Kategoriarkiv: nutid

Recension – Det är för sent att vilja hoppa av

det-ar-for-sent-att-vilja-hoppa-avFörfattare: Stephanie Tromly

Beskrivning: ”Digby har varit borta i flera månader och Zoe börjar äntligen finna sig tillrätta i livet i River Heights. Hon har fått kompisar och en pojkvän och har inte varit inblandad i vare sig inbrott, droghärvor eller hot om att bli sprängd i luften. Men det varar inte länge. En dag står Digby utanför hennes dörr som om ingenting har hänt. Han bryr sig varken om Zoes förvåning över att han är tillbaka, eller hennes pojkvän Austins svartsjuka. Och kyssen som Zoe grubblat på ända sen han åkte verkar han ha glömt. Så hon bestämmer sig för att inte ha något med honom att göra, utan fortsätta med sitt nya problemfria liv. Men just det är inte lätt när Digby är i närheten.”

Omdöme: Ibland är det trevligt när uppföljaren är av exakt samma vara som den första delen, bara med plusmeny och efterrätt. Ok, det är mindre introduktion i den här vilket gör att Tromly kunnat ägna sig åt att finslipa sin extremt ”Veronica Mars/Riverdale”-doftande serie. Nu snackar vi hembrännare, steroidlangning, industrispionage och kidnappning om vartannat och det balanserar faktiskt hårfint mellan ”ja, det är fullt rimligt som berättelsebågar i en bok som egentligen vill vara en tv-serie med 22 avsnitt” till ”nä, nu är det väl ändå LITE VÄL MYCKET som händer på en gång” men jag väljer att fria hellre än fälla. Jag tar nog hellre för mycket spänning än för lite.

Tromly lyckas ändå hålla karaktärerna i centrum och gnabbandet mellan Digby och Zoe är en av de större behållningarna i serien. Språket innebär inga större konstigheter men sticker inte heller ut på nåt sätt.

Ni som läste recensionen på förra boken vet att jag inte riktigt fastnade för Digby. Gillar jag Digby mer den här gången? Näe, vi är väl på samma nivå, men jag måste erkänna att det finns en viss charm hos de flesta karaktärerna även om de inte direkt avviker från särskilt många klichéer – jag tror som sagt att ni kan hitta exakt varenda figur i boken i de serier som jag nämnt ovan. (Nu gillar jag ju som bekant båda serierna så det är egentligen inget problem för mig.)

Det som däremot är ett problem för mig är slutet. Cliffhangern gör nämligen att jag måste läsa sista delen ganska snart och då måste den införskaffas på engelska och det blir ju jättefel i bokhyllan… såvida inte Vox släpper den också? Kom igen, gör en insats!


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

Annonser

Recension – Finns det björkar i Sarajevo?

finns-det-bjorkar-i-sarajevoFörfattare: Christina Lindström

Beskrivning: ”Kevin ska ta hand om sin bror Charlie, som har en funktionsnedsättning, när deras föräldrar för första gången ska åka tillbaka till sitt hemland Bosnien. Men så ringer Hannes och bjuder med Kevin till Liseberg. Hannes är Kevins enda kompis och besöket på Liseberg känns livsviktigt. Kvar hemma lämnas Charlie, med ett löfte om att Kevin snart är tillbaka.

På Liseberg finns även Hannes flickvän Linn och hennes kompis Amanda och de fyra har en magisk försommarkväll tillsammans. Men när Kevin kommer hem är Charlie försvunnen.

De fyra vännerna ger sig ut för att leta efter honom och under sökandet testas deras relationer och känslor kommer upp till ytan. Allt kommer att förändras.”

Omdöme: ”Pallar hon favorittrycket?”. Det är ju en naturlig tanke när man plockar upp det senaste från en författare som hittills gått från klarhet till klarhet för varje ny bok. ”Hälsningar från havets botten” och ”Jack” tillhör mina absoluta favoriter bland svenska ungdomsböcker, vilket trogna läsare redan vet. Samma läsare vet också att jag är enveten pessimist och säg den lycka som varar för evigt och allt det där. (Det är kanske den största nackdelen med att göra bra ifrån sig – förväntningarna inför nästa projekt?)

Och det vete tusan om inte Christina Lindström i min värld haft de allra största förväntningarna på sig tillsammans med drömteamet Kaufman/Kristoff när det gäller böcker 2018.

Eftersom jag får dras med det här från en tidigare recension lite då och då så kan vi ta det direkt – nej, det finns ingen motsvarighet till Pulp Fiction-väskan från ”Jack” i den här boken.

Istället finns det meningar och händelser i ”Sarajevo” så får mig att lägga ner boken och kippa efter andan och andra som får mig att le från öra till öra.

Frågan är nämligen inte om jag tycker om den här boken. Frågan är snarare om jag inte till och med tycker om den mer än ”Jack”. Det kan faktiskt vara så.

Jag känner så mycket för Kevin. Så mycket att jag inte riktigt vet var jag ska börja, men kanske att jag känner igen så mycket i honom. Det är ett fantastiskt porträtt av en karaktär som är så levande för mig med alla sina goda och dåliga sidor att jag är säker på att jag stått bakom honom i en kö på Donken. Och det gäller även de andra – alla borde få ha en Hannes i sitt liv. Ni som har en sån person, håll så hårt ni kan i den, för såna är ovanligare än drömvinster på Lotto. Men det här är egentligen ingen överraskning för mig. Det här är Christinas absolut största styrka som författare.

Här finns också så mycket outtalat att gräva i. Så mycket familjehistoria och så mycket mellan raderna att det kunde fylla en egen bok.

Jag tänker också lite på vad som står på omslaget – ”En kärlekshistoria”. Det är lätt att tänka sig att det är Kevin och Amanda och det är det så klart, men det handlar också om Kevin och Hannes vänskap, syskonen Kevin och Charlie, föräldrars kärlek till sina barn.

Jag skulle kunna vräka på med superlativer tills de tar slut. Men vi kan säga så här: när jag tänker på ”Sarajevo” tänker jag att boken egentligen är en countryballad om kärlek som jag vill spela om och om igen. Och ni som känner mig vet att det nog är det finaste betyg jag kan ge.


Recensionsexemplar från förlaget.

Adlibris / Bokus

 

 

Middagsmörker

middagsmrker-cederlund_charlotte-35403501-frntlFörfattare: Charlotte Cederlund

Beskrivning: ”Idijärvi sameby ligger undangömd i de norrländska skogarna, långt bort från all civilisation. När sextonåriga Áilis pappa dör i cancer tvingas hon flytta dit för att bo tillsammans med sin morfar som hon aldrig tidigare träffat. Välkomnandet blir svalt och Áili känner sig som en främling bland snö och renar. Men så börjar mystiska saker hända i byn, saker som borde vara omöjliga och som bara kan förklaras med den magi som är direkt knuten till Áilis samiska arv. Snart är hon indragen i en flera hundra år gammal konflikt, en konflikt som riskerar att skada de hon bryr sig om. De få som finns kvar.”

Omdöme: ”Jag landar i istiden”. Så börjar Middagsmörker. Så känns det fortfarande när jag tittar ut genom fönstret. Brorsan frågade igår varför vi fortfarande hade snö, som om man kan välja liksom.

Därför kändes det också helt logiskt att plocka upp en bok med snö, blodrött norrsken och en varg på omslaget samma dag som chefen mailade ut om att det var dags att börja planera semestern.

Men till skillnad från det land av snömodd och kyla som finns utanför mitt fönster vill jag bara stanna kvar i Idijärvi sameby och berättelsen om Áili.

Cederlund karvar ut en egen nisch direkt med sin moderna fantasy som utspelar sig så långt upp i Norrland som det bara går. Beskrivningen som bl a står på CDON där det står ”med inspiration av contemporary fantasy” är förresten bara trams. Det är som att säga att Star Wars kan innehålla spår av rymdskepp. Middagsmörker står upp till örsnibbarna i fantasy, tro inget annat.

Det är också miljön och den samiska mytologin som gör boken till något eget, på samma sätt som en av de stora styrkorna i Siri Pettersens och Anna Jakobsson Lunds böcker att de hämtar inspiration från vår egen del av världen. Jag är beredd att ställa Cederlund i samma sällskap av ytterligare en anledning – att jag helt enkelt tycker att det är förbannat bra.

Jag uppskattar verkligen det socialrealistiska i beskrivningen av behandlingen av samerna, både historiskt och i nutid, och det är verkligen inte många YA-böcker som får en att sitta nån timme på Wikipedia och visst är det så att man får skämmas lite över hur lite man vet. Men jag säger som Áili – jag är från Skåne, där har vi knappt sett renar förutom när de skyltar Polarbröd på ICA.

Áili är dessutom lätt att tycka om. Hon fungerar utmärkt som ledsagare in i den samiska magin eftersom hon vet precis lika lite som vi läsare. Överlag är persongalleriet starkt och väl definierat. Språket i boken lämnar inte heller någonting att klaga på, det är på en hög språklig nivå utan att bli krångligt och sidorna flyger förbi vilket tyder på en skicklig författare redan på debutantnivå. Och boken är också väldisponerad med lagom långa kapitel och med en tredje akt som det bokstavligt talat slår gnistor om.

Så…

Ni fattar redan att ni ska läsa den här va?

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, i bokhandeln och på biblioteket.

Gudar och monster

9789170284137_200_gudar-monsterFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ” Två världar på väg mot ett till synes oundvikligt, våldsamt krig. Genom riskfyllda villfarelsekonster har Karou tagit kontroll över kimärernas rebellarmé och föresatt sig att styra den bort från hämndens återvändsgränd. Framtiden vilar på hennes axlar.

När änglarnas brutala kejsare för in sin armé i människornas värld förenas slutligen Karou och Akiva – inte i kärlek, men i en bräcklig allians mot deras gemensamma fiende. Det är en skruvad version av den dröm de en gång närde, och de börjar hoppas att det kan leda till en väg framåt för deras folk. Och, kanske, för dem själva.

Men än värre hot siktas i fjärran och är Karou och Akiva starka nog att stå fast bland gudar och monster?”

Omdöme: Uppenbarligen är jag blodtörstigare än vad jag trott. Jag tyckte nämligen att förra boken ”Blod och stjärnstoft” i serien om Önskemånglarens dotter (det är en titel att att ha på sitt visitkort, önskemånglare… undrar hur många högskolepoäng som krävs?) var bättre än den första då den helt enkelt vad betydligt blodigare än sin föregångare.

”Gudar och monster” avslutar alltså serien om Karou och Akiva och deras kamp mot de onda änglarna som i slutet av förra boken klädde sig i vita pyjamaser och nedsteg på jorden och började slänga sig med latin. Det är en för jäkla kul idé egentligen. Om man nu ser ut som en biblisk ängel och inte är riktigt den svärmorsdröm som folk kan tro men däremot är lömsk nog att dra nytta av det, varför skulle man låta bli?

Det här är den biten som jag tycker bäst om i ”Gudar och monster”, domedagskänslan när varenda kamera riktas mot Vatikanstaten (duh!) där änglarna landat. Det där ögonblicket som skulle kunna vara precis innan allt brakar käpprätt åt helsike.

Men nåt sånt händer aldrig riktigt – jag har inget problem med att slippa Peter Jackson-inspirerade slag där varenda skott från en pilbåge måste beskrivas, men tro det eller ej, det är nästan provocerande lite våldsamheter i boken. Allt händer ”off camera” och hur kul är det? Den raffinerade upplösningen blir liksom en kinapuff istället för ett fyrverkeri och inte alls den upplösning jag hoppats på. Rätt långt ifrån faktiskt. Kanske hade serien mått bättre av att introducera berättelsen om Eliza tidigare, precis som de delar som berör revorna mellan världarna som gör alltihop möjligt istället för att introducera de här elementen i sista boken?

Nåt som däremot inte händer ”off camera” är alla trånande blickar och elektriska snuddande händer och kippande efter andan och… ja ni vet. Som första boken fast med plusmeny och extra socker i kaffet. Ni vet om det är nåt ni själva går igång på eller inte. Vissa älskar’t, vi andra… det är dock inte lika illa som Tahereh Mafis böcker, det ska sägas.

Så kontentan – jag tycker att det finns en hel del som är intressant – världsbygget är fortfarande väldigt eget, det är än en gång befriande att det inte är särskilt fixerat vid amerikanska miljöer utan rör sig mellan Nordafrika, Rom, Patagonien osv. Men jag tycker att dispositionen av olika element av den övergripande berättelsen, dvs inte bara i Gudar och monster utan serien som helhet är lite märklig, och jag tycker tyvärr inte att Taylor levererar på upploppet så som hon hade möjlighet till. synd på så rara ärtor som det heter.

Tack till Bazar Förlag för recensionsexemplaret!

Finns på CDON, Bokus, Adlibris, lokala handlaren eller biblioteket.

 

April, April

OPAL_EDVARSDSSON_APRIL_APRIL_OVERDRAG.inddFörfattare: Mattias Edvardsson

Beskrivning: ”En gammal skola och ett hagelgevär. Hugos plan är enkel. Ett skott i huvudet vid fönstret och han ramlar ner på skolgården mitt under rasten. Då slipper han ifrån sig själv samtidigt som han hämnas på mobbarna och hela jävla systemet. Men han blir upptäckt och hamnar på ett behandlingshem. Där träffar han Julie och Nico. Och April som är vacker, vild och spännande. Tillsammans med dem förändras Hugo, och han börjar inse att vissa saker är värda att leva för.”

Omdöme: ”On my signal, unleash hell.” Nu börjar höstens böcker trilla in, och den här hösten kommer att vara fylld av VÄLDIGT intressanta böcker. Först ut är här på oarya.se är alltså April, April av Mattias Edvardsson. Jag har inte läst något av honom tidigare, men av internet att döma så känns han som en vettig person – han är ju skåning, hundägare och född på 1970-talet liksom. Sånt gillar vi.

April, April är ett sorts ensembledrama i behandlingshemsmiljö. Det är få, men väl definierade karaktärer och en väldigt tight och väl berättad historia som är både mörk och upplyftande på samma gång. Jag kan tänka mig att det kommer att finnas läsare därute som kommer att reta sig på April, som är väldigt intensiv och utåtagerande, lite som om nån av John Greens karaktärer Alaska och Margo blivit korsade med Harley Quinn från Batman (sug på den ett tag!). Men det är faktiskt att göra det alldeles för enkelt för sig och att vara för onyanserad i sin bedömning av boken och dess karaktärer. För April, April är faktiskt bra på riktigt.

Jag läste nånstans att en av trenderna inom ungdomsböcker är just böcker om psykisk ohälsa, och jag kommer att återkomma till fler böcker om detta under hösten och detta är absolut en sådan bok. Det jag tycker om är att den inte väjer för att diskutera den typen av problem och att Edvardsson gör det på ett trovärdigt sätt som jag tycker känns väl underbyggt. (Här är det troligen psykologilärare Edvardsson som kommer till sin rätt). Det är tvunget, annars funkar inte en sån här bok. Samtidigt är det väldigt viktigt med den här tidigare nämnda blandningen av jobbigt och positivt som jag tycker att Edvardsson lyckas väldigt bra med – balans är ett nyckelord i sammanhanget.

Det finns väldigt mycket att känna igen sig i, både för de som kanske kämpar med liknande problem eller för oss som står bredvid, eller bara träffat nån som påminner om antingen Hugo, April, Nico eller Julie och jag tycker absolut att den har en stor potentiell läsekrets och är troligen en av mina favoriter när vi summerar året om några månader. Det är så spännande att få läsa bra ungdomslitteratur som har vettiga och trovärdiga killar i huvudrollerna. I år tycker jag att vi fått flera bra sådana titlar från svenska författaren och här är alltså ytterligare en!

Sen måste jag faktiskt nämna instagramkontot och twittern för April Falk. Älskar’t. Ni författare där ute, mer sånt!

Andra som skrivit om boken: Vargnatts bokhylla

Tack till Opal för recensionsexemplaret!

Finns att köpa på CDON, Adlibris, Bokus, lokala bokhandeln eller förhoppningsvis på biblioteket. Annars vet ni vad ni gör.

Hälsningar från havets botten

halsningar-fran-havets-bottenFörfattare: Christina Lindström

Beskrivning: ”Och så plötsligt, nästan helt utan förvarning, lägger hon en hand runt min nacke och pressar sina läppar mot mina. Mitt hjärta slår ursinnigt när vi kysser varandra. Fan vad vi kysser varandra.

Det är första dagen på gymnasiet och när Fille får se Hanna är det som om tiden stannar. Det är ju hon! Som stal hans hjärta och tog det med sig när hon flyttade från staden i fjärde klass. Som alltid var smutsig och hade trasiga kläder men de mest fantastiska ögon han någonsin sett. Nu är hon tillbaka och Fille faller handlöst, igen. Det blir början på en trevande men fantastisk kärlekshistoria som bultar av hjärta, sorg och hudlöshet.”

Omdöme: Det är så mycket jag gillar med den här boken, men omslaget är inte ett av dem. Jag har så förbaskat svårt för gul text på svart/vit botten, och jag tycker att det i det här fallet blir alldeles för plottrigt när man lägger texten i just det här typsnittet över ett foto. Men man ska ju inte döma en bok efter omslaget, eller hur?

Jag blir så glad att läsa en bok som tar upp en ungdomsförälskelse i första året i gymnasiet från killens perspektiv, för det är ta mig tusan inte det vanligaste. Det är snudd på unikt att få läsa om killar i den ålderns känsloliv och hur de tycker och tänker och känner, så det är otroligt uppfriskande och välbehövligt. Lindström lyckas också med att skapa nyanserade karaktärer som är intresseväckande och undviker stereotyper – bara en sådan sak som att Fille är svensk-brasiliansk och att det inte görs några större affärer av det. Han bara ÄR, precis på samma sätt som om han varit helsvensk. Om det inte finns anledning att diskutera ursprung och etnicitet, låt bli. Det går så bra ändå!

Det finns en hel del svärta också i boken men som på ett bra sätt balanseras av det skojfriska i Filles personlighet och jargong. Fille bär inte humorn som en fasad, istället känns han som att han genuint är en ganska glad person som gärna skämtar. Lindström väjer alltså inte från att ta upp rejält allvarliga ämnen, men det är ändå Filles och Hannas relation som står i fokus och det är så jag vill att den här boken ska vara.

Tydligen är Lindström debutant men det märks verkligen inte, däremot märks att hon genom sitt arbete som gymnasielärare verkligen har bra kontakt med ungdomar och den miljö hon beskriver i sin bok. Faktum är att tankarna närmast går till en John Green-bok i svensk gymnasiemiljö och då vet ni själva om ni ska läsa den här eller inte. Jag rekommenderar den här varmt i alla fall.

Finns på CDON, Adlibris, Bokus, bokhandeln eller på biblioteket (så klart).

Anna och the French kyss

anna_och_den_franska_kyssen-perkins_stephanie-30390810-2643946709-frntlFörfattare: Stephanie Perkins

Beskrivning:”Anna har ett lyckligt liv i Atlanta. Hon har en lojal bästa kompis och är kär i sin arbetskamrat på biografen, som just har börjat återgälda hennes känslor.
Därför blir hon inte alls förtjust när hennes pappa bestämmer sig för att skicka i väg henne till Paris för att hon ska gå sitt sista skolår där. Men trots att hon inte kan ett ord franska lär Anna känna en del coola nya personer, inklusive den snygge Étienne St. Clair, som snabbt blir hennes bästa vän.
Tyvärr är han upptagen och det kanske Anna också är Kommer ett år av romantiska nästan-stunder avslutas med den franska kyss hon har väntat på?”

Omdöme: Den här dök upp som en liten överraskning i brevlådan för ett tag sen, det var alltså inte någon bok som jag bett om att få recensera på något sätt. Jag var väldigt kluven till om jag skulle läsa den innan dess överhuvudtaget, men hade ändå sett att den fått väldigt fina omdömen och utsetts av en massa amerikanska tyckare till en av det årets bästa ungdomsböcker. Och som jag tidigare sagt, jag har inget emot romantiska komedier om de görs på rätt sätt med tillräckligt mycket intelligens.

Så hur står sig Anna och den franska kyssen då? Och varför heter inlägget som det gör?

Ja, alltså…

Jag tycker så här: den var väl ok. Jag har läste sämre böcker i mina dagar. Men aldrig tidigare har jag känt att ”fan, jag måste ha tag i en utgåva på originalspråket” tidigare. Det är nämligen nåt i språket som inte fungerar för mig i den svenska översättningen, och jag tror att det har mycket med skillnaden mellan brittisk och amerikansk engelska som helt enkelt inte kommer fram i den svenska översättningen (det är inte bara det som gör att det skaver, men en stor del av det). Jag satt länge och funderade på hur man skulle översätta sådant på ett bättre sätt, och hade faktiskt båda versionerna framför mig och läste samma kapitel på både svenska och engelska men jag har ingen lösning på hur det skulle kunna lösas så jag avundas inte översättaren i det här fallet. Men faktum kvarstår, jag upplevde att boken helt enkelt var bättre i sin originaltext. Den får en lite vuxnare ton på engelska – å andra sidan kanske det faller de svenska läsarna bättre i smaken, så det kanske inte är ett problem förutom för mig och har man inte möjlighet att läsa båda språken så går det så klart att läsa bara den svenska översättningen ändå.

Däremot tycker jag faktiskt att boken tar sig efter ungefär halva boken och får lite mer av den här trevliga rom-com-känslan. Men… de första 150-200 sidorna så kunde jag verkligen inte känna sympati med Anna för allt smör i Småland – det är alldeles för mycket gnäll och självömkan om hur jobbigt det är att ha blivit skickad på internatskola i Paris istället för att hänga på en biograf i Atlanta. Den byts sen ut mot nån sorts upp-över-öronen-förälskelse i Paris som nästan blir för mycket den med.

Men som sagt då, sen blir det ju en ganska söt kärlekshistoria till slut i alla fall, om än så förutsägbar att man aldrig blir riktigt överraskad men så fungerar väl hela genren i sig. Det är till och med nån som springer i slutet liksom.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

CDON, Adlibris, Bokus eller lokala handlare!

Where the stars still shine

where_the_stars_still_shine-trish_doller-25288021-2545958848-frntlFörfattare: Trish Doller

Beskrivning: ”Stolen as a child from her large and loving family, and on the run with her mom for more than ten years, Callie has only the barest idea of what normal life might be like. She’s never had a home, never gone to school, and has gotten most of her meals from laundromat vending machines. Her dreams are haunted by memories she’d like to forget completely.

But when Callie’s mom is finally arrested for kidnapping her, and Callie’s real dad whisks her back to what ”would” have been her life, in a small town in Florida, Callie must find a way to leave the past behind. She must learn to be part of a family. And she must believe that love– even with someone who seems an improbable choice–is more than just a possibility.”

Omdöme:  Man tycker ju synd om Callie, det gör man ju. Hon lär ju haft ett riktigt skitliv. Samtidigt har hon ju bara haft sin mamma att ty sig till (mammans tillfälliga pojkvänner har ju varit mer eller mindra bra, och vissa fullkomligt horribla) så jag kan förstå och köpa att Callie slits mellan sin ”nya” familj och hennes mamma, och den aspekten av boken tycker jag är riktigt bra skriven och trovärdig och ärligt talat det stora plusset i boken. Även om mamman uppenbart inte är helt i balans så känns det ju rimligt att Callie inte kan lösgöra sig från hennes inflytande hur lätt som helst. Jag gillar också att hennes pappa känns väldigt sympatisk, och det är tydligt att det är en svår situation för honom också. Familjen på hennes sida verkar ju väldigt trevlig och inbjudande och det är trevligt att läsa om hur de försöker bjuda in henne i sin egen familj som hon ”fått tillbaka”. Skildringen av familjen är alltså väldigt trevlig och varm och sån där som man hoppas att man själv ska få vara med om. Callie som person har ju en hel del saker att bearbeta angående sin uppväxt så man kan ju undra varför en terepeut inte är mer närvarande, inte minst för att reda ut det här med Callies förståeligt svåra problem med att hantera relationer på ett vettigt sätt och inte bara kasta av sig tröjan det första hon gör.

Men boken lider väldigt mycket av att var just för mycket och det är här vi börjar dra ner betyget. Det är lite som när man lagar mat – några få ingredienser av bra kvalitet är bättre än att ösa på med allt möjligt konstigt. Om Doller lagar mat på samma sätt som hon skriver käkar jag nog faktiskt middag någon annanstans. För tydligen räcker det inte med det stora traumat att blivit bortrövad och levt på rymmen i över tio år och nu ska komma i kontakt med sin enorma grekiska familj – det måste läggas till att mamman är bipolär, att Callie blivit sexuellt utnyttjad och sen toppas med att hon inleder en sexuell relation med sin pappas nya frus bror. Att de två dessutom mest verkar vara attraherade av varandra på ett rent fysiskt plan är väl helt ok, sånt händer ju, men jag som läsare bryr mig aldrig särskilt mycket om deras relation eftersom den inte verkar bygga på nåt annat än att de tycker att den andra personen är ruskigt snygg naken. Att det finns risk för dålig stämning på familjemiddagarna är ju en annan sak… Men det är faktiskt svårt att läsa när man himlar så mycket med ögonen att man får ont i nacken.

Så på det stora hela så finns det saker som är bra och som jag önskar att Doller fokuserat på men också saker som är så irriterande och onödigt att man undrar hur författaren tänkt. Eller snarare inte tänkt.

Men här lilla byn i Florida verkar ju hur trevlig som helst och finns tydligen på riktigt. Varmt och gott och massor av grekiska restauranger och en rolig bokhandel (hoppas att den finns på riktigt). Jag kan tänka mig att åka dit. Och omslaget på boken är ju ganska fint. Alltid nåt.

CDON, Bokus, Adlibris eller lokala boklangaren.

The Secret Service: Kingsman

the-secret-service-kingsmanFörfattare: Mark Millar, Dave Gibbons, Matthew Vaughn

Beskrivning: ”From the writer of Kick-Ass and the artist of Watchmen comes a collaboration decades in the making The world’s greatest secret agent is on the most exciting case of his career. But will the end of the world as know it take a back seat to training his street-punk nephew to be the next James Bond? meanwhile, what’s the secret link between a series of kidnapped sci-fi stars, the murder of an entire town, and a dark secret from inside Mount Everest? Under Uncle Jack’s supervision, Gary’s spy skills and confidence blossom–but when the duo learn what’s behind the celebrity kidnappings, the knowledge comes at a price. The conspiracy begins to unravel, but who can be trusted when so many prominent figures seem to be involved? It’s a must-be-seen-to-be-believed action spectacle COLLECTING SECRET SERVICE 1-6”

Omdöme:

– Jag hörde nåt om att du tänkte köra lite serietema den här veckan David? Så då blir det spandex över spända muskler och laserstrålar ur ögonen och allt sånt där som du brukar läsa? Läderlappen och så?

– Batman. Han heter BATMAN. Jag vägrar säga Läderlappen. Men ja, du har rätt David, det blir lite mer serier än vanligt. Jag gick efter nån lista på Goodreads med de bästa serierna från 2014, så det blir lite godbitar från den – men faktiskt utan de vanliga superhjältarna! Inget från Marvel eller DC, så blir det böcker med personer som har underkläderna utanpå sina långkalsonger så blir det i alla fall lite mer okända sådana.

– Men The Secret Service: Kingsman har inget med superhjältar att göra, eller hur?

– Nej, det stämmer. I och för sig har alla som varit med och skrivit serien jobbat med superhjälteserier på olika sätt (Millar har ju skrivit massor för Marvel, Gibbons tecknade ju den mästerliga Watchmen och Vaughn har ju regisserat både filmatiseringen av Mark Millars Kick-Ass och X-Men: First Class), men den här gången handlar det om en sorts James Bond-liknande story istället.

– Jaha, vad tyckte du då? Jag vet ju att du gillade Mark Millar och Matthew Vaughn sen tidigare?

– Det kommer att bli väldigt svårt att prata Millar utan att nämna filmatiseringarna av hans tidigare serier, eftersom både som sagt Kick-Ass och Wanted filmats med mer eller mindre lyckat resultat. Wanted är ju t e x rätt usel och Kick-Ass 2 är faktiskt inte särskilt sevärd den heller. Däremot älskar jag fortfarande den första filmen, som alltså regisserats av just Matthew Vaughn.

– Men det här är ju ingen filmblogg…

– Nej, det är det inte! Men det jag vill komma till är att Millar har så fruktansvärt många idéer att det känns som att det behövs ett REJÄLT filter för att hålla tillbaks Millers galnare infall, och i de här fallen en kompetent regissör. Begreppet ”over the top” kan faktiskt ha myntats just med Mark Millar i åtanke. Å andra sidan så betyder det ju nästan alltid att det blir en rätt rejäl resa! Så min misstanke är att filmen faktiskt är bättre än boken…

Men missförstå mig rätt – det är ofta roligt att läsa Millar. Det är sprängfyllt med populärkulturella referenser…

– Och det vet jag att du gillar!

– Yes, det stämmer. Kändisar dyker upp på de mest oväntade ställen och hela James Bond-grejen är ju så klart väldigt tacksam att ta sig an och gräva ner sig i. Det är en story som faktiskt känns väldigt klassiskt Bond-aktig och Millar kan det här med att skriva bra manus. Gibbons är ju dessutom en tecknare som har en väldigt ren och klar stil. Vad Vaughn bidragit med vete tusan.

– Men vad är det du inte gillar då?

– Jo, men ibland känns serien lite väl… tramsig för sitt eget bästa. Som att det ska pumpas in alldeles för mycket referenser och överdrivna dödsfall. Som jag sa innan, filtret! Och jag är, trots att jag älskar Watchmen, inte helt frälst i Gibbons stil alla gånger ändå. Kolla här:

secret-service-sample-02

Jag tycker helt enkelt att det är VÄLDIGT simpelt tecknat, väldigt lite detaljer, långt under hur detaljerade andra verk av Gibbons är tecknade. Och allvarligt talat – vad skulle du säga att ålderskillnaden är på Jack och Eggsy? De ser ju mer ut som att de är jämnåriga än att Jack är Eggsys morbror… det blir faktiskt ännu tydligare när Eggsy klär upp sig i kostym senare. Inte alls imponerande faktiskt.

– Ja, det ser ju inte ut som att det är decennier mellan dem direkt. Men David, vi måste runda av här. Vad säger du som slutomdöme?

secret-service-page-675x1024

– Helt ok, men jag hade förväntat mig mer. The Secret Service: Kingsman har ju alla förutsättningar egentligen för att bli fantastisk, men det blir liksom inte mer än helt ok. Men som sagt, jag tror faktiskt att filmen är bättre! Jag kommer faktiskt att recensera en annan spion-serie men med lite annan ton senare i veckan, så håll utkik!

Finns att köpa på CDON, Adlibris, Bokus.

Den röda pyramiden

den_roda_pyramiden_forsta_boken_i_kanekronikan-riordan_rick-30390805-2093383075-frntlFörfattare: Rick Riordan

Beskrivning: ”Carter & Sadie har inget annat gemensamt än att de har samma föräldrar. Deras pappa, doktor Julius Kane, är en framstående egyptolog, och deras mamma var en känd arkeolog som dog under mystiska omständigheter när de var små. Men en kväll sammanförs de på British Museum av doktor Kane, som berättar om ett »experiment« som ska ställa saker till rätta för deras familj.
Hans planer slår dock fruktansvärt fel. En explosion frigör en uråldrig ondska den egyptiska guden Set, som förpassar doktor Kane till glömskan och tvingar barnen att fly för sina liv.
Carter och Sadie måste ge sig ut på ett farligt uppdrag från Kairo till Paris till den amerikanska sydvästern, för att rädda sin pappa och förhindra Set från att förstöra allt de håller kärt.”

Omdöme: Jag är ju lite inne i ett Rick Riordan-träsk just nu. Jag plöjer ju Percy Jackson-böckerna varvat med lite annat, men det är väldigt mycket tonåringar och gudar till både höger och vänster. Skillnaden mellan PJ och Kane-krönikorna är ju vilka gudar som är inblandade, i det här fallet de egyptiska som kanske inte är riktigt lika kända i allmänhet.

Jag gillar Carter och Sadie, som delar på berättarskapet i den här boken. Även om jag inte för en sekund köper att de är runt fjorton och tolv år gamla (i så fall är de två sykonen de smartaste och kaxigaste ungarna i världen, men det kanske de måste vara i en sån här serie) så är de bra huvudpersoner. Bara det faktum att de är afroamerikaner är en trevlig omväxling.

Visst är det mycket namn och platser att hålla reda på, men Riordan förklarar och hanterar sin berättelse väldigt elegant och jag tycker att det märks att han har en bakgrund som lärare.

Rick Riordans specialitet är att driva berättelsen framåt i ungefär samma hastighet som när Clark Griswold åker tefat i ”Ett päron till farsa firar jul” och det är precis som vanligt även i ”Den röda pyramiden”. De nästan 600 sidorna går fort att läsa, även om det kan krävas lite trugande för att övertyga alla läsare om detta även om det är sant. Kanske hade lite hårdare redigering och bantning av boken gjort till en ännu mer lockande läsning, men det är i min värld petitesser. För är det så att man behöver fartfyllda och spännande böcker för framförallt killar från tolv års ålder, då kan man med fördel gå till bokstaven R i hyllorna och köpa eller låna hem böckerna!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Lina + Rymden = Tobbe

lina-rymden-tobbeFörfattare: Gustaf Lingmark

Beskrivning: ””Ibland känns det som en dröm när jag tänker på att jag är Linas bästa kompis. Hon är liksom den coolaste 14-åringen i hela Torslanda och jag är bara en nörd som gillar rymden.”

Så här skriver Tobbe i slutet av sommaren, men när han och Lina ses igen har mycket förändrats. Tobbe har börjat i en ny skola där han blir mobbad och Linas föräldrar ska skilja sig. Hon skippar många lektioner och har börjat umgås med Carro som är 16 och inte riktigt klok. Tobbe inser att han måste förändra sig om han ska kunna fortsätta få vara med Lina, men hur långt ska han våga gå innan han glömmer bort vem han egentligen är?”

Omdöme:

Vissa böcker man läser är som en tidsmaskin och ligger närmare en själv än andra. Gustav Lingmarks debutroman om högstadieeleverna Lina och Tobbe är en sådan bok som tar en tillbaka till ens egen högstadietid och får en att minnas att det inte alltid var en helt enkel period i ens liv.

Lingmark skriver med ett enkelt språk som ibland ligger väldigt nära det talspråk som jag tänker mig att dagens 13-14-åringar använder. Det blir en hel del ”ja’ ba” och ”du ba”. Språket i allmänhet ligger också på ett enkel nivå, och kapitlen är korta, vilket säkert underlättar läsningen. Rent ämnesmässigt är Lingmark väldigt relevant för målgruppen – första fyllan, mobbing i skolan, första kärleken och ens egen identitet är sådant som de allra flesta tonåringar kan känna igen sig i och gör att boken på många sätt blir väldigt relevant för de tänkta läsarna. Det är en bok som nog lämpar sig väldigt bra som diskussionsunderlag i skolan eftersom det finns så många ämnen och trådar att dra i.

Som läsupplevelse för oss äldre muppar så är boken som jag redan tagit upp främst en liten påminnelse om hur det var för de flesta av oss i högstadiet, men för den lite buttrare läsaren (dvs undertecknad) så funkade inte twisten i allra sista kapitlet riktigt så bra som det antagligen var tänkt – jag tyckte inte att jag blev så överraskad som jag borde ha blivit helt enkelt. Jag tror att det kanske hade behövts nån sida till som förankrade twisten lite bättre.

Men som sagt, en lättläst coming-of-age-berättelse om relevanta ämnen. Och som utspelar sig i Torslanda, no less!

Finns på CDON, Adlibris, Bokus

My life next door

12294652Författare: Huntley Fitzpatrick

Beskrivning: ””One thing my mother never knew, and would disapprove of most of all, was that I watched the Garretts. All the time.”

The Garretts are everything the Reeds are not. Loud, messy, affectionate. And every day from her rooftop perch, Samantha Reed wishes she was one of them . . . until one summer evening, Jase Garrett climbs up next to her and changes everything.

As the two fall fiercely for each other, stumbling through the awkwardness and awesomeness of first love, Jase’s family embraces Samantha – even as she keeps him a secret from her own. Then something unthinkable happens, and the bottom drops out of Samantha’s world. She’s suddenly faced with an impossible decision. Which perfect family will save her? Or is it time she saved herself?

A transporting debut about family, friendship, first romance, and how to be true to one person you love without betraying another.”

Omdöme:

– Så… ”contemporary romance” säger Goodreads. En liten avstickare alltså för dig David, du brukar ju mest härja i dystopi eller fantasy-världar. Det är väl första gången du läser en bok med ett hånglande par på omslaget. Vad tyckte du då?

– Ja, det var…intressant. Man måste ju utmana sig själv, så när jag fick den här i present så kändes det som ett spännande projekt. Det finns saker jag gillar, men också saker som var lite mindre bra.

– Hur menar du då? Det får du allt utveckla.

– Du är så krävande David! Men jag ska försöka förklara. Det börjar ju faktiskt inte alls tokigt. Samantha, som huvudpersonen heter, har sedan länge suttit och smygtittat på grannfamiljen Garrett. De är ju raka motsatsen till henne och hennes familj, och det är ju alltid spännande att se om gräset verkligen är grönare på andra sidan staketet, och när hon börja komma närmare och bli kär i grannpojken Jase så slår det gnistor så det står härliga till. Det är faktiskt rätt välskrivet.

– Men det låter ju väldigt mysigt?

-Ja, och det är det också. Men det blir samtidigt lite väl tråkigt efter en stund att läsa om de unga tu. Jag tyckte dessutom att boken körde på extremt låg växel under en alldeles för stor del av boken för att det skulle kännas helt ok – den är stundtals inihelvete tråkig rent ut sagt! Sen tyckte jag nog inte att karaktärerna var särskilt spännande egentligen?

-Jaha, hurså?

– Jo, men ta Jase då. Han är så FRUKTANSVÄRT mysig och trevlig och duktig på alla sätt. En svärmorsdröm som kan laga dammsugare och ta hand om sina småsyskon och vara sportig och snygg och ja du fattar. Han är som en Augustus Waters med extra smör på och det blir för mycket till slut, lite som att äta ett helt paket Delicatobollar när en hade räckt. Han är liksom fullkomligt bortom all trovärdighet.

– Spännande metafor…

– Den karaktär som faktiskt växer mest är den knarkande tonårsalkoholisten Tim som tokigt nog seglar upp som den mest underhållande personen i hela boken. Konstigt men sant. Men det stora problemet med boken är som sagt tempot, och i kombination med att den sista fjärdedelen av boken känns på tok för mycket som en så där ”daytime soap/telenovela” som gick på TV på eftermiddagarna när jag läste på högskola så överväger det faktiskt de bra bitarna med boken. Med råge. Synd, eftersom den som sagt faktiskt började riktigt trevligt. Sen tar det sig väl runt sidan 280 då DEN STORA HÄNDELSEN inträffar och en bit efter det, men tyvärr blir upplösningen ungefär lika avslagen som läskeblask som stått i solen en hel dag.

– Så du skulle inte rekommendera den?

– Nja, det finns ju absolut bättre böcker där ute, men har man läst allt annat så går det väl här an. Om jag förstår det rätt så verkar ju t ex Sarah Dressen och Jenny Han vara betydligt bättre författare i samma genre. Boken är kanske läsvärd om man bara läser de första 150 sidorna så man ”bara” får läsa om två löjligt perfekta ungdomar som blir kära i varandra och slipper resten.

Finns på CDON, Bokus, Adlibris.

 

Percy Jackson and the sea of monsters

SoM_Cover_2.1Författare: Rick Riordan

Beskrivning: ”Percy har knappt hunnit hämta sig från förra sommarens blixtjakt, innan han hamnar i ett nytt svindlande äventyr! Den här gången med havsmonster, sirener och andra mytologiska figurer. Det är inte så lätt att vara hjälte. Hans mål är att rädda sina kompisar och sommarlägret från undergång, men för att kunna göra det måste han hitta det gyllene skinnet, som en grym cyklop har lagt beslag på. Samtidigt flåsar andra odjur honom i hälarna, de vill gärna se att han misslyckas.”

Omdöme: Projekt Rick Riordan fortsätter med del två i serien om Percy Jackson. Det som slår mig är Riordans förmåga till att hålla uppe tempot och ändå lyckas få med sig mängder av små detaljer som gör att den som har lite koll på mytologin bakom får lite extra kul men ändå utan att tappa bort de läsare som inte läst nåt om de gamla grekerna sedan tidigare.

Det som också är rätt skönt är avsaknaden av kärleksbekymmer, även om det hintas lite i den här boken om lite framtida känslor mellan vissa karaktärer – å andra sidan är det en naturlig utveckling i den ålder som Percy och co. är i.

Jag var bara bekant med filmversionerna av ”Percy Jackson and the sea of monsters”, och det är väl egentligen inte ovanligt  att böckerna är bättre än filmerna, men att hela sekvenser utspelar sig så pass olika i de olika versionerna var faktiskt förvånande.

Det är hur som helst fortfarande väldigt underhållande och kul läsning med en vettig huvudperson som bör kunna locka den som är sugen på en händelserik och spännande bok. Så snart är det dags att ta sig an bok tre i serien!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus.

Percy Jackson and the lightning thief

9780786856299_p0_v6_s260x420Författare: Rick Riordan

Beskrivning:”Half boy. Half God. All Hero. Look, I didn’t want to be a half-blood. I never asked to be the son of a Greek God. I was just a normal kid, going to school, playing basketball, skateboarding. The usual. Until I accidentally vaporized my maths teacher. Now I spend my time battling monsters and generally trying to stay alive. This is the one where Zeus, God of the Sky, thinks I’ve stolen his lightning bolt – and making Zeus angry is a very bad idea.”

Omdöme: Jag har flera gånger tagit upp att jag borde läsa Rick Riordans böcker med framför allt Percy Jackson i spetsen och när jag till slut fick ett tips om en riktigt läcker (och billig) Percy Jackson-box, så blev det äntligen av, och nu är första boken utläst. Projekt Percy Jackson har alltså startat! Eller kanske snarare Projekt Rick Riordan eftersom jag misstänker att det inte kommer att sluta med bara Percy utan efterföljande serier också…

Som tidigare nämnts har jag också en gammal förkärlek för grekisk mytologi, och jag har sedan tidigare sett båda filmerna som baserats på Percy Jackson-böckerna, så jag kände mig egentligen ganska hemma redan från första sidan. Däremot är ju böckernas Percy betydligt kaxigare och roligare än Logan Lermans tolkning av honom i filmerna så det var en positiv överraskning. Överlag är det en spännande och underhållande resa, som givetvis blir än mer underhållande ju mer man vet om de gamla grekernas gudar, men Riordan gör sitt bästa för det inte ska krävas några förkunskaper och förklarar för sina läsare om de olika varelserna som befolkar världen. På så vis introduceras vi läsare tillsammans med Percy för det myller av gudar och monster som döljer sig runtom i världen. Det märks givetvis att det handlar om första boken i en serie, det ska introduceras personer och miljöer stup i kvarten, men efter ett tag lugnar det ner sig och själva berättelsen får fortsätta i ett högt tempo. Samtidigt planteras storylines för kommande böcker vilket naturligtvis skapar mersmak och lust att plocka upp nästa bok i serien så fort man slagit igen pärmarna på den här.

På så vis är det här ju ingenting nytt – det är en klassisk hjälteberättelse om en huvudperson som går från alldaglighet till något extraordinärt. Har man läst Harry Potter eller Mortal Instruments-serien känner man igen strukturerna och de olika arketyperna väldigt snabbt. Men samtidigt bygger Percy Jackson-serien på just igenkännandet av de gamla grekiska gudasagorna och att skruva till dem och passa in dem i ett modernt sammanhang. Att förklara Percys ADHD och dyslexi-liknande besvär som att de beror på hans arv som ättling till en gud är också något jag tycker Riordan ska ha en eloge för. Jag tycker att det är riktigt smart att visa att det inte handlar om någon sorts handikapp eller sjukdom, utan om situationer som i sig är handikappande. När man dessutom antar perspektivet att det här är YA som yngre killar kan dras till tack vare lockande omslag och ämne så är det här faktiskt en liten pärla i sammanhanget.

Jag visste ju att jag skulle gilla den här boken – som sagt, förutsättningarna var goda redan från start, men jag gläder mig åt att tonen var överraskande kaxig och att boken i sig är en väldigt lovande start på en lång bekantskap!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm. Eller lokala handlaren!

Black Ice

black_ice-fitzpatrick_becca-30390637-1685325770-frntlFörfattare: Becca Fitzpatrick

Beskrivning: ”Ibland lägger man inte märke till faran förrän det är för sent … Sjuttonåriga Britt Pfeiffer har hårdtränat inför en vandring i Klippiga bergen tillsammans med en tjejkompis. Men hon är helt oförberedd på att hennes ex plötsligt vill möta upp dem. Innan Britt hinner reda ut sina känslor, tvingar en snöstorm tjejerna att söka skydd i en ensligt belägen stuga. Där gömmer sig två snygga killar som visar sig vara på flykt undan polisen och det dröjer inte länge förrän semestern förvandlas till ett gisslandrama. Fast den ene kidnapparen Mason har en enorm dragningskraft och Britt blir förvirrad. Är han verkligen hennes fiende? I utbyte mot sitt liv går Britt med på att leda kidnapparna nerför bergssluttningen. Under den livsfarliga vandringen lägger hon märke till en rad isande tecken på att en seriemördare går lös bland bergen. En upptäckt som kan leda till att hon själv blir mördarens nästa offer.”

Omdöme: Ni vet när en skådespelerska (för det är alltid en skådespelerska) från nån av de mer populära TV-serierna för ungdomar ska ta steget över till att göra film, då gör de till 99,432% en thriller/skräckfilm. Den här boken är EXAKT som en sådan film – det vill säga en B-filmsthriller med vackra människor som gör dumma saker baserat på ännu sämre beslut. Hade den varit inspelad på 1980-talet hade den hetat nåt med ”Farlig” i svensk översättning.

Som ni kanske förstår är det här inte min grej alls. Nu kan nån säkert börja argumentera ”Men David, du är ju inte den här bokens målgrupp”. Nä,det är jag ju inte. Men min sambo lånade ut den här till sin kollega som är 50+ och hon släppte ”Jag heter inte Miriam” som om det var en glödande bakpotatis och är helt lyrisk och tycker att den är nåt otroligt spännande så det handlar ju inte om ålder.

Det handlar om att jag tycker att det finns gränser för hur mycket man ska behöva smälta (och nej, det var inte en ordvits bara för att den här utspelar sig på vintern. Jag är från Skåne, inte Göteborg.)

För det är ju så här: Huvudpersonen Britt ska vandra tillsammans med sin kompis för att på nåt vis både imponera och låta bli att tänka på sitt otrogna ex, hur det nu går ihop att göra nåt sånt samtidigt. De åker upp i bergen i en gammal jeep och lyckas så klart fastna i århundradets snöstorm, och vandrar tillslut genom snön till ett hus där ett par mystiska fotomodellsnygga, men lite creepy killar gömmer sig. Den ena av de här supersnygga killarna har huvudpersonen Britt redan träffat på bensinstationen innan avfärd, varvid insta-crush uppstod. Uppe i stugan är den här killen inte alls så supermysig som flirtiga supermodeller brukar vara, och Britt BÖRJAR ANA ORÅD. Förstår ni ungefär vart det är är på väg? Bra. Exakt så löjligt förutsägbart är det hela boken igenom. Britt och hennes kompis blir ju så klart kidnappade, Stockholmssyndrom uppstår, för naturligtvis är det så att kidnapparen ändå verkar vara snäll innerst inne, saker visar sig vara nåt helt annat och sen slutligen en twist som så tydlig att den lika gärna kunde vara upplyst som en landningsbana en stjärnklar natt. Det är till och med en björn som attackerar, för de är ju naturligtvis ute och jagar under snöstormar? Eller?

Dialogen är så att man skruvar sig av obekvämhet, den fungerar inte alls. Den är styltig och snudd på konstig, och inte alls så flirtig eller sexuellt laddad som författaren hoppas på. Och när man konstant sitter och tänker att karaktären är så förbannat korkad i och med att hon faktiskt blir kär i sin kidnappare som faktiskt borde kunna bli åtalad för både kidnappning, medhjälp till både rån och mord och mordförsök så blir man till slut bara så trött. Det spelar väl ingen roll om han råkat illa ut tidigare och har skuldkänslor? Stackars liten! Och jag har ju pratat om det här med bad boy-grejen tidigare. Man KAN inte hångla bort en idiot.

Det Fitzpatrick ändå kan få lite beröm för är att hon faktiskt skrivit en YA-thriller helt utan övernaturligheter (om man inte räknar dumhet som en superkraft…) och det är ju ändå nåt som är rätt trevligt. Miljön är ju lite kul också, snöstorm ger ju ändå en spännande kuliss.

Men läsvärd? Nej, för gud skull. Låt bli! Om ni inte vill använda den för nån sorts analys av dysfunktionella förhållanden förstås, då är den helt fantastisk.

För den som ändå vill: CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Järnprovet – Magisterium #1

jarnprovetFörfattare: Holly Black och Cassandra Clare

Beskrivning: ”Callum Hunts pappa har alltid varnat honom för magi. Han har satt upp tre enkla regler: 1. Lita aldrig på en trollkarl 2. Lyckas aldrig med en uppgift som en trollkarl ger dig 3. Låt aldrig en trollkarl ta dig med till Magisteriet. Och nu är Call på väg att bryta alla tre.

När Call blir kallad till inträdesprovet till Magisteriet, skolan för magiker, gör han sitt yttersta för att misslyckas. Han bränner upp papper, gör sönder utrustning och är otrevlig – allt för att bli utkastad så fort som möjligt. Men vad gör det när han blir utvald ändå? Och är verkligen Magisteriet så illa som hans pappa alltid har fått honom att tro? Call kommer snart att upptäcka att allt inte är vad det ser ut att vara och att den största prövningen ännu ligger framför honom …”

Omdöme:Ska man börja någonstans är det lika bra att börja från början. Clare började som författare av Harry Potter-fan fiction. Black vet jag inte så mycket om och har aldrig läst nåt av henne, men jag tror att jag sett filmen som är baserad på Spiderwick-böckerna. De bestämde sig för att skriva en bok tillsammans då de är goda vänner och tydligen bor 10 minuter från varandra.

Jag märker inte ett dugg av att det är två olika författare. De har skrivit på ett sådant sätt att deras respektive stilar blandats och de har mer eller mindre samma röst och tonläge, så det är inte någonting som man varken stör sig på eller för den delen får någon bonus av. Det märks helt enkelt inte att det är två författare. Det som de däremot lyckats med är att skriva en riktigt underhållande och trevlig bok för yngre tonåren och däromkring. Boken är rolig, fantasifull, actionfylld och allmänt välskriven. Jag fick faktiskt mersmak direkt, och som tur är ska nästa bok komma redan i september (på engelska då förstås) och tanken är att de resterande böckerna kommer med ett års mellanrum därefter. Och omslaget? Min inre tolvåring hade slitit till sig boken från hyllan direkt, perfekt för att locka lässugna i alla åldrar!

Men Den Stora Frågan när det gäller den här boken – Hur mycket kommer du som läsare att störa dig på likheterna med Harry Potter? Kommer du att tjuta som en kelsjuk katt i mars över alla likheterna och ondgöra dig över allt som är likt/inspirerat/lånat/stulet, eller kan du bortse från detta och låta Blacks och Clares första gemensamma bok stå på egna ben?

För om man ska vara ärligt så finns det OTROLIGT mycket som påminner om J.K Rowlings mästerverk, det går att hitta hur många exempel som helst. Men å andra sidan – om det ska skrivas en bok om ett gäng 12-13-åringar på en magi-skola, hur ska man undvika likheter? Det handlar som sagt om ens egen attityd i stor utsträckning. Är någon dessutom svältfödd på mer Harry Potter, eller rentav inte läst HP, ja, varför inte ge Järnprovet en chans?

Om det inte går att göra skriva nåt unikt, så får ju ambitionen istället bli att göra det så bra och underhållande som möjligt, och jag tycker faktiskt att jag blev tillräckligt underhållen och sugen på att läsa vidare om Callum och hans vänner och fiender för att se fram emot september!

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Köp på Adlibris, CDON, Bokus, Glansholm eller lokala handlaren!

Huset mittemot

huset_mittemot-haridi_alex-30364058-333839207-frntlFörfattare: Alex Haridi

Beskrivning”Det finns historier som berättas om och om igen trots att alla redan har hört dem. Historien om Jonathan Andersson var en av dessa. Det fanns inte en elev på Uddviksskolan som inte kunde den utantill och ändå slutade den aldrig att fascinera. Det var ingen lång historia och den var inte särskilt komplicerad. Den gick så här: ”Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.”

Alla i stan kan den här historien. Även Joel: en smart, grubblande kille som växer upp mittemot huset där allting hände. Det kallas Ödehuset eftersom ingen har bott där sedan det hemska för tjugo år sen. Men så en septemberdag parkerar en bil vid infarten. En man kliver in med en papperspåse och kommer ut tomhänt. Och den enda som ser honom är Joel. Det här blir början på ett sökande efter sanningen där alla gränser suddas ut. Är det lek eller allvar? Verklighet eller fantasi? Joel eller Jonathan?”

Omdöme: Förvånansvärt nog har jag sett väldigt lite om den här boken på bokbloggar – däremot en hel del i olika dagstidningar. Haridi är mest känd som manusförfattare till inte helt okända SVT-produktioner som Anno 1790, Äkta människor och Blå ögon, och debuterar nu med ungdomsromanen Huset mittemot.

Det finns mycket jag gillar med den här boken. För det första tycker jag att Haridi träffar väldigt rätt i sina dialoger, de känns trovärdiga och helt rätt i ton för dagens trettonåringar. Haridi lyckas också väldigt väl med miljöerna och tonen i boken i allmänhet – han lägger sig någonstans i närheten av den känsla som finns i filmer som Stand by me och tidiga Spielberg- och Zemeckisfilmer. Om man bortser från utomjordingarna i J.J. Abrams Super 8 så ligger även den nära till hands när det gäller stämningen. Det är något med den här speciella åldern där man så gärna vill vara mer vuxen än vad man egentligen är som är så tacksamt att berätta om, men som jag ofta tycker glöms bort. Därför gläder det mig att Haridi medvetet haft för avsikt att skriva om just den här åldern. Man får en känsla av Sommarlovsmorgon-program om de var regisserade av Tim Burton, eller varför inte de urgamla klassikerna Kullamannen eller Kråkguldet?

Nåt som också är tilltalande är att Haridi ägnar sig så mycket åt vänskapen mellan Joel och hans killkompisar, framför allt vänskapen till bästa kompisen Kalle. Det skrivs helt enkelt alldeles för lite om vänskap i förhållande till hur många böcker som skrivs om kärleksbekymmer, och speciellt när det gäller den här åldersgruppen. Visst finns det lite kärleksbekymmer, men de beskrivs mer utifrån Joel och Kalle och hur deras vänskap påverkas av detta.

Det jag däremot känner är mer problematiskt med boken är att det ofta känns som att Haridi inte riktigt bestämt sig för vilken typ av bok han vill skriva i sin debutroman. Ska det vara en ”coming-of-age”-roman eller en mer skräck/psykologisk thriller-aktig bok för ungdomar? Han har absolut kompetensen att skriva båda typerna, det framgår klart och tydligt av boken, men jag hade hellre sett antingen eller. Det är lite för lite av uppväxtskildring och djupdykning i de mer karaktärsdrivna delarna av boken, och när det gäller skräck/thrillerbiten hade jag gärna sett att den skruvats till ännu hårdare och lite mörkare. Som det är nu svajar Haridi lite för mycket för att boken ska vara riktigt så bra som det skulle kunna vara.

Ska man läsa den då? Jo, men det tycker jag nog att man kan göra trots allt. Haridi kommer med något eget inom den svenska ungdomslitteraturen just nu, och kommer säkert att utvecklas i positiv riktning med erfarenheterna från sitt arbete som manusförfattare och skrivandet av den här boken.

Tack till Bonnier Carlsen för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller helst hos den lokala handlaren!

 

Himlen börjar här

atn1024_himlen-borjar-har-pocket_3DFörfattare: Jandy Nelson

Beskrivning: En hisnande kärlekshistoria om sorg, saknad, kärlek och passion som förfört bokbloggare världen över. En berättelse om starka familjeband och väl dolda hemligheter. 

Lennie är sjutton år och lever ett stilla liv i skuggan av sin utåtriktade syster Bailey, en tillvaro hon trivs med. Men en dag händer det ofattbara Bailey faller ihop i en hjärtattack och dör. Sorgen och saknaden är oändlig, och Lennie drar sig undan alla i sin närhet. Samtidigt drabbas hon för första gången av kärleken, och passionen svindlande och förbjudna känslor som får Lennies värld att explodera.”

Omdöme: Man skojar inte bort Gilla Böckers utgivning. Jag ÄLSKADE Jandy Nelsons senaste bok ”Jag ger dig solen” och den växer sig allt starkare i mitt huvud för varje dag. Men eftersom jag inte läst Nelsons debutbok så fick jag ju ta tag i detta också. ”Himlen börjar här” är betydligt mer konventionell i sin struktur men det finns mängder med likheter, inte minst i Nelsons fantastiskt målande språk som är en njutning att läsa. Jag måste dock erkänna att jag blev sugen på att läsa just den här på engelska, vilket jag aldrig kände när jag läste ”Jag ger dig solen”. Den är dock inte sämre rent språkmässigt, det var bara en reflektion som dök upp under läsningen.

På samma sätt är temat kanske också lite mer konventionell i debutboken, men balansen mellan den otroliga sorgen efter systerns plötsliga dödsfall och den överväldigande första förälskelsen kräver en skicklig författare, vilket Nelson lyckligtvis är. Som läsare lever man sig in i båda ytterligheterna med samma överväldigande engagemang, och när Nelson väl går i mål med boken har hon dessutom lyckas använda de små inspränga handskrivna dikterna som en viktig del av själva berättelsen. En alldeles underbar liten debutroman som än en gång visar att ungdomsböcker inte bara är relevanta för ungdomar, utan för alla som har ett hjärta.

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller lokala handlaren!

 

Isvaken

Författare: Catarina Söderquist

Beskrivning: ”Moa, Amanda, Felix, Daniel och Jacob, bor i Lerum och går sista året på Lerums gymnasium. Deras helger fylls av alkohol och droger i bastun nere vid sjön Aspen. Mellan varven gör de inbrott i Lerum för att finansiera behovet av pengar. En festnatt går något fel – en olycka händer och alla framtidsdrömmar försvinner. Gänget splittras. De kan inte handskas med det som hänt och saknar stöd från de vuxna för att gå vidare.De fortsätter sina destruktiva liv och försöker hitta sina roller in i vuxenvärlden, men vägen dit är svår. De måste tillsammans hitta förlåtelsen inom sig, för att växa och hitta sin plats i livet.”

Omdöme: Jag har i princip inget förhållande till Lerum. För mig är det bara en liten ort som tåget kör igenom till och från Göteborg. Men det är också skådeplatsen för Catarina Söderquists egenutgivna debutroman ”Isvaken” om ett ungdomsgäng som skakas om i grunden på grund av en olycka under en fest efter ett lyckat inbrott på en av de lokala restaurangerna.

Jag uppskattar verkligen ambitionen att förlägga en ungdomsbok till en miljö som är både trovärdig och autentisk. Vi behöver inte känna till Lerum i sig, som läsare vi kan lätt relatera till någon av de småorter som de flesta av oss är uppvuxna i. På samma sätt är det bra att författaren försöker ta upp det är att stå emot grupptryck, och hur svårt det är att ta rätt beslut, speciellt under inflytande av droger och alkohol. På så vis gör det att boken lämpar sig för läsning i gymnasiet, gärna kopplat till diskussioner i samband med att eleverna läser boken. Språkets enkelhet och bokens indelning i korta kapitel och den totala längden på strax under 170 sidor bidrar också till att den är lätt att ta till sig.

Det finns dock ett par saker som drar ner betyget för mig. Det första är av språklig karaktär och handlar om att boken dels hade behövt bli korrekturläst både en eller två gånger till och faktiskt även hade mått bra av en grammatisk granskning. Det är lite för många stavfel och märkliga meningsbyggnader för att jag inte ska stanna upp och tänka ”men vad var det här?”.

Men vad värre är att jag upplever att författaren ibland spänner bågen lite för högt och försöker med lite för mycket på samma gång. Det räcker liksom inte med att gänget gör inbrott och sysslar med droger – det ska dessutom vara frågan om ett möjligt dråp och som om det inte räcker: våldtäkt, prostitution, trasiga familjeförhållanden och ännu mer drogproblem. Det blir lite för mycket – min upplevelse är att det kanske hade varit bättre att koncentrera sig på det grundläggande temat i boken och spara några av idéerna till en annan bok. Det är ju bättre att använda några få ingredienser och göra det riktigt bra än att bara vräka på allt man har med extra allt!

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller lokala handlaren.

Den här boken löser punkt  #16 i Kaosutmaningen 2015.

Outtalat

brennan_outtalat_omslag_inb_0Författare: Sarah Rees Brennan

Beskrivning: ”För Kami Glass har han alltid funnits där: Jared, ­pojken hon kan tala med i sitt huvud, men som ingen någonsin sett i verkliga livet – inte ens hon själv. Hon har inte helt lyckats dölja sina inre samtal med Jared för sin omgivning och Kami betraktas därför som ett lite udda inslag i Sorry-in-the-Vale, den sömniga engelska småstad hon bor i.

Trots detta har Kami funnit sin plats i det lilla sam­hället. Hon har precis startat en skoltidning tillsammans med sin bästa vän och är nöjd med det mesta i tillvaron.

Men på sista tiden har konstiga saker börjat hända. Från skogen hörs illavarslande skrik om natten och bakom fönstren på Aurimere slott är lamporna plötsligt tända igen: familjen Lynburn, som styrt staden i många generationer, har återvänt efter flera års gåtfull frånvaro. När Kami i hopp om ett scoop börjar forska i familjens historia inser hon att den lilla stad hon trott sig känna så väl är full av hemligheter. Och att pojken hon talar med i sitt huvud mycket väl kan vara nyckeln till alltihop.”

Omdöme: Gillar du Veronica Mars? Gillar du Buffy the Vampire Slayer? Gillar du Gilmore Girls? Och skulle du vilja läsa om häxerier i en gotisk Morden i Midsomer-miljö? Har du svarat ja på åtminstone ett par av de här frågorna så är det bara att leta upp ett exemplar av Outtalat av Sarah Rees Brennan. Nu ska det sägas att jag AVSKYR Gilmore Girls. Jag har till och med drömt mardrömmar om att fastna i Stars Hollow och tvingas umgås med Lorelei och Rory Gilmore, så illa är det faktiskt.

Därför är det faktiskt rätt förvånande, inte minst för mig själv, att jag faktiskt tyckte att Outtalat var ruskigt charmig. Huvudpersonen Kami är ju nån sorts korsning mellan just Veronica Mars och Rory Gilmore, så det där enorma rappkäftigheten som jag har så svårt för normalt sett fungerar förvånansvärt ofta (men inte alltid, och då himlar David med ögonen så mycket att han får nackspärr). Att jag inte dör av skratt över vissa situationer kan ju också vara beroende på att humor är väldigt svårt och indivuduellt, så det har jag överseende med.

Jag tycker också att det är väldigt trevligt med asiatiska/halvasiatiska huvudpersoner – det är något jag aldrig varit bortskämd med under min uppväxt och det är alltid roligt med huvudpersoner som går utanför den traditionella mallen. Författaren har också lyckats med att ha ett lagom stort och tillräckligt väl beskrivet persongalleri – det finns inte mycket som är värre än alldeles för många bifigurer så att man till slut inte kan hålla reda på vem som är vem.

Utan att avslöja för mycket så tycker jag också att förhållandet och beroendeställningen mellan Kami och Jared är intressant. Det finns en del likheter med den här hemska serien som börjar på T och slutar på whilight, men här är det åtminstone lite mer underhållande och inte fullt så överdrivet allvarligt. Självklart är det lite obligatoriskt kärlekttriangel-klyscheri på gång även i den här boken, och beroende på hur känslig man är så kanske det spelar roll, jag börjar bli immun… Och visst kan man spela referens-bingo med boken, den innehåller inte en enda grej som jag inte läst/sett i annan form innan, men det är väl hopkoket som helhet som gör det. Man kan ju laga spagetti och köttfärssås på en miljard olika sätt på i stort sett samma ingredienser, eller hur?

Men jag gillar alltså det här. Jag vill veta vad som händer. Och jag hade riktigt trevligt under läsningen. Det räcker långt!

Tack till Modernista för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 Den här boken löser punkt 13 i Kaosutmaningen 2015.

Jag ger dig solen

jag-ger-dig-solenFörfattare: Jandy Nelson

Beskrivning: ”Jude och Noah är tvillingar, men olika, även om båda drömmer om att bli konstnärer. De har alltid tävlat om föräldrarnas uppskattning, men när familjen drabbas av en stor tragedi förändras allt. Tre år senare är det bara Jude som tycks bry sig om att hålla ihop det som är kvar av familjen. Noah verkar inte bry sig om något, allra minst målandet. Men när Judes viktigaste konstprojekt sammanför henne med en excentrisk skulptör och hans unge skyddsling, avslöjas gamla hemligheter och historien nystas upp. Sakta börjar tvillingarna förstå vad som egentligen har hänt, och vad som är viktigt.”

Omdöme: Det ska erkännas – ibland är jag lätt att behaga. När jag läste om den här boken i pressreleasen, så tänkte jag ärligt talat inte längre än ”åh, det handlar om syskon, en av dem är en kille”. Ungefär där tyckte jag att det räckte som motivering, ett tillräckligt starkt kriterium var därmed uppfyllt. Jag har inte heller läst Jandy Nelsons debut, så jag hade egentligen extremt lite bakgrundsinformation om boken, och förväntade mig ungefär därefter.

Det är troligen en av de stora anledningarna till att jag blev så totalt golvad av vad jag anser är en av de två bästa böckerna jag läst i år (vilken den andra är? Läs den här veckans Top Ten Tuesday så får ni svaret). När man inte förväntar sig nåt så blir överraskningen desto större!

Men vad är det som är så bra då? För det första så porträtteras båda syskonen, dvs Jude och Noah, så väl och genomgående att de verkligen känns som trovärdiga personer – de är dessutom långt ifrån perfekta och tar både bra och dåliga och direkt usla beslut, men de är hela tiden mänskliga och sympatiska även om man ibland bara vill ta dem hårt i armen och väsa ”Nu skärper du till dig!” mellan sammanbitna tänder. Dessutom låter Nelson berättelsen växla mellan dem, och Judes kapitel utspelas i nutid medan Noahs i dåtid, och berättelsen kommer alltså fram med hjälp av växlandet mellan de olika tidpunkterna. Vi får alltså tidigt veta hur det är NU, och undan för undan får vi också reda på varför det blev som det blev, och det är ett berättartekniskt grepp som Nelson lyckas otroligt väl med. Det påminner lite om den känslan jag hade när jag läste Christin Ljungqvists debutroman som också handlar om en mörk syskonrelation, att man vet att nåt kommer att hända men inte riktigt när men när det väl händer så är det ändå på nåt sätt överraskande. Stundtals är det nästan på den nivån att man bara måste läsa vidare i bästa deckaranda även om det handlar om en bok i en helt annan genre, man måste bara få veta… och plötsligt är klockan alldeles för mycket. Igen.

Och vad mer då? Nelson har ett helt fantastiskt språk. Språket avspeglar båda syskonens konstnärlighet, men kanske framför allt i kapitlen där Noah är huvudperson – han är ju tecknaren/målaren, och hans inre monolog och tankar och känslor tar sig ofta uttryck i lika oväntade som målande ordvändningar att vänner av citat från böcker kommer att hitta hur mycket som helst i ”Jag ger dig solen”.

Dessutom en eloge till formgivningen av omslaget – när ni läser boken förstår ni varför det är så klockrent, och varför originalomslaget är så mycket sämre…

Så för att sammanfatta – karaktärerna, språket, berättandet. Tycker man av nåt av det där kan vara intressant när det gäller böcker så är det en underdrift att säga att jag starkt rekommenderar ”Jag ger dig solen”. Om man mot förmodan fortfarande behöver mer – gillar du Rainbow Rowell, John Green eller framför allt David Levithan? Då är Jandy Nelson din nästa nya favorit.

Tack till förlaget Gilla Böcker för recensionsexemplaret!

KÖP! På t ex Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholm. Eller knalla ner till den lokala handlaren så bli hen glad!

Mörk Ängel

mork-angelFörfattare: Laini Taylor

Beskrivning: ”På olika ställen i världen framträder plötsligt inbrända handavtryck på helt vanliga dörrar. De är ditsatta av främmande varelser med vingar.

I en mörk, dammig butik har en djävuls förråd av människotänder börjat minska.

Och i de trånga gränderna i Prag dras en ung konststuderande in i ett brutalt krig med främmande väsen från en parallell värld.

Möt Karou. Hon fyller sina skissblock med monster som kanske är verkliga, kanske inte. Ofta försvinner hon iväg på mystiska «ärenden». Hon talar många olika språk och inte alla är människospråk. Dessutom har hon naturligt blått hår. Vem är hon egentligen? Frågan plågar henne, och hon är fast besluten att ta reda på svaret.När en av de främmande den vackre Akiva som är på flykt undan förföljare spänner ögonen i henne på en bakgata i Marrakesh, hamnar hon snart i en strid mellan änglar och demoner. Hemligheter avslöjas och en kärlekshistora som har rötter i en våldsam forntid börjar spira. Kommer Karou att få ångra att hon ville veta sanningen om sig själv?” 

Omdöme: Till att börja med så blir jag fruktansvärt sugen på att åka till Prag igen eftersom en så stor del av boken utspelar sig där –  en YA-roman som i princip inte alls utspelar sig i USA eller England, bara en sån sak! Det är också en miljö som lämpar sig förvånansvärt väl till den typen av historia, fullproppad med övernaturligheter, magi, mytologi och kärlek. Taylor har lyckats hitta en ganska fräsch ingång till sin berättelse genom att bygga sin värld med lite andra byggstenar än de vanligast förekommande, både när det gäller huvudpersonerna och bikaraktärerna men även när det gäller själva det mytologiska ramverket.

När det gäller karaktärerna är det nämligen så att Karou, är nåt så konstigt som en huvudperson som faktiskt inte är tonåring, och dessutom lite mer medveten om den övernaturliga delen av världen, även om hon är långt ifrån allvetande. På samma sätt är ”kimärerna”, några av de varelser som Karou, betydligt ovanligare inslag än det otroligt överexponerade vampyrerna och varulvarna som vi fått dras med de senaste åren.

Därför känns också hela boken ganska uppfriskande överlag, tills man trillar in i den traditionellt kletiga kärlekshistorian, och där tappar jag lite intresse – däremot vet jag att många andra går i spinn av den här typen av mer eller mindre omöjlig kärlek, så det säger nog mer om mig än om storyn i allmänhet. Däremot tycker jag att det hittills är bättre genomfört än i t ex Cassandra Clares ”Mortal Instruments”-serie, som är relativt likartad som serie. Gillar man den bör man absolut kunna uppskatta den här också!

Jag tycker ändå att det är en väldigt lovande första bok i serien, och kommer att läsa uppföljaren inom kort, så så pass bra är den absolut 🙂

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Ska vi slå vad

ska-vi-sla-vadFörfattare: Rebecka Fredriksson

Beskrivning: ”Jag tycker du och jag slår vad. Du kan väl be till Gud tio gånger den här terminen och så får du se om Gud svarar på bön.”

”Äh”, sa jag.

Det var det löjligaste jag hört. Vad skulle Gud tycka om det? Att man slog vad om ifall han svarade på bön. Förresten trodde jag ju inte ens att det fanns någon Gud.

Matildas bästa kompis har precis flyttat, så Matilda måste börja sjuan på nya skolan inne i stan ENSAM. Men så dyker Sara upp. En nyinflyttad tjej med en
hemlighet. Det blir början till en omtumlande termin för både Matilda och Sara, där inte mycket blir som någon av dem tänkt sig.

Vad händer egentligen i Kristna Skolgruppen? Och är Oliver Matildas drömkille eller inte? Varför är dryga Stephanie så dryg och vad är på gång med Matildas pappa? Och måste man vara med på yogan i skolan, även om det känns helt fel?”

Omdöme: På många sätt är ”Ska vi slå vad” en av de böcker som fått mig att tänka till, betydligt mer än vanligt faktiskt. Bakom det rätt intetsägande omslaget så döljer sig en ungdomsbok som förutom de vanliga tonårsproblemen faktiskt främst tar upp att hitta sin tro i allmänhet och kristendom i synnerhet, och det gör den här boken till något av en unik bok.

Jag är väl ungefär så sekulariserad som det bara går, vilket gör att jag personligen inte kan relatera till mycket av det som beskrivs i boken, men jag inser att det mycket väl kan vara så för många andra, bland annat tonåringar, att man känner att man nästan måste ”komma ut” som kristen beroende på sin omgivning. Jag kan inte minnas några problem med detta under min högstadie- eller gymnasietid, men det är säkert väldigt annorlunda beroende på var man befinner sig.

Som diskussionsunderlag tror jag därför att den här boken absolut kan vara användbar. Språket är enkelt och dialogerna är trovärdigt återgivna. Däremot kan jag känna att temat ”allt löser sig om man ber” upprepas lite väl många gånger och används för att lösa allt för många problem, allt från skrikande barn till uppvaknande på sjukhus.

Så vad tycker jag? Jag tycker kanske inte särskilt mycket om boken som en rent skönlitterär upplevelse – det händer helt enkelt inte så fantastiskt mycket i boken, och karaktärerna är ganska platta. Men den är som sagt väldigt tänkvärd, även för sådana som mig som ställer sig rätt tvivlande till allt vad religion heter, och det är faktiskt den största bedriften som Fredriksson och hennes bok lyckas med.

Finns på CDON, Adlibris, Bokus och Glansholm, och hos lokala handlaren.

Född fenomenal

9789163878626Författare: Josephine Bornebusch

Beskrivning: ”Det enda som Rut inte gillar hos sig själv är sitt namn. Och det är ju trots allt hennes föräldrars fel. Rut är nämligen självsäker, klarsynt och lite smartare än alla andra. Det här är inget hon kan rå för – hon är helt enkelt född fenomenal! 

Vid Ruts sida finns bästa kompisen Magda – en mytomanisk, översexuell hypokondriker helt utan spärrar – och den störige sportfånen Abbe. Fast om sanningen ska fram är Abbe ganska schysst och en solklar tiopoängare. Men för Rut finns det viktigare saker att tänka på, hon är nämligen nördigt intresserad av statistik och andra världskriget och på gränsen till besatt av Anne Franks dagbok. Därför skriver hon själv:

”Hittills lever jag ett väldigt odramatiskt liv. Jag har aldrig behövt fly från nazister och ingen jag känner har suttit fängslad i ett gårdshus. Inte ens min bror, som typ borde sitta fängslad gör det, så jag är fullt medveten om att denna dagbok kanske inte kommer vara helt späckad av spänning. Men jag kommer bjuda på exakthet. När någon hittar min dagbok, om ca 100 år, då ska alla luckor vara ifyllda, allt ska vara glasklart. Så om du läser det här är jag förmodligen redan död.” 

Men Ruts liv visar sig vara allt annat än odramatiskt. Det hela börjar med att den populära, ytliga Kattis paraderar runt i skolan i ett par nya jeans. När Rut försöker motarbeta Kattis hybris blir allt fel, och snart är Rut ansvarig för att få iväg hela sin dysfunktionella klass, med allt från lajvare till låtsasgangsters, på en skolresa. Frågan är bara vart fan de ska åka?”

Omdöme: Flickor kan vara roliga. Alla är inte det, men vissa är det, precis som killar. Revolutionerande tanke, eller hur? Så varför har vi så få exempel på det? Det här försöker Josephine Bornebusch, som väl inte behöver nån större introduktion, råda bot på med sin debutroman ”Född fenomenal”. Rut är helt enkelt är rolig tjej, faktiskt uppfriskande befriad från de trauman och trasiga bakgrund som ibland känns som ett nödvändigt ont i mycket ungdomslitteratur. Visst, hon är lite väl upphakad på andra världskriget i allmänhet och Anne Frank i synnerhet, men varför inte?

Och kanske är hon lite väl galen och snabb i sina tankar ibland, men det finns gott om sådana personer i verkligheten också, vi känner nog alla några sådana personer, och gör ni inte det är risken stor att det är ni som är just den personen… Jag vet att jag kan vara sån rätt ofta i alla fall!

Vi slipper alltså utseendefixering, ångest, psykoser, utan bara en underhållande och komisk berättelse med Rut i centrum och ett antal lika skruvade bifigurer.

Håller storyn då? Nja, det händer ju egentligen inte fantastiskt mycket i boken. Kanske hade sidohistorien om Ruts bror kunnat kortas ner eller strukits till förmån för lite mer karaktärsutveckling, framför allt när det gäller Ruts love interest Abbe, som helt enkelt inte blir så mycket mer än den snygge innebandykillen. Det funkar ju i nuläget, men förmodligen hade det blivit bättre om man kunde få mer kött på benen när det gäller Ruts och Abbes attraktion till varandra. I övrigt – samla pengar och planera klassresa, åka på klassresa, slut och lite tonårskärlek på vägen. Inte så mycket mer än så, men samtidigt är det stort nog när man är i Ruts ålder, och lätt att relatera till för den tänkta målgruppen så Bornebusch lägger sig på rätt nivå.

Jag kommer på mig själv att skratta till på flera ställen i boken – det finns en hel del riktigt roliga formuleringar, den är välskriven och engagerande. Med andra ord, en riktigt trevlig debutroman som ger mersmak.

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Glansholm eller din lokala bokhandel!

Endgame: Kallelsen

Fendgame-kallelsenörfattare: James Frey

Beskrivning: ”Tolv ungdomar från tolv uråldriga släkten är kallade till slutstriden. Den släkt som vinner blir ensam kvar på jorden. Alla andra människor dör.
De flesta civilisationer har någon berättelse som handlar om att gudar eller varelser som besitter större krafter och kunskaper än människorna kommit ner till jorden från himlen. Nu är varelserna tillbaka för att kräva in det som människorna lovade dem. 
Under tusentals år har familjer övat varje generation i hur de ska överleva och döda om de blir kallade som spelare i slutstriden. De som är mellan 13 år och 19 år och 364 dagar är ständigt beredda. Men ingen har blivit kallad. Förrän nu. Tolv meteoriter slår ner på jorden och tolv familjer skickar iväg ett barn till Xi’an i Kina där spelet börjar. 
Sarah Alopay ska just hålla tal för avgångsklasserna i highschool. Hon tänker att det är 377,43625 dagar kvar till hennes 20-årsdag, då hon inte längre kan bli kallad till slutstriden. Då det riktiga livet kan börja.
Jago Tlaloc tänker att några av de andra spelarna kommer att vara starkare eller smartare än vad han är. Några kommer kanske till och med vara fulare. Men han vet att han kan döda dem alla.
Chiyoko Takeda är stum, liten och späd som en tolvåring trots att hon är nästan arton. Det tänker hon använda till sin fördel i spelet på samma sätt som den som är smart använder sin intelligens eller den hjärtlöse använder mord.
An Liu är en lysande hacker och sprängämnesexpert. Han tänker att det bästa är om så få deltagare som möjligt över huvud taget kommer fram till mötesplatsen i Xi’an. 
Ingen av dem eller de andra åtta spelarna har superkrafter, men alla är noga förberedda. 
Det är dags för slutstriden om vem som ska överleva kampen om vår jord – spelet kan börja.”

Omdöme: Jag fick en del kommentarer på senaste bloggjerkan om att många ville läsa den här, men jag har (hittills) inte sett särskilt många recensioner på den här, så jag får väl dra mitt strå till stacken!

Så vad tycker jag då? Ibland vill man bara läsa en riktig bladvändare, koppla bort hjärnan och bara bli underhållen. Är det en sån ni är ute efter, look no further. Endgame har ett rasande tempo rakt igenom, som en galopphäst i full fart. Ju närmare slutet man kommer, desto mindre troligt är det att ni kommer att lägga ner boken… Det jag uppskattade väldigt mycket var att den här, till skillnad från så mycket YA-litteratur av Hunger Games-slaget faktiskt utspelar sig i nutid, runt saker som vi faktiskt kan relatera till (nåja). Varför inte snickra ihop en story där Pyramiderna, Stonehenge, skumma utgrävningar osv används som bakgrund?

Jag kan lätt se en tv-serie på CW (starkt ungdomsinriktad tv-kanal som visar t ex Vampire Diaries, the 100, Arrow osv i USA) framför mig i framtiden, och boken är på många sätt strukturerad på ungefär samma sätt som en tv-serie med många parallella historier och karaktärer som ska jongleras samtidigt.

Däri ligger också en del av problemet. Det är ALLDELES för många karaktärer, och man får egentligen väldigt lite kontakt med flera av dem (men eftersom det här är en YA-serie som handlar om jordens ungdom så löser det det här sig på sätt och vis längs vägen, dvs en hel hög hinner trilla av pinn på ett mer eller mindre brutalt sätt). Inte ens de som kan räknas som bokens huvudpersoner är några som man riktigt tar till sig, och det beror nästan alldeles säkert på ”överbefolkningen”, så när man kommit en bit in i boken ligger man lite efter i sitt eget förhållande till huvudpersonerna.

En annan sak som är av mer språklig typ är Freys nästan maniska fixering vid detaljer och decimaler, det gjorde mig nästan lite irriterad. Jag behöver inte veta att någon varit vaken i säg 16 timmar, 47 minuter och 27.34523634 sekunder…

Boken är också nedlusad med fotnoter som är länkar till mer eller mindre underliga webbsidor, vissa är youtube-klipp om mystiska företeelser, andra är Google Maps-länkar osv. Det är inget som krävs för att ta sig igenom boken, men ett visst mervärde ger det ju. Detta är väl en del av den tävling som ingår i konceptet, där Google varit inblandade genom att skapa ett Augmented Reality-spel och med hjälp av ledtrådar så kan man alltså vinna ett guld-pris. Kul koncept tycker jag!

Däremot visade det sig att när jag läste epoken så fungerade inte alla länkar på iPaden! Det finns nåt inbyggt problem i att ge ut e-böcker där en del av länkarna är spärrade för  mobila enheter…

Men ändå? Jag blir ju rejält underhållen under de timmar jag läser boken och ser fram emot nästa del, och det är väl ett betyg gott nog?

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris, Glansholm eller lokala bokhandeln!

Vill ha dig så illa

vill-ha-dig-sa-illaFörfattare: Gunnar Ardelius

Beskrivning: ”Han andas in i hennes öra, hon blundar, viskar, drar i jeansen.

Ett tag tänker han att han ska berätta allt.

En strålande smärta genomfar honom.

Det är det som är så förskräckligt. Det är en stund som bara kan finnas till om man inte tänker på konsekvenserna.

Channa, Jeppe, Beate, Roozbeh, Olof och Lea. Sex kompisar från gymnasiet. Skolan är slut och allt känns plötsligt så länge sen. Channa har försvunnit. De andra är kvar. Under ytan vibrerar ett hot, en mörk hemlighet. De borde ha pratat om det. Nu är det försent.

Prisbelönte Gunnar Ardelius är tillbaka med en brännande och träffsäker berättelse om den sköra tiden efter gymnasiet. Då livet ska lossna. Men tänk om man förlorar allt man drömt om innan det ens börjat?  ”

Omdöme: Den här kom väldigt starkt rekommenderad av ett antal andra personer som jag har stort förtroende för, så jag hoppade på den här med stor entusiasm. När jag satte mig på bussen igår och började läsa fick jag också en väldigt bra känsla direkt efter bara någon sida: ”det här kommer att bli riktigt bra”.

Men…

Någonstans längs vägen släppte den där känslan, och efter tvåhundra sidor undrade jag nästan vad det var jag läst och varför. Som sagt, jag vet att många uppskattar den här boken väldigt mycket, men för mig är detta nog en av årets största överraskningar av det negativa slaget.

Jag tvivlar inte på att folk, och i synnerhet ungdomar kanske gör och uppför sig på det vis som karaktärerna gör. Mitt problem är inte att jag inte kan relatera till dem eller att de inte är trovärdiga. Istället är det att jag inte känner ett uns av sympati eller intresse för någon av dem. Istället gör jag som läsare några nedslag i de olika karaktärernas liv under drygt ett år, men jag känner aldrig intresse av att vilja veta mer om karaktärerna. Inte heller problematiseras de olika personernas agerande, framför allt ”den mörka hemligheten”. Ska jag känna sympati? Äckel? Ilska? Ja, jag känner obehag, det gör jag. Men kanske mer för att jag inte förstår vad författaren vill. Det är möjligt att det är exakt det Ardelius vill, att jag ska tvingas att fundera, och det är i så fall en framgångsrik strategi, men jag har svårt för den.

Stilistiskt så ärArdelius säker i sitt språk, speciellt de brev som Channa inleder och avslutar boken med är språkligt sätt lite utöver det vanliga. Samtidigt är det nog en av de delar som gör att jag har svårt att knyta an till boken, att den många gånger känns som en språklig stilövning. Och då har jag ändå läst Ranelid och kunnat stå ut med hans språkakrobatik…

Slutligen, omslaget? Vafalls?

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Världens viktigaste kyss

atn1024_david-levithan-varldens-viktigaste-kyss-3DFörfattare: David Levithan

Beskrivning: ”Harry och Craig har bestämt sig för att slå världsrekordet i längsta kyss: 32 timmar, stående, utan att släppa kontakt med den andres läppar. Kyssen följs av människor världen över. Runt dem finns vänner och familjemedlemmar i alla fall från den familj som accepterar sin son som han är. Snart samlas det även främlingar, några beväpnade med tillhyggen och glåpord, men de flesta är där för att stötta och skydda. Och runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten.

Världens viktigaste kyss är en berättelse om det omöjliga, och hur människor tillsammans kan göra det möjligt. En berättelse om att mötas, älska, skiljas, dö. Och där emellan: kyssas.”

Omdöme: Det är ingen hemlighet att jag gillar Gilla Böcker som förlag. Jag tycker att de har en ruskigt bra fingertoppskänsla när det gäller sin utgivning, och det är sällan någon titel gör mig besviken. David Levithan är för mig en av de absolut främsta amerikanska författarna just nu. Så kombinationen av Gilla Böcker och Levithan? Klockren!

Så hur står sig då ”Världens viktigaste kyss” eller ”Two boys kissing” som den heter i originalspråk? Lever den upp till de förväntningar jag har på den?

Och svaret är ett rungande JA.

Den är, i mitt tycke, en av de bästa, viktigaste och mest välskrivna ungdomsböckerna i år. No more, no less.

Det är själva kombinationen av alla bokens olika delar som gör boken så bra – kombinationen av ett viktigt ämne, av språket, att man verkligen känner hur viktig den här boken var att skriva för Levithan.

Problemet för mig blir att på nåt sätt få fram varför jag tycker att boken är så bra. Räcker det med att säga ”känslan”? Nä, det räcker väl inte riktigt.

Vi kan väl börja i den lätta änden: språket är stundtals svindlande vackert, och här måste vi ge en eloge till översättaren Helena Hansson. Levithan är fantastiskt bra även på svenska, och då har han en engelsk prosa som är i toppklass. Så som sagt, en eloge till Helena! Den som läst ”liten parlör för älskande” på antingen svenska eller engelska eller för den delen följer Levithan på Twitter vet att han har en fantastisk förmåga till one-liners, och för de läsare som tycker att John Green är en citatvänlig författare, ni kan ta och doppa hela den här boken i en burk med färg för överstrykningspennor – så pass bra är det faktiskt.

Sen är det också så att Levithan elegant hanterar de olika stadierna av kärlek som beskrivs i boken, från nyförälskelse till ett stadie där allt är lite mer etablerat och ”bara är”. Lika bra hanteras även de smärtsamma och mörka sidorna med homofobi, brist på acceptans och självdestruktivitet. Allt känns. Och det känns ordentligt.

Men det allra mest kraftfulla i boken, och som nästan får mig att tänka på gamla grekiska dramer, är det som beskrivs ovan: ”Och runt dem alla ljuder ett eko, en kör av röster från män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv och älska den man älskar, och hur de led för den rätten. ” Det ger en sån kraft i boken och som gör det till något utöver det vanliga. Där finns så mycket känslor på en gång och är ett helt lysande sätt att rama in boken och sätta den i en samhällskontext.

Alltså, jag vet inte vad jag ska säga mer än: läs!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm

 

Ibland blir skogen vred

ibland_blir_skogen_vred-ahlund_rebecka-27303511-3287200774-frntlFörfattare: Rebecka Åhlund

Beskrivning: ”Det blir mycket bättre på kollo än vad Ella först tänkt, men allt är inte bara kanotutflykter och brännboll. På nätterna smyger de ut i skogen, trots att det är strängt förbjudet. Det är som om de vet att något kommer att hända – men de har ingen aning om vad.

Vad ska Dylan göra med Tjocke-Jimmy och hans polare som bara ger honom problem? Vad känner egentligen Ella för Dylan? Vem är tjejen med rosa hår som ingen träffat förut? Ibland blir skogen vred handlar om kollo, kärlek och kompisar. Och en mörk, magisk skog.

Rebecka Åhlund är kritiker och krönikör som älskar att skrämma barn. I en fristående fortsättning på kritikerrosade debuten Flickan på tavlan fortsätter hon att undersöka relationer, skogar och hemska skrönor.”

Omdöme: Jag har bara goda minnen från när vi åkte på lägerskola i mellanstadiet. Det var en gammal röd byggnad vid en trevägskorsning bredvid en gammal kyrka, en skogssjö och en skånsk lövskog runt alltihop. Stället ligger bara några kilometer in i skogen från där jag växte upp, men som ni förstå är det ju prime location för lite mysrysliga skräckhistorier för mellanstadiebarn. Och visst var det lite läskigt, jag menar mörka sjöar och en kyrkogård på andra sidan fönstret! Därför var det lite spännande att ta sig an den här när sambon bad om det, en bok som är avsedd för lite yngre läsare än de böcker som vanligtvis recenseras här.

Jag tänkte alltså en hel del på Tåssjö Lägerskola när jag läste den här. Skillnaden är ju att huvudpersonen Ella och de andra personerna vistas på sitt sommarkollo betydligt längre än några dagar, och det påstås att folk försvunnit i skogarna runt kollot.

Åhlund lyckas få fram en bra  och kuslig stämning i boken – den ligger helt rätt i ton och nivå för den tänkta målgruppen 9-12 år. Själv är jag väldigt svag för konceptet ”magisk skog” och när historierna knyter an till folksagor och liknande, så även det är något jag ser som väldigt positivt. Själva mysteriet är kanske inte direkt svårt att räkna ut, men lite av charmen ligger ju i att få känna sig smart men ändå vilja veta om man har rätt i sina gissningar, så det gör inte så mycket. Däremot kan jag tycka att Åhlunds karaktärer ibland är så pass klichéartade att de gränsar till karikatyrer – karaktären Lo är lite rebellisk av sig och det kan jag köpa, men hon behöver kanske inte hela kitet med rosa spretigt hår, pandasminkning, svarta kläder, kritvit hud och näsring? Å andra sidan kanske klichéerna fyller en viktig funktion i den här typen av litteratur för igenkänning och underlättande för att kunna sortera in de olika personerna i respektive fack och därmed underlätta läsningen? Det kanske ni som är mer inlästa på litteratur för 9-12 och strax däröver kan svara på, vore väldigt intressant att veta.

Är man ute efter en bok som faktiskt kan vara spännande för både killar och tjejer och inte är väldigt lättskrämd så ska man nog ta sig en liten titt på den här. Och jag älskar titeln!

Köp boken hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

Landline

landline-rowellFörfattare: Rainbow Rowell

Beskrivning: ”In New York Times bestselling author Rainbow Rowell’s Landline, Georgie McCool knows her marriage is in trouble. That it’s been in trouble for a long time. She still loves her husband, Neal, and Neal still loves her, deeply — but that almost seems besides the point now. Maybe that was always besides the point. Two days before they’re supposed to visit Neal’s family in Omaha for Christmas, Georgie tells Neal that she can’t go. She’s a TV writer, and something’s come up on her show; she has to stay in Los Angeles. She knows that Neal will be upset with her — Neal is always a little upset with Georgie — but she doesn’t expect to him to pack up the kids and go home without her. When her husband and the kids leave for the airport, Georgie wonders if she’s finally done it. If she’s ruined everything. That night, Georgie discovers a way to communicate with Neal in the past. It’s not time travel, not exactly, but she feels like she’s been given an opportunity to fix her marriage before it starts. Is that what she’s supposed to do? Or would Georgie and Neal be better off if their marriage never happened?”

Omdöme: Jag gillade Rainbow Rowells Eleanor & Park och Fangirl väldigt mycket. Det här är faktiskt en lite vuxnare bok, men som ändå många gånger tassar runt i gränslandet strax efter man fyllt tjugo. För de som kan tänka sig en bok som både behandlar att hålla kärleken vid liv när man faktiskt blivit vuxen samtidigt som den beskriver tiden när man precis börjat träffas, då är det här en bok som kan falla i smaken.

Man kan spekulera i vad Rowell tycker är så intressant med att dissekera kärlek i olika former och åldrar, men lite är det så att det är just det som gör att hennes böcker blir så tillgängliga för så många läsare. Här gör hon det ännu en gång, men med ännu ett nytt perspektiv i förhållande till hennes tidigare böcker.

Även denna gång finns det massor att stryka under och citera för de som är lagda åt det hållet, då Rowell har en sällsynt bra förmåga att skriva riktigt minnesvärda one-liners, och hon är även väldigt stark när det gäller att skriva dialog. Något svårare är det dock att förstå var hon är rent tidsmässigt (nutid, dåtid, nutid fast tänker tillbaka på dåtid) så vid flera tillfällen tappade jag bort mig och undrade var både jag och karaktärerna befann sig i förhållande till tidsförloppet.

Rowell skämmer också bort oss med ett färgstarkt persongalleri, där till och med pizzabudet visar sig vara en person att tycka om. Man förstår Georgie, även om jag kan tycka att hon är lite väl naiv och inte inser att eftersom hon är en vuxen, arbetande person faktiskt kan göra saker för att påverka sitt liv, till skillnad från yngre karaktärer som är begränsade av omständigheter som pengar eller att kunna åka någon annanstans. Men hon är sympatisk, och man känner ju med henne boken igenom.

Märkligt nog köper jag ganska snabbt att Georgie hittar en magisk telefon, kanske främst på grund av att boken utspelar sig mellan 17 december och juldagen och att det då känns helt ok med nån sorts vardagsmagiska inslag. Det är ju jul liksom!

Boken är kanske alltså inte strikt en YA-bok, så den som hoppas på något sånt från Rowell får kanske fundera lite till. Jag tycker absolut att Landline är läsvärd, och att den har många kvaliteter som är värda ett besök på biblioteket eller bokhandeln.

Köp hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

Röd som blod

29690798_O_1Författare: Salla Simukka

Beskrivning: ”Efter att tidigare ha varit mobbad har sjuttonåriga Lumikki Andersson bestämt sig för att hålla sig på sin kant och göra sin egen grej. Men allt ställs på ända när hon hittar tvättade sedlar i skolans mörkrum. Det visar sig att tre av skolans elever har kommit över plastpåsar fulla med blodiga sedlar och snart är Lumikki indragen i en härva av internationell narkotikasmuggling. Dessutom misstänker Elisa, en av de tre eleverna, att hennes pappa som är narkotikapolis är involverad i det hela. Lumikki tvingas med på en livsfarlig flykt undan ryska och estniska kriminella.

Det är den kallaste vintern i mannaminne och gatorna i Tampere är inbäddade i ett gnistrande vitt täcke. Och inget är så rött som blod i snö.”

Första raden: ”Snön lyste vit.”

Omdöme: Röd som blod var en titel jag inte hade någon som helst koll på, inte heller författaren Salla Simukka. Enligt informationen från förlaget har serien på tre böcker (trilogi, remember?) blivit en jättesuccé i Finland och även släpps i ett stort antal andra länder, och nu alltså även här i Sverige. Den här damp ner i brevlådan för ett tag sen utan att jag hade efterfrågat den, och när jag likt ett barn på julafton slet upp paketet måste jag erkänna att jag tänkte: ”men vad f-n, är det här nån ny vampyrbok eller?”. Ni ser ju själva på omslaget. Rött, vitt, svart. Blodstänk. ”Örk”, tänkte jag. Men som tur är så går det ju att läsa på baksidan av boken, och då kändes det genast mycket intressantare. Ungdomsthriller istället för huggtänder och tjafs, tackar ödmjukast, för det är minsann inte en genré som är överrepresenterad i hyllorna.

Så jag började läsa, och det ska jag vara glad för, för det här var en RIKTIGT trevlig ny bekantskap. Det är en riktigt spännande thriller med en huvudkaraktär i Lumikki Andersson som är svår att inte tycka om och en story som känns som tagen ur en film. Lumikki är bara 17 år och går i gymnasiet, mon hon är BAD-ASS! Jag har sett referenser till  Lisbeth Salander, men skillnaden är att Lumikki inte är fullt lika extrem och utan de lätt psykotiska drag som Salander har. Jag skulle hellre jämföra henne med en korsning av Buffy Summers och Veronica Mars, och det är inte fy skam!

Jag gillar tempot och miljöbeskrivningarna, det känns exotiskt även om boken utspelar sig i Finland, och eftersom boken bara är lite drygt 240 sidor är den nästan över på bara ett par sittningar. Det finns gott om tillfällen då man bara måste läsa vidare för att veta vad som ska hända! Jag kan tycka att slutet kanske kommer lite väl hastigt, men i övrigt är det här en riktig liten hit som släppts lös i butikerna!

Och dessutom så har förlaget tänkt till lite, och de övriga delarna släpps med ungefär ett halvårs mellanrum så nästa del dyker upp redan i vår. Väldigt trevligt!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholm.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

 

Blandband

blandbandFörfattare: Steven Camden

Beskrivning: ”2013 flyttar Ameliah in hos sin mormor efter att hennes föräldrar har dött. Där hittar hon ett kassettband i gästrummet. Ett band med en pojkes röst på en röst som hon nästan inte kan höra, men som tycks tala till henne.

1993 spelar Ryan in en dagbok på ett gammalt kassettband. Han pratar om sin mammas död och om kärleken till en ny tjej som han precis har sett och som inte ens vet att han existerar.

Det är mer än bara kassettbandet som binder samman Ameliah och Ryan.

Det här är deras berättelse.”

Omdöme: Jag är ju så pass gammal att jag gjort massor med blandband. Suttit där och försökt pilla ihop en bra låtlista som utnyttjar minuterna maximalt. Skrivit med pyttesmå bokstäver i konvolutet. Nick Hornby har ju beskrivit det här minutiöst i ”High Fidelity”, som för övrigt är en av mina favoritböcker någonsin (filmen också för den delen). Dagens kids, ni fattar väl inte nånting just nu va? Ni har spotify-listor på 400 låtar istället.

Jag har oavsiktligt trillat in i nåt sorts ”död i familjen”-tema på sistone. Även den här boken handlar om döda föräldrar och hur man hanterar sorgen och saknaden. Steven Camdens debutbok utspelar sig alltså i två olika tidsperioder med 20 års mellanrum, och musiken tar stor plats för de båda karaktärerna Ryan och Ameliah. På sätt och vis blir musiken tidsmarkörer på samma sätt som i Rainbow Rowells ”Eleanor & Park”, och det finns likheter med denna även i bokens struktur. Handlingen förs framåt genom att man växelvis får läsa ur Ryans respektive Ameliahs perspektiv, och för att ytterligare särskilja dem används olika typsnitt.

Samtidigt finns det ju ett sorts mysterium i den här länken mellan 1993 och 2013 via kassettbandet som Ameliah hittar, och man undrar ju hur de hänger ihop. Det krävs iofs ingen Sherlock Holmes för att räkna ut det, men det är ändå en liten extra push. Det finns ett stycke alldeles i slutet av boken som syr ihop alltihop väldigt elegant.

Men så är det det här med 13-14-åringar som är lite väl brådmogna för sin ålder, men som samtidigt uppför sig som om de var runt 10 kräver att man tar allt med en rejäl nypa salt, men samtidigt är jag lite svag för lillgamla barn så för mig funkar det i det stora hela.

När jag kollade upp den här på Goodreads så har den förvånansvärt inte så höga betyg, och det verkar vara en ”antingen-eller”-bok. Vissa släpper den efter 50-100 sidor och tycker att den är urtråkig, och andra, där jag nog får räkna mig själv, tycker att det är en rätt trevlig bok. Inte på nåt sätt världsbäst, men rätt söt debut, och speciellt om man som sagt gillar ”Eleanor & Park” och vill ha mer i samma stil.

 

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholm.

Onanisterna

29691658_O_1Författare: Patrik Lundberg

Baksidestext:
Jag minns Simons ord från studenten.

”Fattar ni varför folk gråter? Vi ses ju ändå på Komvux i augusti.”

Nu sitter vi där. På uppropet till Vuxenutbildningen i Bromölla, en mil väster om Sölvesborg.

Hösten efter studenten. Kim och Simon börjar på Komvux. De är yngst av alla och de har inget val, slutet på gymnasiet slarvades bort.

Under högstadiet och gymnasiet var de kungarna i skolkorridoren. Profiler som alla ville umgås med. Problemet är att livet förändras. Hundra synonymer för kuk får inte längre någon att skratta. Och en luspank 19-åring som bor hemma hos mamma och tvingas skjutsa sin lillasyster till stallet varje dag är en nolla.

Kim börjar inse detta. Att omgivningen drar ner honom, håller honom tillbaka. Han vill skriva, men i Sölvesborg kommer man inte närmare mediebranschen än ett deltidsjobb som tidningsutdelare. Det är så han tillbringar sina nätter.

Då träffar han Robin. Robin, som vet ett annat sätt att vara ung. Som vet att det finns fler artister än Håkan Hellström och Melissa Horn och att det finns en värld bortom grabbumgänget i klubbstugan.

Första meningen: ”Jag minns Simons ord från studenten.”

Omdöme: Jag har haft lite svårt att recensera den här. Inte för att boken inte är bra, tvärtom. Mitt problem är att jag har svårt att få klart för mig om jag tycker att boken är bra för att den är en bra och välskriven bok, eller om jag tycker att den är bra för att jag känner igen mig så otroligt mycket i den. Om det nu är så att jag tycker att den är så fantastiskt bra just för att boken känns som en skärva från mitt eget liv, hur uppfattas den då av andra? Å andra sidan, en bok som handlar om att växa upp i en småstad, känna att man inte riktig hör hemma och att det finns nåt mer där ue på andra sidan kommungränsen, är inte det allmängiltigt om något?

För många saker i boken är kusligt likt mitt eget, lätt bortslösade liv direkt efter gymnasiet i Ängelholm. Jag delade kanske inte ut tidningar, men jag jobbade extra på lagret på pappas jobb, när jag inte läste kurser på komvux för att jag inte visste vad jag skulle göra med mitt liv – och ärligt talat gjorde jag inte mycket alls åt saken. Vi spelade musik i olika band, kollade på film och degade. Det tog ett par år innan jag tog mig själv i kragen och började plugga nåt mer seriöst.

Precis på den nivån är huvudpersonen Kim. Han började dock ännu lite tidigare än mig och fick faktiskt dåliga betyg, nåt som jag egentligen aldrig hade förutom i matte och idrott, och därför är han tvungen att läsa upp betygen samtidigt som han känner att lilla Sölvesborg  kanske inte är allt som finns här i världen.

Jag gillar verkligen hur Lundberg fångat småstadsångesten, och hur han skapar trovärdiga och sympatiska karaktärer – jag känner ju igen många av mina gamla vänner i figurerna, och vet att såna som de finns på riktigt, om än med andra namn än i boken. Och är det nåt som är tydligt, så är det romantiserandet av ”den stora staden” som alla vi som bott i småstäder känt nån gång. Sen om det handlar om Malmö, Göteborg, Karlstad eller Linköping spelar inte så stor roll. Vi har nog alla längtat till nån stad på samma sätt som Kim gör.

Jag har ju dessutom bott i Malmö i ett antal år, och känner igen den typen av människor, och de platser som Kim träffar på, och även om det är här en bok med lite tillspetsade karaktärer (jag känner inga hipsters i Malmö som dumpster divear för maten) så köper jag det, för det är så man kan känna när man längtar efter nåt annat än det man har, att alla andra är så fantastiska.

Något jag också tycker att Lundberg lyckats med är en annan sak som man faktiskt kan känna efter några år i exil – nämligen att det faktiskt inte är så himla tråkigt där man kommer ifrån när allt kommer omkring. Det är inte så illa som man tycker, och motsatsförhållandet är det samma: Det är inte alltid så fantastiskt ”där borta”. Verkligheten finns nånstans där i mitten.

Som ni förstår så gillar jag den här skarpt. Sidorna bara flyter på, det är helt underbart att få läsa en bok om manlig vänskap och att hitta sig själv och att få känna igen sig i en bok på det här sättet. Den här lär hamna på min års-bästalista!

 

Lyssna på soundtracket här!

Och om ni fortfarande inte är övertygade, provläs!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholms

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Rävsång

atn1024_Rävsång-3D-bok_2014Författare: Christin Ljungqvist

Beskrivning: ”Finns pappa är död, söp ihjäl sig. Finn vill gå vidare, men det är som att det inte går, som att något hindrar honom och resten av familjen. Något i lägenheten, som har att göra med sakerna som plötsligt försvinner, tv:n som ibland sätts på av sig själv, och Finns mystiska huvudvärk. Ingenting blir heller lättare av att det flyttar in en tjej på våningen under, med en utstrålning som gör Finn mållös.”

Omdöme: Så är alltså miniprojektet att läsa Ljungqvist över för den här gången. Rävsång skiljer sig en hel del från de tidigare böckerna. De övernaturliga inslagen finns kvar, och karaktären Hanna så blivit den röda tråden finns än en gång med, fast kommer ändå inte fram förrän ganska sent i boken.

Framför allt skiljer sig språket åt jämfört med tidigare. De tidigare så långa meningarna med oändliga satsradningar har nu kortats ner till raka motsatsen. Jag tänker mig att det ska reflektera Finns stammande, men för de som förälskat sig i Ljungqvists språk kanske det känns lite tråkigt.

Jag gläder mig åt att det här är en bok om främst familjrelationer, men även manlig vänskap och sorgearbete. Även om Finn och hans vänner drar lite mer åt hipsterhållet än vad jag skulle vilja umgås med, så tycker jag att de känns trovärdiga och varierade. Finn känns också sympatisk – jag förstår varför han gjort som han gjort, och hans inre resa där han börjar förstå hur hans handlande påverkat sin omgivning och hur lik han är sin döda pappa känns både logisk och sorglig.

Men utöver det händer det ju inte så fantastiskt mycket i boken. Den rullar på liksom, och jag kan sakna lite av drivet som fanns i de tidigare böckerna – i dem fick jag nån sorts känslor som genomsyrade dem, men så händer aldrig riktigt här. Jag läste i godan ro, och jag vill ju understryka att jag tycker att boken är bra, men att jag inte blev riktigt lika berörd som tidigare. Däremot är det roligt att se att Ljungqvist hela tiden utvecklas och söker nya teman, samtidigt som kärnan i hennes berättande är densamma.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholms.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Fågelbarn

fagelbarn-ljungqvist_christin-21663669-64010839-frntlFörfattare: Christin Ljungqvist

Baksidestext”Det var natt, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och hon förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas?”

Från början hade Hanna två bröder, Samuel och Jens. Det skiljde bara ett år mellan dem, men medan Samuel var känslig och försiktig, var Jens hans raka motsats. Nu är de borta, båda två. Och allt är Jens fel. Och kanske Hannas också, hon visste ju vad som skulle hända, kanske kunde hon ha stoppat det. Är det därför Jens har kommit tillbaka, för att hämnas?

Första raden: ”Den dagen var hela familjen med, det var pappa, mamma, Jens, Samuel och Hanna.”

Omdöme: Projekt Skogsdjur fortsätter alltså med Christin Ljungqvists andra bok. Den här gången får en av birollerna i Kaninhjärta, Hanna, kliva fram och bli huvudperson. Rent kronologiskt utspelar sig den här också innan Kaninhjärta, men det spelar egentligen ingen roll för läsningen som sådan. Snarare blir det så att Fågelbarn ger lite mer kött på benen åt en av de mer intressanta karaktärerna i Kaninhjärta.

Till skillnad mot just Kaninhjärta, som jag tyckte hade ett mer tragiskt skimmer över sig, är den här mer direkt otäck.Kanske för att Ljungqvist i den här ändå låter det övernaturliga ta ett litet steg bakåt och istället ger sig in på en mer psykologisk form av skräck, där familjen mer eller mindre lever i ett skräckvälde där Jens är en så otroligt obehaglig och våldsbenägen karaktär. Han kan faktiskt vara den obehagligaste unge jag någonsin läst om. Ljungqvist hoppar mellan att beskriva Hannas uppväxt och förhållandena i familjen i dåtid, och blandar detta med en nutidsskildring där Hanna står i centrum för den trasiga familj som blivit kvar när båda sönerna avlidit av olika orsaker. Det är en stark uppväxt- och frigörelseskildring, där även föräldrarna tar centrala roller, vilket jag ofta saknar i böcker i många böcker riktade mot unga vuxna.

Det är alltså väldigt mycket som är bra med den här, men ändå griper den ändå inte tag i mig riktigt lika mycket som Kaninhjärta, men vi snackar gradskillnader, inte mer än så. Läsvärt är det absolut, speciellt nu när hösten är på gång och lite rysligare böcker passar bra!

Köp på CDON, Bokus, Adlibris eller Glansholms.

Kaninhjärta

kaninhjarta-pocket_3DFörfattare: Christin Ljungqvist

Baksidestext: Marys haka studsade mot bröstet och hon hängde med huvudet. Spökkvinnan smälte samman med hennes rygg och kvinnans ansikte framträdde över Marys som en färgad plastfilm, tät men ändå genomskinlig så Marys former syntes därunder. Henns huvud rätades upp och spökkvinnan såg på Anne över Marys stängda ögonlock.

”Livet handlar om vägval.” Spökkvinnan hade en annorlunda röst, mörkare och med en annan dialekt än Marys. ”Jag sa att ni inte skulle åka hemifrån.”

Mary och Anne är tvillingar, och det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar. Tillsammans utgör de ett medium; Mary lånar ut sin röst och Anne hör. Till synes av en slump blir de en del av en medial grupp som söker efter en försvunnen liten flicka, och det sökandet förändrar och splittrar dem. Mary blir besatt av att hitta flickan, medan Anne gör allt hon kan för att följa spökkvinnans råd och vända om. Men den väg de valt leder oundvikligen utför.

Första raden: ”Mary betyder Maria som betyder, man vet inte riktigt, men det kan betyda upprorisk eller bitter eller motspänstig och det stämmer precis för sådan var Mary.”

Omdöme: Jag är ju inte direkt först på bollen med den här, men bättre sent än aldrig, eller hur? Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debutroman och blandar både en historia om syskon- och familjerelationer, spöken, ett försvunnet barn och Kent-låtar. Det låter mycket, och det är det också, så därför blir jag så glad att hon faktiskt ror iland alltihop, och på ett sätt som ser så enkelt ut men som säkert var väldigt svårt.

Jag har i nåt gammalt blogginlägg raljerat lite om New Age och ”hitta din inre indian” och sånt, och naturligtvis inbegriper detta även en tro på övernaturligheter och spöken och sånt där, så till min stora förvåning köper jag det rakt av när jag läser Kaninhjärta, och kommer på mig själv att tycka ”men varför lyssnar de inte på det mediala Scooby Doo-gänget?”. Boken som sådan har en genomgående känsla av att tragedin väntar runt hörnet, och man sitter hela tiden och väntar på när olyckan väl ska komma. Det är inte någon hemlighet på något sätt, men eftersom man vet om det sen första meningen i boken så ligger det och lurar i bakhuvudet hela tiden. För mig är det ganska ovanligt att jag sitter och spänner mig så, och det är nåt som faktiskt imponerar!

Språkmässigt ägnar sig Ljungqvist åt långa, långa, låååååånga meningar, och gärna staplande av huvudsats på huvudsats på huvudsats. Jag vet att jag själv gör det rätt ofta, så för mig spelar det inte så stor roll. Det fungerar alltså för det mesta rätt bra eftersom det ger en viss sorts stämning när man läser, men ibland gör det att man tappar hur meningen faktiskt började och blir tvungen att läsa om några rader, och då faller man liksom ur den här läsbubblan man ska befinna sig inom.

Jag tycker ändå att det är en bok som jag är väldigt glad att jag läste, och framförallt att den höll för den hype jag lyckats bygga upp i mitt eget huvud! Det är riktigt skickligt skrivet, det är spännande och sorgligt på samma gång, och det är faktiskt en bok som jag läste på två sittningar, och det är alltid ett väldigt bra betyg.  Jag blev dock lite ledsen att höra att den knappt varit utlånad på det bibliotek min sambo jobbar på, så jag hoppas att den hittat sina läsare på andra ställen.

Köp på Adlibris, CDON, Bokus eller Glansholms.

Det borde finnas regler

atn1024_det-borde-finnas-regler_3DFörfattare: Lina Arvidsson

Baksidestext: Jag heter Mia. Eller egentligen Maria, men jag hatar det namnet okej? Dont call me that. Jag står inte för det. Det är inte som att jag fick vara med och bestämma.

Jag är för att man själv ska bestämma om saker och ting här i världen. Fatta hur allt hade blivit så mycket bättre liksom. Skolan, livet, allt.

Jag är fjorton år. Man kan tänka sig att det skulle betraktas som vuxet. Fast det betyder mest ingenting. Jag är i förberedelse, kan man säga.

Mia bor in the middle of nowhere och det enda som händer där är att hennes bästis Mirjam har en hangup på en som heter Per, som är minst lika gammal som hennes pappa. Fast egentligen är allt bara tråkigt och vanligt, inte alls Los Angeles. Tills Vlad dyker upp, med hatt och hängslen och ett band och egen lägenhet. Men hur ska man våga, när det inte verkar finnas några regler?

Första raden:”Vi hänger vid gungorna, jag och Mirjam.”

Omdöme: Man känner sig lite som en smygtittare. Arvidsson är så ruskigt säker och mitt-i-prick i hur jag tänker mig att dagens fjortonåriga tjejer pratar, tycker och tänker. Jag kan vara helt ute och resa, men jag tror inte att Arvidsson är det. Det känns så äkta och trovärdigt, utan att någonsin spilla över i någon sorts parodi typ ”Grynet”, även om jag ska erkänna att det var det första jag tänkte när jag började läsa boken. Det är stundtals ruskigt nära, men det går faktiskt inte över gränsen så pass så att det stör mig. Mias tankar och inre monolog är, för att låna en viss prins uttryck: ”lite all over the place”, men ändå på ett sätt som känns fullt fungerande. En av bokens främsta egenskaper är som hyllning till två tonårsflickors tumultartade vänskap, ur det perspektivet är faktiskt boken alldeles utmärkt. Det finns ju naturligtvis en inbyggd tröskel i att jag som 34-årig kille ska kunna relatera till 14-åriga Mia, men det blir faktiskt aldrig något problem som jag reflekterar över en endaste gång under tiden jag läser boken. Däremot kan jag inte annat än att tycka att vissa av de äldre karaktärerna är otroligt motbjudande, och frågan är om inte den känslan intensifierats beroende på min egen ålder.

Något jag däremot har lite svårare för är faktiskt att det inte händer riktigt så mycket som jag hade hoppats på. Det finns förvisso en charm i att beskriva det vardagliga, men problemet är ju lite att det skulle kunna hända betydligt mer än vad det faktiskt gör. På samma sätt hade man kanske kunnat hoppas på lite vassare bikaraktärer, men där är problemet faktiskt det motsatta – Vlad är ett exempel på när det blir lite väl mycket av det goda. Och Per, bör man inte ha nån djupare diskussion i hur milt han faktiskt behandlas i boken? Jag förväntade mig aldrig sirener och poliser med dragna vapen, men det är nästan problematiskt hur lite hans handlingar får betydelse. Det blir liksom ett stor ”meh” av hela den delen av boken. Jag tyckte ju att boken började så lovande, men den känslan mattades tyvärr av ju längre jag kom. Och blurben på omslaget, om att boken är ”sjukt rolig”, den känns som att de satte den på fel bok.

Men jag måste ändå säga att sista stycket är ta mig tusan helt underbart.

 


Författare: Lina Arvidsson
Förlag: Gilla böcker (2012)
ISBN: 9789186634186
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms

Bandet som inte får brista

getimageFörfattare: Niklas Janz

Baksidestext:
Har du någonsin drömt samma dröm flera nätter i rad? Har du haft en känsla av att det är någon annan som egentligen styr din dröm?

Mirjam är spårlöst försvunnen. Hennes bästa kompis Linda har lovat Mirjam att aldrig någonsin berätta för någon om de hemliga dagböcker som Mirjam hittade i ett lönnfack i sitt sovrum strax innan hon försvann.

Dagböckerna är skrivna av Milan som också han är försvunnen, och handlar om drömlandet Kangar.

För att hitta Mirjam måste Linda söka sig ut på samma vägar som hon. Vägar som leder Linda allt längre bort från den verklighet hon känner. Egendomliga och skrämmande saker börjar hända och snart verkar det som om någon är henne på spåren, någon som vill stoppa henne till varje pris.

Första raden:
”Linda stängde grinden bakom sig och blickade upp mot det stora gråvita huset so tornade upp sig framför henne.”

Omdöme:
”Bandet som inte får brista” börjar bara några veckor efter där föregående bok, ”Tornrummets hemlighet” slutar, men det har gått några år mellan utgivning av de båda böckerna. Man hade ju kunnat tro att Janz läst min recension på föregångaren, men så är ju naturligtvis inte fallet. Däremot är det så att en hel del av de tankar om bristerna som jag hade om förra boken faktiskt blivit åtgärdade, vilket naturligtvis är glädjande! Dialogen är starkare, boken landar på 405 sidor och tempot är högre, precis sådant som jag hoppades på hos Janz. Till och med omslaget är betydligt bättre formgivet den här gången.

Janz fortsätter alltså utforska drömvärldar och tar ut svängarna betydligt mer den här gången, då Mirjam och Milan inte bara vistas i drömlandet Kangar, utan även hoppar runt i flera andra drömvärldar. Man får en känsla av att Janz hämtat inspiration från såväl Matrix-filmerna som Christopher Nolans mästerliga ”Inception”, inte minst när det gäller det här med att inse att man vistas i en dröm och att därmed bända lite på reglerna – ”Do not try and bend the spoon. That’s impossible. Instead… only try to realize the truth. There is no spoon.” liksom.

Samtidigt så får föräldrarna och vännen Linda i den vanliga världen betydligt mer utrymme i den här boken, och det är också där Janz faktiskt lyckas bäst, i skildringen av den vänskap och kärlek som flickorna har till varandra, och föräldrarnas saknad efter sin försvunna dotter. De får faktiskt ge sig ut på egna äventyr!

Däremot är det ju fortfarande ingen nervkittlande thriller vi pratar om även om tempot är högre, men ändå blir jag lite förvånad över hur underväldigad jag blir av slutet och upplösningen av boken. Boken hade definitivt behövt ett värdigare slut eftersom alltför många trådar inte knyts ihop och frågeställningar lämnas obesvarade.

Boken är ändå helt ok, men jag hoppas att Janz siktar betydligt högre än så med sin nästa bok!

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Bandet som inte får brista
Förlag: Alfabeta (2014)
ISBN: 9789150116083
Köp: t.ex. hos CDON, Adlibris, Bokus eller Glansholms.

Sjutton år och skitsnygg

sjutton_ar_och_skitsnygg-granholm_emma-26534761-2965036810-frntlFörfattare: Emma Granholm

Baksidestext: Man är borta i två jävla veckor, och när man kommer tillbaka har allting förändrats. Varför? Jag har ingen aning. Nåt har hänt. Nåt måste ha hänt. För de beter sig annorlunda. Allihop. Diana, Suss och Hugo. Till och med Alexa min flickvän.

Felix är sjutton år och skitsnygg. Han är kaxig och självsäker, tjejerna älskar honom. Men Felix sommarlov blir inte som han tänkt – när han kommer hem efter en utlandsresa har de andra lärt känna den mystiske Zäta. Felix är inte längre i centrum av gänget. Hela tillvaron förvandlas till en tävling och Felix känner hur allting börjar glida honom ur händerna. Men det är inte bara det som gör Felix illa till mods. Vem är Zäta? Varför avslöjar han aldrig något om sig själv? Och vad är han egentligen ute efter?

Första raden: ”Man är borta i två jävla veckor, och när man kommer tillbaka har allting förändrats.”

Omdöme: Vi kan väl säga så här direkt: jag är väldigt kluven när det gäller den här boken. Det finns en hel del jag tycker är väldigt bra, och annat som jag har väldigt svårt för.

Felix, bokens huvudperson, är en kille som känns som en sjuttonårig deltagare i nåt av MTV:s ”Shore”-program (Jersey Shore, Geordie Shore), folk som bara bryr sig om sitt utseende och sin image. Det är ju naturligtvis något som inte är unikt för den här karaktären, eller tonåringar i allmänhet, men Felix visar upp precis samma självupptagenhet och bristande självinsikt som de medverkande i de här dokusåporna. I de programmen används ofta termen ”GTL”, vilket står för Gym, Tan, Laundy – dvs att ha en så snygg och vältränad kropp som möjligt, och kläder därefter. Det är ungefär det som snurrar i Felix huvud tillsammans med tanken om att alla ska prata om honom och hur snygg han är.

Det är klart intressant att läsa en bok som beskriver utseendefixering och självförtroendeproblem hos killar, det är vi inte bortskämda med. Felix definierar sig själv utifrån sitt utseende och vilken påverkan han har på sin omgivning. Problemet för oss som läsare är att vi inte får reda på så mycket mer än så om honom som person. Vi vet vad han har på sig, och att han kan bänkpressa 98 kg, men vi vet inte mer om vad han egentligen tycker och tänker förutom när det gäller hans flickvän och sitt hat mot nykomlingen Zäta, som i princip är Felix 2.0 – lite starkare, lite snyggare, lite bättre på det sociala spelet.

Bokens styrka ligger i Granholms förmåga att få fram kontrasten mellan Felix upplevda självförtroende och vad vi som läsare uppfattar som en i grunden väldigt osäker sjuttonårig pojkes kamp för att behålla sin position som alfa-hanne i sin sociala flock. Hon går det med trovärdig dialog och lyckas också beskriva Felix innersta tankar bra.

Det som däremot är svårare att acceptera är den i grunden rätt ordinära intrigen i boken – den är som lyft ur en tv-såpa eller en thriller från 1980-talet. Min sambo hade till och med ett exempel på en sådan storyline i Beverly Hills-serien som vi alla såg på 1990-talet där Kelly mötte en tjej på rehab och som sen blev vän med alla Kellys kompisar och började klä sig och klippa sig som henne. Så storyn är ju inte direkt unik. Slutet i boken känns också alldeles för tillrättalagt och hastig och boken tappar i trovärdighet på grund av detta.

Men i slutändan är det en intressant bok vars positiva sidor överväger, inte minst på grund av ämnet. Granholm är också en duktig författare med bra insikter och förmåga att skriva intresseväckande och tänkvärt.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!


Sjutton år och skitsnygg
Författare: Emma Granholm
Förlag: Alfabeta (2014)
ISBN: 9789150116748
Köp: t.ex. hos CDON, Bokus eller Adlibris

Årets 40:e bok – Tornrummets hemlighet

tornrummets_hemlighet-janz_niklas-26534764-3082970784-frntlFörfattare: Niklas Janz

BaksidestextI ett lönnfack i det hus familjen flyttat till hittar Mirjam tolv svarta skrivböcker. De är skrivna av Milan som tidigare bodde i huset och handlar om drömlandet Kangar. Till en början tycker Mirjam att böckerna bara är spännande läsning. Men snart börjar det hända saker i hennes liv som får henne att undra om inte Milans berättelse är sann. När så en av de svarta skrivböckerna blir stulen från Mirjams sovrum förstår hon att det är någon som håller henne under uppsikt. Någon som också vill läsa vad som står i Milans böcker. Någon som smyger omkring i trädgården om natten…

Första raden: Mirjam såg skylten flimra förbi i mörkret: ”Forshamra”.

Omdöme: Nä jag läste den här boken fick jag känslan av såna där serier som visades på sommarlovsmorgnar när jag var liten. Ofta var de gjorda i Australien eller liknande, och ofta dubbade till svenska av så där lagom engagerade barnskådespelare. Ofta handlade de om att barn hittade något, eller hamnade i koma, eller nåt annat som gjorde att de förflyttades till en annan värld, och samtidigt hände det saker i ”vår” värld och i slutet så förenades barnen. Det kanske är nån annan som känner igen det här?

”Tornrummets hemlighet” känns alltså precis så. Det är lite småspännande och ganska snäll vardagsfantasy om Mirjam som hittar Milans böcker och sakta dras in i böckerna och Milans historia. Mirjams delar av boken berättas i tredje person, medan Milans dagboksanteckningar är skrivna ur första person (vad annars i en dagbok?) och är tryckta med annat typsnitt för att göra skillnad, och det greppet fungerar som det ska. Janz skriver sin debutroman utan problem när det gäller miljöbeskrivningar och händelseförlopp, men har svårare för dialog. Den känns på många ställen lite för onaturlig och stel. Det är inte bra när jag som läsare stannar upp och tänker: ”Men så där pratar ju inte folk…”.

Intressant nog tycker jag bättre om de delar av boken som utspelar sig i vardagen hos Mirjam och inte i den drömvärld som beskrivs i Milans delar av boken och som känns lite som en blandning av Nangijala och Hogwarts. Vardagen känns faktiskt mer spännande och trovärdig, även om drömvärlden som tema inte är särskilt utforskat i åtminstone den fantasy jag läst hittills.

Ytterligare problem är att boken faktiskt är för tjock. Den hade mått bra av att trimmas på en del mindre viktiga stycken och då kommit ner i sidantal från sina över 460 sidor – det finns helt enkelt en del lite väl långrandiga och överflödiga passager och det hade blivit ett bättre flyt och driv i berättelsen om man kommit ner under 400 sidor tror jag. Som det är nu tror jag tyvärr att sidantalet kan driva bort en del presumtiva läsare. Jag skulle säga att den passar bra för båda könen, men jag skulle ha svårt att rekommendera den som förstaval för nån som inte är van vid att läsa tjockare kapitelböcker just på grund av det långsamma tempot i kombination med bokens tjocklek. Därmed inte sagt att det är en dålig bok, bara inte nåt som känns som en blockbuster i bokhyllan. Snittet på Adlibris ligger på strax över tre stjärnor av fem, och det känns rätt rimligt även i mina ögon.

Samtidigt är jag lite nyfiken på vad Janz åstadkommit i sin uppföljare,och den har jag också fått från förlaget, så recension på den kommer om en månad.

Tack till förlaget för recensionsexemplaret!

Köp hos din lokala bokhandel, eller på Adlibris, CDON eller Bokus.

 

Inte vem som helst

inte_vem_som_helst-lacour_nina-26474227-1854929248-frntlTitel: Inte vem som helst

Författare: Nina LaCour

Om: Indierockbandet The Disenchantments åker ut på en sista turné innan medlemmarna börjar på olika college. Bev och Colby har planerat att åka till Europa – tror Colby i alla fall.

Första raden: ”Bev säger att när hon står på scen känns det som om världen håller andan för henne.”

Omdöme: Jag spelade i flera olika band för många år sen. Inte indierock, utan metal/hardcore. Vi åkte aldrig längre än till Höganäs och Hässleholm, men det var stort nog för några kids som nyss slutat gymnasiet. däremot var det jag som stack och började plugga i en annan del av Sverige. Sen kom jag iofs tillbaka, men sen flyttade jag igen. Och igen. Och igen. Men det är en annan historia…

Jag känner igen så mycket av det som beskrivs, och känslorna som karaktärerna har i boken. Jag hade också tyckt att det var otroligt vemodigt att åka på en sista roadtrip innan gänget splittrades, och då är det ändå så att Colby utsätts för betydligt mer påfrestande saker än så. Det är inte direkt nån spoiler att Colby varit kär i sin bästa vän Bev sen urminnes tider och att han blir helt knäckt när det visar sig att hon inte alls ska åka iväg med honom till Europa…

Jag tycker också enormt synd om Colby. Han är ett typexempel på den här stackars killen som bara inte kan låt bli att bli kär i den tjej som står honom allra närmast i hela världen. Det har aldrig funnits något alternativ. därför blir också sveket så stort när Bev gör nåt helt annat, både bakom hans rygg och nåt som är tvärt emot vad som de tänkt och planerat. Det är svårt att inte hitta något att känna igen sig i en sådan karaktär.

Samtidigt förstår jag på sätt och vis Bev, även om hon som karaktär är betydligt mindre definierad, på gränsen till skissartad, men kanske är det för att jag var henne i vårt kompisgäng som jag har stor sympati för henne ändå. Däremot så faller jag som läsare inte för henne på samma sätt som Colby gjort, men som sagt, det var i princip en snöbolls chans i Sahara att han skulle bli kär i någon annan än henne. Vi behöver inte älska henne, men vi förstår utan tvekan att Colby gör det.

Övriga persongalleriet känns lite väl hippieaktiga för min smak, men de är ändå färgstarka och minnesvärda (Veronica Roth, läs och lär om hantverket hur man gör intressanta bikaraktärer!) och framför allt sympatiska. Man kan liksom inte ogilla nån som har The Supremes som sitt favoritband. En varning är dock på sin plats – när man läser baksidestexten till boken, eller för den delen kollar på omslaget, så är det lätt att tro att det ska vara en bok med ett betydligt lättsammare anslag än vad det faktiskt är. Det är absolut inte en dålig bok, utan rätt trevlig läsning, men lite argare och ledsnare än vad man kan tro vid första anblick.

Kontentan är ändå att jag gillade boken. Inte så pass att den kommer att vara med på mångas års-bästa-listor, men ett gott hantverk ändå. Ibland räcker det alldeles utmärkt som lite sommarläsning!

Tack till förlaget Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Köp på CDON, Adlibris eller Bokus.

 

Spökstaden

spokstaden-andra-boken-om-miss-peregrines-besynnerliga-barnTitel: Spökstaden: andra boken om Miss Peregrines besynnerliga barn

Författare: Ransom Riggs

Om: Jacobs tidsresa tillsammans med de andra besynnerliga barnen fortsätter i ett england 1940. Nya bekantskaper, nya faror och en riktig jäkla klipphängare på slutet!

Första raden: ”Vi rodde ut från hamnen, förbi guppande jollar som blödde rost från fogarna, förbi tysta sjöfåglar som satt i högtidliga församlingar bland havstulpanerna på resterna av sjunkna bryggor, förbi fiskare som sänkte sina nät och stirrade när vi kom glidande, osäkra på om vi var verkliga eller inbillade.”

Omdöme: Spökstaden tar vid nästan omedelbart där förra boken slutar, och det funkar absolut. Man vill ju veta vad som ska hända Jacob, Emma och de andra besynnerliga när de försöker ta sig till London för att bota Miss Peregrine från att vara fångad i sin fågelkropp, och allt detta under brinnande världskrig. Tempot är högre i den här boken, vilket naturligtvis beror på att Riggs inte behöver ägna någon tid till att introducera världen och dess karaktärer för oss läsare. Däremot fortsätter han göra sin värld ännu mer fantasirik och just besynnerlig, och återigen spelar fotografierna han samlat på sig en avgörande roll. Jag står fast vid att fotografierna är ett lyckodrag och tillför till berättelsen, och visst hade det varit roligt att få veta mer om ursprunget till vissa av fotografierna?

Vi får dessutom äntligen en uttalad och riktigt obehaglig skurk, även om det dröjer till slutet av boken, istället för ”bara” väsen och tomgastar i allmänhet. Man ska inte glömma bort vikten av en riktigt bra skurk, en bra hjälte definieras av hur välskrivna skurkarna är! Och jag måste säga att jag gillar Jacob och hans resa in i de besynnerligas värld och hur han slits mellan sin gamla och sin nya verklighet som en av de besynnerliga och den spirande kärleken till Emma.

Det är fortfarande ett rappt och drivet språk det handlar om och det går ruskigt snabbt att läsa boken – jag läste ut den här för flera dagar sen, men som vanligt tar det en stund innan jag får ur mig en recension…

Nåt jag uppskattar väldigt mycket med den här boken är faktiskt omslaget. Det här är en bokserie som har omslag som faktiskt fungerar väldigt bra för att intressera både killar och tjejer! Killar är ju oftast lite mer svårflörtade, men just att fotografierna på omslagen är så pass konstiga i kombination med bokens titel och omslagets typografi tror jag gör mycket för att göra främst killarna mer intresserade av boken.

Om man ska hitta något negativt är det nog så att största problemet med boken är att det lär dröja innan del tre kommer ut…

Tack till förlaget Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Köp på Adlibris, CDON eller Bokus.

 

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

miss-peregrines-hem-for-besynnerliga-barnFörfattare: Ransom Riggs

Om: Jacobs farfar dör under mystiska omständigheter, och det visar sig att alla sagor som farfar berättat är mer sanna än vad man kunde tro.

Första raden: ”Jag hade just börjat acceptera att mitt liv skulle bli helt vanligt, när högst ovanliga saker började hända.”

Omdöme: Jag förstår att Ransom Riggs tyckte att fotografierna var intressanta nog att skriva en bok om. Vissa av dem är verkligen fantasieggande, och det är faktiskt många gånger som bilderna hjälper mig som läsare att förstå exakt vad som Riggs vill beskriva. Jag har sett att andra haft synpunkter på att storyn känns för konstruerad runt bilderna, men den tanken slår aldrig mig under tiden jag läser boken, tvärtom. Jag dras in med hull och hår i den här skräck/fantasy-korsningen av Tim Burton, Neil Gaiman och Guillermo del Toro (det är ingen slump att just Tim Burton regisserar den kommande filmen). Huvudpersonen Jacob är precis så neutral att det är lätt för vem som helst att identifiera sig med honom, men det övriga persongalleriet är verkligen något utöver det vanliga, allt från flickor som måste knytas fast med rep för att inte flyga iväg till en pojke som har levande bin inuti sin kropp!

Tempomässigt kände jag att Riggs verkligen trampade gasen i botten under den sista tredjedelen av boken, lite på bekostnad av att mittenpartiet kändes lite långsamt, men eftersom finalen är så pass stark stör det inte så mycket. Ett rappt och enkelt språk får berättelsen framåt på ett bra sätt, och det känns aldrig tillkrångat och sidorna bara flyger förbi.

Jag är ju lite svag för tidsresor och superkrafter och just den här mysrysliga blandningen av fantasy som börjar i vår verklighet men som kommer ut nån annanstans så är man från 12 år och uppåt och inte är alltför lättskrämd så tycker jag absolut att det här är en alldeles utmärkt bok att sätta tänderna i! Uppföljaren, ”Spökstaden: andra boken om miss Peregrines besynnerliga barn” har precis kommit ut på svenska och kommer att recenseras här inom kort!

Finns att köpa på Adlibris, CDON, Bokus.

Kolla in Ransom Riggs egen boktrailer här nedan:

Tack till Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Fjärde riket

fjarde-riketTitel: Fjärde riket

Författare: Maria Nygren

Om: Mobbing, klassrumshierarkier, att inspireras av historia och lära av sina misstag

Första raden: ”Det är skit.”

Omdöme: Blenda börjar på en ny skola och upptäcker att det är rätt hårt styrda hierarkier, och i topp sitter skolans drottning Hedvig, vars ord är lag på skolan. Fine, tänker jag, böcker om mobbing, maktstrukturer och hur det är att komma till en ny miljö och försöka passa in har alltid ett värde, inte minst för läsare i den åldern som böckerna handlar om och lätt kan identifiera sig med karaktärerna. Och det finns mycket att känna igen från sin skolgång. Det är därför den här boken ofta nämns i samband med Goldings ”Flugornas herre” eller filmen ”The Wave”. Tanken och förutsättningarna för boken är alltså goda. Eller borde vara.

För på nåt sätt borde trovärdigheten vara närvarande, åtminstone på ett hörn. Jag köper absolut att man utnyttjar sin kreativa frihet som författare och skruvar upp verkligheten för att göra saker tydligare och mer spännande, men inte till den nivå att man som läsare himlar med ögonen i takt med att trovärdigheten tar sitt pick och pack och drar till Kreta på semester. För maken till drivna och otroligt smarta, insiktsfulla och manipulerande högstadieungar får man leta efter. Återigen – HÖGSTADIE. Brådmogenheten hos det här gänget 14-15-åringar är helt uppåt väggarna, fullt i klass med inkompetensen i den samlade lärarkåren och rektorn på skolan som allt utspelar sig på. För mig blir det ett irritationsmoment som inte går att bortse ifrån. Och då har vi inte pratat om persongalleriet som är så fyllt av klichéer att det i sig blir ännu ett problem när alla reduceras till snudd på karikatyrer. Men det är ju åtminstone rättvist, alla, oavsett kön och ålder får samma omilda beskrivning, utom just huvudpersonen, som vi ändå inte får veta särskilt mycket om, vilket i sig gör det ännu svårare att relatera till henne.

Men boken är ändå inte utan kvaliteter. Tempot är högt, det är rappt berättat och som sagt, själva grundtanken är väldigt intressant precis som syftet med boken. Synd bara att det finns så mycket i den som åtminstone jag har svårt att bortse ifrån.

Smakprov finns här!

Säljs på CDON, Adlibris, Bokus

Nybörjarguide till livet eller kaosteori

nyborjarguide-till-livet-eller-kaosteoriTitel: Nybörjarguide till livet eller kaosteori

Författare: Lia Hills

Om: Att förlora en förälder, bli kär, gräva ner sig i filosofi och att komma ut på andra sidan levande.

Första raden: ”Hon är rätt snygg för att vara ett lik.”

Omdöme: Det händer att jag tänker på hur det är att mista en förälder, speciellt så där plötsligt så som Will gör i den här boken (hans mamma dör i en bilolycka). Jag har inte haft så mycket med döden att göra, förutom när jag och min sambo var tvungna att avliva vår förra hund. Jag vet hur mycket vi båda gick sönder då, och det ”bara” var en hund som inte ens blev fem år gammal. Hur är det då att förlora sin förälder?

Jag förstår att Will både behöver och försöker hitta ett sätt att hantera detta, inte minst genom Taryn, som han blir kär i på sin mors begravning och sen blir tillsammans med. Han gräver ner sig i filosofer som Wittgenstein och Heidegger, Nietzsche, provar droger och beger sig ut i skogen och vandrar.

Det är så klart hans resa, och hans sätt att hantera sorgen och saknaden. Mitt problem är att jag inte knyter an till grabben ändå. Jag tycker synd om honom, man jag får liksom inget intresse för hans berättelse. Jag vet inte om det är det ständiga filosofi-rabblandet som jag har svårt för, men nånting är det. Eller att han gör så annorlunda val mot vad jag tror att jag hade gjort.

Samtidigt behövs det alltid böcker om det här ämnet, och definitivt med manliga huvudpersoner, så det finns absolut ett läsvärde för rätt läsare, så i mitt fall landar betyget på helt ok, men inte så mycket mer än så.

Finns att köpa på Fritz, Adlibris, CDON, Bokus.

här ligger jag och blöder

har-ligger-jag-och-bloderTitel: Här ligger jag och blöder

Författare: Jenny Jägerfeld

Om: Maja som går estetiskt på gymnasiet, föräldrar som inte längre är de personer som vare sig Maja eller de själva tror att de är, humor, allvar och hur mycket en halv centimeter tumme som inte längre sitter där den borde kan betyda för tillvaron.

Första raden: ”Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen för den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.”

Omdöme: Jag blir alltid lite nervös när jag läser en bok som är unisont hyllad och vunnit priser – tänk om jag inte gillar den? Är det mig det är fel på då? Eller gillar jag den just för att den vunnit priser? I det här fallet löste det sig ändå – jag tyckte att Här ligger jag och blöder är en riktigt bra bok, Augustprisvinnare eller inte. Istället beror det på att Jag gillar Jägerfeld som författare, att hon har en ton och ett språk som passar mig väldigt bra.

Maja är egentligen en sån person som jag hade väldigt svårt för i gymnasiet – de här jättekonstiga människorna i konstiga kläder och mysko musiksmak – jag fattade aldrig att jag egentligen var en sån själv, bara annan klädstil och argare musik i lurarna. Så numera, vid 34 års ålder, kan jag tycka om och förstå henne på ett helt annat sätt än vad jag gjorde då. Hennes resa genom boken börjar ju med en avsågad fingertopp, men ändå med stor humor, till att bli en ganska tung och allvarlig berättelse om hennes relation till sina föräldrar som inte är närvarande, om än på olika sätt. Som tur är ger de sista 50-60 sidorna precis den typ av förlösning och slut som jag hoppades på och Jägerfeld lyckas därigenom sy ihop bocken på ett alldeles utmärkt sätt.

Jag tyckte att den förra boken av Jägerfeld som jag läste, Jag är ju så jävla easy going, kändes lite som en Guy Ritchie-film i skolmiljö. Den här skulle jag säga känns lite mer som om Cameron Crowe varit inblandad, och det är faktiskt ett riktigt högt betyg i min värld!

Köp på till exempel Adlibris, CDON, Bokus eller Fritz!

Och man kan provläsa också!

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

jag-ar-tyvarr-dod-och-kan-inte-komma-till-skolan-idagTitel: Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag

Författare: Sara Ohlsson

Om: Vad som händer när kärleken plötsligt tar slut, och hur man brottas med alla känslor som kommer sen och hur man går vidare.

Första raden: ”Han lutar armbågarna mot knäna och gömmer ansiktet i händerna.”

Omdöme: Jag är så imponerad av författare som kan skapa trovärdiga karaktärer, på den nivån att det känns som att allt är självbiografiskt för att det känns så på riktigt. Sara Ohlsson är en sådan författare. Jag tror på Olivia, vad hon känner och tycker och tänker. Jag känner med henne och hennes försök att hantera alla förvirrande känslor efter att drömkillen gör slut. Hur går man vidare? Jag kanske inte alltid tycker att Olivia gör de smartaste valen, men så är det ju att vara tonåring, det vet vi ju allihop som kommit så långt att vi kan se tillbaka på den tiden fast med vuxna ögon. Men just där, just då känns det ju nästan aldrig som att man har några andra val. Även om jag inte alltid kan relatera till just de problem som Olivia har, så är jag övertygad om att många andra kan göra det – inte bara ungdomar, utan alla vi andra också, och boken blir ju inte mindre läsvärd för det. Om både de som är i samma ålder kan känna igen sig, och vi andra får en möjlighet till att förstå, så är det ta mig tusan en rätt viktig bok som Ohlsson fått ut i handeln!

Det är nåt jag också gillar med boken. Den handlar dessutom lite om att inte vara så dömande, och att ta kontroll och göra saker på sitt eget sätt för att det är så man vill ha det – det är så jag tolkar slutet i alla fall, och det är något som gör mig glad att det kan få vara så.

Och titeln är ju helt underbar!

Köps på CDON, Adlibris, Bokus eller Fritz!

Jag är ju så jävla easy going

jag-ar-ju-sa-javla-easy-goingTitel: Jag är ju så jävla easy going

Författare: Jenny Jägerfeld

Om: 18-åriga Joanna som har ADHD, en fantastiskt inre tankeliv och en osviklig förmåga att sätta sig i riktigt knöliga situationer.

Första raden: ”Jag stod och stirrade in i skåpet, stod där som i trans.”

Omdöme: Ibland faller allting på plats av sig självt. Först får jag en fråga från en av er läsare (mer sånt – I love it!) om jag hade några planer på att läsa den här, sen kommer Världsbokdagen och sambon har fått just ett exemplar att dela ut, och här är vi nu! Och tur är väl det, för det här var en bok jag gillade väldigt mycket faktiskt. Jag har inte läst nåt av Jägerfeld innan, men jag kommer definitivt att göra det nu.

Joanna är ju en en huvudperson som av nån anledning är väldigt sympatisk, fast hon är otroligt olik mig. Det finns ungefär ingenting vi har gemensamt, men hon är väldigt bra  – jag gillade henne direkt. Hon är snabbtänkt, rapp i truten och troligen en av mina favorithuvudpersoner bland de böcker jag läst på senare tid. Lite som ADHD-versionen av Taylor i Jellicoe Road eller nåt.

Boken går i ett rasande snabbt tempo, men på rätt nivå ändå tycker jag, samtidigt som det är roligt, galet och överraskande. När jag läste den tänkte jag lite på att det kändes lite som om Guy Ritchie gjort en high school-film på svenska, och i min värld är det inte ett dåligt betyg (även om hans senare produktioner kanske inte varit i topp, men det är ju en annan sak…)

Men kort och gott: det här är bra, riktigt bra!

Köp på CDON, Adlibris, Bokus, Fritzstahl.

Läs ett smakprov här!

 

Gul utanpå

9129685761”Gul utanpå” är Patrik Lundbergs självbiografiska bok om att söka sitt ursprung. Han adopterades från Sydkorea och lyckas få kontakt med en organisation för adopterade som hjälper honom att få kontakt med sin biologiska familj, och genom ett stipendium får han möjlighet att resa till Sydkorea som utbytesstudent. Han berättar om kulturkrockarna i både Sydkorea och Sverige, livet som utbytesstudent och alla de känslor och tankar han har som adopterad.

Nåt av det första jag tänker på är hur mycket jag känner igen mig i Patriks historia, för även om jag inte är adopterad har jag inte ett helt svenskt ursprung då min mamma är kines, men uppvuxen i Thailand. Jag har också hört ”mamma kines, pappa japan, stackars lilla barn”, ”är du arg på mig? Varför tittar du snett på mig då?” fler gånger än vad man ska behöva höra. Jag har också legat i min säng och gråtit och önskat att jag var blond som alla andra. Men jag har också känt mig så otroligt svensk när jag varit i Thailand och alla där sett att man är ”farang”, dvs utlänning och förstått att jag aldrig skulle passa in där, även om man inte alltid känt sig hemma i Sverige heller.

Patrik är oerhört ärlig i sin bok i hans beskrivning om hans blandade känslor, och hur han slits mellan sitt svenska och koreanska påbrå. Hur han mår och hans känsloliv är väldigt tydligt och öppenhjärtigt beskrivet på ett rappt och lättläst språk som gör det lätt att sätta sig in i Patriks upplevelser.

Rekommenderas därför starkt!

En bit av mig fattas

20130219-114142.jpg Är man runt 15-16 eller yngre har man faktiskt inget tydligt minne av 11 september 2001. Det var det första som slog mig när jag läste David Levithans ”En bit av mig fattas” som handlar om tre ungdomar i New York och hur de påverkas av 11:e september, både just under dagen men även en tid efter.

Jag däremot kommer ihåg den dagen med kuslig exakthet. Jag hade kommit hem från Komvux och gick ner i tv-rummet hos mina föräldrar eftersom jag fortfarande bodde hemma och satte på TV:n och det enda som visades var nyheter om att ett plan kraschat in i World Trade Center. En kort stund senare kom bilderna på när det andra flygplanet träffade.

Jag älskar New York. Jag och min vän Jonas var där 1998, dvs tre år tidigare och har fortfarande vänner där. Vi var aldrig uppe i WTC, men vi åkte förbi i vår taxi på vägen till vårt hotell och jag minns att jag tänkte ”vilka höga hus”. Jag minns också emailet från min vän Julianne som sa att de mådde bra, men att de såg röken och kände lukten hela vägen ut där de bodde på Long Island.

Därför känns det speciellt att läsa boken. Levithan var själv i staden när det hände, och hans korta bok om Claire, Peter och Jasper och deras upplevelser känns otroligt trovärdig och upplevd, snarare än berättad. Och det är nog för att det är så.

Det är kanske inte hans bästa bok, men det är en viktig bok, inte minst som nutidshistoria. Läs den, vare sig du kommer ihåg händelserna eller inte.

 

Annonser