också. Jag sa ju det. Whiplash. Precis som det ska vara.