Kategoriarkiv: Något helt annat

Jag har gått ner mig i ett androidträsk. Och jag älskar det.

Det är nog inte så att det är nån egentlig trend på gång, men det har helt enkelt blivit så för mig just nu.

Jag läste som bekant Jay Kristoffs senaste alldeles nyss, recensionen publicerades i måndags. Samtidigt har Westworld säsong två snurrat på HBO, jag har sett halva Blade Runner 2049 och till och med i mitt Playstation 4 så har androiderna tagit över i form av ”Detroit: Beyond Human”. Jag har dessutom ett förhandsexemplar från en svensk författare som också är inne och tassar runt i det här.

Alla ovanstående exempel är hur bra som helst, men det finns givetvis fler. Star Wars har ju sina robotar, Alien-filmerna har Bishop, och nu senast även David (whoop whoop!) i Prometheus-filmerna. Ex Machina med Alicia Vikander i huvudrollen är vansinnigt bra, och vi ska så klart inte glömma Terminator. Man ska ALDRIG glömma Terminator 1 och 2. Gillar man lite mer lågmält dramakomiskt måste jag rekommendera ”Robot and Frank”, den är helt underbar och lite underskattad.

Det är rätt spännande att nästan all populärkultur utgår ifrån att det kommer att gå käpprätt åt helvete med androider. Alla exempel ovan förutom ”Robot and Frank” har en världsbild där androiderna till slut innebär mer problem än nytta. De löser alltså ingenting utan blir en del av själva problemet. Undrar varför det är så? Man kanske borde läsa in sig på lite mer filosofi om det här för att förstå bättre? Varför denna dysterhet?

detroit-connor-2.jpg

Bilden är från spelet ”Detroit: Beyond Human”. Bra grejer.

Annonser

Rocken är kanske inte död?

Man ska akta sig för skådespelare som vill leka musiker, det blir sällan bra. Visst finns det undantag som Jared Leto och hans ”30 Seconds to Mars” som släppte en del bra skivor (nya är dock FRUKTANSVÄRT USEL på ett hellre-borra-sig-i-trumhinnan-aktigt sätt, och nu är jag faktiskt snäll i mitt omdöme) men oftast blir det bara Kevin Costner av alltihop.

Därför blev jag så himla överraskad av att se ett klipp med Dylan Minnette från filmatiseringen av Jay Ashers ”13 Reasons Why” och höra en riktigt trevlig liten indiedänga i form av ”Pictures of Girls”. Låten är en ca tre och en halv minut lång The Cure-möter-Joy Division genom ett H&M-sommarkollektionsfilter, men det funkar förvånansvärt bra. Jag är förälskad i gitarrljudet framförallt och blev lite småsugen på att se om ”The O.C”, även om jag har hört att den inte åldrats med värdighet.

Öronen ska ha sitt.

Jag lyssnar oftast på musik när jag läser böcker. Till stor del handlar det om att skärma av sig från resten av världen eftersom jag mest läser när pendlar hem från jobbet. Jag har nämligen stora problem med att inte tjuvlyssna/störas av andra medresenärer på tåget och det funkar dåligt med att läsa samtidigt.

Jag har testat en massa olika lurar, från Koss Porta Pro (skitbra ljud, fulsnygg design, men läcker som en roddbåt gjord av schweizerost ) till iPhonens egna (de trillar bara ur öronen och släpper in alldeles för mycket av omvärlden) till mina älskade Sennheiser CX-300 II som jag alltid återkommer till eftersom de ger mig bäst pris/prestanda-förhållande och dessutom låter skitbra för all typ av musik och dämpar omvärlden alldeles utmärkt. Win!

Men prylnörderi i all ära, man måste ju ha nåt vettigt att lyssna på också. Ibland när jag läser så har jag försökt att para boken med musik som nämns i boken eller som känns rätt. Typiska exempel på det har varit ”Allt det vackra är inte förstört” som nästan krävde opera eftersom det var en så viktig del av boken, eller ”The Hate U Give” där det fanns en spellista av författaren med mängder av mer eller mindre politisk hiphop och soul som behandlade bokens tema. När jag läste Elisabeth Östnäs böcker om Turid lyssnade jag mycket på post-metalbandet Cult of Luna eftersom det fanns en känsla i deras musik som jag tyckte passade.

Andra gånger så spelar det absolut ingen roll, och då kan jag lyssna på nästan precis vad som helst som inte har ett dugg med boken att göra.

Det jag vill komma till är att jag i fortsättningen ibland kommer att komma med lite förslag på passande musik och kommer att lägga upp en spellista i Spotify som har med min läsning att göra. Det kommer att vara den mest splittrade listan nånsin, men kanske kan ni som läser den här hitta ett eller annat guldkorn ni med. Jag hoppas det i alla fall!

Sony,_walkman,_1979

 

Växtbaserat goes rörligt

Några av er vet att min lillebror är en betydligt häftigare bloggare än jag själv borta på vaxtbaserat.nu, en matblogg av det lite grönare slaget. Han är ständigt aktuell med recept på alla möjliga ställen och denna helgen även som konferencier på Vegovision-mässan i Göteborg. Nu har han begått vlogg också för första gången, och självklart ska ni titta på den eftersom jag vet att åtminstone ett par av er som läser den här bloggen kan vara intresserade. Värt att notera när ni tittar på videon är att min bror en gång sagt ”det finns inga hipsters i Malmö”, och ja… mina tankar går väl lite åt ”ser”, ”inte”, ”skogen”, ”träd” osv.

 

OArYA hjärta De ögondöda!

”De ögondöda” är nåt tämligen unikt, åtminstone i Sverige vad jag vet. Det är en skräckföljetong som man kan följa på instagram och twitter och som skrivs av Mårten Dahlrot och Jimmy Berestål. Det är namn som tidigare varit okända för mig, men nu är jag en stor fan. De har för övrigt haft en del spännande gästförfattare så som Anders Fager och Kristina Hård.

Jag är alldeles till mig i trasorna, jag älskar verkligen det här. Det finns en fantastiskt makaber obehagkänsla som genomsyrar alltihop och jag har inte nog med bra grejer att säga om det. Det är ett pågående projekt som jag följer med stort intresse och det borde ni som gillar skräck också göra.

Jag tycker att det är lättast att läsa via https://deogondoda.wordpress.com/ för att komma ikapp, men sen kanske man ska gå över till insta.

Capture

 

David får ont i huvudet x2

Vi är nog några stycken som suttit och plöjt rätt många timmar av tv-serien ”the 100”. Katja har skrivit utförligt om hur bra serien är så jag behöver inte säga mer än att jag instämmer till 100%, trots att serien har logiska luckor större än Grand Canyon. Just därför får man nästan lite ont i huvudet när man ser den här trailern med Eliza Taylor. Jag ska säga att jag är en sucker både för julfilmer och romantiska komedier (och även dödsmetall, men sån är jag) men det här… Ojoj, det är jobbigt att få ihop i mitt lilla huvud.

Lite på samma tema är faktiskt den här trailern. Här är det istället Rose McIver från underbara ”iZombie” som också spelat i nåt där hon inte står med blod och inälvor upp till armhålorna.

Nu bliver det tegnefilm!

Näe, det blev inte nåt vettigt innehåll idag heller. Men som tur är så finns ju resten av internätet, och idag snubblade jag över den här videon – If Game of Thrones was an anime. Himla bra gjort måste jag säga!

Påddkästs

Jag har snöat in lite på poddar nu på senare tid. Från att ha varit helt ointresserad så har jag mer och mer börjat lyssna på såna på morgonen in till jobbet. Och när jag lagar mat. Eller diskar. Eller plockar fram frukost. Man kan ju inte bara lyssna på gammal hardcore eller hästjazz, man vill ju allmänbilda sig lite.

Allmänbilda sig som i ”nu lyssnar jag på übernördar nörda loss”.

Därför har jag t ex både börjat och slutat lyssna på Creepypodden. Skräckhistorier i all ära, men det blev liksom aldrig riktigt kul. Det kan ju så klart ha att göra med att skräck som sådant aldrig riktigt varit min grej.

De poddar jag däremot går igång på har för övrigt nix-nada-nothing med litteratur att göra. Jag har inte kommit dit än. Det är roligare att lyssna på folk som pratar om andra saker. Ibland kör jag P3-dokumentärer eller true crime. Men oftast handlar det om sånt som ligger mig ännu närmare om hjärtat.

Exempelvis har jag fastnat rätt hårt för Stiljournalen. Jag gillar kläder och stil, vett och etikett och Fredrik och Filip (nej, inte DE Filip och Fredrik) är väldigt underhållande och trevliga att lyssna på.

Ingen som känner mig blir väl förvånad över att Burgarpodden också snurrar rätt flitigt. Fine, det är McDonalds som ligger bakom den, men podden har faktiskt ett bra innehåll ändå med allt från trendspaning till historia och bra gäster. Och fan vet om inte Christoffer har mitt drömjobb: produktutvecklare på Donken.

Den podd jag ändå uppskattar allra mest, och där jag kommer på mig själv att hela tiden sitta och argumentera med de som pratar i podden är ändå Farfarsparadoxen. ”Men Andreas!” ”Oskar, men vet du inte…” ”Yes, där har du helt rätt.” Det jag gillar bäst är bredden, att podden gör nedslag i så gott som varje del av den populärkultur som jag själv älskar och är uppvuxen med.

EDIT: Jag glömnde nämna Historiepodden. En av grabbarna, Daniel, pratar riktigt grov östgötska. Som alla vet är östgötska min kryptonit och jag kan alltså inte sluta lyssna.

Vilka är era favoriter därute?

Skämskuddedags!

Allas favoritkollektiv Kulturkollo har skämskuddevecka borta hos sig, och bjuder in oss andra att blotta sitt innersta.

Ni vet såna där tävlingar där man ska äta flest varmkorvar på X minuter? Om ni byter ut korvarna mot skräpkultur skulle jag stå på prispallen varje gång. Några exempel är väl på sin plats.

Inte så att jag egentligen skäms för nåt av det här – jag ser det som att jag offrar mig för laget. Nån måste ju se alla haj-filmer där hajarna spökar eller simmar i sand eller har flera huvuden och… ja, ni fattar. ”Sharknado”-filmerna är mer av en själslig upplevelse än någonting annat. Ni kommer aldrig att vara likadana efter att ha sett dem. Jag lovar.

Sharknado2

Jag ser egentligen inte heller nåt problem med att jag lyssnar på den mindre creddiga delen av country. Nog för att jag har ett löjligt stort musikintresse, men ska man vara finsmakare så får man bara lyssna på godkända gamla snubbar som Johnny Cash och Gram Parsons, eller på sin höjd Eric Church. Nu gillar jag så klart allihop, men ska jag vara ärlig gillar jag nog mest den här superkommersiella moderna countryn som mest handlar om att sladda runt med pickupen på grusvägar, grillfester dagen efter lön och smetiga låtar om the girl next door. Rent intellektuellt är det nog inte många hjärnceller som engageras när det gäller den typen av musik, men kom igen katten, det svänger ju!

1deb89e6da565d520a7295e7e7d08a1a

TV då? Gudars, där är det lätt att fastna i allehanda program. Speciellt såna som handlar om att tömma förråd. Eller såna som samlar på sig onödigt många mattor/kattlådor/dagstidningar etc. Eller samlar på kuponger. Eller julpyntar. Eller gifter sig vid första ögonkastet. Eller lagar mat (fast där kan man ju faktiskt få lite idéer, så de räknas inte. Tror jag.)

ellen3-1356x723

Men skämmas? Nej, det har jag inte tid med.

Represent, yo!

Eftersom Top Ten Tuesday för ungefär 117:e gången på kort tid är så otroligt tråkig att jag tvärvägrar som en unge vid grönsaksbuffén så kör vi på nåt annat i stället. Ok? Ok.

Idag ska vi vara lite allvarliga istället och prata om det jättevuxna ordet ”representation”. Vi kan faktiskt inte bara sitta och fika och prata om Rick Riordan hela tiden även om det är jättetrevligt.

Johanna borta på Kulturkollo skrev ett intressant inlägg om det här för nån vecka sedan och jag har gått och grunnat på det här ur mitt perspektiv sen en tid tillbaka.

Det här handlar alltså om att kunna känna igen sig i den omgivning och den kultur som representeras, bland annat genom sin hudfärg.

Johanna utgår i sitt inlägg ifrån sin hudfärg, och jag gör alltså detsamma – vilket naturligtvis innebär helt olika perspektiv, på samma sätt som för er som läser det här där hemma eller på jobbet eller var det nu är som ni avnjuter er dagliga dos av mitt svamlande.

Det här ska naturligtvis inte uppfattas som nån kritik mot Johanna, tvärtom!

Även ur mitt perspektiv så har det varit för jäkla dåligt med förebilder som på nåt sätt skulle påminna om mig själv eller mitt utseende under min uppväxt.

När jag var liten hände det inte alltför sällan att jag låg och grät och önskade att jag på nåt sätt skulle få samma vita hud och blonda hår som alla andra, för det fanns ta mig tusan inga andra med asiatiskt ursprung där vi bodde förutom jag, min mamma och min bror och en annan kille som var adopterad från Sydkorea. Jag trodde att livet skulle vara lättare då. Nu vet jag att det naturligtvis inte är så, men säg det till David 9 år och han kommer ändå inte att tro på vad du säger. Sorry.

Det fanns inga andra i verkligheten enligt mig. Och tittade man på TV var det inte riktigt överdrivet många asiater där heller. Hade man tur, och då pratar jag ENORM tur så såg man nåt nyhetsinslag på Rapport om nån sur kinesisk general, och det är inte direkt nåt som får mungiporna att peka uppåt.

Jag kan tänka mig att man inte känner sig så där jättekul representerad om man har sitt ursprung i mellanöstern heller, men nu är det här inte nån sorts tävling i vem som är sämst representerad i populärkultur. Jag säger bara att för mig som liten kille i nordvästra Skåne på 80-talet så tyckte jag att det var tråkigt att jag inte såg några andra med svart hår i skolan.

Det skiljer kanske inte jättemycket nu mot då. Visst ser jag fler asiater på stan och varenda människa och hens granne har varit på Thailandssemester. Men jag väntar fortfarande på den stora asiatiska huvudrollsinnehavaren i en film där han inte behöver vara varken den roliga asiatiska kompisen och/eller kung fu-mästaren. (”Asiatiska kvinnor då” säger nån. ”De är ju vanliga på film sen länge” och den lilla karamellen kan vi ju spara till nåt tillfälle då vi pratar om synen på asiatiska kvinnor i allmänhet och vad folk tror men inte säger om en när man säger att ens föräldrar träffades i Thailand och mamma flyttade hit.). Jag väntar också fortfarande på den grymme musikern som inte spelar i nåt jäkla ploj-”Gangnam Style”-trams. Det är snart slut på 2015, så nu är det ta mig tusan på tiden.

Men baby steps. Det går ändå långsamt framåt. Ingen har gjort mig så glad på senare tid som Glenn i ”The Walking Dead”. Eller Park i ”Eleanor & Park”. Jag tar pyttestegen framför inga steg alls.

Det här med högläsning är inte alltid så lätt

När till och med självaste Liam Neeson har problem med högläsningen, då vet man att det är svårt.

Det visar sig också att det är ett gammalt klassiskt problem:

Och ibland kan man till och med behöva hjälp:

 

My life next door

12294652Författare: Huntley Fitzpatrick

Beskrivning: ””One thing my mother never knew, and would disapprove of most of all, was that I watched the Garretts. All the time.”

The Garretts are everything the Reeds are not. Loud, messy, affectionate. And every day from her rooftop perch, Samantha Reed wishes she was one of them . . . until one summer evening, Jase Garrett climbs up next to her and changes everything.

As the two fall fiercely for each other, stumbling through the awkwardness and awesomeness of first love, Jase’s family embraces Samantha – even as she keeps him a secret from her own. Then something unthinkable happens, and the bottom drops out of Samantha’s world. She’s suddenly faced with an impossible decision. Which perfect family will save her? Or is it time she saved herself?

A transporting debut about family, friendship, first romance, and how to be true to one person you love without betraying another.”

Omdöme:

– Så… ”contemporary romance” säger Goodreads. En liten avstickare alltså för dig David, du brukar ju mest härja i dystopi eller fantasy-världar. Det är väl första gången du läser en bok med ett hånglande par på omslaget. Vad tyckte du då?

– Ja, det var…intressant. Man måste ju utmana sig själv, så när jag fick den här i present så kändes det som ett spännande projekt. Det finns saker jag gillar, men också saker som var lite mindre bra.

– Hur menar du då? Det får du allt utveckla.

– Du är så krävande David! Men jag ska försöka förklara. Det börjar ju faktiskt inte alls tokigt. Samantha, som huvudpersonen heter, har sedan länge suttit och smygtittat på grannfamiljen Garrett. De är ju raka motsatsen till henne och hennes familj, och det är ju alltid spännande att se om gräset verkligen är grönare på andra sidan staketet, och när hon börja komma närmare och bli kär i grannpojken Jase så slår det gnistor så det står härliga till. Det är faktiskt rätt välskrivet.

– Men det låter ju väldigt mysigt?

-Ja, och det är det också. Men det blir samtidigt lite väl tråkigt efter en stund att läsa om de unga tu. Jag tyckte dessutom att boken körde på extremt låg växel under en alldeles för stor del av boken för att det skulle kännas helt ok – den är stundtals inihelvete tråkig rent ut sagt! Sen tyckte jag nog inte att karaktärerna var särskilt spännande egentligen?

-Jaha, hurså?

– Jo, men ta Jase då. Han är så FRUKTANSVÄRT mysig och trevlig och duktig på alla sätt. En svärmorsdröm som kan laga dammsugare och ta hand om sina småsyskon och vara sportig och snygg och ja du fattar. Han är som en Augustus Waters med extra smör på och det blir för mycket till slut, lite som att äta ett helt paket Delicatobollar när en hade räckt. Han är liksom fullkomligt bortom all trovärdighet.

– Spännande metafor…

– Den karaktär som faktiskt växer mest är den knarkande tonårsalkoholisten Tim som tokigt nog seglar upp som den mest underhållande personen i hela boken. Konstigt men sant. Men det stora problemet med boken är som sagt tempot, och i kombination med att den sista fjärdedelen av boken känns på tok för mycket som en så där ”daytime soap/telenovela” som gick på TV på eftermiddagarna när jag läste på högskola så överväger det faktiskt de bra bitarna med boken. Med råge. Synd, eftersom den som sagt faktiskt började riktigt trevligt. Sen tar det sig väl runt sidan 280 då DEN STORA HÄNDELSEN inträffar och en bit efter det, men tyvärr blir upplösningen ungefär lika avslagen som läskeblask som stått i solen en hel dag.

– Så du skulle inte rekommendera den?

– Nja, det finns ju absolut bättre böcker där ute, men har man läst allt annat så går det väl här an. Om jag förstår det rätt så verkar ju t ex Sarah Dressen och Jenny Han vara betydligt bättre författare i samma genre. Boken är kanske läsvärd om man bara läser de första 150 sidorna så man ”bara” får läsa om två löjligt perfekta ungdomar som blir kära i varandra och slipper resten.

Finns på CDON, Bokus, Adlibris.

 

Kulturkollos tisdagsutmaning

Kulturkollo har fantasy-tema den här veckan. Eftersom fantasy är något av en kär gammal vän (jag gillar fortfarande svärd och drakar mer än robotar och laserpistoler) så hakar jag med nöje på deras Tisdagsutmaning.

Vilken fiktiv plats skulle du besöka om du bara kunde?

Alla kommer att svara Hogwarts på den här frågan. Hur kan man inte annat än att älska den platsen? Det är som ett magins Disneyworld. Men faktum är att skolan i Cassandra Clares och Holly Blacks Magisterium-serie inte ligger långt efter (av förklarliga skäl…). Jag har egentligen inget emot att lägga en semester eller tre i Narnia heller, trots alla pratande gnagare. Narnia verkar ju så himla mysigt – som ett fantasyresort och spa liksom. Vill man köra lite mer old-school och blidka sin inre lajvare går det ju faktiskt att leka lite vikingatid tillsammans med Rime och Hirka i världen från Korpringarna.

Om du fick välja en av alla dessa magiska varelser som ditt eget husdjur – vilket skulle du ta? Och varför?

Jag hoppas ju fortfarande på att det ska visa sig att min hund ska visa sig vara ett magiskt djur och att han bara SPELAR idiot…

Hitta på en egen trollformel! Hur låter den? Vad tänker du använda den till?

Det här kan ju vara en av världens bästa frågor. Det första som slår mig att det borde vara nåt som handlar om mat – kanske att trolla fram precis den mat man är sugen på genom att vråla Krubbus Direktus och namnet på maträtten? Och vips dyker det upp en Heston Blumenthal-snickrad hamburgare? Eller en ångande het chili från nån diner i Texas? Eller sushi? Paella? Kålpudding? Ja, jag ÄR hungrig och jag har inte lunch förrän om 1 timme och 13 minuter, men vem räknar…

Det skulle egentligen varit en annan recension…

…men jag drabbades av den fruktansvärda åkomman Tidsoptimism. Inte ens jag lyckades komma undan den här illvilliga bacillen. Eftersom jag inte är en ”riktig” journalist så får jag ju inte hitta på och låtsas som att jag läst eller upplevt saker, så jag måste faktiskt dra igenom de sista 150+ sidorna i Odinsbarn innan ni får reda på vad jag tycker. Men ni får helt enkelt hålla er till… onsdag hoppas jag.

En kul grej som dök upp på jobbet, Högskolan i Jönköping alltså, är en satsning som heter ”Kultur på Campus” där vi kommer att ha öppna luncharrangemang (dvs vem som helst får kika in) med både musik, konst, stand-up osv. Det som är lite extra intessant ur litteratursynpunkt är att vi får besök av fantasyförfattaren Eva Holmquist 18/3 och även den något mer kända Gunilla Bergström 20/5, så är ni i faggorna så kika förbi och säg hej! Jag vet att Bokhuset har recenserat någon bok av Holmquist och Bergströms Alfons Åberg har väl alla något förhållande till. Alla arrangemang är på onsdagar kl 12.00 i vårt Högskolebibliotek och är naturligtvis gratis.

 

Let him who hath understanding reckon the number of the beast…

Capture

Hej. Jag ville inget speciellt. Ville bara uppmärksamma att jag har 666 olästa inlägg i mitt bloglovin-flöde och att det känns fint på nåt numerologiskt och heavy-metal-aktigt sätt. Jag får väl dra igång en Iron Maiden-dänga här på jobbet bara för att. Ni kan nu återgå till ordinarie verksamhet. God eftermiddag.

Tweet tweet

Nån är rolig på internet igen, och det är inte jag som omväxling. Twitterkontot @dystopianYA lyckas pricka in några riktiga klassiker inom genren. Är det på riktigt? Är det satir? Spelar det nån roll?

Och ni följer väl förresten @theoaryablog på Twitter?

Fyra kvinnor fyra flickor

fyrakvinnorfyraflickorFörfattare: KG Johansson

Beskrivning: ”Alla som du träffar kommer inte att vara snälla mot dig. Några kan vara lika elaka som skurkarna i filmerna. När det händer kommer du att bli hemskt ledsen. Och då vill jag att du tänker på mig. Kan du komma ihåg det? Du måste komma ihåg att du är någon. Du är lika mycket värd som de, vad de än säger. Lovar du mig att komma ihåg det?”

Omdöme: KG Johansson känns som en kille som har mitt drömjobb – han är författare OCH professor i rockmusik. ”Fyra kvinnor fyra flickor” är en novellsamling med åtta noveller med det gemensamma att alla har kvinnor eller flickor som huvudpersoner, därav namnet på novellsamlingen. Som vanligt när det gäller noveller så skiftar de väldigt när det gäller tema, miljöer och liknande, från total post-apokalyps som nästan drar åt skräck/fantasy till betydligt mer klassisk science fiction.

Dock håller de genomgående väldigt hög kvalitet och visar på Johanssons förmåga att behärska vitt skilda genrer, även om vissa av novellerna naturligtvis inte faller mig lika mycket i smaken som andra. Bland mina favoriter är novellerna ”Satan doll” och ”Moodmind”, två helt väsensskilda noveller, men som båda har en otroligt intressant känsla i sig. Jag har svårare för de noveller som är lite ”flummigare” i brist på bättre ord, men samtidigt utmanar de mig på ett annat sätt då jag absolut inte är på min litterära hemmaplan när jag läser den här samlingen.

Jag är ju dessutom en sån här som älskar när författare kommenterar sina verk, så Johanssons kommentarer med lite bakgrund och tankar i slutet av boken är också något som tilltalar mig mycket.

Tack till Affront för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller varför inte direkt från förlaget?

 

Rat Queens Vol 1: Sass & Sorcery

132982Författare: Kurtis J. Wiebe, Roc Upchurch

Beskrivning: ”Who are the Rat Queens? A pack of booze-guzzling, death-dealing battle maidens-for-hire, and they’re in the business of killing all god’s creatures for profit. It’s also a darkly comedic sass-and-sorcery series starring Hannah the Rockabilly Elven Mage, Violet the Hipster Dwarven Fighter, Dee the Atheist Human Cleric and Betty the Hippy Smidgen Thief. This modern spin on an old school genre is a violent monster-killing epic that is like Buffy meets Tank Girl in a Lord of the Rings world on crack!”

Omdöme: I ett försökt att ge mig utanför min älskade superhjältegenre i serievärlden så har jag efter tips från flera olika håll plockat upp Rat Queens Volume 1: Sass & Sorcery av Kurtis J. Wiebe och Roc Upchurch. Och nog är det annorlunda alltid. Miljöerna är i och för sig bekanta för alla som läst ens en gnutta fantasy eller spelat dator/TV-spel av rollspelskaraktär. Jag har väl varit inne och härjat på båda områdena, och det märks att författarna också varit det. Igenkänningsfaktorn är på topp, med den ack så viktiga skillnaden att vi har fyra kvinnliga huvudkaraktärer istället. Ungefär här kommer nån och ropar ”Men Red Sonja då? Hon är ju gammal hack n’ slash/sword n’ sorcery-hjältinna! Det här är väl inget nytt?”. Jo, det är det. Den här lilla detaljen att de får behålla kläderna på och inte ser ut som Jessica Rabbit med svärd… fundera på den ett tag.

ratqueensbetty

Sen tar serien inte sig på så otroligt stort allvar – det är inte Conan direkt. Det är massvis med humor och ett högt tempo, vilket gör det till en snabbläst men trevlig läsning. Serien är dessutom rätt blodig när det väl är dags för fight, vilket hanteras lika skickligt av författarna som de lugnare partierna av serien. Teckningsstilen är trevlig också, klar och ganska rena linjer istället för överarbetat eller alltför orealistiskt, däremot har det inte lagts lika mycket krut på bakgrunderna som inte är särskilt detaljrika, men jag har inte något större problem med detta. Just den här volymen samlar de första fem numren av serietidningen som ges ut av Image, så den tjänar främst som en introduktion och sätter ut spelpjäserna inför kommande nummer i form av storylines och liknande, och det finns gott om potential i serien, så Rat Queens är något jag kommer att hålla utkik efter i fortsättningen också!

Rat-Queens-pgs-6-7
Köp på CDON, Adlibris, Bokus

Den här boken löser #2 på Kaosutmaningen 2015

 

Så snygga omslag! I wants it!

Ástor Alexander heter en kille som är helt sanslöst duktig som konstnär, och har knåpat ihop några av de snyggaste fiktiva omslag jag nånsin sett till ett gäng kiosk-romaner baserade på TV-spel (känner ni igen alla?). Jag blir så sjukt sugen på att läsa de här, fast helst skulle jag vilja ha dem på väggen:

g9ivsok9zhgcqg5flfal

eqlwhenf7rv8grpyjeel

aqyx7csyjigojjebtxs1

lkmaoeynuqhd0tfu0ksp

Ska vi slå vad

ska-vi-sla-vadFörfattare: Rebecka Fredriksson

Beskrivning: ”Jag tycker du och jag slår vad. Du kan väl be till Gud tio gånger den här terminen och så får du se om Gud svarar på bön.”

”Äh”, sa jag.

Det var det löjligaste jag hört. Vad skulle Gud tycka om det? Att man slog vad om ifall han svarade på bön. Förresten trodde jag ju inte ens att det fanns någon Gud.

Matildas bästa kompis har precis flyttat, så Matilda måste börja sjuan på nya skolan inne i stan ENSAM. Men så dyker Sara upp. En nyinflyttad tjej med en
hemlighet. Det blir början till en omtumlande termin för både Matilda och Sara, där inte mycket blir som någon av dem tänkt sig.

Vad händer egentligen i Kristna Skolgruppen? Och är Oliver Matildas drömkille eller inte? Varför är dryga Stephanie så dryg och vad är på gång med Matildas pappa? Och måste man vara med på yogan i skolan, även om det känns helt fel?”

Omdöme: På många sätt är ”Ska vi slå vad” en av de böcker som fått mig att tänka till, betydligt mer än vanligt faktiskt. Bakom det rätt intetsägande omslaget så döljer sig en ungdomsbok som förutom de vanliga tonårsproblemen faktiskt främst tar upp att hitta sin tro i allmänhet och kristendom i synnerhet, och det gör den här boken till något av en unik bok.

Jag är väl ungefär så sekulariserad som det bara går, vilket gör att jag personligen inte kan relatera till mycket av det som beskrivs i boken, men jag inser att det mycket väl kan vara så för många andra, bland annat tonåringar, att man känner att man nästan måste ”komma ut” som kristen beroende på sin omgivning. Jag kan inte minnas några problem med detta under min högstadie- eller gymnasietid, men det är säkert väldigt annorlunda beroende på var man befinner sig.

Som diskussionsunderlag tror jag därför att den här boken absolut kan vara användbar. Språket är enkelt och dialogerna är trovärdigt återgivna. Däremot kan jag känna att temat ”allt löser sig om man ber” upprepas lite väl många gånger och används för att lösa allt för många problem, allt från skrikande barn till uppvaknande på sjukhus.

Så vad tycker jag? Jag tycker kanske inte särskilt mycket om boken som en rent skönlitterär upplevelse – det händer helt enkelt inte så fantastiskt mycket i boken, och karaktärerna är ganska platta. Men den är som sagt väldigt tänkvärd, även för sådana som mig som ställer sig rätt tvivlande till allt vad religion heter, och det är faktiskt den största bedriften som Fredriksson och hennes bok lyckas med.

Finns på CDON, Adlibris, Bokus och Glansholm, och hos lokala handlaren.

Annonser